Bankett för satan

Hälsingland.

I

Dansar med hundar

Tony färdades i halsbrytande hastigheter i fallna änglars gräddfil. Han satt i en pöl av blod från den egna höften och jackan var nedsölad med Cheetahs dito från axeln, och vad som såg ut som senor och inälvor. Inte ens kumpanens vrålande i plågor och rop på hjälp, varvade med högljudda snyftningar, fick ligaledaren att vakna upp ens för en sekund ur chock och sinnesblockering, och känna eller uppleva den outhärdliga smärta som snart skulle sluka hela hans uppmärksamhet. Tony väcktes ur sin chockbetonade koma då Limma ropade något från förarplats. Den skottskadade Victorin uppfattade uppmaningen alternativt frågan som ett dovt mumlande. I själva verket nästan skrek Limma Ödeland i frustrerad panik.

– Vart fan ska vi!? Limma var livrädd att snytningarna skulle bryta genom motormullret och den halvdöde kamratens plågade skrik i baksätet. Biljäveln måste väck och ni till akuten!! Strömbrytaren för medlidande, inlevelse eller bara en smula empati hade slagits av automatiskt och autopiloten inom Tony krävde största möjliga tystnad för konstruktiv tankeverksamhet. Enkelt uttryckt: den ymnigt blödande varelsen i farkosten måste avlägsnas eller på annat sätt tystas. For the greater good. Den mest primitive Tony hade fått säga sitt men smärtan var outhärdlig, och minsta ojämnhet på gatorna tycktes överväldigande för tjålburken som hotade kollapsa till följd av Limmas omilda, snudd på bestialiska behandling. Den svårt skottskadade Victorins medvetande började utan förvarning brottas med förnuftets röst, som var den mest ovälkomna för ögonblicket. Någon reservplan hade aldrig existerat och även om Tony aldrig förespeglat det för de övriga, så var han sorgligt medveten om att de varit helt övertygade om motsatsen. Deras orubblige ledare hade lett dem rakt in i ett kollektivt självmord. För Victorin hade endast två elternativ existerat. Antingen länsa spelborden på deg och tömma klubben Persienne på marschpulver, förnedra Vesnic efter alla konstens tidigare oprövade regler, eller dö i en dusch av kulor. Inga signaler i Tonys hjärna bar sig åt på traditionella sätt. Syn, lukt, hörselförnimmelser och den kvävande smaken av järn och krut befann sig i ett kaotiskt inbördeskrig och Tony, som upplevde sig bortom all räddning, svor inombords över högre makters oförmåga att spela upp adekvata sekvenser i såväl medvetandet i nuet som i det undermedvetna. Ingen försoning stod att inhämta var han än letade, och där stod Moa vinkade till honom, i all sin änglalika prakt, mitt i Harmagedon i en vibrerande flyktbil som saknade all framförhållning. Där fanns morsan med rödvinsindränkt småsluddrande som jagades bort av Ante Grenlunds sarkastiska, övermodiga snedflin. Halva livet passerade revy på några minuter.

– Tony, för faaan, samla ihop det som är kvar av dig. Chaufförens begynnande hysteri gränsade nu till vanvett. Vi måste byta burk och dumpa Cheetah där han kan få vård. Tony till planeten Jorden! Jag styr mot sjukhuset! Hör du inte, sirener och blåljusen dränker stan!? Limma gned sig ansiktet oupphörligt och uppfylldes av en övermäktig längtan efter en rykare, en riktigt fet jävel. Tony hörde Limma från en oerhört avlägsen plats. Han var i stort sett lomhörd efter serbernas obönhörliga eldgivning, en kvart tidigare. Det enda som på allvar kunde fånga ligaledarens uppmärksamhet var den dova tomhetskänslan där hans vänstra ben borde varit. Victorin stirrade som förhäxad mot sitt eget av blod nedsmetade lår och började slå som en vettvilling med högra knytnäven mot alla möjliga livlösa extremiteter. Han noterade i förbifarten att lasarettets tegelkropp avtecknade sig mot en regntung himmel, på ett mycket oklart avstånd, liksom att den döende kumpanen bredvid slutat skrika, och läpprörelserna antydde att John ville kommunicera något. Det var rena slumpen att Tony gjorde upptäckten, för Ödeland hade försökt dränka sin kompis ljudligt annonserade plågor med radioskval. Ooooh oooh I like it, hörde sergeanten, i västvärldens mest meningslösa krig, The Creeps ebba ut, när han studerade olycksbroderns ansikte. John Burmans axel och brötskorgens högra sida liknade en kombination av fiskrens och lappskojs.

– Jag kör ner i garaget och rekar Saab, sa Limma Ödeland, mest för att sätta ord på sina egna tankekonstruktioner och illusioner om en smula tur i ödesmättnaden. Vi försöker lägga Burman så bekvämt och synligt vi kan därnere. Vem fan vet, någon kanske kan snickra ihop han hjälpligt? Limma hade börjat reflektera över det ryska tjänstevapnet, han i brådska skyfflat in i handskfacket, före avfärd mot Persienne. Varför inte göra sig av med galningen i baksätet en gång för alla? Mula den jäveln. De hade följt honom blint mot allas undergång och under Salemkyrkans golvbräder låg det ynkliga bytet eller kompensationen, för det pris som sju personer skulle få betala för resten av sina liv. Lenny Ödeland kalkylerade med en bekväm tillvaro i Asien, åtminstone några månader, men å andra sidan hade han ju två kottar bosatta i Frusnaraden som han träffade i alla fall sporadiskt, då inte kärringjäveln hade mensbesvär, eller vad fan det nu rörde sig om.

