Ardennerna 1944-1945

Christer Bergström

Ardennerna 1944-1945

Hitlers vinterofensiv

Vaktel förlag

Tidigare böcker av Christer Bergström

Lufstrid över Kanalen, 1983

Mot avgrunden: spelet som ledde till andra världskriget, 1991

Lufwafe Fighter Aircraf in Profle, 1997

Deutsche Jagdfugzeuge, 1999

Black Cross/Red Star: the Air War over the Eastern Front, vol. 1, 2000

Black Cross/Red Star: the Air War over the Eastern Front, vol. 2, 2001

More Lufwafe Fighter Aircraf in Profle, 2002

Graf & Grislawski: a Pair of Aces, 2003

Jagdwafe: Barbarossa – the Invasion of Russia, 2003

Jagdwafe: Te War in Russia January-October 1942, 2003

Jagdwafe: Te War in Russia November 1942-December 1943, 2004

Jagdwafe: War in the East 1944-1945, 2005

Black Cross/Red Star: the Air War over the Eastern Front, vol. 3, 2006

Barbarossa: Te Air Battle, 2007

Stalingrad: Te Air Battle, 2007

Kursk: Te Air Battle, 2008

Hans-Ekkehard Bob, 2008

Max-Hellmuth Ostermann, 2008

Bagration to Berlin, 2008

Andra världskriget så alla förstår – nya rön om andra världskriget, 2009

Hitlers underhuggare, 2010

Denna bok tillägnas de allierade soldater som befriade Belgien och Luxemburg en andra gång, samt alla offer för Ardennerslaget vintern 1944/1945.

Innehållsförteckning

Facktermer och förkortningar

Militära grader – en jämförelse

På väg mot floden Meuse

Kapitel 1

Vägen till Ardenneroffensiven – mot avgrunden

Kapitel 2

Anfallsplanen – Ett avgörande beslut!

Kapitel 3

Kontrahenterna – nedräkning till det stora slaget

Kapitel 4

5. Panzerarmee – Pansarmarsch mot Meuse!

Kapitel 5

7. Armee – Säkra flanken!

Kapitel 6

6. SS-Panzerarmee – Skoningslöst framåt!

Kapitel 7

The Air Force griper in – Jabos!

Kapitel 8

Bastogne – Nuts!

Kapitel 9

Nyårsdagen 1945 – Nya slag mot de allierade

Kapitel 10

Januari 1945 – tyskarna går till förnyade anfall

Kapitel 11

Den blodiga slutstriden

Ardenneroffensiven – en slutsummering

Kartor

Översikt över slagfältet – pärmens insida

Den tyska Ardenneroffensiven

Den tyska anfallsplanen

Marschen mot Sankt Vith 16-20 december 1944

5. Panzerarmee mot Meuse 16-20 december 1944

7. Armee 16-20 december 1944

6. SS-Panzerarmee 16-20 december 1944

6. SS-Panzerarmee hejdas

Framstöten i centrum

Den tyska spjutspetsen krossas

Bastogne 24-25 december 1944

Pattons offensiv

Stridsområdet väster om Bastogne

Montgomerys stridsområde

Tyskarnas sista anfall nordost om Bastogne

Författarens slutord

Bilagor

Bilaga 1 Organisationsstrukturen hos tyska och amerikanska militära förband i december 1944

Bilaga 2 Färgprofiler på stridsfordon och flygplan i Ardennerslaget

Bilaga 3 Stridsvagnar och kanoner i Ardennerna – en jämförelse

Bilaga 4 Organisationsskiss, Ardennerslaget

Källförteckning

Noter

Index

Facktermer och förkortningar

Ia, tysk operationsoffcer.

Ic, tysk underrättelseoffcer.

2nd Tactical Air Force, (2. taktiska fygstyrkan), brittisk taktisk fygkår bestående av runt 1500 fygplan.

2nd TAF, förkortning för 2nd Tactical Air Force.

3ème Régiments de Chasseurs Parachutistes, franska 3. fallskärmsjägarregementet.

4e Bataillon d’Infanterie de l’Air de l’Armée de l’Air, franska 4. luftburna bataljonen.

9th Air Force, (9. fygstyrkan), amerikansk taktisk fygkår bestående av drygt 2 000 fygplan.

IX Troop Carrier Command, (IX trupptransportkommandot) amerikansk fygtransportstyrka på västfronten 1944-1945.

13th Lancashire Parachute Battalion, brittisk fallskärmsjägarbataljon.

51st Highland Division, brittisk infanteridivision.

53rd Welsh Infantry Division, brittisk infanteridivision.

88-mm kanon, vanlig benämning på tysk luftvärnskanon eller pansarvärnskanon med 88 mm kaliber.

AAA AW Battalion (Anti-Aircraft Artillery – Automatic Weapons Battalion), (luftvärnsartilleri – automatvapenbataljon), amerikansk luftvärnsbataljon.

A 4 (Aggregat 4), tysk ballistisk fygbomb, även kallad V 2.

A-20 Havoc (Attack-20), amerikanskt tvåmotorigt attackbombfygplan av fabrikat Douglas.

A-26 Invader (Attack-26), amerikanskt tvåmotorigt attackbombfygplan av fabrikat Douglas.

Abteilung, bataljon i kavalleriet, pansartrupperna, pansarvärnstrupperna, artilleriet och sambandstrupperna i den tyska armén och Waffen-SS.

AD (Armored Division), amerikansk pansardivision.

Adlerhorst, (Örnnästet), benämning på Hitlers högkvarter på västfronten, i Schloss Ziegenberg nära Bad Nauheim.

Airborne Corps, amerikansk luftburen kår.

Airborne Division, amerikansk luftburen division.

Air Chief Marshal, militär rang i det brittiska fygvapnet, motsvarande tysk Generaloberst.

Air Division, förband i det amerikanska fygvapnet, bestående av fera Group.

Air Force, fygvapen (engelska).

Air Vice Marshal, militär grad i det brittiska fygvapnet, motsvarande tysk Generalleutnant.

Antiaircraft Artillery Battalion, amerikansk luftvärnsbataljon.

Anti-Aircraft Artillery Gun Battalion, amerikansk luftvärnsbataljon.

APCBC (Armour Piercing, Capped, Ballistic Capped), brittisk pansarbrytande granat.

APDS (Armour-piercing discarding sabot), brittisk pansarbrytande pilprojektil.

Ar 234, tyskt tvåmotorigt jetdrivet bomb- och spaningsfygplan av fabrikat Arado.

Armé, militärt förband bestående av två eller fera kårer.

Armee, armé (tyska).

Armégrupp, militärt förband bestående av två eller fera arméer.

Armeegruppe, armégrupp (tyska).

Armeekorps, armékår (tyska).

Armeeoberkommando, (arméöverkommando) staben i en tysk armé.

Armored Cavalry Squadron, (bepansrad kavalleriskvadron) spaningsbataljon i en amerikansk pansardivision.

Armored Division, amerikansk pansardivision.

Armored Field Artillery Battalion, (bepansrad fältartilleribataljon) artilleribataljon ingående i ett amerikanskt pansarförband.

Armored Infantry Battalion, (bepansrad infanteribataljon) infanteribataljon (pansarskytte) ingående i ett amerikanskt pansarförband.

Armored Regiment, amerikanskt pansarregemente.

Armoured Brigade, brittisk pansarbrigad, bestående av vanligtvis tre pansarregementen (Tank Regiment) med en nominell styrka på vardera 49 stridsvagnar.

Armoured Division, brittisk pansardivision med en nominell styrka i december 1944 på 343 stridsvagnar.

Army, armé (engelska).

Army Group, armégrupp (engelska).

Artillerie, artilleri (tyska).

Artilleriobservationsfygplan, fygplan för att kunna leda indirekt eld med artilleriförband.

Attackfyg, stridsfygplan konstruerade för att bekämpa mål på slagfältet i direkt understöd åt markförband.

Aufklärungs-Abteilung, tysk spaningsbataljon.

Ausf. (Ausführung), tillverkningsmodell (tyska).

B-17 Flying Fortress (Bomber-17), amerikanskt fyrmotorigt tungt bombfygplan av fabrikat Boeing.

B-24 Liberator (Bomber-24), amerikanskt fyrmotorigt tungt bombfygplan av fabrikat Consolidated.

B-26 Marauder (Bomber-26), amerikanskt tvåmotorigt medeltungt bombfygplan av fabrikat Martin.

Bailey-bro, allierat fältbrosystem bestående av prefabricerat fackverk.

Bandkanon, artilleripjäs monterad på bandgående fordon.

BArch, Bundesarchiv.

Bataillon, bataljon (tyska).

Battalion, bataljon (engelska).

Bataljon, militärt förband, en underavdelning till en brigad eller ett regemente, med en nominell styrka på 860 man i både det tyska och det amerikanska infanteriet i december 1944.

Batterie, batteri (tyska); det tyska artilleriets motsvarighet till infanteriets kompani, med en nominell styrka på fyra pjäser.

Battery, batteri (engelska); det amerikanska artilleriets motsvarighet till infanteriets kompani, med en nominell styrka på oftast fyra pjäser.

Bazooka, amerikanskt raketgevär för bekämpning av pansarfordon.

Bf (Bayerische Flugzeugwerke), alternativ benämning på tidiga konstruktioner av tyska Messerschmitt-fygplan.

Bletchley Park, den plats utanför London där britterna under andra världskriget dekrypterade tyska meddelanden som sändes med Enigma-krypteringsmaskin.

Bomb Division, (bombdivision) amerikanskt fygförband bestående av fera Bomb Group.

Bomber Command, (bombkommandot) det brittiska strategiska bombfyget.

Bomb Group, även kallad Bombardment Group, (bombgrupp) amerikanskt fygförband, bestående för tunga bombfygplan (Heavy Bomb Group) av nominellt 72 bombfygplan, eller för medeltunga bombfygplan (Medium Bomb Group) eller lätta bombfygplan (Light Bomb Group) av 96 bombfygplan.

Bomb Squadron, (bombskvadron), amerikanskt fygförband; tre Bomb Squadron bildade en Bomb Group.

