Jakten på fem riken: Alfridas kamp emot depressionen

Egobark

Kapitel 1. Depressionen

Han stod på ett högt berg. Den kalla vinden tog tag i hans hår. Han tittade ut över dalen men i sitt sinne var han inte närvarande. Han kände en oerhörd smärta inom sig som inte försvann. I närmare ett år hade han kämpat emot den förtvivlan som han kände. Över dalen cirkulerade det tre stora rovfåglar. Fåglarnas gälla skrik ekade ödsligt emot bergets kant. Hans tankar var mörka och hopplösa. Han var ensam. Han ville vara ensam för då kändes hans förtvivlan lite mindre. Annars såg han sitt lidande i en annan människas ögon och det blev för svårt för honom. Den skam han kände blev för svår att visa upp för andra. Han tänkte på det brev som han hade lämnat kvar hemma på köksbordet. Det var hans avskedsbrev. Han blundade och försökte att hålla sin förtvivlan ifrån sig. Om han bara vågade att ta två steg framåt skulle det snart vara över, tänkte han.

Hans skrik ekade ut över dalen. Gna hörde det förfärliga skriket. Efteråt lade sig den spöklika tystnaden åter till ro. Gna undrade vad som hade hänt? Hon funderade på vem det var som hade ropat. Gna hade en uppgift och det var att förmedla andras ord och tankar mellan världarna. Gna satt tryggt på hästen Hofvarpner och blickade ner över dalen. I handen höll Gna sin stav. Hon hade en vit lång klänning med spets på klänningskjolen. Till klänningen bar hon svarta stövlar och en svart slängkappa. På sitt huvud hade hon sin svarta höga hatt.

Gna tittade ner på berget där skriket hade ekat ut över nejden. Hofvarpners vingar var utfällda och han saktade farten. Därnere låg staden Baklaw. De närmade sig marken och Gna undrade vad hon skulle få se. Hon kände att det vilade en sorg över landskapet.

De landade på en skranglig och mossig bro. Gna klev ner ifrån Hofvarpner och tittade sig omkring. Hon kunde inte se långt framför sig eftersom naturen var så tät och frodig. Hon såg stenar som var övertäckta av mossa och hon såg rötter som hade flätats ihop och blivit till långa härvor som låg över stenarna. Dimman var tät och ramade in landskapet. Gna gick förbi ett stort träd och tittade upp på trädkronorna som hade draperat sig över stigen där hon gick. De grönskande trädgrenarna hängde ner i klasar och nuddade nästan marken.

Hon stapplade fram på sina trötta ben och gick förbi ett torn. Gna hörde återigen ett dödsrop och hon skyndade därför fram över stock och sten.

Gna gick fram till stupet och tittade ned. Hon svalde. Hon såg hundratals döda kroppar som låg därnere. Hon kved till och förde handen till sin mun. Hon försökte att förstå det ofattbara som hon såg. Herregud! tänkte hon i vanmakt.

Lite längre ner på en klippavsats stod en kvinna. Sekunden efter hade hon också hoppat ner i avgrunden. Chockad satte sig Gna ner på en sten och begrundade det hon hade sett. Gna förstod att de rykten hon hört om att depressionen hade slagit till i Trädens rike var sanna. Hon förstod att tiden var knapp och därför måste hon handla omedelbart. Gna bestämde sig för att tala med trädkungen om depressionen.

Gna och Hofvarpner landade framför Alfrida i månaden maj år 1846. Gna var nyss hemkommen ifrån Trädens rike där hon hade talat med trädkungen om depressionen. Gna ville fråga Alfrida om hon kunde tänka sig att hjälpa trädfolket. De befann sig på Alfridas berg i Gävle långt ifrån andra människor.

Alfrida hälsade på Gna. De båda kvinnorna såg varmt på varandra.

- Välkommen Gna! hälsade Alfrida högtidligt. Alfrida bar en dramatisk fotvid röd klänning som egentligen inte lämpade sig för utflykter till skogen. Men Alfrida bar för det mesta eleganta kläder sedan hon blivit fru Elfstrand. Det djupa dekolletaget framhävde hennes bröst. De långa puffärmarna nådde ner till hennes handleder.

