Klockupproret

Del I

Den här förmiddagen i augusti bröt en blek sol fram över gruvbackarna i Bergvattnet. Regnet avtog och när de sista dropparna fallit och molntrasorna dragit bort blev luften strax varm igen.

Sommaren hade varit regnig och svinkall, men augusti slätade över det som varit med sin ljumma hand. Nu steg solen fram och de sista rännilarna rann från Klackberget nerför Rutschens halsbrytande utförsbacke. Gräset hängde frodigt vid rasbranterna och ljungen riste på sig efter regnet i bergskrevorna, lyste i rosarött och samlade sig inför den kommande hösten.

Utanför smedjan letade sig regnvattnet ner från krökta rälsbitar, trasiga tunnor, utslitna hjulaxlar och annat skrot som låg staplat runt kåken. Vattnet sipprade vidare genom slagg- och skrädhögarna utanför smedjan, och gick i dagen igen i små strömmar för att nere på vågplan bilda en jättepöl som bräddade över i lutningen mot gamla Gröndalsgruvan.

Inne i smedjan svängde Svartling och hans arbetskamrater sina slägghammare. De slet genomsvettiga nära elden i ässjan innanför slaggstensväggarna. De bearbetade järn med järn, formade det ömsom vasst, ömsom runt, och hammarslagen dånade ikapp med sliptrissorna som med gälla skrik sprutade kvastar av glödande grader omkring sig.

Det var slaggen som format denna plats.

Slaggen, detta avskrap, denna skummande sörja, bar vittnesbörd om järnets kvalitet. Slaggen kunde vara otät, pipig, randig eller kärv, ömsom var den kvick och ömsom trög. Och när den hade tjänat ut sitt första syfte fick den en ny uppgift.

Slaggbubblorna som flöt upp på ytan av det smälta, rinnande järnet tappades av och formades till fyrkantiga glänsande stenar. Av stenarna reste arbetarna byggnader. Därför inneslöt slaggen ässjan och Svartling och alla de andra som jobbade i smedjan. Allt var slagg utom golvet. Det var lagt av kubbar som stod på ända, för ändträ brinner inte. Slaggen byggde också gruvstugan, liksom gruvlaven intill i pyramidspetsigt slaggtegel, ett kyrktorn som rests över nerfarten till jordens mörka innandöme.

Allt ovan jord var klätt i grön- och blåskimrande slagg. Till och med gruvschakten skruvade sig ibland neråt, inhöljda i slagg. Hålen i underjorden var cirkulärt inneslutna i utdunstningarna från de egna malmkropparna, liksom männen därnere som arbetade bepansrade av den tunga svetten i sina egna blåkläder.

Slaggen var användbart avfall. Liksom människorna hade den länge utgjort förbrukningsvara. För det var järnet som var huvudsaken. Järnet som vilade djupt sovande nere i jorden och måste ruskas till liv med dynamit innan det hämtades upp, brändes vitglödgat och rusades mellan valsar.

Järnet var alltings kung sedan åttahundra år. Sedan urminnes tid, innan ens Sveriges rike fanns, var här järnet alltings mitt.

Vintertid kördes det på isarna för att fjärran födas till dödande uddar. Senare fylldes det på tåg som rusade in i natten för att mata ugnarna som smälte järn till utskjuten död. Järnet var karteschsplitter, blidors glödande kast eller tyngden i kanonernas rundkulor som slog sönder befästningstornens ytterväggar av sten.

Utan järnet vore denna plats inte född. Och utan järnet dog den sotdöden.

Men ännu brann ässjan och hettan från den glödande koksen svedde Svartling i ansiktet när han fyrade på. Han drog ner den skitiga skärmmössan längre i pannan, lyfte ämnet från härden, vände tången mot städet och la extra kraft bakom slägghammaren.

Städet gav ifrån sig en skärande klang när mellanslagen hamrade dess blanka yta ännu blankare. De dovare dunsarna var ljudet av träffarna som formade det mjuka vitglödande ämnet. Detta var inte slag som krossade, istället knådade de, de masserade järnets rygg och ämnet fällde blygt fjäll av hammarslagg i ansträngningen att vara smeden till lags.

Snart var det middag, därför flög gnistorna entusiastiskt kring slägghammaren, Svartling skulle ner och nöta kortlappar med de andra. Han lyfte ögonen från det glödande järnet och kastade en blick på klockan ovanför bänken och såg att nu var det dags.

Svartling slog ytterligare några pliktskyldiga slag medan ämnet var varmt innan hammaren äntligen fick vila på städet. Han slängde ifrån sig tången med ämnet i en vattenbalja där järnet fick fräsa och väsa sig kallt.

