Ann-Marie

hon!

Kapitel 1

Allt vi gör eller säger, påverkar på ett eller annat sätt oss eller någon annan. Påverkan kan vara mycket obetydlig, rentav så gott som omärkbar, eller den kan vara så stor, att den förändrar vårt, eller någon annas hela liv!

Att till exempel ligga kvar i sängen och dra sig ett par minuter längre än beräknat, borde rimligtvis inte ha någon större, praktisk betydelse. Trodde jag.

Men jag hade fel!

Helt fel!

När jag stängt av väckningen och lagt telefonen tillbaka på nattygsbordet, låg jag kvar ytterligare en lort stund i den sköna sängen och njöt av tillvaron. Tänk; äntligen är jag här, i storstaden! Från och med nu är jag en storstadsgrabb! Härligt! Underbart!

Det var måndagsmorgon, men inte vilken måndagsmorgon som helst, utan min allra första skoldag i min nya hemstad och jag låg och funderade på hur dagen skulle se ut. Vad jag kom fram till spelar dock inte längre någon roll, för dagen blev inte sådan!

Till att börja med tog alla mina morgonsysslor betydligt längre tid än jag hade räknat med. Mamma och pappa hade redan åkt till jobbet och jag måste därför på egen hand bland annat fixa till ett morgonmål i ett för mig helt främmande och okänt kök, där ingenting ännu fanns där det borde finnas; största delen av vårt hem låg nämligen fortfarande nedstuvat i ett otal flyttlådor, som stod staplade på olika platser i lägenheten och det lilla som hade plockats fram, fanns inte där jag tyckte att det rimligtvis borde ha funnits.

Det blev alltså bråttom! Verkligt bråttom!

Jag förstod rätt snart, att den korta stund jag ägnat åt att ligga kvar i sängen och njuta av mitt nya liv som storstadsgrabb, skulle komma att få ödesdigra följder.

Följder blev det naturligtvis; mitt liv tog en helt oanad vändning! Ödesdigra följder? Njaa … Kanske inte det! I själva verket trivs jag väldigt bra med mitt liv, sådant det sedan blev. Men då, när jag befann mig mitt i turbulensen, såg det förstås rätt annorlunda ut!

Men vi ska inte gå händelserna i förväg.

Samtidigt som jag mer eller mindre slängde i mig min egenhändigt hopsnickrade frukost, försökte jag i förbifarten kasta en snabb blick på den karta med buss- och metrolinjer, som jag så sent som i går kväll hade hittat bland de broschyrer och andra papper, som min nya skola vänligt nog hade skickat mig. Varför jag inte tidigare brytt mig om att ta en titt på kartan, kan man förstås undra, men som den blåögda optimist jag är, tänkte jag väl att jag nog hinner med det när jag kommer till storstan.

Det hann jag förstås inte!

För att åtminstone lite grann underlätta orienteringen, ritade jag snabbt en linje längs rutten som bussen körde och ringade in en del landmärken, som jag trodde kunde vara värda att hålla extra koll på. Sedan var det bara att hals över huvud rusa iväg till busshållplatsen!

På vägen passade jag på att samla på mig några första intryck av min nya hemstad. Jag kastade en snabb blick på husen och affärerna; jag såg den hektiska och livliga morgontrafiken och alla människorna som liksom jag själv, hastade iväg i vimlet och jag lyssnade till alla ljuden och kände dofterna och lukterna. Morgonluften hade alltjämt kvar en del av sin typiska fräschhet, trots att den redan var kraftigt kryddad med alla de lukter och dofter som är så typiska för en storstad.

Återigen myste och njöt jag när jag tänkte på att den stora och än så länge främmande staden runtomkring mig från och med nu var min hemstad. Det kändes så otroligt härligt! Men det kändes också på något sätt overkligt; jag hade alltjämt svårt att förstå att det faktiskt var sant!

I förbifarten tog jag också ett par bilder. Vi hade nämligen kommit överens om att jag via WhatsApp och Instagram skulle rapportera till polarna där hemma om hur mitt liv i storstaden artade sig. Vi skulle fortsätta att hålla kontakt med varandra via olika sociala medier.

Men vi skulle inte längre träffas och umgås som förut. Det var den stora skillnaden. Och det var det som jag nu tyckte kändes så konstigt.

Jag hade visserligen haft några månader på mig att vänja mig vid tanken på att jag skulle flytta, men det var först i fredags, vid det slutliga avskedet, som jag verkligen fullt ut fattade att jag från och med nu inte längre skulle vara en del av det gamla gänget. Då kände jag ett visst vemod, det ska medges, men tankarna på mitt nya liv som storstadsgrabb dämpade dock vemodet rätt effektivt.

Jag kom fortfarande ihåg dagen då pappa överraskade mamma och mig med att berätta att han hade fått en ny tjänst och att vi skulle flytta långt bort, till en riktig storstad. Jag kom också ihåg att jag först hade haft litet svårt att föreställa mig vad det egentligen betydde, för jag var ju född i den där rätt lilla landsortsstaden och jag hade alltid bott där, men allt eftersom jag vande mig vid tanken, började det kännas allt mer spännande och intressant att flytta till en storstad. En av polarna tyckte till och med att jag kunde skatta mig lycklig som fick flytta bort från den där trånga, unkna hålan, men om jag ska vara ärlig, så uppfattade åtminstone inte jag vår lilla stad som någon trång, unken håla! Tvärtom: Jag trivdes alldeles utmärkt där.

Allt eftersom dagen då vi skulle flytta närmade sig, tänkte jag också allt oftare på olika, rent praktiska saker, som till exempel hurdana mina nya kompisar skulle vara. Det kändes rätt märkligt att tänka sig, att jag snart skulle umgås och vara tillsammans med människor som jag än så länge inte visste någonting alls om. Å andra sidan hade jag aldrig haft några som helst problem med att komma till tals med andra, så det skulle säkert fixa sig. Det var inget att oroa sig för.

Allt var dock inte bara frid och fröjd: Bland dem jag i fredags tog farväl av, fanns nämligen också Ida.

Jag försökte låta bli att tänka på det, för det kändes så svårt, så oerhört svårt. Jag visste att jag skulle sakna henne alldeles otroligt. Och jag skulle sakna henne länge än. Blotta tanken att inte mer få se henne eller prata med henne, brände och sved alldeles grymt i mitt hjärta. Jag visste inte hur jag skulle göra: Skulle jag se sanningen i vitögat och så fort som möjligt försöka glömma henne (hur i fridens namn skulle det gå till?), eller skulle jag försöka fortsätta att hålla kontakt med henne och hoppas att vi en dag, någon gång i framtiden återigen skulle få vara tillsammans?

Ögonblicket därpå skingrades alla mina tankar på Ida, för jag fick helt plötsligt annat att tänka på! Det var nu som mitt nya liv tog den vändning som jag minst av allt hade väntat mig!

När jag kom till busshållplatsen, stack jag ner handen i jackans innerficka för att ta fram kartan och jag kände hur en iskall ring lade sig om min mage:

Ingen karta!

Var är kartan?

Hade jag tappat den?

Herregud! Utan kartan hade jag ju inte en chans! Allt jag behövde veta för att ta mig till skolan fanns ju på den!