Hästen frustade och andades häftigt efter den långa ridturen. Alfrida funderade på hur gammal Gna var. Men ingen visste egentligen hur gammal hon faktiskt var. Men hennes fårade kinder och rynkiga ansikte vittnade om att hon var uråldrig.

- Var hälsad Alfrida anförde Gna varmt. Jag har något att förtälja er och det brådskar sade Gna. Alfrida förstod att Gna var bekymrad över något eftersom hon oroligt strök sig över sin klänning.

- Se så vad har hänt frågade Alfrida oroligt.

- Jo återtog Gna Ni vet redan att någon har tagit skogens hjärta inte sant? konstaterade Gna.

- Jo tillstod Alfrida min far nämnde det. Gna nickade och begrundade Alfridas svar.

- Jag skall hälsa ifrån trädkungen att det är mycket illa i Trädens rike. Gna gjorde en liten konstpaus för att understryka allvaret i den situation som Trädens rike befann sig i. Många i Trädens rike var deprimerade och smittan spred sig fort över riket sade Gna. Invånarna i Trädens rike lider och kungen vädjar till er och Johannes. Han vill att Ni tillsammans beger er till Trädens rike så fort som möjligt. Ni måste ta tillbaka skogens hjärta ifrån dem som tagit det så trädfolket åter blir lyckliga, förklarade Gna.

- Jag har själv bevittnat bedrövelsen där fortsatte Gna sakligt. Att vara deprimerad är en styggelse, fräste Gna. Depressionen borrar in sina klor i trädmänniskornas hjärtan och det kväver sina offer, sade Gna.

- Jag är redo att fara meddelade Alfrida. Kan Ni meddela min far att vi ses utanför Yggdrasil? frågade Alfrida med iver i rösten. Jag och far färdas därefter tillsammans till Trädens rike förklarade hon. Dessutom hörde jag av far att hans syster är försvunnen meddelade Alfrida till Gna. Hon var också på jakt efter skogens hjärta, förklarade Alfrida för Gna.

- Oj ett sådant elände klagade Gna och vred sina händer.

- Ja, det brådskar så jag far direkt till Johannes fortsatte Gna snabbt.

- Tack svarade Alfrida och log emot Gna.

- Var hälsad kära Alfrida hälsade Gna och vinkade innan hon klev upp på hästen Hofvarpner. Hästen sträckte ut ett ben i luften och de flög iväg. Alfrida följde dem tills de inte syntes längre.

Alfrida längtade efter att åter få träffa sin far. I New York hade hon träffat sin far för första gången. Alfrida mindes ännu hur chockad hon hade blivit av hans ord: Jag är er far! Sedan hade hon sprungit ut ifrån kyrkan och därefter planlöst drivit omkring på gatorna, mindes hon.

Dagen efter hade hon dock beslutat sig för att gå tillbaka till kyrkan. Hennes önskan hade varit att återse sin far. Hennes far hade också mycket riktigt varit där i kyrkan nästkommande dag. Johannes hade vänt sig om direkt då hon kommit in och de hade krampaktigt hållit om varandra. Medan Alfrida tittade på de färgglada mosaikfönstren hade Johannes förklarat varför han hade lämnat hennes mor. De hade haft ett fint möte och upptäckt hur lika de var i sin personlighet. De hade även magin som en gemensam nämnare. Redan då hade Johannes föreslagit resan till Trädens rike. Svävande hade hon tackat ja men inte bestämt någon tid. Nu var dock tiden inne och hon var redo.

Johannes och Alfridas resa för att lösa gåtan om depressionen började precis vid Yggdrasils rötter. Det var en vacker och gammal hassel som de hade framför sig. Vid foten av trädet låg en drake som hette Nidhög och han gnagde på roten. Draken greppade om roten med sina kraftiga tänder och kämpade för att gnaga sönder den. Då han inte lyckades piskade han med sin långa svans. Den dagen han skulle gnaga sig igenom roten skulle världen gå under hade Alfrida hört.

Yggdrasil fick vatten ifrån Mimers brunn som var fylld av visdom och kunskap. Det sades också att den människa som tittade ner i brunnen fick sina önskningar uppfyllda. Det trädet hade mycket att förtälja för både glädje och sorg fanns i dess själ, tänkte Alfrida förundrat. Yggdrasils låga trädkronor böjde sig viskande ned och hälsade dem välkomna. Utanför Yggdrasil stod geten Heidun och betade. Hon var helt obekymrad av Nidhögs vrede. Johannes och Alfrida var magiker och de var fast beslutna att lösa Trädfolket ur depressionens bojor. Men ännu visste de inte vidden av det enorma uppdrag som de antagit eller exakt vad som hade hänt trädfolket.