Så gick han fram och stötte upp smedjans grönmålade dörr av panelträ och upptäckte att regnet hade slutat falla. Den nyväckta solen lekte i en gulsvart triangel av plåt som talade om att gastuberna skulle passas vid brand.

Svartling sträckte på sig, sköt upp skärmmössan i pannan och drog in luft i lungorna. Mannen var lika svartmuskig som namnet antydde. Han var grov över nacken och axlarna, men hade ändå ingen riktig smedfysionomi. Kroppen var inte tillräckligt kompakt, ryggen var lite för lång och ville kröka sig, den mäktade inte riktigt det tunga jobbet. Därför hängde armarna efter sidorna när han gick de hundra stegen nerför varpen av ratad sten mot gruvstugan.

När han fick upp ytterdörren satt de redan därinne. Där satt de som alltid, skitgubbarna och masarna som stigit upp ur underjorden för att äta middag. De brännheta, rostfria matdosorna som de plockat fram ur värmeskåpet hade de snabbt tömt för att gå över till väsentligheterna.

Nu försökte gubbarna förgäves slå korten i leken, ett efter ett, genom bordsskivan för att undgå att bli sist ut. Det var trumf och lankor om vartannat som small i bordet.

Svartling hörde högljudda rop:

Ta skiten!

Fan också!

Men så mycket allvar var det inte bakom, utfall och svordomar var bara för stunden, när någon på andra sidan bordet rakade hem ett stick med klädda kort eller tvingades håva in en näve lankor.

Gubbarna släppte fram Svartling fastän partiet redan var igång. Han sa ingenting som vanligt, slog sig bara ner med den hämtade maten. Han fick sina kort och var genast inne i spelet med given i ena handen och gaffeln i den andra.

Lyckan växlade. Ibland lyste ögonvitor och ansikten ljusa under gruvsmutsen och ibland klövs de i vilda svordomar. En av gubbarna hade fortfarande den benvita hjälmen på sig som om han fruktade att gruvstugans slaggväggar skulle falla in över honom i en strävan att åter komma i beröring med jorden.

De andra hade slängt ifrån sig hjälmarna på tomma bord eller hängt dem på stolsryggar för att vara fria att dra fingrarna genom sina feta och svettiga kalufser medan det intensiva partiet pågick.

Mera kaffe! Karlarna fyllde på det sista ur sina termosar och sög på en söt sockerbit, medan den heta drycken sipprade mellan tänderna, för snart var tidiga skiftet slut.

Livet, det är trumf eller lankor.

Och alltid måste någon bli sist ut!

Därför tryckte gubbarna till ordentligt. Armbågarna rörde sig bakåt och uppåt i en vid cirkel för att kortet skulle landa med en rapp och eftertrycklig smäll.

Ta det jävla sticket då!

Det där är mitt!

Så där höll de på. Rast efter rast, och åren gick, men bordet gav inte med sig. Grufförvaltningen hade köpt in bastanta doningar med skivor i perstorpsplatta. De stod på stålben av bandjärn och var oömma och outslitliga.

Istället tog korten stryk.

Kungars, knektars och drottningars ansikten nyptes och kupades mellan männens smutsiga och valkiga fingrar. Ömt tummades de klädda korten medan händerna som vilade ut från tryckluftsborren, från Atlas Copcos Puma. Än kändes ingen kärlkramp, än fanns mannakraften kvar.

Och samtidigt som de gruvsmutsiga fingrarna for över bilderna på kortlekens kartongbitar suddades präglingens färger ut. Guldglansen i spiror och kronor mattades. Pälsbrämade mantlar gjordes luggslitna och bleknade till sist bort.

Precis sådant var människans minne. En samling suddiga bilder, en mager rännil av vätska som glittrade till innan den torkade i solen.

Som när det sista regnvattnet från den våldsamma skuren rann nerför den branta backen Rutschen där malmvagnarna för länge sedan slutat rulla. Backen hette så, därför att lutningen var en på fem, så skarp att malmvagnarna fick spelas både utför och uppför i grova linor.

Från Rutschens topp hade man en vacker utsikt över sjön och Bergvattnets by med kyrktornet och Mimers nybyggda betonglave. När man stod där barfota kändes det som om Storgruvans lave stack upp sitt grönklädda tak alldeles bredvid lilltån.

Visst var Bergvattnet idylliskt och fredligt!

Men kriget hade varit byns smala lycka. Kriget som äter järn och skiter splitter hade i alla tider varit livsnerven för vår lilla by. För kriget var i symbios med järnet, utan järn blev det inga krig och utan krig blomstrade inte verksamheten för Grufförvaltningen.

