Sagt och gjort: Texter och tal från mitt prästliv

Brandby-Cöster

1978

Dödshjälpsdebatten var i full gång. Berit Hedeby hade startat organisationen Rätten till vår död och kommit ut med boken Ja till dödshjälp. Den debatten blossar ständigt upp på nytt och därför äger artikeln en aktualitet även idag. Ingemar Hedenius svarade på min artikel i GP 2/2 1978. Han tyckte att mitt tänkande var absurt och skrev att han varken skulle släppa in mig eller läkaren Loma Feigenberg, som jag hänvisar till, om han låg på sitt yttersta! Jag var 31 år och hade 1972–75 varit sjukhuspräst på Allmänna sjukhuset i Malmö.

HJÄLP FOLK LEVA TILLS DE DÖR

Göteborgs-Posten 23 januari 1978

Under de senare åren har diskussionen om dödshjälp varit intensiv, och man har tagit upp frågan ur olika aspekter. Tanken att vi har rätt att förfoga över livet och döden har formulerats på olika håll och det har tom bildats en aktionsgrupp med namnet Rätten till vår död.

För en tid sedan framträdde skalden Arthur Lundkvist i TV och framlade sin syn på människan, som enligt honom inte har något annat värde än det hon genom att klättra på kulturstegen kan skapa sig själv. Somliga kan då klättra högre, medan andra bara kan kravla sig upp en liten bit. Några få hamnar i Svenska akademien – tydligen ett tecken på ett stort mått av av människovärde – medan de allra flesta får nöja sig med betydligt lägre positioner i samhället, vilket ju då kommer att tyda på ett lägre värde.

Så framträdde också nyligen i TV en annan författare, Lars Ahlin, vars syn på människan var totalt motsatt Lundkvists. Ahlin menade att människovärdet är något som rent faktiskt finns under alla omständigheter. Det kan fördöljas och förtrampas men det finns och är grundläggande i mänsklig existens.

Och nu i dessa yttersta av tider skriver Berit Hedeby, som har grundat aktionsgruppen Rätten till vår död, en bok, där hon bland annat berättar om hur hon hjälper en människa att dö – en människa som tydligen hade en mycket svår livssituation och som uttryckt en önskan att få dö. Vad har nu allt detta med vartannat att göra? Jo, det här talet om rätten till döden utgör tillsammans med talet om att människan inget annat värde har än det hon skapar sig, en syn på människan som enligt min mening är farlig och nedbrytande. Mot detta står Ahlins tanke, vilken för övrigt är en kristen tanke, att människan har ett värde i sig, och detta synsätt förefaller mig ge uttryck för en humanitär och fruktbar livssyn.

Att alltså mena att människan bara har det värde hon själv kan skapa medför just konsekvenser av det slag som talet om rätten till vår död innebär.

Värdelöst liv?

Utgår man ifrån att människan inget värde har i sig själv utan att hon måste skapa sig ett genom eget arbete, måste detta få till följd att vissa människor aldrig kommer att få ett värde. Andra däremot kommer att få ett mycket högt värde. Detta beror på att människors faktiska möjligheter till arbete, karriär, fysiska och psykiska prestationer är mycket olika. Skulle därför en människas värde vara beroende av hur väl hon genomför olika prestationer eller hur frisk eller stark hon är, måste med nödvändighet ett stort antal människor falla utanför ramarna för människovärdet. Rent praktiskt fungerar det ju tyvärr så på många håll i vårt samhälle idag.

Värdegraderat liv

Värderar man liv utifrån hur mycket en människa förmår, blir det också naturligt att se på en viss sorts liv som mindre värt än annat. Det liv som man uppfattar som relativt värdelöst, det tänker man då bort eller i värsta fall tar man bort det. Och då är vi inne på rätten till vår död.

För det är bara om man menar att livets värde kan skapas av människan själv, som man kan tala om rätten till döden, rätten att dra gränsen mellan liv och död. Ingen av oss har ju kunnat skapa liv själva och därför är det underligt att tala om en rätt att begränsa det eller förkorta det, åtminstone om man gör detta utifrån ett principiellt resonemang.

Vad man däremot borde tala mer om är vad vi har för möjligheter, uppgifter och skyldigheter när det gäller förvaltarskapet över det liv vi fått. Att alltså principiellt tala om rätten till döden är att säga att vi kan förfoga över livet efter eget gottfinnande, vilket ju strider mot all erfarenhet.

