Bortförda

Kapitel 1

Varenda dag när Klas och Elena kom hem möttes de av ett berg av brev. De läste de flesta och svarade vänligt men bestämt nej.

- Vi skulle aldrig ställt upp i radion, sa Elena en dag.

Efter deras äventyr i Spanien och Marocko där de spårat upp och befriat Klas dotter Linda och hennes pojkvän, hade de till sist lovat att låta sig intervjuas i lokalradion.

Det blev även en stor nyhet i kvällstidningarna och sedan dess hade de fått brev där folk bad om hjälp med allt möjligt, men mest saknade anhöriga.

Båda tyckte de hade haft nog med äventyr för lång tid framåt. De jobbade som vanligt igen, Klas som lagerförman medan Elena jobbade i Klas ex-hustru Evas modebutik.

De hade undan för undan växlat in en del av de dollarsedlar de fått med sig från Marocko och hade nu en försvarlig slant på bankkontot. Men fortfarande hade de några sedelbuntar gömda i en garderob.

  Tiden gick och brevskörden blev allt mindre, men en fredagskväll ringde det på dörren. Klas öppnade och utanför stod en tjej i trettioårsåldern.

- Är det Klas, undrade hon.

- Ja, sa han.

- Får jag komma in och berätta en sak, undrade hon.

- Ok, men bara om du inte tillhör Jehovas vittnen, sa Klas och släppte in henne.

- Det kan jag lova, sa hon med ett svagt leende.

När hon kom in i ljuset och han hjälpt henne av med kappan såg han en blek och smal blond ung kvinna som verkade nervös.

Hon hälsade på Elena och presenterade sig som Anna, och sade att hon bodde i Göteborg.

- Jag är desperat, sa hon. Jag har försökt med allt och nu är ni mitt sista hopp.

- Hoppas inte på oss, sa Klas.

Han var rädd att de skulle bli indragna i något igen. De hade ju varit nära döden flera gånger de senaste åren både i Surinam och Marocko.

- Låt henne berätta, sa Elena och såg medlidsamt på den späda kvinnan som satt hopsjunken och såg ut som hon skulle börja gråta.

- Ok, sa Klas uppgivet. Berätta din historia.

- Vänta lite, sa Elena. Jag fixar lite fika först.

Under tiden Elena var i köket berättade Anna att hon tagit tåget och sedan frågat sig fram under tiden Klas studerade henne. Hon var ganska söt tyckte han, med gråblå ögon och regelbundna drag men han såg flera ärr i ansiktet. Hon hade kort blont hår som gick ner en en bit på halsen. Hennes figur var slank med långa ben och små bröst. Hon påminde om någon utländsk skådespelerska men Klas kom inte på namnet.

- De flesta jag frågade kände till er men de visste inte var ni bodde, sa hon.

- Nej så kända är vi inte, sa Klas och log.

- Till sist frågade jag en taxichaufför och han visste adressen så han skjutsade mig hit, sa hon.

Elena kom med kaffe och tilltugg och de pratade lite om Göteborg medan de fikade och Anna var nyfiken på Växjö så Klas berättade en del om staden. När de druckit ur kaffet gjorde sig Anna beredd.

- Vad du är lik Meg Ryan, utbrast Elena innan hon hann börja.

- Ja jag funderade just på vem du var lik, sa Klas.

- Jo det är en del som säger det, sa hon och log för första gången sedan hon stigit in genom dörren.

Vad kan hon ha att berätta...

Kapitel 2

Klas och Elena satt tysta och lyssnade när Anna började sin otroliga berättelse.

- Allt började när jag var tjugotvå, sa hon. Jag hade några månader tidigare fått min första fasta anställning på ett tryckeri och köpt en liten våning i Biskopsgården på västra Hisingen. Det är ett område med mycket utlänningar men det gjorde mig inget och det var nära till jobbet. Hållplatsen låg bara fyrahundra meter ifrån och efter femton minuter på spårvagnen var jag framme på jobbet. Dessutom bodde mina föräldrar inte så långt ifrån.

Halvvägs till hållplatsen fanns en liten park där jag brukade sitta ibland och titta på folk av alla de sorter gå förbi. Många av kvinnorna var helt täckta med schalar så man bara såg ögonen och jag tyckte nästan synd om dem när det var varmt på sommaren.

Min dåvarande pojkvän kom ofta och hälsade på men det var inget riktigt allvar mellan oss och snart rann förhållandet ut i sanden.