Under förra kriget, på våren 1918, gick tyska inköpare runt och sprätte på backarna nedanför smedjan. De kom för att köpa själva slaggen, för att försöka krama järn ur den ännu en gång. I Flandern hungrade kanonerna fortfarande efter mer järn att plöja ner i kött och gyttja.

Det var förra gången. Nu hade Europas ruiner redan rest sig och ruskat av sig gruset efter världskrig nummer två. Först ska järnet föra kriget och sedan bygga freden.

Sådana där funderingar kan man få när sommaren går mot sitt slut. Nu gick solen i moln igen. Det hade den fördelen att man inte längre såg hur skitiga fönstren var i gruvstugan.

När gubbarna gått, när de vänt tillbaka till sina slägghammare, tryckluftsborrar och slipmaskiner då blev det tyst därinne.

Jag tog bort näsan från rutan och gick mot ytterdörren. Men inte förrän den sista eftersläntraren sprungit bort mot hissen med vilt svängande batteripaket vågade jag mig in.

Jag plockade upp kortet som låg överst i leken på bordet och vände på det.

Det var kungen. Jag kände genast igen honom fast han var nött både i ansiktet och på kläderna.

Han liknade Gustaf Eriksson.

Tyrannen.

Vi skulle mötas snart, han och jag, i den rödmålade folkskolans skolsal. Tills skolklockan ringde in igen var det bara några få dagar. Vi som växte upp i välfärdens tid gick i skolan hela nio år. Jag var inne på mitt femte, efter en sommar pliktad åt lekar.

Jag heter Ingel Hansson.

Just det, Ingel.

Inte Inge och inte Igel och inte Inger.

Ingel är ett väldigt gammalt namn och jag borde vara stolt över att heta så. Det sa morsan, för det var hon som hittade på det. Att just jag skulle heta så alltså, varifrån hon fått namnet har hon aldrig talat om.

Det är sällan någon som retar mig för det. I alla fall ganska sällan.

Var ska jag börja? Jo, vi flyttade för ett tag sedan. Vi flyttade från gamla träkaserner till en stadigare tegelkåk.

Vi, det är morsan, farsan och så jag.

Och jag, jag är varken en igel eller tjej utan Ingel och nu bodde jag under takåsen. Jag hade fått eget rum för jag var enda barnet, inte så lite bortskämd, brukade farsan säga. Rum och rum förresten, det var närmast en hangar, för där var fullt av flygplan. Jag hade en del fredliga segelflygplan i balsa, men mest var det Hurricane, J 29 Tunnan och andra krigsmaskiner, avbildade i plast och exakt hopsatta efter bruksanvisningen i kartongen.

Och så min Starfighter förstås, fäst i svart björntråd från en punkt i taket till jaktrobotarna längst ut på de korta vingarna och i ett varv runt nosens pitotrör.

Fulltankad och med General Electric-jetmotorn tyst, hängde stjärnkrigaren stilla i väntan på ett uppdrag en bit från Mustangen, Spitfiren och Thunderbolten som alla tre redan hade gjort sitt i andra världskrigets nerblåsta smälta.

Starfightern lyfte första gången 1954, inte långt efter att jag kommit till världen och prövat mina egna landningsställ. Sedan dess hade åren rusat på, femtiotalet blixtrade förbi i en oändlig rad av ljusa somrar.

Nu var det redan fem år sedan femtiotalet tog slut. Sextio, sextioett, sextiotvå, sextiotre och vi var framme vid nittonhundrasextiofyra.

Jag måste bekänna en sak förresten.

Igår knyckte jag en bok ur farsans bokhylla.

Det var inte 491, den där boken som alla vet vad den handlar om, men som ingen har läst. Ja, just den som blev knullfilmen som alla pratade om och som slog publikrekord; men som ändå ingen hade sett.

Utom Olle Karlholm.

Han berättade vad den handlade om för sin lillebrorsa Kalle som inte är så liten, för han är ett år äldre än mig.

Och Kalle berättade det för mig.

Jag har det bara i tredje hand och jag vet förstås inte om han ljög. Kalle snackar så mycket, ibland skarvar han och brer på lika mycket som Peder, min granne och bäste kompis. Med det där var då höjden.

Knulla med en hund, fy vad äckligt! Jag tror att Kalle hittade på det bara för att bräcka.

Fast helt säker är jag inte.

Jag kan försäkra att det inte är den boken jag menar. Därför att den boken har inte vi.

