När dimmorna lättar: En berättelse om utmattning och uppvaknande

över

Kapitel 1

Utmattning

Den tjugoförsta september var en dag av frustration och oro. Av rastlöshet, vilsenhet, uppgivenhet och enorm trötthet. Mina två katter sov tillsammans med mig under större delen av förmiddagen och sedan två timmar till på eftermiddagen. Trots att jag hade sällskap av katterna kände jag mig väldigt ensam. Samtidigt var jag tacksam för att jag, i min utmattning, inte var någon till last och jag kände mig lättad över att jag inte heller behövde ta ansvar för någon annan. Jag kunde skrota som jag ville och för en gångs skull verkligen känna efter.

Några veckor in på sjukskrivningen hade jag tyckt att jag började känna igen mig själv. Hittade en aning kraft. La mig försiktigt på yogamattan framför soffbordet och sträckte ut. Sträckte igenom kroppen. Det tyckte den om. Men kraften räckte inte så länge. Snart kröp jag ner i sängen igen och somnade. I början av augusti, precis efter kollapsen, tyckte jag att jag såg allting så klart. Att detta verkligen var det naturliga steget att ta. Jag var tacksam för att det faktiskt fanns en möjlighet att hoppa av ekorrhjulet, att kunna stanna upp och verkligen få vila. Det hade aldrig varit självklart för mig att be om hjälp, men till slut fanns inget annat alternativ än att trotsa rädslan och släppa taget om all prestation och kontroll. När varken kroppen eller huvudet orkade mer fanns samhällets skyddsnät där och fångade upp mig. Det var en befrielse att till slut erkänna att jag var sjuk och behövde hjälp.

Men nu såg jag inte klart! Allt var höljt i en dimma. En envis, ihållande, vit, tjock dimma. Min hjärna hade gått in i ett stand by-läge. Mina tidigare snabba och effektiva tankebanor var som bortblåsta och kroppen protesterade med huvudvärk och förkylningsfrossa om jag rörde mig för fort.

Jag kände mig vilsen i den här världen. Jag hade varit stark och ensam så länge. Tagit massor av ansvar. Haft få vänner. Inte förstått mig på andra människor särskilt bra. Blivit besviken och gjort mig mer ensam. Tagit nya tag och försökt att hitta en plats. Försökt, försökt, försökt passa in. I roller och förväntningar, i regler och mönster. Vilket inte gjorde mig särskilt mycket gladare. Istället fortfarande oförstådd. Kämpat på. På egen hand. Försökt lista ut vad det hela skulle gå ut på. Planerat och analyserat för att ha kontroll och för att lyckas. Se lyckad ut i andras ögon. Naturligtvis inte mått bättre av det heller. Jag tyckte att andra inte upplevde kärlek på det sätt jag gjorde. Jag kände mig missförstådd i relationer och i kommunikation. Det jag uttryckte skrämde andra ibland. Många sa att jag ingav respekt och jag kunde för mitt liv inte begripa vad det berodde på. Jag hade problem med att vara arg. Tog för mycket ansvar för andras reaktioner och för min egen behärskning. Stängde in istället. Då gick kommunikationen fel återigen. Ofta kändes det jättesvårt att möta en annan människa i ärlig kommunikation, på samma våglängd. Jag tyckte att man gick om varandra och att det viktigaste aldrig blev sagt. Man möttes inte utan hölls tillbaka av rädslor och konventioner. Upprätthållna av oss själva.

Jag var vilsen i vem jag var. I vad och var jag var och varför. Mig själv hade jag rationaliserat bort för länge sen i övertygelsen om min egen brist på värde. Sakta började jag lära känna mig själv nu. I det som fanns kvar när så mycket annat rämnat. Började minnas och komma ihåg. Gamla drömmar. Sånt jag brukade tycka om som liten.

