Karl-Erik Kejnes förlorade oskuld

Innehållsförteckning

Titelsida

Pingstafton 1949

1

2

1936

3

4

Preludium

5

6

Pastor Karl-Erik Kejnes efterlämnade anteckningar

7

8

9

10

11

12

13

14

15

16

17

18

Intoxicatio ex hydrargyro

19

Impressum

KARL-ERIK KEJNES

FÖRLORADE OSKULD

Leif Karbelius

2016 Leif Karbelius

BoD GmbH

Pingstafton 1949

06.30

                          1                                

- Tala tydligare om det går, det sprakar så förskräckligt på linjen.

Rösten som hade presenterat sig som herr Jonsén i barnavårdsassistent Wettergrens telefonlur bröts stundtals sönder i gråt och hickande förtvivlan.

– Wettergren?

– Jaa...

– Ni jobbar väl på Stockholms barnavårdsnämnd?

– Alldeles riktigt, vad gäller saken?

– Joo, jag undrar om ni känner till någon som heter Kejne och arbetar inom stadsmissionen. Karl-Erik Kejne tror jag att namnet ska vara. Pastor, möjligen. Är namnet bekant, månne?

– Varför frågar ni det?

Wettergren höll luren en bit ifrån sig då telefonledningen strax fylldes av högljudda och hjärtskärande snyftningar.

– Ni måste förstå, herr Wettergren, det har hänt något alldeles förskräckligt.

– Hur så?

Det snörvlade återigen till i andra änden av luren.

– Min son som är 16 år kom nyss hem från stan och var höggradigt berusad och påstod sig ha varit tillsammans med någon som hette Karl-Erik Kejne och som mer eller mindre ska ha våldfört sig på honom.

Mannen tystnade plötsligt som för att hämta andan inför det som komma skulle och Wettergren började känna sig alltmer orolig. Rösten återkom snart, i pipande, hulkande falsett.

– Denne Kejne ska ha pressat in sin manslem i pojkens bak så att han nu blöder något alldeles förfärligt...

– Vad i hela fridens namn är det ni säger, människa?

Wettergren erfor hur en förlamande kyla spred sig i hans inre. Detta kunde helt enkelt inte vara sant. Karl-Erik som han hade känt och arbetat sida vid sida med i så många herrans år...och som han kände och litade på som en mycket god och trogen vän. Omöjligt...Det måste vara ett sjukt och mycket malplacerat skämt som någon illasinnad person hade fått för sig att låta sprida ut. Skulle Karl-Erik ha varit inblandad i såna snaskiga affärer?

– Kan ni då inte lyssna på vad jag säger? En man som uppenbarligen heter Kejne ska ha pressat in sin manslem i min sons bak så att han nu blöder någonting alldeles hemskt. Känner ni alltså någon som heter just Kejne?

– Jaa, jag känner pastor Kejne mycket väl. Ni skulle väl kunna ge mig er adress så att jag kan komma upp till er och diskutera dessa minst sagt oroväckande nyheter lite närmare. Går det bra?

– Jag har inte tid med sånt nu. Ni hör väl vad jag säger? En pastor Kejne har våldtagit min son och skadat honom så pass allvarligt att han blöder ymnigt från underlivet. Finns det något mer att säga om den saken? Nu har jag tyvärr inte tid längre, jag måste genast ta hand om min stackars pojk. Jag får återkomma senare...

2

JAG heter Karl-Erik Kejne och är pastor i Svenska kyrkan. Alltsedan år 1947 är jag chef för Hjälpbyrån inom Stockholms stadsmission med expedition och mottagning på Köpmangatan 15 i Gamla stan. Jag är dessutom biträdande predikant på Centralfängelset å Långholmen vilket gör att jag även kan titulera mig som socialarbetare inom det humanitära fältarbetet bland fångar, frigivna och i annat hänseende miss-anpassade eller olyckliga människor. Och nu när allt detta är sagt så kan jag av hela mitt hjärta, och med en fast hand på bibeln, försäkra er om att jag icke på något vis är homosexuell. För att nu ingen ska sväva i något som helst tvivel om att min läggning i sexuellt avseende är klart och entydigt i enlighet med den manliga naturen, det vill alltså säga helgjutet heterosexuell, så anför jag nedan ett edligt intyg om den saken av min gode vän sedan många år, överläkaren och psykiatern Kurt Blomgren som med vetenskaplig auktoritet fastställer följande fakta:

Undertecknad, som sedan flera år väl känner pastor Karl-Erik Kejne, intygar härmed att jag aldrig hos honom har iakttagit någon egenskap tydande på homosexuell läggning. 