Den boken som jag snackar om, den som jag gömde under sängen i morse, den hette Syndikalismen kort och gott. Den är gråbrun och har inte en enda bild och ingen skulle få idén att göra en film på den. På baksidan stod det att den en gång i tiden kostade tre spänn. Ganska dyrt faktiskt, eftersom den var tryckt 1936. Det året var det också krig, inbördeskrig i Spanien.

Jag tog boken för att jag var tvungen att ta reda på vad ordet egentligen betydde.

Syn-di-ka-lis-men, menar jag. Jag hade hört det där ordet ibland, det brukade dyka upp när farsan diskuterade med sina vänner.

När ett par av dem var på besök sa han att syndikalisterna, de ville förändra världen. Jag tyckte det lät intressant så jag tog boken utan att fråga. Farsan pratade aldrig politik med mig och jag var inte riktigt säker på om han ville att jag skulle läsa boken. Därför började jag läsa den under täcket med ficklampa.

Jag somnade mitt i förordet utan att knäppa av lampan och i morse när jag vaknade var batterierna slut. Jag måste skaffa nya på Konsum innan jag kan fortsätta. Men under tiden kan jag berätta lite annat om Konsum i Gröndal till exempel. Det är en liten butik med trappsten som en ost. Den är välfärd, tycker farsan.

Som liten hade farsan handlat blåmjölk från herrgården med hån mot gruvbusungarna stänkande över axeln. Det behövde han inte längre. Nu handlade vi i Konsum. Där fanns tuggummibilder, batterier och oskummad mjölk.

Vi flyttade för flera år sedan, men farsan jobbade kvar i samma gruva, mitt i underjorden stod han med tryckluftsborren höjd. Han är ortdrivare och han borrar, laddar och spränger. Upp kommer berg och in kommer löning.

Han tjänar ganska hyfsat. Det går ingen nöd på oss, brukar han säga. Och det har han rätt i. Mat har vi. Och flygplansmodeller. Och ficklampsbatterier.

Efter flytten fick farsan uppförsbacke till jobbet, han var tvungen att åka längst upp på berget för att hissas ner i ett hål, men kunde å andra sidan nästan rulla hem igen utan att kicka igång moppen efter skiftet.

Iförd en lufttratt av genomskinlig plast for han vinterdagar på moped till jobbet. På sommaren behövdes ingen tratt. Han åkte ändå. Tidigt skift och sent skift. Tjugofem år under jord, bakom ett stålspjut som grävde sig in i klippan.

Borren hade en härdad egg som Svartling slipade i smedjan när spetsen förslöats mot berget. Det är så där, säger farsan, vi är vassa som unga, men sedan kommer tveksamheten!

Borrstålet var vasst när det var nytt, men det varade inte för evigt. Smeden vässade och vässade och rätt som det var tog borren slut. Kaputt, det var bara att slänga den på skrothögen och ordna en ny. Så fort det nya stålet började gräva i klippan var det gamla glömt.

Min farsa vägrade att skaffa bil, fast han skulle ha väldig nytta av den, särskilt på vintern.

Han kanske inte tålde doften av de oljeblandade avgaserna från en pruttande tvåtaktsmotor, från en DKW till exempel, en sådan som förman Nilsson har. En Deutsche Kraftfahr-Wagen, förkortningen brukade vi grabbar uttyda som Damernas Knull-Werkstad.

Kanske ville farsan inte förhäva sig och lukta för mycket välfärd, för han var inte bortskämd med det hemifrån.

Bilen fick förresten nyss sig en ordentlig knäck. För knappt en månad sedan tog de bort den fria farten och vid nyår blir det obligatorisk bilbesiktning. Som många andra frihetsdrömmar körde bilen rätt in i en hastighetsbegränsning.

Men det var om husen jag skulle berätta. De klänger i en klunga på en kulle som häver sig upp med utsikt över sjön.

På vindarna över sjöns snötäckta is gled min Glada varje vinter. Segelplanet red vackert på termiken när den var på det humöret, men ibland stod den på näsan också, i ett regn av balsapinnar och flagor av trasigt japanpapper. Då var det bara att sätta igång att lappa och laga.

Det bästa med flygdrömmarna var att de alltid kunde limmas ihop, att de pånyttföddes och fick ny luft under vingarna. Sedan den första raketen sköts upp i rymden hade inte bara jag, utan hela världens grabbar varit på väg upp i luften, upp genom atmosfären och ända upp till månen. Att ta ner månen var målet, men det var vägen dit som var mest spännande.

Men jag ska försöka att hålla mig på marken ett litet tag till.