Den här världen begränsade mig i sin tröghet, tyckte jag. Jag upplevde världen som om den var styrd av rädslor som fått bygga regler och murar för att hålla fast vid påtvingade tankemönster och föreställningar om hur man borde leva och inte. Överallt fanns rädslor som la locket på. Rädslor som förträngde och vägrade se sanningen. Det gjorde mig sjuk. Jag hade det svart på vitt nu. För länge sedan hade jag tappat räkningen på hur många gånger jag gråtit av trötthet på väg hem från jobbet. Eller på väg till jobbet för den delen. Grät ibland på morgnarna när jag var liten innan jag skulle till skolan. Stressad, ensam, trött och uppgiven redan då. Medan de andra var kvar hemma höll jag ihop min oro. När de gått och jag själv hade tagit mig så långt igenom morgonbestyren att jag stod i hallen med jackan och skorna på, då kom tårarna. Då fanns det ingen återvändo, bara det faktum att skoldagen väntade på mig och att det var dags att åka. I de stunderna längtade jag hem innan jag ens gått utanför ytterdörren. Jag visste att min familj verkligen försökt vara ett stöd för mig. Men det var så många gånger de inte sett mig. Bara sett det de ville att jag skulle vara. Deras vision av den perfekta dottern. I min kärlek till dem försökte jag passa in i deras bild. Tog ansvar. Var stark. Rationaliserade bort mig själv som sagt. Eftersom jag var övertygad om att jag inte var viktig.

Jag blev en slags kuliss och det som var jag krympte undan för undan. Allt medan min kropp försökte tala om för mig att något inte stämde. Jag genomlevde år efter år av depressioner, huvudvärk, trötthet och ständiga magproblem. Återkommande infektioner. Halsmandlar som svullnat och smärtat så jag knappt kunnat svälja i samband med händelser jag stressat och oroat mig för och som sedan försvunnit omedelbart när jag kunde andas ut och slappna av. Tyngre depressiva perioder. Självmordstankar. Fullklottrade dagböcker, oräkneliga timmar i terapi. Tröttheten, den stora Tröttheten. Och den ständigt obesvarade frågan - var det verkligen meningen att livet skulle vara såhär?

Nu hade jag släppt taget. Jag bestämde mig för att det fick räcka. Det fick vara nog med vantrivsel och självförakt. När krafterna tog slut hade jag insett att arbetsveckorna aldrig skulle lugna ner sig. Det var vansinne att försöka rusa vidare. Jag insåg också att jag var värd något bättre. Så jag släppte taget. Allt hade ställts på sin spets under den första arbetsveckan efter semestern och jag hade varit i Borås och jobbat måndag och tisdag. Planen var att åka på konferens i Stockholm över onsdagen för att träffa de andra rektorerna där och att sedan jobba på skolan i Jönköping torsdag och fredag. Skolstarten stod för dörren och mycket skulle hinnas med innan dess. Jag hade gjort en planering där jag avsatt tid för mina arbetsuppgifter och tid för samtal med lärare och elever. Hade avsatt tid för mail och telefonsamtal och beräknat hur mycket tid jag kunde lägga på möten och på rapporter, på budgetarbete och administration varje månad. Min ambition var att det skulle bli ändring, att jag skulle tänka mer på mig själv för att få det att fungera i längden. En bra planering skulle hjälpa mig dit. Året jag hade bakom mig hade varit extremt stressigt och arbetsamt och det var inget jag ville upprepa. Jag älskade mitt jobb som rektor! Om bara inte arbetsbelastningen hade legat på gränsen till vad som rimligen var genomförbart hela tiden…

På måndag förmiddag fick vi bud om ett dödsfall bland eleverna. En av våra killar hade åkt till Syrien och sprängt sig själv till döds vid en vägspärr. Det var ofattbart. Vi fick uppgifter från inlägg på sociala medier och via bilder som publicerats på propagandafyllda hemsidor med våldsbejakande innehåll. Det blev krishantering och samtal med lärare, journalister och företagsledning. Vi var skakade allihop. Min planering raserades fullständigt. På tisdagen satte jag och min rektorskollega upp ett hiskeligt tempo för att hinna ikapp.

