Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Jon och Sigrid: 1632
Jon och Sigrid: 1632
Jon och Sigrid: 1632
Ebook435 pages6 hours

Jon och Sigrid: 1632

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Jon och Sigrid växte upp i två granngårdar nära Alvestra Kungsgård, strax söder om Vadstena i Östergötland. I denna roman får vi följa deras färd när de i november 1632, mitt under det 30-åriga kriget, lämnade Vadstena för att bege sig till Stockholm. Boken tar oss med på deras resa med skeppet Apollo till Stralsund och vidare till Lützen där de fick uppleva kriget på nära håll.

Berättelsen är historiskt intressant och skriven med spänning, värme och humor. En bok som är svår att lägga ifrån sig när man börjat läsa den....
LanguageSvenska
Release dateAug 22, 2016
ISBN9789175695723
Jon och Sigrid: 1632

Related to Jon och Sigrid

Related ebooks

Reviews for Jon och Sigrid

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Jon och Sigrid - Nils-Gustav Svensson

    Europa.

    I.       Jakten. Besöket i Vadstena och när Sigrid fick användning av sin kniv vid ett spiskök.

    Det hade börjat skymma och solen var på väg att gå ner över skogen på västra sidan om Vättern. Solens sista gyllene strålar speglade sig i det lugna vattnet och lyste upp landskapet på den östra sidan. Trädens skuggor hade blivit längre än träden själva och hösten började nalkas. Löv i vackra höstfärger dalade sakta ner mot marken. Allt var tyst. Bland träden fanns små gräsbevuxna gläntor där solstrålarna letat sig ner mellan trädens stammar och grenverk.

    I en glänta stod en fullvuxen kronhjort och åt av det fuktiga gräset. Den gick lugnt runt för att hitta bästa betet. Då och då tittade han upp och stod stilla för att försäkra sig om att ingen störde honom. Han var vaksam mot omgivningen. Öronen rörde sig fram och åter som om han ville uppfatta några obekanta ljud. Näsborrarna vidgades då och då för att känna någon ovanlig doft. Lugnt gick han vidare och åt av gräset. Det var ett ovanligt stort djur med kraftfulla, väl utvuxna, horn. Solstrålarna glänste mot den ljusbruna, släta fällen.

    Plötsligt, utan synbar anledning, darrade kronhjorten till som om han plötsligt fick frossa. Han tog några stapplande steg framåt och gick först ner på frambenens knän med stirrande uppspärrade ögon. Kroppen var stel. Med ett frustande ljud hostade han upp het blodig fradga ur mun och näsborrar. Tungan låg blödande mot ena sidan av underkäken. Han försökte resa sig men benen orkade inte bära kroppen och till slut vek sig även bakbenen. Kronhjorten försökte resa sig upp igen men lyckades inte. Han föll omkull och blev liggande. Mellan bogen och huvudet stack det ut en pil av stål. Pilen hade gått igenom halsen och skurit av halspulsådern. Varmt ångande blod pumpade ur halsen i takt med hjärtats snabba slag. Andningen avtog långsamt. Han kämpade för sitt liv men förgäves. Döden inträffade snabbt och obarmhärtigt.

    Ett stycke därifrån stod Jon och Sigrid avvaktande. Båda var stilla och tysta och såg fascinerat på hur kronhjorten kämpade för sitt liv. De bar båda kläder av skinn, gjorda för jakt och på fötterna hade de tunna lätta skor. Jon höll sitt armborst i handen. Kring ena axeln hängde ett koger med jaktpilar i en läderrem och i bältet runt midjan hade han en jaktkniv. Även Sigrid bar sin jaktkniv i sitt bälte.

    De såg sig omkring för att vara säkra på att de var ensamma. Jon tittade på kronhjorten och kände ett sting av olust. Den hade fridfullt gått och betat och utan förvarning blivit träffad av en pil i halsen. Jon förstod hur chocken måste ha känts när pilen träffade halsen och kände sig illa till mods. Han tyckte inte om att döda ett oskyldigt djur. De väntade ytterligare en stund innan de beslöt sig för att sig smyga fram.

    Jon drog ut den blodiga pilen ur halsen och torkade av den på gräset samtidigt som han såg djurets döda ögon stirra mot sina egna. Han rös till. Jon tittade på Sigrid som leende tittade tillbaka.

    – Det var ett bra skott.

    Jon nickade och lade försiktigt ner sitt armborst och koger på marken.

    Sigrid, som först var framme vid kronhjorten visste vad hon skulle göra. Hon tog snabbt fram ett rep som hon hade lindat kring sin midja. Det var ett starkt smidigt tvinnat rep av lin, inte för tjockt och inte för tunt. Samtidigt tog hon fram sin jaktkniv och skar av repet i en lämplig längd.

