Kärlek Lycka Glädje

hjulspår.

Kapitel 1

En söndagseftermiddag i början av september, varmt och skönt som en sommardag, många studenter hade fortfarande ferier, det var ovanligt tyst i det stora studentbostadshuset.

För Dan var det tentaläsning som gällde. Men nu tänkte han ta en paus. Behövde någon att prata med, cyklade ner till Café Athen i Akademiska Föreningen. Såg ingen han kände, slog sig ned ensam i en soffa med en kopp kaffe, några smörgåsar, dagens tidning.

Glada skratt nådde honom från ett sällskap runt ett bord mitt i lokalen. Ingen i gruppen hörde till den närmaste bekantskapskretsen. I vanliga fall hade han inte anslutit sig till dessa så gott som obekanta personer. Men nu behövde han en stunds avkoppling. Hade inte pratat med någon på hela dagen.

Det var fem killar och två tjejer. Dan kände bara en av killarna, han som var medelpunkten i sällskapet, pratade nästan oavbrutet. Tjejerna hade han aldrig sett tidigare. En var mörk, pratade mycket, den andra ljus, skrattade mest. Ingen av dem verkade särskilt intressant. Plötsligt kom någon med ett förslag.

– Vad sägs om att åka en sväng till Köpenhamn? Hur många hänger med?

Alla inklusive Dan räckte upp handen. Efter en stund ångrade han sig. Hade tänkt plugga, var inte säker på att en kväll i detta främmande sällskap skulle bli så givande. När resten av gänget stojande rusade ut ur lokalen blev han sittande kvar. Satt där en 5–10 minuter för att vara säker på att alla hunnit iväg och inte skulle försöka övertala honom.

Då han kom ut ur lokalen fick han se den ljusa tjejen stå och titta på en anslagstavla. Kände sig tvingad att säga något.

– Har ni inte kommit iväg ännu?

– Dom andra har gett sig av, jag tyckte det blev för dyrt.

När Dan kommit ut och tagit sin cykel kom tjejen gående i samma riktning.

– Vi tycks visst ha samma väg.

De gick tillsammans genom Lundagård. Han kände sig besvärad av sällskapet, hon hette Eva, ville cykla hem så fort som möjligt till böckerna.

Då de kom förbi en biograf sa hon:

– Den där filmen skulle jag gärna vilja se. Har du lust att hänga med?

Dan hade hört att filmen fått bra kritik, hade nog tänkt se den förr eller senare.

– Nja, hade tänkt plugga men med så trevligt sällskap kan jag inte säga nej, böckerna får vänta några timmar.

De var eniga om att filmen inte alls var så bra som de förväntat sig av recensionerna, tyckte båda att svenska filmer ofta fick bättre omdömen i pressen än de förtjänade. Dan ville nu bli av med henne, böckerna hade väntat alldeles för länge.

– Hur kommer du hem, åker du buss?

– Nej, sa Eva och skrattade, jag bor 100 meter härifrån.

– I ett studentrum?

– Nej, i en villa.

– Skojar du, här finns väl inga villor?

– Det gör det faktiskt, du tycks inte vara så väl bevandrad i den här stan. Om du inte tror mig så kom med och titta.

Motvilligt följde han med, det visade sig att det var sant. Det var en villa, gammal, långt ifrån i bästa skick.

– Bor du här ensam?

– En kompis och jag hyr en 2-rummare på bottenvåningen. Vill du titta in på en kopp te?

– Te behövs inte men jag kan titta in och kolla hur det ser ut.

Hans första tanke var: Hur kan man vilja bo så här. Bostaden var gammal och sliten, hade långt ifrån samma standard som hans nya studentrum.

– Jag sätter på lite te i alla fall. Hon hade ett stort foto av en ung kille på sin byrå.

– Det är min fästman, vi ska snart gifta oss.

Skönt, tänkte Dan, då kan man känna sig lugn. Det fanns två sängar i sovrummet. Den ena var Evas, den andra tillhörde hennes tjejkompis, som för närvarande var utomlands. Evas fästman bodde på annan ort. De satte sig mitt emot varandra vid ett litet bord, drack sitt te och började prata.