På onsdagen flög jag till Stockholm för konferensdag. Kände mig som ett ufo, fullständigt avtrubbad. Tankarna var någon annanstans. Jag längtade efter mer semester. När planet hem landade på Landvetter mådde jag oerhört illa. Jag satt kvar en lång stund tills alla andra passagerare gått av innan jag klarade att resa mig. Vacklade ut till bilen på parkeringsplatsen där jag grävde fram ett äpple ur väskan. Det var fortfarande högsommarvärme i luften och jag öppnade bildörrarna för att vädra. Sen satte jag mig ner på den lediga parkeringsplatsen bredvid min. Åt mitt äpple i små, små tuggor och stirrade ut i tomma luften. Fick inte grepp om någonting. Såg hur folk kom och gick, blev hämtade och lämnade med och utan resväskor. En timme passerade innan jag vågade sätta mig i bilen. Jag bodde en halvtimmes bilfärd från flygplatsen och krypkörde eftersom min koncentration inte mäktade med mer. Efter halva vägen stannade jag på en p-ficka innan jag orkade köra vidare. På något sätt tog jag mig hem och hamnade på sängkanten. De två kommande dagarna skulle jag till Jönköping för att starta upp läsåret på skolan där. Det tedde sig fullständigt ogörligt och jag var tvungen att acceptera att mina krafter var slut. Det var idioti att ens försöka med något annat.

Jag kröp ner i sängen och grät hela kvällen och natten. Tårarna rann utan avbrott av sorg och av lättnad. Nästa dag gick jag till vårdcentralen istället för till jobbet. Det var en befrielse att äntligen tillåta mig att släppa fram det jag egentligen kände. Jag hade ju vetat att mitt jobbuppdrag var ohållbart, men inte kommit fram till någon lösning. Jag visste inte vad jag hellre ville göra. Stundtals var jag så less på mitt jobb att jag på mina skogspromenader under våren redan mentalt hade sagt tack och hej. Jag hade till stora delar redan sörjt. Hade gråtit och svurit av ilska och besvikelse över en arbetssituation, en bransch och en arbetsgivare jag trott så mycket på. Och jag trodde ju att jag brann för det jag höll på med. Det gjorde jag nog inte. Man kan åstadkomma väldigt mycket med olika slags drivkrafter. Ambitiositet, bekräftelsebehov, perfektionism, tävlingsinstinkt, stress, rädsla, tomhet. Till slut hade jag gjort upp med så mycket av mina egna demoner att jag saknade drivkraft. Ingen motivation fanns kvar och jag insåg att min arbetsgivare styrdes av andra värderingar än jag själv. Den fighten var omöjlig att vinna. Jag var glad att jag inte gett mig in i den.

Kapitel 2

När du vaknar har sommaren bytt färg

- Tomas Andersson Wij

Jag hade varit sjukskriven i sju veckor och när jag återfått lite kraft gick jag i skogen och bad universum om att få tillgång till det jag hade förlorat av mig själv. Det var det vettigaste jag kunde komma på att göra. Tröttheten gjorde det omöjligt att tänka klart och jag upplevde det som om jag befann mig i en återvändsgränd. Ingen av de lösningar jag tidigare provat fungerade. Jag förstod att jag varit utsliten väldigt länge. Under flera år hade jag också letat efter sätt att lära mig mer om mig själv och samtidigt hitta balans och livsglädje. Samtalsterapi hos psykolog och terapeuter, djupmeditationer, homeopati, yoga, kurs i personlig utveckling, tarotkort, mantrasång, medial vägledning, healing. Listan kunde göras lång. För att inte tala om alla själv-hjälpsböcker och berättelser om andlighet jag slukat i min längtan efter något annat. Inget hade gett någon bestående förbättring. Men nu, i skogen, hittade jag lugn och stillhet.

Det enda som återstod i min utmattning var att lämna det begränsande liv jag levt hittills. Tid är kanske ett bättre ord än liv för att beskriva det jag hade bakom mig, då jag knappast känt mig särskilt levande. Smärtsamma minnen och processer avlöste varandra. Sakta började jag förstå att något annat var möjligt. Jag sov och sov och insåg att min kropp och mitt medvetande också läkte och helades även när det kändes som om jag hade kört fast.