Efter att jag bott där några månader började jag känna mig ensam på kvällarna. Jag hade inte många kompisar och de jag hade bodde på andra sidan stan. Så jag började gå ut på helgerna och åkte till olika nattklubbar och hade kul. Jag sov över ibland hos någon kille men jag blev aldrig kär så det blev bara så kallat, one night stands.

En natt när jag inte träffat någon attraktiv kille var jag på väg hem ensam. När jag klivit av spårvagnen såg jag tre svartmuskiga män sitta på en bänk. De stirrade oblygt på mina ben där jag kom i kort kjol. Jag skyndade mig förbi och gick raskt mot mitt hyreshus med en krypande rädsla i maggropen. Och när jag tittade bakåt såg jag männen följa efter. Då blev jag riktigt rädd och började springa men snart hörde jag springande steg närma sig. Jag sprang för livet med blev upphunnen mittför parken. När de tog tag i mig skrek jag, men en av männen satte sin hand för min mun så det blev bara ett gnyende. Jag sprattlade och skrek när de drog in mig bland buskarna och tryckte ner mig på marken. En av männen satte sig på mina ben och han som höll för min mun låste mina armar så jag låg där panikslagen och helt hjälplös. Den tredje mannen rev itu min topp och sedan drog han till i bh-n så banden brast och han höll triumferande upp bh-n i luften och de andra skrattade rått. Mannen vid mina ben drog upp min kjol till midjan och drog itu mina trosor som han också triumferande höll upp i luften.

Klas och Elena såg hur tårarna rann nerför hennes kinder när hon berättade och Elena gav henne en servett som hon tog emot och torkade bort tårarna med.

- Vad är detta, tänkte jag. Håller jag på att bli våldtagen av tre män. Paniken släppte lite och jag blev fruktansvärt arg och öppnade munnen och bet till så bra jag orkade i handen som mannen pressade över munnen. Han skrek till och drog bort handen och då skrek jag så bra jag orkade och det måste ha hörts över hela grannskapet. Jag hann se att mannen där nere plockat fram sin kuk innan jag fick en smäll på hakan så jag tuppade av.

  Jag visste inte hur länge jag varit avsvimmad när jag vaknade. Männen var borta och jag tänkte att de redan var klara med mig. Men jag kände ingen ömhet eller något i vaginan och min kjol var nerdragen och min jacka var knäppt.

- Hur mår du, hörde jag en röst bakom mig.

Jag ryckte till och kröp ihop medan jag såg en annan man sitta och titta på mig.

- Var inte rädd, sa han. Svinen är borta.

Han talade svenska med kraftig brytning.

- Gjorde de det, fick jag ur mig.

- Nej de hann aldrig, sa han. Jag kom i tid.

Jag andades ut men jag var vaksam för den nye mannen kunde ju utnyttja situationen om han ville.

- Ska jag hjälpa dig hem, frågade han.

- Men tänk om de kommer tillbaka, sa jag när jag rest mig.

- De kommer aldrig att besvära dig mer, sa han. Jag lovar.

Jag undrade hur han kunde lova det men jag sade inget utan ville bara hem. Senare fick jag veta varför, men då var det för sent.

Han följde mig hem till min lägenhet och undrade om han kunde göra något mer för mig.

- Jag borde ringa polisen, sa jag.

- Gör inte det, sa han. Jag lovar att skydda dig.

Jag hade inte tittat så noga på honom förut men nu såg jag att han var riktigt vacker och jag kände sådan tacksamhet mot honom så jag gav honom en kram.

- Tack så hemskt mycket, sa jag. Nu ska jag försöka sova.

- Jag tittar in i morgon, sa han. För att se att du är ok.

- Ok, sa jag och slank in genom dörren.

Jag reglade noga och gick och hämtade några alvedon som jag sköljde ner med lite vatten, för min käke värkte av smällen. Sedan kastade jag mina trasiga klädesplagg i soporna och ställde mig i duschen och tvättade mig länge innan jag utmattad föll i dvala i min säng.

Jag drömde mardrömmar hela natten och såg de svartmuskiga männen stå över mig, så jag vaknade ofta med ett ryck. Som tur var var det söndag dagen efter så jag kunde sova ut men när jag väl kom mig för att stiga upp och såg mig i spegeln fick jag en chock. Hela kinden var svullen och alldeles blå och öm. Jag tog lite is i en plastpåse som jag höll mot kinden och lade mig igen. Jag sov till och från men på eftermiddagen steg jag upp och värmde lite mat och när jag ätit kände jag mig bättre.