Det svårt skadskjutna villebrådet Victorin hade aldrig varit i närheten av någon extrasensorisk perceptionsförmåga men noterade, i samband med att han med stor möda lutade örat mot Cheetahs mun och förnam svag andning, att de färdades i ett mindre fordon av någon japansk modell. Mörkret och en hägrande tystnad omslöt dem, när de långsamt och allt skrälligare rullade över nerförslutet mot Kvarstads sjukhus garage.

– Parkera mellan byggcontainern och den rostbruna plåtdörren, väste Tony andtrutet, men med påtagligt tilltagande kontakt med nuet, efter att den återfunna och knaprade dosen börjat verka. Vi placerar Cheetah där uskorna brukar tjyvröka, så kanske han har skuggan av en chans. Jag måste återta kontrollen över närmaste framtiden snabbt, tänkte han och undrade lakoniskt för sig själv om Sankt Judas Taddeus, de förtvivlade situationernas skyddshelgon, skulle vaka över dem så pass länge att han obemärkt kunde lämna Kvarstad. Sirenerna var onda varelser som lockade till sig Odysseus sjömän med sin förföriska sång och sen sög ut deras blod, flinade Victorin för sig själv, lätt euforisk över tjackets snabba, konstruktiva effekter. Han fingrade på sitt dunkande lår och över höften, som han upplevde som icke existerande. Det uppstod någon sorts perifer kontakt mellan hjärnan och de skadade kroppsdelarna.

– Jag gör en tjurrusning och tjålar en Saabjävel. Halva stan har sett den här tysken, konstaterade flykt-chauffören, med ett getöga mot Tony. Jaså, du har börjat tänka själv nu, ditt diktatoriska as, tänkte Limma. En vacker dag sätter jag en kulsvärm mellan skulderbladen på dig.

Tony Victorin kunde nästan småroad konstatera, trots de nästan förblindande smärtorna i benet, att det töcken han befunnit sig i, efter Persienne-massakern, berövat honom praktiskt taget all tankeförmåga och samtliga utförsgåvor. Det var en Audi-80 han blodat ner, fastslog den närmast anhörige, då han så varsamt han förmådde försökte lirka, den till synes avlidne, Burman ur baksätet. Tyskar och japaner har ingått oheliga allianser förr, konstaterade Teve lakoniskt.

– Jag går in från andra sidan och skjuter på, sa Limma och struttade nästan obesvärad runt mot babordssidan. Jeansarslet säckade ner mot knävecken. Den där lilla råttan är fan inte vid sina sinnens fulla bruk, diagnosticerade Tony, medan han med växande skräck hörde Cheetahs plågade rosslingar tillta. Han hade upptäckt något nytt, mycket oroväckande bakom Ödelands vanligen så nervöst flackande och till synes sorglösa blick, och vad var det för omisskännliga konturer som avtecknade sig under jacktyget? En rysk eller en tysk? På nära håll kan den jäveln avliva mig med ett ärtrör, i det skick jag befinner mig i nu, fastslog Victorin, samtidigt som Burmans arsle började glida ner mot asfalten och hans eget skottskadade ben gav indikationer på kollaps.

– Tror jag har en kudde i trunken, utbrast Limma Ödeland, när han och diktatorn försökte palla upp den döende kamraten och denne bara kanade ner, och riskerade rispa sönder det uttryckslösa, likstela ansiktet. Cheetah lär inte märka att den är bagageunken och konar nittioåttaoktanigt. Jag måste ta bort den jävla trallgöken, föreslog Tony kallt för sig själv. Har de väl börjat morra och visa tänderna mot husse, har man nått vägs ände. Limma hade blivit onödigt pratglad, utan förekommen anledning. Igen. Han hade dessutom, helt på egen hand och eget initiativ, dragit helt korrekta slutsatser och föreföll ha läst generalens tankar.

– Jag har ett halvt dussin stulna mobiler med kontantkort i handskfacket, varpå han kostade på sig ett illistigt grin. Det ska finnas deg kvar på dem. Tjålgods från Tosca och några andra hak som kidsen springer på. De verkar klädda i stålar de jävla monstren. Senaste attiraljerna av allt.

Tänker du också, din jävla byracka, tänkte Tony och stönade högt när han rätade upp sig och tvingades lägga tyngden på det koagulerande och kraftlösa benet. Med Limmas transparent förändrade attityd kunde han inte riskera hans medverkan i återförandet av degen till dess rättmätige ägare. Spaggen hade fått uttryckliga order om att endast Tony själv och Cheetah hade tillträde till, de av golvplankor dolda, tillgångarna. Regina, spånade Victorins reptilhjärna. Den enda människa han för ögonblicket kände någon tillit till, men vågade hon bli indragen i något som kunde brännmärka henne för all framtid? Det var uteslutet att föra henne bakom ljuset och tredje världskriget i centrala Kvarstad var redan riksnyhet, visste han, utan att varken ha sett eller hört livstecken från yttervärlden.