Brigad, militärt förband, i regel bestående av två eller fer bataljoner eller regementen, mindre än en division.

Brigade, (brigad) tyskt militärt förband av skiftande storlek, dock mindre än division.

Bronze Star, (bronsstjärnan) den femte högsta amerikanska utmärkelsen för tapperhet i strid.

C-47 (Carrier-47), amerikanskt tvåmotorigt transportfygplan av fabrikat Douglas.

Cavalry, (kavalleri), amerikanska mekaniserade och bepansrade styrkor.

Cavalry Group, (kavallerigrupp) amerikanskt mekaniserat och bepansrat regemente.

Cavalry (Reconnaissance) Squadron, (kavalleri/spanings/skvadron) amerikansk ungefärlig motsvarighet till pansarspaningsbataljon.

CCA (Combat Command A), se Combat Command.

CCB (Combat Command B), se Combat Command.

CCR (Combat Command Reserve), se Combat Command.

CCS (Combined Chiefs of Staff) (sammansatta stabscheferna) det högsta allierade militärkommandot.

Chaffee M24, amerikansk lätt stridsvagn.

Combat Command, stridsgrupp i en amerikansk pansardivision, bestående av vardera en pansarbataljon, pansarskyttebataljon och artilleribataljon samt en pluton pansarvärnskanoner.

Combat Command Reserve, se Combat Command.

Company, kompani (engelska)

Corps, kår (engelska).

Direkteld, eldgivning med direkt riktning mot ett mål som syns från eldgivningsplatsen.

Division, militärt förband, grundenheten i såväl den tyska som den amerikanska armén, bestående av vanligtvis tre regementen samt understödsförband och med en styrka på mellan 10 000 och 20 000 man.

Engineer Combat Battalion, (ingenjör-stridsbataljon) amerikansk ingenjörbataljon.

Ersatzheer, (ersättningshären) tysk militär organisation för trupputbildning och ersättningen av förluster hos de reguljära frontförbanden.

Fallschirmjäger, fallskärmsjägare (tyska).

FBB (Führer Begleit Brigade), (Ledar-eskortbrigaden) tysk pansarbrigad.

Feldjägerkommando, (fältjägarkommando) ett slags tyska fält-gendarmer med huvuduppgift att upprätthålla militär ordning genom att bland annat jaga desertörer.

FGB (Führer Grenadier Brigade), (Ledar-grenadjärbrigaden) tysk pansarbrigad.

Field Artillery, fältartilleri (engelska).

Field Marshal, generalfältmarskalk (den högsta brittiska militära graden).

Fighter Group, (jaktgrupp) amerikanskt fygförband bestående av tre Fighter Squadron med inalles 111-126 jaktfygplan/jaktbombfygplan.

Fighter Squadron, (jaktskvadron) amerikanskt fygförband, se Fighter Group.

FK, (Feldkanone), fältkanon (tyska).

Flak (Fliegerabwehrkanone), luftvärnskanon (tyska).

Flak-Regiment 155 (W) (Flak-Regiment 155 Werfer), tyskt regemente för handhavande av V 1.

Flieger-Division, (fygdivision), tyskt fygförband, bestående av ett obestämt antal Geschwader.

Flight Lieutenant, militär grad i det brittiska fygvapnet, motsvarande tysk Hauptmann (kapten).

Flottilj, fygförband, taktisk motsvarighet till det tyska fygvapnets Gruppe och det amerikanska fygvapnets Group.

FM 100-20 (Field Manual 100-20), amerikansk fygkrigsdoktrin.

Focke Wulf 190, tyskt enmotorigt jaktfygplan.

Führer Begleit Brigade, (Ledar-eskortbrigaden) tysk pansarbrigad.

Führer Grenadier Brigade, (Ledar-grenadjärbrigaden) tysk pansarbrigad.

Füsilier, (skytte) tyskt spanings- och skytteförband i Volksgrenadier-Division.

Füsilier-Grenadier-Regiment, (skytte-grenadjärregemente) tyskt spanings- och skytteförband i Volksgrenadier-Division.

Fältartilleri, rörligt artilleri med syfte att understödja arméförband.

Fältgendarmer, uniformerade polisenheter i Wehrmacht.

Fälthaubits, en artilleripjäs som kan skjuta med utgångsvinkel både större och mindre än 45°.

Fältkanon, pjäs i fältartilleriet som skjuter fackbaneeld, dvs med eldrörets uppsättning mindre än 45° vinkel.

Förbrukningsenhet (Verbrauchseinheit), tysk militär term för i princip en full drivmedelstank för alla fordon i ett förband.

Fördröjningsstrid, ett taktiskt förfaringssätt som syftar till att fördröja motståndarens framryckning.

General der Artillerie, tysk general inom artilleriet.

General der Infanterie, tysk general inom infanteriet.

General der Jagdfieger, en tysk befattning (inte en militär grad) såsom högsta ansvarig för det tyska jaktfyget.

General der Kampffieger, en tysk befattning (inte en militär grad) såsom högsta ansvarig för det tyska bombfyget.

General der Panzertruppen, tysk general inom pansartrupperna.

Gepanzerte, bepansrad (tyska).

G.I. Joe, slang för den vanliga amerikanske soldaten.

Glider Infantry Regiment, (glidfygplans-infanteriregemente) amerikanskt luftburet regemente avsett att landsättas med glidfygplan.

Granatkastare, enkelt (oftast mynningsladdat) infanteriunderstödsvapen som avfyrar granater i utgångsvinklar över 45°.

Greif, (grip) kodnamnet för den tyska operationen där tyska soldater i amerikanska uniformer opererade bakom de allierades linjer under Ardenneroffensiven.

Grenadier-Regiment, jfr Volksgrenadier-Regiment.

Group, (grupp) amerikansk Group: Se Bomb Group och Fighter Group; brittisk Group: motsvarighet till det amerikanska fygvapnets Wing, med en icke fastslagen styrka, dock mellan 200 och 400 fygplan.

Gruppe, (grupp) tyskt fygförband bestående av (i december 1944) fyra Staffel om vardera nominellt 16 fygplan samt en stabs-Schwarm om 4 fygplan i jaktfyget och tre Staffel om vardera nominellt 12 fygplan samt en stabs-Kette om 3 fygplan i bombfyget.

H2X, amerikansk målradar ombord på fygplan.

Halifax, brittiskt fyrmotorigt tungt bombfygplan av fabrikat Handley-Page.

Halvbandvagn, fordon som kombinerar hjul- och banddrift.

Hanomag, tysk halvbandvagn, pansarskyttefordon, av typ Sonderkraftfahrzeug 251.

Haubits, en artilleripjäs som kan skjuta med utgångsvinkel både större och mindre än 45°.

Headquarters Company, stabskompani (engelska).

Heavy, tung (engelska).

Heeres-Flak-Abteilung, armé-luftvärns-bataljon (tyska).

Heeresgruppe, armégrupp (tyska).

Hellcat M18, amerikansk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ 76 mm Gun Motor Carriage M18.

Herbstnebel, (höstdimma) kodnamnet för den tyska Ardenneroffensiven.

Hetzer, tysk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ Panzerjäger 38(t).

ID, förkortning för Infantry Division (amerikansk).

IFF (Identifcation Friend or Foe), (identifkation vän eller fende) ett militärt igenkänningssystem där en sändare ombord på ett fygplan avger signaler som gör det möjligt för den egna sidan att identifera det som ett eget.

Indirekt eld, beskjutning i en båge av mål belägna på så stort avstånd eller dolda bakom blockerande terräng att de inte går att se från pjäsplatsen.

Infanterikanonvagn, bepansrat bandgående stridsfordon, även kallat stormkanon, vars uppgift är att understödja infanteri med en grovkalibrig kanon som avfyrar spränggranater. Den tyska infanterikanonvagnen StuG III kombinerade den rollen med rollen som pansarvärnskanonvagn.

Infantry, infanteri (engelska).

Ingenjörtrupper, även kallat pionjärtrupper, truppslag för främst förbindelsearbeten som bro- och vägbyggnad samt förstöringsarbeten som sprängning, blockering och minering, men även för stridsinsats med bl.a. eldkastare.

Intelligence & Reconnaissance Platoon, amerikansk pluton för spaning, rekognoscering och patrullering.

Jabo (Jagdbomber), jaktbombare (tyska).

Jackson M36, amerikansk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ 90 mm Gun Motor Carriage M36.

Jagd-Division, (jaktdivision) tyskt fygförband bestående av ett icke bestämt antal Jagdgeschwader, dock mindre än en Luftfotte.

Jagdfiegerführer Mittelrhein, (jaktfygledare Mittelrhein) tysk chef för jaktfygförbanden i området Mittelrhein.

Jagdgeschwader, (jakteskader) tyskt jaktfygförband bestående av i regel (i december 1944) fyra Gruppe om vardera 66 jaktfygplan och en stabs-Staffel om 16 jaktfygplan.

Jagdkorps, (jaktkår) tyskt jaktfygförband bestående av ett icke bestämt antal Jagdgeschwader, dock mindre än en Luftfotte.

Jagdpanther, tysk bandgående pansarvärnskanonvagn.

Jagdpanzer, pansarvärnskanonvagn (tyska).

Jagdpanzer IV, tysk bandgående pansarvärnskanonvagn.

Jagdpanzer 38(t) Hetzer, tysk bandgående pansarvärnskanonvagn.

Jaktbombare/jaktbombfygplan, jaktfygplan som anfaller mål på marken med automatvapen och bomber eller sprängraketer.

JG (Jagdgeschwader), tyskt jaktfygförband, se Jagdgeschwader.

Junkers Ju 88, tyskt tvåmotorigt medeltungt bombfygplan av fabrikat Junkers.

Junkers Ju 188, tyskt tvåmotorigt medeltungt bombfygplan av fabrikat Junkers.

Kampfgeschwader, (stridseskader) tyskt bombfygförband bestående av i regel tre Gruppe om vardera 40 bombfygplan samt en stabs-Staffel med 12 bombfygplan.

Kampfgruppe, (stridsgrupp) i de tyska markförbanden en ad hoc-stridsgrupp med en icke bestämd storlek varierande mellan något större än ett regemente och något större än en bataljon; i det tyska fygvapnet ett bombfygförband bestående av tre Staffel om vardera 12 bombfygplan samt en stabs-Kette om tre bombfygplan.

