I klorna på Soc

dotter!

Personer som figurerar i boken

Karin – Jag

Amanda/Petra/Ami – min dotter

Karins föräldrar – Tilda och Klas

Barnmorska – Anna

Läkare på mödravårdscentralen – Saga

Läkare/specialist på förlossningen – August

Personal 1 – Katja

Personal 2 – Bodil

BVC sköterskan – Annika

Socialsekreterare 1 – Sara

Saras elev – Marina

Nr 2 – Frida

Nr 3 – Johanna

Nr 4 – Björn Roos

Nr 5 – Lolita Lorenzon

Nr 6 – Martin

Nr 7 – Tina Skog

Nr 8 – Agnes

Saras chef – Eva-Carin

Gruppchef – Katrin Svenningsson

Socialchef – Johannes

Psykolog – Karl Andreasson

Personal på Eklunden

Personal 1 – Ylva

Personal 2 – Linnea

Karins Psykolog – Lena

Amandas psykolog – Sonja

Familjen Kroon

Fosterpappa – Anton

Fostermamma – Klara

Klaras mamma – Albertina

Barnen – Jens, Erika, Lotta och Ludwig

Extra fosterbarn – Claudia och Julia

Lottas kille/man – Felix

Samtalskontakt på Råd och Stöd – Moa

Personal på Albatrossen

Läkare – Robert Pettersson

Sjukgymnast – Ulla

Specialpedagog – Wilma

Kurator – Kerstin

Psykolog – Britta och Sofia

Arbetsterapeut – Pia

Logoped – Angelica

Advokat 1 – Belinda

Advokat 2 – Bertil

Övriga personer: Petras lärare Jenny, Personal i Ryd – Gunnel och Malin, familjehemssekreteraren Disa, nya utföraren vid umgänge – Rosa, överläkare på psykiatriska kliniken på Us – Sten Andersson.

Tack!

Jag skulle vilja rikta ett stort tack, till alla er som har hjälpt mig, så att jag har kunnat skriva denna bok. Ni har hjälpt mig på alla tänkbara vis, att finna både kraften och det inte alltid så självklara modet att fortsätta!

Ett särskilt tack vill jag tillägna både släkt och vänner, som har stöttat mig genom åren. Ni har vågat stanna kvar. Ni har orkat lyssna på allt mitt tjat och ältande utan att klaga. Ni har ofta kommit med tänkvärda ord och råd av olika slag. Det är just det som behövs för att man ska orka ta tag i sitt liv och kämpa vidare. Utan er skulle jag med största sannolikhet aldrig orkat skriva färdigt boken.

Slutligen skulle jag vilja rikta ett stort tack till lärare, skolsköterska och skolläkare som har haft med min dotter att göra. Mitt tack vill jag även rikta till sjuksköterskor och läkare på sjukhuset i Linköping, som har träffat både mig och min dotter och reagerat. Det betyder oerhört mycket för mig att ni har vågat reagera, även om det inte har genererat i någon förbättring. Ni har förstått att någonting inte har stått helt rätt till och det ska ni verkligen ha en eloge för. Det finns nämligen många som ser vad som händer men tyvärr väljer att sätta på sig sina skygglappar i rädsla för att säga någonting. Enligt min mening är det skrämmande att folk hellre tigande ser på medan ett barn far illa. Resultatet av detta blir så klart att inte bara ett utan två liv slås i spillror.

Jag är er alla för evigt tacksam!

Inledning

Den här boken är baserad på verkligheten och händelserna likaså. Dock har jag valt att byta ut namnen på personerna och vissa platser som figurerar i boken. Detta har jag främst gjort för att skydda min dotter, som jag här har valt att kalla för Amanda. Hon har det redan svårt som det är och jag vill så klart inte ge henne mer problem än hon redan har. Mitt primära syfte med boken är att hjälpa Amanda till ett bättre liv. Ett liv utan kränkning och en möjlighet att utvecklas till den enskilda individ som hon faktiskt är. Jag vill även försöka belysa socialtjänstens baksida, när man ber dem om hjälp eller tvingas ta emot hjälp från dem mot sin vilja.

Ofta hör jag folk som säger att regler är till för att följas. Det håller jag med om, men vad är egentligen regler värda för de som arbetar på sociala förvaltningen i Linköpings kommun? Om du frågar någon som arbetar på denna myndighet, skulle du garanterat få svaret att de alltid följer lagar och regler. Precis som vilken annan myndighet som helst. Det håller jag däremot inte med om. Min åsikt till skillnad från deras är att det inte finns några regler för dem att följa. De verkar kunna säga och bete sig hur de vill. Många av socialsekreterarna kan till och med ta sig för att hota sina klienter, för att få sin vilja igenom. Vidare verkar det vara helt i sin ordning, vilket jag verkligen tycker är åt skogen och helt uppåt väggarna galet. Egentligen räcker det med att skrapa lite på ytan av muren, som finns mellan socialsekreteraren och dennes klient. Det är först då man får se baksidan av denna verksamhet. Skulle man nu som klient vara så modig att man säger emot socialförvaltningen, resulterar detta i repressalier för hela slanten.

Man tror gärna och säkert många med mig, att allt är frid och fröjd i Sverige vad myndigheter anbelangar. Man tror åtminstone det tills den dagen med stort D kommer, då man behöver hjälp av dem för att reda ut sina problem. Givetvis vill man bli tagen på allvar, oavsett anledning. Man vill ju inte mötas av ett gapskratt rakt upp i fejan som en del säger. Det är väl i alla fall meningen att sociala förvaltningen ska vara en myndighet som hjälper personer i nöd? Eller har jag fel kanske? Jag trodde faktiskt i min livligaste fantasi och enfald att en myndighet, speciellt en myndighet av detta slag inte fick göra, säga eller ens bete sig på detta vis… Men ack vad man kan bedra sig.

Beskedet som vänder upp och ner på världen

Allting börjar egentligen med en helt vanlig magsjuka, med två dygns illamående och kräkningar, för att sedan gå över och jag mår prima igen. Drygt en månad senare upptäcker jag att min medicin börjar ta slut. Därför ringer jag till vårdcentralen så jag kan få receptet på Levaxin förnyat. Året är 1999 och sommaren är i antågande. Omgivningen är otroligt vacker denna dag. Jag njuter i fulla drag medan jag tar en promenad till vårdcentralen istället för att åka den korta sträckan till stan med buss. Solen står högt på den klarblå himlen. Det finns inte ett enda moln så långt ögat kan nå och de första blomknopparna håller på att slå ut. Ännu är det en aning kyligt ute, så det krävs faktiskt att man har en jacka på sig när man går ut. Ett tunt lager med is ligger fläckvis kvar på vattnet i Stångån.

Väl framme på vårdcentralen får jag veta att min ordinarie läkare har gått in i väggen och att hon nu är långtidssjukskriven. Istället får jag en för mig obekant läkare. Den här mannen vägrar förnya receptet, så vida jag inte lämnar ett graviditetstest.

Jag är helt säker på att det ska visa sig vara negativt, så jag tycker nog att det känns onödigt att lämna ett graviditetstest faktiskt!

