Vandeliers sång: & andra berättelser

Vandeliers sång

Återkomsten

Fatz är den allra slabbigaste

I Greyhounddepån

You're looking at the next president

Självömkans häxmästare

Drugstore

Söndag förmiddag

En vanlig dag

Rosor & parfym

Inte mycket till leende

Vandeliers sång

Impressum

Återkomsten

Ella stiger av den gula bussen i ett moln av unkna dieselångor som sprider sig i den dallrande hettan. Solen gnistrar i dammet längs bussens sidor, som om tusentals minimala speglar är spridda över bussidan, bara för att få bussen att se ljusare ut.

På trappan till busstationen sitter Tok-Harry. Han flinar mellan två salivränder som kryper nerför den skäggstubbiga hakan. Han har inte förändrats.

– Hej Harry! säger hon, hur mår du?

Harry stirrar tomt, verkar inte känna igen henne. Han kisar mot solen. Han och busstationen ser likadana ut som för fyra år sedan.

– Flicka, säger Tok-Harry, hundflicka!

Han flinar ännu bredare och flaxar klumpigt med armarna. Som försöker han flyga fram till henne. Eller som hälsning.

– Nä men? säger Ella, ja, jag hade alltid hundarna med mej. Det är rätt! Nu har jag ingen hund.

Varför berättar hon för honom? Fattar han?  Ella ser sig omkring. Ingen har kommit för att möta henne. Solen står så lågt att hon kisar som Tok-Harry när hon ser längs vägen ut mot gården. Inget syns där, inget som rör sig i alla fall.

Inne på busstationen sitter gamla Vera Bradley bakom disken. Så länge Ella kan minnas har Vera jobbat där. Vera har åldrats, till skillnad mot Tok-Harry. Främst genom att hennes kinder hänger mer än förr i tiden. Vera ser upp från sina paket när Ella kommer in.

– Har man sett vem som kommer här, Martin Parks jänta! Den yngsta om mina gamla ögon inte bedrar mej. Jenny, nej, det var väl Gabriella du hette? säger Vera Bradley och ler så ansiktet spricker upp i hundratals rynkor.

– Precis, säger Ella och får en klump i halsen.

För första gången på flera år känner någon utanför jobbet igen henne, eller vet vem hon är. Nu är det två personer som känt igen henne inom loppet av några minuter!

– Ett tag sen du var hemma, eller hur?

– Ja, det blev några år, mumlar Ella.

– Hemma på semester? undrar Vera och ser uppmärksamt på Ella med sina genomträngande isblå ögon.

– Nä, jag slutade!

– Trivdes du inte? frågar Vera Bradley med bekymrad ton i rösten.

– Å jo, men…

– Jag förstår! Det gamla drar. Ja, så är det, ränderna går aldrig ur. Var bodde du, i New York?

– Ja, och i Montreal.

– Med mamma då?

– Nej, men hon bor i Montreal, svarar Ella och tycker att Vera inte hänger med riktigt.

– Å jo, jag visste att det var en stor stad. Vad gjorde du där då?

– Jobbade på museum som vakt, servitris, posten och sådant, berättar Ella. 

Ella känner sig korsförhörd. Hon minns att Vera Bradley fungerar som ortens nyhetsförmedling.

– Jaha, säger Vera Bradley och tänker efter, och nu är du hemma! 

Vera ser på Ella över sina hornbågade glasögon. Veras gråa hår är som åldrat trä i det påfrestande skarpa solskenet från fönstren.

– Ja, det verkar så!

Utanför ljuder ett signalhorn. Ella ser ut genom fönstret och känner igen faderns gamla lastbil. En ung, snygg kille sitter i den. Först känner hon inte igen honom.

– Men, det är ju Jimmy! skriker hon och rusar ut i den bländande solen.

Hon kramar om honom medan han stiger ner från lastbilens hytt. När han sträcker på sig märker hon att hennes lillebror nu är huvudet högre än hon själv. Hon är tvungen att luta huvudet bakåt för att se på honom.  Förr var det han som fick stå så. Lite generad är han, det kan hon se. Han ser forskande på henne.

– Va liten du blitt, säger han, du är så blek. Hur mår du egentligen?

– Trött, svarar hon och ler tunt.

– Okej, hoppa in, så kör vi hem, säger Jimmy.

De sitter tysta en stund medan det förbryllande välbekanta landskapet sveper förbi dem på båda sidor. Ella lägger märke till att Jimmy hastigt tittar på henne några gånger.

– Verkar ha varit en jobbig resa.

– Ja, svarar hon och kastar en blick på honom.

Tänk att lillbrorsan vuxit och blivit en sådan lång och stilig grabb!

– Hur mår mamma? frågar han.

– Åjo, det är ingen fara med henne. Hon trivs väl med livet, kan man tänka, säger Ella.

– Hon jobbar kvar på museet?

– Ja, hon hälsade.

– Tänkte åka och hälsa på henne i höst, säger Jimmy.

– Då blir hon säkert glad!

– Kan vara kul att träffa henne.

– Hur gammal har du hunnit bli, Jimmy?

– Arton, svarar han.

– Och farlig för flickorna, skrattar Ella, du har växt till dej, lillebror!

– Tja, säger Jimmy och ser besvärad ut.

Det blir tyst. Ella noterar att hon fortfarande känner igen varje hus, varje vägkrök, ja, nästan varje träd och åkerlapp längs vägen. Det var inte så lång tid ändå!

– Ni fick mitt brev?

– Ja, farsan blev glad förstås. Över att du kommer hem ett tag, alltså.

– Ska bli roligt att träffa honom.

– För du ska väl inte stanna? Du hatar väl fortfarande det här stället? undrar Jimmy.

