Klara och Merit

final

KAPITEL 1

Barkatorps by

Berättelsen speglar livet på trettiotalets landsbygd, där skogen vid tiden stod för den absolut största inkomstkällan i regionen, där skogspatronens välde varken kunde, eller vågade ifrågasättas. I byn Barkatorp lever förutom kyrkoherden Karl Bosser med hustrun Edith och dottern Klara, familjen Erik och Karin Pettersson med dottern Merit, familjen driver tillsammans handelsboden. Härutöver lever ett antal godsägare sina liv på gårdarna ute i byns periferi. Pigor, drängar och backstugsittare med fruar därtill.

Småtorparna bodde ibland med sina nybildade familjer i de små torparstugorna lite varstans i de djupa skogarna. Här fanns också sågare, hjälpsågare, mjölnare, mjölnardrängar och därutöver annat icke städslat folk som hyrdes in för dagsverken vid exempelvis slåtterdagarna.

Sockenhoran Sinna var även byns sömmerska, duktig var hon, men inte alltid så välkommen in i de finare husen.

Patron Jonas Gelve, hustrun Hedda, de två döttrarna Elin och Anna är till en början socknens huvudaktörer, familjen lever på skogsdomänen Gelveholms gård, så var namnet en gång.

Gården växer i samma takt som de mindre skogsgårdarnas ekonomi försämras. Patron sätter den ena gården efter den andre på ruinens brant, då inte ägarna till gårdarna kan betala av sina tagna handlån.

Mannen tar härefter helt lagligt över gårdarna, nu kallar patron sin gård för Gelveholms gods. Fint ska de vara. Nåväl inte utan hårt slit, det har säkert kostat både kraft och energi för att orka sätta på alla kvinnorna som mannen på ett eller annat sätt utövat sin makt över. Gelve betraktas som en hårdför man i affärer, många skulle nog vittna om en tillsynes kall och fullständigt känslolös person.

Annat är det med sina älskade döttrar, han gör allt för att skydda dem mot sin emotionellt avskalade mor, patron betraktade hustrun som dottern till hin håle själv.

Patron själv, givetvis flera i hans närmaste omgivning, hade många gånger ställt sig frågan, hur det kunde komma sig att kvinnan inte fått respass från gården för länge sedan?

Enbart mannen som äktat kvinnan skulle kunna vara aktuell att leverera svaret, frågan är om ens patron vet.

På gården finns två pigor, när det gällde skogshuggare för avverkningsuppdrag och liknande, anställdes alltid dessa på dagsverken och hämtades in från småtorpen ute i skogarna, eller från det större samhället Barkaholm. Gården inrymde givetvis också ett större sågverk som låg i anslutning till den ganska stora Rugsån vilken hade sitt utlopp i sjön Rugen.

Patron styrde med järnhand, men var aldrig sen att visa uppskattning när fog fanns. Han var själv en reslig man med rejäla nypor, vilka han aldrig drog sig för att använda.

Däremot hade hans hjärta gjort sig påmint vid några tillfällen, det hade som han själv uttryckt det, levt fan med honom några gånger.

Då handlar det inte i första hand om hjärtklappningar för kvinnfolket, nej det var av betydligt allvarligare art även om kvinnfolket var nog så viktigt.

Det hade blivit allt viktigare med tiden sedan hustrun Hedda valt att vända den bakre delen mot patron vid sängdags. Utan att för den skull ha viljan att ta emot honom därifrån.

När det gäller övrigt kvinnfolk hade patron definitivt tagit alla tillfällen som bjudits, eventuellt några därutöver.

Vad gäller bekymren med hjärtat hade Gelve valt att tiga om det så långt det var möjligt.

KAPITEL 2

Anstånd sökes

– Jo goa patron, jag undrar om det är möjligt att få anstånd med amorteringen av mitt lån, goa patron?

– Kanske Andersson, om din hustru kommer hit och ställer frågan istället, då kanske jag kan gå med på det. Det förstår väl Andersson att jag inte kan förhandla med en så menlös jävel som herr Andersson. Be fru Andersson komma hit vid tiotiden i morgon.