Nu kan man förstås undra varför jag inte använde den webbaserade karttjänsten. Det fanns två rätt logiska orsaker till det: För det första: Där hemma hade vi överhuvudtaget inte haft någon karta med busslinjer, varken tryckt eller webbaserad, för det fanns så få linjer i staden att det inte behövdes. Jag var därför ännu inte van vid sådana nymodigheter. Och för det andra: Varför inte använda den tryckta linjekarta som skolan hade skickat mig? Det var väl inget fel på den? Den var ju tydlig och klar.

Hade jag brytt mig om att på förhand bekanta mig med den karttjänst som stadens trafikverk erbjöd, hade jag förstås genast insett, att den elektroniska kartan på många, olika sätt var betydligt smartare än papperskartan.

Nu var det i alla fall som det var med den saken. Jag hade en tryckt linjekarta.

Eller rättare sagt: Det hade jag inte!

Jag vände mig snabbt om, men på grund av alla människorna var det omöjligt att se längre än några meter längs trottoaren och jag kunde därför inte avgöra om kartan hade fallit ur fickan, eller om jag i hastigheten rentav glömt den kvar där hemma! Att vända tillbaka för att hämta den hade jag hur som helst inte tid med. Jag var redan sen. Vad skulle jag nu ta mig till?

Dags alltså för plan B, det vill säga den webbaserade linjekartan!

Jag fiskade upp telefonen ur fickan, öppnade webbläsaren och skrev in adressen till stadens webbplats och väntade sedan otåligt på att få klicka mig vidare till kollektivtrafikens webbsidor. Jag följde med balken som visade hur inläsningen framskred, men så plötsligt var det stopp! Totalt stopp! Kugghjulet bara snurrade, men ingenting hände! Antingen var själva nätet, eller stadens webbplats överbelastad, för det gick bara inte att komma vidare! Jag gjorde ytterligare ett par försök, men den där eländiga balken rörde sig inte en millimeter längre än till den där vissa punkten! Varje gång stannade den på exakt samma ställe!

Fan också!!!

Jag kände oron komma krypande … Måste webben strula just nu, då jag behöver den som allra mest? Hittills hade det ju alltid funkat!

Bara att se sanningen i vitögat: Jag hade inte längre en aning om hur jag skulle ta mig till skolan! En snabb blick på busshållplatsens informationstavla gav mig därtill det i det här sammanhanget minst sagt uppskakande beskedet, att hållplatsen trafikerades av flera olika busslinjer. Vilken av dem skulle jag ta? Var skulle jag kliva av? Svar: Ingen aning!

Hjälp!

Glädjen och lyckan över att vara nybliven storstadsgrabb var som en luftballong som träffats av en nål: Det sa pang och så fanns den inte längre!

En sak stod dock helt klar för mig: Jag måste så fort som möjligt, helst ännu fortare, få tag i en linjekarta. Tusendollarsfrågan löd förstås: Var får man tag i en sådan? Och hur var det med adressen till skolan …? Den hade jag enkelt kunnat ta reda på, om jag bara hade kommit in på webben … Och naturligtvis hade jag låtit bli att anteckna skolans telefonnummer i min telefon! Varför skulle jag ha gjort det? Vad skulle det vara bra för? Jag hade aldrig någonsin haft orsak att ringa till skolan, så varför skulle jag nu ha det?

Tro mig: Just nu hade jag betalat vad som helst för det telefonnumret!

Larva dig inte, grabben! Det finns ju nummer- och adressupplysning!

Jo visst, det finns det, men det kom jag inte ens att tänka på! Jag var totalt bragd ur fattningen! Min hjärna hade lagt av, kastat in handduken.

I storstäderna brukar busshållplatserna vara försedda med både tidtabeller och linjekartor. Jag lät blicken svepa längs hållplatsens väggar och kunde då till min allt större förtvivlan konstatera, att på den plats där linjekartan borde ha suttit, fanns det bara en tom, svart ruta … Någon hade antingen redan behövt kartan, eller alternativt betraktat den som totalt onödig och rivit bort den!

Den iskalla ringen runt min mage började kännas allt kallare!

Och inte nog med det: Det här var något av det mest komiska jag någonsin hade varit med om. Jag menar, vi är mitt inne i terminen, jag är femton år gammal och har redan gått i skola flera år. Och helt plötsligt vet jag inte hur jag ska ta mig till skolan! Plats för gapskratt! Ingen skulle tro mig om jag berättade det.

Jag föreställde mig att jag ringde till skolan för att fråga var den ligger. Jag kunde höra ett gapskratt i andra änden och därefter ett klick när luren lades på; den som svarade, trodde naturligtvis att det var fråga om ett dåligt skämt …

Det var bara det, att det var det inte! Det var blodigt allvar! Där stod jag, mitt i en vilt främmande stad och hade inte en aning om hur jag skulle ta mig till skolan!

Hur hade jag lyckats strula till det för mig på det här viset?

Jag kände hur kallsvetten började tränga fram i pannan.

Då fick jag syn på henne!

Kapitel 2

Hon stod ett par steg ifrån mig, med ryggen vilande mot glasväggen, men jag hade varit så upptagen av mina upphetsade tankar, att jag inte hade noterat henne. Hon stod och pillade ivrigt och mycket koncentrerat på sin mobil och lyssnade av allt att döma samtidigt på musik, för hon hade ett par vita hörlurar över huvudet. Jag lät till en början blicken bara vila förstrött på henne, utan att ägna henne några särskilda tankar, men snart började jag lägga märke till alla de rätt skiftande miner och ansiktsuttryck hon visade upp när hon läste av telefonens skärm och de började roa mig allt mer. Det såg så lustigt ut, tyckte jag.

Allt medan jag stod där och tittade på henne, fick jag en lustig, vag känsla av att det var någonting bekant över henne! Det överraskade mig, för vad jag visste, kände jag ingen här i staden. Ändå kändes det som om jag hade sett henne förut någonstans. Jag kunde bara inte för mitt liv komma på i vilket sammanhang, eller var. Jag försökte komma underfund med varför hon verkade så bekant och tog därför en närmare titt på henne: Hon var knappt huvudet kortare än jag; hon hade tjockt, mörkbrunt och lockigt hår som låg i mjuka och en aning bångstyriga slingor över hennes axlar och rygg. Hon hade ett runt ansikte med mjuka former och en något trubbig näsa; hon var rätt kraftigt byggd och också en aning rund och knubbig. Hon hade därtill aningen mer pigment i huden än jag och jag drog slutsatsen att hon, åtminstone delvis hade sydländska rötter. Det var i och för sig ingenting att förundras över i en storstad som den här. Till och med där hemma fanns det ju rätt många med utländsk härkomst och varierande hudfärg, även om just jag inte råkade vara närmare bekant med någon av dem. Hennes sydländska anletsdrag var hur som helst en konkret påminnelse om att jag nu befann mig i en för mig helt främmande och okänd stad.

Och det var också det som just nu var mitt allt överskuggande problem!

Jag fick också intrycket att hon var i ungefär samma ålder som jag och när jag dessutom såg att hon hade en väska hängande över axeln, begrep jag att hon antagligen, precis som jag var på väg till skolan. Men viktigast av allt: I så fall kunde hon kanske tala om för mig var min skola låg och hur jag skulle ta mig dit! Dags att gå från tanke till handling:

– Det där … förlåt mej, men råkar du veta var Slottsbackens skola ligger nånstans? frågade jag.

