Gråtider

Epilog

Kapitel ett

De eviga störtfloderna från en ständigt betonggrå himmel var den första ledtråden. Åskovädren som naturlig förlängning var nästa. Därefter en rad outtröttliga jordbävningar, tsunamis och orkaner som skördade både liv och bebyggelse. Kunde det bli tydligare?

Jorden höll på att gå under.

Som en sista ansträngning, eller kanske med hopp om förändring, gjorde Moder Jord gjorde vad hon kunde för sin överlevnad. Hon slogs, trött på den tortyr och plåga hon fått stå ut med, för att få människan att förstå konsekvenserna av sitt handlande. För att väcka den som gömmer sig bakom skygglappar.

Men de som kopplade samman hennes kamp med de katastrofer som blivit vardag var alltför få. Ännu färre var de som förstod att allt det hon hade bidragit med och planterat ut över sin runda kropp borde få bevaras i sitt ursprungliga skick. Och förstod man vikten av en välbevarad jord så var det troligare att man höll insikten för sig själv av rädsla att möta det hån man kunde räkna med som miljöengagerad. Åsikten var det enda som både fattig och rik hade gemensamt, att tänka på sig själv både i första och andra hand var enda sättet att överleva i en kall och likgiltig värld. Att överhuvudtaget tänka på djurens bästa hade blivit dåliga skämt, djuren var här för människans skull och det fanns inte något som hindrade människan från att göra vad hon ville med dem. De befolkningar som såg annorlunda på saken och levde med naturen blev snart lika utrotningshotade som resten av jordens vackraste skapelser.

Inte förrän ropet på hjälp hade övergått i ett enda långdraget försök till sista andetag började man lägga ihop pusselbitarna. Dessvärre skulle det visa sig bli en sista kamp i en aldrig så envis motvind. En kamp mot abnorm överbefolkning, mot naturkatastrofer i övermått och slutligen även mot en människohatande, egenkär och med många mått mätt diktaturisk regering.

År 2050 sa man att något måste göras. År 2057 hade fortfarande inget helhjärtat påbörjats och läget var långt mer än kritiskt. Inte enbart på grund av den ohållbara situationen med ett jordklot sprängfyllt av människor, det var nu fler än tio miljarder par människoben som försökte finna sin väg och ett värdigt hem på ett alldeles utmattat och urlakat jordklot, utan även på grund av det enorma energibehov som rådde och de utsläpp som generats därifrån. Det som syntes av Moder Jords ansträngningar var numera enbart hennes rop på hjälp. Jordbävningar, översvämningar, tsunamis, åskoväder, orkaner, vulkanutbrott var vardagsmat för de som kämpade för sina liv i en tillvaro som i övrigt var kal, grå och omänsklig.

Havsnivån hade höjts som följd av de smältande isarna. Isbjörnarnas hem var ödelagda och det var flera decennier sedan en isbjörn senast hade skådats. De, precis som många andra djur, förmodades vara utrotade. Förtvivlade forskare och djurvänner hade kämpat in i det sista för djurens framtid, men det var dömt att misslyckas redan från början. Den onda spiralen verkade sakna stoppknapp i förmån för de högre växlar som fick den att spinna allt fortare. Inte heller fanns det några djurparker kvar som kunde hysa de stora djuren för att kanske, kanske i en avlägsen framtid ha en chans att rädda arterna. De som köpt parkerna tillhörde den lilla skara rika och skrupellösa män och kvinnor som enbart intresserade sig för den värdefulla marken. Vad som sedan hände med djuren var för dem av största ointresse.

Det var den ständiga bostadsbristen som bidrog till att allt mer mark exploaterades på detta sätt och därefter bebyggdes med stora, alltmer sorgliga och färglösa lägenhetskomplex. Skogar av alla de slag, jordbruksmark, öken och stäpp fick ge vika för de panikartade problem regeringar över hela världen ställdes inför. Även om de visste och förstod att de bara gjorde ont värre såg de ingen annan lösning på problemet. Det var med bävan de beordrade att skog efter skog skulle skövlas, alltid i förmån för större och fulare bebyggelse.

Givetvis fick de ständigt möta protester från befolkningen, protester från alla håll. Naturvännerna protesterade som de alltid hade gjort, och nu fick de också plötsligt respekt för sina åsikter eftersom man började förstå att de hade rätt. Men de röster som hördes starkast var de trångboddas, de bostadslösas, de som var alldeles för förtvivlade över sin egen situation för att orka bry sig om jordens hälsa.

Balansgången visade sig snabbt bli omöjlig. Ingen regering klarade av att tillmötesgå både jordklotets bästa och invånarnas väl. För att om möjligt kunna lugna alla oroliga medborgare lät regeringarna världen över därför byggandet ta sig längre och längre utanför städernas gränser samtidigt som de i flera pressmeddelanden lät befolkningen förstå att de hade en plan, en långsiktig sådan, för hur de skulle rädda jorden och alla dess invånare från en smärre katastrof. Att denna plan ännu inte fanns, annat än som en enkel och ogenomtänkt skiss, var något de höll bakom lykta dörrar. Kanske väntade de på en bättre lösning eller så väntade de bara på rätt tillfälle. Och slutligen gav det sig, det rätta tillfället. En ovanligt katastroftät månad blev startskottet för den stora planen. Det var dags att införliva löftet till befolkningen. Planen skulle sättas i verket och jorden skulle räddas.

De hade vetat att det skulle ske, men de hade varken haft tid eller pengar att sköta sina jobb bättre. Husen hade varit tvungna att byggas, fort och billigt, trots att de på många håll befann sig i extremt känsliga jordbävningszoner. Den stora jordbävningen kom, mycket tidigare än vad de hade hoppats på, men ungefär samtidigt som de hade befarat. De visste när den var på väg, det varslade deras experter dem om, men de valde att blunda och låtsas som inget. Att erkänna sitt eget misstag var det ingen som ville göra. Experterna avsattes och fick en stor summa pengar i handen om de höll tyst, och i dessa tider visste alla att de snart skulle behöva kontanter för att klara sig i framtiden. Det fanns inte en bank i världen som visade på positiva resultat och börserna levde i ständig sorgedräkt. Alltså höll experterna tyst.

Av husen som byggts fanns bara småsten och rök kvar. Sorgen var stor efter de saknade och döda personer som hade lämnats åt sitt öde i sina instabila hus.

