Granne med lyckan

Jag skriver, alltså finns jag.

Suni Olson

GRANNE MED LYCKAN

Melf

Om boken:

ISBN 9781476460420

Copyright@SUNi OLSON 2016

Melf, Cabanas de Tavira, Portugal

Andra upplagan 2015-02-05

Kapitel 1

Abstinensens pyrande helvete och ångestens klösande klor glödde och rev i Jannes bröst. Han vred sig över på sidan, drog upp knäna mot kroppen och sökte värme med armarna mellan mage och lår. Lakanen var våta av piss. Han klippte med ögonen. Tårarna rann. Han kisade och sökte runt rummet. Han anade ett förtäckt fönster, en dörr på glänt. En T-tröja, ett par strumpor och jeans slängda på golvet. Han befann sig i sin egen kvart. En suck undslapp honom. Mannen i sängen hette Janos Michanek men kallades i dagligt tal för Janne. Han fyllde 27 år dagen innan. Minnet av födelsedagen hade gått förlorat.

Janne försökte stiga upp men föll ur britsen. Han tog sig upp i sittande ställning på golvet och lutad sig mot sängen. Spydde. Drog med handen över mage och bröst. Slog av spyorna på golvet. Torkade av handen mot mattan. Han ville bli Kung på nytt. Känna kicken. Bli av med tröttheten som fjättrade hans lemmar. Känna lust. Knulla med ett redigt stånd. Få utlösning och låta det bara komma. Långt in. Utan att bry sig om några följder. Han trevade över bordskivan med fingrar som saknade känsel. Sked, snodd, pump, tjackpåse, räddningen låg inom räckhåll. Han hävde sig upp på sängkanten. Skakande av frossbrytningar lutade han sig över bordet. Förde undan håret från ansiktet. Skavde ihop ett halvt gram tjack från påsens insida. Torkade bort tårarna med armen och slet till sig pumpen, drog upp vatten, ner i skeden, torkade bort tårar igen, tog ett filter från askkoppen, drog upp den halvlösta blandningen, fann inte kanylen, torkade mer tårar, där under klockan, skakade, hittade en ven, fick svar, blodet slog ut som en explosion i pumpen och han sköt i sig rubbet. Janne höll andan. Kicken fick fart.

Han kom i en våldsam orgasm som fick säng, rum och kyffe att skaka. Janne kände sig bra igen. Nu slapp han rädslan, slapp den han var, slapp minnen, slapp vara ensam med sig själv. För en stund. Han steg han upp. Drog på sig jeansen, trevade efter tappen på blixtlåsets löpare utan att få grepp om den. Efter ett par tafatta försök gav han upp och drog till sig T-tröjan, lämnade sovrummet och vacklade ut genom kyffet.

Ytterdörren gnisslade när han tryckte upp den med axeln och steg ut på trätrappan. Stegen knarrade. Ljudet följde honom ner. Med armarna lyfta över huvudet drog han på sig T-tröjan. Stoppade ner den i byxorna utan att känna värme från plagget. Huttrande grep han med händerna om överarmarna. Han såg sig om medan rynkor trädde fram i pannan.

Vilket sketet rövhål, tänkte han samtidigt som han spanade av den närmaste omgivningen. Skjulet stod på tre balkar av järn vilka likt spretande rovfågelsklor sköt ut över en brant på baksidan. Halva taket var täckt med en presenning. På resten tovade sig torr och trasig tjärpapp. Närmast skjulet täcktes marken av färgflagor från väggarna. Flagor i en gul färg som vind och väder blekt nästan vita. När det blåste skallrade glasrutorna som tänderna på en frusen hund. Janne fick en vision av vinter trots att det var första veckan i augusti.

På andra sidan vägen stod hans amerikanska van. Den lågt stående solen fick lackens repor och bilens rosthål att framträda i relief. Det ser ut som fartränder, tänkte han och la upp ett gapskratt. Skrattet övergick i hosta.

Han ville in i kupén, till musiken från stereon. Ville känna öset, trycket av förarstolen mot ryggen och vägens ojämnheter fortplanta sig genom ratten. Han ville vara i kontroll.

Det knastrade under fötterna och byxbenen fladdrade om hans tunna ben. Janne lyfte blicken mot himlen. Klar himmel utan moln. Varför kände han inte värmen? För det var väl varmt. Han steg in i bilen, startade motorn, la i växeln och backade ut på vägen. Han vände och gjorde en rivstart utför backen och förbi en belamrad grusplan utan att dämpa farten. Småsten sprutade om däcken. Farten märktes inte inne i bilen. Det var som om den inte rörde sig ur fläcken och det var bråttom. Han måste fylla på skafferiet. Helvetet var att vakna utan morgonfix! Tanken var outhärdlig.