Hon ryckte häftigt till och höll på att tappa mobilen. Hon kastade en både skrämd och förvånad blick på mig. Jag upptäckte då, att hon hade tindrande klara, mörkbruna ögon. I vanliga fall noterade jag knappt ens vilken ögonfärg folk hade, men nu reagerade jag, för hennes ögon hade en överraskande intensiv färgton. Den djupt mörkbruna färgen gjorde också att hennes blick kändes nästan stickande skarp och genomträngande och jag minns att jag inte var särskilt förtjust i det.

– Förlåt? sade hon, tog av sig hörlurarna, hängde dem runt nacken och stängde av musiken, samtidigt som hon fortsatte att titta undrande på mig.

– Jag undrade bara om du vet var Slottsbackens skola ligger, sade jag.

– Jo …?

– Kan du tala om för mig hur jag kommer dit?

Hon granskade mig uppmärksamt, höjde något på ögonbrynen och lade pannan i fundersamma veck.

– Ta trettiotvåan och kliv av på Slottsbackens hållplats, sade hon sedan kort och kastade därefter ytterligare en undrande blick på mig.

– Åh, tack så mycket, sade jag och kände mig märkbart lättad. – Det där … är du också på väg dit?

– Jo …?

– Har du nåt emot att … att jag slår följe med dej? undrade jag försiktigt trevande.

Hon svarade ingenting, utan såg bara fundersamt, nästan misstänksamt på mig.

– Ja, alltså …, det är så här, förstår du, att jag helt nyligen har flyttat hit, och … ja, därför vet jag inte hur man kommer dit.

Hon såg förbryllat på mig, ungefär som om hon inte hade förstått vad jag var sade. Jag tyckte inte att jag hade uttryckt mig oklart, men kanske jag trots allt hade gjort det.

– Du förstår, fortsatte jag därför, – jag har ingen karta och det är nåt strul med trafikverkets webbplats, så därför behöver jag lite hjälp.

– Mm, sade hon tankfullt och tittade begrundande på mig. – Nå … Du kan ju hänga på när jag kliver på bussen. Den torde komma alldeles strax.

– Okej, sade jag, tog fram plånboken och började plocka fram slantar. – Förlåt, men vad kostar en enkel biljett?

– Det går inte att betala med pengar på bussen, sade hon och skakade på huvudet. – Har du inget KT-kort?

– KT-kort? Vad är det?

– Kollektivtrafikkort. Har du inte fått ett sånt från skolan?

– Nej. Jag får det antagligen när jag kommer dit.

– Åh, på det viset…, ja, då måste du … Oj, där kommer ju bussen!

– Vad ska jag göra nu, då? Jag har ju ingen biljett! sade jag förskräckt.

– Ett ögonblick! sade hon när bussen redan bromsade in vid hållplatsen. Hon vände sig hastigt om, höjde sin mobil och tog snabbt en bild av planschen med tidtabellerna. – Så, nu kliver vi på.

Vi klev på bussen och kom iväg.

– Och nu då? undrade jag när bussen hade startat och vi klämt och krånglat in oss bland de andra passagerarna.

– Nu ska du köpa en mobilbiljett. Du har väl trafikverkets app i din telefon?

– Nej, det har jag inte, sade jag samtidigt som jag fiskade upp min mobil ur byxfickan.

– Okej. Då är det sms som gäller. Skicka ett sms till det där numret, fortsatte hon, zoomade in ett telefonnummer och pekade på det. Jag skrev in numret i nummerfältet. – Så där. Och så skriver du *A1* i meddelandefältet … så. Och så skickar du det.

Jag klickade på Skicka.

– Bra. Du får alldeles strax en biljett, sade hon.

– Tack för hjälpen, sade jag lättad.

Efter några ögonblick fick jag mycket riktigt i retur ett sms med min biljett. Vid det laget hade bussen emellertid redan hunnit fram till nästa hållplats och där passade naturligtvis ett helt kompani biljettkontrollanter på att kliva på bussen. Jag drog på munnen av lättnad.

Men det var på tok för tidigt att göra det!

En av kontrollanterna kom så småningom fram till oss och bad att få se våra biljetter. Tjejen visade upp sitt kort, som naturligtvis genast godkändes och jag visade sedan stolt upp min egen, rykande färska sms-biljett. Kontrollanten studerade den noggrant under några evighetslånga ögonblick och så spände hon blicken i mig.

– Unge man, sade hon, – Du försöker fuska! Du köpte biljetten först när du såg att vi kontrollanter klev på bussen! Du vet ju att du ska ha en giltig biljett innan du kliver på, men den här har du köpt för bara en minut sen. Vad heter du?

Jag måtte ha sett ut som fallen från skyarna. Jag begrep absolut ingenting!

– Ursäkta! sade tjejen som stod bredvid mig. – Han fuskar inte. Han visste inte att man inte kan betala med pengar på bussen och samtidigt som jag talade om det för honom, kom bussen, så han hann inte köpa nån biljett förrän vi klev på och dessutom måste jag först förklara för honom hur man gör. Det är väl inte fel, va?

Kontrollanten såg misstänksamt på tjejen.

– Var klev ni på? undrade hon.

– På föregående hållplats. Här är bilden med anvisningarna, sade tjejen och visade den för kontrollanten. – Och där ser du det exakta klockslaget då bilden togs.

Kontrollanten tittade ömsom på tjejen och ömsom på mig.

– Går du inte i skola? frågade hon och tittade undrande på mig.

– Jo …

– Ja, men då har du ju ett KT-kort. Varför använder du inte det?

– Jag har inget. Jag har alldeles nyss flyttat och nu är jag för första gången på väg till skolan. Jag får antagligen mitt kort när jag kommer dit, sade jag.

Kontrollanten kastade ytterligare en allvarlig och misstänksam blick på mig, men till slut gav hon med sig.

– Det må vara hänt den här gången, sade hon rätt ampert. – Men se till att du har en giltig biljett nästa gång du åker!

– Ja, jag lovar, sade jag.

Biljettkontrollanten ålade sig vidare och tog itu med nästa passagerare och jag tittade på tjejen som räddat mig från att få böter.

– Puh, sade jag, flinade roat och låtsades torka kallsvetten ur pannan.

– Vet du, det där kunde ha stått dej dyrt, sade hon försiktigt småleende, med huvudet något på sned.

– Jag är rädd för det. Du ska ha ett stort tack för att du räddade mig, sade jag och log vänlig mot henne.

– Åh, det var inget.

– För resten, vilken klass går du i?

– Nian, sade hon litet dröjande och tittade återigen uppmärksamt på mig.

– Säger du det! Jag går också i nian, sade jag överraskat. – Vilken nia går du i?

– Nio C, svarade hon efter en stunds tvekan och tittade nu mycket vaksamt på mig. Jag fick intrycket att någonting oroade henne.

– Det kan inte vara sant! Då är vi ju klasskompisar, du och jag! sade jag om möjligt ännu mer överraskat, men hon verkade inte alls glad över det, utan började istället se allt mer ängslig och bekymrad ut och jag blev rätt förbryllad över hennes oväntade reaktion.

– Ja …, nå, hur som helst var det ju bra att jag stötte på dej, sade jag efter några ögonblick, allt medan jag undrade vad jag hade sagt som fick henne att bli så oroad och ängslig.

– Jaså? Varför det? undrade hon korthugget.