    – Ta tag i bakbenen, Jon!

    Sigrid lindade snabbt repet kring bakbenen och med gemensamma krafter drog de djuret mot ett träd där de kunde utföra slakten. Tyngden att dra det genom det höga gräset var påfrestande för båda. När de kom fram till ett träd med lagom höga grenar slängde Sigrid repet runt en gren som hon trodde skulle hålla för kronhjortens tyngd.

    Jon var stark men fick anstränga sig för att, tillsammans med Sigrid, hissa upp kroppen från marken. Till slut hängde den fritt från marken. Båda väntade en stund för att andas in frisk luft i sina lungor efter den skarpa lukten av blod, avföring och urin som lämnat djuret under dess dödskamp.

    Sigrid var en ung kvinna med smalt ljust ansikte, smala läppar och ljust hår som var sammanbundet i en lång fläta. Hon var lång och smärt med seniga armar och stark och seg som en enekvist. Sigrid bar alltid jaktkniven i bältet och hade blivit mer och mer skicklig att använda sig av den. Under åren hade hon lärt sig att hjälpa till i hemmet med styckning av kött. Hon var en stark och envis kvinna, inte lik andra jämnåriga i trakten.

    Snabbt, utan att säga något, skar hon upp ett djupt jack i kronhjortens hals så allt blod rann ut ur kroppen. När hon såg att det mesta av blodet runnit ut gjorde hon några snabba längsgående snitt med kniven och flådde huden från djurkroppen, skar upp buken och plockade ut inälvorna, hjärtat, levern och njurarna.

    Jon stod vid sidan om tittade på när Sigrid utförde slakten. Han var fascinerad av hennes kunskap och skicklighet när hon snabbt utförde arbetet med sin kniv. Han såg hur varmt blod rann utmed Sigrids armar och hur ångan från den varma kronhjorten omfamnade hennes kropp.

    Själv hade inte Jon trott sig klara av det Sigrid gjorde trots att han var van att hjälpa till med slakten på gården. Sigrid vände sig mot Jon.

    – Vi måste gräva ner skinn, inälvor och blod annars kommer vargarna att stryka omkring här.

    Efter mycket letande hittade de till slut en plats där marken inte var hård. Jon började rycka loss grästorvorna. De letade efter ett par kraftiga grenar för att gräva en grop. En spade hade underlättat arbetet, tänkte Jon. Det var ett styvt arbete att gräva gropen enbart med några grenar till hjälp.

    I jorden fanns det rötter som grenat ut sig från träden intill. Sigrid fick användning av sin kniv och arbetade med att skära av rötterna som hindrade dem att komma vidare ner i jorden. Efter mycket arbete med kniv och grenar var gropen tillräcklig djup att gömma djurresterna.

    De var noga med att samla ihop alla inälvor, den flådda huden och det avskurna huvudet med hornen. Efter att de lagt ner de slaktade delarna och det blodiga gräset, fyllde de gropen med den uppgrävda jorden och grästorvorna. Ingen kunde märka att en slakt hade utförts och att någon hade gjort en grop på denna plats. När de var färdiga var båda svettiga och uttröttade.

    De tittade mot varandra och nickade. Båda var nöjda.

    – Vi måste leta fram en lång och kraftig stör som vi kan bära hem djuret med.

    Jon letade och fann en lämplig stör, sex alnar lång och tillräckligt kraftig. Sigrid slog en repstump kring fram- och bakbenen och trädde stören mellan benen. Med gemensamma krafter lyfte de upp kronhjorten och lade stören på sina axlar. Jon som var jämnårig med Sigrid var stark och kraftigt byggd, något kortare än Sigrid, ljusblont kort hår och ett fyrkantigt ansikte med skarp profil och släta kinder. Han hade inga problem med att lyfta djurets kropp men Sigrid fick däremot ta i.

    – Vi går hem till mig, sade Sigrid andfådd.

    Gården var större än Jons föräldrars. Huvudbyggnaden var väl timrad med stora fönsterglas, ett stabilt trätak med näver och påbyggd med torv. Det fanns en timrad bod för styckning av kött, en visthusbod, med en stadig dörr, för lagring av föda och en stor ladugård där grisar, höns, kor och en häst fick gott om plats. Sigrids far hade också byggt uthuset för de dagliga behoven intill huvudbyggnaden, så att man inte behövde gå ut. Gården var grusad med en stensatt grävd brunn med träställning, talja och rep. Det var en fin gård, tänkte Jon.