KG (Kampfgeschwader), tyskt bombfygförband, se Kampfgeschwader.

Kompani, militärt förband, underavdelning till en bataljon, med en nominell styrka på uppemot 200 man i både det tyska och det amerikanska infanteriet i december 1944.

Kompanie, kompani (tyska).

Korps, kår (tyska).

Kübelwagen, bilmodell från Volkswagen, ett tyskt mindre militärt terrängfordon.

KwK (Kampfwagen-Kanone), stridsvagnskanon (tyska).

Kår, militärt förband, bestående av två eller fera arméer.

Königstiger (Tiger II), tysk tung stridsvagn av typ Panzerkampfwagen VI Tiger Ausf. B.

Lancaster, brittiskt fyrmotorigt tungt bombfygplan av fabrikat Avro.

Lehrgeschwader, (läreskader) i praktiken (i december 1944) ett tyskt bombfygförband, synonymt med Kampfgeschwader.

IFH 18/40 (leichte Feldhaubitze 18/40), tysk lätt fälthaubits.

L-4 Grasshopper, amerikanskt enmotorigt artilleriobservationsfygplan av fabrikat Piper.

Leibstandarte Adolf Hitler, (livgarde Adolf Hitler) namnet på 1. SS-Panzer-Division.

Lightning, amerikanskt tvåmotorigt jaktfygplan/jaktbombfygplan av typ Lockheed P-38.

Long Tom, namnet på den amerikanska 155-millimeters fältkanonen M1.

Luftbrisadgranat, artillerigranat som genom så kallade zonrör bringas att detonera på några meters avstånd ovanför marken.

Luftfotte, (luftfotta) det största tyska fygförbandet, bestående av två eller fera Korps eller Division.

Luftfotte Reich, (riksluftfottan), det tyska fygvapnets ledningsorganisation i hemlandet Tyskland.

Luftwaffe, (luftvapnet) det tyska fygvapnet.

Luftwaffen-Feld-Division, (fygvapen-fältdivision) markförband som bildats av personal från det tyska fygvapnet.

Luftwaffenkommando West, det tyska fygvapnets ledningsorganisation på västfronten.

Löpminering, fera minor som är ihopknutna med rep så att det går att dra ut dessa framför t.ex. ett fordon.

M4 Sherman, amerikansk medeltung stridsvagn.

M5 Stuart, amerikansk lätt stridsvagn.

M8, amerikansk hjuldriven pansarbil.

M10, amerikansk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ 3-inch Gun Motor Carriage M10.

M18 Hellcat, amerikansk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ 76 mm Gun Motor Carriage (GMC) M18.

M20, amerikansk sexhjulsdriven pansarbil.

M24 Chaffee, amerikansk lätt stridsvagn.

M36 Jackson, amerikansk bandgående pansarvärnskanonvagn av typ 90 mm Gun Motor Carriage M36.

Marauder, amerikanskt tvåmotorigt medeltungt bombfygplan av typ Martin B-26.

Marschbataillon, (marschbataljon) tysk ersättningsbataljon.

Medal of Honor, (hedersmedaljen) den högsta amerikanska utmärkelsen för tapperhet i strid.

Mekaniserat, mekaniserat infanteri är infanteri utrustat med bepansrade stridsfordon.

Messerschmitt Me 262, tyskt tvåmotorigt jetdrivet jakt- och jaktbombfygplan av fabrikat Messerschmitt.

MEW (Microwave Early Warning), allierad markradar för stridsledning av fygplan.

MG 42 (Maschinengewehr 42), tysk kulspruta.

Mosquito, brittiskt tvåmotorigt bomb-, spanings- och nattjaktfygplan av fabrikat de Havilland.

Mustang, amerikanskt enmotorigt jaktfygplan av typ North American P-51.

Nachtjagdgeschwader, (nattjakteskader) tyskt nattjaktförband bestående av två till fyra Gruppe med vardera en nominell styrka av 40 nattjaktfygplan.

Nachtrichten-, tyskt sambands(-förband).

Nebelwerfer, (dimkastare) tyskt raketartilleri.

Night Fighter Squadron, (nattjaktskvadron) amerikanskt fygförband bestående av 18 nattjaktfygplan.

NJG, (Nachtjagdgeschwader), tyskt jaktfygförband, se Nachtjagdgeschwader.

Null-Tag, (Dagen Noll), tysk kodbeteckning för anfallsdagen i Ardenneroffensiven.

Oberbefehlshaber West, (överbefälhavare väst) befattning på den tyska militäre överbefälhavaren på västfronten.

Oberleutnant zur See, militär grad i den tyska marinen, motsvarande arméns Oberleutnant.

OB West, förkortning för Oberbefehlshaber West.

OKW (Oberkommando der Wehrmacht), (försvarsmaktens överkommando) den tyska krigsmaktens överkommando.

Operationsoffcer, stabsoffcer ansvarig för ett givet förbands planläggning av militära operationer och övningar samt taktikutveckling.

Ordnance Maintenance Battalion, (krigsmateriel-underhållsbataljon) amerikanskt militärt förband för underhåll och skötsel av tyngre materiel.

OT (Organisation Todt), en militärt organiserad bygg- och ingenjörorganisation i Tyskland.

P (Pursuit), (jakt) amerikansk beteckning för jaktfygplan.

P-38 Lightning, amerikanskt tvåmotorigt jaktfygplan/jaktbombfygplan av fabrikat Lockheed.

P-47 Thunderbolt, amerikanskt enmotorigt jaktfygplan/jaktbombfygplan av fabrikat Republic.

P-51 Mustang, amerikanskt enmotorigt jaktfygplan av fabrikat North American.

P-61 Black Widow, amerikanskt tvåmotorigt nattjaktfygplan av fabrikat Northrop.

PaK (Panzerabwehr-Kanone), pansarvärnskanon (tyska).

Pansargrenadjär, mekaniserat infanteri, alltså utrustat med bepansrade stridsfordon.

Pansargrenadjärdivision, tysk division bestående av mekaniserat infanteri och ofta även stridsvagnar, dock ej lika många som i en pansardivision.

Pansarskytte, mekaniserat infanteri i ett pansarförband. Kallas även pansargrenadjär.

Pansarskyttefordon, bepansrat stridsfordon avsett att transportera infanterisoldater.

Pansarspaningsbataljon, bataljon för stridsspaning till en pansardivision.

Pansarvärnskanon, rörlig kanon avsedd att bekämpa stridsvagnar.

Pansarvärnskanonvagn, bepansrat stridsfordon avsett att bekämpa stridsvagnar.

Panther, tysk medeltung stridsvagn av typ Panzerkampwagen V.

Panzer IV, tysk medeltung stridsvagn av typ Panzerkampwagen IV.

Panzer IV/70, en vidareutveckling av den tyska pansarvärnskanonvagnen Jagdpanzer IV.

Panzerarmee, pansararmé (tyska).

Panzer-Artillerie-Regiment, (pansar-artilleriregemente) artilleriregemente i en tysk pansardivision.

Panzer-Aufklärungs-Abteilung, pansarspaningsbataljon (tyska).

Panzer Brigade, pansarbrigad (tyska).

Panzer-Division, pansardivision (tyska).

Panzerfaust, (pansarnäve) tyskt pansarskott för bekämpande av stridsvagnar.

Panzer-Füsilier, (pansar-skytte) tysk pansarskytte-spaningstrupp.

Panzergrenadier, pansargrenadjär (tyska).

Panzerjäger-Abteilung, pansarvärnsbataljon (tyska).

Panzerkorps, pansarkår (tyska).

Panzer Lehr, (pansar-lär) beteckning på den tyska pansardivisionen 130. Panzer-Lehr-Division.

Panzer-Pionier-Bataillon, ingenjörbataljon i de tyska pansarförbanden.

Panzer-Regiment, pansarregemente (tyska).

Panzerschreck, (pansarskräck) tyskt granatgevär av typ Raketenpanzerbüchse 54 för bekämpande av stridsvagnar.

Parachute Field Artillery Battalion, (fallskärm-fältartilleribataljon), fältartilleribataljon i de amerikanska fallskärmsförbanden.

Parachute Battalion, amerikansk eller brittisk fallskärmsjägarbataljon.

Parachute Infantry Regiment, fallskärmsjägarregemente (engelska).

Photo Reconnaissance Group, (fotospaningsgrupp) amerikansk fygspaningsfottilj.

Pionier-Bataillon, tysk ingenjörbataljon.

PIR, förkortning för Parachute Infantry Regiment.

Platoon, pluton (engelska).

Platoon Sergeant, plutonchefens närmaste man i en amerikansk pluton.

Pluton, militärt förband, underavdelning till kompani. I det tyska infanterikompaniet ingick tre plutoner, i det amerikanska infanterikompaniet fyra plutoner. Den nominella styrkan hos en pluton var 48-50 man i det tyska infanteriet och 41 man i det amerikanska infanteriet.

POZIT (förkortning för Proximity Fuze), (närhets-tändrör) zonrör som, apterat på t.ex. en artillerigranat, får denna att detonera på ett visst avstånd från målet eller marken.

PzDiv, förkortning för Panzer-Division.

Quad Fifty, (fyrlings-femtio) ett amerikanskt vapen bestående av fyra parallellmonterade 12,7 mm M51 .50-Cal.-luftvärnskulsprutor.

RAF (Royal Air Force), se Royal Air Force.

RCT (Regimental Combat Team), se Regimental Combat Team.

Reconnaissance, spaning (engelska).

Regemente, militärt förband, underavdelning till en division, med en nominell styrka på cirka 3 000 man i både det tyska och det amerikanska infanteriet i december 1944.

Regiment, regemente (engelska).

Regimental Combat Team, (regementsstridsgrupp) ett amerikanskt infanteriregemente som förstärkts med bl.a. en pansarbataljon.