– Utan dej hade jag inte kommit till skolan, i alla fall inte i tid.

Hon såg plötsligt mycket fundersam ut.

– Alltså, försöker du faktiskt få mej att tro att du stod där och väntade på bussen, utan att ens veta vart du var på väg? undrade hon och såg klentroget på mig.

– Jo. Jag vet att det låter underligt, men så var det. Jag hade tänkt följa med på kartan hur bussen kör, men när jag kom till hållplatsen, upptäckte jag att jag inte hade nån karta. Jag vet inte om jag tappade den på vägen, eller om den ligger kvar där hemma på köksbordet, men hur som helst hade jag ingen karta och då försökte jag istället koppla upp mej till trafikverkets färdbeskrivning, men också det sket sej, så sen var det bara att be dej om hjälp.

Hon granskade mig än en gång från topp till tå och så lät hon höra ett kort, roat skratt.

– Om jag ska vara riktigt ärlig, så förstår jag inte riktigt vad som är så roligt, sade jag och lät antagligen som om jag blivit litet sårad.

– Oj, förlåt mej, sade hon och försökte låta bli att skratta, – men vet du, jag har träffat människor av alla de slag, men aldrig förut nån som stått och väntat på bussen, utan att ens veta vilken buss hen ska ta eller vart hen ska åka!

– Okej, jag förstår, sade jag och drog på munnen, för visst lät det komiskt, det måste till och med jag medge. – Men ser du; en gång ska vara den första.

– Så är det, sade hon roat fnittrande.

– För resten; jag heter Mikael, men dom brukar kalla mej Micke, så du kan ju också göra det. Vad heter du?

Hon såg misstänksamt på mej.

– Ann-Marie, sade hon tvekande efter några ögonblick.

– Och du kallas Ami, kan jag tänka?

– Ja …

Snacket tog en paus, för jag visste liksom inte hur jag skulle gå vidare och hon verkade inte heller vara på prathumör. Jag har alltid varit en hejare på att slänga käft med folk, men kanske inte med vilt främmande tjejer …

– Vet du för resten var nånstans i klassen jag ska sitta? frågade jag likväl till slut, i ett försök att återigen få igång snacket. Tjejen verkade litet knepig, men jag begrep också att jag kanske behövde mer hjälp av henne, så det gällde att inte släppa henne.

Hon såg återigen överraskat och tydligt bekymrat på mig, som om hon plötsligt hade erinrat sig någonting ytterst otrevligt.

– På platsen framför mej, sade hon sedan. – I alla fall under såna lektioner då vi sitter i vårt vanliga klassrum.

– Är det sant! sade jag överraskat.

– Ja, du får tro vad du vill, men så är det, sade hon lågmält och såg märkligt sammanbiten ut.

– Du verkar inte särskilt glad över det, sade jag förvånat. – Vad är det som är fel?

– Jag tror inte att du vill veta det, sade hon undvikande och vände bort blicken.

– Alltså; vad menar du? frågade jag och såg allt mer förbryllat på henne.

Hon vände på nytt blicken mot mig och tittade tankfullt och begrundande på mig under en lång stund. Hon verkade uppenbart bekymrad över någonting.

– Tids nog får du veta, sade hon till slut med en djup suck och såg återigen bort.

– Just nu tycker du kanske att jag är litet udda, men jag kan tala om för dej att jag är en helt normal kille, som de flesta andra, sade jag.

– Det var tråkigt, det, sade hon litet dystert, rakt ut i luften.

– Nu begriper jag ingenting, sade jag med ett kort, osäkert skratt. – Nu får du allt förklara dej!

– Det tänker jag inte göra, i alla fall inte här och nu, sade hon förvånansvärt bestämt.

– Du; jag kan be om att få byta plats, om det stör dej att jag sitter framför dej, sade jag, samtidigt som jag blev allt mer förbryllad över hennes märkliga beteende.

– Det får du göra som du vill, sade hon surmulet och suckade lätt.

– Vad är problemet? Kan du tala om det för mej?

– Glöm det! sade hon ganska sammanbitet och därefter stod vi tysta en god stund. Jag undrade vad som hade gått snett och såg samtidigt litet i smyg på henne; hon stod och tittade ut genom fönstret, med sin mycket fundersamma blick fäst någonstans långt i fjärran. Hon såg ut att mycket noggrant överväga någonting.

– När flyttade du? undrade hon plötsligt och vände sig återigen mot mig.

– I förrgår.

– På lördagen?

– Ja.

– Kommer du långt ifrån? undrade hon och tonen var nu betydligt vänligare än för bara några ögonblick sedan.

– Nästan sextio mil, så där cirka ungefär, blir det väl.

– Oj då. Du kommer ju väldigt långt ifrån. Har du nånsin förut varit här?

– Nej. Eller jag menar, jag har varit här, men bara på nåt enstaka, kort besök. Vi har varken släktingar eller bekanta här.

– Varför flyttade ni hit?

– Farsan fick ett nytt jobb här i stan.

– Vad gör han?

– Han blev nåt slags avdelningsdirektör eller nåt sånt. Jag har inte ännu riktigt koll på det där.

– På det viset … Ja, det förklarar ju varför du ska till Slottsbackens skola, sade hon.

– Jaså? Hur så? sade jag förvånat.

– Dom rika går där, sade hon kort.

– Okej, men det där vet jag inget om, för det var farsan och morsan som beslöt vilken skola jag skulle gå i. Slottsbackens skola är visst en av dom finaste här i stan. Dom skulle ha kopior på alla mina betyg och allt möjligt annat också, innan dom godkände mej, så dom godkänner tydligen inte riktigt vem som helst.

– Stämmer. Fast ibland gör också dom sina misstag …

– Menar du att jag är ett misstag? undrade jag och skrattade kort.

– Nej, sade hon mycket kort och med ett tonfall som jag inte kunde tolka på något annat sätt än som en uppmaning att inte ställa några fler sådana frågor.

– Vad gör din farsa? frågade jag istället.

– Säljer bilar.

– Jaså; jobbar han på en bilaffär?

– Han och mamma äger den.

– Ja, men det är ju inte så illa! Då får du säkert egen bil när du fyller körkort, sade jag.

– Det tror jag inte … vi ska kliva av på nästa hållplats, sade hon sedan och började leta sig mot dörren, med mig i släptåg.

Kapitel 3

När vi kom till skolan, förde Ann-Marie mig först till kansliet, där jag anmälde mig. När alla formaliteterna var avklarade och jag hade kvitterat ut diverse böcker och litet annat material (bland annat ett KT-kort!), gick vi till klassrummet. Ann-Marie verkade påtagligt spänd och på sin vakt. Jag märkte också att flera av de elever vi mötte eller passerade, tittade häpet och förvånat på oss. De var förstås överraskade och nyfikna när en ny typ bara helt oväntat dök upp ur tomma intet, men jag fick också intrycket att de tittade på något vis misstänksamt på oss. Det hade jag inte väntat mig.

Vi gick till våra platser i det bakre, bortre hörnet invid fönstren och växlade ytterligare några ord med varandra innan läraren kom och lektionen började. Ann-Marie kände sig obekväm; det syntes tydligt på henne, men hon svarade likväl vänligt och sakligt på alla mina frågor. Ett par gånger kostade hon rentav på sig ett försiktigt och blygt leende och i synnerhet då tyckte jag att hon såg jättesnäll och rar och sympatisk ut. Leenden har en stark benägenhet att smitta av sig, så jag besvarade förstås hennes försiktiga leenden.