    Skymningen hade börjat övergå i mörker. Jon såg att det lyste genom gårdens fönsterglas, alla hade redan gått in i huvudbyggnaden och de kunde ostört smyga sig in i boden för att stycka kronhjorten. Sigrid tände ett par ljus som kastade sitt sken i boden och tillsammans lyfte de upp kroppen på styckbänken.

    – Jag styckar köttet i lämpliga delar så att det blir lätt för dig att bära hem det. Vill du ha hjärtat, levern, och njurarna?

    Jon visste att dessa bitar var goda, men ville att de skulle dela rättvist.

    Sigrid började stycka djurkroppen. Arbetet gick snabbt. I ett hörn i boden låg det några vävda säckar som Sigrid tog fram och fördelade det styckade köttet i.

    – Du måste skynda dig hem nu. Se till att ingen upptäcker dig!

    Efter att Jon skjutit det dödande skottet hade Sigrid bestämt hur allt skulle gå till väga. Jon hade enbart följt Sigrids råd. Han hängde säcken över ena axeln. Jon visste att tillskottet på vilt kött var välkommet hemma. Sigrid tittade på honom.

    – Ge dig av nu, skynda på!

    Jon kikade ut genom dörren och såg sig omkring. Det var mörkt och ingen var utomhus. Han smög sig utmed husets ena vägg och sprang snabbt in i skogen. Han ville inte att någon skulle se att han bar på ett armborst och en säck med kött. Jon och Sigrid hade en gemensam stig mellan gårdarna som de använde när de träffades i skogen. Trots mörkret kunde han utan problem springa utmed stigen utan att egentligen se den.

    Väl hemma, gick Jon in i huset där hans mor och hans systrar nyligen hade ätit kvällsmat. Modern tittade undrande på Jon.

    – Varför är du så sen?

    Jon visste först inte vad han skulle svara. Han visste att han inte fick lov att jaga på annans mark. Att förklara att han jagat på Sigrids mark ville han inte.

    – Jag besökte Sigrid idag. En av hennes två bröder hade skjutit en kronhjort. Sigrid delade med sig av köttet eftersom hon vet att vi inte har mark att jaga på.

    Modern titta undrande på Jon. Efter en stund ryckte hon på sina axlar och hennes min mildrades.

    – Det var omtänksamt av Sigrid.

    Jon visade stolt upp köttet för modern och de tre systrarna.

    – Köttet kommer väl till pass. Häng upp det i visthusboden och se till att det hänger tillräckligt högt så att inga djur kommer åt det och se till att regla dörren ordentligt, sade modern bestämt.

    Jon gjorde som modern sagt. När han kom ut i visthusboden granskade han köttet. Det var fina bitar. Sigrid hade också stoppat ner hjärtat, levern och njurarna i säcken utan att Jon visste om det. Han tittade på köttbitarna och tänkte att det var ett bra tillskott till den enkla mat som oftast fanns i hemmet.

    Innan han gick in i huset igen hämtade han sitt armborst och kogret med pilarna som han lämnat i skogsbrynet. Han visste att modern kände till att han hade ett armborst, men ville inte visa det i onödan, framförallt inte när han kom tillbaka med delar av en djurkropp.

    Jon visste att jakt på annans mark bestraffades med fängelse och i värsta fall med döden. Han gömde armborstet och pilarna på sitt vanliga ställe, i en undanskymd vrå i visthusboden, som var svår att upptäcka. Nöjd med sitt arbete gick han tillbaka in i huset igen.

    Solen hade för länge sedan gått ner och det var mörkt i huset sånär som på några ljus som var tända. Modern och systrarna hade redan ätit sin kvällsmat och det var dags att gå och lägga sig.

    Jon hade en egen kammare, eftersom han var ensam man på gården. Rummet var enkelt inrett, en säng, ett gammalt skåp som han hade sina kläder i samt ett bord och en stol och några krokar på väggen att hänga upp jackor på. På golvet låg en trasmatta. Ovanför bordet, på gaveln i rummet, fanns det ett litet fönster så att han fick in så pass mycket ljus att rummet lystes upp på dagen. För övrigt var de timrade väggarna kala.

    Han kröp ner i sängen och tänkte på kvällens jakt. Han kunde inte somna. Han tänkte på Sigrids snabba beslutsamhet under jakten och hur hon bestämt hur allt skulle gå till väga. Jon och Sigrid hade träffats för sex år sedan i skogen, då de var elva år gamla. Det var Sigrid som först tog kontakt. Hon var glad och pigg, inte blyg som andra flickor, hade också lätt för att skratta och skämta. Jon tyckte tidigt att hon passade hans eget sinne. Efter att de träffats vid flera tillfällen blev deras vänskap större och han umgicks hellre med Sigrid än med pojkarna i hans egen ålder.