Ödeland hade med ens blivit vettskrämd över sin överordnades i allt oväntade återhämtning. Limma kunde inte, med bästa välvilja i världen, beskyllas för att vara de exakta analysernas furste men att Victorin läst av honom, och den instinktivt resta raggen, kände han av instinktivt och spontant, trots att han uteslutande undvek den närmast legendariske veteranbanditens intensiva försök till ögonkontakt. Den lille övervintrade hippien försökte släta över, efter sin begränsade förmåga.

– Du måste ju försvinna under radarn, Tony. Direkt och långt bort, sa han och puffade med kudden under Cheetahs livlösa skalle. Du vet, jag gick i plugget i västra. Jag och brorsan umgicks ju jävligt ofta med ziggarna. Vi känner de flesta av Weissarna. De är för fan chefer på att hålla sig undan rampljuset och bängen. Jag kan ringa Leifi om du vill. Ödeland prövade ett nervöst leende, som till och med mer än tidigare förvandlade honom exteriört till en ilsken knähund, rottweiler-wannabe. Victorin lyssnade med ett halvt öra, medan han studerade köttslamsorna som hans högerben bestod av, med röven åt Limmas håll. Hoppas kallingarna har feta bromsspår, tänkte han, medan han svalde det sista av dosen i en sudd skithuspapper.

Den lille långhårige pygmèn kanske inte var så jävla utvecklingsstörd, när det kom till kritan. Tankebanorna, som levererades omständigt, saknade inte incitament. Den beskrivne Leifi körde fiskbil, och kunde inte Tony klämma in sig bakom lådorna och lämna länet i firmabilen? Risken att en sån jävla stinkdosa stoppades av Aina, i kontrollerna som säkert upprättats överallt, var avsevärt mindre än att sämre begagnade, obesiktade skrothögar blev det, eller skrytåk för den delen.

Samtalet med Regina blev föredömligt kort men innehöll åtskilligt fler goda nyheter än motsatsen. Tony hade inte pratat med sin före detta sambo på flera månader, fler än han nånsin höll räkningen på. Historiken hade han kunnat bespara henne.

– Det är du va? sa hon efter femton sekunder, med en påföljande, utdragen suck. Herregud, Tony, den här gången har du skitit i varenda blå skåp på planeten. Och dig hade jag tänkt leva resten av mitt liv med, tänkte Regina, men lät exet slippa fler bördor.

Kunde hon lätta kyrkbanken på femti lax? Tony kunde nästa höra sin för dettas vågskålar slå i bordet, åt än det ena och än det andra hållet.

– Du får smörja mig med fem, men jag dumpar inte stålarna hos dig. Du får ge mig neutrala koordinater. Nu lät Tonys före detta Bonnie som han mindes henne. Regina hade som väntat en ny galt, som var långt ifrån nån duvunge. Victorin kände igen namnet. Hennes nye sparringpartner skulle inte protestera om de fick arvode. Han behövde två meter omgående. Borta vid båthusen i Grogrunda, som förr i världen?

Det var en Saab 9000 som Limma tjyvkopplat, och det gjorde betydligt mindre ont i de avsevärt bekvämare sätena. Tony noterade att chauffören var en r.e.m, på två rätt skakiga ben.

– Kan du ordna moffe, hasplade Tony ur sig, samtidigt som Ödeland gjorde en tvärnit på grusvägen bortom ära och redbarhet. Hade Tony också sett saftblandarna?

– Är du från dina sinnen, man? Har du hallisar i urskogen, fnös den förmodligen mest efterlyste i Svedala. Jag behöver en jävla massa smärtlindring, om jag ska ligga trycka i veckor, för vem fan ska erbjuda mig vård utan knasrisk?

Självbehärskningen gick förlorad, inom loppet av en hundradels sekund, och Tonys överjag tog egenmäktigt över hela paneldebatten. Han rev fram Glocken från innerfickan i skinnjackan och tryckte pipan stenhårt in i Limmas högra öra.

– Är du en golbög, en satans privatspanare? Är du en lismande lönnmördare, din jävla dvärg? Kör du med tjyvsmällar, Limma?

Utbrottet, anspänningen och påslaget av adrenalin åstadkom en explosion av värkande svallvågor i Tonys höft och lår, men Limma röjde varken fruktan eller raseri. Angriparen, med alla trumf på hand, visste att det krävdes betydligt mer för att få den lille chauffören bragt ur fattningen. Limma Ödeland hade levt i kriminella kretsar sedan mellanstadiet och betraktas som yrkeskriminell från sjutton- till artonårsåldern. Även om den nu till åren komne skurken sällan eller aldrig producerade, regisserade eller rollbesatte föreställningarna, så var han däremot, i princip undantagslöst, aktuell för provspelningen.