Lektionen hade redan pågått en stund, när en episod som jag inte kommer att glömma i första taget, plötsligt utspelade sig:

– Är ni båda släkt med varandra? hörde jag läraren fråga. Hon pratade med en kille i det motsatta, bakre hörnet av klassrummet. Jag brydde mig inte desto mer om frågan, för den var ju inte riktad till mig. Killens svar fick mig däremot att spetsa öronen: Aldrig i livet! Inte med henne! svarade han nämligen upprört och med ett tonfall som var till bredden fyllt av avsmak; att bara så mycket som antyda ett sådant släktskap, var tydligen alldeles oerhört och fullkomligt sanslöst oförskämt! Jag vände på mig för att kolla vad som egentligen pågick där borta i hörnet.

– Jag undrade bara … sade läraren ursäktande och verkade förvånad. – Ni har ju samma efternamn …

– Jag är för fan inte släkt med det där fnasket! svarade killen med en röst som dröp av avsky.

– Ursäkta? sade läraren överraskat och tittade med höjda ögonbryn på killen.

– Jag sa bara att jag inte är släkt med den där jävla horan! förtydligade han sig syrligt och eftertryckligt.

– Nu är du så vänlig och ber om ursäkt, för så där säger man inte! Det begriper du väl? sade läraren med eftertryck.

– I helvete heller att jag ber henne om nån ursäkt! Fattas bara! svarade han med en föraktfull fnysning.

Det började höras allt tydligare fnissningar och till och med en del ljudligare skratt från olika håll i klassrummet och jag blev allt mer nyfiken på det som pågick där borta.

– Och varför inte det, om man får fråga? undrade läraren i en betydligt vassare ton.

– För att hon är en äckligt fet hora och hennes morsa är stans värsta luder och …

– Nu får det vara nog! avbröt läraren upprört. – Såna där fasoner tolererar jag inte! Du anmäler dig hos rektor efter lektionen!

– Och vad i helvete ska det tjäna till, om man får fråga? Han vet ju redan allt det där. Alla vet ju vem hon är, svarade killen med en djup suck.

Skratten ökade nu snabbt i både antal och styrka och jag kände mig allt mer upplivad, men jag nöjde mig tillsvidare med att bara försiktigt dra på munnen, för jag hade fortfarande inte riktigt koll på vad det egentligen var som var så kul. Hur som helst började det hela bli riktigt spännande: Hur ska det sluta? undrade jag nästan förväntansfullt.

– Det förstår du väl, att så där säger man bara inte! Du är ju direkt oförskämd mot en av dina klasskamrater! Fattar du inte det? sade läraren upprört.

– Förlåt, men sen när är det förbjudet att tala sanning i den här skolan? undrade killen som satt strax framför killen som munhöggs med läraren. Hans röst var söt som sirap och len som den mjukaste sammet, samtidigt som den dröp av hånfullhet och hans teatraliskt oskyldiga undran fick hela klassen att brista ut i ett våldsamt skratt. Också jag njöt nu helt och fullt av spektaklet. Allt som kan liva upp en trist och enformig lektion mottas som känt med öppna armar och största tacksamhet.

Läraren blev högröd i ansiktet och verkade totalt tappa konceptet och det stod skrivet med stora bokstäver i hennes ansikte att hon uppenbarligen inte visste allt hon borde veta. Hon vikarierade för den ordinarie läraren och hon kände därför inte klassen särskilt väl. Hennes uppenbara villrådighet bara ökade munterheten. Klassen tog tillfället i akt och utnyttjade hennes okunskap och villrådighet till att göra det roliga ännu roligare. Hon beslöt sig därför för att sätta punkt för replikväxlingen och istället så fort som möjligt återställa ordningen i klassen. Episoden var därmed över ungefär lika fort som den hade uppstått. Det föreföll som om klassen var van vid det. Det var roligt så länge det varade, men sen glömde man bort det och fortsatte som om ingenting hänt. Det var av allt att döma bara läraren och jag som inte var vana vid det. Jag fick en konkret påminnelse om att jag hade bytt skola. Ny skola; nya seder och bruk.

När allt var över, satt jag en kort stund och log för mig själv. Jag kände mig fortfarande upplivad och road av den lilla episoden. Den här klassen kunde tydligen ha kul, precis som vår klass där hemma. Skillnaden mellan min gamla skola och den här var kanske inte så stor som jag trott. Här vågade man sig dock på något grövre skämt, för där hemma gick vi aldrig så här långt. Jag medger att det till exempel inte kändes riktigt okej att någon helt öppet inför hela klassen kallades fnask och hora! I vilket fall som helst kan det inte ha varit kul för den som drabbades, även om det bara var ett skämt, tänkte jag. Men det var väl typiska storstadsfasoner; bara att vänja sig.

Jag hade ändå en vag känsla av att jag hade missat någonting väsentligt. Jag var inte helt säker på att jag verkligen hade uppfattat den egentliga poängen i det hela och jag vände mig därför om mot Ann-Marie för att kolla med henne, men då möttes jag av en mycket oväntad syn: Hon satt med böjt huvud och händerna för ansiktet; någonting var allvarligt på tok!

Hon märkte tydligen att jag vände mig om och hon tittade därför som hastigast upp. Hennes blick var fylld av djup misströstan och hopplöshet. Under några korta, intensiva ögonblick möttes våra blickar och därefter sänkte hon återigen snabbt blicken mot bordsskivan och gömde på nytt ansiktet i händerna. Hon såg ut som om hon försökte krypa in i sig själv för att försöka göra sig osynlig. Hon verkade helt utom sig; totalt förstörd och tillintetgjord.

Jag tittade förbluffat på henne. Ögonblicket därpå fattade jag vad det var fråga om: Det var hon som hade kallats hora och fnask!

Jag kände mig plötsligt helt förvirrad och konfys. Borta var skrattet och munterheten och det fanns bara en enda fråga i mitt huvud: Varför hade just hon råkat ut för det? Varför hade dom varit oförskämda mot henne?

Jag tittade förbryllat på henne och tyckte samtidigt också synd om henne.

Om jag inte tidigare hade vetat att jag har ett samvete, så fick jag veta det nu!

Jag erinrade mig förmaningarna, som rektorn i min gamla skola nästan till leda hade upprepat för oss: Också den som skrattar när någon blir mobbad, deltar i mobbningen. På det sättet visar man ju att man står på mobbarens sida, sade han alltid. Hur tror ni den känner sig som blir mobbad? frågade han sedan och såg på oss med djupt allvar i blicken. Han hade en skarp, genomträngande blick, som inte lämnade någon oberörd. Sen kunde han låta sin skarpa blick i tur och ordning landa på var och en av oss och låta den säga: Tänk dig att du står ensam mot alla andra, inte får stöd av en enda av dina klasskamrater! Hur tror du det känns?

Jag hade aldrig själv blivit mobbad och ingen i min närmaste bekantskapskrets hade heller blivit det, så därför hade jag hittills inte ägnat rektorns ord och förmaningar några djupare tankar. Men nu hade jag varit med om det: Tjejen som jag nyss hade blivit bekant med, hade blivit förnedrad, ja; direkt skymfad inför hela klassen och läraren och hon hade inte haft en chans att försvara sig. Hon hade stått ensam mot alla andra. Ingen hade ställt sig på hennes sida.