Samtidigt som denna och liknande katastrofer lamslog världen började maten ta slut. Det fanns mycket lite mark att odla på, i princip inga betesmarker för de få djur som fortfarande hölls. Inte ens regnskogarna fanns kvar att skövla för att få lite yta att odla på, det var gjort för länge sedan. Det enda som visades på tv var, förutom gamla repriser på mediokra såpor, domedagsprogram och nedslående nyhetsreportage. Länderna slogs om maten och priserna steg så till den grad att det bara var ett fåtal lyckligt lottade personer som hade råd med annat än de mest banala livsmedel som mjöl, bönor och ris som var de grödor som odlades på de jordar som ännu inte skövlats.

Matsubventionerna var det första som infördes när den storslagna planen sattes i verket – en världsstat ledd av en enda regering med statsmän från samtliga av jordens ledande länder, vilka var både större och färre än någonsin tidigare. Statsmännen var utvalda i hemlighet och på ett mycket tvivelaktigt sätt med hjälp av egna röstlappar samt stora summor kontanter och löften till i sammanhanget viktiga personer, personer med tystnad som specialitet, bland mycket annat. De var inte rädda för att sälja in den nya regeringen hos folket. Det var kristider och då behövdes tuffare tag – något de flesta troligtvis skulle hålla med om, om det nu inte redan varit en sådan överdrift att ens stiga upp om morgnarna med bultande huvudvärk, uttorkning, svidande hunger och dödsångest över att ytterligare en dag skulle genomlidas, överlevas.

Men, som sagt, detta var kristider och då behövde inte folket få veta alla detaljer. Redan från början var det klargjort att det skulle behövas starka personligheter som inte backade i en svår situation. Kandidaterna som valdes ut var rika, duktiga på att mygla med det mesta och framgångsrika inom sina respektive områden. De var alla starka och orubbliga personer som hellre körde över än själva lät sig bli överkörda. En del var mer trovärdiga än andra, men dessa personer hade sällan lika mycket pengar som de mindre trovärdiga och det var de med mest pengar som i slutänden vann, samtidigt som de stundtals mycket lägligt tysta beslutsfattarnas fickor blev tyngre.

Den nya regeringen valde med förvånansvärd enkelhet ut plats för sitt högkvarter, de behövde knappt ens genomföra någon röstning.

De valde helt enkelt den mest krisdrabbade zonen på jorden och det råkade vara Europa med storhuvudstad Berlin i spetsen. Runt omkring staden fanns de mest tätbebyggda områdena på hela jorden. Länderna var ständigt drabbade av långvariga och enorma regnoväder som bidrog till mer eller mindre ständiga översvämningar. Inte någon av de gigantiska vallar man gång på gång byggt upp och förstärkt lyckades hålla vattnet borta. Inte sällan fick invånarna vada i vatten upp till knäna för att ta sig till sina jobb, eller mer troligt, till sina jobbcoacher i de överfyllda och unkna lokaler som hyste olika typer av arbetsförmedlingar.

Arbetslösheten var högre än någonsin, liksom fattigdomen och brottsligheten. Det fanns helt enkelt alldeles för få jobb för den stora massan. De jobb som trots allt fanns och utannonserades krävde alltid flera olika utbildningar, expertkunskaper och flera års erfarenhet. Några arbetartjänster fanns knappt kvar längre, de smarta IT-lösningarna, robotar och andra maskiner hade tagit över allt mer av marknaden de senaste hundra åren.

Nu var detta bara några av punkterna på regeringens agenda och det var bara att välja och vraka vad de skulle börja med att beta av näst efter matsubventionerna, något som givetvis de själva var undantagna. Ett beslut de också hade varit rörande överens om. Faktum var att de var rörande överens om det mesta, åtminstone så länge det inte var ett beslut som skulle påverka deras egna liv i en negativ riktning.

Deras goda samarbete och enkelhet i att komma överens bottnade inte så mycket i att göra gott för världen och dess medborgare som man kunde hoppas på, utan mer i att de kände sig utvalda och speciella tack vare det fina och mycket tuffa uppdrag de så hedersamt tilldelats. Det var på grund av detta speciella arbete som de kände att de var värda lite fördelar. Bara en sådan sak som att de valde att placera högkvarteret i tuffa Berlin där de knappast skulle få uppleva någon glädjande och trygg vardag var fog nog för lite kompensation, resonerade de. Denna enda uppoffring var av sådan betydelse att de skulle se till att ha det bra på övriga plan.

Eftersom allas tjänster innebar en ständig jour, de var ju tvungna att kunna fatta snabba beslut, till och med mitt i natten, bodde de alla nära inpå varandra i ett av de finare och äldre husen som också tjänade som arbetsplats med luxuöst inredda kontor, som givetvis låg uppför en ganska brant kulle och således inte heller brukade drabbas av besvärliga översvämningar. Denna närhet till varandra, dag som natt kritiserades av många som menade att det skulle bli svårt att hålla en objektiv diskussion och syn på saker, men eftersom de satt på livstid om så krävdes, så ryckte statsmännen på axlarna och menade att det gynnade samarbetet och förståelsen för kollegornas kulturella skillnader och problemen de brottades med.

Om fler hade anat hur rätt dessa skarpsynta tvivlare skulle komma att ha så kanske, kanske saker och ting kunde ha tagit en annan vändning.

Kapitel två

Joan suckade för sig själv och tittade på klockan igen. Tjugo minuter över åtta. Hennes man skulle ha varit hemma för två timmar sedan, han hade lovat att han skulle vara hemma tidigt idag. Men precis som vanligt blev det sällan som han lovade, åtminstone när det gällde jobbet – och det gällde alltid jobbet.

De hade hoppats så mycket på flytten, att de skulle få det bättre i Tyskland än i USA, deras hemland. Där fanns inte samma möjligheter till arbete på regeringens egna företag, de var alldeles för få och populära. Näst intill omöjliga att få en anställning vid. Så var det egentligen här också, men Patrick, Joans man, hade haft en overklig tur när han hörde om denna öppning av en gammal bekant. De hade utan att tveka sålt de sista av sina tillgångar, de få saker de fortfarande hade kvar efter oräkneliga besök av kronofogden, bokat biljetter för lånade pengar och två dagar senare begett sig till Tyskland på vinst och förlust. De hade haft en osannolik tur, tjänsten var inte tillsatt och Patrick hade rätt kompetenser, goda vitsord och var precis rätt man för jobbet.

Företaget var ett av alla de företag som regeringen inrättat ett knappt år in på sin regeringstid, och nu fem år senare var det dessa arbetsplatser alla slogs om att få arbete på. Runt om i världen ville folket få en chans att få dela på den söta kaka som några få fortfarande kunde erövra. Att vara anställd på ett av regeringens företag innebar fördelar för hela familjen.

