Röd Hermes

Röd Hermes

Röd Hermes

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

Impressum

Röd Hermes

1.

Tänk att jag, som alltid sovit för öppet fönster på senaste tiden tvingats ha fönstret stängt. Kanske är det högsommar och jag sover med stängt fönster! tänker han och tankarna sipprar kalla som röda myror ner mot skallbasen.

Det är kvavt. Ovädrat och dammigt. Kan inte andas och vill öppna fönstret. Det finns inget fönster att öppna. Här finns inga fönster!

Han undrar vem som bestämt det. Ingen, som gillar frisk luft, skulle ha gjort det. Han är övertygad.

De som aldrig kan bestämma sig tar de mest brådstörtade besluten. De lever i vanföreställningen att det finns tid att ångra sig. Tid, som förflutit finns inte längre; inte heller möjlighet att ångra sig. Åren drar en slöja av barmhärtighet över alla begångna fel.

Förändringarna hotar den man han varit de senaste 70 åren, hotar vad han försökt vara. De röda myrorna gör honom oroligare än på mycket länge.

Det är morgon. Gardinen stilla och stel, som gjord i papier maché. Morgonen är inte den gröna gardinen, han ser ändå på den och tycker den är viktig.

Ett fönster utan utsikt; ett fönster som alltid är stängt. Rummets tigande vita väggar lika tysta som mannen i sängen. Ett fönster mot omvärlden, ett rum i verklighetens utkanter.

Ett fönster som inte går att se ut genom, som inte kan öppnas. Solljus tycks dallra genom fönstret, men så är det inte. Ljuset syns, men sol är det inte.

Han vrider huvudet och betraktar cykeln. Där står den stora, rödlackerade cykeln av märket Hermes med 28-tums hjul. Några ekrar har rostränder. Det gör honom bedrövad. En lång stund ligger han stilla, studerar cykeln av märket Hermes och dess skugga på den ljusa väggen. När han kisar tycker han sig genom ögonhårens flimmer se cykeln röra sig.

Morgonen förefaller en evighet. Cykeln är inte populär här. De gillar den inte alls. Själv vill han ogärna skiljas från den. Mycket ogärna.

Han vet inte hur framtiden ser ut. Det är svårt, ett vågspel, att tänka på den. Han vill inte spekulera, ändå funderar han.

Men, det innebär lättnad, resonerar han. Nu har han regelbundna tider och måltider med jämna intervaller. Om ordnad livsföring är så bra som det sägs, har han det bra. Det är vad han rättar sig efter här. På något sätt känns det fel, så har det varit sedan han vaknade upp. Då var det konstigt och fel, nu känns det bara fel.

Han bryr sig inte om regelbundna vanor och ordnade förhållanden. Det har han aldrig. Han har inget emot det. Andra gillar det. Han har aldrig kommit sig för att ordna det för sig. Drivit lite löst hela livet. Men, det är inget att gräma sig över nu.

Verksamhetslusten brusar inom honom. Tiden rinner iväg, som badvattnet efter ett bad. Först verkar det finnas hur mycket vatten som helst, sedan är det plötsligt bara lite grann kvar. Så, med ens, är det slut.

Han suckar; det är ingen riktig geist i den sucken. Han suckar bara åt sin bild av den försvinnande tiden. Bilder är inte särskilt vackra och man frågar sig om de förklarar något.

– Vi har blivit gamla båda två, säger han till den röda cykeln.

Han tittar en kort sekund på den, liksom förvånad. Han tycker sig ha glömt hur den ser ut.

– Du behöver inte svara om du inte vill, fortsätter han och betraktar kärleksfullt den röda Hermesen.

Han vet mycket väl att den inte kan svara, men han har talat till den så länge att han inte kan sluta. Det är en del av hans liv; lika viktigt som toalettbesöken, eller att dricka kaffe på morgonen.

Det hör till.

Han saknar det om han inte gör som han brukar. Att göra som vanligt har blivit hans liv numera. Nu, när det bara är han och den röda Hermesen kvar från de gamla tiderna. De flesta andra är borta för länge sedan.