– Visst patron, min hustru ska komma. Tack goa patron.

– Se så, ge er iväg nu, jag har viktigare saker att ta itu med.

Snart är också den gården i mina ägor, ska ta och roa mig lite med fru Andersson som är en riktigt vacker kvinna. Hon är värd ett betydligt bättre liv än det Andersson kan erbjuda henne.

Egentligen har inte familjen något liv, armt och djävligt har de det på alla sätt. Tvi fan för en så värdelös jävel som Andersson, jag ska skicka fanskapet till fattighuset, det är ett som är säkert. Får väl försöka hitta någon lösning för hustrun och sonen Olof, de ska absolut inte till fattighuset, men Andersson ska ta mig fan dit. Jämt klockan tio påföljande dag knackade det på dörren till mitt kontor.

– Kom in.

Min kära älskade och högt hatade hustru Hedda stod i dörrens öppning, tvi fan vilken satkärring, nu har hon gläntat på dörren till mitt rike. Här inne kommer hon inte åt mig i vart fall, här styr jag, det vet hon allt fanstyget.

– Det är besök.

– Vem fan är det som har besök kvinna?

– Patron har besök, det är fru Andersson.

– Visa in fru Andersson!

– Ja patron, det ska bli.

Fru Andersson har verkligen klätt upp sig inför besöket det må jag säga, finkappan på och handväskan lätt hängande över den högra armen.

– Nå?

– Jo, goa patron. Jag har ett ärende, det gäller ett lån som herr Andersson har tagit hos patron.

– Kom hit kvinna! Sätt sig på mitt knä, men kappan ska väl av först, eller hur? Varsågod, häng kappan över stolen där.

– Men patron…

– Inga men fru Andersson. Nu ska vi förhandla, eller hur?

– Jo goa patron, vi ska väl det.

– Sätt sig här lilla frun.

Innan kvinnan satt sig ned drog jag sakta upp hennes kjoltyg, fick in handen innanför de rosa underbyxorna. Hon var väl bevuxen där nere, kunde man inte tro.

Något senare hade fru Andersson fått gränsla min påle, hon gjorde det riktigt bra också, funderade för en kort stund över om hon inte njöt lite under akten.

– Det gjorde fru Andersson riktigt bra, nu ska vi prata affärer.

– Tack patron.

– Herr Andersson tog inget lån hos mig fru Andersson, han fick ett handlån av mig för att jag är en djä.., ursäkta en väldigt snäll person som försöker hjälpa om det kör ihop sig för någon medmänniska. Även handlån ska givetvis betalas tillbaka, eller hur fru Andersson?

– Absolut patron, jag har lånehandlingen med mig patron. Andersson lånade femhundra koronor och han skulle amortera etthundra kronor i kvartalet, så var det skrivet.

– Och hur mycket har den värdelö.., hur mycket har Andersson betalat till dags dato?

– Etthundra riksdaler patron, nu var det dags att betala nästa amortering goa patron, men vi har inte pengarna eftersom det inte har kommit några uppköpare av vår huggna skog. Timret bara ligger där patron.

– Vad räknar Andersson med att det är värt?

– Han räknade med att det skulle bli till amorteringen, även till krediten i handelsboden.

– Hur mycket är krediten uppe i nu då fru Andersson?

– Tjugotvå riksdaler och femton ören patron.

– Be Andersson köra ned timret till sågen så skriver jag av amorteringen den här gången, men det blir ingen välgörenhet kommande amorteringar, hälsa honom det. Här har fru Andersson fem riksdaler för att hon kunde sitta så fint i mitt knä, det blir väl oss emellan?

– Absolut patron, tack goa patron.

– En sak till fru Andersson, hälsa latoxen att jag tar gården nästa gång och sätter fanskapet på fattighuset.

– Det ska jag göra patron.

– Och timret ska vara på sågen inom fjorton dagar.

– Tack patron, ska meddela Andersson detta.

– Det var allt.