Riddarkorset, Ritterkreuz, Tysklands högsta tapperhetsutmärkelse under andra världskriget. Riddarkorset hade tre tilläggsnivåer: med eklöv (Ritterkreuz mit Eichenlaub), med eklöv och svärd (Ritterkreuz mit Eichenlaub und Schwertern) och med eklöv, svärd och briljanter (Ritterkreuz mit Eichenlaub, Schwertern und Brillanten).

Royal Air Force, (kungliga luftvapnet) det brittiska fygvapnet.

Royal Tank Regiment, (kungligt pansarregemente) brittiskt pansarregemente.

Röda armén, (krasnaja armija) den sovjetiska armén under andra världskriget.

SAS (Special Air Service), brittiska militära specialstyrkor för underrättelseinhämtning och operationer bakom motståndarens linjer.

Schlachtgeschwader, (slageskader) tysk attackfygeskader.

Schnelles Verband, (snabbt förband) tyskt cykelskytteförband.

Schwere Panzer-Abteilung, tung pansarbataljon (tyska).

Schwere Panzerjäger-Abteilung, tung pansarvärnsbataljon (tyska).

Sd.Kfz. (Sonderkraftfahrzeug), se Sonderkraftfahrzeug.

sFH 18, (schwere Feldhaubitze 18) tysk tung fälthaubits.

SHAEF (Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force) se Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force.

Sherman, amerikansk medeltung stridsvagn av typ M4.

Silver Star, (silverstjärnan) den tredje högsta amerikanska utmärkelsen för tapperhet i strid.

Skyline Drive (horisontlinjesvägen) egentligen en landsväg på bergsryggen på Blue Ridge Mountains i Virginia, USA, men det var också det namn amerikanerna gav den landsväg som går i nord-sydlig riktning på den ås som löper parallellt med gränsfoden Our i norra Luxemburg.

Spitfre, brittiskt enmotorigt jaktfygplan av fabrikat Vickers Supermarine.

Squad, grupp (USA:s armé).

Supreme Headquarters Allied Expeditionary Force, staben för befälhavaren för de allierade styrkorna i Västeuropa, General Eisenhower.

Sonderkraftfahrzeug, (specialfordon) samlingsbeteckning för tyska pansarfordon.

SS (Schutzstaffel), (skyddsavdelning) det tyska nazistpartiets paramilitära och även rent militära styrka.

SS-Reichsführer, (SS-riksledare) titel på ledaren för SS, Heinrich Himmler.

Stab, högkvarterspersonalen i ett militärt förband som biträder förbandschefen att leda förbandet.

Stabschef, chef för en stab.

Staffel, (avdelning) i det tyska fygvapnet motsvarigheten till en svensk fygvapendivision, med en nominell styrka på 12-16 fygplan.

Stalag (Stammlager), (stamläger) tyskt krigsfångläger.

StG 44 (Sturmgewehr 44), se Sturmgewehr 44.

Stuart, amerikansk lätt stridsvagn av typ M5.

StuG III (Sturmgeschütz III), se Sturmgeschütz III.

StuK, (Sturmkanone), se Sturmkanone.

Sturmgeschütz III, tysk bandgående infanterikanonvagn.

Sturmgeschütz-Brigade, infanterikanonvagnsbrigad (tysk).

Sturmgewehr 44, (stormgevär 44) tyskt eldhandvapen, en automatkarbin.

Sturmkanone, tysk infanterikanonvagn-kanon.

Sturm-Zug, (storm-tåg) tätplutonen i en tysk infanteri- eller fallskärmsjägarbataljon.

TAC (Tactical Air Command), se Tactical Air Command.

Tactical Air Command, (taktisk fygledning) ledningen för det taktiska fygunderstödet åt en bestämd amerikansk armé. Ett Tactical Air Command i 9th Air Force bestod i december 1944 av fyra till sex Fighter Group samt en Squadron vardera med spaningsfyg (24 fygplan) och nattjakt (18 fygplan).

Tank Battalion, amerikansk pansarbataljon.

Tank Destroyer, pansarvärn (i USA:s armé).

Tank Regiment, brittiskt pansarregemente.

Task Force, (insatsstyrka) i den amerikanska armén en ad hoc-stridsgrupp med en icke bestämd storlek men vanligtvis varierande mellan något större än en bataljon och något större än ett kompani.

Team, (grupp) i den amerikanska armén en ad hoc-stridsgrupp med en icke bestämd storlek men vanligtvis varierande mellan något större än en bataljon och något större än ett kompani., t.ex. Team Cherry.

The Air, (luften) amerikansk benämning på (det egna) fyget.

Third Army, USA:s 3. armé.

Thunderbolt, amerikanskt enmotorigt jaktfygplan av typ Republic P-47.

Tiger I, tysk tung stridsvagn av typ Panzerkampfwagen VI.

Tiger II, tysk tung stridsvagn av typ Panzerkampfwagen VI Ausf. B Königstiger.

Time on Target, en amerikansk artillerimetod där eldöppnandet beräknas så att samtliga pjäsers granater slår ned samtidigt vid målet.

TOT (Time on Target), se Time on Target.

Troop, (trupp) ungefär motsvarighet till kompani i amerikanska (mekaniserade) Cavalry.

Troop Carrier Group, (trupptransportgrupp), amerikanskt transportfygförband nominellt bestående av 80-110 transportfygplan.

Troop Carrier squadron, (trupptransportskvadron), amerikanskt transportfygförband; varje Troop Carrier Group bestod av tre Troop Carrier Squadron.

Troop Carrier Wing, (trupptransporteskader), amerikanskt transportfygförband, bestående av två till fem Troop Carrier Group.

TUSA (Third U.S. Army), USA:s 3. armé.

Typhoon, brittiskt enmotorigt attackfygplan av fabrikat Hawker.

Ultra, kodbeteckning för den brittiska dekrypteringen av tyska meddelanden som kodats med Enigma-krypteringsmaskin.

Underrättelseoffcer, offcer i en militärstab, ansvarig för underrättelser om motståndaren.

USAAF (United States Army Air Force), det amerikanska arméfyget; under andra världskriget var det amerikanska militärfyget uppdelat mellan arméfyget, fottans fyg och marinkårens fyg.

U.S. Strategic Air Forces in Europe, (USA:s strategiska fygvapen i Europa) högsta ledningen för det amerikanska strategiska fyget i Europa.

V 1 (Vergeltungswaffe 1), (vedergällningsvapen 1) tysk raketdriven robotbomb av typ Fieseler 103.

V 2 (Vergeltungswaffe 2), (vedergällningsvapen 2) tysk ballistisk bomb, även A 4.

V 3 (Vergeltungswaffe 3), (vedergällningsvapen 3) tysk långskjutande artilleripjäs.

Vagnchef, gruppchef på en stridsvagn.

Verschleiung (döljande), tysk beteckning på en militär operation för att dölja, vilseleda och hemlighålla för motståndaren.

VGD (Volksgrenadier-Division), se Volksgrenadier-Division.

Volksartilleriekorps, (folkartillerikår) tysk artillerikår.

Volksgrenadier-Division, (folkgrenadjärdivision) beteckning från hösten 1944 på tysk infanteridivision.

Volksgrenadier-Regiment, (folkgrenadjärregemente) beteckning från hösten 1944 på tyskt infanteriregemente.

Volkswerfer Brigade, (folkslungarbrigad) beteckning på tysk raketartilleribrigad.

V-vapen, tyska vedergällningsvapen av typ V 1, V 2 och V 3.

Västvallen, den tyska befästningslinjen längs Tysklands västgräns.

Wacht am Rhein, (Rhenvakten) kodnamnet för den tyska anfallsplanen för Ardenneroffensiven, senare ändrat till Herbstnebel.

Waffen-SS, (vapen-SS) de rent militära trupperna i SS.

Wehrmacht, (försvarsmakten) den tyska krigsmakten.

Wehrmachtbefehlshaber Niederlande, (krigsmaktens befälhavare i Nederländerna) överkommandot för de tyska väpnade styrkorna i det ockuperade Nederländerna.

Wehrmachtsbericht, (försvarsmaktens rapport) tyska krigsmaktens radioutsända dagliga nyhetsrapporter.

Wing, (eskader) amerikansk Wing: ett amerikanskt fygförband bestående av två eller fera Group; vanligtvis ingick två Wing i en amerikansk fyg-Division. Brittisk Wing: motsvarigheten till det amerikanska fygvapnets Group.

z.b.V. (zur besonderen Verwendung), för särskilt ändamål (tyska).

Zug, (tåg) tysk pluton.

Örnnästet (Adlerhorst), benämning på Hitlers högkvarter på västfronten, i Schloss Ziegenberg nära Bad Nauheim.

Militära grader under andra världskriget – en ungefärlig jämförelse

* Endast en person innehade denna den högsta militära graden, fygvapenchefen Hermann Göring.

Dessutom hade U.S. Army underofcers- och underbefälsgrader för s.k. tekniska specialister. Dessa hade följande motsvarigheter:

First Sergeant – Master Sergeant

Technical Sergeant – (saknar motsvarighet)

Technician Tird Grade (T/3) – Staf Sergeant

Technician Fourth Grade (T/4) – Sergeant

Technician Fifh Grade (T/5) – Corporal

På väg mot foden Meuse

På kvällen den 22 december 1944 rastade förstyrkan i 2. Panzer-Division – tyska 2. pansardivisionen – i den lilla byn Hargimont i östra Belgien. Gården till det på den tiden delvis förfallna medeltidsslottet Château de Jemeppe, alldeles nedanför skogsbacken som leder ned till Hargimont österifrån, var fylld av tyska stridsfordon. Likaså på de trånga bygatorna, på fälten och i skogsdungar runt byn – överallt stod tyska stridsfordon av alla de slag parkerade, sammanlagt ett tusental. Det var som en utställning av den tyska arméns fordonspark i slutet av andra världskriget: Pansarskyttefordon av typ halvbandvagnen Hanomag, åttahjuliga Puma-pansarbilar, stora 11- och 18-tons halvband-dragfordon av typ Sonderkraffahrzeug 7 och 9, fyrhjulsdrivna 4,5-tons MAN 4500-lastbilar, litet mindre Opel Blitz-lastbilar, Maultier-lastbilar försedda med halvband, små Volkswagen Schwimmwagen-amfbiebilar, diverse lufvärnsfordon, olika typer av motorcyklar, erövrade amerikanska fordon av alla sorter och en hel uppsjö av civila fordon. Strategiskt utplacerade på de höjder som omger byn stod de fruktade stridsvagnarna av typ Panther och Panzer IV samt infanterikanonvagnar av typ Sturmgeschütz III. Mellan de parkerade fordonen inne i den mörka byn vankade tyska vaktposter av och an eller stod och slog åkarbrasor i den iskalla natten. Andra höll ställningar utanför byn, och några av de minst lyckligt lottade var ute på spaningsuppdrag i omgivningarna. Många andra låg och sov inne i de tvångsrekvirerade husen. En del av dem vaknade inte ens av de regelbundna knallarna från det tyska artilleri som utsatte staden Marche, några kilometer längre bort i nordost, för en sporadisk eldgivning.