Den tunga bilen krängde genom kurvorna norrut på Kungälvsvägen mot Trollhättan. I backarna ned mot Oscarsbron dunkade Janne händerna mot ratten och tjöt för fulla lungor. Tystnade tvärt.

– För helvete. Jag måste skärpa mig. Ta det försiktigt för fan.

Han körde i lägre fart till den nedersta slussen i kedjan av stenkistor som ledde fartyg och båtar mellan Vänern och Göta Älv. Slussen mynnade ut i en lagunlik sjö med en smal öppning mot älven. Där parkerade han bilen men satt kvar och kollade slött på fritidsbåtarna i väntan på mörkret.

Utländska flaggor härskade över akterspeglarna men även båtar med svenska färger fanns bland de lyxiga smäckra kroppar av plast med glassiga däck och solstolar som var och en kostade mer än tio fixar. Janne vände bort blicken. I väntan på mörkret lutade han sig bakåt i sätet och föll i dagdrömmar om den kommande kvällen. Kanske skulle han kunna locka till sig den lilla mörka tjejen från Lilla Edet och framför allt hennes väninna, den blonda tjejen med de små jungfrubrösten. Henne ville han dra av kläderna och lägga upp och ... Det sög till i mellangärdet. Han drog en pläd om sig och somnade med en hand innanför byxorna.

En fiskgjuse seglade lojt på uppvindar över lagunen i kvällens sista sök efter föda. En skugga rörde sig i vattnet. Följdes av en reflex. Gjusen stannade i flykten och ryttlade. Det ljusa bröstet och den vita undersidan på hals och vingar smälte ihop med den blekblå himlen. Benen med de sylvassa klorna hängde till synes slappt ner under kroppen men var färdiga att gripa efter byte. En blänk, ett eko av solljus, slog ut från sidan på en lax. Fiskgjusen drog in benen tätt under kroppen, vinklade vingarna och dök. Vid vattenytan sköt rovfågeln fram benen och slog klorna i laxen. Fågeln försvann i en kaskad av vatten. Blev åter synlig. Sträckte upp vingarna i luften. Började slå sig upp med sitt rov. Drogs tillbaka ned i sjön. Blev till ett envig mellan fågel och fisk. En kamp på liv och död omöjlig att förutse. Slutligen bröts vattenytan av uppsträckta vingar. Fågeln lyfte ur vattnet med klorna djupt inträngda i laxens rygg. Med tunga vingslag flög fiskgjusen mot stranden.

Ringar spred sig över lagunen mot stränderna, båtar och kajen. De uppmärksammades inte. Mörkret la sig över sjön.

Janne vaknade skakande av kyla. Bilrutorna var täckta av imma som han torkade bort med händerna. Han gnuggade fingrarna mot bröstet innan han satte sig upp, startade bilen och körde.

Industribyggnaden Janne styrde mot var öde och ogästvänlig. Området och byggnaden låg i mörker, endast upplyst av månljus. Lanterniner och fönster gapade tomma. En otillgänglig plats om man inte som Janne kände till en väg in i byggnaden, ett hål i staketet och en olåst branddörr till fabrikens källare.

Han jagade över gårdsplanen. Tryckte i skuggan intill huset medan han spanade åt sidorna. Kompakt tystnad fick hans oro att minska. Han smet in genom en olåst dörr. Drog igen den bakom sig och tände en ficklampa. Trevade nedför en trappa till källaren och vidare längs en gång. Vid en dörr stannade han och drog fram ett brytjärn. Han tryckte vant in spetsen på järnet mellan dörrbladet och karmen och bände till. I rummet sökte han sig fram till en plåttrumma. Skruvade upp en lucka. Innanför i ett fack låg hans gods; en tjackpåse. Till hans missräkning var påsen nästan tom. Ångesten tog strypgrepp. Han kröp ihop. Kurade med axlarna.

För helvete? Innehållet i påsen var bara något gram. Han hade inte nog för kvällen och inget tjack till nästa dag. Inget att sälja och ingen deg att köpa för. Inget party. Inga småbrudar. Helvete! Det är inte rättvist, tänkte han.

Att bryta ihop till deg låg inte för honom. Rövare gjorde källarinbrott och stal. Handelsmän, sådana som han själv, gjorde affärer. De köpte och sålde stöldgods. Droger var betalningsmedel.