Johannes bar svarta kläder samt en slängkappa. På huvudet bar han en svart hög hatt. Johannes bodde i New York eftersom han för länge sedan rymt dit undan bödeln. Johannes var 50 år. Hans svarta hår hade här och där ersatts av grå hårstrån.

Alfrida hörde en sorglig melodi som svepte över landskapet. Hon hörde hur sången ökade i styrka. Melodin nådde sitt crescendo då Alfrida och Johannes satte sina månstenar i skåran på hasseln. Alfrida var förväntansfull för de var äntligen på väg till Trädens rike.

Ett ljussken i grönt fanns plötsligt runt deras kroppar och tillsammans med det hördes en hög och gäll melodi. Det var som om ljusskenet fångade upp Johannes och Alfrida och de svävade högt ovanför marken. Men plötsligt kände Alfrida hur hon föll bakåt. Hon tittade ned. Hon såg vatten därnere som slog upp emot henne. Arga vågor slickade hennes ben och hon flämtade till. Åh hon höll på att ramla ner! tänkte hon förskräckt. Alfrida kände paniken komma. Hon tittade upp på sin far. När hon lät bli att titta ner, då svävade hon återigen upp emot Johannes. Alfrida kände lättnaden när hon äntligen lyfte. Faderns oroliga röst nådde henne. Han fanns plötsligt alldeles bredvid henne. De svävade båda ovanför havet och de höga vågorna.

- Behåll blicken uppåt manade Johannes strängt. Titta inte ned Alfrida! sade han. Hon ville titta ned och rösten inom henne uppmanande också det. Men när hon lyfte blicken uppåt och trotsade rösten så sjönk vågorna undan.

- Så där ja, vi klarade det! utbrast Johannes lättad. Båda tittade uppåt på den ljusröda himlen. De färdades fortfarande uppåt förbi små ulliga moln och stora svarta fåglar men havet hade försvunnit märkte Alfrida.

En fågel närmade sig Alfrida och Johannes manade henne till försiktighet.

- Se inte på drittorna! Alfrida! varnade han. Deras blickar drar ner er till vågorna! förklarade han. Titta inte in i deras ögon! blunda! skrek Johannes återigen med en orolig röst. Han hade hört många historier om drittorna som dragit ner magiker i havets brusande vågor. Alfrida såg på den stora svarta fågeln som närmade sig. Fågelns vingar var gigantiska. Ett rött näbb skymtade fram genom de glesa molnen och stora rovtänder glimmade emot Alfrida. Hon kände hur färgen vek ifrån hennes ansikte och hennes kropp kändes stel. Hon upptäckte att hon inte kunde röra sig! Vad skulle hon ta sig till? och skulle hon ramla ner i avgrunden? tänkte hon desperat. Hon kände hur hon långsamt gled längre och längre ned. Hon hörde sin fars röst högt ovanför sig och vände sig därför upp emot Johannes. När Alfrida kommit ur fågelns blick svävade hon högre och högre upp. Efter en stund såg hon åter sin far. De färdades därefter långsamt längre och längre upp bland molnen.

Alfrida upptäckte en sagodörr. Det var en grönskimrande dörr som hade blomstergirlanger utmed kanterna, märkte Alfrida. Hon tittade på sin far.

- Här är dörren in till Trädens rike, viskade han till henne. Johannes tryckte ned handtaget på dörren. Den gick upp med ett knarrande och väsande ljud och Johannes gled in och dörren stängdes åter framför Alfrida. Hon tog mod till sig och gjorde som Johannes hade gjort. Lika tyst som Johannes gled hon därefter in i mörkret. Hon kastades därefter nedåt i en rasande fart. Överallt var det gröna blad som vek sig under hennes färd nedåt. Men ju längre ned hon kom desto långsammare gick nedfärden. Den sista biten seglade hon ner i slowmotion.

Alfrida landade i en björkdunge. I fallet hade hon ramlat ner på knä. Hon reste sig på ostadiga ben och borstade bort mossa och löv ifrån sin röda klänning. Vart hade hon kommit? Var detta Trädens rike? funderade Alfrida.