Och jag som trodde den maktgalne, inbillade filosofen var uträknad, upptäckte en överrumplad Lenny Ödeland. Det är avsevärt värre än så, han är ett skadskjutet, bindgalet jävla vildsvin. Antingen avfyrar du, din satans förlossningsskada, eller så avlägsnar du den där iskalla metallen från min hörselgång, uppmanade Limma bakom sammanpressade, kritvita läppar, utan att röja en enda tankegång för sin eventuelle baneman. Tony återförde pistolen till sin ursprungsplats, i jackans dolda utrymmen. Offret beslöt att inte bevärdiga de retoriska frågorna med några svar över huvud taget, utan försökte istället framstå så obesvärad han kunde, då han istället försökte bidra till förbättrade förbindelser med den tickande bomben.

– Har du bestämt dig, frågade Limma. Ska jag slå en signal till ziggarna? Vi behöver ju se på det här med friska ögon. Och jag vill bli av med dig, din galne jävel och börja funsa på min egen framtid, överlade han med sig själv, med blicken vänd mot allt och inget.

Lenny Ödeland var inte på några villkors vis lika jagad som chefen bredvid, men var i allt väsentligt intressant i snututredningar till höger och vänster. Kvarstadskrimmarna var så förbannat uppdaterade, beträffande kopplingar mellan olika individer och falanger i stans undre värld.

– Vi åker ner och lättar degen först, fastslog Tony. Hur trovärdig är den där Leifi och var Limma vän eller fiende, tänkte han. Jag måste ordna bandage och nya brallor. Förslag? Victorin glodde lätt hotfullt och uppfordrande på den lille, laglöse lycksökaren.

Tony lyssnade uppmärksamt på Limmas och romens spontant framspånade planer om flykt och gömställen, för han hade inga egna. Det ena förslaget var galnare än det andra, och kanske just därför var några av de mer bisarra och fullkomligt absurda idéerna också de mest funktionsdugliga, kalkylerade Victorin. Han hade ännu inte resonerat med Leifi öga mot öga, och det enda han hade att förhålla sig till var Limmas förmedling av logistik och kostnadsförslag samt övertydligt spretiga referenser. Fiskbilen kvarstod som alternativ men också inblandningen av muslimen Isuf, från Kazakstan. Han var äldste sonen till en imam, som gjort helt motsatta karriärval i livet än sin far och förkastat dennes livsfilosofi i allt väsentligt. I jämtländska Blecke, där Isuf åtminstone temporärt var bosatt, hade en tillfällig men ständigt växande flyktingförläggning upprättats.

– Den sista platsen snuten kommer söka den där Tony på, hade den agnostiske avfällingen resonerat, via sin romske bekant från Kvarstad. Det är så förbannat vansinnigt att man bara måste älska det, tänkte Victorin, men vem i helvete kunde omsätta planerna i praktiken?

– Under en del omständigheter öppnar imam-släktskapet en massa dörrar, förklarade Leifi över Limmas mobil.

Det var emellertid mycket oklart hur länge Tony skulle tvingas trycka bland krigsneuroser från Mellanöstern och diton från Nordafrika. Femti papp skulle inte räcka långt, insåg härföraren i nederlag, på den svenska landsorten, då underbetalda långtradarchaffisar från öststaterna belystes på menyn.

– Han vill väl ut från Sverige och hålla sig gömd på någon plats där Rikskrim inte har en tanke på att leta? Jag har gjort det här ett par gånger förut, hade Isuf försäkrat Tony, via två mellanhänder. Kazakstaniern, eller vafan de kallades, kazak, kosack, kajak…, skulle återkomma med detaljer.

*

Det såg ut som Reginas galt självsvåldigt försett sig med extra gratifikation. Utnyttjat situationen, där riskerna för omedelbara repressalier avsevärt minskat. Tony kunde bara räkna till fyrtiotre tusen när han och Limma vågade sig ner mot Grogrundas båthus, där de skulle övernatta i frostnatten till Leifi anlände i gryningen. I en vit, lätt lastbil med loggan Rombergs havsfrukter.

Natten förflöt lugnt, utan missöden och incidenter, i båthuset. Det var outhärdligt kallt och Tony stördes ofantligt mycket av Limmas ideliga fluktande på armbandsuret. Hade den lilla råttan träffat överenskommelser med våldet och knarkspan? Victorins funktionsdugliga del av hjärnan var också konstant upptagen med de privata finanserna. Hur skulle han klara sig på flyktingförläggningen, efter att alla jävla mellanhänder och transportörer tagit sin del av kakan, och hur i helvete skulle han undvika misstankar? Fattigdom och misär föder och näringssätter korruption, angiveri och vädjar till varje enskild homo sapiens allra lägsta instinkter. Det var Tony den förste att bekräfta och skriva under på. Hur stora risker skulle det innebära att beckna fludder, kränga brass och tjack i barackerna? Möjligheterna var oöverskådliga och marknaden oändlig. Posttraumatiska stressyndrom gick tretton på dussinet i sådana läger. En av de mest glupska målgrupperna i mannaminne, men hur livsfarliga är inte kunderna, analyserade båtflyktingen på hemmaplan, och gjorde sin hundrade åkarbrasa på några få timmar. Limma glodde likgiltigt på honom och sträckte generöst en halvrökt spliff åt Victorins håll. Tony gick till Saaben, fipplade med tändningen, och fick igång radion. Senaste nytt om de egna bravaderna skulle säker muntra upp honom till homeriska skrattsalvor, tänkte han ironiskt. Senaste nytt om gatustriderna avslöjade att snuten inte hade några säkra gärningsmanna-profiler, men de uteslöt inte heller att eldstriden, på den centralt belägna restaurangen i Kvarstad, var kopplad till samma, tungt kriminellt belastade, personer som var misstänkta för en hel serie rån och våldsbrott under senare tid. Vittnena hade gett mycket knapphändiga uppgifter beträffande signalement på gärningsmännen, som påstods varit maskerade, och dessa var själva misstänkta för dråpförsök, grova vapen- och narkotikabrott och framkallande av fara för annan med mera.