Jag fick tag på boken En Leende Krigare vaknar av Sven-Alex Trygg och den hade en enorm dragningskraft på mig. Jag fylldes av energi, kraft och lugn när jag läste den. Det var underbart att låta sig föras med i tankebanor på gränsen mellan fantasi och verklighet. Och vad var egentligen fantasi? Författaren berättade om möten under meditationer med vänner från andra världar och jag började längta efter att möta mina egna. Gamla vänner. Sanna vänner. Det var kanske en galen tanke, men den kändes naturlig i mitt uppgivna tillstånd. Jag längtade efter ett rakare sätt att mötas och efter en högre visdom som var sällsynt i den här världen, men som Sven-Alex hade exempel på i sin bok. Jag förstod att det bara var när jag älskade mig själv som jag kunde hitta sanna vänner och skapa hållbara relationer, vilket naturligtvis förklarade varför jag inte lyckats med det hittills, i mitt ständiga nedvärderande och självdestruktiva leverne. Eftersom jag också länge känt mig bortkommen och främmande i de sammanhang jag ingått i och dessutom i perioder bara längtat bort, var det lätt att leka med tanken att det kunde finnas andra världar någonstans med enklare kommunikation och mindre rädslor. Jag njöt i fulla drag av denna ingivelse.

Lite i taget, från olika håll, kom mer inspiration och nya idéer. Min mage hade krånglat länge och en läkare hade flera år tidigare konstaterat att jag hade känslig tarm (IBS, Irritable Bowel Syndrome). Det var en ständig utmaning att hitta mat jag kunde äta utan att få magknip, diarré, förstoppning eller stora mängder gaser. Jag hade provat vegetarisk kost, vegankost, GI- och LCHF-dieter utan att hitta en varaktig lösning. Tidvis fungerade det bättre, men mitt tempo i vardagen tillät inte något slarv. Naturligtvis gav jag inte heller mig själv eller min mage tid att vila och slappna av. Jag hade bråttom och körde på och var mest irriterad över att magen skulle protestera hela tiden. Men nu kunde jag börja leta efter mat med mycket näring och bra energi. Då hade jag åtminstone något att fokusera på under den tid jag orkade vara vaken. Min kropp och mina celler behövde byggas upp på nytt efter min kraschlandning. Sjukskrivningen gav mig tid att prova nytt och att utesluta det ena eller det andra. Resultatet blev att jag undvek mjölkprodukter och gluten och åt mest vegetariskt. Hittade en artikel som jag tyckte förklarade min mages problematik med bröd och vete. Troligen var ordentligt bakat surdegsbröd det bästa brödet jag kunde äta, eftersom glutenfritt bröd ofta innehöll mycket kemiska tillsatser. Jag fortsatte att experimentera i köket när orken och lusten gjorde besök.

Fler nya perspektiv började dyka upp och långsamt klarna. Jag tyckte mig se hur allting hängde ihop. Hur vi genom att förneka de vi var, precis som jag själv gjort, sakta dödade oss själva och Jorden. Miljöförstöring, stress, psykisk och fysisk ohälsa, matallergier, konflikter. Jag hade velat bidra och dra mitt strå till stacken genom att slita hårt och prestera i utbildningsbranschen, men de insikter som nu började nå mig bäddade för en annan slags utmaning. Ett sätt att kämpa som jag glömt. De gamla tidernas strid var över. Nu väntade något annat. Sakta leddes jag framåt. Och jag visste någonstans djupt inom mig att mina äldsta och sannaste vänner var med mig, trots att jag varken kunde se eller höra dem.

Kapitel 3

Hågkomstprocessen har startat

- Sven-Alex Trygg

Några månader tidigare hade läsåret slutat och jag förberedde mig för att gå på semester. Hur jag på fem veckor skulle kunna återhämta mig från det extrema år som låg bakom mig tedde sig obegripligt. Jag hade blivit befordrad, tagit över som rektor på ytterligare en gymnasieskola, förälskat mig i fel man, tagit ut skilsmässa från den jag under flera år trott jag skulle spendera resten av livet med, flyttat två gånger och levererat resultat med hög kvalitet på mitt jobb som krävde mellan 12 och 15 timmars pendling i veckan. Jag var så slutkörd att jag inte ens orkade oroa mig för hur jag skulle kunna fortsätta.