Det första Dan märkte var att Eva var så naturlig. De tjejkompisar han hade var ofta lite tillgjorda, Eva verkade mera naturlig och säker på sig själv, var lätt att prata med. Det visade sig att de hade många gemensamma intressen, förvånansvärt samstämmiga uppfattningar i många frågor. Var helt enkelt lika varandra på många sätt. Hon var glad och optimistisk som han själv, rättfram, okomplicerad, skärpt, kvicktänkt. Kändes som att spela schack när man pratade med henne. Skulle vara trevligt att träffa henne någon gång då inte böckerna väntade, började betrakta henne som sin kompis.

Efter några timmars samtal tittade Dan närmare på Eva. Hade först tyckt att hon hade ett alldagligt utseende, lite blek, färglös, bara småsöt, men fann nu att hon hade stora, gröna, gnistrande ögon, som blev alltmer gnistrande ju längre tiden gick. Hennes ögon hade han inte alls lagt märke till då de först träffades.

Tiden hade gått fort, det var svart ute. Skulle Dan hinna med den utstakade planen i sina böcker måste han bryta upp. Men de kunde inte sluta prata.

Då klockan närmade sig två på natten förberedde sig Dan på att cykla hem.

– Du får gärna låna min kompis säng i natt om du vill.

Dan var tveksam, förvånad över erbjudandet.

– Det är nog inte så lämpligt. Du är förlovad, nästan gift och jag har en flickvän. Det sista var en stor överdrift.

– Du kan få låna min tandborste, sa hon.

– Okey, jag får närmare till föreläsningen i morgon bitti om jag sover över här.

Då han kom in i badrummet var det första han tänkte: Ett så fult, ogästvänligt, gammalt badrum! Här skulle jag inte vilja bo!

Dan var trött, somnade omedelbart i kompisens säng. Väcktes vid 6-tiden av några ljud från Evas säng. Lät som snyftningar. Det kunde inte vara möjligt, var det den i går så glada, optimistiska tjejen som låg och grät klockan sex på morgonen? Gick fram till hennes säng.

– Varför gråter du?

– Bry dig inte om det. Det går snart över, snyftade hon.

– Nej, jag vill veta. Gråter du ofta?

– Nej, nästan aldrig.

– Men berätta då. Är det nåt som hänt?

– Det har med min fästman att göra. Jag har beslutat att ställa in bröllopet. Vet att både han och mina föräldrar kommer att ta det mycket hårt, inte acceptera det, det är därför jag gråter.

– När bestämde du dig för detta?

Svaret dröjde, så kom det med svag röst:

– I natt.

– Har det med mig att göra?

– Nej, inte alls, hur kan du tro det, sa hon med ett svagt leende på läpparna.

– Det är ett stort beslut, jag tycker du ska tänka dig noga för, inte göra nåt förhastat, gav henne en kram, den första fysiska beröringen mellan dem.

– Tack för igår förresten, så trevligt har jag inte haft på länge, sa Eva och log.

– Tack själv, det var otroligt stimulerande att prata med dig, men det var inte min mening att stanna över natten, skäms över att jag inte bröt upp tidigare.

När Dan senare tänkte på denna dag kunde han inte förstå att han inte mera ihärdigt hade avrått henne från att så snabbt ta ett så drastiskt beslut. Sanningen var att han var så uppfylld av sina egna känslor att han inte kunde tänka klart och objektivt. Var oförmögen att känna samvetskval för fästmannen och övriga inblandade.

När Dan kom in i badrummet gjorde han en egendomlig upptäckt. Det som han igår tyckte var så förskräckligt fult, hade nu blivit vackert, mysigt, välkomnande.

Eva hade förändrats. Hade blivit en ny människa under natten. Med sina stora, vackra, gröna ögon, smittande leende, blonda hår, tyckte han nu hon var det sötaste och charmigaste han någonsin sett.