  Men jag höll mig inne hela dagen och funderade på om jag skulle ringa polisen. Fast jag hade hört så mycket om våldtäktsoffer som förödmjukats så jag tvekade.

Jag ryckte till när det ringde på dörren på kvällen och jag smög fram och tittade i dörrögat. Det var min räddare som stod utanför så jag tyckte det var bäst att öppna.

- Hej, hur mår du, undrade han.

- Inget vidare, sa jag.

Han såg så stilig ut i svart glansig skjorta och svarta byxor. Han hade rena drag med mörkbruna ögon men näsan var något krökt. På hjässan fanns ett svart välkammat vågigt hår.

- Vill du ha kaffe, frågade jag och han tackade ja och följde mig till vardagsrummet.

Jag tittade ut från köket ibland under tiden jag bryggde kaffet och tyckte han blev allt stiligare där han gick och tittade på mina tavlor som jag gjort själv.

Det är en av mina stora intressen att teckna och måla. Eller rättare sagt var. Nu har jag inte tecknat något på flera år.

Under tiden vi fikade berättade han att han hette Jamal och jag talade om mitt namn.

- Jo jag såg det på dörren, sa han.

Sedan berättade han att han varit ute en runda på natten och hur han hört mitt skrik och sprungit dit och skrämt bort förövarna.

- Vilken tur att du var i närheten, sa jag. Jag är så tacksam.

- Din kind ser inte bra ut, sa han. Ska du jobba i morgon.

- Jag ska nog sjukskriva mig, sa jag.

Jag kände mig trygg med honom och det blev så att han stannade hela natten. Han bara gick ut för att köpa kinesmat till oss. Sedan låg han jämte mig hela natten men rörde mig inte. Dagen efter ringde jag och sjukskrev mig och sedan umgicks vi hela dagen. Han berättade att han kom från Somalia och jag blev lite överraskad för han var ju inte färgad som andra jag sett från Somalia.

Men han berättade att han kom från norra delen där det fanns mycket araber. Hans föräldrar hade kommit från Jemen och hade ett litet hus och några getter. Men han hade lämnat hemmet tidigt och tagit jobb på ett fartyg. Där hade han kommit ihop sig med kaptenen och blivit avkastad i Grekland och så småningom hamnat i Sverige. Han var arbetslös men verkade ha gott om pengar för kläderna var dyra märkeskläder. Men han sade att han gjorde en diverse jobb åt en del vänner men vad för jobb talade han inte om.

Han stannade hela dagen och var bara ute och handlade matvaror en gång och jag lagade en sen lunch.

På kvällen när vi lagt oss var det oundvikligt att vi började smeka varandra och sedan älskade vi som om vi inte fått sex på år. För första gången på länge kände jag mig lycklig och sov drömlöst hela natten.

- Kanske vi ska fortsätta i morgon, sa Elena och sträckte på sig. Du kan väl sova här i natt.

- Ja tack om jag får, sa Anna och log svagt.

De hjälptes åt att göra i ordning en bädd i rummet de använde som kontor och arbetsrum. De hade behållit bäddsoffan som Klas dotter Linda använt förr när hon sov över hos honom och nu kom den väl till pass. Anna hämtade sin ryggsäck som hon ställt i hallen och rotade fram ett nattlinne och en necessär och Elena visade henne badrummet.

- Tack för att ni lyssnar på mig, sa Anna innan de sade godnatt.

Klas låg länge och funderade på hennes berättelse innan han somnade.

Undrar vart det leder...

Kapitel 3

- Det var längesedan jag sov så gott, sa Anna vid frukostbordet morgonen efter.

Hon såg faktiskt friskare ut än när hon kommit på kvällen innan och hade lite mer färg i ansiktet.

Kanske hon hade sminkat sig, tänkte Klas. Hon åt med god aptit och Elena passade upp henne hela tiden.

- Ska jag fortsätta nu, undrade hon när vi senare satt oss ner i vardagsrummet.

- Ja gör det, sa Elena.

- Ok, jag tror jag slutade med natten vi älskat för första gången, sa hon. Det blev så att jag stannade hemma hela veckan och Jamal lämnade mig bara när vi behövde handla. Men det var han som handlade och jag höll mig inne hela veckan. Vi hade sex flera gånger om dagen och jag var lycklig.

Men när jag skulle börja jobba nästa vecka var han sur och bad mig stanna hemma. Men jag var ju tvungen