Dagligen tas livet ifrån människor, som inget hellre ville än just leva och det ges åt människor, som inte bett om att få bli födda. Här finns det ingen rätt att åberopa.

Att mena att man skulle kunna bestämma över sitt liv och sin död i en del av livet som ligger framför en, det är att förneka att man som människa är dynamisk, att man varje dag blir till på nytt, att man förändras. Att säga idag hur jag vill ha det i en tänkt situation som jag aldrig tidigare upplevt, det är att förneka de inneboende möjligheter som mänskligt liv bär på. Det är att påstå att jag i morgon och alla andra dagar kommer att känna, tänka och reagera som jag gör idag – det är att bortse från att livet är större än människorna.

Resonemanget om rätten till vår död leder till ett förakt för livet när det inte ser ut som vi har tänkt oss – och det gör det ju sällan. Man förminskar livet och bestämmer det till att vara t ex ungt, friskt, starkt, effektivt, fyllt av vänner etc. Det liv som inte stämmer in på detta blir då ett oönskat liv och den människa som inte motsvarar de här kraven kommer att uppleva sig själv som just oönskad. Är det underligt då om människor vill dö? De som fått ett liv som ser annorlunda ut hamnar alltså så lätt utanför. Vi, som har bestämt livets värde och innehåll, har klassat ut dem.

Att söka rätt lösningar på problem

Att vilja bestämma över döden och när den skall inträda är att söka falska lösningar på svåra problem, som t ex livsleda och outhärdliga förhållanden för människor. Istället borde man ju angripa problemen genom att försöka att till varje pris göra tillvaron dräglig just för den som har det så svårt att hon vill dö. Under min tid som sjukhuspräst träffade jag då och då människor som sa: Om jag ändå fick dö. Och alldeles säkert hade de då en känsla som motsvarade denna önskan.

Nästan alltid visade det sig dock när man kom att tala närmare med denna människa att den känsla som för henne var så förtärande att hon ville dö, den hade sina orsaker. Den kunde bottna i rädslan att behöva ligga någon till last, den kunde bestå av oro över anhöriga som tvingas leva tillsammans med en svårt sjuk människa, den kunde springa fram ur smärta eller ur upptäckten att man var ensam med sina lidanden. Men kan man bota ensamhet genom att låta den ensamme dö? Kan man bota smärta eller ångest genom att avliva den ångestfyllde? Kan man över huvud taget bota meningslöshet och sorg genom att låta människor dö?

Som jag ser det, är det bara livet, d v s närhet, gemenskap, lindring av smärta och möjligheten till ett hopp som kan hjälpa en människa när hennes känsla av oro och trötthet blir så stark att hon rent av vill dö.

En teologisk parallell

Den debatt vi nu har och de synpunkter som förs fram liknar från teologisk synpunkt den situation som trädde i dagen när Jesus levde i sin judiska tradition. Där fanns hoppet levande om det messianska riket, om befrielsen för människorna. Men befrielsen kom för dåtidens fromma att bli det tillstånd när man befriat sig från det svaga, det sjuka och det otillräckliga. Först när detta hade skett kunde frihetens rike komma. Man kan säga att de svaga, som inte kunde leva upp till vad som var rätt och riktigt, de var ett hinder för befrielsen. Det starka livet måste stöta bort det svaga.

Mot detta står nu Jesu uppfattning av sig själv som Messias. I hela hans liv är det genomgående att mänsklig befrielse bara kan bli verklig när den svage och otillräcklige får bli delaktig av gemenskapen och får en möjlighet att leva, d v s finns till i ömsesidighet med andra.

Detta är viktigt, eftersom livet aldrig kan bestå enbart av styrka. Ett befriat liv enligt Jesus är därför det liv, där det svaga blir taget in i gemenskapen och får betyda något där. Livet kan alltså bara förbli liv, om det i sig får ha kvar det som är svagt, det som är fult och otillräckligt. Man kan aldrig bevara livet genom att utesluta och döda det svaga. Att principiellt sätta gränser för livets värde gör att man utökar de krissituationer som för en del människor kan leda till exempel till självmord.