Hon konstaterade att de hade kommit in i en sagovärld. Innanför sagodörren var himlen lavendelblå. Gröna ängar syntes så långt som Alfrida kunde se. Alfrida kunde inte tro att allt det hon såg fanns, för det var så vackert. Blomblad föll i kaskader ner i hennes hår. Hon vände sig om och såg havet. Hon lade ifrån sig sin kristallstav på det gröna gräset. Med sin kristallstav trollade hon fram olika saker och den kunde också förvandlas till en kvast. Lyckligt andades Alfrida in havsluften. Solkatter lekte i havsbrynet och ackompanjerade naturens lust och längtan. Alfrida stannade till och plockade lavendelblommor i kanten av strandkanten. Det var märkligt att stå där och iaktta ett rike som var nytt för Alfrida. Hon hörde inga ljud förutom havets vågor som rytmiskt flöt in emot stranden. Men hon kunde höra sitt eget hjärta slå. Plötsligt såg Alfrida sin far.

- Far! Där är Ni! hälsade Alfrida och grep om hans hand. Hon var inte längre ensam. Hennes far hade varit i Trädens rike förut och han visste vart de skulle gå. Hon kunde känna sig helt lugn, tänkte hon. Johannes kramade hennes hand men släppte den efter en stund.

- Far var är vi i Trädens rike? frågade Alfrida nyfiket.

- Det här är staden Tornsrud förklarade Johannes. Det är en stad som ännu inte har drabbats av depressionen konstaterade han bistert.

- Det är så vackert här sade Alfrida och log.

- Ja det är vackert här bekräftade Johannes. Jag ska presentera er för Gobatar som bor därframme sade Johannes plötsligt. Hennes far pekade på ett egendomligt hus i trä som låg framför dem. Det var ett märkligt hus som var byggt i olika sektioner. Det var inte ett vackert hus men det såg ändå hemtrevligt ut funderade Alfrida. När de närmade sig huset kom en gammal man fram till dem. Hans ansiktston var grön, liksom hans armar och hals. Den gamle mannen hade långt vitt skägg som hängde ner till marken. Alfrida fnissade till för det såg ut som om han skulle trampa på sitt eget skägg. Hans runda glasögon hade ramlat ner på näsan och därför syntes hans kraftiga svarta ögonbryn. Alfrida skrattade till inombords för hon tyckte att mannen såg ut som en gammal magister. Han bar en hög hatt på sitt huvud. Runt sin hals blänkte ett kraftigt halsband i guld. Hans ringprydda hand kramade mödosamt en krokig käpp. Johannes steg framemot mannen och hälsade hjärtligt på honom.

- Käre käre gamle vän! Jag är så glad över att åter få träffa er! utropade hennes far.

- Min käre vän! hälsade mannen med vördnad i sin röst. Alfrida blev berörd över de två männens hjärtliga återseende. De kramade varandras händer en lång stund. Men sedan blev Johannes plötsligt medveten om Alfrida som han för ett ögonblick hade glömt bort.

- Det här är min dotter Alfrida sade Johannes stolt. Och det här är min gode vän Gobatar sade Johannes till Alfrida.

- Välkommen Alfrida sade Gobatar och tog några mödosamma steg emot henne. Alfrida gick den gamle mannen till mötes och neg djupt inför honom.

- Tack jag hälsar er sade Alfrida med skrovlig röst. Det var något speciellt med Gobatar kände Alfrida. Hon såg hur Gobatar granskade henne.

- Jag visste inte att Ni hade en dotter? sade han förvånat och såg på Johannes.

- Jo det har jag men det har jag nog aldrig tidigare talat om sade Johannes generat. Gobatar nickade.

- Men här kan vi inte stå sade Gobatar med barsk röst. Jag vill naturligtvis visa er dotter vad vi gör här i Trädens rike sade han. Johannes nickade.

- Vi går iväg en stund mitt barn så ska jag berätta sade Gobatar och tog hennes hand. Sakta gick de ut i hans trädgård. Där växte uråldriga träd och frodiga buskar. I träden satt det flera fåglar och sjöng vackert. I buskarna satt det röda fjärilar och sög nektar. Gobatar ledde henne till utkanten av sin trädgård. Där stod det flera björkar i en dunge.

