Flis

Mannen vid ratten såg den höga, rostiga skorstenen på långt håll. Han saktade ner bilen, svängde in mot bostadsområdet och parkerade i en av de många lediga parkeringsfickorna.

Trevåningskåkar i tegel bredde ut sig i regelbundna rektanglar. Gräset var stubbat och rabatterna ansade, tjocka lager av täckbark kvävde ogräset redan i sin linda. Panncentralen stack upp sitt rostiga rör mitt bland husen.

Mannen steg ur bilen och slog igen dörren. Den låstes automatiskt bakom honom när han gått några steg. Han stannade, rättade till sina svagt tonade glasögon, slätade ut kavajen och grep ett fastare tag om dokumentportföljen under armen. Sedan tog han sikte på skorstenen.

Asfaltgångarna löpte som mörka streck mellan husen, fortfarande fuktiga av nattregnet.

Emellanåt ströp betongblock eller grindar av tjocka, galvaniserade rör gången till en smal stig. Antagligen var syftet att omöjliggöra för mopedmarodörer att förstöra nattsömnen för dem som bodde i lägenheterna.

Måndagsmorgonen var grå och blåsig.

Mannens steg ekade mellan husväggarna tills en port smällde igen. Han vred på huvudet och såg en kvinna i svart jacka och jeans sitta upp på en cykel och trampa iväg med ryggen mot honom.

När han rundat områdets tvättstuga, där ånga steg ur några rör vid marken, fick han syn på panncentralen. Byggnaden var omgärdad av höga staket i tryckimpregnerat trä som spikats upp för att dölja kantstötta flisbehållare.

I dörröppningen stod en karl i trettifemårsåldern och rökte. Han blåste ut rökmoln i morgonluften. Karlen var klädd i blåbyxor med hängslena slarvigt hopvirade över axlarna. Under hängselbyxorna bar han en smutsig, svartvitmönstrad ylletröja och på huvudet en bakvänd keps. Han var rödlätt och orakad, magen putade, den hotade att välla ut och helt dölja livremmen som var hårt åtdragen runt midjan.

Då han insåg att han skulle få besök lyfte han bort cigarettglöden med fingrarna, släppte den på asfalten och släckte den under arbetsskon.

Från polisen?

Dialekten avslöjade att han kom långt norrifrån. Mannen med portföljen noterade att han tagit fimpen i vänster hand och räckte fram näven, tog i hand, nickade flyktigt och mumlade ett vanligt efternamn.

Det är jag som är Mats Bergström, sa fastighetsskötaren brett. Du är tidig, dom sa vid halvtie nånting.

Ändrade planer, sa mannen med portföljen.

Ni har mycket att hålla ordning på just nu eller hur? Dom där bägge brudarna, jag såg det på 55:an, förrest...

Kan jag få se på ert fynd?

Mannen med portföljen avbröt honom i formell ton och Bergström tystnade mitt i meningen. Ansiktet skrynklades ihop som om han bitit i någonting surt och en svagt fientlig glimt tändes i hans ögon.

Jag har lite bråttom, förtydligade mannen med portföljen.

Bergströms ansikte slätades ut igen. Han andades ut hastigt och sa: Den här vägen.

Han vände tvärt och gick före in i lokalen.

Innanför dörrarna låg en tung lukt av surt trä mellan plåtväggarna. Den blandades med en stickande biton av mögel. På betonggolvet stod en traktor parkerad och från ett angränsande rum hördes susandet av eld och ljudet av fläktar. De vek av in genom en plåtdörr, nådde en korridor och en liten verkstadslokal. Längs väggarna löpte arbetsbänkar belamrade med smutsiga verktyg, maskindelar och verktygslådor. Ovanför bänkarna var alla ytor klädda med perforerad masonit. I hålen var hundratals krokar fastsatta, men få av dem var behängda med verktyg. De låg istället i drivor på bänkarna.

En radio rabblade trafikinformation. Den beskäftiga rösten repeterade om och om igen att en lastbil hade vält någonstans och att trafiken nu omdirigerades.

Bergström stannade vid en av bänkarna och drog ut en låda. Han tog fram en solkig, hopknuten plastpåse och räckte över den utan ett ord.