             Stockholm den 23 januari 1950.

Kurt Blomgren

Överläkare och psykiater

                                                        1936

3

ADVOKATEN torkade irriterat svetten från pannan med den vita bomullsnäsduken. Värmen de senaste dagarna hade varit olidlig. Kvicksilvret närmade sig obönhörligt trettiogradersstrecket och väderlekstjänsten talade om ett högtryck som hade gjort halt över Skandinavien och Ryssland och som resulterade i en strålande klar himmel och en mycket stark instrålning. Torkan var svår i hela landet och i radion varnades det dagligen och stundligen för faran av ödeläggande skogsbränder. Stockholm formligen tömdes under helgerna på folk och fä som flydde innerstadens dallrande värme för att i till trängseln fyllda badbussar och på cyklar och i bilar bege sig ut till de svalkande utebaden som likt pärlorna på ett halsband kantade Mälarens stränder. Från det populära Solviksbadet i södra Stockholm hade redan illavarslande rapporter inkommit om regelrätta slagsmål för att komma över de bästa platserna på de åtråvärda och vidsträckta sandstränderna.

Han lutade sig försiktigt ut genom det öppna fönstret och såg med avsmak på hovstallets mörkröda tegelfasad som tornade upp sig likt en medeltida riddarborg på motsatta sidan av Väpnargatan. Nere på gatan paraderade livgardesskvadronen i sina djupblå uniformer och med de pikbesatta silverhjälmarna glänsande i det skarpa solskenet. Den starka doften av häst och mylla trängde in i lägenheten och ljudet av järnbeslagna hovar mot gatans stenbeläggning skar genom den ruvande tystnaden.

– Vi vet ju alla vad som står på spel. Frågan är bara: vad har vi då att erbjuda? Pengar?

Den höge hovfunktionären fingrade förstrött på den blågula kokarden med flätade guldband som satt fastnitad på den svarta bicornen som vilade i hans knä.

– Jag tror, ja, jag är helt övertygad om att ni alla här är ense med mig rörande åtminstone en punkt i hela den här ytterst obehagliga och besvärande affären: inget får yppas! Saken får på inga villkors vis nå ut till allmänheten. Detta måste till varje pris förhindras, och då med betoningen lagd på orden Till varje pris!

Det nickades samtycke bland dem som satt bänkade runt det stora sammanträdesbordet av mörk ek som stod mitt i rummet.

En katt jamade vällustigt bortifrån gruppen av välpolerade skinnfåtöljer som var placerade kring det runda mahognybordet i rummets ena hörn.

– Såja, Murre, såja...

Advokaten, som ytterst ovilligt hade lämnat den fläktande fönsternischen för att sälla sig till det övriga sällskapet, smålog bistert.

– Rådman Junkers upplysningar i den del av det nu aktuella ärendet som rör gamle Herr´n och det utpressningshot som han tycks ha blivit utsatt för kan utan tvekan lösas med en större eller mindre summa pengar. Det är min absoluta övertygelse. Om direktör Johansson och hans fru kan soulageras med en tillfredsställande hög med pengar, och kanske även en utlandsresa gratis och franco, så tror jag nog att saken i sinom tid kan nå ett för alla parter lyckligt avslut. Men vad som framförallt oroar mig är de mer eller mindre välgrundade rykten som nu florerar i den s.k. undre världen och som talar om komprometterande fotografier och brev av ytterst anstötligt innehåll som, om det offentliggjordes, skulle resultera i stor skada för hela den svenska statsledningen. För att nu inte tala om vår käre monark och i förlängningen monarkin som sådan. Vad kan och bör vi göra i det fallet? Vilka åtgärder måste vidtas för att desarmera den krutdurken?

Hovfunktionären reste sig upp från bordet och gjorde min av att vilja avsluta mötet. Samtidigt som han omsorgsfullt och med väl avpassade rörelser placerade den vitplymascherade uniformshatten på sitt huvud vände han sig mot advokaten.

– Till varje pris, herr Lindroth, till varje pris..

4

Ring, klocka, ring, i bistra nyårsnatten...

