Plutos: Den andra sanningen

Tiden är sanningens fader, och vårt medvetande dess moder.

Giordano Bruno

till alla som har värmt mitt hjärta

allra bäst Sophia, Adrian och Isabel

Innehållsförteckning

Prolog

Berättelsen om Plutos

Myten

Gudaskara

När gudarna gick på jorden

Den andra cirkeln

Den nya äran

Andra cirkelns slut

Bar-rock

Renässansen

Epilog

Prolog

Han flög högt!

Fast flög är egentligen fel ord för han flaxade inte så där som fåglar gör, utan färdades smidigt i luften liksom fiskar driver fram i vattnet. Därför skulle man med viss rätt kunna säga att han flöt omkring i luften.

Utan något särskilt mål höll han på med detta nöjsamma glidande länge. Helt berusad av det viktlösa tillståndet, friheten från tyngdlagen som jordens massa påtvingar en, och av den upprymda frihetskänsla han upplevde. Känslan då han blev påmind om ett annat tillstånd, en annan tillvaro. Han var inte säker på vilken.

Lycksaligt gled han runt i luften, uppåt och neråt, framåt med blixtfart och med eleganta svängar både åt höger och vänster. Han svepte över omväxlande landskap, stora hav och floder, girade bland slöjor av vita moln, ovanför gatuvimlet med människor som var på väg någonstans och lekande barn i parker. Flög ovanför länder, städer och kyrkogårdar.

Efter en eon i detta uppspelta tillstånd blev han glatt överraskad när han plötsligt märkte att ett följe av ungdomar kom flygande efter honom. Men snart märkte han att deras flygande var helt olikt hans. Deras kroppar och sinnen var inte alls genomsyrade av samma frihetskänsla som berusade hans kropp, istället drevs de av kamplust och antagonism. Förvånad över deras reserverade fientlighet och konkurrerande sätt att hetsigt flyga efter honom sänkte han sin fart och girade nu avvaktande i cirklar runt dem.

Han betraktade deras häftiga svävningar i luften och märkte att de inte alls var insatta i navigeringens konst. Visst kunde de flyga men deras flygning var inte vacker. Den saknade elegans och den sorts lekfullhet som gjorde den till det den var, en upplevelse full av lycka. Deras klumpiga fladdrande med händerna och ryckiga slängande framåt med kroppen stod i total kontrast till hans smidiga kroppsrörelser. Deras kraftcentrum låg i händerna och de såg ut som små barn i simbassängen, medan hans kraftcentrum låg i benen när han som en graciös delfin flöt vackert omkring. Trots deras ungdomliga stridslystnad och tölpaktiga beteenden blev de till slut väldigt imponerade av hans avancerade flygkonster.

Leende beslutade han att bjuda dem lite av sin tid och vägleda dessa hetsiga chauvinister i styrmanskonstens alla knep. Lära ut hur man undviker stora berg, vilka muskler man använder för att svänga bäst eller öka farten och hur man utnyttjar luftströmmarna för att vila och spara på krafterna. Tjusas av sin egen virtuositet och fyllas av känslan. Men också vikten av en oupphörlig beredskap, att ständigt hålla vakt mot hänförelsen av den oövervinnerliga frihetskänslan man upplever ju högre upp man kommer i luften.

– Att brännas till döds som Ikaros från grekiska mytologin skulle vara ett dåligt sätt att avsluta en så nöjsam upplevelse, sade han med eftertryck. Han berättade med stort allvar om den unge mannen från antiken. Hänförd av känslan flygningen gav Ikaros, flög han i sitt högmod för nära solen och vaxet som höll fast fjädrarna på hans vingar smälte. Ikaros dödliga fall i havet har alltid symboliserat just ungdomens övermod.

Innan de flög åt var sitt håll påpekade han för ungdomarna att den sorts förflyttning i luftrummet de upplevde var den yttersta existentiella uppgiften för en frihetssökande person, och utövandet av denna konstart kunde både han och de själva bevisa. Rent hjärta och klart uppsåt var det som krävdes. Detta var inget han visste sedan tidigare, men när han hade sagt det visste han att det var så.

Efter att ha vinkat adjö till sitt följe med en graciös sväng fäste han åter sin uppmärksamhet på landskapet under sig.

