Ruinerna hävdar att byggnaden var vacker / Our Era´s Fear of Quality

Till

Aatto Laaksonen och Björn Ohde

Förord

Jag har snott omslagsmotivet från Lisa Larsson, en tavla hon målat och som köptes av Hans Carlsson och Christina Getzer. Den är målad i olja på 200x145. Stort tack till Lisa, Hans och Tina för att jag fick använda bilden som omslag. Min bäste vän, Mats Thölin, hjälpte mig att omvandla fotografiet av tavlan till omslag. Det blir en pint på Sjuans Ölhall som tack. Lisa får nöja sig med en kram.

Titeln är också stulen, nu från Moshin Hamids bok Den ovillige fundamentalisten. Det är en bra och oerhört viktig bok, inte minst i dessa tider med alla dess terroristexperter, debattörer och andra charlataner. Köp den!

Jag vill också tacka Sven Bergman, Fredrik Laurin, Fredrik Sperling, Toby Selander och Ola Säll. Ni vet varför. Ett särskilt tack till Torsten Söderbergs Stiftelse, som gjorde det möjligt för mig att fortsätta forska, när akademin i övrigt försökte strypa mig.

Den som orkar sig igenom boken kommer att märka att jag vägrar använda mig av nyspråk. Det betyder att anarki står för ordning utan överhet och värdenihilism för förnekande av värdens existens. Jag vägrar helt enkelt växa upp, och bli torr bakom öronen. Hellre det än ett liv utan själ, utan skäl.

Gammal man gör så gott han kan

dansar fan så illa

med hela kroppen rister han

men ändan den står stilla

(Hasse o Tage, Ur Gula Hund)

Göteborg,

en trött torsdag i mars 2015

Innehåll

Kapitel 1.

Kunskapsproduktion och vetenskap

Kapitel 2.

Är (svensk) juridik (längre) en vetenskap?

Kapitel 3.

Bestickaren

Kapitel 4.

Demokrati utan demokrater

Kapitel 5.

(Vetenskaplig) heder

"Empirien utan filosofi

saknar totalvyer öfver sig själf

och den mark, hvarpå den arbetar.

Men filosofien,

lösliten från all empiri, förtvinar,

därför att dess principer ha sin användning

just på erfarenhetens värld."¹

Kapitel 1.

Kunskapsproduktion och vetenskap

1. Francis Bacon lär ha hävdat att "kunskap är makt". Påståendet citeras ofta, och används just såsom ett slags faktakonstaterande, d.v.s. ett påstående baserat på empiri. Använt i den meningen är jag knappast säker på att det någonsin uppfyllt det mest basala kravet för att man skall kunna tala om vetenskap eller ens annan kunskapsproduktion, nämligen att påståenden om fakta måste vara korrekta. Inte ens på Bacons tid gav kunskap bäraren nödvändigtvis makt. Möjligen kunde kunskap någon gång ge bäraren inflytande, men vi kan nog gissa att även detta inflytande omfattade en begränsad krets. Makt baserades säkerligen mer på våldsmonopol och, kanske allra mest, föreställningar om särskild kunskap på grund av en påstådd/uppfattad unik tillgång till särskilda nätverk, på den tiden oftast med religiösa under- (eller, som med Galilei, rentav över-) toner.

Bacon var vetenskapsman, och får antas ha varit noga med fakta. Hans påstående var möjligen därför bara ett uttryck för vetenskaplig aktivism, ett normativt påstående med ambitionen att ge kunskapsbärare makt, på sätt Platon en gång, även han utan framgång, argumenterade för. Påståendet var helt enkelt ett sätt att ta strid mot dåtidens hegemoniska sanningssägare – religionen. Idag har vetenskapen, i vart fall i den sekulariserade delen av världen, alltmer kommit att överta religionens roll som sanningsbärare. För samtidens makthavare har det därför varit möjligt att släppa kontrollen över religionen, och istället fokusera på att få kontroll över vetenskapen, samtidens farligaste hegemoniska konkurrent. Den kampen har forskarna förlorat! Ja, de flesta har inte ens, på sätt deras viktigaste symbol Sokrates en gång gjorde, övervägt att ta kampen för sitt eget professionsetos. Socker är trots allt sött, och ingen tror längre att de får smör ovanför när de dör. Men alltjämt påstås att kunskap är makt, ett påstående som numera är så falsifierat, att det istället är rimligare att fokusera på föreställningen att makt är kunskap.

