4CM

Innehållsförteckning

Förord

Den första regndroppen

Kommer jag någonsin kunna bli pappa?

I put my lifetime in between em papers lines

Barn vet, barn ser, barn förstår

Nyplockade äpplen

Du kan få en krona av mig

Jag är en apa

Bakom masken faller tårarna ner

Jag är Lawan Hassan och har diagnosen Kallmans syndrom

Folk drömmer om miljoner, medan jag drömmer om hennes ögon

Syftet med boken

Jag är inte längre ingen

Förord

Det fanns stunder då jag tappade allt och tvivlade extremt mycket. Det fanns stunder då livet kändes meningslöst och jag tvekade på att allt skulle bli bra. Det fanns stunder då jag kände att livet inte var värt att leva. Sen kom den stunden då jag kände att det var dags att resa mig upp. Den stunden då jag ville hitta min mening med livet. Jag har tänkt i 26 år på att jag aldrig kommer kunna leva ett normalt liv, för att nu de senaste 6 månaderna tänkt det raka motsatta. Jag kan leva ett normalt liv precis som vilken människa som helst, den enda spärren finns i mitt huvud och jag slår mig fri ifrån den genom att skriva den här boken. Jag ska försöka leva livet fullt ut och acceptera mitt liv, mig själv och min historia. Men resan hit har inte varit lätt.

Mitt namn är Lawan Hassan. Det har kanske inte sagt dig något förut, men jag kan garantera att du aldrig kommer att glömma bort mig efter att du har läst min bok.

Den första regndroppen

Jag föddes den 8:de oktober 1989 i staden Sulaimaniya i Kurdistan som ligger i norra Irak. Det stämmer! Vi kurder har fortfarande inget land. Eller jo, tekniskt sett har jag ett land och det är Sverige även om jag aldrig riktigt känt mig välkommen så är Sverige ändå mitt land. Det är här jag hör hemma och det är den här platsen jag kallar för hem. Jag är en glad kille som brinner för min största passion här i livet och det är att greppa en mikrofon och rappa skiten ur dig, mig, och ett publikhav på you name it.

Jag föddes med ett för er osynligt handikapp. Det är inget ni kan se och lär aldrig ha sett det heller. Detta är ett känsligt ämne för mig. Det är något som jag har försökt att dölja i 26 år, men nu är jag trött på att känna mig annorlunda även fast jag alltid kommer att vara det. Innan du läser igenom min bok så vill jag få dig att tänka igenom ett par saker. Ingen väljer att födas på ett visst sätt, ingen väljer var vi ska födas och ingen kan påverka det som redan har varit och det som komma skall, därför ber jag dig att visa respekt. Den respekten du kommer få tillbaka av mig om du tar emot mig med öppna armar och inte dömer mig eller får mig att känna mig obekväm kommer vara obeskrivlig.

Jag valde inte det här. Jag valde inte smärtan som fyller min bröstkorg varje gång jag blir påmind om vem jag är eller hur jag ser ut. Jag skulle vilken dag som helst vilja vara som dig och se ut som dig men då skulle inte jag få vara jag. Alla är unika och det här är min historia.

Det känns redan som att jag föds om på nytt när jag skriver den här boken. Det här är allt jag har och det här är det jag kommer ägna mitt liv åt. Jag vill komma ut och berätta för er om hur jag har levt mitt liv och hur jag har fått anpassa mig i tusentals olika situationer.

Det finns de som kommer håna mig och det finns också de som kommer stötta mig. Jag vet att stödet kommer vara större än hånet. Och jag är redo. Det här är mitt liv och jag ska se till att fylla det med mening innan jag lämnar moder jord.

När jag föddes producerade inte min kropp det manliga hormonet testosteron. Det är ett ämne som vi killar behöver för att komma in i puberteten och det leder till att könsorganet utvecklas och når sin nivå av mognad och fortsatt utveckling tills då befruktning är möjligt för en man.

Inget av det här hände mig och jag är inte någon expert på vad som kan ha varit orsaken. Inte förrän längre fram i boken får ni veta lika mycket som jag har fått reda på om vad min brist på testosteron har orsakat mig. Det finns fördjupningar på orsak och verkan längre fram i boken så det är bara att spänna fast säkerhetsbältet och åka med.

Den största påverkan som detta medfört är att mina testiklar aldrig utvecklades till en naturlig storlek och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Dessutom så fick jag en kuk som alltid kommer att vara fyra centimeter ifrån en utvecklad storlek. Då pratar jag om ett tillstånd där jag har stånd och inte ett tillstånd i ett avslappnat läge. Jag har aldrig visat någon hur min kuk ser ut när jag inte har stånd. Inga flickvänner, inga vänner, nej inte ens min bästa vän har sett den så. Aldrig någonsin. Jag vill själv helst undvika att titta på den så mycket jag kan. Idag vet jag att min storlek tack och lov är mycket bättre än vad jag beskriver den men jag kommer alltid känna att en del av mig fattas. Redan från en tidig ålder har jag känt mig fel, känt mig annorlunda. Jag visste att jag inte var som alla andra. Varför? För att jag hela tiden ville skydda mitt könsorgan från att blottas.

Jag var 12 år när jag fick reda på att det fanns en stor risk för mig att inte kunna bli pappa.

Jag var 12 år när jag satt där med mamma och tårarna rann och jag såg att doktorn också blev känslosam.

Jag var 12 år när min läkare sa att det fanns ett ingrepp vi kunde göra där de tar ut FSH och LH ifrån en av mina bröders hjärnor för att sedan spruta in det i min hjärna. Jag behöver dessa två ämnen för att mina spermier ska bli befruktningsbara. Så länge jag får min testosteron behandling, vilket är en spruta var tionde vecka, så skjuter jag lösskott som är ett kändare begrepp hos gemene man. Så jag behöver göra det här ingreppet för att sedan kunna chansa på att kunna bli pappa.

Visst säger inte de två ämnena er något? Jag var lika förvirrad som er om vad det var för något innan jag läste på.

Som tröst sa min läkare att jag i värsta fall kunde adoptera. Det finns jättemånga andra människor som inte kan bli med barn och jag vet idag att han bara ville trösta mig men jag var bara 12 år. Förstår ni vilken cirkus som startades i min hjärna.

Det har varit väldigt svårt för mig att bearbeta de känslor som gick genom kroppen som barn. Hur skulle jag ha bearbetat då jag såg alla som kände till mitt