Då kan jag inte skriva ut receptet. Ifall jag skriver ut Levaxin åt dig och det visar sig att du trots allt är gravid Karin, så gör jag för det första ett tjänstefel. För det andra så kan jag mista min legitimation och därmed även mitt arbete! Vad gäller doseringen så måste jag som du vet sänka dosen om svaret skulle vara positivt, för att inte fostret ska ta skada!

Överraskande nog för mig, visar det sig vara just positivt när beskedet kommer några minuter senare. Jag blir minst sagt chockad och får svårt att tänka klart. Trots att jag vill ha barn i framtiden, inser jag snabbt att jag för tillfället inte har någon rimlig möjlighet att ta hand om ett litet barn. Vid den här tidpunkten är jag tillsammans med en man. Nåja, man och man förresten, det vore väl ändå synd att säga. Han beter sig själv som ett barn många gånger. Så fort någonting inte går enligt hans planer, tar han gärna till våld och hot i fyllan. Han tycker det är okej att supa sig stupfull var och varannan helg. Vidare gillar han att se på porrfilm, ibland på egen hand och ibland i goda vänners lag. Vid dessa tillfällen står det naturligtvis alltid en bira eller två på bordet. Personligen anser jag inte att det är rätt att sätta en liten människa till världen under de förutsättningarna. Det skulle absolut inte vara förenligt med ett litet barns bästa att utsätta det för sådana saker.

Tiden går och jag får träffa en barnmorska på mödravårdscentralen som heter Anna. Redan vid första besöket får jag veta att det troligen har gått för lång tid, för att göra en abort. Om situationen inte hade sett ut som den gör nu, hade jag aldrig ens tänkt tanken. Att göra abort är något som egentligen går helt emot mina principer. Hur som helst så räknar Anna ut att barnet ska födas i början av oktober månad, vilket senare i samband med ett ultraljud, ändras till december månad istället. Jag träffar henne med jämna mellanrum under hela graviditeten. Utöver besöken på mödravården skickas jag till sjukhuset, för att göra några kompletterande ultraljudsundersökningar. Anna förklarar att hon vill följa upp fostrets utveckling. Vid ett av besöken pratar vi om saker som gör att hon undrar:

Känner du med anledning av detta, att du skulle vilja etablera en kontakt med Råd och Stöd för att få någon att samtala med?

Nej, jag vet inte! svarar jag.

Du behöver naturligtvis inte bestämma dig här och nu, men du kan väl i alla fall fundera på det tills vi träffas nästa gång?

Till en början är jag ytterst tveksam. Så långt det nu är möjligt, vill jag alltid försöka att reda ut saker och ting på egen hand. Dock slutar det med att jag tackar ja till erbjudandet. Det är först då som hon berättar:

Vad som händer nu, är att jag kommer ta kontakt med den sociala förvaltningen! Anledningen till det är att du ska få en så snabb tid som möjligt på Råd och Stöd. Det är ganska lång väntan till dem!

Förgäves försöker jag ta tillbaka mitt godkännande men tyvärr ska det visa sig vara för sent. Möjligheten att ändra sig existerar inte får jag veta. Har man en gång sagt ja till någonting så är det bara att tugga i sig fakta och svälja utan att klaga.

När jag sedan kommer in någon vecka eller två i 5:e månaden, vill Anna lyssna på fostrets hjärtljud. Vi hör båda två att det lilla hjärtat får arbeta hårt. Hon ser på mitt ansiktsuttryck att jag blir orolig, även om jag inte säger något högt. Med ett leende på sina läppar talar hon om för mig i en lugnande ton:

Du behöver inte alls vara orolig Karin! Allt låter precis som det ska. Jag ser det inte som något speciellt alarmerande att fostrets hjärta slår en aning fort. Som du vet kan vi känna oss stressade när vi går till doktorn! Det är samma sak för barnet som ligger i magen. Det är fullständigt naturligt. Av hjärtljuden att döma tror jag att du kommer få en liten pojke!

Hur kan du veta det?

Jo, det har gjorts forskningar kring detta. Precis som i så många andra ämnen. Man har kommit fram till att pojkars hjärtan slår lite snabbare än flickors!

Givetvis hör jag vad hon säger men samtidigt hör jag en underton av oro i hennes röst. Hur ska man tolka den? Jag vågar inte fråga vad det är som oroar henne. Om jag gör det, skulle hon med all sannolikhet bara upprepa vad hon just sagt. I tysthet funderar jag över vad det är hon inte vill säga. Min kvinnliga intuition säger mig att något är fel. Med tanke på att jag inte vågar ta reda på vad det är, antar jag att jag får stå mitt eget kast. Frågar man inte så får man heller ingenting veta. Efter många om och men bestämmer jag mig slutligen helt sonika för att lita på den här kvinnan. Anna är ju trots allt barnmorska. Av den anledningen borde hon, kan jag tycka i alla fall, veta vad hon säger och gör.

Graviditeten fortlöper som den ska tills jag går in i 6:e månaden. Jag får då en enorm klåda, vilken främst är belägen över magen men även benen är drabbade. Det kliar så ofantligt mycket att jag till slut inte ser någon annan utväg, än att uppsöka läkare för detta. I ett försök att lindra besvären får jag en salva utskriven men dess värre har den ingen effekt. Såren som uppkommer till följd av klådan blir infekterade och börjar blöda väldigt lätt. Många gånger räcker det med att jag råkar klia mig. Då menar jag inte med naglarna utan fingertopparna. Såren kan börja blöda om jag exempelvis råkar gå emot en bordskant. Några veckor senare kvarstår besvären och jag har även börjat känna mig tröttare än vanligt. Tröttheten gör att jag endast orkar arbeta halvtid. Som om detta inte vore nog har jag så gott som ständig huvudvärk. Detta föranleder så klart ytterligare ett besök hos läkaren men den här gången hos Saga på mödravårdscentralen. Hon sjukskriver mig till hälften och innan jag går hem får jag en medicin i tablettform istället för salvan. Saga både hoppas och tror att tabletterna ska hjälpa mot den envisa infektionen jag verkar ha drabbats av. Jag får även en återbesökstid och lämna ifrån mig så väl urin- som blodprov.

Några av proverna ska gå iväg på analys, så du kan inte räkna med att få svar på dessa förrän vid återbesöket, säger sköterskan.

Okej, då vet jag det!

En dryg timma senare öppnar jag dörren hemma. Jag hinner inte mer än stänga den efter mig och ta av mig kläderna innan telefonen ringer ilsket. Jag har andan i halsen när jag svarar. Det är Saga som ringer och jag hör på hennes röst att hon verkar vara lite nervös. Varför ringer hon? Jag kommer ju precis där ifrån. Hennes tonfall säger mig att det är något som inte stämmer vilket så klart gör mig orolig inombords. Trots detta försöker jag att verka lugn och opåverkad när jag pratar med henne.