    Sigrid hade också blivit vacker. Han hade inte tänkt så mycket på det tidigare, men vid jakten när Sigrid slaktade kronhjorten, kunde han inte undgå att lägga märke till hur hon vuxit upp till en kvinna. Han funderade på detta en stund, men tröttheten tog över och han föll till söms. Jon sov oroligt och vaknade till då och då, svettig och tänkte på jakten och kronhjortens döda ögon som stirrat mot hans egna.

    Dagen grydde, han var trött efter nattens oroliga sömn. Några solstrålar letade sig in genom fönstret och träffade Jon i ansiktet. Han vaknade till, fortfarande trött efter gårdagens händelse. Han låg kvar i sängen, tänkte på Sigrid och på jakten och slakten som de utfört och framförallt att han hade haft Sigrid vid sin sida.

    Det knackade lätt på dörren, modern kikade in och log.

    – Det är dags att gå upp Jon, morgonmålet är klart.

    På bordet i rummet stod en kanna med vatten och en balja. Jon skrapade varje morgon sina kinder och haka med sin vassa jaktkniv. Han tyckte inte om skägg, som de flesta hade, där mat och dryck ofta fastnade och luktade illa. Jon valde ut ett par tunna byxor, en tunn skinntröja och ett par lätta skinnskor. Han visste att det skulle bli en arbetsam dag. Förrådet med ved måste förbättras och det skulle bli ett tungt dagsverke att klyva ved från morgon till kväll. Systrarna hade lättare göromål. Korna skulle mjölkas och drivas ut på bete och garn skulle vävas till tyg inför vintern.

    Vid morgonmålet var systrarna nyfikna på vad som hänt dagen före. Hur kunde Jon fått tag på så mycket kött? Vem hade skjutit kronhjorten? Hade Jon varit med på jakten?

    De visste att det var svårt att få tag på vilt kött. Jon tittade upp från tallriken med gröt och såg på sina systrar, en efter en, som nyfiket väntade på ett svar.

    – Jag fick det av Sigurd, Sigrids ena bror.

    Systrarna såg Jons blick och frågade inget mer.

    Efter morgonmålet gick Jon ut för att förbereda ett par dagars tung vedklyvning. Han hade arbetat hela eftersommaren med att fälla och såga trädstammar i lämpliga längder. Förutom några kor hade föräldrarna en häst, vilket underlättade arbetet att få trädstammarna framdragna till gården. Stammarna var nu sågade och det återstod att klyva dem till lämpliga vedstycken.

    Solen hade gått upp och värmen tilltog. Han gick in i visthusboden för att hämta en yxa. Jon hade flera yxor att välja mellan. Till slut valde han en med brett blad och rak egg. Det skulle bli en arbetsam dag.

    Sensommaren hade övergått till höst, luften hade blivit klar och det var lättare att andas efter sommarens hetta. Jon hade besökt Vadstena vid ett par tillfällen för att inhandla förnödenheter inför vintern. På hösten, innan snön började falla, var byggnaderna i ständigt behov av att förbättras. Det fanns alltid något att göra. Nu skulle taket på huvudbyggnaden lagas.

    Sommarens hetta hade medfört att takstockarna hade torkat och vatten hade läckt in i huset. Jon var tvungen att lyfta på torven på taket, byta ut några stockar och lägga på nytt takspån. Torven hade klarat sig bättre och var därför inte i behov av att bytas. Det var ett tröttsamt arbete, inte för att han inte orkade, utan för han tyckte att det var enformigt, att med yxa, hammare och spik åtgärda taket. Men det var tvunget att utföras. En dräng, som Sigrids föräldrar hade, skulle underlättat arbetet, tänkte Jon, men han visste att familjen inte hade möjlighet att anlita en dräng. Det var för kostsamt.

    Jon tänkte på Sigrids föräldrars gård som var mer välbyggd. Hans föräldrars gård var mindre. Huvudbyggnaden, visthusboden och ladan var inte i så bra skick och dessutom saknades det en bod att stycka kött i och en grusad gård.

    Han lade sig ner på taket och tittade upp mot himlen. Trots att det blivit höst och vintern var på väg, värmde solen, himlen var klarblå och ibland såg han fåglar som kom flygande i ett pilformat sträck. Jon hade hört att vissa fåglar flög söderut där det var varmt på vintern, och önskade att han kunde följa med på deras resa. Vintern hemma var mörk och kall. Han trivdes inte med vinter och kyla eftersom det innebar mera arbete inomhus. Jon kände sig friare när han vistades utomhus, då han inte hade modern och systrarna inpå sig.

    Det skramlade till utmed skogsbrynet. Jon tittade upp och såg en häst och vagn. På vagnen satt Sigrid. Han hade inte träffat henne efter jakten och blev både förvånad och glad.