Den röda cykeln ser ut som ett utställningsföremål, den är i toppskick. Lite rost på ett par ekrar bara. Han tycker det är orättvist att cyklar kan renoveras till nyskick och inte människor. Själv blir han bara äldre och skröpligare, medan han renoverar den där gamla cykeln, som aldrig tycks drabbas av samma krämpor som han själv.

Först ville de inte låta honom ha cykeln på rummet, men han låtsades inte höra på det örat. Ignorerade det helt enkelt. Sedan dess har de inte gjort så stort nummer av den. Han vill inte låta den gamla trofasta cykeln stå i källaren, i mörkret, alldeles ensam. Nu kommer det inte längre några propåer om att den ska undan, ner i källaren. Som sagt, de gillade verkligen inte den där cykeln. Han är inte den som ger sig i första taget. Han vet att han vill ha sin röda cykel, de ska få fan om de försöker ta den ifrån honom!

Han är själv lite förbluffad; förr i tiden var han inte precis någon cykelfantast, men nu är det som om den röda cykeln av märket Hermes har gått honom lite på hjärnan. Han har till och med använt en gammal polaroidkamera för att ta bilder av den.

Han satte upp dem på väggen, han kan se fotona av cykeln när han inte tittar direkt på den. Det känns fint att vara omgiven av bilder på rumskompisen. Han blir väl till mods av att titta på de där bilderna.

Även om de är lite underligt exponerade, syns det tydligt att de föreställer den röda cykeln. Bäst gillar han att titta på den riktiga cykeln, men bilderna är inte dumma de heller.

När han betraktar bilderna tänker han på cykeln.  När han ser på cykeln minns han fotografierna av den.

Kanske håller han på att bli galen, eller är han det redan? Han kan inte avgöra vilket och det kanske inte är han som ska göra det. Han försöker att inte bry sig om de stunder han är en smula illa till mods. Det går kanske över; han hoppas att det går över.

Han har ingen brådska.

Ingen alls.

2.

Syster överrumplar honom i korridoren. Det är i och för sig inte första gången.

– Har han besvär med magen? undrar hon kallt och ser på honom med sina isigt blå ögon.

– Va? utbrister han disträ.

– Sköter magen sej? frågar Syster med allvarlig min.

Samtidigt betraktar hon honom stadigt, rakt i ansiktet. Hotränger sig på med blicken, som om hon försöker upptäcka om han ljuger eller inte.

– Javisst, mumlar han defensivt, så mycket man nu kan begära av en gammal och medfaren mage.

– Han har inga som helst problem då? frågar hon, som om hon väntar sig att han ska störta över henne med en skur av uppdämda problem.

– Nej, svarar han bestämt och ångrar plötsligt att han gett sig i snack med Syster.

Varje gång han gör det ångrar han sig. Han vet inte varför, men hon lockar in honom i ordväxling och han vill inte, men kan inte låta bli. Det retar honom.

– Det är bra det, menar hon och skriver något i ett litet anteckningsblock hon bär i bröstfickan på sin glänsande vita, nystrukna rock.

– Ja, om det inte är bra, säjer jag till, suckar han, lite trött på samtalsämnet.

– Duktig pojke, muttrar hon frånvarande och ger sig iväg längs korridorens långa ångesttunnel av betong.

Hon lämnar kvar en svag doftsvans av barntalk. Det är en kort svans, inte alls som de parfymsvansar vissa kvinnor i hans förflutna lämnade bakom sig, flera meter långa.

Duktig pojke! tänker han, hon tror tydligen att man är någon slags barn. Kanske vi alla är det i hennes ögon; skröpliga, skrynkliga barn, som förvaras här en tid innan det är dags för slutförvaring.

Han är blårött irriterad över hennes attityd. Den förringar hans person. Kanske hon tycker att han bara finns till för att göra livet surt för henne. Som om han vore den ende hon finner besvärlig på hela Hemmet.

Som om också alla de andra bara finns till för att sätta käppar i hjulet för hennes välbefinnande. Eller, ja, han känner sig en smula orättvis kanske. Men han är ur balans, det är han. Han gillar henne kort och gott inte.