Mannen med portföljen tog påsen försiktigt mellan tumme och pekfinger och höll upp den mot lysröret. Innehållet bestod av tyg, metall och vitt ben.

Trots att påsen var tillknuten avgav den en söt, obehaglig lukt. Metallen i påsen fångade först mannens intresse. Det var en klocka. Armbandsurets glas var krossat och till hälften borta. I boetten fanns märken som om ett väldigt vilddjur hade tagit en tugga ur kanten. Men varumärket på urtavlan var fortfarande tydligt avläsbart.

Vad tror du om det? frågade Bergström och strök av sig kepsen. Han kliade sig i det rödburriga och otvättade håret. Om den är äkta så kostade den säkert mer än jag tjänar på flera månader.

Mannen med portföljen svarade inte.

Genom plasten iakttog han det som satt i urets armband; remsor av kostymtyg och vad som antagligen var ruttet kött och benflisor.

Det står ett namn på baksidan, sa Bergström Du känner nog igen det.

Mannen vände klockan och slätade ut plastpåsen för att se bättre. Texten var enkel att urskilja. Till Bernt Månsson för t resten av meningen var borttuggad. Bara fem bokstäver återstod på andra sidan tuggan – nsten

Intressant! Var hittade ni den?

Skruven som matar pannan beckade igen. Jag har automatlarm hem om pannan stannar. Det gick igång i morse och då gick jag hit direkt. När jag rensade ur hittade jag det där. Han pekade mot påsen. Det var mer tyg, men det gick rätt in i pannan när jag körde igång hydraulen.

Och nu har det brunnit upp?

Bergström nickade.

Säkert.

Illa, sa mannen med portföljen, men utan övertygelse. Arbetar ni ensam här?

Bara den här veckan. Kompisen är sjukskriven. Jag ringde er direkt efter att jag fått igång pannan.

Kan det finnas mer i behållaren därute?

Mannen höll upp plastpåsen och synade innehållet på nytt, nu från andra sidan.

Bergström ruskade på huvudet.

Jag har redan bytt. Behållaren därute kommer från en annan leverans. Den som klockan låg i är tom, jag körde ur det sista men hittade inget mer. Vill du ... se tombehållaren?

Nej, sa mannen med portföljen. Men ni måste nog följa med in till stationen.

Nu? sa Bergström förvånat.

Nu.

Jag har annat att göra! Om jag hade vetat det så hade jag ... Bergström avslutade mitt i meningen.

Mannen som stod mittemot honom kommenterade det inte utan öppnade dokumentportföljen och lät plastpåsen falla ned i den innan han åter drog igen blixtlåset.

Jag ska se till att ni inte behöver vänta.

Bergström hade tänkt sig ytterligare en protest, men en genomträngande blick fick honom att ändra sig.

Han knäppte motvilligt upp livremmen, krängde av sig hängselbyxorna och slängde alltihop på bänken tillsammans med sin keps som bar texten: THOMPSON RULES.

Mats Bergström drog upp jeansen som han burit under blåbyxorna en bit, men de hasade ned igen redan innan han fått på sig jackan. På väg ut stängde han av radion och knäppte dörren i lås.

*

De båda männen gick tysta, sida vid sida längs asfaltgångarna bort mot parkeringen. Inte en människa syntes till i bostadsområdet. Redan innan dörrarna öppnades med ett svagt blippande hade Bergström räknat ut vilket som var snutens fordon. Det var en kolsvart MPV med tonade rutor.

Bergström gick runt och öppnade passagerardörren, men tvekade sedan ett ögonblick inför det oklanderligt rena, grå skinnsätet. Han tog av sig skinnjackan och la den bak. Så strök han ett tag efter byxbenet, klev in och satte sig.

Snuten körde tyst längs motorvägen in mot staden, strax över lagstadgad hastighet. Bergströms försök att konversera kom av sig när han möttes av snäva svar.

Inom sig förbannade han sin beredvillighet att ringa polisen. Det här problemet hade han kunnat förvandla till aska och slagg på några sekunder.

I ögonvrån iakttog Mats Bergström den självsäkre snuten som satt vid ratten i sin lediga och säkert dyra kostym. Han lät blicken följa hans markerade näsa upp mot det höga hårfästet. Det här var antagligen ingen vanlig plattfot, Bergström gissade att han var vid Internationella. Han hade aldrig träffat nån av dom, bara sett dom på teve. Att dom skickade en sån kille tydde på att han stött på något viktigt.