Omständigheterna Tony Victorin befann sig i föranledde inte direkt ljuv och inte ens bitterljuv nostalgi, båthus till trots. Icke desto mindre påkallade minnesbanken det sårade storviltets uppmärksamhet. Det var en av de lätträknade gånger som Tony och hans farsa i barndomen gjort något tillsammans, och gubbjäveln hade faktiskt varit hjälpligt nykter. Bara en kasse bärs som skaffning och det skulle fiskas. Pappa Victorin var aldrig den som de mer glamourösa och välartade sällskapen efterfrågade, för lätta upp tvungna umgängesformer. Han besatt inte talets gåva ens i måttlig utsträckning och när han öppnade käften handlade det om kommandon, förebråelser och bitterhet mot omvärlden, för att den aldrig erkänt den store Ulf Victorins kapacitet, den betydelse densamme borde haft i en åtminstone normalbegåvad värld. Lille Tony hade många gånger studerat faderns ansikte, fysik, hållning och attityder och vid fisketuren tog han mod till sig.

– Varför är jag inte lika dig alls, pappa, undrade tioåringen, som föreberett sig på det värsta. Fadern hade blängt på honom, som om han gjorde sig redo för några feta lavetter i trynet på sonen.

– Du är en liten klen blekfis, som mor din. Det blir aldrig någon riktig karl av dig, Tony. En riktigt jävla morsgris, grymtade hårdföre Ulf, och tänkte att han alltid misstänkt att det där rödvinspimplande ludret lagt upp slappfittan åt vaktmästaren eller elektrikern, då han själv legat ute på jobb. Tony som aldrig bespetsade sig på omdömesgill och pedagogisk respons på sin vetgirighet, lät sig nöjas med det föga uttömmande svaret, för att undgå vidare förminskning av sin lilla person. Men tvivlet fortsatte att ansätta sonen i huset, fram till den dag Ulf bara inte fanns i hushållet längre. Misstron mot det egna ursprunget fortsatte gnaga i Tony ända till att han passerat puberteten, och han även förlorat all respekt för sin mor.

Då gryningen närmade sig i snigelfart satt Limma med ryggen lutad mot båthusväggen, rullade en joint och ondgjorde och beklagade sig över nattens köld och den sömnbrist som den förorsakat. Tony bevärdigade inte ens Ödelands gnäll med en sarkasm, trots att han hört kumpanen snarka flera timmar, som om han inte haft minsta bekymmer här i världen.

– Berätta mer om Leifi, uppmanade Tony bestämt men inte för bryskt den här gången. Jag lägger ju mitt liv i händerna på ziggare och blattar som jag aldrig träffat. Victorin knackade menande mot sin egen tinning. Även om han numera var långt ifrån så främlingsfientlig som han varit i ungdomen, i Trånge-Puttes nynasseliga, hyste Tony likafullt en ansenlig mängd dubier mot invandrare och flyktingar, som var betydligt mer än fördomar. I Tonys fall handlade inte invändningarna om okunskap, för under hans år i Västra, på Nackstavägen, hade boendepopulationen bestått av minst åttio procent utlandsfödda och då hade inte knarkprinsen medräknat alla de finska romerna. Limmas bakgrundsinfo i lätt fjädervikt var som ett jävla durkslag. Den innehöll så många luckor och motsägelser att Victorin skulle ha varit betjänt av att helt bortse från varudeklarationen. Ziggy på ingång, med fiskdroska och allt, hade Tony emellertid sett fler än en gång i såväl city som i gettot, förmodligen med sprit- eller drogleveranser. Gängledaren, i ett till synes oändligt limbo, satte sig, svårt ansatt av tvivel och kroppsliga plågor, på kölen till en upp och nedvänd eka, utanför skjulet som härbärgerat honom för natten. Tony rannsakade sig själv. Var han verkligen utrustad med konstitutionen som krävdes för att kastas ut i det totalt okända, på alla plan, i territorier där han inte hade en enda anförvant, på områden där han inte hade någon som helst erfarenhet? Men fanns det några alternativ? Han kunde alltid självmant överlämna sig till bängen, men det skulle strida mot den enda genuina principen som han drevs av i sitt antiliv. Vladko Vesnic hade mer än sannolikt utfärdat undantagstillstånd, lagt ut sin egen efterlysning, utlyst belöning för alla med användbara upplysningar om angriparnas vistelseadresser, och via ombud utbasunerat ett väl tilltaget pris på Victorin, återförd i fångenskap till Kvarstad, eller demonstrerade kvarlevor av densamme. Tony hörde Limma hosta som en besatt inne i båthuset.