För första gången någonsin lät jag bli att planera. Sommaren fick bli som den ville. Jag solade på min balkong, tittade på damfotbolls-EM och gick långa skogspromenader. Under våren hade jag hittat en runda jag gillade i skogsområdet ovanför mitt hyreshus. Varv på varv hade jag avverkat, i ilska och förtvivlan. Med hopp om att hitta lösningar på allt som snurrade i huvudet hittade jag ett visst lugn i skogen. Fast svaren uteblev. Och den enda fråga jag kunde formulera var Vad ska jag göra?. Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

Promenaderna stärkte och lugnade mig trots allt, både under den kaotiska vårterminen och semestern. Jag njöt av att gå i sommarskogen, med alla ljud och dofter. Andades in hela naturen. Ställde mig med ryggen mot de mest förtroendeingivande träden och lät dem lugna mig. Lät mig omslutas av deras trygga energier. Lät dem förankra mig nedåt i jorden. Lät dem fylla mig med sin liksom tidlösa kraft. Kunde sträcka lite på ryggen. Började se mig mer omkring, saktade ner tempot. Lät skogen visa mig nya stigar och nya ställen bland barrskog och blandskog, ormbunkar och blåbärsris.

Det var en glänta på en liten höjd en bit från stigen som särskilt fångade min uppmärksamhet. Stigen gick genom ett parti av barrskog för att sedan slutta nedåt över en liten bäck där det låg en enkel träbro. När stigen vände uppåt igen omgavs den av blandskog med lönn och ek. Gläntan låg på vänstersidan av stigen och var fylld av ormbunkar och högt gräs. En smal lönn stod vid resterna av vad som en gång varit en husgrund. Några smala döda träd med stora torra svampar på de mossbeklädda stammarna låg i en spretig hög vid sidan av lönnen. Inget anmärkningsvärt. Men varje gång jag gick förbi gläntan kände jag en märklig dragningskraft. Som om någon stod däruppe och försiktigt ropade på mig. Jag ryckte på axlarna och promenerade vidare. Sen kunde det gå veckor innan jag gick samma runda igen. Men när jag gått över träbron och kom upp i höjd med gläntan kom dragningskraften tillbaka. Varje gång. Som om det fanns någon där som ville mig något. Till slut stannade jag och tittade in över gläntan, liksom tog in platsen med sinnena. Ljuset silades genom grenverket och gräset på marken var fuktigt och illgrönt. Naturligtvis var gläntan tom. Jag stod kvar en stund ändå och undrade vad det var för en plats. I min fantasi tyckte jag mig se hästar däruppe. Fuxar och svarta hästar, som vid en lägerplats. Ja, som vid en lägereld. Jag bara log åt alltihop. Att slå av på tempot och att komma lite närmare naturen hade alltså gjort att jag kommit närmare mina barnasinnen, tänkte jag. Jag hade alltid haft bra fantasi och det kunde väl vara ett friskhetstecken att bli lite mer lekfull?

Jag fortsatte med mina skogsrundor hela sommaren. Varje gång jag gick förbi gläntan kände jag dragningskraften och bilden med hästarna och lägerplatsen kom tillbaka. Som om den inte ville bli bortglömd. Till slut tog nyfikenheten över och jag klev sakta av stigen upp i det mjuka gräset för att utforska platsen lite närmare. Fantasin ledde mig till min inre syn och nu såg jag hur gläntan verkligen var en lägerplats, en rastplats. Hästarna jag lagt märke till tidigare hade en äldre typ av utrustning. Som en blandning av romerskinspirerad och medeltida modell. Lägerelden hade en trefot med en kittel hängande över. Uppresta tält i bakgrunden. Aktivitet som när man stannat för att vila över natten. Förvånad upptäckte jag att jag kände mig oerhört hemma. Trygg. Som om jag var i goda vänners lag och varit där tusen gånger förut. Ganska matt satte jag mig på en sten mitt i gläntan. Det här var överväldigande. Sen försökte jag stirra med mina inre ögon så mycket jag orkade. Vilket verkligen inte var lätt. Vad var det som pågick? I en handledd meditation några år tidigare hade jag sett ett av mina tidigare liv, vilket gjort mig övertygad om att sådana faktiskt existerade. I brist på andra förklaringar tänkte jag nu att det här kanske var ett annat tidigare liv som jag kunde besöka på det här sättet. Fast jag var ju klarvaken och inte alls i något meditativt tillstånd? Men jag valde att inte bekymra mig mer om de logiska detaljerna utan att istället ta in så mycket av upplevelsen som möjligt, fastän det var svårt att försöka placera in det jag såg i en historisk tidsepok. Bilden var suddig och formades av intryck, som inte nådde mina fysiska ögon. Men den trygga och välbekanta känslan bestod.