    – Hej Jon! sade Sigrid högt och glatt innan hon hunnit fram till byggnaden.

    Jon reste sig upp och klättrade ner från taket på en stege för att möta henne. Han kom ihåg Sigrid från jakten tidigare under hösten, då hon varit enklare klädd, med kläder som passade för jakt.

    När Sigrid närmade sig såg han att hon bar finare kläder. Han lade märke till att Sigrids klädsel passade hennes kropp. Kläderna smet åt kring hennes smala midja, överdelen på klädseln tecknade också formerna på Sigrid och hennes bröst. Runt midjan bar hon som vanligt sin jaktkniv som var fäst i ett bälte i utsirat läder med ett vackert silverspänne. Håret var fint flätat och formade sig kring Sigrids smala ansikte och hennes läppar. De gröna ögonen glittrade av skratt.

    När vagnen stannade framför Jon skrattande hon och log. Jon log tillbaka. Han var glad över att få se Sigrid igen.

    Hon tittade på Jon och deras blickar möttes. Jon kände plötsligt att hans hjärta började slå snabbare, han hade svårt att andas normalt och det pirrade till i magen. Hon var vacker och i smyg lät han blicken vandra utmed hennes kropp.

    – Vill du följa med till Vadstena? Jag ska inhandla säckar med mjöl och jag behöver en stark man för att lyfta upp dem på vagnen.

    Jon hörde först inte vad Sigrid sa. Hon tittade på honom med en undrande blick och Jon tittade fortfarande på henne utan att svara.

    – Nå?

    – Vänta, jag ska bara byta kläder, sade Jon med hes röst.

    Han sprang in i huvudbyggnaden och kom strax ut igen. Jon hade valt ut de bästa kläderna så att Sigrid inte skulle skämmas över honom, en ren linneskjorta, grå byxor nedstoppade i svarta läderstövlar och en jacka av skinn.

    Jon visste att Sigrid själv var tillräckligt stark för att lyfta upp mjölsäckarna på flaket men kände sig glad över att hon önskade hans sällskap. Det enformiga arbetet på taket fick vänta, en resa med Sigrid till Vadstena var att föredra.

    – Hoppa upp på vagnen så åker vi, dagarna är korta Vi måste vara hemma igen innan det blir mörkt.

    Jon hoppade upp på vagnen och satte sig tätt intill Sigrid. Han kände med välbehag hur deras kroppar möttes. Sigrid vände sig mot Jon och tittade honom i ögonen och log.

    Vägen till Vadstena gick norrut. Vägen var fint grusad och Sigrid kunde mana på hästen i trav. Det var en fin höstdag. Jon såg att grenarna på träden började bli nakna och att löven som fallit hade bildat en gulröd matta på marken.

    Färden gick snabbt och inom en timme hade de nått utkanten av Vadstena. De första byggnaderna de mötte var mindre bostäder, där Jon såg människor i rörelse, samt hantverkshus där hästar skoddes och vagnar lagades. Jon hade alltid tyckt det var spännande att besöka Vadstena.

    Staden sjöd av liv och rörelse, det fanns människor av olika slag. Marknadsstånd som sålde allehanda varor, levande djur, kryddor, smör, mjöl, kött, fisk, vackra tyger och även smycken. Där fastnade kvinnorna oftast en längre stund. Jon sög in luften, han tyckte om när dofterna blandades med varandra.

    Vadstena var vid denna tid en marknadsplats för bönderna i Östergötland. Det kom också mörkhyade handelsmän från länder som var okända för folket i Vadstena.

    Männen som stod bakom dessa marknadsstånd var annorlunda klädda. De hade långa färgade jackor och byxor. På huvudet hade de toppiga mössor i olika färger och på fötterna bar de skor som inte såg ut som skor som männen och kvinnorna bar i Vadstena. De talade ett annat språk, men med viss möda förstod de vad männen och kvinnorna önskade köpa. Dessa handelsmän sålde mer ovanliga varor, vackra färgade tygstycken, smycken och kryddor från andra länder som var ovanliga att se i Vadstena och som var spännande att beskåda och som ingen tidigare hade sett. Framförallt samlades kvinnorna kring dessa marknadsstånd och tittade med stort intresse på varorna.

    Vadstena hade blivit en viktig ort i Östergötland. Staden hade vuxit under åren, framförallt efter att slottet byggts. Slottet var kringgärdat av en kraftig befästning som vakade över staden med omnejd. Människorna kände sig trygga i Vadstena. Slottet kom till när Gustav Vasa var Sveriges konung. Jon hade alltid tyckt att slottet var imponerande och varje gång när han besökte Vadstena gick han alltid runt för att studera byggnaden.