Han hade hållit på en bra stund när han plötsligt upptäckte att han höll på att tappa höjd. Han lyfte på huvudet för att göra en av sina eleganta volter och flyga uppåt men han märkte att kroppen var tyngre nu och volten var inte alls lika graciös som den brukade. Något var galet! Bromsarna fungerade inte! Han flög nu rakt mot det massiva stenblocket som reste sig framför honom. Inga av de kontrollerande kroppsrörelser som styrde flygningen fungerade. Panikslagen kämpade han med alla möjliga knep som hans kropp och hjärna kunde uppbåda utan något vidare resultat, medan berget kom närmare för varje andetag. Den fruktansvärda krocken, smällen mot något hårdare än hans kropp någonsin hade upplevt, och sedan inget.

I nästa stund låg han i en säng. Helt desorienterad, hemlös i tid och rum utan kompass. Vilse i det halvdunkla medvetandetillstånd som man befinner sig i efter en upplevelserik men ojämn nattsömn. Halvklara bildfragment trängdes bort av oroliga tankar som sökte svar. Så småningom var rummet åter fixerat i minnet och han kände igen sin kontinuitet. Hans olust att stiga in i en ny realitet blev inte bättre av att några fräcka solstrålar lyckades tränga sig igenom persiennernas tunna metallblad och fyllde rummet med bländande ljus. Besvärad av det muntra solljuset vände han ansiktet mot väggen medan den halvvakna hjärnaktiviteten hängde sig kvar bland drömmarnas vit-rosa molnkuddar.

Några bildfragment ur nattens drömmar svävade fortfarande runt, likt förföriska nymfer som ville locka hans halvvakna Jag tillbaka till magin som han hade varit en del av för inte så länge sedan.

∞

Det var fortfarande tidigt på dagen och ganska kyligt i luften denna morgon. I det fridfulla vårdhemmets matsal höll den flitiga Katrin på att duka fram frukosten åt gästerna. Hon var av medellängd, i trettiofemårsåldern och ett perfekt exempel på en fyllig, positiv och äkta blondin av urnordisk typ. Snygg enligt sydeuropeiska skönhetsideal (och inte bara enligt dem) men i den arbetskokong hon befann sig i betydde en sådan åsikt inte det minsta. För fyra år sedan hade hon anställts för att sköta den lilla matbutiken med ekologiska och biodynamiska råvaror men sedan dess hade hon avancerat till att bli inte bara matsalens utan hela Ställets föreståndarinna.

Katrin var typen jag vill väl och inget mera. Totalt blind för allt annat som kan sätta käppar i hjulet eller skapa stress och oro hos den jäktade storstadsmänniskan. Hennes arketyp var ett stort hjärta. Trots det hade hon märkt utan att tänka så mycket på det, att en del av de manliga gästerna likställde hennes personlighet med hennes uppseendeväckande snyggt skulpterade kurvor. Angående det, vid ett tillfälle utbrast hon med den galghumor som många i köket använde vid olika aptitliga tvivelaktigheter: den runda smaken och hon menade inget annat än det hon sa, fast hon citerades i tid och otid. Men att hennes kurvor föll många i smaken berörde henne inte det minsta.

– Hej! En dubbel espresso med mycket mjölk, sade mannen som just klev in i matsalen. Precis som i en gammal westernfilm höll den unga kvinnan som stod bakom disken på att torka serveringsbänken. Överraskad av det tidiga besöket lyfte hon blicken och med ett välkomstleende synade hon mannen med intresse. Ett glatt ansikte på en medelålders man i blå skjorta och jeans mötte hennes undersökande blick med samma intresse.

– Du menar en dubbel macchiato, sade hon och drog snabbt tillbaka blicken till bänken.

– Whatever! Het, stark och söt ska den vara i vilket fall som helst, svarade han utan att ta den granskade blicken från henne.

Hon släppte trasan i diskhon och gick till den stora kaffeapparaten för att tillreda hans kaffe.

– Du är ny här, eller hur? Jag har inte sett dig förut, sade hon bara för att säga något av ren hövlighet.

– Inte jag dig heller, svarade han skämtsamt. Jag kom igår och visste jag att du fanns här skulle jag ha kommit tidigare.

– Är du alltid lika kvick så här tidigt på morgonen? Och förresten vet jag inte om jag gillar jargongen, sade hon och återtog torkningen av bänken.

– Oh, förlåt mig för min framfusighet, jag heter Kosmo och jag ska vara här ett tag, sade han ursäktande och fortfarande leende medan han räckte henne handen.

– Katrin, svarade kvinnan och efter lite tvekan sträckte hon också fram sin hand och skakade hand med honom. Du är inte härifrån eller hur? Jag menar, Sverige.

– Ser jag ut att ha legat i blöt, svarade han och lyfte förvånat på ögonbrynen.

– Ursäkta? Hur så? Hon stirrade oförstående på hans förvånat irriterade leende.