Med fumliga fingrar tog han fram verktygen och gjorde i ordning en fix och tryckte i sig. Han höll andan medan kicken fick fart. Kände sig bra igen. Verkan försvann lika snabbt som det kom och han visste att det var borta för alltid, ersatt av förtvivlan och rädsla. Varje fantasi av att inte vara ensam försvann.

Med tårarna sprutande sprang han till en vattenkran och log i sig rent vatten. Han var fylld av förtvivlan och måste ha mer för att slippa helvetet han befann sig i.

Ficklampan gled ur hans grepp och rullade ut över golvet. Ljuskäglans fladdrande sken gav rummet ett spöklikt utseende. Förvrängda skuggor dansade över tak och väggar ackompanjerade av ljudet från motorn i ett fartyg på väg genom kanalen. Ett tungt muller, en ljudridå i moll, omgärdade honom. Han flydde. Bakom honom gick dörren i lås. Kvar på golvet låg hans verktyg och ficklampa.

Han såg sig om. På avstånd skymtade ljus. En svart skugga avtecknade sig mot en vägg. Han var inte ensam. Jag blir rånad. Ett stort jävla troll vill ta mina amys, flög det genom hans skalle. Han måste försvara det livsviktiga grammet. I desperation lyfte han brytjärnet. Rusade fram och attackerade skuggan. Slog slag på slag tills fanskapet rasade ihop på golvet. En rossling, sen tystnad. Flämtande efter luft stödde Janne sig med händerna mot knäna. På golvet intill trollets kropp låg ett paket. Janne plockade upp det och rev upp höljet.

– Fan, jag har slått ihjäl jultomten.

Paketet i hans hand beseglade hans öde.

Kapitel 2

Mannen på källargolvet kom till medvetande och slog upp ögonen. Det var mörkt. Becksvart. Han slöt och öppnade ögonen. Det gjorde ingen skillnad. Mörkret var kompakt. Hans ben och armar var kraftlösa. De saknade känsel. Han satte sig upp. Det högg till av smärta i huvudet. Han försökte samla tankarna. Smärtan var ett tecken på att han levde. Men mörkret? Var han blind?

Sven Efraimsson, mannen i källaren, var 38 år och känd av polisen i Trollhättan sen tonåren. Han hade voltat ett par gånger. Senast på fyra år för grovt narkotikabrott.

Under sin skolgång var han en översittare.

Mobbade svaga skolkamrater.

Slogs.

Tvingade sig på tjejer.

Sniffade.

Redan innan han slutade skolan som femtonåring började han med droger. Han fastnade på amfetamin. Efter en kort tid började han använda verktyg, injicera, och langade för att bekosta sitt missbruk. Till en början utanför skolorna i Trollhättan.

Sen tre år var han garage åt Bronx, grabbgänget från Biskopsgården i Göteborg, som med tiden hade blivit en fullödig kriminell liga med förgreningar till flera orter i Västsverige. Namnet som hängt med sen slyngelåren, Bronx Gangsta eller i dagligt tal Bronx, kändes fortfarande häftigt för dem. Bronx var också deras namn på stadsdelen där de växt upp.

Han trampade inte trottoarer längre. Gatulangarna kom till honom. Bronx såg till att han var ensam herre på täppan. Godset hade han på redis. Överskottet gick till att täcka hans eget behov.

Var finns mitt gods? Tjack för mer än hundratusen kalla! Jag måste hitta det. Annars är jag en död man.

Tanken på varorna han burit på fick honom att rycka till. Han trevade på golvet. Det var klibbigt. Där fanns inget paket. Han tog sig upp på knä. Smärtan skar på nytt genom skallen. Han lutade sig framåt. Stödde sig på en hand. Trevade över golvet med den andra. Handen gled undan. Han slog ansiktet i golvet. Stjärnor tumlade.

Cigarettändaren! Slog det honom.

Han fick upp sin Bic. Tände den. Skruvade upp lågan. Höll upp tändaren. Golvet var mörkt av blod. Paketet fanns inte där.

– Fan. Helvete. Jag är död!

Hans vrål ekade mellan betongväggarna. Han sjönk ihop. Grät.

Strax efter midnatt kom en väktare ut från en byggnad i ett av Trollhättans industriområden. Väktaren såg en gestalt klädd i mörk, fläckad skjorta och nerhasade byxor komma sjavande längs trottoaren med sikte på en BMW. Mannen tog snedsteg. Stannade upp. Fortsatte. Stödde sig mot ett staket. Stadgade sig. Gick en bit till. Vacklade. Byxbenen släpade i marken. Hans under blodfläckarna färglösa ansikte stod i stark kontrast mot skjortan. Håret klibbade i pannan. Han nådde fram till bilen. Tog stöd och lutade sig mot den. Håret svepte som en svabb över biltaket.