Rektorns förmaningar fick plötsligt en helt ny innebörd för mig.

Nästa fråga jag ställde mig var: Var det verkligen fråga om mobbning? Eller var det bara någonting som av någon oförklarlig anledning spårade ur?

Det fanns en del som tydde på att det inte var någon tillfällighet: Man hade ju till exempel påstått att alla redan kände till det.

Vad var det alla kände till?

Hur som helst hade klassen roat sig på hennes bekostnad och jag hade deltagit genom att tillsammans med de andra skratta åt det! Om det här var mobbning, hade således också jag deltagit i mobbningen!

Jag började känna mig illa till mods. Det kändes underligt att känna på det sättet. Varför kände jag så? Ann-Marie var ju bara en främmande människa, liksom alla andra i klassen. För henne var inte heller jag någonting annat än en totalt främmande och okänd kille.

Ändå hade hon på busshållplatsen ställt upp och hjälpt mig när jag var i knipa!

Och vad gjorde jag? Jo; skrattade tillsammans med de andra när hon blev mobbad! Okej; det där är förstås inte helt sant, för jag visste ju inte att det var hon som blev mobbad …

Den förklaringen kändes både ihålig och falsk: Spelade det någon roll vem som blev behandlad så där illa?

Vad skulle jag göra nu då? Jag drabbades av total villrådighet. Skulle jag be henne om förlåtelse för att jag hade skrattat? För att jag inte hade förstått vad som pågick? Eller vad skulle jag göra?

Ann-Marie tyckte kanske inte om att jag tittade på henne, för hon kastade en snabb, sammanbiten blick på mig och sänkte därefter återigen huvudet, samtidigt som hon uppgivet lade händerna på bordet. Hon såg verkligen ut som om hon hade kastat in handduken för gott.

Jag var först helt handlingsförlamad, men så lade jag varsamt min hand på hennes. Jag vet inte varför jag gjorde det, eller vad som fick mig att göra det, men på något sätt ville jag visa för henne att jag inte gillade det som hon varit med om och det här var det enda jag kom på. Jag tog försiktigt om hennes hand. Den kändes varm och len och mjuk. Jag kände att hon ryckte till litet, men hon drog inte undan handen, utan istället tittade hon förvånat upp. Under ett kort, flyktigt ögonblick möttes våra blickar åter en gång, varefter hon på nytt snabbt sänkte blicken. Jag hann se att hon var djupt olycklig, för hennes ögon glänste; tårarna var inte långt borta. Hon skakade lätt på huvudet.

Jag var en helt vanlig grabb på femton år och jag tyckte att jag hade en rätt klar uppfattning om vad som var rätt och fel. Hade jag gjort fel, kände jag mig skamsen; hade jag gjort rätt, kunde jag känna mig stolt.

Nu upplevde jag emellertid känslor som jag aldrig nånsin förut hade upplevt. De trängde nästan skrämmande djupt in i mig. Jag hade varken gjort rätt eller fel, men likväl berördes jag mycket djupt av det som hade hänt. Jag ville säga någonting till Ann-Marie, jag ville trösta henne, men jag fick inte fram ett enda ord, för situationen var så överraskande och främmande för mig att jag helt enkelt inte kom på någonting vettigt att säga. Alla de känslor jag just då upplevde, gjorde mig helt vimmelkantig.

Efter ytterligare några ögonblick släppte jag hennes hand och vände mig rätt. Känslan av hennes varma, lena hand fanns under en lång stund kvar i min handflata och jag började till slut undra vad jag egentligen hade gjort. Varför hade jag gjort så där? Vad tänkte hon nu om mig? Tyckte hon att jag var löjlig? Eller tyckte hon kanske att jag var påflugen och obehaglig? Man gör väl inte så där åt en vilt främmande tjej? Jag började ångra mitt tilltag; jag började känna mig fånig och dum. Jag försökte koncentrera mig på undervisningen, men det var inte lätt. Jag satt mest och undrade varför jag kände som jag gjorde. Det var så underligt alltsammans, så förbryllande och så överraskande.

Plötsligt kände jag en lätt beröring i ryggen. Jag vände mig om och mötte återigen Ann-Maries sorgsna och uppgivna blick, men nu kunde jag dock skönja en antydan till glädje i den. Hon försökte le, trots att det inte riktigt ville lyckas. Jag svarade med ett osäkert, men vänligt leende, kom mig fortfarande inte för att varken säga eller göra något annat. Jag såg att också hon ville säga någonting; hon öppnade munnen en aning och andades in, men hon förblev precis lika mållös som jag: Ingendera av oss fick fram ett enda ord. Hon lade till slut ena handen under hakan och tittade under några ögonblick djupt tankfullt och begrundande på mig.

Jag ställde mig själv en tyst fråga: Vem var hon egentligen, den där Ann-Marie?

Jag vände mig rätt och kände mig både förbryllad, lättad och glad. Kanske jag trots allt hade gjort någonting som hade känts bra för henne? Jag hoppades det. Jag hoppades verkligen det, ärligt och uppriktigt!

Till och med det förvånade mig!

Kapitel 4

– Kom, så går vi, sade Ann-Marie. Hon stod strax invid mig och väntade på att jag skulle få ändan ur vagnen och följa med henne ut på rast. Jag tittade förvånat upp och undrade för ett kort ögonblick hur det kom sig att hon inte gick ut tillsammans med sina kompisar, utan valde att vänta på mig.

– Nå, men kom då, sade hon småleende och höjde litet på ögonbrynen när hon av allt att döma tyckte att jag inte var snabb nog.

Helt oväntat hade jag två alternativ: Antingen tackade jag nej och tillbringade rasten ensam för mig själv, eller så antog jag hennes erbjudande och hade någon att prata och vara tillsammans med.

När vi kommit ut på skolgården, började jag genast överösa henne med en mängd frågor. Jag ville ju veta allt om både staden, skolan och klassen och min nyfikenhet och kunskapstörst kände inga gränser, men när jag förklarade det för henne, tittade hon småleende och litet undrande på mig:

– Tänker du inte alls gå på några fler lektioner idag? frågade hon, med huvudet litet på sned.

– Vad menar du?

– Om jag ska berätta allt det där för dej, så hinner vi inte gå på några fler lektioner.

– Okej, okej, sade jag, – men berätta i alla fall det du hinner. Vi kan ju fortsätta nästa rast.

– Det går åt många raster om du vill veta allt det där, sade hon tankfullt.

– Jag vet. Men så är det när man ska fylla en tom hjärna.

– Mm … Har du en ficklampa?

– Nej. Vad ska du med den till?

– Jag tänkte lysa in i ditt ena öra. Om din hjärna är tom, så kan man antagligen se ljuset från den i ditt andra öra, sade hon med ett kort skratt.

– Ha-ha! Jag sa att min hjärna är tom, inte att jag inte har nån hjärna alls!

– Är det inte ungefär samma sak? undrade hon småleende och vickade roat på huvudet.

– Det där kan man ha synpunkter på, sade jag och skrattade försiktigt åt hennes lustighet; jag var ju inte helt säker på vad hon egentligen menade med det. – För resten; nu minns jag att du i morse sa nånting om att alla rika går i den här skolan. Vad menade du med det?