Snuten, han var nog en 45-50 år, låtsades som det regnade, kunde lika gärna varit helt ensam i bilen. Stöddige fan. Hur mycket tid skulle detta kosta? Kanske hela dan! Skulle han få skjuts hem igen eller bli tvungen att ta lokaltåget?

Det återstod att se.

GPS-displayen på instrumentbrädan var svart. Killen behövde uppenbarligen ingen hjälp med att hitta in till stan. Bara bilradion var på. Medan upphetsade röster växlade mellan reklam och snabba nyheter bestämde sig Mats Bergström för att aldrig mer lägga näsan i blöt. Det här var definitivt sista gången han anmälde någonting till polisen som inte hade med hans egna ägodelar att göra.

Just som han utfärdade detta tysta löfte vek bilen oväntat in på en avfart. Efter en stund nådde de fram till en mindre asfaltväg som ledde in i ett skogsparti.

Polismannen vid ratten förekom hans fråga:

Vi vet att det levererats flis härifrån. Jag ska visa dig något som kanske kan sättas i samband med det här fyndet.

Bergström nickade, tittade ut på de förbisusande träden och begrundade sin förstörda dag. Han avskydde att åka pendeltåg.

Tio minuter senare tog polismannen av från den asfalterade vägen. Han svängde nu in på en mycket smal grusväg som banade sig fram mellan höga timmertravar. Efter en liten stund stannade han vid en vändplan, stängde av motorn och klev utan ett ord ur bilen.

Han gick runt och öppnade bakluckan.

Bergström klev tveksamt ur. Han kände sig plötsligt illa till mods när han stängde bildörren.

Vad hade de här att göra?

Mats Bergström rös till där han stod i skjortärmarna. Någonting var mycket fel och med ett stänk av panik i rösten sa han högt:

Du, jag kilar iväg och pissar!

Utan att vänta på svar började han gå snabbt utför en ganska bred stig som ledde in bland granarna. Efter tio meter började han springa, men han hann bara några steg innan någonting med stor kraft träffade honom i ryggen.

Han föll framstupa och kände blåbärsris och blöt mossa pressas mot ansiktet.

2

Mannen som satt vid köksbordet var gråhårig, korrekt kortklippt och djupt försjunken i sitt arbete. Höstsolen sken in genom de små spröjsade fönstren i torpet och små dammkorn seglade tyngdlösa i ljusstrålarna. Mannen vid bordet stönade till och bordet vinglade då han tog i allt vad han orkade med sitt verktyg.

Köksbordet hade han köpt på loppmarknad i början av sommaren som en första investering i ett möblemang. Tyvärr hade det visat sig vara kroniskt rankt. Hur mycket han än drog åt bultarna i bordsramens hörn så förblev det rangligt.

Mannen vid bordet hette Jan Peters, han var kriminalinspektör, hade fyllt femtio med marginal och var av medellängd. Han hade ingen slips, men en välstruken mörkblå skjorta med uppkavlade ärmar.

Framför honom på bordsskivan låg en tidning utbredd, på den hade han lagt två lås, några skruvmejslar och en tång. Skruvarna i låsets gavel hade rostat fast och Peters hade redan förstört skruvskåran i den övre skruven under försöket att öppna det. Nu lyckades han med uppbådande av alla krafter få den nedre skruven att släppa med ett knappt hörbart knäppande.

Peters gav ifrån sig en suck av lättnad, slängde ifrån sig skruvmejseln och lutade sig nöjt tillbaka i stolen. Om han bara fick upp sidoplåten kunde han byta ut den avbrutna fjädern som gjorde att köksdörren inte gick i lås, en sak som irriterat honom från första gången han steg in i sin nyförvärvade fastighet. Men det var först idag som han hade fått idén att byta ut det trasiga låset mot ett helt från en av dörrarna som stod lutade mot varandra i boden. Han hade först tänkt byta hela låset, men nyckeln passade inte.

När det visade sig att de gamla låsen var isärtagbara hade han beslutat sig för att byta ut delarna istället. Egentligen hade han bara åkt ut till torpet för att hämta lite kvarglömda kläder, men han hade förstås inte kunnat låta bli att börja pilla med låsen.