Då han cyklade till föreläsningen upptäckte han att Lund var en vacker stad, det hade han inte märkt tidigare. Det var nog världens vackraste stad! Gatorna, husen, människorna hade en lyster som han inte upptäckt tidigare.

I föreläsningssalen kom en kvinnlig kurskompis emot honom.

– Men Dan vad har hänt med dig, har du blivit kär?

– Nej, hur så?

– Ursäkta att jag misstog mig, du såg så ut.

Kunde han verkligen ha blivit kär i denna främmande tjej som han till en början inte alls attraherats av, eller var det bara en tillfällig känsla? Hade gjort upp schemat för den närmaste tiden, där fanns ingen plats för en främmande tjej.

Efter föreläsningarna cyklade Dan hem till Eva för att höra hur hon mådde. Hon verkade ledsen då hon öppnade. Hade fått besök, hennes pappa, han hälsade knappt på Dan, var mycket upprörd.

– Jag återkommer i kväll, viskade Dan, är det okey?

Hon nickade, såg lite gladare ut, viskade tillbaka:

– Du kan komma lite tidigare.

Då han kom hem rafsade han ihop böcker, tandborste, rakapparat i sin portfölj, cyklade hem till Eva. I morse på väg till föreläsningen hade han cyklat lugnt, njutit av omgivningen, nu satte han högsta fart som om han hade eld i baken. Då han passerade en blomsterhandel stannade han upp, köpte några röda rosor. Ifrån Evas hus körde en bil ut med pappan vid ratten.

– Kommer du redan, vad snällt. Eva verkade upprörd efter uppgörelsen med pappan. De gröna ögonen blixtrade inte som i går kväll.

– Tack för blommorna, det var jättesnällt. Vad har du i portföljen, den verkar tung?

– Det är mina böcker och min tandborste så jag slipper använda din.

– Det verkar nästan som du har tänkt flytta in här, sa Eva och skrattade, det kan kanske gå eftersom min kompis inte kommer tillbaka förrän om två veckor. Men vad säger din flickvän?

– Det är inga problem, hon bor i Uppsala och är inte min flickvän utan mera en tjejbekant, förresten har jag hört att hon är tillsammans med en annan kille där uppe.

Dan kände sig inte nöjd med beskrivningen, Eva föreföll helnöjd, kastade sig om halsen på honom, gav honom en kyss på munnen.

– Förlåt mig Dan, men jag känner mig just nu så lycklig. Så här glad har jag aldrig varit tidigare.

– Vet du vad, Eva, jag har precis samma känslor, skulle inte kunna uttrycka det bättre, gav henne lång svarskyss.

Eva hade inte trott att det var möjligt att drabbas av sådana känslor, att uppleva en sådan samhörighet och gemenskap med en person som hon bara känt några timmar. Var beredd att ge upp allt för dessa känslor, fästmannen, familjen, släkten, vännerna, studierna, det skulle bara vara han och hon, om han ville.

Såväl fotot på byrån som ringen på fingret var borta.

Eva och Dan talade senare om den dagen de träffades. Vilken tillfällighet! Ingen av dem hade varit speciellt tilltalad av den andre under de första timmarna, det var inte kärlek vid första ögonkastet. Dan sa att han tidigt fann Eva naturlig, glad och positiv, Eva tyckte att Dan var lite spännande, de var eniga om att det var först under samtalet sent på kvällen som det hänt något.

Ingen av dem hade känt något behov att göra en ny bekantskap, att det blev som det blev skyllde de på Ödet. Dan försökte antyda att Eva aktivt kunde ha hjälpt Ödet på traven genom att initiera biobesöket och teträffen, men det förnekade hon, liksom att hennes sena avhopp från utflykten hade något med honom att göra. Det var Ödet som fört dem i varandras armar.

De 14 dagarna gick fort. Eva koncentrerade sig på deras förhållande, försökte läsa lite men det gick sämre än vanligt. Dan läste bättre än tidigare, var gladare och mera positiv än någonsin, njöt liksom Eva i fulla drag av tillvaron, gjorde sin tenta, resultatet blev förvånansvärt bra med hänsyn till den ovana studiemiljön. Eva var förvånad över att hon över huvud taget kunde läsa något med Dan i lägenheten. Varje dag klockan 12 träffades de på Athen, åt lunch tillsammans. I början satt de ensamma i en soffa, så småningom började Dans och Evas kompisar ansluta.