Hej, det är Saga! Jag ber om ursäkt för att jag ringer så snart igen! Det gäller dina prover som du lämnade. En av mina duktiga sköterskor gjorde mig uppmärksam på att ditt urinprov inte såg helt okej ut. Du hade för mycket äggvita i urinen! När jag tog mig en närmare titt på dina tidigare prover upptäckte jag att levervärdena tyvärr är en aning förhöjda! För att vara helt ärlig så har de varit förhöjda en längre tid, men värdena har aldrig varit alarmerande höga tidigare! Vad gäller ditt blodtryck så är även det förhöjt. Jag måste tyvärr medge att du brukar ha betydligt lägre blodtryck än du hade idag!

När jag får veta det här går musten ur mig totalt och jag blir tvungen att sätta mig ner på soffan, som står i hallen. Det låter naturligtvis inte bra och frågorna snurrar nu som en tromb i huvudet. Vad är det som händer egentligen? Varför är mina prover plötsligt så katastrofala? Varför har de inte upptäckt detta tidigare? Kan det förändras så här snabbt? Undrar vad som kommer att hända här näst? Jag behöver inte vänta nämnvärt länge på svaret på den sistnämnda frågan.

Så fort jag fick vetskap om detta ringde jag till en läkare på förlossningen, för att rådfråga honom om hur vi går vidare med det här. August som jag pratade med är specialist på just sådana här saker! Vi kom slutligen fram till att du ska åka till förlossningen snarast möjligt. Han vill undersöka dig och ta ytterligare prover för att kunna utesluta att det rör sig om något allvarligt.

Naturligtvis gör det inte saken bättre utan jag blir än mer orolig, vilket hon hör även om jag försöker låta helt oberörd. Faktum är att jag gör allt som står i min makt för att hon inte ska höra att jag blir orolig.

Jag har full förståelse för om du blir orolig när jag berättar detta! Naturligtvis är det ju lätt för mig att sitta och säga att du ska ta det lugnt, men det är bäst för både dig och barnet om du kan ha is i magen. Det är i nuläget inte särskilt hälsosamt för någon av er att bli stressad. Anledningen till att jag skickar dig till August, är i första hand att jag vill ha en så kallade second opinion, då jag känner mig osäker på vad dina provsvar står för. Vad som händer nu är att du kommer få göra ett nytt ultraljud och som sagt lämna ytterligare blod och urin! Jag vill helt enkelt att August får bilda sig en egen uppfattning. Utan att egentligen veta vad han kommer fram till efter undersökningen, kan jag nästan lova dig att du får åka hem under kvällen. Jag tycker att du helt enkelt ska se det som en extra undersökning!

Så snart vi har avslutat samtalet ringer jag upp min mor Tilda. Jag berättar helt kort för henne vad som har hänt. Även om hon inte säger någonting högt, hör hon säkerligen på mig att jag är orolig. Hon lovar att följa med till sjukhuset där hon kommer att sitta vid min sida hela tiden. När jag hör detta blir jag en aning lugnare. Det är ju skönt att ha någon vid sin sida när sådana här saker inträffar och det är ju så att en mamma är trots allt en mamma. Inom en timma gör vi sällskap till förlossningen och jag får träffa August ganska omgående. Redan efter några minuter får jag göra ett akut ultraljud, för att han ska få en bild av hur blodtillförseln ser ut till moderkakan. Jag reagerar mycket starkt på undersökningen och hoppar till rejält på britsen.

Det gör fruktansvärt ont när du trycker på magen!

Var inte så larvig och ligg stilla på britsen, så att jag kan genomföra den här undersökningen! Det är absolut inte så farligt som du verkar vilja göra det till.

Naturligtvis bryr jag mig inte om vare sig vad han tänker eller tycker. Han skulle med all säkerhet vara lika larvig själv, om det vore han som var i min situation. När August äntligen är färdig ser han till så att en sköterska tar en mängd olika blodprover på mig. Jag kopplas upp på en så kallade CTG – övervakare för att de ska kunna hålla koll på barnets hjärtrytm. Jag får ligga stilla i ett rum under tiden jag har övervakningsapparaten på magen. Barnets hjärtrytm går ner ett par gånger men stabiliserar sig lika snabbt igen. Det är mycket som händer på kort tid men ingen vill berätta för mig vad det är som händer. Därför blir det lite extra svårt att hänga med i svängarna.

Vad är det som händer?

Det ska du inte tänka på just nu, svarar sköterskan. Jag förstår om du undrar men läkaren kommer snart in och pratar med dig. Då får du säkert svar på alla dina funderingar! Jag tycker att du ska försöka koppla av, även om det just nu kan kännas svårt att göra det. Det är inte speciellt hälsosamt för vare sig dig eller barnet i nuläget att bli stressad!

När jag omedvetet suckar djupt förstår hon att jag har hört den meningen till leda. Hon säger inget men ler mot mig innan hon går ut ur rummet. I vanliga fall har jag absolut inget kontrollbehov, men när det handlar om mig och jag inte får svar på mina frågor blir jag väldigt frustrerad. Några timmar senare kommer läkaren in till mig.

Vi behöver det här rummet, så du ska få flytta på dig till ett intilliggande rum istället. Dock får du inte gå dit för egen maskin, så en av sköterskorna får komma med en rullstol och köra dig till det andra rummet.

Jag känner mig i ärlighetens namn en smula i vägen nu! Det kanske vore bättre om jag åker hem. Då kan någon av de andra kvinnorna få rummet som säkerligen är i betydligt större behov av rummet än jag, som inte ens ska föda än!

Det är liv och rörelse i korridoren så jag förstår att de säkert har fullt med blivande mammor som behöver ett rum.

Vet du Karin? Det behöver inte du bry dig om. Det enda som du ska bry dig om just nu är dig själv och ditt barn, säger sköterskan och ler brett!

I jämförelse med sköterskan som hämtar mig är August raka motsatsen, när våra vägar möts igen några minuter senare. Han börjar med att be mig om ursäkt för att han sett mig som larvig vid ultraljudet lite tidigare under eftermiddagen.

Med facit i handen, efter att ha sett så väl ultraljud som provsvar, har jag full förståelse för om du tyckte det blev jobbigt. Din situation är ytterst allvarlig måste jag nog tillstå! Du har fått en havandeskapsförgiftning, vilket innebär att så väl ditt som barnets liv hänger på en skör tråd för närvarande! En mycket skör tråd om jag ska vara ärlig. Vill det sig riktigt illa så kan ni stryka med båda två faktiskt. I praktiken innebär det tyvärr att jag blir tvungen att lägga in dig per omgående. Det är omöjligt för mig i nuläget att säga hur länge du kommer bli kvar, men du får i vilket fall som helst inte åka hem innan barnet är förlöst! Jag har givetvis full förståelse för att du inte vill bli inlagd, men jag ser tyvärr ingen annan lösning om jag ska kunna rädda liv.

Det vill jag inte förstås och så känns det rätt onödigt! Jag är ju bortsett från huvudvärken och den extrema tröttheten frisk som en nötkärna. Jag trodde det var naturligt att man känner sig trött när man går i väntans tider.

Detta svarar han inte på utan tittar bara på mig. Nu ska väl även tilläggas att jag är så pass dålig att jag inte fullt ut förstår vidden av vad han säger.