Den medelstora fiskbilen gungade, som ett antikt slagskepp i styv kuling, när den styrde stäven över den gravt eftersatta grusvägen mot fiskeläget. Ut från förarhytten hoppade en kopparbrun, magerlagd man, med mycket spetsig näsa och det traditionella svarta, blanka och välkammade håret. Romen var obetydligt resligare än Lenny Ödeland, men i motsats till alla fördomar om den etniska tillhörigheten bar han inte knähöga hästhandlarstövlar. Leifi var istället oklanderligt klädd, i en cardigan med något pråligt märke, gabardinbrallor med pressveck och lågskor med tillhörande tofs på ovansidan. På vänsterarmen glittrade vad som gav sken av att vara en mycket dyrbar klocka och kanske också var det. Fingrarna pryddes av flera ringar som föreföll vara av guld. Och vad fan har jag nu gett mig in i, det här liknar generalknas, tänkte Victorin, när hans tilldelade chaufför sträckte ut en senig hand med svårtolkade tatueringar. Leifi tillhörde kategorin som konstant skyddade sig bakom nedlåtande hångrin.

– Leifi, sa den illmarige, med ett förvånansvärt fast handslag. Jag tog mig friheten att gå händelserna i förväg, fortsatte den lille romen, med ett vårdat språk som måste varit en historisk skräll i alla motsvarande sammanhang. Han sträckte fram en landstingskrycka och en Konsum-kasse mot sin presumtive passagerare. Det är två helrör högoktanig whisky, en limpa cig, moffe som bör hålla dig i det närmaste smärtfri i en vecka, om du hushållar. Paljo-pris, om man säger. Leifi klappade triumferande på gabardinbrallans högra ficka och drog sig på ett tillgjort sätt i näsan och visslade teatraliskt, och så ini helvete irriterande löjligt, tänkte Tony, som valt att hålla tand för tunga under den utdragna sniffa-röv-proceduren.

– Det är prima pulver men till marknadspris, varnade romen.

Hur mycket vet den här jävla vesslan, frågade Tony sig och spottade ut slem på en buske.

– Hur mycket vet du egentligen, frågade han och petade diskret på Glocken i innerfickan. Hur går vattnandet och golandet på stan? River bängen upp himmel och jord?

Leifi Weiss visste såklart att Tonys gäng och Vesnic-kartellen skjutit ett helt kvarter sönder och samman och att Tony var en legendar på stritan, lade han till, inte helt oväntat inställsamt. Skottskadorna hade Limma upplyst honom om. Det var en förbannat irriterande automatspruta den jäveln hade i truten, värderade Tony och lyssnade vidare på propaganda-roboten mitt emot. Fiskbilen stank verkligen Joy Division-horhus från anno dazumal.

Tony förde in, det alltmer spretiga och substanslösa, samtalet på väsentligheter som prislistor och dessa innehöll inga obehagliga överraskningar. Ziggarn var till och med så storslagen att han bjöd på kryckan, som han säkert tjålat på lassarusket. Men tusenlapparna fladdrade iväg som vid ett pokerbord och Victorin kände problemen, för en nära förestående framtid, vibrera under fötterna som ett jordskalv som mätte över 6,0 på Richterskalan. De hade en dryg tjugomilsresa framför sig, och snutkontroller och/eller vägspärrar skulle dugga tätt. Leifi hade till och med förberett en fisklåda, modell rymligare, för Tony att krypa in i när larmet gick. Det omaka paret tog adjö av Limma Ödeland och Victorin skickade in några Brasklappar och förtäckta hot, till vilka han ansåg sig nödd och tvungen. Han beslöt i andtaget efter, med halva kroppen inne på feskekörka, att ställa Weiss mot väggen, beträffande kazaken och imamsonen Isuf. Frågor som gnagt genom märg och ben ända sedan logistik-geniet fördes på tal. Romen ryckte nonchalant på axlarna, men hans svar genomsyrades av djupaste allvar.

– Ryktena om din och Vesnics uppgörelse har gått som en löpeld genom det som medierna brukar kalla den undre världen och det är ett under att du lever, det garanterar jag, sa Leifi med eftertryck och nickade äcklat mot Tonys sargade ben. Det finns ett par fräscha jeans på flaket, tillade han, före sin fortsatta utläggning. Leifi pekade för säkerhets skull mot en svart plastsäck.

Det hade väl inte undgått Tony att imam har med islam att göra, undervisade romen onödigt ironiskt, och det är ingen hemlighet att serber och muslimer har några oplockade gäss med varandra, i det historiska perspektivet.

