Sommarens rike

Sommarens rike

Sommarens rike

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

23.

24.

25.

26.

27.

28.

29.

30.

31.

32.

33.

34.

35.

36.

37.

38.

39.

40.

41.

42.

43.

44.

45.

Impressum

Sommarens rike

1.

Sommarens rike finns i ett koloniområde. Men Göran Larsson hatar ordet koloniområde! Koloniområde är på låtsas. Som om familjerna som bor där i stugorna på sommaren inte räknas.

I stugorna lever människor. Göran vet inte om de är fattiga eller rika. Många ungar har lika omsydda och lappade kläder som han själv och Sanna. Andra har fler köpekläder, större skillnad är det inte. De har inte många leksaker, men de behövs inte, koloniområdet ger dem leksaker i form av grenar, sand och kuperad terräng.

Inte så många andra saker.

2.

Elaka tungor rör sig snabbare än köpta kläder eller köpeleksaker. Skvallret lever och vissa människor bär omkring det på silverfat. Göran vet inte vad skvallret säger, bara att Vendela, morsan, säger att skvallret har ben. Men, Vendela pratar om saker som kan vara skvaller, som Tumba-Tarzan, som enligt de vuxnas prat kan smyga omkring uppe i skogen.

Göran talar inte om skvallret med någon. Då tar de hans själ och sätter den i ett koloniområde så den ska dö och vara som alla andra. Koloniområde är på låtsas. Åtminstone för ungarna. För de som har stuga är det ingen lek.

När maskrosorna slutar blomma och går i frö sitter Göran på stugtrappen och väntar på Zamora. Göran är sömnig, morgonen är tidig, morsan väckte honom för bara en liten stund sedan. Solen skiner och trappan värmer hans bara bruna ben under de mörkt blå kortbyxorna.

I den lilla trädgården runt den grönmålade kolonistugan växer många olika sorters blommor. De är inte lika fina som maskrosor. Maskrosor har stark gul färg och ser glada ut. De ser mjuka ut redan när de är gula. När de går i frö blir de genomskinliga runda spindelnät. Sedan skingras alla frön för vinden.

Efter några minuter hörs smattran på Zamoras ärggröna cykel när Zamora satsar sista biten nerför backen vid stora eken. Hans flinande brunbrända ansikte dyker upp i grindhålet.

– Hej, säger Göran Larsson och reser sig.

Han går fram mot sin duvblå cykel som lutar slarvigt mot den koppargröna husknuten.

– Tjänare! säger Zamora, eru klar?

– Visst! säger Göran och grenslar cykeln.

Göran rätar upp cykeln så han kan luta armarna mot styret och ser på Zamora, som verkar glad eftersom hans bruna ögon glittrar i solskenet.

– Ja ha hitta värdens grej, skaru me å kika? undrar Zamora.

Zamora vänder cykeln och lyckas nästan köra över åbrodden farsan är så rädd om. Åbrodden är en krydda för Göran. Morsan berättar att dess starka lukt hjälpte folk att hålla sig vakna i kyrkan förr i tiden. De la en kvist i psalmboken och slog upp den när de var nära att nicka till. När Göran för handen genom åbrodden fastnar lukten på handen och sitter i länge, som om lukten biter sig fast, sätter sig långt inne i porerna och kommer fram när han luktar på den.

Göran gillar lukten, låter fingrarna nudda busken nästan varje gång han går förbi den. Hans händer luktar åbrodd och morsan protesterar ibland.

– Måsteru klämma på åbrodden hela tin?

– Nä, inte hela tin, håller Göran med.

– De vore kul å slippa den dä lukten nån enda dag, tycker morsan, så tare lugnt meren i fortsättningen!

– Åkej!

Men Göran har svårt att låta bli. Händerna ska lukta åbrodd, det känns konstigt när de inte gör det, som om något fattas.

Så han fortsätter fingra på åbrodden. Han är kanske den ende i världen som tycker om att händerna luktar åbrodd.

Göran tänker ibland på dem som la åbrodd i psalmboken, kanske de gillade lukten, eller kanske inte, eftersom de använde lukten för att piggna till. Kanske vaknade de för att lukten var vedervärdig?

Lukten från åbrodden är god, välbekant och finns mer av i busken. Hur mycket åbroddslukt som helst i kvistarna. Lukten försvinner inte när busken torkar eller vissnar på hösten. Kanske lukten bara vilar tills det blir sommar igen? Lukten finns där hela tiden, bara vilar när det är kallt och snöigt. Den försvinner inte!