Tyvärr är det bara att gilla läget. Du är betydligt sjukare än du själv förstår just nu men det är ingen ovanlig reaktion! Om det skulle hända dig eller ditt ofödda barn något så är det riktigt bråttom. För att kunna köpa lite tid och för att vi ska kunna ge dig så snabb hjälp som möjligt om något händer så är det nödvändigt att du stannar här på sjukhuset. Du ska också veta att om jag tvingas välja mellan att rädda barnet eller dig, så prioriterar jag ditt liv!

Jag gör några tafatta försök att protestera mot hans beslut, men någonstans långt inom mig, förstår jag att det är oundvikligt att bli inlagd. Problemet är att ultraljudet visar på förminskad blodtillförsel. Barnet får heller inte tillräckligt med näring som det är just nu, vilket i längden kan leda till en tillväxthämning. Nu har jag plötsligt om möjligt två tromber i huvudet som slåss mot varandra. Frågorna verkar aldrig ta slut. Är det mitt fel att jag har råkat ut för detta? Vad innebär det egentligen att drabbas av en sådan där havandeskapsförgiftning? Kunde jag ha gjort något annorlunda för att undvika att drabbas av detta?

Jag förstår att du har många funderingar nu, men vad gäller förgiftningen så kan jag nog lugna dig. Du är inte ensam om att drabbas. Detta drabbar ca två kvinnor av 100. Det är inte alls ovanligt att förstföderskor som du och kvinnor som uppnått en högre ålder drabbas!

När August har pratat klart släcker han lamporna i taket innan han lämnar rummet. Den enda lampan som får lysa är läslampan vid sängen. Det är skönt för ögonen att det är mörkt i rummet, med tanke på min kraftiga huvudvärk. Om jag inte hade vetat bättre, skulle jag trott att jag hade fått en släng av migrän eller så. Innan han stänger dörren efter sig vänder han sig om och ger mig stränga order:

Du måste ligga stilla i sängen! Egentligen ska du inte ens gå upp på toaletten men om du nu absolut är tvungen att gå dit, måste en sköterska vara med dig hela tiden. Du får givetvis sitta på toaletten själv, men sköterskan måste stå precis utanför dörren. Som du förstår så vill vi ju inte att du tuppar av eller så. Efter besöket ser sköterskan till att du kommer tillbaka till sängen på ett säkert sätt. I övrigt förbjuder jag dig att vistas uppe!

En kort stund senare bestämmer sig även min mor för att åka hem. Det dröjer inte lång tid innan jag blir totalt uttråkad och ensamheten sätter klorna i mig. Att bara ligga i en sjukhussäng är hur tråkigt som helst, jag lovar. Det finns inte direkt mycket att företa sig. Den enda fördelen med att vara förpassad till sängen, är möjligtvis att man kan läsa böcker. Om man är en bokmal och orkar läsa vill säga. Jag som i vanliga fall inte gillar sjukhus och har svårt att sova med alla ljud runt omkring mig hela tiden våndas något så fruktansvärt. Min hjärna fungerar inte som den ska, vilket gör att jag fortsätter tro att jag kommer bli kvar minst två månader. Jag förstår inte att det på sin höjd rör sig om dagar innan förlossningen äger rum. Det tar några timmar för den informationen att sjunka in, men när sanningen sedan hinner ifatt mig strömmar tårarna nerför kinderna. Det går inte att hejda dem, även om jag gör allt för att hålla dem tillbaka. Sköterskorna springer fram och tillbaka i mitt rum, för att kontrollera hur jag mår, så det blir inte tal om mycket sömn den natten i alla fall. Deras primära uppgift är att se till så vi mår bra vilket jag har förståelse för. Vidare har jag full förståelse för att de måste sköta sitt arbete men det är väldigt påfrestande att hela tiden vara så påpassad. Krafterna är de första som försvinner i och med att jag inte kan sova. Redan första kvällen får jag svälja flera kortisontabletter på en gång. Jag får fem stycken morgon och kväll, för att barnets lungor ska utvecklas lite snabbare, ifall jag behöver förlösas med akut kejsarsnitt. Under förutsättning att det inte tillstöter några problem är tanken att jag ska bli förlöst inom de närmaste dagarna med ett planerat kejsarsnitt har man informerat mig om, vilket jag naturligtvis inte minns. Tänk att en så viktig information kan gå in genom ena örat och ut genom det andra.

Två dygn senare är jag mycket tacksam för att August tvingade mig att stanna. Det har hunnit bli midnatt när jag inte alls känner mig bra. Jag får en otroligt skarp smärta i magen, nästan som att någon sticker in en kniv och vrider om den minst 10 varv. Jag har också en sprängande huvudvärk utan dess like. Detta gör att jag mer eller mindre kastar mig över larmklockan och tillkallar nattsköterskan. Jag mäktar verkligen inte med mer. När hon kommer in i rummet ber jag om en Panodil eller någonting liknande, jag är likblek i ansiktet av smärta.

Jag har vansinnigt ont i magen och huvudet! Du tror inte att jag skulle kunna få en Panodil eller så?

I vanliga fall är jag ganska smärttålig men nu står jag inte ut. Vidare förklarar jag för henne att jag knappt känner någon aktivitet från barnets sida. När jag säger det nekas jag självfallet en värktablett. Sköterskan kontaktar istället August som turligt nog har jouren den här aktuella natten. En halvtimma senare gör han ytterligare ett ultraljud på mig för att se hur barnet mår i just detta ögonblick. Innan han börjar vill han försäkra sig om att jag likt förra gången säger till så fort det gör ont.

Det är givetvis inte meningen att ett ultraljud ska göra ont. Inte heller att jag ska göra dig illa på något sätt, men jag vill att du är medveten om att jag måste trycka lite den här gången! För att jag ska kunna få en så bra och tydlig bild som möjligt av vad som faktiskt står på där inne i mörkret!

Jag märker ganska snart att han är extra försiktig, för det gör inte alls lika ont. Även om det naturligtvis känns lite. Han talar hela tiden om för mig vad han ser. Varför han gör det har jag ingen aning om, men jag känner mig tryggare, när han sätter ord på det han ser på skärmen.

Jag ser något, förklarar han försiktigt, som ser ut som knölar! Jag kan inte säga vad de står för just nu. Först måste jag se hur placentan, alltså moderkakan ser ut. Om det är knölar lämnar jag dem för analys! Vi måste ta reda på om de är god- eller elakartade men just nu kan vi inte göra så mycket åt det. Vi kan bara konstatera att vi har hittat ett fynd som vi inte riktigt vet vad det är ännu!