– Färgen, färgen min vän, färgen. Ser du inte den kromosomiska defekten i huden som skriker åt omgivningen att personen i fråga som barn har lekt under blå himmel och varm sol istället för på en institution?

Kvinnan hade slutat torka och glodde nu förstummat på denna märkliga gestalt som nyss hade trampat in i hennes lugna morgongöra. Utan att säga något vände hon och gick in i köket för att efter en stund komma tillbaka med en bricka som var bräddfull av ostsmörgåsar. Lite lugnare och med ett proffsigt leende såg hon upp mot honom som fortfarande stod där och följde henne med blicken.

– Jag ville inte förolämpa dig men du ser inte ut att vara härifrån trakterna och sen har vi dialekten också som inte låter som östgötska precis.

– Så om jag hade varit svart som killen som hjälpte mig när jag kom hit, Kalle tror jag han heter, och som pratade östgötska skulle jag har varit en riktig inföding?

Katrin glodde häpet på honom och var i sanningens namn lite förvirrad av mannens invecklade sätt att föra en morgondialog.

– Nå. Är du här för någon av våra kurser eller för återhämtning?

– Bådadera, svarade mannen, allvarligt nu men utan att ta blicken från henne. Jag var med om en svår trafikolycka. Han pekade på sitt huvud där en naken hudflik likt en kapucinermunks hårlösa fontanell reflekterade den hängande lampans starka ljus. Eftersom jag är på bättringsvägen tänkte jag passa på att ... hur säger man? Kombinera nytta med nöje. Se om jag orkar med både vilande och målande. Förresten kan du måla vått i vått?

Institutionens lilla matsal där mötet mellan Katrin och Kosmo ägde rum låg i mitten av en välskött trädgård och trots det fina vädret var den så här tidigt på morgonen tom på folk. Mannen som kallades Kosmo kunde välja vilken plats som helst utmed de stora fönstren men han valde istället att stå vid baren.

– Jag beklagar olyckan, svarade Katrin, också allvarligt. Det var ett bra beslut att komma hit. Det är klart att jag har målat vått i vått, men om jag kan tekniken ordentligt är diskutabelt. Hon granskade hans min när han på stående fot provsmakade kaffet.

– Tvi! sade han efter första klunken. Socker! Jag glömde socker, ropade han förskräckt och tog med båda sina händer glaset med vatten Katrin hade ställt fram. När han hade sköljt färdigt sin mun med vatten hällde han i sin kopp av väldoftande espressokaffe tre fulla skedar av det bruna råsocker som låg i en skål framför honom och sedan rörde han häftigt i koppen medan han smålog åt kvinnans förvånade blick. Sedan smuttade han på den varma drycken och stönade nöjt av välbehag.

– Det är inte bra med så mycket socker, förebrådde Katrin honom leende.

– Det är mycket som inte är bra. I min värld pratar jag inte gärna om bra och dåligt och rätt och fel utan om brist och överdrift, svarade han.

– Jaså? Och vilken är denna värld om jag får fråga?

Mannen blev plötsligt allvarlig och tittade pinsamt intensivt på henne.

– En värld bland alla världar, ljusår härifrån, svarade han till slut kryptiskt och ryckte nonchalant på axlarna. Sedan såg han sig om i salen. Här verkar inte krylla av folk direkt, varför tar du inte också en kopp kaffe och så sätter vi oss ner där borta och så kan du berätta lite för mig om er lilla värld här? Han pekade mot fönstret med de stora fåtöljerna.

– Folk kommer snart, men en liten stund kan jag sitta med dig och du kan också berätta om din värld, sade hon och log mot honom.

Medan Katrin gjorde iordning sin kopp med te funderade hon över det oväntade mötet med denna man som hon av någon konstig anledning inte hyste några betänkligheter mot, och han var rolig att konversera med erkände hon. Och sedan hans konstiga namn, har man hört på maken, Kosmos! Vilket kosmos tror han att han kommer ifrån? En utlänning, säkert ryss, eller ... ungrare? tänkte hon, och med snabba steg gick hon nyfiket mot honom där han satt vid fönstret.

– Så du bor i rehab-huset, jag hoppas att det blir en bra vistelse för dig här hos oss, var det första hon sade när hon satt sig till rätta.

– Det hoppas jag också, trots det svåra uppvaknandet, svarade mannen med blicken på sin halvtömda kaffekopp. Men fortsättningen var utöver förväntningarna, avslutade han och såg menande på henne med ett småleende.

– Hur då? Sov du dåligt eller blev du störd? Hon låtsades inte höra hans sista kommentar.

