Ines: I verklighetens fantasi

Ines

Presentation.

Tvillingarna.   Prologen.

Som en skugga.

Den listige.

Irma.

Skolfröken.

Brevet från Amerika.

Gustaf från Gustafsberg.

Mor Karin och hennes syskon.

Slyngeln.

En pipas begrundan.

Balkongen.

Prästen.

Axels fyra fingrar.

På Skolgatan.

Kalaset.

Skottet i Sigrids dal.

En ny bror.

När nog blir nog.

Resan till vindens stad.

Tjat ger resultat.

En tur med sur retur.

Hemma i Uppsala.

Sockerbageriet.

Återvändarna.

Tokstan.

Då det hände.

Frisse.

Lös och ledig.

Hälsokullen.

Ozelot på Konsum.

Svart Cadillac.

Vem är du?

Förnedringens tid.

Ur tidens sista ord.

I verklighetens fantasi.  Epilogen.

Impressum

Presentation.

Berättelsen om Ines.

En roman i verklighetens fantasi.

Ett ovanligt liv för en kvinna i sin tid.

En dotter som inte var mamma men ändå lik sin mamma.

Från armodets härd till lyx och flärd.

Tur och retur i verklighetens fantasi.

Femton år Ines nu blivit, hon som mor Karin satt till livet.

Från obligatorisk skola till arbetslivets frihet. Med en karriär som startar på sockerbageriet.

Brickor ska hit och brickor ska dit, på klapprande högklackade skor över golvets grå granit.

Ines far från bord till bord, i dagligt slit. Glömdes något på vägen, så inte var det med flit.

Spill med kaffe, läsk och blask, fullt med smulor, syltgrädde och annat överblivet bakverks-snask.

På sockerbageriets lilla gula fik, får inte en endaste rödrutig duk ha den minsta flik.

Se nu till att varje dag blir bättre, och inte den förra lik, tyckte ägaren till bageriets fik.

Servera mera till flera under leende mimik, så kanske du blir belönad när jag blir riktigt rik.

Glada kunder på trevligt sätt och vis, och en och annan ursnygg kis, väger jämnt mot de som bara ger ris.

Men på den som klapp på servitrisens rumpa ger, kommer säkert en varm kaffekanna att vändas upp och ner.

För där går gränsen för Ines tolerans, hut och skam, du får fika någon annan stans.

INES

av

Gillis Bergh

2017

Tvillingarna.   Prologen.

I en mindre värld öppnade en liten Ines sina gråblå ögon. Fulla av undran, förväntan och liv. Den stora världen var sedan länge redan där. En skymd värld bakom ett skuggat fönster, vars veckade draperi fyllts i ett pastoralt tryck, som liknade utslagen blekblå klint. Ändå kunde en stråle från dess ljus leta sig in i hennes mindre värld. Den värld, i ett litet rum, där en säng, natt som vardag fylldes med utmattning. Mor Karin låg nu där i sängen, vilandes på rygg, mitt på denna blanka eftermiddag. En tavla med motiv från en lutande klockstapel hängde mitt på rummets ena vägg. Ett hjälpande stamp i brädgolvet hade rätat upp motivet. Tavlan hängde nu snett, men klock-stapeln stod rak i ryggen. På den andra väggen satt mor Karins släkt uppradade i hierkistisk ordning. Från äldst till yngst i små runda svarta ramar. Alla satt de nu där med foton, placerade på väggen under lupp av glas. Ett rum som måste räcka till mångfaldens behov. Alternativet var intet, ty för husbondens magra lön så erbjöds inte mer. Förr som då, och nu när rummet fyllts av fler. Liten Ines låg storögd och vaken i sin minivärld som var mindre än mors. En värld omgiven av gluggar och vita spjälor runt en bädd av bomullstyg. En spjälsäng, avsedd för en liten, men som nu rymde ännu en liten. Liten Ines stirrade förundrat på sig själv från spjälsängens ena ände. Såsom mot en spegel, placerad vid spjälsängens andra ände. I spegeln sprattlade plötsligt ett klonat like till med en spark mot hennes ben. Liten Ines sparkade morskt tillbaka och träffade rakt på en snopp. Hon fick som svar en ny spark i retur, innan hennes like gav upp. För det var inte sig själv hon sett såsom i en spegel, vid spjälsängens andra ände. Utan Sven, den tvillingbror som nu försökte sikta en ny spark mot sin egen spegelbild. Men målet för sparken blev en flopp för där fanns ingen snopp. Liten Ines kikade ilsket på den snopne Sven där han i andra änden låg fundersamt begrundande, likt den som gett upp. Två med naturtroget kopierade ansikten, men så olika i kropp. Sparkar du mig igen så åker du på en propp. Snopen eller snopp, alla vill vi i världen komma oss opp. I vår eviga strävan till att kunna leva på välfärdens topp. I sin mindre värld slöt nu en liten Ines åter sina gråblå ögon. Fulla av undran, förväntan och liv.