Det blev ett måste att gå upp till gläntan varje gång jag var i skogen. Jag gick dit för att få tröst och lugn. Även om jag inte såg något särskilt satte jag mig på en sten eller i gräset en bit från den osynliga lägerelden och bara njöt av skogen. Njöt av att känna mig hemma. Efter ett tag började jag undra vilka det var som slagit läger i gläntan. Det jag anat hittills var hästarna och själva miljön, men det var liksom uppenbart att de inte var ensamma. Aktiviteten jag uppfattade kunde beskrivas som när man såg människor greja med något på håll, men inte klart kunde urskilja vad de höll på med. Bilden var suddig helt enkelt. Men när en bild var suddig behövde man ju ofta justera skärpan. Så jag ställde om mina inre ögon och fokuserade på de personer jag vagt kunde ana.

Vid lägerelden uppfattade jag då närvaron av en lätt rundlagd kvinna med ljust hår. Hon var klädd i arbetskläder med lång kjol och ansvarade uppenbarligen för maten. Hon hade ett vänligt utseende, men jag kunde inte urskilja några anletsdrag. Försiktigt kikade jag vidare. En bit till höger om mig satt en man i mörka skinnkläder. Han hade svart hår och svart kort skägg, lite kantiga grovhuggna drag. Han var upptagen med att smörja läder och stövlar och att sköta om utrustning till ryttare och hästar. Han gav intryck av att vara tystlåten och arbetsam, lite butter, men mycket förtroendeingivande.

Och så ytterligare en man, stående rakt framför mig. Han såg äldre ut. Han hade en slags slängkappa över axlarna, var lång till växten och gav ett respektingivande intryck av värdighet och stor livserfarenhet. Hans hår och korta skägg var vitt. Hans kläder skiftade i mörkgrönt, svart och mörkblått. Han utstrålade en äkta kunglighets mod och visdom och han ingav förtroende och trygghet.

Ju lugnare jag var desto mer kunde jag uppfatta. I ordlös kommunikation satt jag i gläntan bland de jag i hjärtat visste var mina vänner. Utan några faktiska minnen visste jag att jag sedan länge var bekant med alltihop. Här hade jag en plats som kändes mer hemma än något jag upplevt i mitt 30-åriga liv. Personerna lät mig förstå att de mycket riktigt var mina bundsförvanter och rådgivare, mina experter och förtrogna. De som alltid fanns vid min sida för att hjälpa mig. De som alltid varit med mig på strövtåg och äventyr, genom livstider. Till fots, på hästryggen och vid lägerelden. De som ständigt var med mig. Även i detta livet. Det jag upplevde var ingen dröm. Det var ingen fantasi i den bemärkelsen att jag själv inte skapade det jag såg framför mig. Det var inget minne av ett tidigare liv. Det var nu.

Kapitel 4

Glöm inte att du är en Krigardrottning

Mina nya upplevelser tog dessvärre inte bort tröttheten eller bekymren i min vanliga verklighet av ständigt utmanande arbetsuppgifter och ett alldeles för högt tempo. Jag var ledsen och orolig. Jag hade ingen aning om hur jag skulle lösa min situation. Jag visste ju att den inte var hållbar. Under sommaren fortsatte jag att gå upp till gläntan och satt där och grät med tankarna malande i huvudet. Veckorna gick utan någon klarhet. Till mig själv och till skogen ställde jag återigen frågan: Vad ska jag göra? Vad ska jag göra? Vad ska jag göra?