– Jo då jag sov bra! Men det var drömmen, drömmens slut som skrämde mig lite grann. Du förstår, det där med min trafikolycka, den har varit en väldigt traumatisk upplevelse som fortfarande kan försvåra en hel del av mina dagliga välstrukturerade bestyr.

De satt tysta en stund och läppjade på sina varma drycker. Hon ville fråga honom en hel del men han var snabbare och bombarderade henne med frågor om platsen, den terapeutiska verksamheten, maten, tiderna med mera. Hon hann knappt besvara någon av hans frågor ordentligt och till slut, när han såg hennes ängsliga blick, lade han äntligen band på sig. Dessutom var en och annan gäst redan på väg dit för frukosten. När hon reste sig upp för att återgå till sitt arbete tittade han upp med ett leende och blinkade i samförstånd om de nykomna gästerna, sedan vände han blicken mot det gröna fältet som bredde ut sig utanför byggnaden och blev tyst.

På väg därifrån överraskades Katrin av en glad känsla inom sig efter detta oväntade möte.

Det gamla sekelskifteshuset som hade restaurerats till ett modernt konvalescenthem låg strategiskt placerat hundra meter från stranden. Det lilla samhället runt omkring Stället var beläget utanför en ganska typisk medelstor stad som hette Norrköping. Staden med sin mångåriga industriella bakgrund hade liksom så många andra medelstora städer i modern tid deltagit i den hysteriska kapplöpningen om marknadsmässig exploatering. Inte så mycket för befolkningens skull utan mera för ekonomisk överlevnad och prestige.

Redan fyra dagar efter sin vistelse i området förstod Kosmo att oavsett vilket politiskt parti som styrde hade humanioras flagga för länge sedan bytts mot den teknokratiska. Det som gällde var att sälja och exploatera utifrån en diskutabel ekonomisk framtid och tillfällig konkurrenskraftig profilering. Men det lilla samhälle där Kosmo vistades låg åtta månader per år i törnrosasömn tills turisterna började rulla in med sina husvagnar och tält. Fram till dess märkte man inte så mycket av den intilliggande staden.

Folk kom från både när och fjärran för en eller två veckors hälsobringande vistelse här på den vackra platsen men väldigt få stannade längre än så.

Rehabiliteringshus, byggnader och de vackra trädgårdarna runt omkring kallades helt enkelt för Stället och det var just vad det var. En nästan helt självförsörjande plats för rekreation, friskvård och eftervård samt, för den som behövde det, konstnärliga studier. Ett alternativt behandlingshem där man kunde vistas inte enbart för återhämtning utan också för att bedriva estetiska och filosofiska studier.

Gäster kom och gick hela tiden. Vissa som hade vägarna förbi stannade bara för en kopp kaffe eller för att äta de utsökta lunchrätterna, andra för att promenera i den vackra och välskötta trädgården och en del kom dit bara för inspiration. En och annan vistades där för rekreation och några för alltsammans. Kosmo Svensson var en av de sistnämnda.

I början av sin vistelse här kom han alltid fram till Katrin för att på sitt låtsat nonchalanta, hurtiga och självklara sätt begära en pratstund med henne. Visst hade hon visat en viss uppskattning och engagemang över hans intresse men som sagt, alla vet hur vissa individer fäster sig vid vissa personer utan någon särskild anledning, eller på grund av sina egna projiceringar.

En gång, i en svag stund, gav Katrin efter för hans ansträngningar till det hon ansåg var sentimental smörja och då kallade han henne retsamt Katrinplomma. Hon blev både ledsen och arg. Först fick hon någon sorts kortslutning av hans fräckhet och han såg hur hon försökte få fram några ord men istället för att säga något civiliserat ryckte han då på axlarna och lämnade henne ensam med sin ilska som han låtsades inte förstå. Hon följde naturligtvis efter och krävde en förklaring. Han berättade då att han menade Katrinblomma, och att i ett möte människor emellan är det viktigaste inte vad man säger, utan de känslor man visar.

Det visade sig med tiden att detta var det elfte budet för honom.

Sen dess gick han omkring som om han vore en direkt inkarnation av den bibliska budbäraren med direkt koppling till källan. Han kunde vräka ur sig i princip vad som helst och om någon blev sårad brukade han säga att:

– Ens självbild bör innehålla en stor del humor. Om man inte kan skratta åt det komiska hos sig själv kan man inte uppskatta det roliga i livets orsakssamband. Se dig omkring människa, livet är runt som en boll och inte rektangulärt!