Under sin nästan sex år långa regeringstid hade mycket förändrats sedan den dag regeringen tog herraväldet över jorden. För att förhindra och stoppa brottslighet valde en, föga förvånande, enhetlig regering att införa dödsstraffet igen, något som varit borttaget sedan länge. Regeringen var också enhetlig domare och jury, något som gjorde det ytterst svårt att bli frikänd. Även om det inte fanns några direkta bevis eller annat som talade till en persons nackdel var risken större att domen skulle falla tungt än lätt. Hellre fälla än fria var regeringens devis. Straffmyndigheten sänktes till tolv år, från denna ringa ålder kunde vem som helst göra sig skyldig till brott och straffsatsen såg likadan ut för alla. Var man däremot rik – odrägligt rika människor var svåra att ta kål på – behövde man sällan oroa sig så länge man stöttade regeringen.

För de brott som inte kunde bedömas som tillräckligt grova för dödsstraff hade ett specialuppfunnet straff inrättats, ett straff som tillämpades ytterst godtyckligt och som de senaste fyra åren hade börjat användas med ett ljuvt leende på bestraffarnas läppar. Ingen hade några siffror på hur många som hade dömts till just detta straff, regeringen höll dem för sig själva. Trots de få kunskaper om vad som egentligen hände var straffet välkänt, och nästan lika fruktat som dödsstraffet. Utan att stå framför någon jury, med enbart ett muntligt framförande av den polis som utan någon som helst förvarning knackade på dörren, fördes de på en och samma gång anklagade och dömda bort till platser som än så länge var okända för befolkningen över hela jorden. Såvitt man visste hade ännu ingen av de dömda släppts ur fångenskapen, därmed gick det bara att spekulera i vad som försiggick bakom dessa specialfängelsers bommar. Rädslan för att en dag öppna för en polis och få höra sin dom avseende något som aldrig förr har räknats som ett brott var nog i mångt och mycket till och med större än rädslan att dömas till döden för ett brott man faktiskt hade begått.

Detta var en av anledningarna till att regeringens företag var så populära, den största fördelen förutom en hyfsad lön, fri sjukvård och bra mat på bordet var att slippa oroa sig för att bli bortförd. Ingen som hade jobb på dessa företag behövde någonsin bekymra sig för något, annat än att jobba hårda och långa dagar och att se till att behålla sitt jobb, minsta lilla misstag kunde vara ödesdigert. Begrepp som anställningstrygghet ingick inte i denna kylslagna regerings policy. Det var något alla visste och som fick dem att nogsamt vakta sin tunga, minsta lilla klagomål eller protest och man var ute på hal is. Att säga något som kunde tolkas som illojalt mot företaget och därigenom också regeringen var straffbart och skulle sannolikt leda till ett bortförande.

Nu hade i alla fall Patrick haft turen på sin sida och fått jobb som forskare inom nanoteknik med syfte att framställa syntetisk mat som innehöll alla viktiga näringsämnen som krävdes för människans överlevnad. Det var ett oerhört viktigt uppdrag eftersom matbristen inte hade minskat, snarare tvärtom, under regeringens år. De två vanligaste dödsorsakerna, och nu gällde det precis varenda del av jorden, var svält och mord.

Andra viktiga uppdrag som företagen sysslade med var vapenindustri, det var en av de mest lukrativa branscher trots fattigdom och svält. Vem som hade råd med de dyra vapnen var oväsentligt och att dessa vapen också låg bakom en stor del av alla mord verkade inte bekomma regeringen, inte så länge de fick in pengar till företagen, kanske inte alls… Rymdforskningen var också ett hett ämne, att hitta en systerplanet till jorden var ett sedan länge påbörjat projekt. Dessvärre var det ett extremt kostsamt projekt som ännu inte givit några resultat att tala om.

Joan suckade igen och kisade ut genom den smutsiga rutan för att se om hennes man var i antågande denna gång. Hon rullade en av sina långa, röda lockar mellan fingrarna och bet sig i läppen. Hon ville inte erkänna det för sin man, men för sig själv hade hon sedan länge tvingats inse sanningen. Det var inte detta hon hade hoppats på när de fem år tidigare fick höra talas om jobbet de också lämnat allt för, långt därifrån. De få tillfällen hon fick träffa sin man var enkla att räkna. För det mesta kom han hem sent på kvällen, inte sällan till och med på natten, och då sov hon redan.

Men de hade inget val, för hennes skull hade de inget val. Regeringens folk hade varit efter henne redan innan de båda förlorade sina jobb i USA. Kvinnorna i hennes släkt hade en tråkig historia med bröstcancer i bagaget. Själv hade hon ännu inte drabbats, men sannolikheten var stor, väldigt stor. Sjukvården, som givetvis lydde rakt under regeringen, hade länge försökt få henne att självmant åka ut till en särskild klinik för förebyggande vård. Hon hade gång på gång vägrat och sett deras allt mer frustrerade och irriterade miner över henne envishet. Hon struntade i det, förebyggande vård, som om hon och Patrick skulle ha råd med det! Och att regeringen skulle ha råd att bekosta ens en bråkdel av de som faktiskt var sjuka någon som helst form av vård var ungefär lika troligt som att färsk mat skulle falla från himlen och förhindra all svält. Hon var övertygad om att det låg en hund begraven och lät sig inte luras. Nog hade hon hört om personer som tackat ja till liknande erbjudanden, och hur hade det gått för dem sedan? Ingen visste, det sades att de fortfarande var kvar på klinikerna. Nej, hon fruktade att sjukvårdsinstanserna och specialfängelserna var samma typ av ställen. Detta var själklart inget hon öppet hade yttrat, bara bland närstående släkt och vänner. Hennes man var den enda som höll med henne, de andra avfärdade hennes oro som skrattretande. Inte skulle regeringen göra något sådant… Men hon hade sett ett styng av oro i sina vänners ögon.

Det var efter ett sista påtryckande samtal från sjukvården som de bestämde sig för att försöka hitta jobb på ett av företagen. Hon vågade inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om de inte hade kommit hit. Räddad av de som försökte tvinga bort henne… Lycklig var hon inte, men åtminstone trygg. Hon fick nöja sig med det, för stunden.