Major Ernst von Cochenhausen, chefen för den tyska förstyrkan, väntade på soluppgången då han skulle återuppta framryckningen i det som väntades bli den sista etappen fram till – och över – foden Meuse. Den 44-årige von Cochenhausen var en veteran som deltagit i den tyska inmarschen i det tjeckiska Sudetlandet 1938. Han sårades redan under den färde krigsdagen i Polen 1939, men återvände och ledde ett motorcykelkompani och senare en motorcykelbataljon på östfronten. Efer fullbordad regementschefsutbildning överfördes han i december 1944 till 2. Panzer-Division, där han blev ställföreträdande chef för Panzergrenadier-Regiment 304. I denna position anförde han den stridsgrupp som gavs namn efer honom själv, Kampfgruppe Cochenhausen. Jämte pansarspaningsbataljonen utgjorde denna förstyrkan i 2. Panzer-Division.

På krönet till backen ovanför Château de Jemeppe pyrde det fortfarande om de amerikanska stridsfordon som tyskarna slagit ut bara några timmar tidigare. Det var en kombinerad stridsstyrka från två amerikanska divisioner – 84. infanteridivisionen och 3. pansardivisionen – som drivits på fykten på kvällen den 22 december, varefer tyskarna kunde sätta sig i besittning av Hargimont. Men det var bara den senaste i den rad framgångsrika drabbningar som 2. Panzer-Division haf med amerikanerna sedan Ardennerofensiven inleddes en vecka tidigare.

Männen i 2. Panzer-Division hade, från sitt perspektiv, anledning att känna stolthet över divisionens militära prestationer. Divisionen hade grundats redan 1935, när Hitler återinförde den allmänna värnplikten och började bygga upp den tyska krigsmakten, vilket Versaillesavtalet 1919 hade förbjudit. Dess första förbandschef var ingen mindre än det tyska pansarvapnets och blixtkrigets fader, Heinz Guderian. 2. Panzer-Division deltog i såväl inmarschen i Österrike (Anschluss) i mars 1938 som ockupationen av det tjeckiska Sudetlandet efer Münchenöverenskommelsen i september samma år. I andra världskriget stred 2. Panzer-Division med stor framgång på nästan alla krigsskådeplatser – Polen 1939, i väst 1940, Balkanhalvön 1941, östfronten 1941-1944 och slutligen västfronten, inklusive Normandie, 1944.

Höjdpunkten i 2. Panzer-Divisions karriär nåddes den 20 maj 1940, under blixktkriget i väster, när divisionen som första tyska förband nådde fram till Engelska kanalen. Därigenom var en hel allierad armégrupp fångad i en gigantisk säck i norr. Detta markerade början till det segerrika slutet på det tyska fälttåget i väster. Men frågan som veteranerna i divisionen kunde ställa sig där i den lilla belgiska byn Hargimont den kyliga natten till den 23 december 1944 var om de nu ändå inte var på väg att överträfa denna bedrif.

Under den vecka som gått sedan den tyska Ardennerofensiven inleddes den 16 december 1944, hade 2. Panzer-Division avancerat nittio kilometer över usla småvägar och leriga fält, betvingande allt motstånd som den väldiga amerikanska armén ställt i dess väg. Fiendens moral verkar vara på upphällningen, konstaterade divisionchefen, Oberst Meinrad von Lauchert, i den rapport han sammanställde på kvällen den 22 december 1944. von Lauchert fortsatte:

Efer striden vid Noville har vi inte mött mer än svagt motstånd som vi övervunnit med största enkelhet – förutom söder om Marche idag.

Detta var resultatet av en hel serie fullkomligt förödande nederlag som 2. Panzer-Division tillfogat sin amerikanska motståndare.

Det började under småtimmarna natten till den 16 december 1944, när särskilt utvalda stormtrupper ur divisionen tyst paddlade över den tyska gränsfoden Our och i skydd av mörker och dimma smög sig förbi de amerikanska ställningarna bland bergen på andra sidan. Samtidigt smög sig tiotusentals andra tyska soldater från femton andra divisioner på samma vis fram till anfallsställningar längs hela Ardennerfronten. Anfallet tog de oförberedda amerikanerna fullkomligt med överraskning. Snart kunde divisionens pansar rulla över en hastigt färdigställd bro, och vid den lilla byn Marnach, en halvmil in i Luxemburg, slog 2. Panzer-Division sönder den första pansarstyrka som amerikanerna satte emot dem.

Därefter gällde det för 2. Panzer-Division att säkra övergången över floden Clerve vid Clervaux, tolv kilometer från anfallets utgångspunkt. Detta genomfördes under loppet av offensivens andra dag, i ett pansarslag där amerikanerna förlorade 60 och 2. Panzer-Division inte mer än fyra stridsvagnar. Det regemente ur amerikanska 28. infanteridivisionen som försökte hejda tyskarna här blev fullkomligt upprivet, och regementschefen, Colonel Hurley Fuller, befann sig bland de många amerikaner som togs tillfånga.

Inom loppet av fyrtioåtta timmar hade den segerrika och självsäkra amerikanska armén på västfronten kastats fullkomligt över ända, och demoraliserade soldater flydde huvudstupa västerut medan tyska pansarkolonner rullade fram till synes oövervinneliga. Bland de längst framskjutna tyska förbanden befann sig Meinrad von Laucherts pansardivision.

På offensivens tredje dag förde amerikanska 9. pansardivisionen fram sin reservstyrka för att hejda 2. Panzer-Division. Det slutade med att det amerikanska förbandet blev i det närmaste helt utplånat. Efterlämnande 45 brinnande Sherman-stridsvagnar retirerade vad som återstod av det amerikanska pansarförbandet. Bland de stupade befann sig chefen för amerikanska 2nd Tank Battalion. Den kvällen stod 2. Panzer-Division nästan fyra mil väster om sitt utgångsläge för anfall, och hade dittills inte tillfogats mer än marginella egna förluster.

Amerikanerna förde fram en tredje division – 10. pansardivisionen – i 2. Panzer-Divisions södra flank. Men under två dagar av våldsamma pansarslag fick även denna amerikanska division se sina formationer skjutas i småsmulor av det tyska pansaret. Det sista, avgörande slaget ägde rum vid Noville, ett litet samhälle nordost om Bastogne. Vid det laget hade 2. Panzer-Division kanske kunnat erövra Bastogne genom ett anfall norrifrån, men de tyska befälhavarna hade andra planer för von Laucherts division: Den skulle utgöra spjutspetsen i den blixtframryckning som syftade till att upprätta ett brohuvud över floden Meuse, fågelvägen drygt sex mil västerut. Den tyska rapporten av den 20 december 1944 konstaterade: Fienden drar sig flyktartat undan.

Ett som det verkade sista amerikanskt försök att hejda den tyska framryckningen gjordes vid Hargimont på eftermiddagen den 22 december. Det slutade med att amerikanernas 3. pansardivision och 84. infanteridivision tvingades retirera.

Vid det här laget verkade 2. Panzer-Division inte bara vara fullkomligt oövervinnelig; dess båda flanker täcktes dessutom av andra kraftiga tyska styrkor. Till vänster stod pansardivisionen Lehr under den ryktbare Generalleutnant Fritz Bayerlein. Till höger stod 116. Panzer-Division, den berömda Windhund-divisionen, som i likhet med 2. Panzer-Division plöjt fram som en ångvält, malande ned allt amerikanskt motstånd i sin väg. Även denna pansardivision hade avancerat nio mil på mindre än en vecka. Litet längre österut befann sig ytterligare två pansardivisioner – 2. SS-Panzer-Division Das Reich och 9. SS-Panzer-Division Hohenstaufen – samt en infanteridivision. Tillsammans förfogade dessa tyska förband när offensiven inleddes över mer än 400 operationsdugliga stridsvagnar, varav nästan två tredjedelar utgjordes av modellen Panzerkampfwagen V Panther – vida överlägsen allt vad de västallierade hade i stridsvagnsväg.

I den soluppgång som von Cochenhausen väntade på i Hargimont, skulle 2. Panzer-Division ta den närmaste vägen över åkrarna på den nu frusna högplatån mot bron över floden Meuse vid Dinant. Avståndet dit var visserligen två och en halv mil, men mellan Hargimont och Dinant stod inte mer än relativt svaga allierade styrkor, så tyskarna räknade med att kunna tillryggalägga hela denna sträcka under följande dag, den 23 december. Divisionchefen von Lauchert meddelade självsäkert kårstaben på kvällen den 22 december 1944:

Vår huvudstyrka kommer att fortsätta framryckningen … Vi kommer att besätta området Celles – Conjoux och förbereda en övergång av Meuse vid Anseremme [strax söder om Dinant].

2. Panzer-Division hade spelat en avgörande roll i söndersmulandet av de allierades försvarsstrategi i väster 1940 genom att gå över floden Meuse vid den franska staden Sedan den 13 maj 1940. Det öppnade vägen för den blixtsnabba framryckningen till Engelska kanalen. Nu, i december 1944, såg det ut som om divisionen skulle komma att upprepa en liknande bragd. Om bara denna pansardivision tog sig över Meuse, skulle det förmodligen tvinga de allierade till en allmän reträtt bakom floden; i annat fall riskerade deras förband att bli avskurna. Detta i sin tur skulle kunna leda till att de båda tyska pansararméer som satts in i Ardenneroffensiven den 16 december 1944 – 5. Panzerarmee och 6. SS-Panzerarmee – lyckades i sin målsättning att tränga fram till hamnstaden Antwerpen. Därigenom vore hela den brittisk-kanadensiska 21. armégruppen, inklusive amerikanska 1. och 9. arméerna, avskurna i norr. I beaktande av omständigheterna vore det en tysk seger som skulle ställa till och med segern i väster i maj-juni 1940 i skuggan.