Ella betraktar honom. Han är inte längre någon liten busgrabb med rinnande näsa. Nu är han vuxen. Ser mer vuxen än vad hon själv innerst inne känner sig.

– Du får inte tala om det för farsan! ber hon.

– Vad då?

– Vad jag ska berätta för dej, säger hon.

– Okej!

Han ser snabbt på henne. Sedan fäster han åter blicken på vägen. Där finns inte mycket att se, men det är så när man kör bil. Därför gör han det.

– Du förstår, jag blev med barn där nere, säger hon lågt.

– Jaha, säger Jimmy och stirrar fortfarande rakt framåt.

Hans käkmuskler verkar onaturligt spända.

– Du blir inte generad va? undrar hon.

– Nä då, svarar han utan att se på henne.

– Det var en karl jag egentligen inte gillade. Så det var…

– Ska du få det här hemma? undrar Jimmy.

– Nä, jag tog bort det.

Nu känns det definitivt. Nu är det borta och hon har berättat det för någon hon känner samhörighet med. Hon är bedrövad, men inte lika bedövad som tidigare.

– Du… Aha! säger Jimmy och det ser som om han rodnar.

– Du har sannerligen vuxit, lillebror! säger Ella.

Hon klappar hans arm. Han vänder sig mot henne och ler.  Sol kommer in från hennes sida av bilen, så han kisar lätt mot henne.

– Jag tänkte vila och tänka, säger hon.

– Okej!

– Men du, säj inget till farsan! Han blir bara orolig, ber hon.

– Inte ett ord! lovar Jimmy.

Hon är piggare. Hon är inte helt ensam. Nu har hon en lillebror som är tillräckligt stor att dela hennes bekymmer.

– Hur är det, frågar hon, har ni skaffat någon ny hund?

Fatz är den allra slabbigaste

Det finns bra restauranger, som är dåliga och dåliga restauranger, som är bra. Så finns även många som egentligen inte förtjänar att kallas restauranger över huvudtaget. Fatz är en sådan. Fatz tar inte munnen full och kallar sig restaurang, men inte långt ifrån. Fatz är långt ifrån någon restaurang.  Främst är det ett ställe man stannar ett slag på och sparar några dollar innan man drar vidare till nästa ställe.  Morego Avenue löper längs motorvägen från San Francisco ner mot Berkeley. Vid LaSalle Street ligger Montclair Center, som är ett litet smygande förortscenter. Och på LaSalle Street ligger Fatz.Det ligger andra restauranger på Morego, men Fatz är den slabbigaste.

Fatz ägs av Jim Haggerty, som en gång i tiden kallades för Fatz. Han har tacklat av sedan den tiden och är numera ganska skinntorr, men namnet lever kvar. På något sätt är det en besvikelse för den som kommer in på Fatz och av någon anledning vill tala med ägaren.

När de blir presenterade för Jim Haggerty fattas det något. Visst kan man tänka sig att Haggerty varit fet en gång i tiden. Men på Fatz ska det finnas en fet ägare. Den normalviktige Haggerty platsar liksom inte längre som ägare. Som tur är frågar folk väldigt sällan efter ägaren. Det är inte den typen av gäster de har på Fatz.

Folk som kommer till Fatz har inte stora pretentioner. De klarar av att Haggerty inte längre är lika fet som i yngre dagar.

Det är de vanliga gästerna, stamkunderna, om man vill kalla dem så, som klarar av det där. För andra är det svårare. På Fatz kan man få ett mål mat utan att bli ruinerad. Det är mest folk som jobbar i centret, som äter på Fatz. En del säger att det är bra för ekonomin att äta på Fatz, men sämre för gastronomin och fysionomin. Men sådant ska man inte lita för mycket på. Det snackas alltid så mycket om alla matställen. Det är en del av charmen med dem, snacket är halva nöjet.

Reba justerar mössan och skäller på Steve, kinesgrabben, som alltid retas med henne. Hon ser sig i spegeln och har egentligen inget emot vad hon ser i den. Ett hjärtformat ansikte med en hud som mjölkchoklad. Håret ser hon inte mycket av under mössan, men hon klipper det också alltid mycket kort.

För den som betraktar Reba kan livet te sig ljust. Det är trevligt att se på henne, även om hon själv ibland tycker att hennes utseende lämnar mycket i övrigt att önska. Men hon klär bra i den där grejen Haggerty tycker att hon ska ha på huvudet för att representera Fatz på ett tilltalande sätt.  Men, det är så med Reba, att hennes utseende är bra, men en aning slätstruket ändå, hon skulle klä bra i vad som helst.  Det är en egenskap hon inte riktigt uppskattar till sitt fulla värde.

– Dom kör bara förbi! suckar Reba, betraktar sin spegelbild och gör en grimas av avsmak. Om dom bodde här skulle dom vara hemma nu!

De har sett till att de finns någon annanstans kring stan.  De har haft vett att undvika den här delen. Den är antingen för dyr, eller inte tillräckligt fashionabel. Så det finns en speciell sorts människor i trakten, det är inte de, som äter på Fatz.

Reba är som sagt nöjd med sin spegelbild. Men hon undrar varför ingen annan ser henne som hon ser sig själv.

Karlarna står inte precis i kö.

Inte för att det skulle vara så mycket roligare då, men det skulle väl åtminstone vara någon slags förändring. Om inte annat.

– Reba, du blir inte vackrare av att stå och stirra i spegeln! konstaterar Steve.

Hon ler, han skrattar lite åt henne och blinkar lite flörtigt.

– Hur gammal är du egentligen, Steve?

Reba kommer ut bakom disken. Hon flyttar några glas till hyllan där de ska stå.

–