TRE vittnen kunde på ed berätta om en man som springande avlägsnade sig från den uppflammande eldsvådan i verkstaden på Krukmakargatan 4 på Södermalm. Servitrisen, fru Wahlström-Lindahl på kafé Rosenkavaljeren en bit längre ner på gatan, hade fått en god överblick av mannen då han tydligt avtecknade sig under gatlyktan utanför Olssons Tobak vid Krukmakargatans ände och med fladdrande rock-skört sprang uppför den korsande Rosenlundsgatan i riktning mot Hornsgatan. Mannen, under medellängd, liten och tunn som fru Wahlström uttryckte sig, dolde effektivt sina anletsdrag bakom en bredbrättad, mörkgrå filthatt som vid tillfället var kraftigt stukad. Vad hon också så här i efterhand kunde erinra sig var att mannen ifråga dessutom hade varit iklädd en ljusbeige, öppen poplinrock, ett s.k. gandhi-skynke, som hon sakkunnigt hade upplyst förhörsledaren, kriminalöverkonstapel Lundkvist, om.

Likartade utsagor kunde inhämtas från vittnena, tillika bröderna, Bengt och Gösta Wahlberg, som talade om att en kortvuxen man klädd i ljus rock setts springa från brandplatsen...

Det evinnerliga duggregnet den senaste veckan hade svept in Stockholm i en grådisig matta av flimrande fukt. Temperaturen höll sig stadigt på +2° och trots att det var dagen före nyårsafton, onsdagen den 30/12 1936, kunde inte ens den minsta lilla snöflinga uppbringas. Vilket emellertid inte tycktes alltför mycket dämpa den obändiga viljan och lusten till ett hejdundrande nyårsfirande som behärskade större delen av huvudstadens befolkning. Nyårsvakorna runt om på stadens restauranger och samlingslokaler var utsålda till fulla hus och paradgatornas skyltfönster överträffade varandra i exponerade fyrverkeripjäser av alla format och storlekar och av struthattar, visselpipor, konfetti och nyårsmunderingar i grälla färger. Den som till äventyrs, av en eller annan anledning, ändå fann det angenämast att avnjuta firandet inför det nya året i hemmets lugna vrå kunde med fördel inmundiga radions nyårstablå som skulle inledas med en morgonandakt av föreståndaren för Stockholms stadsmission, pastor Johnsson. Efter initialerna i förnamnet, J.W., Johan Wiktor, gemenligen kallad Jive. Något senare på dagen utlovades så den sedvanliga nyårsbönen från Seglora kyrka på Skansen och strax därpå Svedjeland, en berättelse från 1830-talets Värend av Vilhelm Moberg. Uppläsning av författaren. Som sig bör en afton som denna skulle allra sist det gamla året ringas ut och det nya ringas in med Tennysons Nyårsklockorna i Anders de Wahls sonora tappning från Renberget på Skansen: Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten...ring in det nya och ring ut det gamla...

Klockan 05.13 på nyårsaftons morgon inkom till Katarina brandstation ett brandlarm avseende en äldre gårdsbyggnad på Krukmakargatan 4, Södermalm. Under befäl av vice brandchef J-E Skogsberg anlände det för uppgiften avdelade brandmanskapet till platsen omkring kl. 05.25. Det visade sig att elden hade fått fäste i en lagerlokal med tillhörande monteringsrum som ägdes av firma Ljusreklam AB vars huvudsakliga produktion utgjordes av elektriska ljusskyltar eller glödlampsskyltar för försäljning till butiker och nöjesinrättningar av olika slag runtom i staden. Lagerrummet, och till dels även monteringsrummet, var därför uppfyllt av en hel mängd brännbart och fnösketorrt material såsom trästommar till skyltlådor, bräder, plywoodskivor, ett ansenligt antal tomlådor och transportpallar m.m., m.m.. Därtill 15 stycken färdiga, opalglasomslutna ljusskyltar i glada och sprakande färger som nu alla blev ett rov för de vildsinta lågorna. Branden antogs också ha uppstått i den nordvästra delen av lagerrummet, alldeles intill väggen till monteringsrummet. Troligen i en därstädes belägen kolbox invid en skorstensstock som just på detta ställe gick genom golv och tak. Lager- och monteringsrum med tillhörande material förstördes helt i branden. Däremot hade elden skonat en målarverkstad och ett litet kontor – i vars ena hörn en