Fast, om ingen gillar lukten mer än Göran är det knepigt. Då är han ensam om att lukta åbrodd. Ingen annan kommer på idén att stryka åbrodd på händerna. Varför finns i så fall åbrodd? Varför har man buskar inte alla gillar lukten på?

Göran slutar stryka fingrarna mot åbrodden. Det tjänar inget till att bråka, det finns annat att göra som är roligare. Det grämer honom att han inte gillar samma lukter som andra.

Talar han om för Zamora och Stiggarna att han gillar åbrodd retar de honom. De förstår inte, har inte lust att fatta. Så Göran dämpar sin förtjusning i åbrodd, spar lukten.

Någon gång kan han säkert få sitt lystmäte av åbrodd.

– Va ere? undrar Göran och rullar sakta efter Zamora ut genom den silvermålade grinden.

– Ja ha hitta en grotta! flinar Zamora och trampar ut på Grusvägen.

Sanden knastrar solvarm under däcken.

– Va, en rikti?

– Visst!

– Va då nånstans? frågar Göran och trampar upp jämsides med Zamora.

Det är förbjudet att cykla i bredd, men nu vill han veta mer om grottan och bryr sig inte. Så är det med den saken!

– Uppe vid Brägårn. Vi sticke dit! säger Zamora och trampar fortare.

Som om de redan är överens om att ge sig av!

– Åkej!

De trampar iväg i bredd på Grusvägen. Svänger upp mot Skogsvägen.

Naturligtvis får Göran inte heller där cykla i bredd för föräldrarna. Göran åker till vänster, så Zamora åker i bredd med honom.

Då slipper Göran ljuga när morsan frågar. Zamora cyklar i bredd, Göran slipper stå till svars.

3.

– Här ligger en hunn begraven, säger Zamora och ser på Göran.

De betraktar hålet i det brunmålade staketet.

– Ere här? undrar Göran.

– Ja!

När de försöker se in genom hålet, ser de bara ett svart hål på andra sidan det bruna trästaketet. Spjälorna är avbrutna på sina ställen. Det svarta hålet är syrénhäcken på andra sidan staketet. På andra sidan staketet ligger en hund begraven, ingen tvekan om det.

– Kom, så kollar vi va som finns bakom!

– Tänk omrente finns nåt på annra sidan, menar Göran.

Han är skrajsen. Men så tänker han på Windy och Salasso, då dämpas skrajsenheten en smula.

– Visst finns de nåt, påstår Zamora tvärsäkert och kastar ängsliga blickar mot hålet.

– Ja menar, tänk omre ba e ett hål! Tänk om de bara e svart hela vägen? Tänk om vi aldri kommer ut på andra sidan?

– Larvarinte! Klart de finns en öppning nånstans!

Zamora kastar inte ifrån sig cykeln som vanligt för att undersöka det nya. Lite skraj är han allt!

– Ja, men om…

– Vi kryper in å kollar! tycker Zamora och ställer cykeln mot staketet.

Sedan ångrar han sig.

– Du, vi ställer hojarna här borta så dente märks att vi e där inne!

– Visst!

– Kom nu! Snore på, du e väl inte rädd?

Zamora kryper först in under det grönsvarta bladverket, som ser ut som en stor elak mun. Göran kryper efter. När de kommer in är det inte lika mörkt.

Men skrajset ändå. Vad skulle kapten Miki gjort?

Framåt är det mörkt. Göran hör fraset från Zamoras sandaler som skrapar i marken. I övrigt är det bara mörkt där framme. Det är svalare i tunneln än i solskenet. Lite fuktigt svalkande. Huden knottrar sig på armarna. Nu hör han inte längre Zamora framför sig.

Tänk om han är ensam i allt det svarta! Göran blir stel och kan inte röra sig. Han står stilla på alla fyra i tunneln och lyssnar. Vad var det? Ett ljud intill honom! Han sträcker försiktigt ut handen, stöter emot lena och svala syrenblad.

När det blir ljust kisar han.

Zamora viskar där framme, Göran kryper mot ljudet. Han kommer kisande ut i ljuset där Zamora sitter och flinar i värmen. Gräs under stjärten och buskar runt omkring i en grotta av buskar och träd och gräs!

– Ball va? tycker Zamora.

– Va e vi nånstans? undrar Göran.

– Tare lugnt! säger Zamora, de hörs om man pratar för högt, men dingen som ser oss när vi e här inne. De ja säker på!