– Vesnic förde befälet över ett slaktar-kommando i Bosnien. Det sägs att han slog ihjäl kvinnor och barn med bara händerna, för att han njöt av det. Vladko och Hati är utpräglade psykopater och sadister. Varenda muslim med insikt, i den kriminella världen, hatar Vesnics syndikat i varenda mikroportikel av sina väsen, och du har blivit något av en hjälte för dem, tillkännagav Leifi Weiss, utan att demonstrera någon uppskattning ens med ett lätt anstruket leende. Tony, som själv aldrig reflekterat över några storpolitiska eller religiösa ändamål, än mindre jihad på Kvarstads gator, var för ovanlighetens skull mållös.

– Jaha, sa han lamt. Det var därför den här Isuf var så snabbt angelägen om att bidra till min säkerhet. Lätt besvärad ville han byta ämne och föra samtalet närmare jordskorpan. Det kommer kosta skjortan för mig att ta mig ur landet, tillstod Tony, genuint bekymrad. Jag vet inte hur eller varför, men kazaken verkar klädd i idéer. Däremot har jag inte fått några kostnadsförslag.

– Hur tänker du nu? Har du affärsförslag? Jag är vaken på alla sorters uppslag som genererar förtjänst, nästan trugade romen.

Tony hade stött och blött den nya marknaden för illegala substanser hela natten. Han kunde ju sälja på redis, om nån försåg honom med varorna.

– Jag kör ju fisk åt asiaterna och du tror väl inte bara det är torskar som transporteras i den här gigantiska vaginan? Leifi gav Tony sitt karaktäristiska hånflin och drog sig överdrivet i den spetsiga näbben. Problemet får du i så fall med Isuf. Det är han som är förläggnings-kranen, men jag vet inte om han drar in så särskilt fett med deg. De är restriktiva med sinnesförändrande substanser såna där religiösa fanatiker. Jag undrar det jag, tänkte Tony, men sa inget tills vidare. Man får väl göra en diskret marknadsundersökning och ta stället på pulsen.

– Jag har inget specifikt mot Jesus, jag heller, fortsatte han istället retoriskt. Det är hans fans som driver mig till vansinne. Leifi blixtrade till med sitt notoriskt ironiska flin i ena mungipan. Nu väntar en jävla massa tyska minuter, påminde sig Tony Victorin, med hänvisning till de förstärkta Sturmabteilung och Gestapo som låg i bakhåll överallt. Romen tycktes ha hört hans tankar.

– Den här helvetesresan lär kosta oss två och en halv timme, minst. Om vi inte blir stoppade varannan mil, vill säga. Isuf kommer hålla utkik och lotsa oss in till förläggningen. Han är inte så lite kontrolltorsk den där, diagnosticerade Victorins chaufför. Det är därför jag höjer varningens finger för alla sorters frilansande, med alla typer av droger och sprattelvatten. Isuf kontrollerar mångas tankeverksamhet och muskelmassa, även om han avger ett jävligt oförargligt intryck vid både första och andra påseende.

Stanken på flaket var inte bara förfärlig, redan efter några mil hade den utvecklats till det olidliga. Hade inte Tony tidigare varit ansatt av svår klaustrofobi, så var den vid tiden för första trafiksignalen helt överväldigande. Leifi hade packat lådorna kring sin passagerare så tätt, att denne knappt kunde klia näsan eller röra sitt allt stelare, skottskadade ben. Hur fan ska jag härda ut i tjugo mil, frågade sig Tony, som ett förtvivlans mantra, var trettionde sekund. Varje fartminskning fick flyktingen från och villebrådet för allt och alla att hyperventilera och pulsen och blodtrycket rusade genom taket. Tony försökte sysselsätta medvetandet med behagliga saker som han lärt sig redan som barn, för att hantera plågsamma livssituationer. Problemet var att dessa diamanter reducerats till ett försumbart minimum, och med ljusets hastighet, med stigande ålder, och ett växande antal, helt ohanterliga, omständigheter som inramade och färglade allmänhetens fiendes tid och rum. Tony blev tidigt i livet inlåst i snickerboa och hade brutit sig ut, slagit, skjutit och sprängt sig ut med övervåld oräkneliga gånger sedan dess. Det var en mycket förutbestämd balett han dansade med, i själva verket, ganska få improvisationer och den hade dödlig utgång. Bortom varje rimligt tvivel. Gängledaren utan gäng hade alltid vetat han skulle dö i förtid. Det hade mest varit en fråga om hur mycket för tidigt, och Victorin visste också att han levt på övertid i minst femton år. Tony hade överlevt hundratals kumpaner och fiender på livstid. Han hade aldrig upplevt de extraåren, till hälften vid liv, som en bonus.