Natten kröp närmre utan att maken dök upp och sin vana trogen kröp hon ned under täcket i det lilla sovrummet som var både varmt och ombonat. Något som företaget också försåg dem med, en liten, mysig och väl uppvärmd lägenhet i centrala Berlin. Bara tio minuters gångväg till Patricks arbetsplats, det snabbaste sättet att ta sig fram på numera förutom cykel, åtminstone när det var något så när torrt på vägarna. Nästan ingen hade råd med bil längre, det fanns i vilket fall inga parkeringsplatser kvar längre, bara höghus så långt ögat kunde nå. Kollektivtrafiken fungerade dåligt, inte en enda avgång med det avancerade och påkostade spårbilssystemet ett par meter ovan jord avgick i tid och det var ständiga köer, såväl till en hängande vagn som ute i spåret. Strömavbrott, strejkande teknik och bråk vid på- och avstigning var de vanligaste orsakerna till detta. Tunnelbanorna, dessa mörka och dystra labyrinter, hade man tvingats bomma igen när riskerna översteg nyttan med dem. Mord, misshandel och terroristattacker hade talat sitt tydliga språk, det var säkrast att vistas ovan mark. De uråldriga bussarna och tunnelbanetågen stod nu tomma med bara råttor och spindlar som hyresgäster. Till en början hade uteliggare huserat i de gamla kollektivkropparna, men när de en efter en, gång på gång försvann därifrån slutade de som ännu var kvar, och de var många, att söka skydd från det eviga regnet i dem.

Joan vaknade med en känsla av att fortfarande vara kvar i världen mellan sömn och verklighet. De röda siffrorna på nattygsbordet blinkade inte längre. Hon försökte tända lampan till vänster om sig, men inte heller den ville fungera. Hon kisade och försökte se sig om i rummet. Genom persiennerna sken gatubelysningen svagt. Tacksam för att de hade bytt lampan där ute för ett par veckor sedan reste hon sig ur sängen. Golvet var kallt. Hon kunde inte hindra rysningen som sökte sig längs ryggraden, från svanken och upp i nacken på henne. Instinktivt visste hon att någonting hade hänt. Någonting hade väckt henne ur hennes tunga sömn. Någonting var fruktansvärt fel. Plötsligt slog det henne, Patrick hade inte kommit hem. Hans sida av sängen var orörd.

Paniken steg i hennes bröst och hon skyndade sig att slita upp persiennerna för att kunna få in lite mer ljus. Hon visste att det inte skulle vara lönt att prova lysknappen i taket, eller i badrummet, eller i köket, ändå så trevade hon sig hjälpt av gatubelysningen genom vartenda rum i lägenheten och tryckte på alla knappar hon kom åt. Ingenting fungerade.

Snälla, säg att det bara är ett strömavbrott, försökte hon intala sig själv. Bara ett vanligt strömavbrott. Men det var ett fåfängt önsketänkande och det visste hon. Om bara Patrick varit hemma… Men det var han ju inte, det var därför hon var så säker på vad som hade hänt. Kylan från golvet spred sig likt en isande skräck genom hela kroppen, förberedde henne för vad som skulle komma att hända.

Rädslan ledde henne till handling. Hon rotade fram några gamla stearinljus och tände dem, sedan plockade hon fram en resväska och började fylla den med nödvändiga saker, mestadels kläder och en del hygienartiklar. Hon tömde en burk med kontanter som de hade sparat för krislägen. Det var ganska mycket, men hon visste att de inte skulle räcka länge.

Ett plötsligt ljud fick henne att rycka till så att hon var nära att välta ett av ljusen.

En eldsvåda, anklagelse om mordbrand, det hade varit just fint det, tänkte hon cyniskt medan hon höll andan. Skulle hon släcka ut ljusen och försöka gömma sig? Men hon kände igen ljudet från stegen som vanligtvis var trötta och släpande men nu stressade, och gick för att möta sin man i hallen.

När deras blickar mötte varandra förstod Patrick att hon redan visste.

Har de varit här? frågade han oroligt samtidigt som han förstod att de inte hade det. Hans fru var ju kvar.

Hon skakade på huvudet och det lockiga håret glänste i skenet av stearinljusen. Snyftningen hon så länge försökt hålla tillbaka övermannade henne och hon fann sig ståendes i sin mans famn. Han luktade lite grand av dagsgammal svett och tvål. En tröstande doft i en tröstande famn. De stod så några minuter innan hon drog sig undan och skakade på huvudet som svar på hans fråga.

Jag vaknade och förstod att något var fel. De har stängt av strömmen och värmen. Känner du hur kallt här är? Hon slog armarna om sig själv och drog till sig en filt från sängen.

Sorgen i hans ögon bekräftade att det inte bara var ett tillfälligt strömavbrott.

Det gick mycket fortare än vad jag hade trott, med det där menar jag. De vill ha ut oss före klockan fyra imorgon eftermiddag. Men det ska väl inte ta så lång tid att packa, du har redan börjat ser jag, sa han med en nick åt den halvfyllda resväskan.

Klockan fyra, fnös hon. Det är bara för att blåsa oss, mig. Vi skyndar oss och så sticker vi i gryningen. Annars riskerar vi att bli väckta av de där så kallade poliserna… Hon pausade och såg sig om i rummet. Varför sparkade de dig? Fick du någon förklaring?"

Vi var plötsligt övertaliga, någon ny liten talang de tagit in. Han ska tydligen ha både bättre idéer och vara snabbare än jag. Halva natten har jag suttit och försökt övertyga chefen om att jag kan vara till nytta på någon annan avdelning. Förlåt att jag inte ringde, men hade jag bett att få gå ifrån för en sådan sak… Ja, du vet ju hur de är. Och nu är jag i alla fall arbetslös… Och du… Du är inte säker längre. En tår letade sig ned längs hans kind och föll på den skrynkliga skjortkragen.

Framåt gryningen hade de packat klart. Allt som kunde vara av värde, och som tillhörde dem i deras av företaget möblerade lägenhet, inte särskilt mycket visade det sig, packade de ned. Så mycket som möjligt i var sin ryggsäck och resten i resväskan. De tömde både kyl och frys och fyllde en kylväska med bröd och ost. Mat var dyrbart och definitivt en förhandlingsvara, så länge den var fräsch. De hoppades bara att de skulle slippa sådana situationer där de skulle bli tvungna att förhandla.

Under tiden de packade hade de bestämt sig för att bo hos en gammal bortglömd vän tills vidare, högst några dagar. Sedan var de tvungna att ha kommit upp med en ny plan. De ville inte utsätta sin vän för fara genom att bli inhysta hos hennes familj. Såvitt de visste kände inte någon till att de kände varandra, vännen levde ett tillbakadraget liv i ett litet hyreshus och bodde en bit utanför staden.

