Vägen dit är en väg vi känner

återkomst

Ett nådens år

Skorpeds Baptistkyrka, 1 advent 2011, av Andreas

Nu var det advent igen. Nedräkningen till Julafton, Herrens ankomst! Det här är en tid som rymmer mycket för många. Minnen och traditioner lägger sig som ett duntäcke över oss. Det täcket kan både kännas varmt och mysigt, men också tungt och kvävande. För de flesta av oss har advent mycket att göra med familjens gemenskap, god mat och traditioner. Olika familjer har lite olika traditioner för hur det ska vara under advent och Jul. Hos mina morföräldrar är det en stark indikator på att julen närmar sig när morfar gör polkagrisar. Till saken hör att han sällan gör något på liten skala. Hela huset luktar pepparmyntsolja och när smeten är klar så ska den dras, då brukar nån av oss yngre förmågor få äran att dra den röda delen av smeten, medan morfar kämpar med den större klumpen smet. Därefter blir det bråttom att dra ut allt till en lång orm på största bänken i köket. Sedan hackas det hela till lagom stora bitar, som sedan fyller en och annan glasslåda, dessa ska sedan delas ut till vänner och bekanta. Det hela är en vetenskap och det blir tokbra när morfar gör det. Jag har gjort ett försök att själv göra polkagrisar, men det misslyckades totalt. Det var en av de traditioner jag är uppväxt med. Ni har säkerligen en mängd egna. Olika familjer har som sagt lite olika traditioner, men de har gemensamt att de hjälper oss att känna att det minsann är jul i luften. Dessa traditioner tycks också ha en tendens att bara bli fler och fler. Pyntandet av hemmet ska vara på ett visst vis och ske en viss tid. Granen ska kläs en viss dag och med pynt som hängt med sedan urminnes tider.

Det är i och för sig inte alla som går överbord med pyntandet. Jag har en morbror som löst det här med pyntandet på ett ypperligt sätt. Han har en julstjärna som hänger i fönstret året om. När det bli advent sticker han i kontakten och drar ut den på trettondagen.

Advent tänker vi oss ofta som en fridfull tid, då vi tänder ljus, umgås och trivs. Så är det nog oftast när vi minns advent, inte minst om vi går till barndomens minnen. Men! Advent har också en förmåga att skapa stress, för allt som ska ordnas och fixas. Maten måste bli bra. Julklapparna ska vara genomtänkta och personliga, man ska gärna ha kvittot kvar, utifall att de inte skulle falla mottagaren i smaken. Huset ska vara rent och pyntat. Alla dessa göromål kan ju ge vem som helst ont i magen. Det finns också en viss press inom familjer, att hålla sams och trivas med varandra, lite mer än man gör annars, för ingen vill ju gräla på Jul. Julen har allt det här inneboende. Stressen över att allt ska vara bra. Goda minnen från tidigare Jular. Värme och gemenskap i stugorna. Barnens nedräkning till dagen då julklapparna får öppnas. Julbordets alla läckerheter och de tända adventsljusen.

Julen är en tid då vi umgås som familjer och tar i extra med mat och gåvor. Juletiden är också en tid då det som är bra och mindre bra blir extra tydligt. Gemenskapen blir tydlig, men också ensamheten. För de som för en ensammare tillvaro, än de skulle önska, är advent och jul en tung tid.

Det blir på något sätt tydligt vad vi har och vad vi inte har. Det blir tydligt för den som inte har någon att dela juletiden med, hur ensam den är. Det blir också tydligt för de familjer som har det tufft ekonomiskt, att de inte kan erbjuda sina barn alla de materiella gåvor som mer välbärgade familjer kan. Lösningen kan bli att skuldsätta sig för att klara julen. Advent och Jul är tider då vi känner av både gemenskap och ensamhet lite mer än vanligt. Även välstånd och fattigdom, blir på ett speciellt sätt tydligt. Då vi på norra sidan klotet, mer eller mindre frossar i mat och konsumtion, finns de folk som inte har mat för dagen. Vi kan ju i advent försöka tänka lite extra på den som har det ensamt och den som har det fattigt. Vi kan exempelvis ge bort bistånd i julklapp. Vi kan också bjuda den som inte har någon stans att vara, att vara med i vår gemenskap. Bjud hem den nyskilde arbetskamraten. Ta ett extra samtal med skolkamraten som inte har så många vänner. Men ställ inga hur har du det? frågor, om du inte har tid eller ork att höra svaren. Innan vi nu går in i allt som är trevligt och allt som är tungt och krävande med advent och julen, vill jag skicka med er än vädjan.