Runt omkring honom i köket stod kartonger med prylar och byggmaterial staplade och på diskbänken låg verktyg utströdda på den buckliga rostfria plåten. Det var måndag, han hade arbetat hela helgen och hade nu sin lediga dag. Peters tittade på klockan. Tre timmar kvar tills krimjouren började. Då måste han vara tillbaka innanför kommungränsen. Han hade ännu någon timme på sig.

På bordet framför honom låg ett vykort med en närbild på en flock kor som med outgrundliga blickar stirrade på betraktaren. Kortet var adresserat till honom, men det hade legat i brevlådan flera veckor. Det var bara av en ingivelse som han öppnat den rostiga brevlådan utanför torpet och hittat det. Han väntade sig nämligen ingen post, han visste inte ens att postbilen körde förbi. Kanske gjorde den det bara en gång i veckan.

Kortet var en hälsning till Torparn från Sebastian som antagligen hittat adressen i fastighetsregistret. Sebastian var den enda människa han kände som fastän han var omgiven av datorer från golv till tak alltid envisades med att skicka kort per post. Peters noterade att han måste höra av sig till vännen, det var pinsamt länge sedan han ringt honom.

Egentligen borde han lägga av med skruvandet genast eftersom han hade annat att göra inne i stan och framförallt därför att han inte bytt om till arbetskläder. Skjortan var bara fjorton dagar gammal. Den hade kostat 800 kronor jämnt, vilket gjorde den ytterst olämplig som mekanikerdress.

Okej, tänkte Peters, sista skruven, sen åker jag. Han reste sig upp och rotade bland verktygen en stund innan han hittade vad han sökte, en sladdlös borrmaskin. Därpå plockade han ett tag i sina spik- och skruvlådor innan han hittade chucknyckeln och kunde byta den klena borren mot en mera passande.

Jan Peters hade oväntat blivit torpare och det hade gått mycket snabbt. Om någon, efter att nyårsklockorna ringt ut, spått honom att i detta nya år skulle han bli ägare till ett torp i Västra Götalands skogar så hade Peters skrattat spågumman rakt i ansiktet.

Allting hade startat med att en kollega frågat om han ville följa med på en tur till landet en försommarsöndag. De hade kört omkring några timmar och på hemvägen passerade de en Till Salu-skylt. Kollegan, Silvermyr, som var en nyfiken man hade tagit av och kört fram till huset. Torpet var skamfilat, men förföriskt vackert eftersom syrenerna nyss slagit ut. De hade gått runt på tomten, ryckt i den låsta dörren till glasverandan och kikat in genom fönstren. Stället hade givit Peters en märklig känsla i maggropen. Själv var han uppväxt i en förort och numera ägare till en bostadsrätt, ändå kändes det plötsligt som han här stod framför ett hem.

På kvällen hade Peters erinrat sig mäklarnamnet när han satt framför skärmen och i ännu en ingivelse kollat ort och husutbud. Mycket riktigt fanns där ett torp till salu. Han kände igen det på bilden, det hette Höckshult och var inte särskilt dyrt. Han kunde få det för under 300 000.

Efter en visning och några samtal med mäklaren och banken lånade Peters på fastigheten, tog resten ur sina besparingar och skrev på köpekontraktet. Hela årskostnaden för kåken blev inte så farlig, de tusenlapparna kunde han unna sig.

Det var först senare när han gått igenom kåken lite mer noggrant som han förstod varför tyskar och andra spekulanter lämnat torpet åt sitt öde. Dels låg det nog en aning för ensligt till för långväga köpare, dels var det mesta utom timmerstommen och murstocken halvmurket och skulle behöva renoveras. Han hade räknat med en hel del snickrande, men det visade sig handla om betydligt mer.

Fast Peters anlade en stoisk attityd till jobbet. Han hade råd och han behövde en uppgift, nåt som kunde hålla honom sysselsatt.

Peters skruvade fast borren i borrmaskinen och tryckte fast låset mot köksbordet så hårt han vågade med tanke på den skrangliga bordskonstruktionen. Borren åt sig lydigt in i den mjuka skruven. Telefonen ringde. Peters