Väktaren kände igen mannen.

Sven Efraimsson. Ditt feta, ovårdade helvete, har du dragit i dig för mycket nu igen? Inte fan ska du köra bil i ditt tillstånd.

Väktaren tog upp mobilen och ringde polisen. En operatör beklagade. Det fanns ingen patrull ledig. De enda två poliserna på orten satt fast i en trafikolycka.

– Du, sa väktaren. Om Sven ger sig iväg i bilen blir det fler olyckor. Ser du mitt nummer på displayen.

– Jag har numret, Stig.

– Ring när du kan skicka någon. Jag tar hand om pundaren så länge.

Stig Åkesson, väktare vid ett lokalt vaktbolag, 28 år, var uppväxt i Trollhättan och kände buset lika väl som polisen. Många av dem var gamla skolkamrater. Han såg Sven öppna bildörren. Vika sig dubbel. Gripa om ratt och ryggstöd, dra sig in genom dörren och sjunka ner i sätet. Efraimsson lutade sig bakåt i sätet. Han såg ut att ta igen sig ett ögonblick för strax böja sig strax fram och sträckte händerna under ratten. Startmotorn hackade.

Åkesson avslutade samtalet och skyndade över gatan. Genom bildörren såg han att langaren var blodig.

– Vad fan har hänt, Sven?

Den skadade vred på huvudet. Såg på Åkesson.

– Rånad...

Han tystnade mitt i meningen. Stirrade på väktaren. Ett sår på hjässan var täckt av levrat blod.

– Kom, jag ska hjälpa dig.

Åkesson hjälpte honom ned i framstupa sidoläge.

– Ligg kvar här, Sven. Jag ska skaffa hjälp.

Två telefonsamtal och en halvtimma senare lämnade sjukvårdens akut-team platsen efter att ha gett Sven första hjälpen. Han var lagd på bår i ambulansen.

En polisbil kom efter ambulansen tätt följd av en hundbil. De båda polismännen från Trollhättan, Erik Lind och Tore Svanholm klev ur bilen och gick fram till den skadade. De kikade över akutvårdarnas axlar.

– Har han sålt fulknark till någon? sa Lind.

– Någon fan har smiskat upp han i alla fall, sa kollegan.

– Jag tror han har blivit rånad, sa Åkesson. Han sa nått om det.

Lennart Johansson, hundföraren, steg fram till dem.

– För helvete, Erik. Är du inte ute och plöjer? Det är ju månsken för helvete.

– Ditt jävla, blåbär. Vi får bli klara med skörden först. Du vet inte mycket om lantbruk, du.

– Vad har vi här?

– En lokal langare som har fått på käften. Grov misshandel eller mordförsök, välj själv.

– Vad är det för en kuf? Langare sa du?

– Han är känd här. Säljer knark. Använder det själv också. Köper och säljer stöldgods.

– Vi kan följa offrets blodspår tillbaka till platsen för överfallet men det behövs knappast någon jycke för det, sa Tore.

– Jag tar ut kompisen i alla fall. Han behöver röra på benen.

Hundföraren tog ut hunden. Poliserna och väktaren följde Svens spår tillbaka. De fann vad de sökte i den tomma fabrikens källare. En stor blodpöl på golvet.

Hunden snodde runt i källargången. Sniffade och vädrade. Stannade utanför en dörr och gav skall. De tog sig in i rummet och fann en tänd lampa och verktyg som glömts kvar.

– Har ni sett, gummistropp och spruta med kanyl, sa Erik.

De slöt sig till att Sven uppehållit sig i rummet och använt redskapen.

– Men han kan inte ha varit ensam, invände Åkesson. Det lät på honom som att han blivit nedslagen och rånad av någon. Kanske är det gärningsmannens grejer som ligger kvar?

– Vi ringer in det till krimjouren. De får bestämma vad som ska utredas.

I en parkerad bil vänd mot kanalen satt två spanare. En av dem höll en kikare mot ögonen. Uppströms syntes ljus från en järnvägsbro och tvärs över låg en rad öar. Öarna utgjorde en del av promenaden längs kanalen och slussarna. Trollhättans stolthet.

De båda spanarna, polisinspektörerna Li Björk och Elly Hansson, bevakade ett stängt café och ett klubbhus på andra sidan vattendraget. De sökte tillsammans med ytterligare tre kollegor efter en pyroman som anlagt flera bränder på kort tid. Den ena av spanarna, Elly, var 37 år och hade tolv tjänsteår bakom sig i Trollhättan. De senaste sju som spanare vid Länskriminalens enhet. Den andre. Elly, var 1,75, hade halvlångt mellanblont hår, blå ögon, rak näsa och använde inte kosmetika. Hon var en stabil person både till sätt och kropp, lågmäld och analyserande. Både klientel och kollegor hade respekt för hennes yrkesskicklighet.