Dan fick komplimanger från sina kompisar.

– Vilken söt och smittande glad tjej du har träffat, sa de flesta.

Dan märkte att Eva var ovanligt smart. Verkade ligga före alla andra i slutledningsförmåga och logiska resonemang, försökte alltid tona ner sin suveränitet, när hon fann att någon diskussionspartner inte hängde med i svängarna slätade hon över det hela, så det inte märktes.

Dan var stolt över henne. När de var ute och promenerade kom hans kompisar, tre killar och en tjej, rakt emot dem på trottoaren.

– Där kommer mina kompisar, ska vi gå över till den andra trottoaren?

– Skäms du för mig?

Hon fortsatte rakt fram utan att tveka. Tjejen i sällskapet sa i lite spydig och överlägsen ton:

– Jaså, det här är Dans nya lilla flickvän.

Tjejen var dominant av naturen, ville alltid stå i centrum. Men det var snart Eva som tog kommandot, var strålande glad, ögonen glänste, var humoristisk och spirituell, Dan märkte att hans kompisar var imponerade. Då dessa tågat iväg frågade Eva:

– Skämdes du?

Han gav henne en kraftig kram och en lång kyss och tänkte: Eva är en stjärna!

När Dan några dagar senare träffade kompisarna sa de manliga:

– Vilken tjej du har hittat, hon är fantastisk.

Den kvinnliga kompisen sa ingenting, Dan fick intrycket att hon åtminstone i någon mån instämde i omdömet. Det gjorde honom extra stolt.

En strålande solig dag i slutet av september sa Eva strax efter att de vaknat:

– I dag skulle jag vilja åka ut till kusten och sola och bada. Hänger du med?

– Det går inte, jag har föreläsning i eftermiddag, det har förresten du också.

– Du skulle inte kunna tänka dig att skippa den föreläsningen för min skull. Det skulle vara så härligt, snart kommer hösten. Kramade och kysste honom.

– Jag har hittills aldrig missat en föreläsning, vill helst inte göra det idag heller, men för din skull skulle jag kunna tänkas överväga det. Men på morgonens föreläsning tänker jag gå.

– Okey, då ses vi vid bussen klockan ett, och glöm inte ta med badbyxor, handduk och solglasögon.

På bussen började Dan ångra att han givit med sig och missat föreläsningen, men den känslan försvann snabbt när de kommit fram och lagt sig på stranden. De låg båda på rygg nära varandra, utan kroppskontakt. Då och då sträckte de ut en hand eller ett ben, för att känna att den andre verkligen befann sig där, att det inte var en dröm.

Vid dessa kontakter gick det liksom en stöt genom deras kroppar, som de ville förklara som ett fysikaliskt fenomen orsakat av en kombination av sol, salt och åtrå. Dan hade aldrig känt sig så lycklig någon gång. Eva kände på samma sätt.

Snart fann Eva att hon trivdes bättre i Dans studentrum än i sin egen lägenhet, de flyttade över dit trots att det bara fanns en säng och ett skrivbord. Eva läste vid skrivbordet, Dan i sängen. Båda hade lite svårt att koncentrera sig på sin läsning när den andra var närvarande, det gick åt mycket tid att smygtitta på varandra.

Dan såg att när Eva lyfte blicken från boken och började titta på honom började hennes gröna ögon gnistra, då kunde han inte bärga sig längre utan måste gå upp och kyssa henne. De kysstes säkert 100 gånger om dagen, det var ganska snabba kyssar, annars skulle det inte bli mycket tid över för pluggandet.

Båda hade många föreläsningar, laborationer och andra undervisningsmoment, den tid de var tillsammans i rummet var förutom nätterna sparsam.