Om det fanns någon poäng i hans påstående fick den drabbade avgöra men hans försök att förklara olika beteenden i den av kaotiska handlingar fyllda världen, var överraskande likt Katrins uttalande angående smakens rundhet. Men hon måste erkänna att det inte dröjde länge efter deras första möte förrän ett visst intresse för hans excentriska natur började ta form hos henne.

Katrin visste att han egentligen var en fredlig, artig och glad man. Visst var han lite väl närgången mot Katrin, och hans sinne för humor kunde väcka starka känslor men i övrigt undvek han att blanda sig i andras angelägenheter eller störa andra med en massa anspråk. Han krävde heller inget som han kunde ordna själv. Han visste vad han ville för det mesta, hur det skulle vara och vad som behagade honom. I övrigt försökte han hålla sig för sig själv.

Det märktes att han inte längre trånade efter könsdriftens nöje trots sitt lättsinniga flörtande. Om man ska prata om laster brukade han själv säga att hans verkliga last var att han innerligt strävade efter sitt eget välbehag! Inte simpel njutning som förvisso också var en viktig men i hans tycke fatal aktivitet. Vid någon av deras innerliga stunder tillsammans då en vänskap full av förtroende höll på att växa fram mellan dem beklagade han sig för Katrin.

– Klandra inte det som verkar som epikureisk utilitarism. Det sägs att människans största hinder för fullkomlighet och upphov till allt elände i världen är begären. Men detta har absolut inget att göra med min strävan efter välbehag. Jag vill gärna deklarera min lilla ståndpunkt här i livet. Jag anser att grunden för ett sunt liv är: a) mitt fysiska tillstånd och hälsa, b) en etisk och estetisk syn på livet, c) förädlandet av mina inre kvaliteter och färdigheter och så sist rummet, platsen där jag tillbringar min tid.

– Epikureisk vad då, avbröt Katrin honom.

– Just det, förlåt de svåra orden. Epikuros var en av den antika Greklands filosofer och han hävdade att var och en skulle leva ett självförsörjande liv med massor av vänner och att livets mål är sinnesfrid och lycka. Epikuros ansåg att varje människa bör leva här och nu och att frånvaron av smärta är det högsta goda. Epikurismen lär ut att man gör bäst i att dra sig undan allt bekymmersamt och i stället ägna sig åt ett stillsamt och enkelt liv. Människan ska söka de ting som ger henne varaktig lycka och att leva moraliskt rättfärdigt är högst eftersträvansvärt.

– Jaså du, Katrin såg snett på honom. Utilititi...sm då? Det låter som rena rama grekiskan ...

– Utilitarism är en moralteori som framlägger att rätt handling maximerar nyttan, det vill säga maximerar lyckan och minimerar lidandet. Vi kan prata mera om det vid ett annat tillfälle om du vill men först till saken. Jag tror inte att något är behagligt eller misshagligt av naturen, vi behagas eller misshagas endast på grund av vår grundläggande sinnesstämning. Naturligtvis är det bra om följden av det jag njuter och behagas av har samma effekt hos andra i min omgivning också och inte väcker ilska eller avund. Emellertid är det en hel del som älskar att lägga sig i andras liv. Tyvärr finns det alltid sådana supersociala idioter som har missförstått det hela, de som inte orkar med sig själva och som alltid kommer att plåga en med sin inkräktande omsorg. Sådana som bestämt sig för att världen inte kan bli annat än bättre, tack vare just deras ingripanden. Jesuiter! Så kallar jag dem! De har omvandlat den ovillkorliga kärleken nästan till en mission, och genom att påpeka saker för andra tror de att de har fixat parkettplats hos sin polare bortom berget, och på så sätt känner de sig viktiga i sin självgodhet, bevare mig väl.

Sådan var denne man under sina första veckor.

Humoristisk, besjälad och flörtig med Katrin, hjälpsam och spirituell gentemot de andra inskrivna och studiekamraterna. Han kunde berätta historier som alla visserligen inte tyckte var så roliga, men nästan ingen tog riktigt illa upp heller. Under de veckorna hade han och Katrin lyckats komma varandra väldigt nära. De tog promenader i trädgården och någon gång fick hon besöka honom i hans boende där han överansträngde sig för en lyckad stund tillsammans. Ända tills den dag hon gjorde en vänlig anmärkning om hans extrema sociala förmåga som kunde få andra att känna sig handfallna och ohjälpsamma i hans närvaro.

– Det är kanske en liten jesuit som gömmer sig där inne, skojade hon med honom.

Först blev han stum och glodde på henne en stund.

- Skulle JAG vara en sådan individ som jag hatar mest? svarade han ilsket.

– Jag trodde att du kände mig bättre, sade han med spända käkar och blixtrande ögon.