Vid Dinant instruerades på kvällen den 22 december 1944 brittiska 3rd Royal Tank Regiment att förbereda en reträtt till Saint-Gérard, en dryg halvmil väster om Meuse. Vägen tycktes verkligen ligga öppen för det tyska pansaret. Hur hade denna situation över huvud taget kunnat uppstå – i det sjätte krigsåret, ett halvår efter de allierades framgångsrika landstigning i Normandie? Det var den fråga en hel värld ställde sig.

Tyska Panther-stridsvagnar rullar fram genom en liten by under offensiven vintern 1944/1945. Det tyska anfallet i Ardennerna i december 1944 var fullständigt oväntat för de allierade. (BArch, Bild 183-1985-0104-500/Dr Paul Wolff)

KAPITEL 1

Vägen till Ardenneroffensiven – mot avgrunden

Om vår framryckning fortsätter i samma takt som under de senaste veckorna, kommer vi att vara i Berlin den 28 september.

- General John Kennedy, operationschef i brittiska War Office i London,

6 september 1944.

¹

Regnet vräkte ned när de sovjetiska stormkompanierna lämnade sina ställningar och skyndade fram mellan tyskarnas ställningar. Understödda av minröjare och pansarvärnskanonvagnar kastade de sig över sin motståndare. Den ena tyska ställningen efter den andra nedkämpades.

Det var sen eftermiddag torsdagen den 22 juni 1944. Operation Bagration, Röda arméns största offensiv – de allierades största offensiv under hela andra världskriget – hade just börjat, och tyskarna märkte ingenting av detta! Striderna fortsatte under hela natten, då sovjetiska förband som blivit särskilt tränade för strid i mörker sattes in. Under tiden dånade omkring ettusen sovjetiska flygplan in över de tyska linjerna. Dessa kunde fokusera på tyska artilleriställningar och starkare försvarsgrupperingar, då de vitryska partisanerna redan klarat av uppgiften att slå ut en stor del av järnvägsnätet bakom den tyska fronten.² För staben i tyska armégrupp Mitten, Heeresgruppe Mitte – en av den tyska krigsmaktens starkaste armégrupper, den som motstått Röda arméns attacker längre än någon annan styrka – såg det emellertid inte ut som något annat än en utvidgning av de djupa spaningsframstötar som Röda armén ägnat sig åt i flera månader. Enligt regelboken inleddes ett storanfall av stora stridsvagnskoncentrationer, men här fanns mest infanteri med pansarvärnskanonvagnar och endast några få medeltunga stridsvagnar.

Klockan fem på morgonen den 23 juni gav general Ivan Bagramjan, chefen för sovjetiska 1. Baltiska fronten, artilleriet order om eld. Men det sattes inte in över hela linjen, utan bara på de punkter där infanteriframstötarna hejdats framför tyska motståndsnästen. Inte ens när ryssarna skickade in starka pansarförband – inklusive två regementen med de nya tunga Josef Stalin 2-stridsvagnarna – i de bräscher som infanteriet slagit upp i de tyska försvarslinjerna, gick det upp för den tyska ledningen vad som stod på.

Norr och söder om den vitryska staden Vitebsk, knappt femton mil sydost om gränsen till Lettland, utkämpade tyska 3. Panzerarmee en förtvivlad strid. Varhelst tyskarna lyckades hejda sin motståndare, dök attack- eller bombflygplan ned ur molnen och bombade de tyska ställningarna sönder och samman. Under loppet av den 23 juni genomförde de sovjetiska 1. och 3. luftarméerna nära sjuttonhundra individuella flyguppdrag för att understödja Röda arméns marktrupper i Vitebsk-sektorn. Av det tyska flyget syntes nästan ingenting – den tyske flygvapenchefen i området var fortfarande av uppfattningen att det rörde sig om ett sovjetiskt avlastningsanfall.³

Så skickligt hade man på den sovjetiska sidan maskerat sina anfallsförberedelser att tyskarna var fullkomligt ovetande om vilken enorm styrkekoncentration som byggts upp mot Armégrupp Mitten: 1,67 miljoner man med 4 000 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar, samt 24 000 artilleripjäser och granatkastare.

Det var först på den sovjetiska offensivens tredje dag, den 24 juni, som det gick upp för den tyska ledningen att Röda armén satt in ett storanfall som syftade till inget mindre än att förgöra hela Heeresgruppe Mitte.⁴ Men då var det för sent. Pansaret i 1. Baltiska och 3. Vitryska fronterna hade redan åstadkommit djupa inbrytningar. Vid Vitebsk blev en styrka på 38 000 man ur 3. Panzerarmee omringad och till största delen förintad. Längre söderut, vid Bobrujsk, blev stora delar av tyska 9. Armee omringad.

Från första stund hade det sovjetiska flyget ett totalt luftherravälde, och anfall från luften spelade en helt avgörande roll för det hastiga sammanbrott för Heeresgruppe Mitte som nu följde. Den 2 juli slöt sig Röda arméns kniptång om 105 000 tyska soldater ur 4. Armee vid den vitryska huvudstaden Minsk. Några dagar senare kollapsade 4. Armees motstånd. Sextiotusen man gick i sovjetisk fångenskap. Vid det laget hade Heeresgruppe Mitte förlorat 350 000 av de 490 000 soldater som stått till förfogande bara drygt två veckor tidigare. Under de följande veckorna skulle ytterligare 100 000 man adderas till den tyska armégruppens förluster.

Efter slaget vid Kursk sommaren 1943 hade tyskarna pressats tillbaka bit för bit av Röda armén, men med undantag för kollapsen på Krimhalvön våren 1944, hade det varit med i stort sett sammanhållna tyska linjer. Fram till operation Bagration hade det funnits en förhoppning om att någonstans kunna låsa Röda armén längs kraftiga försvarsställningar på östfronten. Det totala sammanbrottet för Heeresgruppe Mitte de första dagarna i juli 1944, gav den tyska ledningen den smärtsamma insikten att kriget mot Sovjetunionen oåterkalleligen var förlorat.

Den 13 juli utvidgades den sovjetiska offensiven i och med att marskalk Ivan Konjevs 1. Ukrainska front gick till anfall mot Heeresgruppe Nordukraine i nordvästra Ukraina. Även här spelade det sovjetiska övertaget i luften en avgörande roll för markstridernas förlopp. Genom ett kraftfullt sovjetiskt flygunderstöd lyckades Konjevs trupper omringa och tillintetgöra en stor tysk styrka vid Brody. Fram till den 29 juli tillfogade 1. Ukrainska fronten Heeresgruppe Nordukraine en förlust av 198 000 man mot 37 400 egna personförluster. Medan Konjevs styrkor drev ut tyskarna ur Ukraina och bröt förbindelsen mellan Heeresgruppe Nordukraine och Heeresgruppe Mitte, flydde de sargade resterna av den senare tyska armégruppen i mer eller mindre panik västerut. I slutet av juli 1944 hade Röda armén nått fram till Rigabukten och skar därmed av ytterligare en tysk armégrupp – Heeresgruppe Nord – i Estland och norra Lettland, medan 1. Ukrainska fronten närmade sig Warszawa.

Det var först genom hastigt insatta tyska förstärkningar – inklusive sådana som kallats in från Normandie, där tyskar och västallierade låsts i ett ställningskrig sedan landstigningen den 6 juni – som Röda armén, som vid det laget dessutom för tillfället kört slut på sin offensivkraft, kunde hejdas alldeles öster om Warszawa. Förbindelsen till Heeresgruppe Nord kunde också med nöd och näppe återställas.

Tyska fallskärmsjägare i Normandie sommaren 1944. Vid den här tiden var Tyskland hårt ansatt på alla fronter och det var ganska uppenbart att kriget var förlorat, vilket även avspeglade sig i stridsmoralen på såväl öst- som västfronten. Detta var dock en insikt som inte skulle stå sig på den tyska sidan året ut. (BArch, Bild 101I-586-2225-11A/Slickers)

De sovjetiska genombrotten var kulmen på den allvarliga kris som tyskarna kastats in i när det efter de första dagarna av den allierade invasionen i Normandie i nordvästra Frankrike stod klart att det brittisk-amerikanska brohuvudet inte skulle kunna elimineras. De västallierades tunga fartygsartilleri som kontrollerade området runt landstigningsstränderna, deras massiva luftöverlägsenhet – mot i runda tal 10 000 allierade jakt- och bombflygplan stod i medeltal drygt ettusen tyska flygplan på västfronten – och de allierades snart allt större numerära överlägsenhet på marken, gjorde det uppenbart för envar att det bara var en tidsfråga innan tyskarna förlorat kontrollen över Frankrike. Under hela juli månad 1944 väntade sig den tyska ledningen att de västallierade vilken dag som helst skulle åstadkomma ett strategiskt genombrott.⁵ Styrkeförhållandet i Normandie var den tredje veckan i juli ungefär som vid operation Bagration – det stod omkring 1,5 miljoner allierade soldater mot cirka 380 000 man på den tyska sidan.⁶ En skillnad bestod emellertid däri att de västallierade i Normandie hade en mer än dubbelt så stor styrketäthet – alltså soldater per kilometer – som Röda armén i Bagration.

Den 20 juli 1944 slog en grupp sammansvurna till med sitt attentat mot Hitler i ett sista försök att rädda en hopplös situation. Resultatet är välkänt – kuppförsöket misslyckades, och den nazistiske diktatorns redan enorma makt över krigsmakten stärktes om möjligt ännu mer.