Det har han ju helt rätt i konstaterar jag, samtidigt som tankarna åter igen börjar sväva och slåss hej vilt där inne i hjärnkontoret. Oavsett om det rör sig om god-eller elakartade tumörer eller något annat så triggar det igång tankarna. Man ska inte ta ut något i förskott, inte heller tro det värsta i det här skedet. Visst är det så, men när man väl sitter i den här situationen, är det lättare sagt än gjort att inte tänka sig det värsta. Plötsligt hör jag mig själv tänka att oavsett om det är en elakartad tumör eller inte, så är det ingenting att slita av sig håret för just nu. Det är väl bara att vänta och se tiden an. Fram tills provsvaren kommer eller att August funnit en annan anledning så kan jag ändå inte göra så mycket åt det hela. Ifall han nu skulle komma med det värsta tänkbara beskedet så får jag helt enkelt ta tag i problemet då. Kanske får jag rent av gilla läget. Möjligen låter det nu som att jag tar väldigt lättvindigt på detta men så är det naturligtvis inte, utan jag hamnar åter igen i ett slags chocktillstånd. När ska jag få återgå till att leva ett normalt liv? När chocken börjar lägga sig inser jag att det bästa jag kan göra i nuläget, är att försöka tänka positivt. Hur svårt det än är att hitta det lilla nålsögat som med tiden blir allt större och större, så går det att hitta det med hjälp av en nära vän som man har största förtroendet för. Varför ska man egentligen frivilligt leta upp det negativa träsket och se allt i nattsvart, innan man har facit i handen? Enligt min mening fungerar det inte så. Jag har under årens lopp stött på många människor som bara ser de negativa sakerna som sker i deras liv. Jag lovar att det inte direkt är någon fröjd att träffa dessa människor. Det tär verkligen på en positiv människas krafter. Den som är negativ drar tyvärr även ner den positiva personen i träsket. Då jag själv är positiv kan jag inte låta bli att undra hur världen skulle se ut om alla människor bara gick omkring och tänkte negativa tankar hela tiden? Undrar just om vi inte då skulle må ofantligt mycket sämre? Kanske skulle vi tappa livsgnistan totalt, som är så viktig för vårt välbefinnande. För vissa skulle det säkert vara som att se på en dålig äventyrsfilm utan så väl ljud som färg, om man nu ska dra det hela till sin spets.

Hur som helst börjar jag några timmar efter att den turbulenta informationen har lagt sig, vakna till rent fysiskt. Som en blixt från klar himmel minns jag plötsligt en händelse. Var det när jag blev knuffad i en stentrappa som knölarna uppkom? Knuffen jag fick bara någon timma efter beskedet att jag var gravid, var ju ändå så pass hård att jag föll handlöst framåt i trappan och slog i magen ganska kraftigt. Beror det på när jag föll till marken för bara några veckor sedan, när jag blev knuffad av samma person? Oavsett om jag får något svar på dessa frågor eller inte, så får jag snällt invänta August svar efter förlossningen.

Sjukhusvistelsen

Efter ytterligare några timmar blir jag ännu sämre, vilket jag inte har något minne av själv, utan får återberättat för mig i efterhand. August beslutar sig för att jag måste förlösas per omgående. Det akuta kejsarsnittet blir ett faktum då en vaginal förlossning skulle innebära allt för stora risker. Det skulle inte bara vara riskabelt för mig utan även för det ofödda barnet. Jag sövs snabbt ner och blir där med lyckligt ovetande om tumulten som uppstår inne på operationssalen. Hela teamet gör verkligen sitt yttersta för att återuppliva barnet, som visar sig vara en flicka. Alltså raka motsatsen till vad Anna talade om för mig vid undersökningen. Först efter dryga 3 minuter börjar flickan att andas, få en bra färg, skrika och röra på så väl armar som ben. Hon flyttas snabbt över till en kuvös och hamnar på neonatalavdelningen. Specialavdelningen för barn som är för tidigt födda eller av någon annan anledning behöver intensivvård.

När jag vaknar upp ur narkosen står det en sköterska lutad över min säng. Jag blir minst sagt livrädd och tror att hjärtat ska stanna vilken minut som helst. Det är ganska obehagligt att se en vilt främmande person stå och hänga över ens säng på det där sättet när man vaknar upp ur narkosen.

God morgon! Blev du rädd? Det var inte meningen att skrämma dig. Jag skulle bara titta till dig och se hur du mår! Operationen är klar nu och allt har gått bra. Förresten, jag kanske får passa på att gratulera dig! Du har just blivit mamma till en riktigt söt liten flicka!

Sköterskan betonar verkligen ordet liten. Jag förstår absolut ingenting, vilket gör att jag säkert ser ut som ett levande frågetecken. Hon berättar för mig att flickan inte är längre än 31cm lång och att hon väger 640 gram. Innan sköterskan går lämnar hon fram ett polaroidkort till mig, som hon håller i handen.

Innan du får se kortet överhuvudtaget, som är taget inne i operationssalen, måste jag förbereda dig på att det kan se ganska otäckt ut!

Åh så liten och söt hon är!

Det var i särklass det minsta barn jag någonsin sett. För att inte tala om det absolut sötaste. Jag blir glad över att få se det. Tänk om det skulle hända henne någonting, innan jag ens får möjligheten att se henne i verkligheten. Nog för att jag mår dåligt i detta ögonblick över att jag inte får träffa min egen dotter, men betänk då hur otroligt dåligt jag skulle må om hon exempelvis avlider och den eviga separationen vore ett faktum. Ve och fasa för den tanken men den skulle mycket väl kunnat bli verklig. Flickan på kortet har en massa slangar i näsan. När August kommer en stund senare för att prata med mig står det helt klart för mig varför sköterskan hade visat mig kortet.

Som jag har förstått det så vet du redan om att det blev en flicka! Du vet visst även om att hon är 31cm lång och väger 640 gram. Jag har full förståelse för om du tycker att det verkar skrämmande, efter att ha sett kortet som ligger här bredvid dig menar jag! Just nu ligger hon i en kuvös på neonatalavdelningen. Det kommer hon att göra en tid framöver som det ser ut för tillfället. Du kommer att få träffa din dotter, men tyvärr blir det inte tal om det idag! Hon mådde inte alls bra när hon kom ut, vilket vi i och för sig visste redan innan operationen. Hela teamet fick verkligen göra sitt yttersta för att se till så hon mådde bra. Allt slutade lyckligt och nu vilar hon upp sig och hämtar krafterna.

Två dygn senare får jag se henne i verkligheten. Nog för att jag tyckte hon var söt på kortet men i verkligheten var hon nog ännu sötare. Det är helt otroligt att ett så litet och skört liv kan vara så giftigt sött. Man kan verkligen inte slita blicken från henne. Jag har inte hunnit vara på avdelningen mer än på sin höjd 10 minuter när dagens tjänstgörande läkare kommer fram till mig och presenterar sig. Just som hon har för avsikt att ge mig information om hur min dotter mår, som jag hädan efter kommer kalla för Amanda, måste hon springa iväg på ett akut uppdrag. Det tar några timmar innan hon kommer tillbaka men vad gör det? Jag ska ju ingenstans och har all tid i världen.