– Fast i en lättversion eftersom jag vet att du är en stor människovän, sade hon för att mildra den starka effekt hennes ord hade på honom.

Sen dess var ingenting sig likt. Han började undvika alla och mest Katrin. Han hade förvandlats till en sådan där besvärlig, gnällig och krävande medelålders människa som nu terroriserade omgivningen med sina manér och gubbfasoner. Ve den som fällde någon snäll kommentar till honom eller råkade komma i hans väg. Ledningen på pensionatet bad då Katrin att informera honom om ställets förhållningsregler om vett och etikett. Resultatet av hennes försök blev hans totala tillbakadragande ifrån allt socialt umgänge med alla i huset och främst med henne. Katrin blev hans skugga. Hon försökte diskret bevaka allt som skedde runt honom och återskapa det förtroende som funnits mellan dem.

I köket höll de övriga i personalen på att fixa och styra inför frukosten och en och annan morgontidig gäst hasade omkring i väntan på att frukostbordet skulle bli färdigdukat. När mannen som de senaste dagarna spridit obehagskänslor i sin omgivning steg in ryckte hon till. Kosmo kom med släpande steg in i matsalen och utan att ta notis om någon gick han direkt till kaffeapparaten och fyllde en kopp med kaffe och mjölk, och som vanligt mycket socker.

Denna morgon precis som flera morgnar tidigare gick han alltså med sin buttra min och ett hårt grepp om kaffekoppen förbi henne utan att säga ett ord. Luften slog gnistor omkring honom och man kunde nästan se och känna lukten av hans dåliga morgonhumör. Han var lika kolerisk som varje morgon sedan en vecka tillbaka.

Eftersom han inte kände för morgonens glada hälsningsfraser riktade Kosmo sina steg mot tidningsrummet och den höga fåtöljen under den stora golvlampan i hörnet längst bort i rummet.

Katrin följde honom med blicken och kunde känna hans irritation och stora besvikelse när han såg en annan man sitta där med tidningen öppen framför sig och en ångande kaffekopp. Dessutom hade denna man haft mage att flytta fåtöljen, hans fåtölj alltså, från dess placering i rummets bästa och mest avskilda plats, till fönstret!

Kosmo fångade Katrins misstänksamma blick från läsrummet och gick med bestämda steg fram till personen som satt i fåtöljen. Han vände sig mot henne för att se hennes reaktion samtidigt som den äldre mannen i fåtöljen lyfte blicken från tidningen till honom.

– Goood morrrgonnn. Går du också upp tidigt på morgnarna? Visst är det en vacker dag idag? Först tänkte jag ligga kvar till frukosten, men sen sade jag till mig själv ... Neej Björn, du ska upp och ... Mannen i fåtöljen bombarderade Kosmo med en kaskad av ord.

Kosmo suckade högt och rullade med ögonen mot taket. Han stod inte ut med denna människas muntra blick. Försökte stänga av den detaljrika redogörelsen på fruktansvärt grov Stockholmsdialekt om dennes morgon. Han kände ju inte karln. Hans mördande blick studsade mot fåtöljmannens urvattnade blå ögon som lyste idiotiskt glada.

Helt klart en anledning till brottslig handling, tänkte han. Okej! Andas djupt, håll andan ... och andas ut långsamt. Så där ja. Han kastade en snabb blick mot mannen som väntade på hans svar.

– Ännu en urartad självgod människonatur i en senil kropp, mumlade Kosmo för sig själv.

Plötsligt slog det honom. Han misstänkte en komplott. Det här luktade Katrin lång väg.

– Den här platsen är faktiskt min. Fåtöljen ... jag brukar sitta i den, väste Kosmo.

– Hur är det här då, hörde han plötsligt Katrins röst bakom sin rygg. De vände sig mot henne och Kosmo var redo för en befogad anklagelse när fåtöljmannens släpiga röst fångade hans uppmärksamhet.

– Det är så bra som det kan vara. Jag blev nyligen upplyst av herrn här att jag gjort det fruktansvärda misstaget att sätta mig på hans älsklingsplats. Jag ber så mycket om ursäkt min herre. Visst kan jag sätta mig i fåtöljen här bredvid? Det är inga problem? Inga problem alls! Han bugade sig mot Kosmo som tittade på honom med halvöppen mun.

– Driver karln med mig, eller vad? Det är säkert något lurt med honom, mumlade han och vände sig mot Katrin för att få svar på sina frågor.

– Då så, sade hon och spände ögonen i honom innan hon gick bort mot köket. Du får vara snäll och vuxen för en gångs skull, okej?