Den 24 juli satte amerikanerna in 350 tunga bombflygplan mot de tyska ställningarna vid det sydvästra hörnet av det allierade brohuvudet i Normandie, där hörnpelaren i det tyska försvaret utgjordes av pansardivisionen Panzer Lehr under Generalleutnant Fritz Bayerlein. Denna bombning kostade Panzer Lehr en förlust av trehundrafemtio man och tio pansarfordon, men det var inte värre än tyskarna kunde tåla. Bayerlein, som räknade med att detta var inledningen till ett amerikanskt genombrottsförsök, förde fram sina reserver. Dessa gick i ställning lagom till följande dags massiva amerikanska flyganfall. Detta började klockan 09.38. I nitton minuter utsattes de tyska ställningarna på sju kilometers bredd för låganfall av jaktbombplan från åtta jaktflottiljer, Fighter Group, i amerikanska 9th Air Force. Omedelbart efteråt dånade femtonhundra tunga bombflygplan från amerikanska 8th Air Force in och fällde tretusen ton bomber över samma frontavsnitt. Dessa hade knappt gett sig av förrän ytterligare sju Fighter Group från 9th Air Force bombade och besköt de vid det laget fullkomligt upplöjda tyska ställningarna med kulsprutor, och därefter följde femtio minuters bombanfall av femhundraåttio medeltunga bombflygplan.

Tre timmars bombanfall hade, med Bayerleins ord, en fullkomligt förödande effekt på stridsmoralen hos trupperna, som i många fall kapitulerade, deserterade till fienden eller flydde till det bakre området, försåvitt de överlevde bombningarna.⁷ Andra blev galna eller paralyserade och var helt oförmögna till någon som helst handling.⁸ Efter kriget tillstod Bayerlein att detta flyganfall var det värsta jag upplevde under hela kriget, och då hade jag ändå deltagit på flera av de viktigaste slagfälten på samtliga krigsskådeplatser.⁹

Amerikanska soldater, understödda av M10-pansarvärnskanonvagnar, framrycker i närheten av Avranches i Frankrike i augusti 1944. (The Paul Warp Collection)

Med Panzer Lehr fullkomligt utplånad och andra tyska förband – exempelvis 116. Panzer-Division – hindrade från att ingripa på grund av anfall från allierade jaktbombare, lyckades de amerikanska markstyrkorna till slut åstadkomma det operativa genombrott som man eftersträvat i nära två månaders tid. Den 30-31 juli rämnade de tyska ställningarna vid Avranches.

Följande dag lyftes de amerikanska förbanden i Normandie ur den gemensamma allierade armégruppen 21 Army Group, som under befäl av den brittiske General Bernard Montgomery haft det samlade befälet över alla allierade styrkor i Normandie. General Montgomery fortsatte visserligen i ytterligare några veckor att vara högste befälhavare för de allierade markstyrkorna i Frankrike, men nu bildades 12th Army Group för att under ledning av den tidigare chefen för amerikanska 1st Army, Lieutenant General Omar Bradley, leda de båda amerikanska arméerna: 1st Army, som ställdes under befäl av Lieutenant General Courtney Hodges, och den nybildade 3rd Army, som bildades genom att styrkor bröts ut ur 1st Army. Till chef för 3rd Army utsågs Lieutenant General George S. Patton.

Den allierade huvudstyrkan – 812 000 amerikanska soldater med 2 451 stridsvagnar och pansarvärnskanonvagnar – hade dragits samman till den västra flanken.¹⁰ Tyskarna, som koncentrerat 645 av sina drygt 800 stridsvagnar vid Normandie mot brittiska 2nd Army och kanadensiska 1st Army på den östra flanken, hade ingen chans att stå emot Pattons pansarstyrkor när dessa nu kommit i rullning i väster.¹¹ Under uppvisande av en genialisk organisationsförmåga, slussade Patton inom loppet av 72 timmar sju amerikanska divisioner över den enda bron vid Avranches.¹²

Planenligt bildades även ett nytt taktiskt flygkommando inom 9th Air Force, XIX Tactical Air Command under Major General Otto P. Weyland, med uppgift att förse 3rd Army med taktiskt flygunderstöd.¹³ XIX Tactical Air Command utvecklade en ny amerikansk taktik för taktiskt flygunderstöd – Armored Column Cover-metoden, enligt vilken en flygstridsledare med direkt radiosamband med flygplan i luften färdades i de framryckande pansarförbandens tätkolonn, samtidigt som jaktbombflygplan befann sig i luften ovanför, redo att slå till mot vadhelst jaktstridsledaren kallade dem till.

Pattons 3rd Army stötte solfjäderformigt åt väster, söder och sydost från luckan vid Avranches och kunde genomföra en blixtsnabb framryckning där Weylands flygare dessutom täckte pansarförbandens flanker. I själva verket mötte Major General Middletons VIII Corps ur 3rd Army knappt något motstånd. Svepet genom Bretagne i väster genomfördes i ett område som huvudsakligen evakuerats av tyskarna och där byar och städer redan övertagits av den franska motståndsrörelsen.¹⁴ Spillrorna av fyra tyska divisioner som befann sig i detta område drog sig hastigt undan för att istället bita sig fast i Atlanthamnarna Brest, Lorient och Saint-Nazaire. På detta frontavsnitt hade det amerikanska flyget dessutom ett i det närmaste totalt luftherravälde.

Inte heller mot Pattons framryckning åt sydost kunde tyskarna uppbåda styrkor som kunde bjuda något organiserat motstånd, och den 8 augusti befriades Le Mans, fjorton mil söder om de tyska ställningarna vid Caen på den östra flanken vid Normandie. Därmed hotades Heeresgruppe B, den tyska armégruppen i Normandie, av att bli avskuren väster om floden Seine. Generalfeldmarschall Günther von Kluge, som den 2 juli efterträtt Generalfeldmarschall Gerd von Rundstedt som chef för denna armégrupp, föreslog en reträtt från Normandie för att bygga upp en ny försvarslinje från Seines mynning i Engelska kanalen och vidare till den schweiziska gränsen.

En formation amerikanska Douglas A-20-bombflygplan ur 9th Air Force på väg in mot Frankrike för att understödja striderna vid Normandie. Det allierade flyget spelade en utslagsgivande roll på västfronten 1944. (US Army)

Men Hitler gav istället order om ett motanfall mot Avranches i syfte att skära av Pattons armé i söder. Ett sådant motanfall kunde kanske ha haft utsikter att lyckas om det inte varit för det allierade luftherraväldet. För von Kluge och dennes generaler stod det klart att företaget var dömt att misslyckas, men i skräcken för den våg av förföljelse som följde på 20-juliattentatet vågade ingen opponera sig.

De tyska befälhavarna är tämligen överens om att det var det allierade flyget som satte stopp för den tyska motoffensiven innan denna ens kommit igång. De kom flera hundra åt gången, avfyrande sina raketer mot koncentrationerna av stridsvagnar och fordon. Vi var oförmögna att göra någonting mot dem och kunde inte göra några ytterligare framsteg, skrev exempelvis chefen för 2. Panzer-Division, Generalleutnant Heinrich von Lüttwitz.¹⁵ Därefter gick de allierade till anfall från norr och söder för att fånga hela Heeresgruppe B i en säck vid Falaise söder om Caen. Mitt i detta dramatiska slag – den 17 augusti – lät Hitler avskeda von Kluge och ersatte denne med Generalfeldmarschall Walter Model.*

När Model anlände till Frankrike, befann sig 100 000 tyska soldater i den så kallade Falaise-fickan. Deras ytterst smala förbindelsekorridor österut var utsatt för oupphörliga flyganfall; en allierad flygare rapporterade att hela området står i lågor.¹⁶ Men Model åtnjöt – som en av få höga tyska befälhavare vid den här tiden – Hitlers odelade förtroende. Han anlände precis från östfronten, där han bidragit till att hejda den stora sovjetiska offensiven. Därför kunde han tillåta sig att ge trupperna order om att evakuera Falaise-fickan.

Tyska pansarvärnskanonvagnar av typ Jagdpanther från schwere Panzerjäger-Abteilung 654 passerar genom en fransk ort under striderna på västfronten sommaren 1944. Med sin 88 mm pansarvärnskanon av typ PaK 43/3 L/71 var Jagdpanther ett fruktat vapen som kunde slå ut allierade stridsvagnar på uppemot tre kilometers håll. Trots att det tyska pansarvapnet var påtagligt överlägset de västallierades stridsvagnar, avgjordes slaget till de senares fördel av den brittisk-amerikanska luftöverlägsenheten. (BArch, Bild 101I-301-1951-06/Kurth)

Även om tyskt pansar lyckades hindra de allierade markstyrkorna från att tillsluta säcken, blev evakueringen ytterst svår på grund av de massiva allierade flyganfallen. Omkring 50 000 man lyckades retirera österut, men merparten av den tyngre utrustningen blev kvar i Falaise-området – huvudsakligen ett resultat av flyganfallen.*

Hela den tyska strategin i Frankrike – som fram till dess bestått i ambitionen att driva de allierade tillbaka ut i havet – kollapsade nu. Den 15 augusti gick en allierad styrka under Lieutenant General Alexander Patch i land i södra Frankrike och kunde utan större svårigheter etablera ett brohuvud. Hitler hade inget annat val än att den 16 augusti beordra Armeegruppe G, som dittills hållit positioner i sydvästra Frankrike, att genomföra en hastig reträtt nordösterut.¹⁷ Detta sammanföll med Models evakuering av Falaise-fickan, som övergick i en brådstörtad reträtt från Frankrike när Pattons amerikanska 3rd Army den 20 augusti korsade floden Seine söder om Paris.