Syster gör inte något för att förbättra deras förhållande. Han måste erkänna att han själv inte heller gör det. De tycks inte komma överens något vidare. Han suckar och vankar in på rummet. Han kan inte göra mycket annat; gå in på rummet, gå ut från det, gå till matsalen, gå till dagrummet eller ta en tur genom korridoren. Sedan är det dags att göra ytterligare en vända.

Det är inte särskilt underhållande...

3.

På eftermiddagen blir det någon slags religiöst uppträdande.

Där är en präst och han har med sig tio sångarflickor och en rar kvinnlig kantor.

De sjunger mycket och säkert. Han har aldrig varit intresserad av vare sig religion eller sång och musik, men det här låter mycket bra.

Prästen bugar sig sirligt för alla Invånare, han har en bra, välklingande stämma som gör att Fader Vår låter bättre än vad han minns den gjorde när han var ung. Vore han religiös skulle han antagligen tycka att det här var bra.

– Är han ny? frågar prästen honom efter underhållningen och står så nära att han tvingas svara.

– Ja, svarar han kort.

– Är det till att vara troende? undrar prästen inställsamt.

– Inte överdrivet, fjärmar han sig så mycket han bara kan genom att vara kort i tonen.

– Nähä, ja, jag vill liksom bara veta, jag vill inte tränga mej på, ler prästen mot honom. Är det något förutom den rena religionen jag kan hjälpa till med står jag gärna till tjänst.

– Tack för det, men jag tror inte det är något, muttrar han med ett leende, vilket han nästan genast ångrar att han kostar på prästeländet.

– Kanske inte nu, men jag är tillgänglig när som helst, ler den alldeles för unge prästen och klappar honom på axeln på det där sättet han lärt sig avsky mer än allt annat.

Han drar sig undan en smula, inte mycket. Men prästen märker det och drar tillbaka sin hand. Det var ingen hård tryckning på axeln, men han känner obehag när obekanta tar i honom. Han är rädd att de ska hålla kvar honom.

– Ja, vi träffas väl senare nån gång, muttrar prästen och slår till reträtt.

– Kanske det, muttrar han, utan att ens ge sig in på att låta som om han ser fram emot det.

– Det gör vi säkert. Nu ska han ha det så bra tills vi träffs igen, säger prästen och sträcker fram handen som någon slags försoning.

Han är övertygad om att prästen fattat att han inte gillar honom.

– Tack för det, mumlar han och tar med tvekan prästens tunna, utsträckta hand.

Han gillar inte att prästen tränger sig på så där, men han vet inte vad han ska säga eller göra för att få honom att förstå att han helst vill bli lämnad ifred. Sådant har hans liv inte lärt honom. Det har inte funnits många tillfällen till den sortens finesser.

– Nu ska vi ge oss av! säger prästen hurtigt, vi har ett digert program idag.

– Farväl, mumlar han lite förvånad.

– Frid! önskar prästen med en blick som sveper som ett fyrljus över dem alla.

Han ser långt efter de unga kvinnorna när de tillsammans med prästen ger sig av längs korridoren.

Ungdom gör kvinnor vackra, utan att de egentligen behöver vara det, tänker han. Det är som om han blivit mer intresserad av sådant nu, sedan han kommit hit och insett att det inte ges så många tillfällen längre.

Det gör honom förvånad. Han kan inte minnas när han senast tänkte på kvinnor på det sättet. Det måste ha varit många år sedan. Men, det är som om hela miljön på Hemmet gör honom mer mottaglig. Han omges av skrynkliga gamla kvinnor hela dagarna, förutom Syster och Biträdet, så när det kommer hit kvinnor som är under 50, verkar de så unga och fjuniga att han blir alldeles till sig.

Inombords är han samma yngling, som hade en begränsad framgång bland kvinnor och nu har svårt att acceptera att han inte kvar sitt fördelaktiga yttre längre. Han har misskött sig de senaste 40 åren och det han hade av fräschör är sedan länge försvunnen. Kanske är det bara åldrandet; vad han tycker är att missköta sig är kanske inte så allvarligt när det kommer till kritan.

Det kanske ska vara på det här sättet, han vet inte. Han har aldrig befunnit sig i den situationen tidigare. Han får väl se tiden an, det kanske löser sig.

4.