Vad den enskilde gör

Att man i enskilda fall, i akuta nödsituationer som alltså inte kan förutsägas, kan komma att uppleva livet så outhärdligt att man inte orkar leva vidare – det är en sak för sig. Det handlar mer om ett misslyckande av oss, som lever kvar, när det gäller att skapa livsutrymme för den svage. Att man spontant kan önska att någon som har det svårt och som man håller av skulle få dö, det är också ibland en naturlig reaktion. Men att principiellt uttrycka detta och även genomföra någons död det är att stadfästa vårt misslyckande med att just låta det svaga vara en del av gemenskapen.

Vad kan man göra?

Det är viktigt att hålla fast vid att vi har att leva våra liv och dö vår död tillsammans med varandra, så att talet om rätten till vår död inte kan slå rot. Döden är ett måste, ett tecken på vår otillräcklighet om man så vill. Människor har också i alla tider ibland sökt döden, sett den som enda utväg. Men ändå är det underligt att i en tid, när vi medvetet lägger ner så mycket möda på att hjälpa människor att leva – att man just då principiellt börjar kräva rätten att bestämma över vår död.

Kanske kan detta tänkesätt bara uppstå i ett samhälle präglat av ett så individualistiskt tänkande som vårt, där man bortser från att ett ömsesidigt beroende är grundläggande i allt mänskligt liv. Denna individualism och detta förakt för det svaga gör att vi blir rädda för beroendet: Jag vill inte bli ett paket, jag vill inte ligga någon till last. De här tankarna känner vi alla igen. Nu har de tankarna lett till att man kräver att få sätta gränser för livet, få bestämma när man inte vill vara med mer. Hade vi fungerat i ett samhälle, där vi visste att också beroendet, svagheten och oförmågan kunde få finnas och användas, hade vår rädsla kanske minskat och vår förmåga ökat när det gäller att söka konstruktiva lösningar på problemet med meningslöst lidande och långvarig sjukdom.

Möjligheten och förmågan att vara mottagare av liv och hjälp utan att behöva känna sig förödmjukad – den möjligheten förnekas när man talar om att man inte vill leva när man blir beroende. Man föraktar därmed också de människor, som nu faktiskt tvingas tillbringa större delen av sina liv med att just ta emot hjälp, vård, pengar och stöd.

Den svages svaghet förstärks ytterligare genom talet om att sätta gränser för livet och den starkes värld breder ut sig. På det viset åstadkoms ingen befrielse. Vi får bara ett större antal medmänniskor som börjar tvivla på sitt existensberättigande och kanske söker lösningar där inga lösningar finns.

Vad kan vi då göra? Kanske det, som Loma Feigenberg, läkare med stor erfarenhet av vård av svårt sjuka människor, säger på ett ställe: Det viktiga är inte att hjälpa människor att dö, det viktiga är att hjälpa dem att leva tills de dör.

2003

Diskussionen om homosexuellas möjlighet att ingå äktenskap pågick mycket intensivt i början av 2000-talet. Partnerskap kunde ingås sedan 1995 och nu är frågan: Skall homosexuella kunna ingå äktenskap? Den frågan hör ihop med vad Selma Lagerlöf skriver om en annan kamp i tiden och artikeln är ur Karlstads Stiftsbok 2003.

NÄR ÄR TIDEN MOGEN FÖR FÖRÄNDRING?

Året är 1917. I Stockholm håller Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt möte den 13 maj. Selma Lagerlöf, som länge varit aktiv i rösträttsrörelsen, kan inte själv närvara men hon har skrivit en hälsning som läses upp av Ann Margret Holmgren. Hennes tal är en appell om det angelägna i att nu fatta beslut så att kvinnorna får rösträtt.

Selma Lagerlöf och frågan i hennes tid

Selma Lagerlöf inleder med att ta upp hur motståndarna till kvinnornas rösträttskrav har hävdat att inte alla i den kvinnliga befolkningen i Sverige står bakom kravet på kvinnlig rösträtt. Därför, menar de, är tiden inte mogen för en sådan reform. Selma Lagerlöf håller med om att det är viktigt att en god sak stöds av många. Och hon berättar hur man därför försökt samla namnunderskrifter som vittnar om att kravet på kvinnlig rösträtt är av största vikt. Allra bäst, säger hon, hade det naturligtvis varit om inte bara kvinnorna utan också männen stått bakom ett sådant här krav. Knappt har hon dock sagt detta förrän hon helt sonika förklarar att så har aldrig det mänskliga fortskridandet försiggått. Selma Lagerlöf säger att

istället torde sakerna regelbundet ha det förloppet, att den reformsträvan, som först framföres av en ensam man eller kvinna, i sinom tid omhändertages av ett parti och därefter, oaktat den visst inte ännu vunnit allmän tillslutning, med hjälp av landets styrelse upphöjes till lag. Det är först sedan reformen har hunnit så långt och år efter år har fått arbeta in sig i vanor och föreställningssätt, som man kan våga hoppas på att den skall kunna tillvinna sig allas gillande.