När Amanda kom hit mådde hon så dåligt att vi blev tvungna att lägga henne i en respirator under det första dygnet. Hon blev sedan stadigt bättre så den kunde kopplas bort. Hon ligger i en kuvös på grund av att hon just nu inte har förmågan att själv kunna hålla värmen! Vidare får hon andningsuppehåll mellan varven. Jag ska väl tillägga att det är en vanlig företeelse hos så här små barn! Givetvis kommer vi lägga henne i värmesäng när hon lärt sig att andas helt på egen hand. Vad gäller Amandas andningsljud så är de möjligen en aning nedsatta. Det finns ett litet frågetecken på den fronten just nu, men det är någonting som vi kommer att följa upp kontinuerligt! Än dock så har hon rena hjärttoner vilket så klart är glädjande och vi kan inte höra några blåsljud på hjärtat. Inte heller kan vi se att hon skulle ha några omedelbara missbildningar, vilket även det är ganska vanligt förekommande hos prematura barn som Amanda. Hon föddes ju två månader före sin egentliga nedkomst. Åtminstone kan vi inte påvisa några omedelbara missbildningar så här i det första skedet. Vi har även tittat på hur hon mår för övrigt. Resultatet på den undersökningen visar att allt ser bra ut. Sedan kan jag självfallet inte stå här och säga att det kommer se lika ljust ut om några dagar, som du säkert förstår! Vi får helt enkelt vänta och se tiden an!

Jag nickar till svar. Det känns ju alltid skönt att veta att man har fått ett fullt friskt barn. Inte för att jag skulle tycka mindre om henne, för eventualiteten att hon skulle ha drabbats av någon form av komplikationer efter förlossningen, snarare tvärt om. Hur kan man inte älska ett så sött barn? I början har jag svårt att förstå vad det är som har hänt. Allt har ju gått så otroligt fort. I det närmaste känns det som att allt har skett från ena dagen till den andra. Ena dagen får jag veta att jag är gravid och att det är för sent att göra abort. Nästa dag får jag havandeskapsförgiftning och tvingas direkt förstå vad det är som har hänt. Det gör inte saken bättre att Amanda är så liten och skör när hon kommer till världen. Allt detta tillsammans gör att jag har mycket svårt att ta henne till mig. Hon väger ju trots allt inte mer än ett smörpaket och är heller inte större än en docka, eller linjal om man så vill. På grund av detta är jag rädd att ta i min egen dotter. Ganska snart inser jag att situationen är ohållbar och tar upp, det för mig känsliga ämnet, med en av sköterskorna på avdelningen en dag i början av vistelsen.

Då hon är så pass liten är jag rädd för att hon ska gå sönder ifall jag tar i henne. Jag vet att jag är hennes mamma och måste lära känna henne. Fast det går ju inte så länge jag är rädd för att ta i henne.

Ja du, det kan inte vara lätt. Då får du väl ändra på den saken!

Hon tittar på mig uppifrån och ner, skakar på huvudet och skrattar mig rakt i ansiktet, innan hon går ut från salen. Det känns som att hon kör dolken rakt in i ryggen. Det verkar inte alls som att den här sköterskan förstår mig. Hon kan nog inte sätta sig in i hur jag känner, vilket jag tycker är tråkigt, med tanke på att hon har det jobb hon har. Men det är väl så antar jag. Man kan inte sätta sig in i hur någon annan känner när man inte själv har varit med om samma sak. Enligt mitt tycke så agerar hon på ett högst oprofessionellt sätt. Det känns som att hon betraktar mig som en komplett idiot. Kanske blir det bäst om jag försöker lista ut saker och ting på egen hand hädan efter. Inte vågar jag väl fråga henne om råd igen om jag ska bli bemött på det här sättet varje gång. Hur ska jag kunna få hjälp att ändra mig och börja våga ta i min egen dotter, när ingen verkar förstå hur jag känner mig? Den här kvinnan ber jag aldrig mer om hjälp, utan låtsas istället att allt är som det ska. Nåja, i varje fall om det inte skulle finnas någon annan sköterska i närheten. Dessvärre bekräftas här med min tanke om att det finns minst ett rötägg på varje arbetsplats. Som tur är får jag istället hjälp av en annan sköterska, så det tar inte mer än drygt tre dygn innan jag för första gången vågar ta i Amanda.

Tack snälla för att du hjälper mig! Det är ganska frustrerande att inte våga ta i sin egen dotter, be om hjälp och få ett gapskratt kastat i ansiktet, säger jag!

Så klart att jag hjälper dig! Jag har full förståelse för att du känner dig frustrerad men det lägger vi bakom oss nu! Jag anser att Amanda och du har förlorat mycket värdefull tid tillsammans. Ni har ju inte fått den viktiga närkontakten med varandra så nu får ingen mer tid gå till spillo! Det är inte bra för den ack så viktiga anknytningen er två emellan!

Jag förstår precis vad hon menar och håller med fullständigt. Om jag bortser från den otrevliga sköterskan så blir jag mycket väl omhändertagen på avdelningen. Redan från första gången jag kliver innanför dörren faktiskt, vilket jag naturligtvis uppskattar. Varje gång man kommer känner man sig välkommen och möts av en kärleksfull värme utan dess like. Så väl läkare som sköterskor ler brett när man kommer. De är inte sena med att undra hur det är just den här dagen.

Bara någon vecka senare får jag ta bort agrafferna jag har på magen och blir utskriven från sjukhuset, vilket gör att jag känner mig fri som en fågel igen. Givetvis känns det både tomt och tråkigt att åka hem utan min dotter men det får väl gå. Hon kommer ju hem så småningom men tiden fram tills dess lär bli jobbig. Innan jag skrivs ut från sjukhuset förklarar August:

De där knölarna jag hittade är ofarliga! Det var klumpar av levrat blod så du har helt enkelt haft en liten blödning under graviditeten. Det är svårt att säga varför men oftast beror det på ett kraftigt slag i magen eller ett olyckligt fall. Vad gäller placentan i övrigt så satt den riktigt lös. För att vara helt ärlig så var den på väg att lossna! Så det var nog tur i oturen att vi tvingades att göra ett akut kejsarsnitt.

Det är en obeskrivligt skön känsla att få beskedet att det inte rör sig om tumörer. Nu kan jag äntligen lägga den oron bakom mig. Å andra sidan är det väl inte speciellt roligt att höra att placentan var på väg att lossna heller. Om den hade gjort det så hade vare sig jag eller Amanda levt idag. Fy, jag ryser i hela kroppen vid blotta tanken på vad som kunde ha hänt. Innan August lämnar rummet ritar han upp placentan på ett papper åt mig och ber mig visualisera att den hänger som i trådar. Jag vill minnas att han ritar upp nio eller 10 streck och stryker en efter en tills det bara finns tre streck kvar. Sedan talar han om för mig att jag då kanske förstår hur löst den satt. Ve och fasa. Tänk vad som kunde ha hänt om jag varit hemma och den hade lossnat. Efter den här informationen är jag mer än tacksam för att han tvingade mig att stanna kvar på sjukhuset.

Vad gäller Amanda så börjar jag nu pendla varje dag mellan mitt hem och sjukhuset. I det stora hela tillbringar jag hela dagarna tillsammans med henne. Hon blir kvar på neonatalavdelningen under drygt tre månader. Ibland kan man tycka att tiden går sakta men dessa månader går inte ens att jämföra med långsamma dagar. Det känns i det närmaste som om hon är inlagd under flera år. Under den första tiden händer det ganska mycket. Läkaren försöker göra en så kallad friläggning i armvecket på Amanda. Det första försöket misslyckas så man får göra ett nytt försök några dagar senare då man även lyckas med ingreppet. Under det första försöket sitter jag i matsalen och tar mig en kopp varm choklad. Jag får sällskap av den trevliga och hjälpsamma sköterskan som jag fått ett förtroende för. Hon förklarar på ett målande sätt varför läkaren gör ingreppet.