Bestämde sig för en regel som inte fick överträdas. Söndagarna var heliga, då fick man inte plugga, skulle vara tillsammans varenda minut. De gick inte upp förrän vid 11-tiden, kändes skönt och lyxigt att en dag i veckan ligga och dra sig.

Sängen de delade var smal, det var en stor favör att ligga inne vid väggen, var minst risk att ramla ur. Denna favör hade Dan givit Eva natten till söndag, i övrigt hade de den varannan natt. Hade någon varit särskilt snäll eller omtänksam eller hade namnsdag kunde denne tilldelas favören.

Klockan 12 åt de lunch på en liten mysig restaurang i sällskap med Stefan, en av Dans kompisar som bodde i samma hus. Därefter var det kaffe i en trädgårdsservering då vädret så tillät, också tillsammans med Stefan, sedan brukade Eva och Dan ta en långpromenad ibland ända till Dalby. Därefter gick de till Athen, läste tidningar de inte hunnit läsa under veckan, drack kaffe.

Så bar det iväg hem för att vila och läsa skönlitteratur som det aldrig fanns plats för annars i veckan. Ibland läste de dikter för varandra: Gullberg, Lagerkvist, Fröding, Setterlind, Bolander eller romaner ibland Hjalmar Söderberg eller Goethe. Dan märkte att han läste snabbare än Eva, även om hon inte alls läste långsamt. Skummade av sidan på mindre än en minut medan hon ofta tog flera minuter på sig. Den intjänade tiden använde Dan till att ligga och titta på henne.

Kunde inte förstå att det var sant att han låg och läste Nils Bolander eller Hjalmar Söderberg tillsammans med världens mest underbara tjej. För att inte avslöja sig brukade han när hon frågade om han också var klar med sidan säga att han just kommit till sista raden. Dan observerade att han hade ett slags fotografiskt minne. Om de måste gå tillbaka i boken för att titta på ett ord eller en mening visste Dan omedelbart var de fanns, han såg dem framför sig redan innan de fått upp sidan, medan Eva måste leta sig fram. Ibland låtsades han att han också måste leta.

Söndagen avslutades med dans i husets gillestuga. I början dansade Dan även med andra tjejer, men det var enligt Eva ett allvarligt brott mot deras söndagsregel så det fick han sluta med. Dan hade inget emot att Eva dansade med någon annan, kände sig stolt när hon blev uppbjuden. Här fanns en skillnad mellan dem. Eva var svartsjuk, inte Dan.

En gång när han dansade med en annan tjej försvann Eva plötsligt. Fann henne i sängen mycket upprörd. Det var enda gången under deras första tid Eva var ledsen, annars var hon alltid glad och positiv. Var vid detta tillfälle så ledsen att Dan förstod att han måste passa sig noga i fortsättningen, stod inte ut med att se henne sorgsen, förstod att hon var mycket svartsjuk.

På andra fester fick Dan dansa med andra tjejer i måttlig omfattning, dock inte på vårbalen, hennes dag. Hon hade köpt en ny klänning dagen till ära, klädde om sig hos en kompis. Dan kunde aldrig glömma hur stilig och vacker hon var då hon försiktigt satte sig på främre delen av fåtöljen i deras rum. Ville inget hellre än att omedelbart kyssa henne, men det fick han inte beroende på läppstift och make-up. Förstod att detta var ett tillfälle då Eva var nöjd med sig själv och vågade erkänna det. Vårbalen var en höjdpunkt i deras samvaro. De var övertygade om att det inte fanns något annat par på den festen som var tillnärmelsevis så lyckliga.

En dag besökte de Evas morföräldrar. Dan fick där möta förnöjsamhet, harmoni och lugn. Njöt av besöket, kramade hela tiden hennes hand under bordet. Man kunde faktiskt se lite av Eva i mormodern, det gjorde honom extra glad och harmonisk.

De hade sett fram mot den första valborgsmässoaftonen tillsammans. Utan att de uttryckligen bestämt det utgick Eva från att de skulle tillbringa hela dagen tillsammans från början till slut. Hade beslutat lämna läsningen åt sitt öde på valborgsmäss, helt ägna sig åt sill-lunch, mösspåtagning, spex, dans hela eftermiddagen och kvällen.