Det första Patricks chef Sven, före detta chef, gjorde efter att Patrick lämnat jobbet några timmar tidigare, var att kontakta alla instanser, däribland den lokala polisen och det företag som arbetade med att föra statistik över befolkningen i Berlinregionen. Detta var inte något han funderade på, inget han fick dåligt samvete för, trots att han visste vad det skulle innebära för Patricks fru. Det var inte det att han var en hård och kall människa, totalt i avsaknad av känslor, åtminstone hade han inte varit det förut. Det var bara det att han hade tvingats bortse från allt vad skam och skuld innebar, om inte så för att kunna överleva själv. Han intalade sig att det i hans sits var tvunget att vara hård. Att sparka folk gjorde han nästan dagligen och det var då lag på att anmäla sina gamla anställda som arbetslösa. Det låg i hans händer att göra dem synliga för regeringen igen. Gjorde han inte det så skulle han begå ett brott, och alla visste ju hur det gick för brottslingar.

Problemet var bara att han hade tyckt bra om Patrick, han hade varit en bra medarbetare, duktig inom sitt område och lojal mot sin arbetsgivare. Det hade också varit något annat, men att erkänna det vore att gräva sin egen grav. Sven var ju gift och hade ett tryggt liv. Skulle någon ana vad han innerst inne kände så… Nej, han ville inte tänka på det.

Det hade smärtat att se Patrick tappa gnistan. Kanske var det bara trötthet, att han ofta jobbade tolv timmar om dagen, inte sällan utan fikapauser, men kanske var det något annat. Han skötte i alla fall inte sitt jobb lika bra som förr, slarvade med de mest grundläggande saker. Och det såg både medarbetare och Svens chefer. Om han inte sparkade Patrick skulle han själv bli ifrågasatt och det var inte bra.

För att vara lite schysst hade han låtit Patrick ta den tid han behövde för att förstå situationen. Han hade försökt förklara så väl han kunde varför det blivit som det blivit efter att den officiella rapporten skrivits under. Den som genast skickades elektroniskt till hyresvärdarna som hade hand om företagens olika bostadshus för de anställda. Det var bara ren rutin att inte ett rött öre skulle slösas på ickeanställda, och elen var dyr, mycket dyr.

Sven hade känt sig som en idiot när han sade åt Patrick att gå hem och vila upp sig, kanske skulle det dyka upp en ny tjänst snart. De visste båda att det inte skulle bli så, en gång sparkad från företagen, alltid sparkad. Och till vilket hem skulle han gå för att vila upp sig? Han var bostadslös från och med nästa eftermiddag!

Med blossande röda kinder hade Sven sträckt ut handen för att tacka för denna tid. Handen hade blivit hängande i luften, av Patrick såg han bara en ursinnig ryggtavla på väg bort.

En sekund hade han varit nära att släppa allt, bara för att få en chans att berätta hur han kände, även om han anade att Patrick aldrig skulle känna det samma, men han besinnade sig och stängde dörren om sig.

Patrick skulle han aldrig mer träffa, det var han övertygad om. Han suckade ljudlöst och drog fram filt och kudde ur skåpet mittemot skrivbordet. Som så många gånger förut valde han att övernatta på jobbet. Soffan som stod i ena hörnet var inte alltför hård.

Kapitel tre

Felix gjorde sig så smal som möjligt bakom pelaren. Han andades stötvis och så tyst han bara kunde efter sin språngmarsch samtidigt som han tackade sin lyckliga stjärna för att Toora var lika tyst och duktig på att försvinna när det behövdes. Skulle de ta också henne ifrån honom visste han inte vad han skulle ta sig till. Hon var hans allt, särskilt nu när alla andra hade försvunnit. Inte för att han någonsin hade haft så många nära och kära, men dem han hade haft hade stått honom desto närmre.

Hans ögon tårades inte när han tänkte på sin syster och mamma och på hur de plötsligt en dag inte längre fanns där, istället blev de nästan likgiltigt torra, något som gjorde honom smått förbannad Ingen hade kunnat berätta för honom vart de hade tagit vägen eller hur de hade försvunnit. Nu var det bara han kvar, och Toora. Sanningen gjorde ont, alldeles för ont, men ilskan höll honom uppe. Ilskan fick honom att fokusera på sitt mål, att aldrig ge upp. Han hade en hämnd att utkräva, ett krig att utkämpa. Ett osynligt krig som var vansinne att ge sig in i. Han visste det och brydde sig inte. Tjugofem år och ensam i hela världen, vad hade han att förlora?

När männen som jagade honom hade försvunnit, med goda mått, kände han något mjukt vid sin sida. Toora, underbara, älskade, förbjudna hund. Hon hade delat hans sida sedan två år tillbaka när hon bara varit en övergiven och misshandlad liten valp. Nu var hon stor och stark, och absolut inte att glömma, mycket intelligent. En intelligentare varelse hade Felix aldrig träffat.

Sent en natt när han varit på väg till en kille för att fixa några saker hade han hört ett hjärtskärande gnyende från djupet av en gränd inte långt ifrån honom. Han hade sett sig om för att försäkra sig om att det inte var någon fälla och sedan gått mot ljudet som blev högre och högre. Efter att ha lyft bort en massa bråte blev han stående tyst en stund, osäker på vad det var han såg underst i den mörka skräphögen. Gatlyktorna strejkade precis som de brukade och han fick förlita sig på sin känsla. Orädd men vaksam stack han ned handen och lyfte upp den gnyende varelsen. Först när han kom ut ur gränden lyckades han hitta en fungerande lykta. Då såg han henne.

Toora.

Högst någon månad gammal. Hon hade gammalt intorkat blod i den nya, svarta pälsen och såg oerhört medtagen och rädd ut. Någon okänslig idiot hade dumpat henne där, dömt henne till en oundviklig död om det inte varit för honom, den ädle riddaren.

Med hjälp av sin vanliga list lyckades Felix hålla henne ren och mätt, varje dag. Hon växte snabbt och följde honom lojalt överallt. Han lärde henne allt om överlevnad och tillsammans med Toora kände han sig stark. Han visste inte hur många gånger hon hade förvarnat honom när något var på gång att inträffa. Hennes intuition var osviklig och kanske var det tack vare henne Felix fortfarande hade livet i behåll.

Denna kväll skulle de bli tvungna att ta en stor omväg för att komma hem igen. De där typerna hade säkert delat upp sig och spärrat av vägen tillbaka. Men de visste inte var han bodde, bara var han hade varit. Han klappade sig nöjt på den alldeles för tunna jackan och kände hur innehållet där under prasslade. Inte förrän de var hemma.