    Slottet var omgärdat av en hög skyddsmur av kraftiga stenblock, murade på varandra. Den övre delen av skyddsmuren kröntes med gräsbevuxna kraftiga jordvallar. På de branta gräsvallarna klättrade getter och betade. I varje hörn av slottet fanns det runda torn med fyrkantiga gluggar där kanonerna stack fram och visade sina hotfulla mynningar. Runt slottet och befästningen gick det en vattenfylld vallgrav med vindbryggor vid murens portar.

    Vindbryggorna kunde hissas upp om någon fara hotade. Bakom jordvallarna fanns det gångbryggor av trä, där man såg överdelen av soldater i full mundering som spanade in över staden. Mot Vättern fanns det inga skyddsmurar. Där tornade den murade slottsbyggnaden upp sig i flera våningar, med stora fönster och med utsmyckningar i väggar och torn. Vallgravens vatten skvalpade direkt mot slottets murade vägg. Mitt på slottet fanns en stor järnbeklädd port, större och kraftigare än de övriga portarna, och med en bredare vindbrygga. Framför slottet gick det ett antal beväpnade knektar och spanade ut över Vättern. Jon vände ryggen mot slottet och såg ut över vattnet. Slottet var väl bevakat.

    Sverige var i krig.

    Jon och Sigrid stannade vid en lämplig plats intill marknadsstånden, där de kunde binda sin häst och vagn. Sigrid ville först gå runt för att leta upp lämpliga varor. Jon visste redan vad de skulle handla, enligt vad Sigrid tidigare berättat. Sigrid vände sig mot Jon.

    – Detta är snabbt avklarat. Vi kan snart lämna Vadstena för hemfärd. Du kan själv uträtta några ärenden. Jag går runt och letar efter lämpliga varor.

    Av tidigare erfarenhet visste Jon att Sigrid också var nyfiken på vad som såldes på marknaden, inte bara det nödvändiga, och därför kunde väntan bli lång.

    De bestämde sig för att träffas hos Anselm, smeden som Jon berättat om för Sigrid. Hon visste var smedjan låg, nickade åt Jon och försvann därefter i folkmängden.

    Jon vandrade mot Anselms smedja, han tyckte bättre om att tala med Anselm än att gå runt marknadsstånden. Smedjan var en kraftig rödmålad byggnad, rejält timrad i trä. Ingången till smedjan bestod av två kraftiga portar med järnbeslag och utmed husets långsidor och bakre gavel fanns det fönsterglas som släppte in dagljuset. Jon knackade ordentligt på porten för att överrösta ljudet inifrån smedjan.

    Efter en stund kom Anselm själv ut, tittade på Jon och log brett. Anselm, som kom från Tyskland, var en lång och kraftig man med pigga ögon. Han hade ett brett ansikte, ett svart buskigt hår och ett stort svart skägg. Ansiktet var fläckvis svart av sot, skinntröjan var uppknäppt långt ner mot magen och ett hårigt bröst stack fram. Han var klädd i grova skinnbyxor. Han torkade av sina kraftiga, smutsiga och håriga händer mot sitt skinnkläde som var bundet kring midjan.

    – Välkommen till Vadstena, Jon.

    Anselm hälsade glatt på Jon med ett kraftigt handslag. Jons hand försvann i Anselms stora hand.

    – Vad har du för ärende i Vadstena idag?

    Jon visste inte riktigt vad han skulle svara. Han var mest nyfiken på att besöka smedjan, att träffa och tala med Anselm som han under flera år besökt. Jon lyssnade gärna på hans historier från Tyskland och gick gärna runt i smedjan för att titta på när han tillverkade vapen som han levererade till Svenska Kronan. Han berättade för Anselm om sitt ärende i Vadstena.

    – Jag är här med Sigrid och besöker marknaden.

    Anselm skrattade högt.

    – Då gjorde du rätt i att besöka mig, man vet aldrig hur länge kvinnor går runt på marknaden innan de bestämmer sig för vad de ska inhandla. Kom in i smedjan så kan vi talas vid ett tag.

    Anselm hade flyttat från Tyskland till Sverige för flera år sedan och arbetat som vapensmed i Vadstena åt Östgöta regemente. Det var Anselm som hade tillverkat det lätta och smidiga armborstet, med härdad stålbåge, som Jon skjutit kronhjorten med. Anselm hade gjort stocken i ask, ett hårt träslag som stod emot kraften när bågen spändes och avfyrades. Han hade också smitt stålpilarna, med de breda, platta, pilformade spetsarna. Eggen på pilspetsetsarna var lika vassa som en kniv. Anselm hade tidigare berättat att de tyska vapensmederna sedan lång tid tillbaka var kända för att tillverka armborstar som var starka och hade god precision.