På stenen satt jag i meditation och i försök att få insikt. Eller för att nå mer kontakt med mina vänner som visat sig för mig. De var ju uppenbarligen från en annan värld och kunde kanske hjälpa mig? Bilderna jag sett återkom varje gång jag var i gläntan, men det var samma bilder. Kanske aningen tydligare, men inget mer. Jag kände mig fortfarande hemma där, men nådde inga lösningar.

Tills jag i lugnet och stillheten en dag kände närvaron av min klokaste och äldste vän och plötsligt förstod att det inte var mig det var fel på. Jag ställde bara fel fråga. Det var inte vad jag skulle göra som var det väsentliga. För att komma vidare behövde jag ställa frågan om vem jag var. Om vem jag egentligen var. Jag hajade till. Frågan kändes avgrundsdjup. Men jag hade ju verkligen kört fast. År ut och år in hade jag försökt skapa mig ett bra liv och försökt förstå mig själv och andra. Jag hade löst problem genom att prestera, genom kontroll och analys. Det hade inte gjort mig lycklig, snarare tvärtom. Och jag visste definitivt inte vem jag var. Inte egentligen. Dessutom kom jag inte längre. I många år hade livströttheten legat som ett tungt ok över mig och jag var beredd att prova något nytt. Jag hade gett upp alla andra försök. Jag tog ett djupt andetag och höll mig kvar i det halvt meditativa tillståndet så gott jag kunde. Tog sats.

Vem är jag? tänkte jag och riktade frågan mot skogen och gläntan och den som ville lyssna.

Svaret kom blixtsnabbt.

Glöm inte att du är en Krigardrottning.

Va?!?

Jag blev helt ställd. Nu hade de väl ändå tagit fel? Det där lät ju vansinnigt kaxigt.

Eh… vadå..? Menar ni krigardotter? Eller krigarprinsessa kanske? frågade jag och försökte dämpa svarets innebörd så gott jag kunde. Men det var ingen tvekan.

Omtumlad reste jag mig sakta upp och torkade snor och tårar ur ansiktet. Skogen runt omkring mig såg precis likadan ut som innan. Ingen katastrof i antågande. Allt var som vanligt och ändå helt annorlunda. Helgalet. Men övertygelsen i svaret och att någonting samtidigt klingade an djupt, djupt inom mig gjorde det lönlöst att protestera. Inte varje dag skogen gav svar när man frågade, tänkte jag. Och det fanns inte så mycket annat att göra än att se vart alltihop skulle ta vägen.

Kapitel 5

Där elden falnar men fortfarande glöder

- Lars Winnerbäck

Jag fortsatte med mina promenader. Skogen kändes trygg och som om den visste mer. Jag började sträcka på ryggen. Krigardrottning? Kriga i betydelsen kämpa, det kunde jag ju. Jag var inte den som gav upp. När jag var liten läste jag om riddarna vid runda bordet och om Camelot, jag älskade riddarfilmer och hade övertygat mina föräldrar om att få börja rida när jag var åtta år. Ingen annan i familjen eller släkten höll på med hästar. Men hästarna hade jag aldrig lämnat. De var viktiga, livet kändes alltid tomt utan dem. Jag tänkte på mig själv som chef, på mina ledaregenskaper och tankar om utveckling, som inte alltid föll i linje med hur andra tänkte. Började känna mig lättare i kroppen. Anade att jag inte längre var ensam. Mina vänner från gläntan hade ju låtit mig förstå att de alltid var med mig. Jag släppte in fantasin och tänkte att de kanske red här med mig i skogen. En svart häst framför mig, resten i ett följe bakom. Och spanare på sidorna, som alltid låg steget före. För min inre syn anade jag ryttare några tiotals meter utanför stigen, i höjd med mig. De var där. Jag var trygg.

Från någonstans kom en kraft, en urkraft. Den fyllde mig, gjorde mig stark och förbannad mitt i all trötthet. Stegen blev lättare av tanken att det kanske trots allt fanns mer att ta reda på. Det kanske fanns mer av mig själv som jag inte visste om? Sådant jag för länge sedan vetat? Upplevt? Varit? Något kändes ju så välbekant med den här riddarfantasin? Men snacka om kontraster. En fantasi om att sitta till häst som ledare för härer med tusentals riddare och ryttare, som utrustade med spjut, sköldar och svärd var redo att under mitt befäl ta sig an okända marker - i motsats till min vardag där jag slet som rektor, klädd i kostym och nylonstrumpor. Det var lönlöst att göra tolkningar med logik och förnuft.