Framför varje träd fanns det en tappkran och under den en skål. Förvånat såg Alfrida på björkarna. De såg inte ut som björkarna där hemma konstaterade hon chockad. De här björkarna hade händer och deras ögon lyste varmt gröna emot henne. När Gobatar närmade sig träden då vinkade björkarna välkomnande emot honom. Förvånat hörde Alfrida hur en av björkarna tog till orda.

- Idag har vi producerat mycket björksav sade björken stolt. Björken blinkade menande ned emot sin stam.

- Ja jag ser det sade Gobatar gillande och studerade hur det rann ur kranen direkt ned i skålen. De andra björkarna talade i munnen på varandra och var glada. När en skål var fylld så kom det en liten trädflicka och hämtade skålen och bytte ut den emot en ny. Gobatar vände sig till Alfrida och log.

- Ja kära Alfrida här har vi alltså navet i Trädens rike förklarade han. Björksaven utgör vår huvudsakliga föda och den fungerar dessutom som ett slags penicillin som motverkar sjukdomar sade han stolt. Alfrida nickade. Men hon var förvånad för det var inget som någon hade sagt hemma att björksaven var nyttig.

- Vi använder också björkens blad som vi lägger i vatten och tvättar oss i det sedan förklarade Gobatar. Och björksaven är också ett bra rengöringsmedel och oslagbart emot smuts konstaterade han. Jo det hade däremot Alfrida hört mindes hon att man kunde tvätta sig i vatten tillsammans med björkblad. Hennes mor hade haft ett färdigt björkbad stående i farstun som besökare fick tvaga sig i för att undvika sjukdomar mindes Alfrida. Hon berättade det för Gobatar och han nickade gillande.

- Berätta för mig om Trädens rike sade Alfrida och log emot Gobatar. Han harklade sig och började att berätta.

- I begynnelsen ansåg jordens gudinna Demeter att människorna missbrukade jord och framför allt det som växte i jorden berättade Gobatar med en sorgsen röst. Därför bestämde hon sig för att skapa ett nytt rike där trädmänniskorna skulle vårda jorden och träden och allt som växte där uti. De skulle också värna om både djur och fåglar. Träd och växter har ett stort mystiskt värde och är förankrad i folktron fortsatte Gobatar. Han harklade sig. Att leva här i Trädens rike handlar om geomantik dvs. att tyda jorden och heliggöra den förklarade Gobatar. Det handlar om att verkligen se träden och tala med dem och de växter som bor här. I människornas värld skövlas skogen och träden sågas ner och växterna trampas på. Här i Trädens rike anser vi att träd och växter är heliga förklarade Gobatar. Vi anser att trädmänniskorna ursprungligen kommer ifrån träden berättade han.

Under tiden de gått vidare hade de kommit till ytterligare en glänta. Där stod det höga ekar och under dem satt det trädbarn i prydliga rader.

- Ursäkta att vi avbryter lektionen sade Gobatar och tog några steg in bland barnen. Alfrida följde i hans spår och stod således också inne i cirkeln av barn. De satt på stubbar och lyssnade uppmärksamt på de höga ekarna. Liksom björkarna var också ekarna utrustade med armar, ögon och mun. Ekarna såg dock bistrare ut än björkarna konstaterade Alfrida. Det största trädet som troligen var ledaren bröt tystnaden.

- Välkommen att lyssna på vår lektion sade eken. Idag lär vi ut läran om geomanti sade han och gestikulerade ivrigt med sina händer. När han talade rörde sig eken fram och åter i vinden. Alfrida var fortfarande förvånad över att träden kunde tala och blinkade förundrat till. De stannade en stund och lyssnade på lektionen.