    Jon hade tidigt visat intresse för ett armborst och Anselm hade hjälpt Jon att tillverka det. Han hade också berättat att armborstet använts i krig under flera hundra år, men att numera användes enbart musköter, pistoler och värjor.

    Anselm hade en imponerande smedja. Han hade verktyg av olika slag när han smidde sina vapen. Där fanns tvåhandssläggor, smideshammare och tänger av olika storlekar. Allt hängde prydligt på väggarna. Runt väggarna stod kraftigt byggda bänkar där det fanns fastspända skruvstycken och på det jämna jordtrampade golvet stod tre stora städ av järn på kraftiga ekstockar, nedgrävda i jordgolvet. Städen hade olika former beroende på vilka vapen som skulle smidas, vissa var korta och smala, några bredare.

    Hettan i smedjan kom från två stora ässjor som stod intill varandra, utmed den bakre gaveln. Intill dem stod två stora kar med vatten, där Anselm härdade det smidda järnet. Det var här, under mycket hög värme, som han och hans tre medhjälpare smidde de vapen de fick order om att tillverka. Anselms skicklighet hade tidigt uppmärksammats av Östgöta regemente och den Svenska Kronan. De hade gjort flera beställningar av musköter och värjor. Hans skicklighet och noggrannhet hade uppskattats och han levererade alltid vapnen på utsatt tid.

    Anselm sköt fram en pall.

    – Sätt dig och berätta hur ditt armborst fungerar.

    Jon berättade om jakten och hur han och Sigrid hade slaktat kronhjorten och att de burit hem den till Sigrids gård. Anselm lyssnade noga utan att säga något.

    – Hur är träffsäkerheten?

    Anselm tittade på Jon med en frågande blick. Jon visste inte riktigt vad han skulle svara. Han tvekade en stund.

    – Menar du i jämförelse med en jaktstudsare?

    Anselm nickade.

    – Bättre. Jag har provat en jaktstudsare en gång, men tycker att träffsäkerheten är sämre och den har inte lika stor kraft som ett armborst.

    Anselm nickade och smålog.

    – Du har rätt, ett armborst har större kraft om avståndet inte är för stort till villebrådet. Träffsäkerheten är större och den är snabbare att ladda och inte lika känslig mot regn och väta som en musköt eller jaktstudsare, då krutet kan bli fuktigt och de knappast går att avfyra.

    – Tidigare använde man tvinnat lin eller hampa till ett armborst. De var känsliga mot regn och fukt, och kunde därför brista. Den sträng du har är därför tillverkad av smala järntrådar, som jag tvinnat samman och härdat för att få rätt styrka och spänst.

    Anselm hade också tillverkat en gåsfot av järn, som var härdad. Det var en lång, smal järnstång, knappt en aln lång, som avslutades med en klyka. Den häktades fast på sidan av stocken och i bågens sträng när den skulle spännas. Med hjälp av gåsfoten, som fungerade som en hävstång, kunde Jon enkelt och snabbt spänna strängen på bågen. I annat fall var det omöjligt. Anselm hade också tillverkat en pilränna på ovansidan av stocken, så pilarna kunde avfyras med bättre precision.

    Han tittade stadigt på Jon och sade med bestämd röst:

    – Jon, var försiktig. Ditt vapen kan enkelt döda en människa!

    Jon nickade allvarligt.

    Plötsligt bankade det på porten. Anselm gick och öppnade. Utanför stod Sigrid.

    – Hej Sigrid, du söker förstås Jon. Välkommen in.

    Sigrid gick in i smedjan och liksom Jon kände hon hettan från ässjorna, som slog emot henne som en varm vägg. Hon tyckte det var varmt, smutsigt och sotigt och hon kände svettpärlor i pannan. Sigrid hade träffat Anselm vid tidigare tillfällen och tyckte att han såg ut som en stor vänlig björn.

    – Vad har ni talat om medan jag varit borta? undrade hon. Anselm och Jon tittade på varandra. Det var Jon som svarade.

    – Anselm har berättat en del historier från Tyskland och om sig själv, och varför han hamnade i Sverige.

    Sigrid tittade på dem båda och nickade.

    – Jag är klar med mina inköp, så vi kan fara hem nu.

    Anselm tog Jon och Sigrid i hand och tog farväl.

    – Ni är välkomna tillbaka när det passar.

    Väl ute i friska luften fylldes deras lungor med frisk luft. De stannade upp och tog några njutningsfyllda andetag. De små vindbyarna som virvlade upp runt handelsplatsen vädrade befriande deras kläder från smedjans damm, sot och hetta. Jon tittade på Sigrid.