Hej din gamle stör, ropade Felix glatt åt sin vän Per-Erik där han stod vid brasan som sprakade högljutt ur ett gammalt oljefat. Han var lika lite en vacker syn som de söndervittrande cementväggarna som omgav dem. De befann sig långt nere i underjorden, i de gamla kloakerna någonstans under det som en gång kallades för Köpenhamn, så långt ned att poliserna sällan vågade sig dit. Och om det mot förmodan skulle finnas någon nyanställd, självmordsbenägen snut som bara älskade att röja upp bland uteliggarna, så hade de lagt ut snubbeltråd och andra hemmasnickrade larmanordningar som skulle förvarna dem i god tid så att de hann försvinna, igen.

Fick du tag på något, Per-Erik tittade med lysten blick på påsen Felix drog fram under sin jacka.

Jajamensan. Men inte utan problem om man säger så, flinade han med tänder som ännu inte riktigt hade påbörjat sin resa mot förruttnelse. Per-Erik däremot… sextio år gammal, eller något ditåt, och tjugo år som hemlös, han var tacksam att han fortfarande hade hälften av sina tänder kvar.

Och du är fortfarande kvar, inga objudna besökare? Felix frågade samtidigt som han fokuserade på att få upp paketet. Plasten satt hårt, att de fortfarande använde plast förvånade honom. Ingenting var ju längre tillåtet, men de verkliga problemen och orsakerna till världens undergång, vilken pågick för fullt, dem tog de inte tag i. Idioterna!

Bara råttorna, och dem är det inget fel på, trevliga små varelser de där. Djur kan man lita på, de är dem de är, skulle aldrig få för sig att svika en. Eller vad säger du Toora? Han rufsade om Tooras svarta päls och klappade henne kärleksfullt över ryggen. Du är bra mycket vettigare än de flesta människor jag vet.

Nej, det är väl som de där jag stötte på i butiken, flinade Felix igen. Att man inte kan få förse sig och sina vänner med lite mat utan att de ska sända ut hela gardet efter en. De var säkert tio stycken efter oss. För en bit låtsaskött, förvisso svindyrt, som något pucko har framställt i ett labb, och för en bit bröd. Han skakade på huvudet både irriterat och roat. De delade maten på tre och åt för första gången den dagen. Bara Toora fick mat två gånger om dagen. Felix sparade i hemlighet undan en bit åt henne varje kväll. Hur hemligt det nu än var så visste Per-Erik, men han valde att aldrig kommenterade det. Toora var värd allt gott.

Felix hade frivilligt valt att bli hemlös när hans mamma och syster försvann. Lägenheten hade hans föräldrar köpt tjugo år tidigare när hans pappa fortfarande levde. Den var avbetalad och tillhörde nu honom. Men han vågade helt enkelt inte bo kvar, övertygad om att han var näste man på tur att bli hämtad till någon väl dold hemlighet som bara regeringen kände till. Trots att han vid tidpunkten för försvinnandet var både frisk och en laglydig medborgare så litade han inte på regeringen och dess män. Hans mamma och syster hade båda varit friska och inte hade de begått några brott heller. Men de, precis som han, hade varit öppna motståndare mot regeringen och deras hänsynslösa, omänskliga styre. Tiden innan de försvann började de samla på sig anhängare.

Farliga, uppnosiga anhängare. Felix var övertygad om att detta var orsaken till deras plötsliga utsuddade identiteter. Hade han varit hemma dagen då de försvann skulle han ha gjort dem sällskap, på väg mot en icke existerande identitet, vare sig han ville eller inte, det visste han med säkerhet. Om de levde eller inte kunde han bara fantisera om. Ingen visste något, de fanns inte i några system längre.

Hur går det med din plan då? frågade Per-Erik och väckte Felix ur tankarna.

Han tittade ned på sina blöta byxben och lika blöta, håliga skor och insåg att det var dags att gå igenom en av klädcontainrarna igen. Problemet var som vanligt övervakningen av dem, de få välgödda människor som skänkte sina prylar hade blivit förfärade när de fått reda på att uteliggare stal deras välgärningar. Det kryllade av vakter där, nästan så till den grad att det vore enklare att bryta sig in i en butik nattetid och stjäla ett par skor där istället. Hade det inte varit för att de var fastkedjade skulle han ha gjort det. Containrarna var fortfarande lättare, och egentligen var det inte stöld, de sakerna skulle ju skänkas till behövande. Och vem var mer behövande än en uteliggare? Fattiga barn skulle ändå inte ha nytta av skor i storlek fyrtiotre, resonerade han. Men uteliggare fick aldrig något, de räknades överhuvudtaget inte. Uteliggare var som avföring, något äckligt man inte ville veta av och som man helst förnekade att man ens hade varit i närheten av.

Förlåt, jag stod i mina tankar, behöver nya dojjor ser du. Han viftade med de svartsmutsiga tårna som stack ut längst fram i skons öppna gap. Börjar bli lite svårt att springa snabbt i dessa, och det ska de heliga veta, att springa snabbt, det måste jag.

Jo jo, det förstås… Men jag undrade över planen din, hur går det? Har du kommit på hur du ska genomföra din stora hämnd. Regeringens fall? Per-Erik pratade med munnen full av mat och torkade bort flottet med baksidan av handen.

Nja, det går sådär. Men jag börjar väl inse att det kan bli lite svårt att handla härifrån, vi är ganska isolerade om du förstår vad jag menar, sa han och tittade menande på det mörka och kalla utrymmet som var deras hem.

Per-Erik såg plötsligt bekymrad ut. Ytterligare en rynka lades till det dragspelsliknande ansiktet.

Men du får inte överge mig, vem skulle då hålla mig vid mina fyra sinnes fulla..?

Fem.

Va?

Fem sinnen!

Jaha ja, ja där ser du. Det har redan börjat gå utför. Han skakade på huvudet.

Du får väl följa med. Inte kan vi stanna här för alltid. Vad ska det då bli av oss?

Men vadå? Jag trivs här. Det är lugnt och skönt. Ingen som bryr sig på vad man gör. Ingen som bryr sig på om man tittar på fel tv-program och kanaler här nere. Ingen bryr sig om man röker en joint eller två. Jag kan göra precis vad jag vill här nere. Per-Erik såg extatisk ut. Jo, han hade nog redan påbörjat nedbrytningsprocessen.

