Grillad spädgris och andra texter

Innehållsförteckning

Även våren

Upptäckt i halvmörker

Som en tall

Efter klassresan

Isle of Wight

Hotellet

På andra sidan

AW

The Cloisters

Speglar, kulisser

Minnet av en chef

Specifika åtgärder av teknisk art

Obegriplig, främmande

Ett och ett halvt år

Orkidéerna

Idolen och tiden

Om lyckan

Yvonnes fest

Tvåsam

Glimtar

Resan till paradiset

I Åkes trädgård

Konflikten, stranden

Dagens sista möte

Händelser i maj

Mellan dem

En bror som Olof

Inför ett uppbrott

En morgon på jobbet

Advent

Galna snillen

Holocen

En gång intagen

Grillad spädgris

Gestalter

Resan med Jenny

Mitt livs morgon

Författarens kommentar

Impressum

Även våren

Vårkvällen var oändlig. Skönheten ville säga mig något, fast jag aldrig kunde komma underfund om vad. Jag satt instängd i ett mycket litet rum. Mitt enda sällskap var en död katt och ett avsnitt av Bröderna Cartwright som kördes gång på gång i teven. Men det värsta var skammen och den kvardröjande smaken av bensin. Jag gör vad som helst för att få tiden att gå men är livrädd att bli gammal och harmlös. Inget blir bättre. Det finns ingen frälsning och det man en gång förstått om sig själv kan man sedan aldrig glömma. Vi blir bara skickligare på att ljuga. Lager läggs på lager i våra historier tills de kollapsar av sin egen tyngd eller löses upp i intet.

Upptäckt i halvmörker

Första gången det hände var i somras. I början av juli blir det aldrig riktigt mörkt, och gardinerna på landet är gamla och dåliga. Jag sov oroligt efter en middag med lite för mycket vin, och vaknade mitt i natten. Ni vet hur det kan vara - en oro som gradvis liksom pressar en ur vilan. Mardrömmar blandas med minnen, verklighet och planer tills allt är en enda olustig sörja. Man badar i svett. Det gick inte att hålla emot, och efter en stund var jag klarvaken. För att få kontakt med verkligheten slog jag upp ögonen. Taket såg ut som vanligt, även om jag inte kunde urskilja alla kvistmärken och skarvar i dunklet. Rummet var otydligt, men väggar och dörrar fanns på sina rätta platser. Då upptäckte jag det: en stor, skrämmande massa låg bredvid mig i sängen. Det var runda, märkliga former i en ljusare kulör än allt annat i rummet. De lyste så starkt i halvmörkret att jag nästan blev bländad. Jag var tvungen att stänga ögonen. Länge låg jag så, klarvaken men alldeles stilla och utan att våga titta. Det var tyst som i en kista. Till slut dåsade jag ändå in, och vaknade inte förrän min hustru kysste mig på munnen och sa att frukosten var färdig. Då var det full dag. Varmt men lite blåsigt, med moln som hastigt drog förbi högt uppe på den blå himlen.

Som en tall

Jag stod där, som en tall. En mycket vacker kvinna kom emot mig med den obekymrade arrogans som bara är möjlig när man är ung och vet att man kan få allt. Just när hon var så nära att jag kunde sträcka ut handen och röra vid henne vek hon av och rundade mig. En kort stund omgavs jag av hennes doft. Det var ett snabbt förflyktigande moln av kvinnlighet, vars minne dröjer kvar.

Efter klassresan

Alexanders klass skulle splittras efter sexan. Nu, när bara några veckor var kvar av mellanstadiet, skulle klassen göra en avskedsresa. Jag och några andra föräldrar hade erbjudit oss att följa med. Sista kvällen innan resan blev det tydligt att Jenny inte skulle vara med dig utan hos din mamma när vi var borta. Tecknen hade funnits där i veckor, kanske månader, men jag hade hållit insikten ifrån mig. Nu gick det inte längre. Jag tänkte på hur du planerade att utnyttja min frånvaro men hade lovat. Hade jag hoppat av kanske resan skulle ha fått ställas in.