Ha inte för höga krav på er själva eller andra. Välj bort något om det känns för stressigt. Men advent är ju egentligen inte en väntan på att få käka julbord och dela ut paket. Det är inte en högtid då vi firar allt vi har, eller då vi sörjer allt vi inte har. Det vi under den här delen av året laddar för att fira, är att frälsaren kom till oss. Att Gud blev människa, för att rädda och befria oss. Låt oss höja blicken lite, för att se vad vi har att glädjas åt. Vi läser ur Sakarja 9:9-10

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst. Jag skall förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände.

Då de här orden uttalades i Sakarja, var de profetiska. De talade om en befriare, som ännu inte kommit. Folket hade aldrig kunnat ana vidden av den räddning som skulle komma. Vi firar under Julen att Gud höll löftet om räddning. Han blev människa. Han kom till oss i enkelhet som en människa och befriade en av synden bunden mänsklighet, in i gemenskapen med honom själv. Det är denna befriares ankomst som vi firar under julen. Vi går till Matteus, för att se de profetiska orden från Sakarja gå i uppfyllelse. Matt 21:1-9

När de närmade sig Jerusalem och kom till Betfage vid Olivberget skickade Jesus i väg två lärjungar och sade till dem: Gå bort till byn där framme, så hittar ni genast ett åsnesto som står bundet med ett föl bredvid sig. Ta dem och led hit dem. Om någon säger något skall ni svara: Herren behöver dem, men han skall strax skicka tillbaka dem. Detta hände för att det som sagts genom profeten skulle uppfyllas: Säg till dotter Sion: Se, din konung kommer till dig, ödmjuk och ridande på en åsna och på ett föl, ett lastdjurs föl. Lärjungarna gick bort och gjorde så som Jesus hade sagt åt dem. De hämtade åsnan och fölet och lade sina mantlar på dem, och han satt upp. Många i folkmassan bredde ut sina mantlar på vägen, andra skar kvistar från träden och strödde dem på vägen. Och folket, både de som gick före och de som följde efter, ropade: Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden!

Man ropade alltså Hosianna Davids son! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Hosianna i höjden! Det måste ha varit en kluven känsla för Jesus att rida in i staden till dessa rop. Folket hyllade honom och tog emot honom som en kung. Men ropen skulle snart ändra karaktär.

Hosianna ropen kom snart att utbytas till ropet korsfäst. Men det är en annan predikan det. Folket som länge väntat på sin frälsare, firade att Jesus red in i staden och uppfyllde de profetiska orden. Den räddning Jesus kom för att ge oss, var dock en annan än den folket hade i åtanke. De väntade sig att Jesus skulle befria staden och landet från romarna. Jesus hade inte kommit för att driva ut romarna. Han hade inte kommit för att ta den politiska makten. Han hade inte kommit med svärd i hand. Han hade inte kommit för att leda en arme. Han hade inte kommit för att radera ut det politiska förtrycket. Han hade kommit för att ge sitt liv, som ett offer för våra synder. Han hade kommit för att bära all vår synd och trasighet på korset. Han hade kommit för att besegra döden, ge oss syndernas förlåtelse och för att vi som tror på honom skulle bli frälsta.