Jag gick vidare i granskogen och såg tydligare hur jag under mina år av oro och stress tappat bort mig själv. Bara förmågan att fantisera och leka hade jag inte upplevt sedan jag var liten. Det som var roligt och lättsamt hade för länge sedan blivit avlägset i mitt vardagsliv. Jag hade låtit allvaret och ansvaret ta över och nu var jag i en återvändsgränd. Samtidigt som jag tyckte att mina nya upplevelser var oerhört flummiga var jag tvungen att medge att de faktiskt gjorde att jag slog in på lite nya tankebanor. Oavsett vad som var verkligt eller inte var det något som fattades mig. Tårarna rann, men i utbyte mot förtvivlan kom urkraften tillbaka. Nu fick det räcka, tänkte jag. Jag ville ha tillbaka mig själv.

Vid bäcken stannade jag och tog ett djupt andetag. Inspirerad av mina nya upplevelser, av gråten och ilskan och av urkraften längs ryggraden, tittade jag upp mot himlen. Kände fötterna mot jorden och andades in skogens fuktiga dofter. Med hög röst talade jag om för skogen vad jag ville. Jag vet inte varifrån orden kom. Lät bara deras innebörd och min egen beslutsamhet fylla mig:

Jag tar nu tillbaka min fulla kraft. I närvaron av vattnet, jorden, skogen, luften, allt som växer, det jag ser och det jag inte ser. Jag kräver att få vara i min fulla kraft. I det som är jag. Jag tar nu tillbaka det som i detta livet tagits ifrån mig. Jag är stark. Jag är kraftfull. Jag är en ledare. Jag är aldrig ensam.

Kapitel 6

Ljusets ryttare

Efter att skogen svarat mig om Krigardrottningen hade jag på promenaderna bara låtit tankarna snurra. De fortsatte snurra hela sommaren och sommaren övergick till höst. Min kraschlandning gav inte omedelbart några nya insikter. Jag hade inte krafter nog för att orka fundera på om budskapet skulle kunna ha någon ytterligare betydelse. Jag visste inte heller hur jag skulle ta det till mig eller använda mig av det. Det enda jag kunde göra var att känna in om något nytt var på gång när jag orkade vara ute i skogen. Så det gjorde jag. Inom mig såg jag då hur rader av ryttare och riddare fanns i min närhet. Trogna följeslagare och tjänstvilliga härer av krigare slöt upp bakom mig. Märkligt. Min rygg blev rakare. I den här fantasin saknade jag något i min vänstra hand. Naturligtvis, mitt vapen. Jag hittade en greppvänlig längre pinne som jag bar med mig en bit längs stigen. Mitt spjut.

En dag i slutet av september var jag kattvakt åt en vän som bodde på andra sidan skogen. Det var ett strålande höstväder och jag bestämde mig för att ta min promenadslinga genom skogen åt motsatt håll för att kunna njuta lite extra av det fantastiska vädret. Jag tog min stickade sjal och mina sköna kängor och la märke till att jag verkligen kände mig som mig själv den här dagen. I kontakt med mig själv! Det var längesen.

Jag hejade på en granne som låg och solade i höstsolen och stegade iväg mot skogen. Svängde av mot granskogen istället för mot björkdungarna som jag brukade. Njöt av illgrön mossa och gulnande blad. Andades in hösten och skogens dofter. Hälsade på en rödhake helt nära. Folktomt som vanligt. Jag kände stor tacksamhet över att kunna njuta av denna dag. Av solljuset och skogen. Funderade på hur jag fungerade och resonerade som ledare och kände mig stärkt av att bara kunna låta tankarna vandra utan press och tvivel. Gick med självklara och beslutsamma kliv. Hade glädje i stegen för omväxlings skull. Stannade och lyssnade på