    – Vi har gott om tid innan vi behöver fara hem, solen står fortfarande högt. Vi lastar vagnen med dina inköpta förnödenheter och besöker ett spiskök strax utanför Vadstena som heter Gyllene Gåsen. Jag tror vi båda är hungriga.

    Sigrid tittade på Jon och nickade.

    De lastade vagnen med de varor som Sigrid inhandlat. Det var säckar med mjöl, salt, rökta fårbogar och saltad fisk, det mest nödvändiga inför vintern. Efter en kort sträcka, inte långt från Anselms smedja, låg Gyllene Gåsen. Där fanns också en plats att binda häst med vagn. Vädret var vackert och det var fortfarande varmt. Utanför spiskökets dörr stod det några träbord och stolar där gästerna kunde äta.

    Jon gick in i spisköket, som var en enkel byggnad. Där fanns några bord och stolar och ett kök i ena ändan av rummet, för övrigt var rummet kalt. Han kände en vällustig doft av mat. På jordgolvet runt borden var det utlagt enris för doftens skull och för att torka blöta skor. Rummet var tomt, så Jon gick ut igen och de bestämde sig för att sitta utanför spisköket, där de fanns en plats vid ett runt träbord.

    En kortvuxen, rund kvinna med rödblommiga kinder, ett kläde runt midjan och vänligt ansikte kom fram till Jon och Sigrid.

    – Önskar ni något att äta?

    Både Jon och Sigrid nickade.

    – Vi har köttgryta och även färsk fisk från Vättern.

    Jon bestämde sig för köttgryta och Sigrid för fisk.

    – Vill ni ha något att dricka? Vi har öl och svagdricka.

    – Ett halvt stop öl och ett halvt stop svagdricka, svarade Jon.

    Kvinnan bugade sig och försvann in i huset.

    I ett hörn strax intill satt tre män och talade med höga röster. Jon såg att det stod flera tomma stop på bordet. Männen var sjaskigt klädda, rödbrusiga och de talade högt med varandra. När Jon och Sigrid satt sig såg Jon att de böjde sina huvuden mot varandra och samtalade tyst samtidigt som de tittade mot Jon och Sigrid.

    Efter en stund kom kvinnan ut med maten och drickat. Maten var vällagad och först nu kände båda att de varit hungriga och de började äta med god aptit. Medan Jon och Sigrid åt hade en av männen rest sig och närmade sig dem. Mannen vände sig mot Jon.

    – Jaså, vi har fint folk intill oss.

    Jon tittade upp på mannen. Han var kortvuxen, hade smutsigt ansikte, trasiga kläder, tovigt hår och brunt skägg. Jon såg också när mannen flinade att hans tänder var brunsvarta och att flera saknades.

    Jon tittade upp mot mannen och svarade lugnt:

    – Lämna oss ifred.

    Mannen blinkade med ögonen och vinglade till. Han sade inget utan tittade på Jon och Sigrid fram och åter. Plötsligt, utan att Jon och Sigrid hann reagera, slog mannen till Jons ölstop så all öl rann ut över deras mat. Jon reagerade snabbt. Han reste sig upp och tog tag i mannens handled, som var kraftig. Han försökte bryta sig loss, men Jon hade efter många års hårt arbete på gården fått starka armmuskler och höll honom i ett kraftigt grepp.

    – Gå tillbaka och sätt dig! sade Jon med bestämd röst.

    Innan Jon hunnit reagera fick han ett slag över bröstet.

    – Döda honom! skrek männen från bordet intill.

    Jon ramlade till marken med den ilskna mannen över sig. Han kände mannens sura andedräkt och hans ögon var lika döda och kalla som kronhjorten han skjutit.

    Sigrid, som hittills suttit stilla på stolen, såg när Jon blev slagen till marken. Hon reste sig snabbt upp, så att stolen vräktes mot marken. Hennes milda ansikte förändrades snabbt. Ögonen blixtrade till, ansiktet bleknade och läpparna var sammanpressade till ett smalt streck. Med en svepande gest drog Sigrid snabbt upp sin jaktkniv ur bältet. Det blanka knivbladet blixtrade till i solskenet. Hon lutade sig intill mannens ena sida och tryckte knivseggen mot hans hals. Blod strömmade utmed knivbladets vassa egg. Mannen stelnade till då han kände smärtan. Sigrid vände sig mot hans öra och sade med låg frostig röst:

    – Gå tillbaka till ditt bord och sätt dig tillsammans med dina vänner!

    Mannen försökte vrida huvudet mot Sigrid, men det var omöjligt eftersom hon tryckte kniven ännu hårdare mot hans hals.

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1