2. Det finns många olika former av kunskap och många olika kunskapsbärare i det moderna samhället. Vetenskap är bara en form av kunskapsproduktion – det som förenar den med annan kunskapsproduktion är det grundläggande etiska kravet att kunskapspåståendet skall vara baserat i empiri, fakta, och att dessa fakta så långt möjligt skall vara kritiskt och självkritiskt granskade och åtminstone så långt som står i kunskapsbärarens intellektuella förmåga vara korrekta.² Det behöver inte handla om att påståendet etablerar en sanning, det kan – och, för många, skall – vara viktigare att man kan slå fast att påståendet om ett visst förhållande är falskt. Även om vi kanske inte kan nå konsensus om vad som är sant, eller rättvist, rör vi oss nämligen mot sanningen, liksom mot rättvisan, genom att nå konsensus om vad som är falskt eller orättvist. Jorden är inte platt, och det är inte rättvist att göra vinning på egen ogärning; härom råder åtminstone kontextuell enighet. På så sätt kan man säga att äkta kunskapsproduktion håller sig med en aspirationsmoral som etisk bas.

Faktanivån förenar alltså kunskapsproduktion, oavsett om denna är att betrakta som vetenskap eller utgör någon annan form av (säkerligen lika viktig) kunskapsproduktion.

Som läsaren förstår gör jag alltså gällande att vetenskap skiljer sig från annan kunskapsproduktion, utan att därmed lägga någon värdering i viktighetsgrad.³ Enbart samlande av empiri, fakta, kan nämligen – påstår jag – inte kvalificera kunskapsproduktion till att betraktas som vetenskap. Det krävs något mer – nämligen att åtminstone finna och beskriva samband.⁴ Samband, att leta, känna igen, beskriva och dra slutsatser av mönster är vetenskapens genes. Den viktigaste intellektuella insatsen ligger just i att känna igen⁵ mönster, strukturer. Även om det ligger en viss intellektuell förförståelse i vad man skall leta efter, och en etik i att medge och acceptera plikten att trots det obehag det kan medföra måste man fortsätta kartlägga detta mönster, handlar själva letandet mest om att besitta en dåres envishet, om metod och, i grund och botten, bra sittfläsk. Det är sällan kul, men det måste göras, och göras bra.

Letandet och igenkännandet interagerar.⁶ I själva letandet, och än mer i strukturerandet av det material man funnit, uppstår en intellektuell process, en ny förförståelse inför det material man granskar, och så går processen vidare. Faktiskt utan slut, ty vetenskapen levererar aldrig en slutprodukt, bara tentativa delresultat.⁷ Det är därför den sanne vetenskapsmannen står ödmjuk inför materialet, inte metoden, och låter materialet styra metod, hela tiden medveten om att turen gynnar det öppna sinnet.⁸ Vägen till vetenskapsmannens hjärna går således genom röven – sittfläsk! – och hjärtat; vetenskapens viktigaste uppgift, lär Sokrates ha hävdat, är att vara den blinning som väcker den lata oxe staten (nu; det hegemoniska maktcentrat) utgör.

Vetenskaplig kunskapsproduktion skiljer sig alltså från annan kunskapsproduktion genom kravet på att åtminstone uppnå nivån samband, d.v.s. leta, intellektuellt bearbeta och därefter beskriva just samband. Den riktigt skicklige och ambitiöse vetenskapsmannen kan under sin karriär nå ända upp till nivån system och några få (?) nivån paradigm. I kategorin system hittar vi nobelpristagare och andra med rätta hyllade. De som når nivån paradigm hittar vi sällan, i vart fall i vår samtid, ty de kommer att så radikalt avvika från normalitet att de vanligen antingen blir ignorerade eller exkluderade – de är helt enkelt hotfulla för det rådande vetenskapssamhället.