Folket som tog emot Jesus väntade sig någon som skulle upprätta Israel som självständig stat. Den räddning Jesus gett oss, är inte någon kortsiktig lösning på ett politiskt läge. Han kom med en frälsning som står öppen för var och en som tror. En evig räddning. Vi firar att Gud älskar oss, så mycket att han kom till oss som en människa för att rädda oss. Vi firar att han som är kungars kung, kom till vår räddning, trotts att vi gång på gång vänt ryggen till. Det om något, är värt att fira och glädja sig över. Jag avslutar med att läsa psalm 24 ur Psaltaren.

Av David, en psalm.

Jorden är Herrens med allt den rymmer,

världen och alla som bor i den.

Det är han som har lagt dess grund i havet och fäst den över de strömmande vattnen.

Vem får gå upp till Herrens berg,

vem får gå in i hans tempel?

Den som har skuldlösa händer och rent hjärta,

som inte håller sig till falska gudar

och aldrig har svurit falskt. Han får välsignelse av Herren

och riklig lön av Gud, sin räddare. Här är det släkte som sökt sig till Herren,

som träder fram inför ditt ansikte, du Jakobs Gud.

Portar, öppna er vida!

Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!

Vem är då ärans konung?

Det är Herren, den väldige hjälten,

Herren, väldig i strid. Portar, öppna er vida!

Höj er, uråldriga dörrar!

Låt ärans konung draga in! Vem är han, ärans konung?

Det är Herren Sebaot, han är ärans konung.

Då julstressen blir stor och de egna kraven höga, vill jag att ni kommer ihåg vad det är vi väntar på och sedan firar, så här i slutet av året. Vi människor glömmer så lätt bort Gud bland alla andra prioriteringar. Vi vänder så lätt Gud ryggen, då vi inte får som vi vill. Eller då tiden inte räcker till. Så har människan alltid varit. Det är stort att Gud inte ledsnat på oss närsynta människor.

Vi firar att ärans kung, den väldige hjälten, herren Sebaot, kom till oss i ett stall. Han som är värd all ära och makt, kom inte till oss som en höjdare vid något hov. Han kom till oss, född av en ung ogift tjej, i ett stall. Han kom till oss i enkelhet och underifrån. Han levde som flyktingbarn. Han växte sedan upp i en avkrok. Han undervisade om ett rike som inte var av denna världen och slutligen gav han sitt liv, för att vi skulle bli räddade genom honom. Vi firar att den Gud som handlar så, kom till oss för att rädda oss. Vi firar att frälsaren som profeterna talat om, kom till vår räddning.

Vila i vetskapen om att Gud blev människa, levde, dog och uppstod för att du och jag skulle få våra synder förlåtna. Därigenom får vi ha gemenskap med honom. Därigenom får vi del i det eviga livet. Därigenom har vi blivit frälsta.

Frågor att begrunda, enskilt eller i grupp:

Vad är ditt varmaste minne från advent?

Har du någon gång känt att adventstiden varit allt annat än fridfull?

Varför och hur tacklade du situationen?

Vad kan du göra för att hjälpa den som tycker att adventstiden är tung?

Den heliga natten

Skorpeds Baptistkyrka, Julafton 2011, av Andreas

Nu är det äntligen den 24 december. Det här är minsann inte vilken dag som helst. Oavsett om man säger sig vara troende eller inte, så är julen något som inte går någon svensk förbi. Radio, TV och affärer fylls av musik och symboler, som signalerar att julen är här. Nu efter veckor, eller rent av månader av förberedelser och uppladdning är det dags. Dagen är kommen.

Idag samlas vi och firar att frälsaren kommit. Firandet tar sig i uttryck på diverse traditionella vis. Idag ska vi till exempel slänga i oss julbordet. Ja, alltså inte hela bordet, men maten som ligger på det. En och annan av oss kommer att titta på Kalle Anka och som jag förstår det brukar det bytas en och annan julklapp på kvällen. Den här dagen är en dag som absolut inte bara behöver vara trevlig och bra. Det kan både bli bråkigt, fattigt och ensamt får många. Men det här är också en dag som, då den är som bäst är nästan magisk. Ta bara det här med Kalle. I min erfarenhet är det ofta de vuxna som är mest angelägna om att det ska kollas på Kalle Anka. Det är ju tradition. Sedan har vi ju det här med julklapparna. Man kan ju tänka sig att det är roligare med julklappar ju yngre man är. Samtidigt är det nog mor och farföräldrar som med störst entusiasm inväntar öppnandet av julklapparna, för att få se barn och barnbarnens reaktioner över klapparna. Då matkoman infunnit sig, Kalle Anka och hans vänner önskat god jul och presenterna har öppnats, är det nog en och annan som myser över julens bättre sidor. Men var det här allt. Går julen att summera med: Käk, familjegemenskap, tecknat och presenter. Finns det något mer för oss idag?