Elly levde ihop med en kvinna sen fyra år. Hennes preferenser, tycke för kvinnor, var ingen hemlighet inom kåren.

Anropssignalen från en komradio ljöd. Li svarade. Det var gruppchefen.

– Åttiofem, kan du och Elly dela på er en stund?

– Det går väl bra. Vad ska jag göra? Köpa mackor?

– Det gäller en misshandel. Kan vara ett rån. Du får kolla vad som hänt.

Elly fortsatte spaningen ensam från en parkbänk. Li körde till fabriken där polispatrullen väntade.

Li var ny i Trollhättan sen bara ett par veckor. Hon kom närmast från knarket i Göteborg. Hon hade att brås på. Hon var uppväxt i en familj där såväl hennes far som två äldre bröder var poliser. De tjänstgjorde alla tre på ordningssidan i Göteborg. Följdriktigt hade Li flyttat ihop med en polis. Dessvärre gjorde hon inget bra val. Fylla och otrohet och slutligen mannens första slag hade fått henne att bryta förhållandet. Hon parerade slaget, vände på klacken och lämnade sambo och lägenhet. Efter sex stormiga år tillsammans med mannen var det över. Brytningen låg också bakom hennes beslut att flytta till Trollhättan.

Sven Efraimsson blev hörd på sjukhuset under morgonen. Han kunde eller ville inte förklara varför han befann sig i fabriksbyggnaden under natten. Han sa sig inte heller veta vem som kunde ha orsak att misshandla honom. Allt han kunde dra sig till minnes var att han fått flera slag i huvudet och att han slocknat. Han visste inte hur länge han varit medvetslös. Verktygen som påträffades på platsen var inte hans.

Li rapporterade om misshandeln vid passets slut. Hon redovisade att offret påträffades av en väktare, Stig Åkesson, och togs om hand av akutsjukvården klockan 03,21, torsdagen den 6 augusti.

– Den misshandlade heter Sven Efraimsson. Han låg medvetslös i kanske mer än en timma.

– Efraimsson förekommer, sa hon och redovisade mannens brottskatalog. När han påträffades bar han dock inte på några förbjudna preparat.

– Det finns inga vittnen och inga fingeravtryck. De föremål som kollegorna träffade på är skickade för DNA. De kan tillhöra vilken pundare som helst men kan också vara ett spår till gärningsmannen. Sven Efraimsson är inte samarbetsvillig. Han är skärrad över vad som hänt men inte över att han blev skadad. Jag anar att han blivit rånad på knark.

– Vi slösar inte mer energi på det fallet. Med de orden arkiverade kommissarien ärendet.

Efter avslutat tjänstgöringspass promenerade Li till sin lägenhet på Storgatan. Hon var nyinflyttad. Hon hade packat upp de flesta flyttkartongerna och fått mycket på plats i lägenheten men ännu inte riktigt allt. Efter att ha ätit en take away från en kinesrestaurang tog hon itu med den sista flyttkartongen. En timma senare stängde hon luckan till diskmaskinen och startade den. Hon fällde ihop lådan och ställde bland andra tomma kartonger i hallen. Det hade tagit en vecka att komma i ordning vid sidan om arbetet på span. Det fanns fortfarande att göra. Krukväxterna måste placeras om och prydnadssaker skulle ställas fram men det fick vara till i morgon. Hon gick tillbaka till köket.

Det börjar se prydligt ut. Skönt att jag har kommit i ordning. Nu fattas bara en skötsam man. Viril man, rättade hon sig, och det ska knappast vara något problem att hitta.

Som ny i Trollhättan gällde det att arbeta sig in i gänget och att lära sig områdets klientel. Därför hade Li inte tagit ledigt för flytten.

Länsspan i Trollhättan bestod av ett femtontal poliser fördelade på två grupper med var sin gruppchef och med kommissarie Lars Lundström som överordnad chef. Grupperna tjänstgjorde i två skift. Enheten arbetade i huvudsak med mord, rån och våldtäkter medan Polisområde Fyrbodal, som bland annat omfattade Trollhättan och Vänersborg, ansvarade för övriga brott. Li var nöjd med sin nya tjänst, och lägenheten älskade hon. Den bestod av två rum och kök, tio minuters väg från polishuset och med världens bästa gym tvärsöver gatan.

Hon var varm och vände sig mot badrummet för att duscha.