3. Det är en klassisk missuppfattning, inte bara hos makthavare och allmänhet, att naturvetenskapen är objektiv och faktaorienterad, medan samhällsvetenskap och humaniora är värdeorienterad och subjektiv. Den som tror så har helt enkelt fel⁹ – även om det som Habermas kallar kunskapsintressen kan skilja sig åt har all vetenskap det gemensamt att objekt och subjekt konstituerar varandra.¹⁰ Varje kunskapsproduktion, vetenskaplig eller inte, och varje naturvetenskaplig och samhällsvetenskaplig ansats drivs liksom inom humaniora av en förförståelse, och det både på det individuella och det kollektiva planet. Någon kan nog, med ett allt större mått av sanning, påstå att den moderna vetenskapen, både på det individuella och kollektiva planet, drivs även av andra intressen.¹¹ För vetenskapsmannen kan dessa vara medvetna eller omedvetna, men har det gemensamt att de sällan blir tydliggjorda.

När Habermas talade om olika kunskapsintressen gissar jag därför att hans huvudsakliga syfte var, dels att förstå och medla mellan de olika övergripande vetenskapsgrenarna, dels att bevara och skydda heterogenitet, och därmed helhet, inför den fragmentarisering som han då kunde skönja och förutsåg konsekvenserna utav. I den utsträckning jag tolkat honom rätt var det alltså en kamp för att rädda vetenskapen, när han såg hur denna blev allt viktigare för makthavare i kampen om hegemonisk makt. Han försökte förklara tvisterna, den diskursiva inkommensurabilitet som understundom uppstått mellan olika fakulteter i den begynnande kampen om anslag, vår tids normalitet, med att de olika vetenskapsgrenarna faktiskt hade världsförbättrarintresset gemensamt, men var fast i olika medel för att nå målet; naturvetenskapen i teknik (och teknologi), humaniora i förståelse och samhällsvetenskapen i emancipation. De olika kunskaps-intressena hade därmed mer gemensamt än vad som skiljde dem åt: de var alla lösningsorienterade utifrån en kontextuell förförståelse, och förenades i detta arbetes tema, dels att leta, analysera och tolka mönster, dels att sätta dessa mönster i kontext, att se dem som en del av helhet, allt i motstånd mot den nya tidens fragmentarisering. Habermas projekt var förståeligt, inte minst ur ett etiskt perspektiv; Den matematiska (jfr Habermas som samhällsvetare!) termen integer betyder just helhet, och begreppet integritet – vetenskapens och vetenskapsmannens mest centrala del i professionsegot/etos – hämtar sitt ursprung ur latinets integritas, integritet. Fragmentarisering, disintegration, är dumhetens, ignoransens och korruptionens moder; Oxford English Dictionary sammanfattar i att corruption is ’the destruction or spoiling of anything, especially by disintegration. Så ser vi hur Sokrates ord om vetenskapens viktigaste uppgift sammanfaller med Bacons normativa och Habermas övertalande försök att bevara vetenskapens etos. Fokus på helhet, det ihärdiga letandet efter mönster och det ständiga kravet på kontext, är det som skiljer vetenskap från annan kunskapsproduktion och som gör den äkta vetenskapsmannen så oregerlig. Och all vetenskap, naturvetenskap likväl som samhällsvetenskap och humaniora, är alltså tentativ, de håller sig alla med ett suddgummi, där gammal kunskap revideras och ersätts med ny. Det beror inte på att människan blir smartare och smartare, att den intellektuella utvecklingen är linjär, utan helt enkelt på att inte bara kvalitativ samhällsvetenskap påverkar – det gäller också naturvetenskap och humaniora av hög vetenskaplig kvalitet. Antibiotika och atombomben är två exempel från naturvetenskapen, Bibeln och Koranen liksom Simone de Beauvoirs mästerverk Det andra könet är tre hämtade från humaniora. Subjekt och objekt konstituerar varandra, oberoende av vilket kunskapsintresse som dominerar vetenskapsgrenen – Ubuntu!