–Vuxen? Jag? Missbruka inte ordet vuxen fröken. Vara till lags eller låtsas hjärndöd menar du eller?

Katrin hade lust att slänga ur sig något till svar men hon bestämde sig att, eftersom hon hade sagt det hon ville var det bäst för henne att avlägsna sig utan att inlåta sig i en hetsig semantisk diskussion.

Fåtöljmannen, en högrest karl i sextioårsåldern var klädd i fin naturfärgad linnekostym och gul slips. Han hade intetsägande ansiktsdrag med nerdragna mungipor som är så vanliga bland medelklasshannar. En parentes på överläppen, ett litet streck till mustasch delade hans avlånga ansikte där den övre delen var klart intressantast.

Utan någon brådska hade mannen redan lämnat sin fåtölj, och hör och häpna, han gick inte och satte sig i vilken fåtölj som helst bland alla de femton fåtöljerna som stod utspridda i rummet, utan just i den som stod närmast Kosmo.

Utan att kasta en blick åt hans håll satte sig Kosmo ner och gömde ansiktet bakom tidningen. Medan han försökte läsa tidningens huvudrubriker tappade han koncentrationen när en tanke slog honom plötsligt. Tänk om han skulle be Katrin att desinficera fåtöljen. Man vet ju inte något om diverse individers hälsotillstånd. Hans idioti kanske smittar? Han tänkte snabbt på alla experiment i genteknik och kastade en snabb blick på mannen i fåtöljen bredvid. Man kan aldrig veta nuförtiden var faran finns, eller hur? Men sedan röjde han undan tanken som en överdrift och bestämde sig för att avfärda den. Han gick vidare i de olika artiklarna men blev plötsligt avbruten av fåtöljmannens röst.

– Ursäkta, min herre. Jag har visst glömt att presentera mig. Björn. Mitt namn är Björn. Jag kom hit igår. Det var visst lite hastigt för min del, men vad gör man? Visst är det beklagligt när andra avgör ens liv, men jag var tvungen att finna mig i det hela. Du förstår, man inte vill vara i vägen eller till besvär för sina ... eh … Han lät blicken vandra runt i rummet, och sedan ut genom fönstret till parkens spirande grönska. Utan att ta notis om Kosmos besvärade blick fortsatte han:

– Det är så fint här och just så här års, eller hur? Med allt det gröna och ljuset ... jag kommer nog att trivas här, eller vad säger du? Förresten, ursäkta min nyfikenhet men du är inte härifrån, jag menar du är inte skandinav eller hur?

Kosmo blev överrumplad och glodde tyst på honom.

– Nej, jag är därifrån, svarade Kosmo spydigt. Sade du att du heter Bond? Kanske James Bond? Han försökte göra narr av mannens störande attityd, men han avbröts istället av dennes hjärtliga skratt.

– Kul, det var faktiskt roligt. Jag visste att det här skulle bli kul. Björn, my name is Björn, sade mannen i ett dåligt imitationsförsök av den kända filmhjälten.

Han tittade på Kosmo med stora ögon. Kosmo tog ett djupt andetag och lyfte ögonen igen från tidningen för att mötas av Björns glittrande nyfikna blå ögon.

– Jag vill inte vara oartig men ... du stör mig faktiskt i mitt läsande. Om jag besvärar er med mitt tidningsläsande skulle jag föreslå att ni sätter er någon annanstans i rummet, sade han och blängde på mannen med ett iskallt leende.

Först tittade mannen oförstående på Kosmo. Sedan sänkte han blicken och mumlade generat, naturligtvis, naturligtvis, fast utan den minsta ansats att byta stol eller lämna rummet. Kosmo återgick till tidningen och försökte fokusera på det han läste sist.

– Kosmo! hörde han plötsligt Björns röst. Är det inte så du heter?

– Hur så? ropade Kosmo lite för högt och nära till hysteri. Han lyfte ögonen från tidningen och kände ilskan sprida sig från tinningarna genom solarplexus, ner till magen och tillbaka upp till mellangärdet, för att slutligen mynna ut i händerna som reflexmässigt skrynklade ihop tidningen! Hans mörka blick möttes av två oförstående ögon.

– Vad vill du mig? frågade Kosmo dystert.

– Ditt namn säger inget om ditt gamla hedniska ursprung. Du ser inte slavisk ut, utan längre nerifrån, Medelhavet? Hm, jag skulle våga säga ... låt mig se ... nej inte syditalienare, du är för ljus. Inte iberisk heller, och en galler skulle inte ha bott kvar här uppe så länge som du verkar ha gjort. Inget moriskt ursprung heller. Asiat är du i alla fall inte. Nej, nej det är otänkbart av diverse kroppsdetaljer ...