Vi reste med buss till ett friluftsläger nånstans i Sörmland. Så här tidigt på säsongen var det nästan tomt. Barnen hade stället för sig själva, vilket de verkligen utnyttjade. De lånade båtar, spelade boll, lekte lekar och till och med badade, fast det var isande kallt. Jag badade också, men vi vuxna tog en lång bastu innan. Alex var hela tiden i centrum bland kamraterna - jag kände nästan inte igen min normalt så eftertänksamma son. Jag tyckte han var gapig, överaktiv. Framför allt blev jag överrumplad av att han uppträdde så utmanande mot mig. Kanske prövade han mig med flit. Det kan ha haft något med hans föräldrars kris att göra, eller så var det bara hormonerna som började göra sig påminda. Antagligen var jag för hård. Jag blev provocerad och satte gränser inför de andra. Samtidigt var jag stolt över honom. Han var i sitt rätta element bland kamraterna och var populär - inte minst bland flickorna. Vid ett tillfälle fick barnen åka på släp efter en snabb båt. Några vägrade direkt och andra backade ut i sista stund. Men Alex kastade sig in i det utan att tveka, och skrattade förtjust när han kom tillbaka. Jag mindes samma glädje från när han var liten, hur det spratt av vitalitet i hela den lilla pojkkroppen.

Det fanns en samlingslokal där vi vuxna var på kvällen medan barnen myste i teverummet. Någon hade tagit med sig ost och vin. Tankarna på det som höll på att hända hade gnagt hela dagen, och nu kom känslorna. Alla var så mjuka och vänliga att jag nästan började gråta. Jag berättade inget, men hade en känsla av att de visste eller förstod ändå. Vi pratade mest om barnen, förstås. Många av dem hade gått tillsammans ända sedan dagis men nu skulle de delas upp mellan olika klasser. De trygga, enkla åren var över. I någon mening skulle våra barn nu ut i den stora, brutala världen. Det kändes melankoliskt, bittersött.

När vi kom hem hade du möblerat om och det stod en blodröd ros i en vas. Från en kollega, sa du. Några dagar senare erkände du äntligen, och berättade samtidigt att du hade tagit ut din spiral. Sedan skyndade du, utan att dölja din iver, iväg för att träffa honom. Jenny var hos en vän, så jag och Alexander var ensamma. Han hade klagat över magont och feber efter skolan och när vi hade pratat en stund var det tydligt att han anade det mesta. Då berättade jag allt jag visste. Hans mamma hade träffat en annan man och vi skulle antagligen separera. Alex grät en lång stund och lät mig krama honom. Sedan sa han att han hade gått omkring i skolan hela dagen och funderat över det. Vi tillbringade kvällen tillsammans - pratade länge, såg en film, pratade lite till. Han frågade om boende, sommaren, jul och födelsedagar och jag försökte svara så gott jag kunde. Det var så typiskt honom. Han samlade in alla fakta han behövde för att få en tydlig bild, sen var han lugn igen. Fortfarande ledsen, men lugn. Morgonen därpå, som var Kristi himmelfärdsdag, hämtade jag Jenny. När hon upptäckte att du fortfarande inte var hemma fick hon ett utbrott. Hon började skrika och slå omkring sig. Eftersom även hon (tio år gammal) begrep fick jag berätta allt för henne också. Hon grät häftigt, men lugnade ner sig efter någon timme eller så. Till slut gav hon mig en lång kram, kröp ihop i soffan och somnade. Jenny var alltid mycket svårare att trösta eftersom hon var så beroende av dig. Dessutom slöt hon sig kring smärtan, och släppte aldrig riktigt in någon.

Några dagar efter resan var det fest med avgångsklassen. Jag och några andra föräldrar smög oss fram och tittade på våra barn när de dansade. Alex rörde sig med självklar säkerhet. Han såg nästan vuxen ut i kroppen när han rörde sig till musiken, som var nån slags techno. Det fick mig att känna mig gammal. Alex var inte ett barn längre, och skulle snart inse det. Själv skulle jag snart tvingas lära mig nya danser, men var osäker på hur det skulle gå.

Fast vi lappade ihop förhållandet ändå, mot alla odds. Allt hade gått för fort. Du upptäckte att din nye man inte riktigt var den du hade trott och jag kände mig inte redo att skapa ett liv på egen hand. Antagligen var det ett misstag. Alla våra problem fanns kvar, och nu lades ditt svek ovanpå allt det andra. Två år senare skilde vi oss i varje fall. Då blev jag skurken eftersom det var jag som tvingade fram det. Du kanske har rätt - jag var nog långsint. Känslorna går inte alltid att styra, även om man försöker allt man kan. Något gick sönder när du var med honom. Det berodde knappast på svartsjuka eller själva otroheten. Lite slemhinnekontakt och blandade kroppsvätskor hade jag kunnat leva med. Däremot kunde jag inte skaka av mig känslan att inte längre vara speciell för dig. Du hade visat det