– Det är så, ser du, att den här skolan i första hand finns till för stadens societet, sade hon, utan att på något sätt antyda vad hon själv tyckte om det.

– Jaha, så då hör jag alltså nu till societeten här i stan, sade jag småskrattande. – Inte för att jag vet om det spelar nån roll, men i alla fall.

– Ja, inte vet jag heller om det betyder nåt, sade hon, – alla människor borde ju vara lika mycket värda. Fast så är det ju inte i det verkliga livet, sade hon med en knappt märkbar suck, – Men hur som helst, så går dom fina familjernas ungar i den här skolan. Så är det.

Jag tyckte mig märka en viss, om än rätt väl dold ironi i hennes sätt att säga det.

– Intressant, sade jag. – Där hemma gjorde vi ingen skillnad på folk och fä. Alla gick i samma skola och vi var kompisar, oavsett om man var rik eller inte.

– Här är det inte riktigt så, sade hon. – Det här är, som du säkert redan vet, en privat skola och det är dyrt att gå i den här skolan, så därför går det inga så kallade mindre bemedlade elever här.

– Nå men så bra, då slipper vi ju alla dom där fattiga stackarna som alltid bara gnäller över att dom rika alltid har det så mycket bättre, sade jag med ett skämtsamt, men tydligt ironiskt skratt, men skrattet kom snabbt av sig, för den lustigheten tilltalade alldeles tydligt inte henne. Hon tittade istället allvarsamt och sammanbitet på mig.

– Jag har i alla fall hört att det här är en utmärkt skola. Är den det? fortsatte jag och försökte undvika att trampa rakt på minan.

– Ja, när det gäller undervisningen så är det säkert så, sade hon och vickade lojt på huvudet.

– Hur länge har du själv gått här? undrade jag.

– Ända sen jag började skolan.

– Då känner du den säkert både utan och innan, inte sant?

– Jo …

Vi strosade omkring en liten stund utan att säga någonting mer.

– Och vad gör gänget på fritiden då? undrade jag till slut. – Här finns säkert hur mycket som helst att göra, antar jag.

– Man gör väl ungefär samma saker här, som ni gjorde där du bodde förut, sade hon och tittade aningen undrande på mig.

– Spelar ishockey, till exempel?

– Nå, till exempel det, ja.

– Hur många i vår klass gör det? Vet du det?

– Fredde vet jag att gör det …

– Fredde? Vem är det? frågade jag nyfiket.

– Det är han som sitter längst framme i vår rad.

Jag försökte komma ihåg vem som satt var, men kunde bara konstatera att jag ännu inte hade någon klar bild av klassen.

– Okej. Jag ska kolla upp honom, sade jag. – Nån annan?

– Ebbe. Det var han som …

Hon avbröt sig mycket tvärt och såg sammanbitet på mig.

– Ja, alltså det var … han som … undrade om man inte längre får tala sanning, sade hon sedan tvekande, kastade ytterligare en snabb, ängslig blick på mig och tittade sedan ner i marken. Jag erinrade mig den där märkliga episoden i början av lektionen och samtidigt såg jag i hennes ansiktsuttryck, att hon absolut inte ville prata om det. Hon liksom bad mig tyst och försynt att jag inte skulle ställa några fler frågor om det, så jag lät bli.

– Ja, och om vi nu ska snacka ishockey, så ska du lägga namnet Tuffe på minnet. Han är nämligen skolans stjärna, fortsatte hon efter en stund.

– Var sitter han?

– Han går i gymnasiet. Men om du tänker börja spela ishockey, så blir du alldeles säkert bekant också med honom.

– Jag har spelat ishockey i ett par år i skollaget där hemma, förklarade jag för henne, – så jag hoppas naturligtvis att jag kan fortsätta att göra det här.

– Tyvärr kan jag inte hjälpa dej med det. Det får du lov att snacka med killarna om, men om jag har förstått saken rätt, så finns det för närvarande ingen ledig plats i skolans lag.

– Nå, då får jag väl lov att leta efter ett annat lag. I den här stan finns det säkert fler än ett lag, eller hur?

– Det finns det, och eftersom du inte tycks vara proffs, så ska det väl inte vara så svårt för dej att hitta ett lämpligt lag.

– Hur vet du att jag inte är proffs? undrade jag roat och samtidigt förvånat.

– Du har alla framtänderna kvar, sade hon med ett glatt flin.

– Jaså det, ja! Nej, så våldsamma matcher har jag inte varit med om. Är du intresserad av ishockey?

– Inte särskilt …

– Vad gör du då på fritiden?

– Det där … allt möjligt … Lyssnar på musik …

– Vilket slags musik?

– Sån som också du lyssnar på, tror jag.

– Sportar du?

– Nej. Det är liksom inte riktigt min grej …

– Nånting gör du väl för att hålla dej i form?

– Nå … jag promenerar och cyklar rätt mycket, och så simmar jag. Jag tycker om att röra på mej fast jag inte sportar. Jag vet att det kanske inte riktigt ser ut som att jag gjorde det, men det beror på att jag inte heller kan hålla mej borta från god mat, sade hon och drog försiktigt på munnen, samtidigt som hon uppmärksamt iakttog mig.

– Var nånstans brukar du cykla? Här inne i stan är det väl inte särskilt hälsosamt?

– Det är helt okej, om du inte råkar vara extra känslig för avgaser, förstås. Här finns utmärkta cykelleder.

– Cyklar du faktiskt mitt i det där trafikkaoset?

– Det har jag gjort allt sen jag började skolan, sade hon och tittade förvånat på mig.

– Jaså …, sade jag och ryckte på axlarna. – Nå, där hemma cyklade jag ju till och med under tåget, så …

– Du gjorde vad, sa du?? sade hon med skrämd uppsyn.

– Cyklade under tåget, svarade jag, som om det var världens naturligaste sak.

Hon tittade förbryllat på mig; hela hon såg ut som ett stort frågetecken.

– Ja, alltså, när jag cyklade till skolan, måste jag alltid passera under järnvägsbron och det hände ju allt som oftast att det samtidigt kom ett tåg, sade jag med ett flin.

– Du borde kölhalas! Nu med detsamma, sade hon, skakade på huvudet och började skratta.

– Hahaa! Till det behövs det en stor båt med köl. Har du det? sade jag och glömde totalt bort att jag nu befann mig i en kuststad.

– Japp. Vi har en stor segelbåt, sade hon och drog förnöjsamt på munnen.

– Det där … Finns det nån möjlighet att ännu förhandla om den där kölhalningen? undrade jag småflinande.

– Nå, vi får se, svarade hon kryptiskt.

Trots hotet om en nära förestående kölhalning, tillbringade jag faktiskt precis hela dagen i hennes sällskap. På rasterna strosade vi omkring på skolgården (och alltid på ett visst avstånd från de andra) och innan lektionerna började, satt vi vända mot varandra och pratade och vi hade hela tiden något att snacka om. Men hon berättade absolut ingenting om sig själv!

Jag försökte i olika repriser ta reda på litet mer om henne och vad hon till exempel gjorde på fritiden, men hon lyckades alltid på något finurligt sätt slingra sig ur det, så jag fick inga klara besked. Under dagens lopp lärde jag mig därför en hel del om både klassen och skolan och till och med om själva staden, men ingenting alls om henne! När skoldagen var slut, var hon därför i stort sett lika mycket främling för mig, som hon hade varit på busshållplatsen på morgonen.