Samma dag, den 20 augusti, inledde Röda armén nästa storoffensiv på östfronten – nu riktad mot Rumänien, Hitlers trogna allierade sedan fyra år tillbaka. Trots relativt jämbördiga styrkeförhållanden – 1,3 miljoner sovjetiska soldater gick till anfall mot 900 000 man axeltrupper – bröt det tysk-rumänska försvaret hastigt samman. Även här var det i stor utsträckning ett resultat av anfallarens flygoperationer.¹⁸ Den nya tyska 6. Armee – som alltså givits samma beteckning som den armé som gick under i Stalingrad i januari 1943 – blev, liksom sin föregångare, inringad av de sovjetiska styrkorna; den enda skillnaden av betydelse var att undergången här kom betydligt snabbare. I början av september 1944 hade denna andra 6. Armee upphört att existera. Förlusterna uppgick till 200 000 tyska soldater, varav 115 000 hamnade i sovjetisk fångenskap. Därmed hade Tyskland förlorat katastrofala 1,27 miljoner soldater, varav drygt 900 000 på östfronten, inom loppet av knappt tre månader.¹⁹

Knappt hade Hitler nåtts av nyheten om att de rumänska oljefälten – som svarat för huvuddelen av Tysklands råolja – gått förlorade, förrän två av Nazitysklands tidigare allierade bytte läger. Från Rumänien fortsatte Röda armén in i Bulgarien, som den 8 september förklarade Tyskland krig. Bara fyra dagar tidigare hade Finland – hårt ansatt av den sovjetiska offensiv som satts in på Karelska näset i juni 1944 – undertecknat ett vapenstillestånd med Sovjetunionen. Detta var ett mycket hårt slag för hela den tyska strategin på östfronten, då Finland kunnat binda ansenliga sovjetiska truppstyrkor. Dessa kunde nu börja överföras till fronten mot Tyskland.

Det var bara ett frontavsnitt – det i Italien – som inte fullständigt rämnade för tyskarna under sommaren 1944. Här misslyckades de allierade, trots en betryggande numerär överlägsenhet, med att åstadkomma någonting annat än en begränsad tillbakatryckning av de tyska linjerna genom den storoffensiv som sattes in den 25 augusti 1944. Därigenom blev det möjligt för tyskarna att omgruppera styrkor från den italienska fronten och till andra mer krisartade avsnitt. Militärhistorikern John Ellis är skoningslös i sitt omdöme om den allierade militärledningen i Italien:

Nästan samtliga allierade generaler gjorde riktigt dåligt ifrån sig och uppvisade en uppseendeväckande brist på såväl taktisk som strategisk förståelse. Ofta kunde de inte ens enas om vad som skulle göras. Hela tiden, ända från första början, hämmades hela det italienska fälttåget av en djupgående oenighet mellan amerikaner och britter.²⁰

Detta var förstås något som tyskarna noterade och drog viktiga slutsatser av. Faktum är att det inte såg mycket bättre ut på västfronten, där de allierade av liknande anledningar misslyckades med att fullt ut utnyttja den situation som uppstod genom det tyska nederlaget vid Falaise. Generalfeldmarschall Model, som utsetts till både chef för Heeresgruppe B vid Normandie och tysk överbefälhavare på västfronten (OB West), sammanfattade den 29 augusti situationen i Heeresgruppe B: Armégruppens elva infanteridivisionerna hade tillsammans en personalstyrka motsvarande inte mer än fyra normalstora divisioner, om man frånser det faktum att de förlorat nästan all sin tunga utrustning. De elva pansar- och pansargrenadjärdivisionerna förfogade inte över mer än vardera i genomsnitt mellan fem och tio stridsvagnar.²¹ I beaktande av dessa omständigheter, meddelade Model Hitler, fanns det ingen annan möjlighet än att genomföra en hastig reträtt tillbaka till Tyskland.

Kriget kunde mycket lätt ha avslutats i september 1944, konstaterar den brittiske militärhistorikern Basil H. Liddell Hart.²² Med nära tretusen stridsvagnar, halvannan miljon soldater och fjortontusen stridsflygplan till sitt förfogande, hade de allierade teoretiskt sett möjligheten att redan på hösten 1944 tillintetgöra de sista resterna av den tyska västarmén – vilket fullkomligt misslyckades.

Att den tyska västhären inte bara överlevde, utan dessutom under den första hälften av september kunde stabilisera fronten, beskrevs – inte helt utan fog – av den tyska krigspropagandan som ett slags militärt under. I mitten av september 1944 hade de allierades arméer i stort sett blivit fastlåsta längs en linje från en punkt strax söder om den holländsk-belgiska gränsen, och vidare ungefär längs den (nuvarande) tyska gränsen mot Belgien och Luxemburg och nästan rakt söderut längs floden Moselle.*

Förklaringen till denna abrupta vändning kan till icke ringa del sökas hos den tyska ledningen. Nu var Hitler långt ifrån den tidernas störste fältherre som en av hans lismande underhuggare en gång kallat honom – den tyska katastrofen i Falaise orsakades t.ex. av Hitlers omdömeslösa anfallsorder – men bland hans generaler fanns några av krigets skickligaste befälhavare. En av dem var Generalfeldmarschall Walter Model, som tidigare räddat åtskilliga svåra situationer för den tyska krigsmakten på östfronten. I januari 1942, när Röda armén var i färd med att riva upp tyska 9. Armee väster om Moskva, hade Models personliga ingripande vänt hela situationen. Den tyske militärhistorikern Paul Carell (Paul Karl Schmidt) skriver:

Model dök personligen upp överallt. […] Han hoppade plötsligt ur en lednings-Kübelwagen framför en bataljons ledningsplats, kom sättande på en häst genom den djupa snön i främsta linjen, eldade på manskapet, delade ut lovord eller kritiserade, och gick till och med, viftande med sin pistol, i spetsen för en bataljon till anfall mot en fiendestyrka som åstadkommit ett genombrott. Denna mycket energiska general var överallt. Och där han inte befann sig för tillfället, kände man hans anda.²³

Med merparten av motorfordonen övergivna på den västra sidan av Seine, förföljda av fiendens mångdubbelt starkare pansarförband och utsatta för ständiga allierade flyganfall, övergick den tyska reträtten på västfronten i slutet av augusti 1944 snabbt till kaos och panik. Stridsmoralen rämnade. Några rader som nedtecknades av en tysk artillerist under dessa dagar ger uttryck för den rådande stämningen: Jag kommer inte att stanna kvar särskilt länge till. Jag vet inte varför vi fortfarande krigar. Mycket snart kommer jag att gå över till Tommies, om jag inte har blivit dödad innan dess.²⁴

I de tyska återtågskolonnerna spreds den galghumoristiska parollen heim ins Reich - tillbaka till Riket, alltså Tyskland.** De allierades underrättelsekommitté i Washington drog slutsatsen att de tyska arméerna skulle falla samman en efter en och att det var osannolikt att något organiserat motstånd under det tyska överkommandots befäl kommer att vara möjligt efter den 1 december 1944 … Det kommer kanske att upphöra tidigare än så. Utan tvekan vilade denna bedömning, när den gjordes, på en realistisk grund – men den hade inte tagit med två faktorer i beräkningen: Den allierade militärledningens missgrepp och den tyska ledningens förmåga att vända en svår situation.²⁵

Model skickade fram särskilt utvalda stabsofficerare för att tillsammans med fältgendarmer – den särskilda arméstyrka vars huvuduppgift var att upprätthålla militär ordning genom att bland annat jaga desertörer – och militärpoliser stoppa paniken, samla ihop splittrade förband och stoppa in enskilda eller grupper av flyende soldater i nyuppsatta frontförband.

Under tiden stampades en tysk försvarslinje i praktiken fram ur jorden längs den tyska västgränsen, från gränsen mot Schweiz i söder till Roermond mittemot nederländska Maastricht. Bygget av denna den så kallade Västvallen – som av de allierade döpts till Siegfriedlinjen – hade visserligen påbörjats redan 1936, men när de tyska arméerna satte in sitt blixtkrig i väster i maj 1940 var den fortfarande inte komplett. På grund av den hastiga tyska segern över Frankrike tilläts försvarsverket förfalla under de följande åren, och när Västvallen nu, på sensommaren 1944, åter visade sig behövas, var den allt annat än tillräcklig. Stridsvagnshindren – de så kallade draktänderna – var alltför små för att kunna hejda 1944 års stridsvagnar, bunkrarna var alltför tunna för att stå emot den nya tidens flygbomber, och deras skottgluggar var inte anpassade för 1944 års grövre pansarvärnskanoner.²⁶ Men den 20 augusti 1944 gav Hitler order om att Västvallen skulle förstärkas genom ett folkuppbåd, och på kort tid mobiliserades 211 000 arbetare för detta syfte.²⁷

Samtidigt omvandlades ett hundratal garnisons- och fästningsbataljoner i det bakre området, liksom flera utbildningsregementen och officersskolor, till frontförband. Det stukade Luftwaffe och den tyska marinen – vars ytfartyg huvudsakligen låg inaktiva i hamn – formligen dammsögs på överflödigt manskap. Alla dessa sattes samman i ett nytt slags infanteridivisioner – folkgrenadjärdivisioner.*

Beteckningen Volksgrenadier-Division anknöt till det tysknationalistiska/nazistiska begreppet völkisch, som innebar ett slags mytologisering av det tyska folket. Inspiratören till detta var SS-ledaren Heinrich Himmler, som utsetts till chef för den så kallade ersättningsarmén sedan dess tidigare befälhavare, General Friedrich Fromm, arresterats för att ha känt till konspirationsplanerna mot Hitler utan att ingripa.** Tanken var att med dessa folkgrenadjärdivisioner skapa ett nytt slags förband, ännu lojalare till Führern och utan band till vad som uppfattades som gamla konservativa värderingar hos den tyska krigsmakten. Folkgrenadjärdivisionerna underordnades dock den reguljära tyska krigsmakten, Wehrmacht, och byggdes upp kring en kärna av erfarna veteraner från någon division som tidigare blivit praktiskt taget utplånad. Ofta kom en folkgrenadjärdivision att få samma sifferbeteckning som en tidigare uppriven infanteridivision haft. Så till exempel bildades 26. Volksgrenadier-Division runt en kärna av överlevande veteraner från 26. Infanterie-Division, som till största delen utplånats på östfronten. Det nya med dessa folkgrenadjärdivisioner var framför allt att de bantats ned till vardera sex bataljoner istället för nio, som varit standard i tyska infanteridivisioner – alltså med en nominell personalstyrka på omkring 10 000 man istället för 17 000.

Utöver dessa nya förband förfogade Luftwaffe över sex nybildade fallskärmsjägarregementen med sammanlagt tjugotusen man. Dessa tillfördes tiotusen