Men vad fan, Per-Erik, tv? Vi har väl ingen tv här nere, inte ens el till värme eller ljus. Och jointar, när rökte du en joint sist? Vi har inga pengar till sånt, vi kan ju inte ens köpa mat! Han skällde, men log samtidigt. Detta var deras vardag, virrige Per-Erik som längtade tillbaka till sin ungdom när han levde rackaren. Kollade porrfilm och rökte på med öppna gardiner. Det var visserligen länge sedan, innan han förlorade allt, långt innan regeringens inträde då det direkt blev lag mot allt sådant där. Inget snusk, inget knark, ingen alkohol, inga husdjur, inget kött, inte den och den tv-kanalen, inga resor som inte godkänts av dem, inga nöjen överhuvudtaget – förutom för dem själva, så klart! De gjorde allt de förbjöd andra att göra. Men de ljög om det förstås, precis som de ljög om allt annat.

Han förstod bara inte varför de förbjöd saker som gjorde livet värt att leva medan de fortfarande inte hade avvecklat gamla energiförsörjningssystem som kostade pengar och förorenade jorden. Han förstod inte varför de inte hade utvecklat bättre återvinningssystem som tog hand om och utnyttjade alla sopor och omvandlade dessa till energi. För sopor, det fanns det gott om. Utanför städerna, på platser där det fortfarande var torrt, körde förvisso knappt några bensin- och dieselbilar, men elbilarna använde sig till stor del av smutsig el. I över hundra år hade världens makthavare misslyckats med att fasa ut miljöförstörande objekt, deras ansträngningar hade helt enkelt inte varit hårda nog. De enkla lösningarna hade fortsatt att regera, mot bättre vetande.

Efter regeringens inträde hade alla intentioner att skapa miljövänlig el och bränsle fallerat. De hade valt att satsa helhjärtat på att få bort våldet och avstanna folkökningarna, en god föresats, men inte sättet varpå de utförde sitt jobb. Nu gick alltså jorden mot sin undergång hand i hand med mänskligheten.

Vad fint! avslutade han cyniskt sin tankegång. Han skulle nog allt knäcka dem och visa folket vilka maktgalningar det var som styrde världen.

Per-Erik kliade sig i sin fnöskiga hårbotten så att det raspade.

Jag skulle gärna röka en joint igen, och då skulle detta vara ett perfekt ställe… Så om du en dag får tag på en kan du väl tänka på mig?

Visst, klart jag gör det. Vem var det som tog ned den där ölen till dig för ett par veckor sen va? Felix hade lyckats roffa åt sig en trettiotrea gammal hederlig starköl för någon vecka sedan. Inte i butik eller så, det fanns ingen alkohol till försäljning på den vita marknaden, inte några lagliga bryggerier heller, utan av ett gäng killar som såg det som sitt uppdrag att hålla gatorna i skräck om nätterna, IDWR – In Darkness We Rule kallade de sig. De hade goda kontakter med alla sorters tvivelaktiga personer och med marknader som enligt lagen var förbjudna att existera. De visste vart man skulle vända sig om man ville bryta mot lagen på allehanda sätt. Det var anledningen till att Felix hade tagit kontakt med dem, som ett steg i sin plan att störta regeringen. Men det hade visat sig vara fel val av stöd, inte ville de störta regeringen, tvärtom så livnärde de sig väl på alla förbud som poppade upp med jämna mellanrum. Tack vare deras kontakter kunde de tjäna grova pengar på folks begär och beroenden. Att sedan regeringen förbjöd all sorts organiserad verksamhet som inte var deras egen bekom dem inte. De, precis som Felix, visste hur man gömde sig om det skulle bli nödvändigt.

Tyvärr fick Felix inte bara foten av dem utan även ett löfte om att han och hans jävla hund snart skulle dela samma grop som alla andra planlöst mördade personer de hade på sina samveten. Ledaren, som kallade sig för något så löjligt som Prince of Dirt, hade sett på honom under sin långa lugg och lugnt konstaterat att han skulle göra det själv, men inte just idag för han hade andra viktigare åtaganden för sig. Det var då, på vägen ut som Felix fick syn på ölburkarna. Han grabbade en och med ett välriktat och hårt kast träffade han Prinsen mitt mellan ögonen.

Mig kan du kanske hota, men Toora låter du bli, hade han väst mellan sina hårt hoppressade tänder varpå han i nästa sekund plockade åt sig en ölburk till och sprang efter Toora på väg ut genom den smala, slingrande labyrinten av tunnlar. Toora ledde honom rätt med en gång och snart var de ute under bar himmel igen. Som vanligt hade avgaserna fördunklat natten så att varken stjärnor eller måne lyste upp vägen framför honom. Men han såg ändå, hade lärt sig att göra det med hela kroppen, med vartenda sinne.

Han visste varför Prinsen hade hotat med att döda honom. Efter att ha funnit deras högkvarter var han nu en fiende, han skulle kunna leda både polis, dock inte troligt för hans egen säkerhets skull, och rivaliserande gäng dit. Det hade varit en risktagning att gå dit, det visste han, bara att följa efter dem och studera deras vanor de senaste månaderna hade varit farligt, men skulle han lyckas med sin hämnd var han tvungen att ta risker.

Nu hade han som sagt misslyckats med steg ett och var tvungen att komma på något annat sätt att komma vidare. Det var då tanken hade börjat fortplanta sig, han måste förflytta sig till nya marker, träffa nya personer i hans egen sits. Personer som hade goda kontakter men som inte skodde sig på regeringens politik. Men än så länge var det bara en tanke, en idé som han visste inte skulle vinna popularitet hos Per-Erik. Felix hade blivit Per-Eriks livlina sedan han fann honom halvt ihjälfrusen utanför en gammal nedlagd tunnelbana ett halvår tidigare.

Framåt gryningen kröp de ned under slitna filtar och såg till att ligga så nära elden de kunde utan att riskera att gnistorna åt upp deras enda skydd mot kylan. Toora la sig som vanligt mellan dem och värmde lite hon med, tänk att husdjur verkligen kunde vara förbjudna, dessa underbara varelser! Han delade mer än gärna med sig av sin mat till alla djur i världen, hur knaper den än var.

Det skulle inte bli många timmars sömn för Felix, han var rastlös och kunde sällan sova särskilt länge. Tankarna vandrade för det mesta iväg till hans familj när Per-Erik väl slutat pladdra oväsentligheter och istället börjat snarka i lätta, regelbundna stötar. Efter att ha funderat över mammans och systerns öde och försökt trycka ned saknaden efter dem brukade tankarna övergå i olika hämndstrategier. Han kunde inte förneka det väsentliga i att försöka ansluta sig till en grupp, någorlunda hederliga, människor med samma mål. Problemet var bara var någonstans de skulle gå att finna. Det var bara brottslingarna och gängen som med stolthet kungjorde sin närvaro. Det gick ju inte direkt att annonsera med affischer eller att söka på Internet. Ögonen som snokade och kontrollerade fanns överallt, ingenting var privat längre, definitivt inte Internet. Och var skulle han i så fall ha fått tag på en dator? Kanske på något av de få Internetcaféer, svartställen förstås, som fortfarande fanns kvar och som än så länge hade lyckats hålla sig dolda. Men kunde man verkligen lita på att inte bli spårad eller tagen på bar gärning? frågade han sig själv. Antagligen, de hade ju lyckats hålla ställena hemliga, förmodligen för att någon gammal hacker ägde dem.