Som en skugga.

Mor Karin låg påklädd kvar i sängen och vilade med sina kisande ögon upp mot takets färgflagor. Hon steg nu upp för att öppna åt den som med en knytnävs-trummelur knackade på hennes port. Mor Karin förstod redan vem som stod där, på andra sidan av den i tonen ihåliga lägenhetens dörr. Just denna knackning avslöjade att det var Luthagens alldeles eget ombud för barntillsyn som ville komma in på återbesök. Den alltid så väl påpälsade barnmorskan tyckte för all del att tvillingarna Ines och Sven såg pigga och friska ut. På sitt naturliga bryska sätt gav hon ändå en uppmaning till mor i huset att noga se till att hålla de små rumporna torra och vid behov smörja med den vaselinblandning som städse tillhandahölls mor av församlingen. Med strama steg gick hon sedan rakt över det knarrande trägolvet, ut i den lilla tambur som avgränsade lägenhetens enda rum mot köket.

Rakt över tamburen hängde den handmålade lägenhetsdörren i sin avflagnade bruna nyans. En sliten låshasp i den i övrigt nyckelförsedda dörren var sedan länge det enda som höll lägenheten stängd mot husets allmänna korridor. Där, i husets trapp, spred sig ljuset från ytter-världen i strimlor genom ett från 1800-talet slipat trappfönster, tillverkat med högst tveksam hantverksskicklighet. En ruta med fönster av blåsknottrigt glas på sned ram som av tidens tand flagat i färg och blivit begynnande murken. Glaset var i ett så förvridet mönster att det gav en ren hallucinationsliknande effekt för den som alltför nyfiket försökte sig på konsten, att genom rutväggen åskådliggöra sin syn på världen utanför. Inte heller absolut nödvändigt, för fönstret stod på glänt sommar som vinter. Så även den mest lågväxte i huset, som reste sig lite på tå, kunde ändå få sig till livs en glimt ut över familjehusets alldeles egen lergata utanför. En trappruta, omöjlig att stänga och därmed lika omöjligt var det för husets folk i dess ambition att förhindra ett inflöde av det vitfrusna eller rinnande som på olika årstider föll in från skyn. Snö eller vatten föll då och då i denna hustrapp. Mjukt eller plaskande lade sig nedfallet platt såsom en hinna över alla de slitna trampavtryck, som blivit följden av människors vandring upp och ner i denna boning under flydda åratal. Avtryck som skrapat ur trä för var gång en kängas sula stampat på trappstegens plankor. Efter att så när ha varit på vippen att halka i den regnblöta trappen, öppnade barnmorskan med ett muttrande den bångstyriga ytterporten av ek som med gnisslande gångjärn motvilligt släppte förbi henne till ett kliv rakt ut i den leriga gatan. För en ack så liten, men välbehövlig stund, blev allt nu tyst i rummet. Men efter bara några få minuter blinkade liten Ines till när det hördes ett knäpp från lägenhetsdörren. Låshaspen hade som vanligt släppt av en vindpust från något förbipasserande hästekipage ute i lergatan. Dörren öppnade sig nu så pass att liten Ines kunde se att en svag strimma av det dagsljus, som via trappens fönster letade sig in genom dörrspringan. Plötsligt dök där upp någon mystisk skugga i ljusspringan. En brunskimrad skugga, som i dörröppningens nederkant förvandlades till två tofsöron, och genast därefter till ett stort lurvigt huvud med lysande gröna ögon. Baktill följde för liten Ines en förnimmelse av något yvigt långt, med en vit fläck på änden. Den vita fläcken for likt en vimpel åt sidorna. Än hit än dit. Något liknande hade liten Ines aldrig skådat. Storögd och nyfiken klamrade hon sig upp, ståendes mot sängens kant av spjälor. Med uppspärrade ögon förkunnade så liten Ines med ett ljudligt tjut sin glädje över detta till synes mysiga kramgoa hårnystan. Vad roligt. Den kompisen ville hon mycket hellre ha som sängkamrat än sin jobbiga sparkande tvilling med snopp. Med ett skutt satt han där på tamburens rand, katten Rickard. Som vanligt strövandes runt i stadsdelarna kring sin egen stadsdel. I Rickomberga, där han bodde permanent, inneboende i källaren hos en tvåfotad familj. Nu hade han tagit sig till Luthagen och helt omärkligt lyckats smita in i en port mellan benen på en för en gångs skull uppmärksam barnmorska. Så värst långt mellan stadsdelarna Rickomberga och Luthagen var det ju inte. På människospråk bara en rask hundpromenad ifrån, så att säga. Fast Rickard formligen avskydde de som alla människor kallade för sina bästa vänner, dessa skällande monster. De undvek han som pesten, och promenerade helst själv på sina kattstigar. 

Jodå, han fanns redan då, katten Rickard från Rickomberga, fast hans skapare, Gösta Knutsson, ännu bara hunnit