En förutsättning för kvalitet i vetenskaplig kunskapsproduktion är ett kritiskt förhållningssätt. Kritik förut-sätter passion – objektiviteten, i den mån ett sådant ord över huvud taget borde vara tillåtet i en självkritisk reflekterande vetenskapsmans huvud, ligger i den totala transparensen och lojaliteten mot de två enda tolererade uppdragsgivarna; det interna kunskapsintresset och den odefinierade mänskligheten, exkluderande nations-, rasoch politiska gränser och inkluderande inte bara de nu levande, utan också de döda och ännu inte födda. Ett sådant förhållningssätt kräver passion, just för att nå kvalitet. Historien har visat tusentals exempel på människor som gärna bär epitetet vetenskapsman men som inte fattar ens sådan här elementa. Istället argumenterar de för att vetenskapsmannen måste vara objektiv, vilket exkluderar passion, och påstår därmed i sin enfald att den som älskar Beethoven inte kan göra högkvalitativ forskning om just honom och hans musik, liksom den som älskar vattenmolekylen eller pro-aktiv policing just därför är dåligt lämpade att driva forskning på temat. Man behöver inte vara intellektuell för att förstå dumheten i förhållningssättet, man behöver bara tänka till¹² – passion i kombination med transparens, öppenhet för deltagande i kritisk diskurs och den vetenskapliga aspirationsmoralen där man aldrig någonsin är till salu, men alltid till förfogande, är den säkraste garanten för kvalité. Indifferens är helt enkelt inte en kvalitet i någon form av mänsklig verksamhet, och utan hjärta är man faktiskt hjärndöd. Objektivitetsbegreppet är nämligen också det kontextberoende.

Det finns således inte något sådant som en pragmatisk vetenskap – redan själva begreppet är a contradiction in terms. Och vetenskaplig korrekthet, liksom heder, är inte en omröstningsfråga! Vetenskaplig status och finansieringsmöjligheter kan däremot vara detta, men denna typ av kunskapsbärare, som ser som sitt främsta mål att behaga och därför gärna medverkar i fragmentarisering, parasiterar bara på vetenskapen som varumärke. De utgör vetenskapens kontradiktion, och bidrar till att Francis Bacons påstående om att Kunskap är lika med makt de facto inverterar till att Makt är lika med kunskap. Dessa forskare företräder en vetenskap som vägrar leta mönster och vars primära kunskapsintresse istället är att behaga.¹³ Kunskap är för dessa något farligt, ty kunskap ger ansvar, och ansvar hotar etablerad position. Men, och det är min poäng, även när det gäller denna typ av forskare så återfinns dessa såväl inom naturvetenskapen som humaniora och samhällsvetenskap. Ingen skillnad mellan de olika vetenskapsgrenarna här heller, med andra ord.

4. Den här boken är en resa, ett sökande i begreppets klassiska vetenskapliga mening, inspirerat av ett samtal mellan två seniora forskare. En av oss har utpräglad naturvetenskaplig bakgrund och kunskapsintresse, den andre har ett lika tydligt samhällsvetenskapligt kunskapsintresse. Vi fann varandra på STIAS¹⁴, dit vi båda blivit inbjudna av skäl som står skrivet i stjärnorna; det kan ha varit en tillfällighet, men den kvalitet som genomsyrar STIAS antyder att det också kan varit så att några med inflytande och pengar tröttnat på vår tids rädsla för kvalitet. Eller så var det Guds hand. I våra samtal insåg vi i vart fall plötsligt, och med samma grad av självklarhet, att vi letade samma sak; mönster samt analys och intellektuell bearbetning av desamma.

¹ Axel Hägerström, Botanisten och Filosofen, s 66

² I andra fall talar vi om teorier, ett (viktigt) instrument i kunskapsprocessen för att förstå och möjligen förmå fler forskare att hoppa på tåget hypotesprövning. Teoribyggande är alltså centralt, rentav grundläggande i vetenskap, men innefattar inga faktapåståenden, bara hypoteser om fakta.

³ Se Töllborg, Några reflektioner rörande relationen vetenskap/praktik inom juridiken (JT 1996)

⁴ Jfr Hägerström. Om primitiva rudimenter i modernt föreställningssätt; Men om iakttagelsen sålunda alltid innesluter ett medvetande om föremålets verklighet, måste detta också kunna sättas i sammanhang med annat, som hör till den för oss verkliga världen i tid och rum. Det är ju tillsammans med detta andra verkligt. I Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser, s 114

⁵ "Induktionen, som är all kunskaps ryggrad, synes dock inkludera regularitet i skeendet." Hägerström, Om pliktmedvetandet, i Hägerström, Socialfilosofiska uppsatser, s 72. Vetenskap handlar om att härleda slutsatser, mönster, ur empiriska erfarenheter – bara en dåre föraktar således intuitionen som ett av vetenskapsmannens mest centrala instrument för