Som exempel på frågor som behandlats på detta sätt tar Selma Lagerlöf nykterhetsfrågan, reformationens införande i Sverige och missbruk som träldom och blodshämnd. Samtidigt säger hon, att när man nu hoppas att den kvinnliga rösträtten skall komma att genomföras på ett liknande sätt, så är det visst inte så att detta är ett idealiskt tillvägagångssätt. Hon fortsätter:

Hur många förhoppningar korsades inte, då kristendomen genom ett kungligt eller kejserligt påbud infördes i ett land! Ivrare och drömmare lära ha väntat sig ett himmelrike på jorden. Verkligheten visade, att eftersom en så ofantligt stor massa av liknöjda och missnöjda bekännare hade tillförts den nya religionen, förblev världen just sådan den var, och de goda verkningarna, framträdde först långsamt efter generationernas tåliga, målmedvetna arbete.

Selma Lagerlöf skriver att förhållandet kommer att bli detsamma vid en rösträttsreform. Den dagen kvinnorna får sin rösträtt kommer världen inte drastiskt att förändras. Kanske förblir den sig lik i tio- eller hundratals år. Reformen är alltför stor för att redan från början kunna framträda i hela sin vidd. Men, säger hon, jästen är blandad i brygden, och den skall sätta hela massan i rörelse bara den får tid på sig, men till dess fordras det tålamod.

Därefter går Selma Lagerlöf över till att fråga varför man egentligen begär denna reform, varför kvinnorna nödvändigtvis skall ha rösträtt. Och hon ger ett antal svar. Men det främsta skälet i tiden sådan den ser ut, är att detta har att göra med de unga kvinnorna. De har fått en frihet som de aldrig haft förut. Men just för att de fått denna frihet måste de nu också få ansvar, så att de kan vara säkra på att man räknar med dem.

En förgången tid tecknar ett aktuellt problem

Kommen så här långt i Selma Lagerlöfs tal står det plötsligt klart för mig att vi på nytt befinner oss precis vid den punkt i tiden där hennes tal hålls. Ja, kanske befinner man sig alltid vid den punkten då det krävs förändringar för livets skull. Det har gått 85 år sedan Selma Lagerlöf skrev sitt tal och den fråga som just nu diskuteras i vår kyrka är om homosexuellas partnerskap skall erkännas som äktenskap så att de skall kunna vigas i kyrkans ordning och alltså få kyrkans välsignelse vid en offentlig gudstjänst. Det intressanta är nu att diskussionerna kring denna fråga förs med samma argument som man hade när det gällde rösträttsfrågan.

Motståndarna till vigsel av homosexuella säger, precis som motståndarna till kvinnlig rösträtt, att tiden inte är mogen, alla i kyrkan tycker inte om detta. Därför måste vi vänta tills tiden har blivit mogen och tills alla kan gå med på en sådan reform. På samma sätt sa man för övrigt när reformen med kvinnliga präster var på tapeten, ja, frågan är om inte alla argument mot nödvändiga förändringar har grundat sig just på föreställningen att tiden inte varit mogen.

Låt oss därför följa resonemanget längs de banor som Selma Lagerlöf snitslar. Kravet har uppstått från kristna homosexuella att de inte bara vill ingå partnerskap hos borgerlig vigselförrättare. De vill också få sin vigsel bekräftad och välsignad i kyrkan, så som den får som idag gifter sig kyrkligt. Homosexuella kan bli döpta och konfirmerade, kan gå i kyrkan och kan bli begravda vid en begravningsgudstjänst enligt Svenska kyrkans ordning. Men fastän de kan få ingå partnerskap i borgerlig ordning kan de inte bli gifta i kyrkans ordning. Nu önskar de en förändring. Och inte bara de. Många heterosexuella, som har erfarit vilken gåva det är att få leva i ett kärleksfullt och trofast förhållande eller som inte vill se hur homosexuella osynliggörs och marginaliseras, vill också ha en förändring till stånd.