*

Tony försökte fördriva tiden med att sluta ögonen och tänka på Moa, den enda förnimmelse av mänskligheten som, för tillfället, inte gjorde honom rasande eller fysiskt illamående. Han frammanade bilder av det lite runda, serafiska ansiktet och det ibland barnsligt lyckliga glittrandet i hennes ögon, som Tony inte kunde minnas att han någonsin haft. Passageraren på väg mot destination ingenmansland kunde nästan känna Moas långa, mjuka och vältvättade hår mellan fingrarna, hennes mjuka skinkor mot handflatorna och smaken av hennes inbjudande mun. Det ryckte betänkligt i baguetten på förtvivlans furste, när han med stor viljestyrka tvingade fram bilderna av kvinnans långa ben, då hon lyfte lättjefullt på dem och sträckte fötterna mot taket, när han gick ner på henne. Hur Moa på det där härligt liderliga sättet log lite lätt spefullt och förväntansfullt ner på honom, där han själv stod längtansfull och med full beredskap att göra henne lycklig, åtminstone de närmaste tio minuterna. När älskogen varit över, och gudomliga Moa klev ur sängen och började ta på sig underkläderna, brukade hennes helt unikt involverade kund beundrande iaktta sin sällskapsdam. Han konstaterade att Moa var fullkomligt oemotståndlig, där hon stod lätt framåtböjd, i färd med att dra upp trosorna över låren. Hon brukade känna hans lystna blickar i nacken och kunde fråga med ett bedårande, genuint smickrat leende: Vill du göra det igen?

Moa hade ända sedan ruta ett haft den där enigmatiska, mystiska och fantasikittlande auran omkring sig, som den gamle pundaren och kåkfararen underförstått älskade henne för. Tony var övertygad om att hon kände att så var fallet i varje beröring, trots att han konsekvent vägrade vidröra alla former av romantiska termer under deras samkväm.

Tony hade alltid bävat för den dag han skulle avslöjas. Den dagen hans genuina känslor skulle avtäckas, inte bara för hans sporadiska och avlönade partner, utan också för, kanske inte den breda, men smala allmänheten, att den hårdföre, yrkeskriminelle gängledaren visade sin passion, värme och längtan efter en jämbördig kvinna, öppet och spontant. Att han demonstrerade transparent och självklar ömhet för sin inhyrda konkubin. Alla motsvarande arrangemang förutsatte nästan brutal ensidig oralsex, till förmån för kunden, och korta farväl i ansiktet, munnen och i vaginan, eller till och med i anus på uppdragstagerskan. Det hade säkert fungerat på det traditionella, förväntade sättet, om inte Tony redan från start haft romantiska känslor för Moa, sådana som han gjorde allt som stod i hans makt för att hemlighålla, nonchalera och släta över, dels för föremålet för en växande kärlek men mest inför sig själv. Under rådande omständigheter var illusionen om Moa Backlund en livsuppehållande åtgärd, första hjälpen, hjärt- och lungräddning. Temporär balsam för en själ i akut sönderfall.

Drömmaren Tony, på en mycket lyckligare eller avsevärt mindre olycklig plats, väcktes bryskt från det abstraktas nirvana. En tvärnit var att föredra, bakom staplarna av lådor fyllda med torsk från Indonesien, än en mjuk inbromsning och en stillsam gir in mot höger vägren. Alla varningslampor blinkade hysteriskt i dunklet på lastbilsflaket. Leifi Weiss samtalade lågt med en, möjligen två, personer. Trafikbruset, fordonsväggarna och lasten reducerade konversationen till höjningar och sänkningar av tonlägen. Baklämmen flög plötsligt upp med ett brak. Gömstället badade omedelbart i obarmhärtigt ljus och ändå var det en mulen förmiddag på senhösten. Tony hade, utanför båthuset i Grogrunda, lagt märke till den välgörande, höga luften, den friska doften av hav och löven på träden som skiftade från grönt till gult och rött i magnifika, praktfulla kombinationer i oändlighet. Förnimmelsen av evighet kändes närmare än någonsin tidigare. När jag dör önskar jag av hela det som är kvar av mitt hjärta, att det är en höstdag uppfylld av löftesrik magi, med en sörjande, överväldigande vacker kvinna vid min sida, föreställde sig Victorin, för ögonblicket smärtfri, för någon minut vid fiskeläget i gryningen. Av svårförklarliga skäl upphörde den kväljande, kvävande torskstanken genomborra hela Tonys existens, när hans hela väsen spändes intill bristningsgränsen, i uppslukande koncentration på scenen han inte kunde se, men som hörbart utspelade sig vid fisktransportens akterparti. Han absorberade minsta frasande från ett gruskorn under en skosula.

– Fy faaan, vad det stinker, Leif, mullrade en äcklad röst, på E14 utanför, som Tony utgick från tillhörde en snutjävel. Det jävla aset tilltalar ziggarn med förnamn, vad i helvete pågår, frågade sig den fjättrade på flaket. Den nyfödda cellskräcken tilltog dramatiskt.

– Det är ju fisk, vad hade du förväntat dig, undrade Leifi på sitt försmädliga vis, även till bängen. Han gör ingen skillnad på folk och fä, det ska han ha all heder av, berömde Victorin sin chaufför, i det tysta bakom ett ton indonesiska fiskfiléer, eller vad det nu handlade om.

– Håller du dig i skinnet nuförtiden, din lille bandit, fnittrade en ljusare stämma. Får vi se på körkortet och så sen ska du få blåsa hårt i min apparat, fortsatte samma konstapel häckla. Stoppet varade ytterligare femton outhärdliga minuter och snutjävlarna gjorde inga ansatser att genomsöka lasten, och ändå måste Weiss förekommit under tvåhundra punkter i belastningsregistret, spekulerade