Det läkaren ska försöka göra nu på Amanda är en så kallad friläggning!

Okej och vad innebär det?, undrar jag.

Jo, det innebär att man lägger in en liten kateter, antingen i en ven eller i en artär. Tanken med ingreppet är att man i möjligaste mån ska undvika att Amanda har ont. Eftersom hon är för tidigt född så fungerar inte hennes nervsystem riktigt som hos ett fullgånget barn! Hennes nervsystem är inte lika moget helt enkelt. Detta resulterar så klart i att hon känner mer smärta än vad det fullgångna barnet skulle göra. Det har precis som i så många andra ämnen forskats kring detta. Man har då kommit fram till att Amanda och andra barn i denna minst sagt utsatta situation, kan känna mer smärta än vad till och med en vuxen person skulle göra i samma situation. Att göra denna friläggning resulterar inte bara i att hon inte känner lika mycket smärta, utan även i att hon inte kommer känna någon kraftig rädsla eller ångest i sina framtida möten med så väl läkare som sköterskor.

Dagarna går och en dag kommer det en person till avdelningen vid namn Sara. Hon säger sig komma från sociala förvaltningen och vill diskutera lite med mig kring Amanda. Efter en stunds kallprat från hennes sida säger hon:

Jag anser att du bör överväga att ha personal hos dig efter att flickan har blivit utskriven här ifrån avdelningen. Det vore synnerligen bra om personalen är hos dig dygnet runt till en början. Detta för att flickebarnet är så pass liten och skör. I övrigt kan väl nämnas att all personal är sjukvårdsutbildade! Det innebär att de har den utbildning och kompetens som krävs för att kunna och få arbeta i en annan persons bostad. Faktum är att jag har fullt förtroende för dessa personer. Jag är helt säker på att de kommer göra vad de ska. Det är min bestämda åsikt att de ska hjälpa dig den första tiden. De kommer att vara 6 stycken till antalet som delar på den här uppgiften. Jag vill att du tänker på att vad som helst kan hända, speciellt när Amanda nu är för tidigt född och så liten som hon ändå är! Vet du vad det bästa är med det hela?

Nej det vet jag inte men antagligen kommer du berätta det för mig!

Ja absolut. Fördelen med att det finns en personal i ditt hem, är att om du skulle känna dig minsta osäker i någon specifik situation, har du någon du kan luta dig emot och bolla med hur den ska lösas. Givetvis kan olyckan vara framme när som helst, vilket självfallet gäller alla barn. Dock är det så speciella förhållanden kring Amanda, så jag tror mig faktiskt veta att det vore bäst för er båda i nuläget om så blir fallet.

Det är inget alternativ för mig, svarar jag kort! Visst är det bra att de har en utbildning. Det säger jag ingenting om, men jag vill inte ha någon för mig okänd person i mitt hem! Speciellt inte dygnet runt.

Sara suckar djupt när jag förklarar detta för henne. Hon tycks inte gilla att jag inte håller med henne. Hon spänner ögonen i mig i tron att det ska hjälpa, vilket det naturligtvis inte gör. Jag märker att hon verkligen försöker göra allt som står i hennes makt för att hon ska få sin vilja igenom. När Sara slutligen upptäcker att ingenting verkar hjälpa gör hon ett sista försök att få mig att frivilligt gå med på detta. Plötsligt lägger hon fram ett papper framför mig på bordet, som intygar att jag samtycker till hjälp i hemmet. Jag låter det ligga orört på bordet vilket gör att hon åter igen suckar och skruvar på sig en aning. Sara skjuter med en bestämd rörelse fram pappret ytterligare en bit och spottar sedan ur sig:

Var inte så dum nu! Du måste väl ändå ta emot hjälpen du blir erbjuden! Skriver du inte under samtycket, kommer din dotter omhändertas av förvaltningen, direkt vid utskrivningen. Är det vad du vill ska hända?

Nej naturligtvis vill jag inte det!

Som jag trodde! Då skriver du på pappret då.

Pressad och villrådig ser jag inget annat alternativ än att skriva under. Det känns långt ifrån bra men jag inser ganska snart att jag är så illa tvungen, om jag ska få behålla Amanda. Det är fruktansvärt att en person som arbetar på en myndighet, som är till för att hjälpa någon i nöd av olika slag, får ta till hot för att få sin vilja igenom. Får det verkligen gå till på det här sättet? Jag har naturligtvis inget belägg för att det är så, men personligen tror jag inte det. Hur som helst, när jag väl har skrivit under samtycket tror jag i min enfald att Sara ska göra det också.

Ska du inte skriva på också? Det är väl inte giltigt annars? Förresten ska jag inte skriva Linköping och dagens datum?

Nej, det är inte så viktigt att ortens namn och datum står med. Det viktigaste är att din namnteckning finns med på pappret. I och med att den finns på pränt så är dokumentet giltigt i alla fall. Huvudsaken är att du till slut skrev på! Det visar att du äntligen, även om det tog lite tid, har tagit ditt förnuft till fånga.

Här med avslutar hon mötet. Innan våra vägar skiljs åt tydliggör hon för mig att hon kommer göra allt som står i hennes makt, för att Amanda ska få det så bra som möjligt när hon blir utskriven och att vi kommer ses igen. Det är verkligen någonting som jag kan vara helt säker på. Äntligen kan jag återgå till vardagen med en sjuk Amanda. Varje dag går jag med hjärtat i halsgropen. Även om jag försöker att inte tänka på det så funderar jag på om det här är sista gången jag ser henne. Det är otroligt påfrestande för psyket att ständigt gå omkring med sådana tankar. Varje gång telefonen ringer hemma hoppar jag till. Jag är livrädd för att det är från sjukhuset, att de ska säga att Amanda nu är så pass dålig att ingen vet om hon ens ska överleva natten. Samtidigt är jag fullt medveten om att den dagen faktiskt kan komma. Vad gör jag då? Hur kommer jag att reagera?

Några dagar senare ska Amanda börja tränas i att andas på egen hand utanför kuvösen. Hon klarar närmare två timmar utan att andningen trilskas. När en av sköterskorna sedan ska lägga in henne i kuvösen igen råkar hon trassla in sig i alla sladdar. Samtidigt som hon håller i min dotter med ena handen försöker hon att lösgöra de snodda sladdarna. Tyvärr tappar sköterskan greppet om Amanda vilket resulterar i att hon glider ur sköterskans hand, som turligt nog fångar upp henne precis innan hon slår i golvet. Jag är inte helt säker men jag tror faktiskt att det var de tilltrasslade sladdarna som räddade min dotters liv den här gången. När detta händer, blir jag så rädd att jag i det närmaste studsar upp ur stolen. Jag hör mig själv gallskrika och blir minst lika förvånad över detta som sköterskan. Allt gick bra som tur är utan några blessyrer. Min omedelbara tanke när detta konstateras är att jag uppenbarligen har fått en dotter som har änglavakt. Hittills har hon överlevt varenda prövning som hon har utsatts för. Givetvis blir även sköterskan rädd. Dock är hon glad över att hon är ensam på salen för tillfället.