Jo, men alla vill ju inte detta, säger man då. Nej, men behövs det? Om nu tillräckligt många vill att homosexuella skall få sin kärlek och gemenskap välsignad i kyrkan, kan man då inte tänka att detta är bra även om inte alla är med på noterna? Och här kommer det som var Selma Lagerlöfs viktigaste motiv till reformen in, nämligen ansvaret.

Frihet kräver ansvar

Idag har homosexuella människor en förhållandevis stor frihet att leva och vara sådana som de är, ungefär som de unga kvinnorna år 1917 hade fått en större möjlighet att leva och vara sådana som de var. Men just därför är det väsentligt att friheten kopplas till ansvaret. Detta har samhället redan insett och har därför tillskapat det s.k. partnerskapet, som i realiteten har äktenskapets innebörd. Och faktum är att medan jag skriver dessa rader har också riksdagen röstat för att homosexuella par skall kunna prövas som adoptivföräldrar.

Kyrkan däremot, som i övrigt alltid har varit angelägen om att understödja stabilitet i människors förhållanden, har inte kunnat inse att också partnerskapet är i behov av den välsignelse som äktenskapet får.

Det märkliga är alltså att det sekulära samhället mer tycks förstå det kristna kravet på frihet och ansvar i det mänskliga livet, än vad kyrkan själv förmår idag. Detta är remarkabelt i en evangelisk luthersk kyrka, vars grundpelare är lagen och evangeliet, dvs. ansvaret i det jordiska och gåvan av förlåtelse och upprättelse från Gud själv. Just denna dubbelhet av gåva och ansvar utgör ju också anslaget i vårt vigselritual: Äktenskapet är en Guds gåva instiftat till samhällets bestånd, till människors hjälp och glädje, till inbördes stöd och fördjupad samhörighet i mörka och ljusa dagar.

Kvinnorna i Sverige fick rösträtt 1921. Alla gillade inte detta. Kvinnorna fick möjlighet att bli präster i Sverige 1958. Alla gillade inte heller detta. År 1962 blev det förbjudet att aga barn i skolan och 1979 blev det förbjudet för föräldrar att använda aga för att uppfostra sina barn. Senare kom en lag med plikt att ha bilbälte på när man åker bil. Inte alla gillade lagen mot barnaga, lika litet som alla gillade bilbälteslagen.

De många som drev igenom dessa lagar gjorde dock det möjligt som Selma Lagerlöf talar om, nämligen att det är först sedan reformen har hunnit så långt och år efter år har fått arbeta in sig i vanor och föreställningssätt, som man kan våga hoppas på att den skall kunna tillvinna sig allmänt gillande. Så har det ju också gått med både lagen mot aga och med bilbälteslagen. Trots att lagen mot aga förhånats och förlöjligats både hemma och ute i världen, har liknande lagar på senare år kommit i flera länder och länder som ännu inte har en sådan lag diskuterar nu möjligheten av detta. Samma har förhållandet varit med tvånget att använda bilbälte. Också den lagen sågs av många som ett intrång i den personliga friheten, men används idag av de flesta och har räddat många liv.

Ost kan invänta mognad –

människor måste leva för att mogna

Tiden är aldrig mogen. Tidens mognad ligger inte i framtiden så som en ost kan bli mogen att ätas när den har legat till sig. Själva uttrycket tiden är inte mogen används också enbart av dem som menar att tiden aldrig heller kommer att bli mogen och att aktuella reformer aldrig bör sättas i verket.

De som har velat och vill ha förändringar till stånd, för människans bästa, ser naturligtvis att alla i den aktuella tiden inte vill detta, samtidigt som de ser att tiden är detsamma som livet och att livet av oss kräver beslut som ger människor större möjlighet att leva tillsammans i såväl frihet som ansvar. Talet om den omogna tiden är därför de omogna människornas sätt att skyla över sin oansvarighet.