Det blev ramaskri över något som hände på en gymnasieskola i Umeå för ett litet tag sedan. Den kristna skolgruppen hade hängt upp pepparkakor på alla elevers skåp i snören. Med varje pepparkaka fanns en lapp med ett kristet budskap. Budskapen handlade om värdet som varje människa har i Guds ögon. Förutom detta hade man placerat biblar under skolans gran, så att de som ville kunde få en bibel. Detta genererade en vild debatt bland läsarna på Västerbottens Kurirens hemsida. Tydligen är evangeliet enormt provocerande, även under julen. En och annan förfasade sig över att de stackars barnen skulle bli påtvingade en religiös världsbild i skolan. För skolan ska ju vara en neutral plats, där ingen blir otillbörligt påverkad. Jag har ibland svårt att förstå varför människor blir så arga, över ett budskap som handlar om hur Gud av kärlek erbjuder nåd, förlåtelse och räddning. Kanske är det provocerande att tänka sig att man behöver räddning?

För övrigt vill jag tilläga att skolan minsann inte är någon neutral mark där olika världsbilder är lika mycket värda. Skolan presenterar religion i förbifarten, som något människan lagt bakom sig, i takt med sina framsteg. Folk trodde på Gud förr, för att de inte visste bättre. Gud ses alltså inte som relevant. I nästa andetag vill skolan förmedla en värdegrund. Vad man grundar denna värdegrund på, när Gud inte får vara med kan man ju fråga sig? Om vi går vidare från skolan och ser på kritik som riktats mot evangeliet, ser vi några tydliga drag och frågeställningar. Varför skulle vi behöva religiösa föreställningar i ett upplyst samhälle? Varför ska man bygga sitt liv utifrån en bok som inte delar det moderna samhällets värderingar? Så mycket ont har ju gjorts i Guds namn att det vore dumt att tro på honom. Hur har kristna mage att tala om goda nyheter, då världen ser ut som den gör? Tittar vi ut i världen en bit, kan man ju undra vad vi har att fira och vara glada över. Ser vi oss om i vår värld, så kan ju läget tyckas mörkt. Vi ser svält, förtryck, girighet, miljöförstöring, krig och orättvisor. Vi ser en mänsklighet, som på många sätt väljer bort Kristus och som vänder sig med ilska emot dem som strävar efter att leva i Jesu fotspår. Människor gör det som är ont mot varandra, med alla möjliga förevändningar. Genom åren har människor rättfärdigat onda gärningar utifrån, Gud, rättighets principer, nationens bästa, rasbiologi, vinstmarginaler och individens rätt.

I denna värld, där vi människor på många sätt vandrar i mörker, finns det ett starkt ljus, som snart når runt hela vår jord. Det ljuset är evangeliet. Det glada budskapet, som vi tack vare Kristus, har att förmedla. Vi har tidigare i gudstjänsten fått höra julevangeliet. Denna skildring är, för många av oss, en självklar del av julfirandet. Vi har hört orden så många gånger, att vi bitvis kan dem utantill. Då något upprepats så många gånger, finns det en risk att det bara blir ord. Att det blir en formel, som vi läser för att mana fram julstämning. Samtidigt bor det kraft i radernas budskap.

Bibelns ord kan fastän vi hört dem många gånger, träffa oss på nya sätt och beröra oss på nytt. Vi är inte samma personer som vi var när vi hörde julevangeliet senast. Vi har ett år av erfarenheter, sorger och