– Tack goa patron för att han har varit så vänlig mot oss.

KAPITEL 3

Dubbelliv

Vår far, Patron Gelve levde två liv vilket inte var känt på byn eller i socknen. Patron levde ett hemmaliv i vilket frun, vår mor styrde och ställde. Mor fattade alla de beslut som dagligen togs rörande husets inre arbete, far skulle aldrig våga sig in på hennes domäner. Han var en lika stor toffel i mors närhet som han var förtryckare där hon inte kunde se honom, i allt som rörde gårdens affärer.

Vid ett tillfälle slog patron till frun med knuten näve, hon slog vid tillfället i golvet med en duns. Det tog mor nästintill en halvtimme att komma till sans igen. Samma kväll svarade mor med att sätta kniven i patrons axel. Härefter går hon under namnet frun och far har inte rört vid henne sedan dess.

Som äldsta dottern har jag alltid försökt skydda min lillasyster Anna ifrån mors återkommande utspel då inte vår far funnits i närheten, värst har det varit då han blivit för full för att kunna försvara oss.

Pigorna Tyra och Sara har fått ta både stryk och ovett från mor, jag har sett henne dra ikull flickorna mer än en gång när de har uppfattat något fel, eller när arbetet inte har utförts på det sätt som frun tänkt sig.

I köksregionerna lever hon sitt liv, tar vad hon vill, när hon vill. Skulle det inte ha varit för fars skull, hade allas våra liv sett mycket annorlunda ut, allt hade varit mycket värre och svårare.

Lillasyster Anna och jag hatade verkligen vår mor, hur otroligt det än låter. Det finns inga andra barn eller ungdomar i vår omgivning som tänker likadant om sin mor, inte om sin far heller vad vi vet. Allt känns oerhört märkligt, tänk att tycka och tänka så, tycker själv att det hela låter hemskt.

Vi barn ska ju vara högt älskade av våra föräldrar, det ska vara lika självklart som att vi också ska älska dem.

Tyvärr är det inte så i vår familj, det har faktiskt funnits stunder då jag önskat livet ur mor, detta har jag aldrig delat med någon, inte ens min älskade syster Anna.

KAPITEL 4

Sågen

Sitter på den enkla och snabba jiggens kuskbock, vagnen är avsedd för en dragare, just nu var ett rejält ardennersto selat framför vagnen. Hade bestämt mig för att titta till mitt sågverk nere vid Rugsån, också prata med förmannen om den kommande leveransen från Anderssons gård. Funderade lite över hur allt såg ut när det gällde gårdarna i och runt byn Barkamåla by, hur Gelveholms gård vuxit sig allt större bland annat. När far, den elaka jäveln lämnade över gården till mig var den totala arealen på respektingivande fyra hundra hektar, idag är den näst intill dubbelt så stor.

Inom en snar framtid växer den med ytterligare två hundra, det blir när Anderssons kommande amortering ska drivas in. Det ska bli mig ett sant nöje att sätta latoxen på fattighuset.

Sågverket hade kommit till sedan jag tog över gården, far hade aldrig velat befatta sig med någon form av vidareförädling, jag tyckte precis tvärtom.

Däremot när det gäller spannmål och odlingsbara ytor har jag valt att arrendera ut alltsammans, där finns nu duktiga brukare som vet att ta vara på jordens resurser på bästa sätt. Nedströms sågen har jag också tagit över kvarnen, denna ägdes tidigare av den största spannmålsproducenten i nejden. När han tyckte att arbetet blev för styvt, erbjöd han helt enkelt mig att ta över.

Petterssons i handelsboden var väl kvarnens största kund, även han drogs periodvis med svårigheter att betala. Jag hade vid flera tillfällen tänkt köpa ut handlaren, men intalade mig själv att det inte skulle vara värt besväret, låt han hålla på. Byns folk behövde någonstans att handla, det blir lång resväg in till centralorten Barkaholm om handelsboden skulle läggas ned, det kändes onödigt.

Sågens siluett dök upp bakom den halvvuxna skogen ned mot ån, fan ta mig