Han tittade på Kosmo en stund med huvudet på sned. Kosmo var mållös. Imponerad också måste han tillägga! Karln var fenomenal. Han hade lyckats fånga hans intresse!

– Med tanke på att du inte är tvångsvänlig, och att din sociala delaktighet är anmärkningsvärt bristfällig pekar ditt tydliga kroppsspråk i kombination med en stor brist på empati på att du är en ... Hellinas?!

Denna spektakulära uppvisning av intellektuell förmåga fick Kosmo att gapa som en fisk av beundran.

–Vad är det som försiggår här? Katrins kyliga men bestämda röst väckte Kosmo. Han lyfte huvudet och tittade oförstående på henne där hon stod mittemot honom med armarna korsade över bröstet. Hon blängde kritiskt på honom med den strängaste blick hon kunde uppbåda. Kosmo kände sig totalt överrumplad. Först detta människoexemplar som fräckt invaderade hans liv och sedan pensionatets irritationsmoment nummer ett. Efter några sekunders pendlande mellan bestörtning och skummande vrede hämtade han sig från överraskningen och blängde lugnt tillbaka.

– Varför går du inte och blir inlagd i någon burk? slängde han ur sig på hellenistisk vis utan minsta samvetskval.

Katrin blängde mållöst på honom och kände hur blodet rusade med ljusets hastighet till hennes ansikte som snabbt var lika rött som en mogen jordgubbe.

– Hm, ursäkta fröken Katrin, fiskarna ligger kvar i vattnet, sa Björn till Kosmos stora häpnad och vände sig mot Katrin medan han blinkade konspiratoriskt mot hans håll. Det roliga men totalt felplacerade och slarvigt översatta svaret han precis slängt ur sig till den häpna Katrin syftade på ett grekiskt uttryck som betyder allt är i sin ordning! Katrin tittade en kort stund oförstående på honom och sedan en längre stund, fortfarande argt, på Kosmo. Till slut skakade hon på huvudet och gick mumlande med bestämda steg mot köket. De följde henne med blicken tills hon försvann in i köket.

– Då är du alltså grek!

– Ssst. Tyst människa, snäste Kosmo till fåtöljmannen. Ta det lugnt med det här. Det är ingen annan som vet om det och jag önskar inget annat. Men hur visste du?

Han var både överraskad och förbluffad av mannens slutledningsförmåga. Dessutom fick tonen av beundran i hans röst Kosmo att titta besvärat åt hans håll och hans försvarsmaskineri satte full fart. Först blev han misstänksam. Magmusklerna spändes och han satte sig käpprakt upp i stolen. Det vänstra benet sträckte sig framåt och det högra benet bakåt under stolen. Detta var en försvars- och attackkroppsställning som hans kropp konstruerat efter alla decennier som etnisk kuriositet. Mest på grund av alla förutfattade meningar lokalfolket han mött har om forn- och nygreker. Med andra ord han var trött att betraktas som något annat än sig själv.

– Jag ber så mycket om ursäkt för entusiasmen men du vet, jag har varit, vad säger jag? Jag är, jag är en ... en stor vän av allt vad Hellas står för. Idag kan man vara vad som helst. Fascist, kommunist, socialist, pacifist, med mera. Jag själv är Hellenist! Han fick svårt att få fram orden i ren iver.

– Historien, havet, naturen, folket och ljuset, detta fantastiska ljus.

Han tittade på Kosmo en stund med sina leende hundögon.

– Kampen att hålla den hellenistiska lågan vid liv genom tiderna är enastående, inte ens judarna kan mäta sig med ...

– Är du ... Kosmo var på väg att fråga honom om han var vid sina sinnens fulla bruk, men han bara fortsatte.

– Det får mig att tänka på vad Horatius sade om dina landsmäns demonion: Grecia capta ferunt cepit et artes intulit agrest latio. Har du hört det? Inte? Ja, på nysvenska betyder det ungefär att de erövrade grekerna besegrade sina herrar genom att lära ut konstarterna till de obildade romarna. Jag tror att det är därför som greker och grekisktalande genom ett kejserligt beslut fick betraktas som romerska medborgare och kallades också romyi (romare.)

–…

– Och du känner säkert till att det moderna engelska ordet grek kommer från latinets Graecus? Nehej! Inte det heller? Hör här, ordet Graecus härstammar från en grekisk stam som flyttade till Italien under åttonde året före Kristus och som grundade staden Cumae väster om Neapel. Staden som blev ett kultur- och handelscentrum utövade stort inflytande på de kringboende stammarna ända