Eller var hon det?

Jag upptäckte nämligen under dagens lopp en del intressanta egenskaper hos henne, bland annat att hon var en ytterst vaksam och skarp iakttagare. Det verkade som om ingenting som försiggick inom synhåll från oss, undgick henne. Hon visade sig också vara klipsk och snabbtänkt, men hon gjorde inget som helst nummer av det, utan jag fick intrycket att hon rentav försökte undvika att visa det. Men hon svarade alltid så utförligt som möjligt på mina frågor och jag märkte mycket snart att hon inte gjorde det bara av ren och skär artighet och god fostran, utan att hon verkligen bemödade sig om att ge mig de upplysningar jag ville ha och behövde. Ibland hände det nämligen att jag helt omedvetet ställde frågor som på sätt och vis var fel i sammanhanget. Ett direkt svar på frågan hade inte gett mig den rätta upplysningen, så istället för att bara besvara själva frågan så som den var ställd, försökte hon ta reda på vad jag egentligen var ute efter och sedan kunde hon ge mig det korrekta svaret. Jag kände snabbt att jag verkligen kunde lita på henne och jag var därför mån om att övertyga henne om att hon på motsvarande sätt kunde lita på mig.

Utan detta ömsesidiga förtroende, hade dagen säkert inte slutat som den gjorde!

Kapitel 5

Dagens sista lektion var en lektion i historia och temat råkade vara morernas välde i Spanien under medeltiden. I slutet av lektionen meddelade läraren, att det var dags för ett grupparbete. För min del uppstod då ett litet problem: Vem skulle jag arbeta med? Jag funderade en stund på det, men till slut beslöt jag mig helt enkelt för att vänta och se om läraren hade något förslag att komma med. Jag tänkte mig att jag kanske skulle bli placerad i någon av de grupper som klassens killar nu snabbt bildade. Jag hoppades rentav att det skulle bli så, för då skulle jag ju samtidigt få tillfälle att lära känna åtminstone några av dem.

Plötsligt kände jag att Ann-Marie varsamt knackade mig i ryggen. Jag vände mig om.

– Vill du göra arbetet med mej? frågade hon och tittade förväntansfullt på mig, med huvudet som vanligt litet på sned och jag drog ofrivilligt på munnen, för jag tyckte att hon påminde om en hund som tigger godis; samma oemotståndliga vädjan och längtan i blicken. Varför hade jag inte tänkt på henne? Det var säkert roligare att göra grupparbetet med henne än med någon jag inte alls kände.

– Ja, varför inte? Det kan jag väl, sade jag och ryckte lojt på axlarna. Hon tittade tankfullt på mig, som om hon inte var helt säker på att jag verkligen menade det jag sade.

– Vad ska vi göra, tycker du? sade hon.

– Det får du bestämma, svarade jag.

– Varför det?

– Du vet bättre än jag hur man gör i den här skolan.

– Nå, det är kanske sant, ja ... Ska vi göra nåt om Alhambra?

– Alhambra?

– Ja.

– Jag vet inte så mycket om Alhambra, sade jag försiktigt småskrattande.

– Har du inte varit där? undrade hon och tittade fundersamt på mig.

– Nej.

– Jaså ... Ja, men då passar det ju bra att vi gör nånting om det. Då lär du dej samtidigt nånting nytt.

– Okej. Kör till, sade jag.

– Då får du anmäla oss.

– Jag? sade jag förvånat.

– Ja, just du, sade hon och flinade spjuveraktigt, vickade på huvudet och såg på mig med en blick som inte lämnade plats för några motargument. Jag tittade småflinande under lugg på henne, varefter jag lydigt reste mig, kastade ytterligare en road blick på henne och masade mig iväg till läraren, men plötsligt fick jag en känsla av att allting nu började gå litet för fort. Vi hade ju inte känt varandra i mer än några timmar och nu var vi redan på väg att göra ett grupparbete tillsammans! Men varför klaga? Jag hade ju faktiskt fått en ny kompis redan den första dagen. Det var mer än jag ens i min livligaste fantasi hade vågat hoppas på! Ann-Marie tog ju med vidöppna armar emot mig som sin kompis och gjorde allt hon kunde för att jag skulle trivas och känna mig hemma, allt medan de andra snarast verkade förhålla sig skeptiskt till mig. Varför de var misstänksamma mot mig, förstod jag dock inte. Hade jag missat någonting? Hade jag, utan att jag visste om det, till exempel klampat in på någon annans revir i och med att jag var tillsammans med Ann-Marie? Var det något fel på mig? Betedde jag mig konstigt på något vis? Fast i så fall borde ju Ann-Marie rimligtvis ha reagerat på samma sätt som de andra, men det gjorde hon inte.

– Känner ni varandra? frågade läraren uppenbart förvånat och de elever som stod samlade kring honom, tittade också undrande på mig. Jag drog den i sammanhanget fullkomligt felaktiga slutsatsen, att de tyckte det var underligt att en kille jobbar ihop med en tjej. Jag beslöt emellertid strunta i deras betänkligheter, för det här arrangemanget passade mig utmärkt. För mig spelade det absolut ingen roll att Ann-Marie råkade vara tjej. Och vem annan skulle jag i så fall jobba med? Har ni något bättre förslag, kanske?

– Ja, svarade jag kort. Ann-Marie var ju än så länge den enda i klassen jag överhuvudtaget kände, något som alla vid det här laget torde ha förstått.

– Nå då, så. Då är det bara att hugga i, Ann-Marie kan säkert förklara för dej hur vi arbetar, sade läraren och kastade ytterligare en undrande blick på mig innan jag gick min väg.

– Hur mycket vet du om morerna och Alhambra? undrade jag.

– En del, svarade Ann-Marie.

– Jag gissar knappast helt fel om jag antar att du har varit i Alhambra?

– Det har jag. Ett par gånger till och med. Det är jättefint! Dit ska du absolut åka nån gång.

– Kanske det, ja. Var tycker du att vi ska börja? frågade jag, samtidigt som jag slogs av tanken att hon kanske rentav härstammade från Spanien. Det kunde ju vara förklaringen till hennes intensivt mörkbruna ögon. Hon var för övrigt den enda i klassen som överhuvudtaget hade bruna ögon. Både i klassen och i själva verket i hela skolan fanns det, jämfört med till exempel min gamla skola, ytterst få med anletsdrag som tydde på utländsk härkomst. Ann-Marie var undantaget som bekräftade regeln, åtminstone i vår klass.

– Vi kan ju börja med att kolla på biblioteket, sade hon.

– Låter som en god idé. Var ligger det nånstans?

– Där, sade hon småleende och pekade med vänster tumme mot en husgavel, som mer eller mindre dominerade vyn utanför fönstret.

– Åh! Så är det när man inte känner stan, sade jag med ett ganska ljudligt skratt.

– Du lär dej nog snart, sade hon och skrattade glatt.

– När ska vi gå dit, tycker du?

– Vi kan väl göra det nu efter skolan?

– Det är helt okej för mej.

– Om jag inte minns helt fel, så undrade du visst i nåt skede om vi kunde promenera hem efter skolan, så att du lärde dej känna vägen, sade hon.

– Ja visst, ja. Det stämmer. Det hade jag glömt. Tar du alltid så här god tid på dej att