Men så förde Gobatar henne vidare och de kom till en stor skog med aspar. Det rasslade så hemlighetsfullt i träden eftersom bladen darrade konstaterade Alfrida. Hon hade hört en gammal sägen om de darrande bladen. Förr sade man att det var för att träden inte ville bli styckade till tändstickor, drog sig Alfrida till minnes. Det var väldigt tyst i skogen och Alfrida såg trädmänniskor både vuxna och barn som låg på marken med slutna ögon. Det såg ut som om de sov. Gotabar och Alfrida smög försiktigt omkring bland dem. Plötsligt hörde Alfrida att ett av aspträden talade med en sövande stämma:

- Ni känner hur Ni blir lugna i kroppen. Ni har inga bekymmer och ert hjärta slår stadigt och lugnt mässade trädet. Aspen fortsatte att mässa ut lugna och sövande ord. Alfrida kände hur en sakral känsla spred sig ut i hennes ådror. Hon andades in och kände ett lugn inom sig och andades ut och kände en frid inom sig. Gobatar hade också stannat och drog in atmosfären i sitt väsen. Han blundade. Efter en stund tittade han upp och började att gå ut ur gläntan. Alfrida följde honom. Utanför en gärdsgård stannade Gobatar och tog till orda:

- Vi i Trädens rike tror på att låta våra hjärtan andas tillsammans med träden förklarade han. Vi vill så att säga se naturen och upptäcka dess skönhet förklarade han. Men om vi är stressade bildas genast ett hinder för det berättade han. Genom att utföra mindfulness och avslappning så ökar chansen att vårt folk lättare ska kunna uppleva total harmoni avslutade han.

- Det låter fantastiskt! utropade Alfrida. Det påminner mig lite om det jag gör varje dag när jag tar kontakt med mina gudinnor. Gobatar nickade.

- Ja det Ni gör är förmodligen vad vi här kallar för en meditation. I en meditation går man mer in i sig själv. Medan man i mindfulness strävar efter att uppleva världen som den är med alla sinnen. Alfrida nickade.

- När jag går på promenad hemma brukar jag noga se på alla växter sade Alfrida.

- Ja det är bra sade Gobatar och nickade gillande. Det kallar vi här för en mindfulnesspromenad. Det är mycket viktigt för vårt välbefinnande och det motverkar stress förklarade Gobatar. I Trädens rike vill vi inte ha stress sade han bestämt.

- Men Gobatar Ni talar om så många ord som jag inte förstår men jag ska försöka att lära mig sade Alfrida bekymrat.

- Ja Ni menar meditation, mindfulness och stress? frågade Gobatar.

- Ja det menar jag svarade Alfrida och såg bekymrad ut.

- Under tiden som Ni är här kommer jag naturligtvis att undervisa er i alla dessa tillstånd sade Gobatar välvilligt. Alfrida nickade gillande.

- Jag antar att Ni är här på grund av den depression som har drabbat Trädens rike? frågade Gobatar. Alfrida nickade. Ja vi vill inte ha depression här i Trädens rike förklarade Gobatar eftersom det stänger av våra naturliga kanaler som är sammankopplade med naturen sade han.

- Ja det är på grund av depressionen som jag har rest hit sade Alfrida bistert. Gobatar nickade och hans annars så fridfulla ansikte hade antagit en stel och bister min.

- Ja det är en styggelse utbrast han märkbart irriterad. Vår stad Tornsrud har som tur är klarat sig ifrån depressionen. Men städerna Stormlaw och Baklaw är illa ute förklarade han bistert.

- Ja jag har förstått det sade Alfrida sorgset.

- Ja det var därför som gudinnan Detemar skapade skogens hjärta som skulle förhindra depressionen sade Gobatar upprört. Men det är tydligen någon som har tagit vårt hjärta och vi är alltså illa ute konstaterade Gobatar och knöt sina händer.

De hade kommit fram till flera alnar som stod i en klunga.

- Det här är vår sjukstuga kan vi säga sade Gobatar och pekade på en trädkvinna som försiktigt karvade på alnens bark.

- Hon skrapar fram garvämnet förklarade Gobatar. Det är ett slem som har en sammandragande inverkan på både slemhinnor och hud sade han. Det används också att badda små sår med och är läkande och blodstillande. Har man blåsor eller inflammation i sin mun kan det användas till att gurgla sig med förklarade Gobatar.

- Ja sade Alfrida och nickade. Hemma har jag alltid omslag med en dekokt på alnens bark eller blad förklarade hon. Det är effektivt när vi får patienter med små sår sade hon. Gobatar nickade gillande.

Under tiden de talade hade de kommit ut till en solig plats.

- Här har vi asken också kallad för Fraxinus excelsior berättade Gobatar med en lärares röst. Alfrida nickade.

- Visste Ni att guden Oden skapade den