Det här är något som inte får läcka ut! förklarar hon med skärpa i rösten. Bara så att du vet det. Inte under några som helst omständigheter. Om den här händelsen skulle uppdagas kommer jag att neka till det inträffade! Jag kan bli av med jobbet för det här och det har jag absolut vare sig lust eller råd med. Speciellt inte nu när min man har blivit arbetslös! Det är ju jag som får stå för hela försörjningen i vår familj.

Mitt skrik hörs ända in till den intilliggande salen och nu springer ytterligare en sköterska in med andan i halsen genom dörren.

Vad är det som står på? frågar hon sin kollega.

Nej det var ingenting! Allt är lugnt.

Jag är tyst som en mus och vågar inte svara, eftersom jag vet att jag inte kan ljuga. Omedvetet tittar jag ner i golvet vilket den nyss inkomna sköterskan naturligtvis ser. Det känns som att hon kan läsa av situationen bara genom att titta på mig. Tänk ändå om man hade ett pokerfejs att ta till vid sådana här situationer. Så bra det skulle vara, för då kanske man skulle kunna undgå en massa problem. Hur som helst så ger hon oss alla en avhyvling som heter duga:

Hädan efter ska det vara tyst här inne! Det ligger ju trots allt sjuka barn här som behöver lugn och ro omkring sig.

Ja det ska vi naturligtvis tänka på, svarar vi i kör.

Jag känner mig nästan som en skurk och skäms något i hästväg för att jag inte kunde vara tyst. Varför i hela friden skulle jag skrika? Till skillnad från mig ser sköterskan som tappat Amanda mycket nöjd ut. Hon ler mot mig med hela ansiktet. Antagligen tycker hon att det var bra att vi fick den andra sköterskan att gå på vår lögn.

Ytterligare en tid går och Sara är tillbaka på sjukhuset för att prata med mig. Likt förra gången har hon ett dokument med sig som jag måste skriva på. Den här gången har hon en så kallade arbetsplan med sig.

Den här arbetsplanen talar för det första om att du har godtagit att personalen får vistas i din lägenhet! Jag har redan skrivit under det, bara för att du inte ska kunna komma sen i efterhand och säga att jag inte har gjort det. Nu har du förvisso inte sagt något sådant men man vet ju aldrig vad du kan få för dig! Idag tänkte jag att jag ska läsa upp för dig vad jag har skrivit, för att du ska ha lättare att förstå vad det är som gäller!

Vad menar du med det?

Jag menar bara att det inte är ditt fel att du inte kan förstå vad du läser, om du inte har fått titta på texten några dagar!

Undrar just var hon har fått den helt befängda iden ifrån? Får folk den känslan bara av att titta på mig tro? I så fall får jag nog försöka göra något åt saken, för jag avskyr nämligen när folk påstår saker som inte är bevisade. Hon läser ordagrant från pappret, vilket innebär att hon inte säger du exempelvis utan benämner mig med namnet.

Personalens uppgift ser ut som följer: De ska hjälpa till att stärka Karin i hennes föräldraroll. Att stärka Karin i sin roll som förälder åt ett för tidigt fött barn. Att hjälpa Karin praktiskt så att hon får optimala möjligheter i hemmiljö att knyta an till sitt barn. Amning, skötsituationer och allt övrigt som kan ingå med ett spädbarn. Uppdraget syftar inte att vårda Amanda, det lilla barnet utan att låta Karin kunna bli en fullgod förälder. Så står det! Förstår du vad jag menar och vad tanken är med hela insatsen? undrar hon och lägger huvudet på sned.

Jag kan inte förmå mig att svara mer än med en fatal nick. Om jag öppnar munnen nu, kommer jag garanterat säga något som inte är till fördel för mig. Tårarna bränner bakom ögonlocken när hon yttrar sig som hon gör. Tror hon att jag är dum i huvudet eller, tänker jag tyst för mig själv? Jag blir väldigt sårad och vill gärna låta tårarna rinna ner för kinderna, men jag vägrar låta henne se att hon sårat mig. Det bästa vore väl att släppa ut all ilska som bubblar inom mig, men jag beslutar mig för att hon inte ska få nöjet att se mig gråta. Än mindre ska hon få mig att säga vad jag tänker. Sara avslutar även det här mötet raskt. Hon har ju fått vad hon kom till sjukhuset för så nu är hon nöjd och går där ifrån med ett brett leende på läpparna.

En dag när jag kommer till avdelningen får jag veta att Amanda inte tillgodoser sig maten ordentligt. Det är mycket oroande för oss alla då hon inte går upp tillfredsställande i vikt. Vi försöker med allt för att få rätsida på problemet. Hon varvar sina problem att tillgodose sig maten med andningsuppehållen under en längre period. Ungefär en och en halv månad efter Amandas födelse tar mardrömmen slut. Under ronden kommer läkaren äntligen med ett positivt besked.

Då Amanda har hållit sig stabil så länge nu, anser vi att det är dags att flytta över henne till en värmesäng. Chanserna är mycket goda för henne att överleva!

Det var skönt att höra! Så då kan jag koppla av lite då?

Ja det kan du, men du ska nog inte ta saker och ting för givet än, svarar sköterskan som är med. Du vet att när det gäller små barn, speciellt så här små, får man helt enkelt snällt ta dagen som den kommer.

Så är det absolut. Det är inte så lätt att ta dagen som den kommer alla gånger. Tyvärr visar det sig snart att jag kopplar av lite för mycket. Som en blixt från klar himmel får hon ytterligare ett uppehåll och hamnar i den stora salen igen. Nu upptäcker läkaren att Amandas lilla hjärta inte låter helt okej.

Det är så att hon har en smällande andraton och en viss orenhet men inte heller ett helt klart blåsljud på hjärtat. Med anledning av det vill jag gärna beställa ett ultraljud för att se hur hjärtat mår!

När jag får kännedom om detta tänker jag i tysthet att nu får det väl ändå vara nog. Hur mycket ska ett stackars barn behöva gå igenom egentligen? Räcker det inte med allt som har varit redan? Svaret visar sig tacksamt nog vara utan anmärkning och det tar nu bara några dagar innan hennes uppehåll avtar helt. Äntligen verkar det som att hennes hälsa vänder till det positiva hållet. Amanda blir bättre och bättre för varje dag som går så det dröjer inte länge förrän hon åter igen hamnar i värmesängen. Den här gången permanent. Även maten börjar hon ta till sig som hon ska. Jag får äntligen det efterlängtade beskedet om att vi ska få åka hem inom en månad.

Många gånger när jag kommer för att umgås och mysa med min dotter finner jag rummet tomt. Första gången det hände trodde jag, utan att överdriva, att jag skulle dö. Jag blev stel som en pinne. Vad är det som har hänt? Var är min dotter? Varför är det ingen som har ringt och var är personalen så jag kan få svar på alla mina frågor? Alla sitter i