Han är inte särskilt road av att bli tvingad, men det lär han inte vara ensam om. Det är han alldeles säker på.

– Han är alldeles för ren, säger Baderskan.

Hon tar ett steg tillbaka och betraktar honom.

– Det kommer nog andra sorter, så det jämnar väl ut sig, ler han mot henne.

Han är besvärad över att hon ska hjälpa honom att bada. Han är inte van vid att kvinnor ser honom naken. Än mindre att de tar i honom. Men Baderskan har en klinisk attityd, och efter en stund slappnar han av.

– Visst gör det! skrattar hon så brösten gungar.

Han njuter av badet, men efteråt kliar det förskräckligt överallt på kroppen. Han undrar om han fortfarande är smutsig, eller om han fått någon sjukdom medan han badat.

Efter en halvtimme lägger sig den värsta klådan, men han är fortfarande orolig för vad det kan vara. Han överger tanken på att gå och fråga Syster. Det kanske ska vara så här?

Han sitter en stund i dagrummet, men ingen kommer fram för att tala med honom. Några nickar nådigt till honom, med aningen av leenden i mungiporna. Han förstår inte hur han ska tyda det; är de rädda för honom, eller vill de bara undvika honom?

På eftermiddagen kommer en ny. Det är aviserat; de andra Invånarna vet att det ska hända, men ingen är ute i korridoren för att se på den nya. De håller sig på rummen och bidar sin tid.

De är alla nyfikna på vad den nya heter och vad hon har att berätta om livet där ute.

Men de har gott om tid att vänta tills hon har installerat sig ordentligt.

Den nya Invånaren har sin dotterdotter med sig. Det framgår av den lilla scen, som spelas upp när damen äntligen anländer.

– Godda, godda, vi har ju setts förut, säger Syster till den nya kvinnan.

Syster har något som kan liknas vid värme i rösten när hon möter den nya.

– Godda, mumlar den nya och ser lite skyggt och ängsligt på sin unga släkting, som håller hennes hand i ett fast grepp.

– Det är nog bäst att vi kollar uppgifterna, konstaterar Syster med en beskäftighet typisk för henne.

– Mormor, kom hit! uppmanar den yngre kvinnan, man ska se efter om mormor är mormor!

Den gamla kvinnan tar några steg efter Syster, som kommer ut med en pärm i handen. Hon bläddrar i sin pärm och allt tycks stämma till slut. De ser glada ut, mest Syster förstås. Till och födelsenumret stämde!

– Ja, det var papperskvarnen det! säger Syster hurtigt.

– Va bra att mormor var mormor, tycker den yngre kvinnan en smula nervöst.

– Var så god, här är nyckeln, säger Syster och räcker något till den yngre kvinnan.

– Tack, tack!

– Ska vi gå upp direkt? undrar Syster, aningen stressad.

– Det är väl lika bra det, mormor? frågar dotterdottern.

– Ja, nu måste jag först och främst lära mej att hitta här! säger

den nya damen, men blir snabbt nertystad:

– En sak i taget, mormor!

– Då tar vi hissen! säger Syster på sitt vanliga bestämda vis.

De går alla in i hissen och dörren sluter sig sakta om dem. De säger inget så länge han ser dem. Hissen åker uppåt. Det brinnande, rinnande ljuset, som likt smält lava vältrar ut genom golvspringan under Systers dörr är det enda ljuset i korridoren. Det finns lampor, eller lysrör, i taket, men de är bara tända under några timmar per dygn. Det är de timmar de lärt sig att kalla dag. Han anar att det bara är en konstruktion, antagligen finns det inte längre någon dag. Allt är troligen ett skymningslandskap eller ett nedsvärtat mörker.

Det ljusa och varma är för alltid jagat på flykten. Det ljus, som syns i springan under dörren verkar varmt och trevligt. Han dras mot det, som om han ville kasta sig in i ljuset och drunkna i det, bestrålad av värme från alla sidor. Det är deprimerande att under stora delar av dygnet inte kunna se sina egna händer. Han är rädd att han någon natt glömmer hur han ser ut, hur händerna ser ut. När dagen kommer kanske han blivit rädd för att se. Han vill inte