Han bestämde sig för att ge sig ut på datorjakt inom några dagar, så snart han lyckats stjäla ihop lite mer mat. Då är jag i alla fall kreativ, tänkte han och ändrade liggställning, ryggen värkte av den hårda cementen under honom. Toora kände hans obehag och sträckte ut en tass som försökte trösta.

Han log mot henne innan han föll i en orolig sömn. Tassen värmde hans själ.

Kapitel fyra

Ljudnivån var hög av stressade tillrop, gråt, skrik och skrammel, lokalerna rymde knappt någon ytterligare själ, som vanligt fyllda till brädden av vårdsökande människor och deras anhöriga. De stackars sjuksköterskorna fick ständigt jobba över för att hinna ta hand om alla sjuklingar, och trots det gjorde de aldrig tillräckligt. Just denna natt var det framför allt akuten som var hårt belastad. Många kom in med skottskador, knivhugg och hjärnskakningar. Mestadels handlade det förstås om gängbråk, mordförsök och brutala misshandelsfall. Trots att det nästan alltid var överfullt på de statliga sjukhusen var siffran över skadade och sjuka långt högre än vad antalet besök på sjukhusen medgav. Till viss del på grund av denna överbelastning var det inte ovanligt att man valde att besöka någon av de mer eller mindre seriösa svartläkarna som också gjorde hembesök. Hembesöken var speciellt vanliga bland de som ville slippa all onödig kontakt med myndigheterna, bland de som hade något att dölja. Därför var det inte sällan ambulansteamet kom fram till mer eller mindre tomma olycksplatser, trots deras smidiga och snabba helikoptrar som för länge sedan hade konkurrerat ut de odugliga gamla ambulansbilarna som sällan kunde ta sig fram på de översvämmade och bilovänliga gatorna i flera av Europas städer. Vissa tog helt enkelt hellre risken att förblöda framför risken att överleva på akuten och sedan forslas bort till någon sjukinrättning eller, om man var brottsling, till ett av de ökända fängelserna. Ett beslut som gärna minst en av nattens sjuklingar skulle ha tagit, om han bara hade kunnat det.

Amina stod på en av helikopterplattorna och kände hur regnet ändrade riktning och såg upp mot den bränsleslukande helikoptern hon väntade på. Ett gängbråk hade hon hört, en man med livshotande skador. Hon försökte dölja en gäspning när hon skyndade fram mot helikoptern och hjälpte ambulansteamet att föra in båren i skydd från regnet. Hon hade redan jobbat fem timmar för länge denna dag, eller natt skulle hon väl säga. Hennes skift skulle egentligen vara över klockan tio på kvällen. Utan att titta på klockan visste hon att klockan nu var tre minuter över tre. Hon hade lärt sig att känna tiden, kanske för att ständigt bli påmind om hur fort den flöt förbi och om hur lite hon hittills hade uträttat i sitt liv. Visst, hon räddade liv, hjälpte till i alla fall, men det kändes mest som att hon inte hade något eget liv. Inte för att det var så lätt när världen såg ut som den gjorde, men lite tid över för en pojkvän hade inte skadat, tänkte hon bittert. Kanske först och främst tid att hitta någon, och sedan lite tid för mys och kärlek. Det fanns alldeles för lite kärlek i världen.

Mannen kved till under skynket på båren och hon väcktes ur sina bistra dagdrömmar. Det var bara hon och den sjuke mannen nu. Ambulansteamet hade gett sig iväg på ett nytt larm så fort de hjälpt henne in. Hon funderade på om hon skulle kalla in någon för att hjälpa henne med transporten ned till akuten, men struntade i det. Det fanns ändå ingen personal ledig, hon skulle ordna det själv, som vanligt.

Såja, sa hon tröstande samtidigt som hon lyfte undan skynket som skyddat mannens ansikte från regn. Hon påbörjade ett trött leende men stelnade i en bisarr min. Mer bisarr var synen som mötte henne. Innan hon förstod det hade hon tagit ett ytterst oprofessionellt skutt bort från båren. Hon bannade sig själv för att hon var så disträ, hon borde veta bättre och se till att förbereda sig mentalt inför varje patient så att de skulle slippa förstå hur illa däran de var.

Han var äldre än vad hon hade trott, gängbråk brukade nästan uteslutande utspela sig mellan personer i åldrarna tolv till kanske trettiofem, fyrtio. Ibland tog de emot någon femtioåring, men aldrig hade hon hört om… Vad kunde han vara? Sjuttio kanske, det var svårt att avgöra. Näsbenet var knäckt på flera ställen, ett öga var utstucket och på dess plats fanns inte mer än tomrum, det andra ögat var blodsprängt och hade en flackande blick. Ärren som löpte längs med kinderna såg både nya och gamla ut, en del med pågående varbildning. Munnen saknade de flesta tänder, visserligen inte så ovanligt i hans ålder, men tandköttet såg rosa och fint ut, inte så som en sönderruttnad mun brukade göra.

Amina drog ned skynket och studerade hans bara armar, samma typ av varbildande ärr löpte i kors och tvärs över dem och här och var skymtade hon vad som såg ut att vara märken efter nålstick.

Snä… snälla. Neej… kved han ur sin torra mun samtidigt som han med förvånansvärd styrka grep Amina om handleden. Han försökte fokusera blicken i hennes mörka, nästan svarta ögon.

Amina som tänkte ignorera hans kvidande gick mot hissen och skulle just trycka på den röda knappen, men hon ångrade sig när fingret snuddade vid plasten. Som av en stöt ryckte hon tillbaka armen och böjde sig ned för att bättre kunna höra vad mannen försökte säga.

Efteråt skulle hon inte minnas vad det var som fick henne att göra det hon gjorde, om det var styrkan i mannens hand eller blicken som till slut lyckades nå henne. Kanske var det hans tafatta försök att konversera, men att han hade något viktigt att förmedla, det stod plötsligt klart för henne.

Utan att tänka hade hon fört bort honom till ett avskilt utrymme på andra sidan av våningen, långt bort från hiss