Selma Lagerlöf har ju ofta ansetts vara en sagotant, som berättade skrönor från tider som gått, men det märkliga är att hon var mycket klarsynt när det gällde frågor som var aktuella i nuet, i den tid som var. Mot slutet av det tal hon skrev till mötet i maj 1917 ljuder en appell:

Må man inte längre låta oss vänta! Vi äro arbetare, som i åratal ha hållit på att samla material till ett bygge. Vi ha grund, vi ha ritningar, vi ha sten, vi ha bruk, men vi ha ännu inte kunnat utverka oss tillåtelsen att börja verket. Må den komma!… Vi äro tiggerskor. Vi lida av hård tid, vi tyngas av förtvivlan, vi ha sedan år tillbaka endast hört om olyckor, vi äro nästan färdiga att digna av trötthet. Låt komma en smula glädje till oss! Låt oss möta än en gång medkänslan och barmhärtigheten. Hur härligt måtte det inte kännas att i tider utan hopp vara den, som skingrar mörkret och låter en aning av ny, oväntad lycka stråla ner över mänskligheten!

De homosexuella har, med den större frihet de fått på senare år, haft möjligheten att skapa kärleksfulla och goda gemenskaper och äktenskap. Men de kan inte själva skaffa sig rätten att få dessa äktenskap välsignade genom kyrkan. Tänk då vilken möjlighet vi har, som ofta lever obekymrat i våra heterosexuella äktenskap, att få vara med och se till att de homosexuella inte dignar av trötthet, som Selma Lagerlöf skriver, och att de får del av den glädje som inte bara är vår utan som ofta tas som exempel på himmelrikets glädje, nämligen bröllopet och äktenskapet? Tänk om vi kunde ta till oss Selma Lagerlöfs ord att hur härligt måtte det inte kännas att i tider utan hopp vara den, som skingrar mörkret och låter en aning av ny, oväntad lycka stråla ner över mänskligheten!.

Tiden – livet i frihet och ansvar

Tiden ligger aldrig vid sidan av oss och mognar. Tiden är livet och när vi har gått ur tiden lever vi inte längre. Därför måste tiden och livet brukas för att ge möjlighet åt var och en som behöver inlemmas i mänsklig gemenskap att få såväl frihet som ansvar. Så kan vår livstid förvandlas från en hopplös tid till att bli en livstid där, som Selma Lagerlöf skriver, mörkret skingras och aningen av en ny, oväntad lycka strålar ner över mänskligheten. Märkligt hur aktuell och klarsynt hon var, vår goda Selma Lagerlöf, när det gällde tidens krav och livets gåva!

2005

En pingstpastor på Öland predikar mot homosexuella på det grövsta sätt och det blir rättegång. Fallet går till Högsta domstolen och pastorn frias där. Är det en isolerad händelse eller berörs vi alla av den domen? Jag skriver i Svensk Kyrkotidning 2005/ 51–52 om detta.

NÄR GREEN FRIAS FÄLLS VI ALLA TILL ANSVAR!

Tisdagen den 29 november meddelas i nyheterna tidigt på morgonen att hatbrotten ökar i Sverige. Fler muslimer, judar och homosexuella hotas med hatfulla uttalanden, med våld och övergrepp. Säpochefen säger enligt TT att de homofobiska brotten ligger på en oacceptabelt hög nivå. Strax därefter meddelas dom i fallet Åke Green och han blir friad av Högsta domstolen. Han fälls alltså inte för sina uttalanden i den predikan han höll i Borgholm för några år sedan. Vad betyder nu detta?

När Högsta domstolen går igenom Greens predikan kommer man fram till följande (Högsta domstolens dom sid. 8): Det får anses klart att uttalandena överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande gruppen homosexuella. ÅG har uppsåtligen spritt dessa uttalanden i sin predikan inför församlingen i medvetande om att de skulle komma att uppfattas som kränkande. Enligt den innebörd av 16 kap. 8 § brottsbalken som kommit till uttryck i motiven får uttalandena därför anses ha gett uttryck för missaktning av gruppen homosexuella. Enligt domstolen har alltså Åke Green uttalat sig kränkande och missaktande mot homosexuella (min kurs.) samtidigt som domstolen inte menar att detta uttalande når gränsen för det brottsliga.

Vad säger Bibeln?

Ingen religion accepterar kränkning av människor. En kristen predikant bör därtill uppmärksamma att, till skillnad från homosexualitet, som Jesus inte en enda gång yttrar sig om, så har Jesus ett extremt strängt fördömande av missaktande och kränkande ord – den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld (Matt 5:22). Det märkliga är nu att Högsta domstolen – vår högsta juridiska instans (rådet) påstår i sin dom, att Green