Om jag stod framför husen på kullen fanns bakom min rygg en sluttning upp mot Kolningberg, det var det berget som farsan arbetade sig ner genom. Däruppe på höjden föddes jag, men nu hade vi tagit oss nerför backarna, hit där höga björkar växte utspridda i klungor omkring de fem husen.

Det var tvåvåningskåkar allihop, byggda i brandgult tegel. Alla som bodde i husen jobbade i gruvan, endera uppe på marken eller under jord. Det är ju inte bara ortdrivare, bergsprängare och smeder som behövs för att en gruva ska fungera. Det ska till spelstyrare, lastbilschaufförer, krosskötare, timmermän och många andra sorters arbetare.

Vart och ett av tegelhusen hade två skorstenar och ett litet takfönster. På ena sidan fanns en trappa upp till en kammare för änkor eller änklingar, ett undantag för orkeslösa gamla arbetare som gått i pension.

Uppe i ryggen på vårat hus bodde Alma.

Hon var sjuk, så sjuk att hon nog var dödens snart.

I en skänk som luktade gammalt hade hon en karamellskål av hopklibbade karameller som jag fick spetta loss bitar av med en bordskniv när jag kom på besök.

På så vis hade hon byggt ett outplånligt minne över sig själv med en liten blå karamellskål av glas.

Jag ska inte förlora mig i alla detaljer nu, jag ska försöka se det hela lite ovanifrån, det är bäst att gå upp i fågelperspektiv istället.

Jag måste ta ett av mina flygplan till hjälp. Min F-104 Starfighter lyfte i ett vrål av damm, upp över taken.

Under mig öppnade sig genast en hisnande utsikt:

Grusvägen snodde runt i en åtta mellan tegelkåkarna. Den nedre delen av åttan var öppen och tömde sig i grusvägen som ledde bort mot Gröndal.

Mellan husen fanns bodar utslängda. Varje familj hade var sina två, en var för förvaring av ved och i den andra kunde man ställa cyklar, gamla trampsymaskiner och annat.

När jag tittade ner från min cockpit såg jag att farsans moped stod parkerad på gården.

Den var vit och blå. En Zündapp, tyskarna hade fått rejäl snurr på industrin igen, det var tamejtusan ett under, det glödde i kokillerna i Ruhr både dag och natt, ett sönderbombat råttbo av förvridna armeringsjärn förvandlades till en industrination igen på ett par decennier och två arvfiender slog sig ihop till en kol- och stålunion.

Nu gick det undan, saker och ting förändrades hela tiden. Den gamla stålgrå NSU-mopeden med ram av pressad plåt stod redan i boden som reserv.

Den nya stod på gården. Egentligen skulle det väl ha varit en bil, men som sagt, farsan tvekade.

Oj, nu måste jag avbryta beskrivningen av vårt lilla samhälle och snabblanda. En liten figur syntes på håll. Det var Peder som kom springande, Peder Svartling, min klasskompis och granne, han hade ena handen i fickan på sina hängiga jeans för att hålla uppe brallorna. Igår cyklade han nämligen omkull i Danés backe. Jag trodde först att han skulle slå ihjäl sig, men det gick bra. Han klarade knäna, fast livremmen gick av och han hade ännu inte fått någon ny. Med den andra näven vinkade han allt vad han orkade. Fötterna rörde sig snabbt över vägbanan när han närmade sig.

Peder ropade mitt namn på långt håll:

Ingel. Ingel!

Peder, jag har landat nu, jag hör dig. Låt mig berätta färdigt bara, låt mig prata till punkt någon gång. Nej, han kan inte ge sig till tåls, han bubblar över, han är helt enkelt tvungen att få säga det:

Ingel, vi ska få nya killar i klassen!

Va?

Det kommer en massa nya till våran klass. Både tjejer och killar, tror jag.

Hur kan du veta det? sa jag misstroget till Peder som flåsande stannat framför mig.

Varför jag frågade så där, varför jag var så misstänksam? Jag hade mina skäl. Jag var nämligen bekant med Peders fabuleringsförmåga. Ibland hittade han på saker, det var därför jag måste kontrollera allting. Han kallade det för berättelser, men de hade inte alltid med verkligheten att skaffa.

Han tyckte inte om att jag kallade det för fantasier eller lögner, men det var precis vad det allt som oftast var. Ibland gick jag på saker som han broderade ut för mig, men efteråt upptäckte jag att det var en massa som inte stämde.

Peder, upprepade jag, Hur kan du veta det?

Jag träffade Svanhals nere på byn.

Han flåsade lätt efter språngmarschen. Fötterna rörde sig otåligt, fram och tillbaka i gruset.

Vi var precis lika långa jag och