På förmiddagen upptäcktes att de saknade biljetter till kvällens spex. Han trodde hon köpt biljetter, hon utgick från att han ordnat den saken. Dan fick kasta sig på cykeln, köra ned till AF, lyckades få några av de sista biljetterna.

På AF kom en bekant fram och frågade om Dan hade lust att gå med på sill-lunch. Dan kände honom ytligt, var en fem-sex år äldre än Dan, ansågs vara en lovande forskare.

– Tyvärr, det verkar mycket lockande men jag har annat planerat för dagen.

– Men en snaps och en sillbit kan du väl hinna med, det tar inte lång tid, jag vet att det kommer en del trevligt folk, du kommer inte att ångra dig.

– Måste man inte vara inbjuden?

– Jag är inbjuden tillsammans med min fru, men hon kunde inte komma med, det är därför jag frågar dig.

– Det var väldigt snällt. Har du möjlighet att vänta en minut, skall bara ringa ett samtal.

Ringde till korridoren på deras våningsplan i studenthuset, fick ingen kontakt med Eva.

Om det funnits mobiltelefoner på den tiden tänkte Dan många år senare skulle katastrofen kunnat undvikas.

Det visade sig vara bara äldre personer på lunchen, med ett undantag, en tjej i hans ålder satt längst nere vid bordsändan. Det var en stor sekelskiftesvåning fylld av sill, snaps, glada människor. Sjöng redan snapsvisor då Dan kom in, fanns bara en plats ledig, bredvid den unga tjejen. Dan kände sig illa till mods. Tänkte mest på Eva, kände sig som en främling i sällskapet. Det serverades hela tiden snapsar, flickan bredvid honom sa inte nej. Dan hade föresatt sig att inte dricka något, men det såg nog lite konstigt ut att vara på sillis och inte dricka snaps så han tog en och så blev det en till, och en till, snart hade han glömt problemet med Eva.

Tjejen bredvid var glad, frispråkig, underhållande, men hade ett problem. Hon var kurator på en nation, skulle hålla tal där på kvällen. Talet hade hon inte hunnit förbereda, undrade om Dan kunde hjälpa henne.

– Det ordnar sig säkert, sa Dan och tog en ny snaps.

Då lunchen var slut sa flickan:

– Du lovade hjälpa mig med talet, det börjar bli brådis. Jag har en skrivmaskin på mitt rum. Hänger du med så kan du diktera och jag skriva ut.

– Lovade jag verkligen det?

– Det lovade du och nu är jag i en verklig knipa.

– Okey, men det måste gå snabbt, jag har nån som väntar på mig.

Hennes rum var jättetrevligt, inte alls så stökigt och trångt som hans eget. Hon satte sig vid skrivbordet med sin skrivmaskin redo. Deras fantasi flödade. Han hade hört en del tal på sin egen nation, visste ungefär hur de skulle läggas upp, det här skulle bli bättre, framför allt roligare.

Tjejen hade fullt upp med att hinna skriva ut, det blev åtskilliga sidor. Hon kortade själv ned till lämplig längd. De hade mycket roligt under talskrivandet, skrattade ibland så de kiknade. Då och då blev Dan lite allvarligare då han tänkte på Eva. När talet var klart kom tjejen fram till honom, kysste och kramade honom.

– Det här får vi göra om flera gånger, sa hon, men nu måste vi gå, det är bara en kvart kvar till festen börjar. Du hänger väl med?

– Verkligen inte, jag känner ingen på din nation.

– Du känner ju mig, du får mig till bordet, får höra hur vårt tal tas emot.

– Men jag kan inte stanna länge.

– Du kan gå när du vill.

Festen var glad och trevlig, talet följdes av långa applåder.

Plötsligt började Dan få mycket dåligt samvete. Det började med att han frågade sig om Eva skulle ha kunnat åstadkomma ett så roligt tal, slutade med att han längtade intensivt efter henne.