Göran ställer sig upp i gräset i kojan av löv. Står han på tå ser han sophögen och utedasset. Så fort han står på hela foten ser han inget på andra sidan syrenerna, nyponen och rönnslyet. Bara himlen och det gröna.

– Mysit, konstaterar Göran.

Göran ser upp i himlen. Zamora skymmer en del av den. Göran kan se rakt in i Zamoras näsborrar, i den ena sitter en gråvit snorkråka.

– Ere nåra fler som vet om kojan? undrar Göran och slår sig ner i det torra, knastrande varma gräset.

– Nä, bara du å ja, muttrar Zamora.

Göran kollar på honom för att se om han talar sanning. Det går inte att avgöra. Göran rycker på axlarna.

– Ska vi tala omre fö nåra andra?

– Inte fö Storstigge i alla fall, menar Zamora.

– Nä, han e ju fläng!

– Inte så lite egentlinn, menar Zamora och stoppar ett grässtrå i munnen.

– Nä, han e dödsdum, avgör Göran.

– Tyckerru vi ska ha kök å sånt? undrar Zamora och spottar ut grässtrået.

– Va ska vi gömmare så inte myrena å råtterna tare? Frågar Göran med en känsla av att Zamora redan vet.

– Ja har en plåtburk hemma, den kan vi ta!

– Dödsbra! menar Göran.

– Nu sticker vi. Ja ska me farmor ti stan, men ja kommer tibaka i eftermidda. Ja tar me me burken då. Vi syns sen, säger Zamora och ger sig av på alla fyra genom tunneln.

– Hej då!

– Kommer du?

– Nä, ja sitter kvar å tänker ett slag.

– Åkej, vi syns!

– Hej, hej!

Det blir tyst när Zamora gett sig av. Mycket tyst. Bara insekter, getingar och fåglar och vinden som rasslar i bladverket. Gräset doftar, syrenbladens lågmälda prasslande vaggar honom. Göran lutar sig så han fäller på rygg i gräset och ser upp i himlen.

Himlens blå maskas av ulliga vita moln. När han stirrar rakt upp känns det som att långsamt falla åt motsatt håll som molnen rör sig. Göran faller!

Ligger ensam i en koja som en del av skogen, en del av det odlade landet, koloniområdet, en del av sommarens rike.

4.

Zamora är mörkare än Göran, har bruna ögon och svart hår, åtminstone jämfört med Görans råttfärgade hår och blandfärgade ögon. Morsan kallar dem ibland för Sotlugg och Linlugg efter trollen i bilderböckerna. Sotlugg och Linlugg är dockor, som fotograferats på olika ställen. Men, de är inte lika goda vänner som Sotlugg och Linlugg.

De bråkar ofta. Inte så mycket när bara de två leker. Andra gånger är svårare för Göran, eftersom Zamora gärna är samman med Stiggarna.

Zamora är bussig när han är på tu man hand med Göran, men det är som om han måste visa sig lika tuff som Storstigge när han är med de andra. Då duger liksom inte Göran, de andra måste reta honom, måste vara tuffa och Lillstigge är mest elak för att få vara med de två äldre grabbarna. Göran är med dem så länge de är hyggliga mot honom. Sedan ger han sig av, vill inte bli retad, kan inte få dem att sluta.

Det kan vara lugnt och skönt ganska länge; de kan ha jättekul tillsammans. Så är det med ens något som retar Storstigge eller Zamora och de slår tillbaka genom att ge sig på Göran.

Som om han bär skulden när det går snett i lekarna! Om Zamora kör omkull på sin gröna cykel, eller om något annat går på tok, vänder de sig mot honom. Som om något hos honom inbjuder till angrepp.

Visst är det tacksamt att reta honom eftersom han tar åt sig. Retar ungarna honom i stan slåss han för att inte bli retad, det händer inte lika ofta på sommaren. Sommaren gör honom svagare och mjukare. Som om han inte riktigt vill försvara sig när det är varmt, som om han trots allt gillar att de retar honom, som om det är en del av sommarens rike, som om det hör samman med Zamora och Stiggarna, som om de är sådana och inte går att ändra på.

Därför ändrar Göran sig på sommaren, för att passa in i sommarens rike. Som om han vill vara till lags till vilket pris som helst, kanske för att han inte kan skaffa sig nya kompisar. Finns inte många andra ungar att välja på. Om man nu väljer sina kompisar.

Kanske de bara finns där och han måste vara som de väntar sig han ska vara. Inget annat betyder något. De finns här på sina alldeles egna villkor och Göran