– Vad är det med dig, sa tjejen, mår du inte bra?

– Jo, jag mår alldeles utmärkt men nu är det dags för mig att bryta upp.

Började springa hemåt. Då han kom fram mot en annan nation såg han på avstånd en flicka som påminde om Eva vara på väg in. Det kan omöjligt vara Eva, tänkte Dan, varken hon eller jag brukar gå på den nationen.

Det var dans därinne, de första han såg då han kom in var två av Evas tjejkompisar, bakom dem gömde sig Eva. Han gick omedelbart fram till Eva, bjöd upp henne. En av kompisarna ställde sig då framför honom, gav honom en ordentlig överhalning.

– Tror du att du så här dags kan komma och bjuda upp Eva. Klockan är ett på natten, du har inte hört av dig på hela dan. Eva hatar dig, hon kommer aldrig att förlåta dig. Du är ett svin, det har jag alltid tyckt, nu är det definitivt slut mellan er, Eva förtjänar något mycket bättre. Försvinn ut härifrån, sa hon med hög röst så alla hörde det.

Då Evas kompis var uppe och dansade gjorde Dan en ny attack mot Eva men kompisen uppmärksammade det, rusade till undsättning, beordrade honom att omedelbart lämna lokalen. En liten stund senare då kompisen dansade i andra ändan av salen rusade Dan fram till Eva.

– Kom, vi går ut, jag har något viktigt säga.

Överraskande nog följde hon hans uppmaning, de lämnade snabbt lokalen tillsammans.

– Nå, vad var det för viktigt du hade att säga? Hon såg ledsen och trött ut, ögonen gnistrade inte det minsta.

– Det var att jag älskar dig så mycket att det inte kan beskrivas i ord.

Innan Eva hann reagera lade han snabbt till: Får jag lov, så dansade de på gatorna i den ljuva majnatten hela vägen hem, nästan två kilometer. Det var många som förvånade tittade på dem. Var tjugonde meter kysste de varandra, den här gången var det inte korta kyssar utan långa, passionerade. De hade inte dansat en enda dans tillsammans på hela kvällen, tog nu skadan igen, kände sig plötsligt så glada och lyckliga med varandra som två människor någonsin kan bli.

Då de kom hem vid 3-tiden på morgonen sa Dan:

– Jag vill verkligen be dig om ursäkt för det som hänt idag, jag undrar om du kan förlåta mig en liten, liten smula. Vill du veta vad som hände?

– Jag vet vad som hände, det jag inte vet vill jag inte veta i natt.

Han visste att Eva hade ett stort kontaktnät, att hon på något sätt snabbt brukade få veta vad han hade för sig.

Då de lagt sig sa Eva:

– Det är paradoxalt men jag har aldrig varit så lycklig som jag är just här och nu, jag är helt säker på att jag aldrig nånsin kan bli lyckligare.

Egendomligt nog kände Dan på precis samma sätt. De hade länge trott och ansett sig veta att deras känslor för varandra var som stormar jämfört med dom små vindpustar som nog karakteriserade de flesta andra förhållanden.

– Jag har läst en bok om ett ungt par som älskade varandra så mycket att dom gjorde bedömningen att livet inte kunde bli bättre än så här i fortsättningen, utan bara sämre. Därför avslutade dom det genom att dom omfamnade varandra och hoppade ut genom fönstret. Skulle du kunna tänka dig göra nåt sånt? undrade hon.

– Nej, jag är så lycklig med mitt liv för närvarande, jag hoppas och tror att det skall förbli så åtminstone en tid till. Men jag kan tänka mig att sånt förekommer, att en del dödsfall bland yngre personer kan ha gått till precis så som beskrevs i din bok, även om det kan vara svårt att bevisa, svarade Dan.

– Skulle du kunna göra nåt sånt? sa han.

– Ja, precis här och nu, sa Eva utan att tveka det minsta.

– Eva, du skrämmer mig, du är säkert mycket modigare än jag, men kan vi inte vänta till i morgon då vi hunnit sova ut och alkoholen gått ur kroppen innan