Kuruma-jockey

Kuruma-jockey

Kuruma-jockey

1.

2.

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

10.

11.

12.

13.

14.

15.

16.

17.

18.

19.

20.

21.

22.

Impressum

Kuruma-jockey

1.

Was ist los? Det här ska ju vara Paris? Koordinaterna stämmer inte. Casteldelfels, säger autostyret, och vi är så fel vi bara kan. Eller så har de flyttat hela skiten. Sookin sihn! Vad är på gång?

– Na leva, Wasabi! skriker Borracho.

Fordonet, en uråldrig kuruma, närmar sig snabbt. Siktet automatlåst på oss. Vi måste ur magnetkärven! Perevozkan skakar när jag svänger. Kuruman försvinner.

Sedan kommer han igen och magnetkärven virvlar förbi oss och träffar en annan kuruma som exploderar och brinner rykande.

Den första kuruman stannar intill den totalramponerade.

Vi betraktar dem.

– Bra, suckar Borracho. Ta av här så slår vi på antilåsblockeringen.

Vi stannar, Borracho fortsätter med sina digitala expobilder.

Akademikertönt! tänker jag.

Fattar inte att han kan hålla intresset uppe för historiska vetenskaper.

Kuruman bidar sin tid där ute …

Vi väntar i perevozkan. Jag tar en titt i kuruman. Vem är det och varför vaktar han oss? Jockeyn är ingen bekant och han verkar lugn, mycket lugn.

Det här kommer att ta tid!

2.

Först intensivt vitt, sedan enbart svart. Vissa dagar är annorlunda.

Som om de finns, utan att man kan göra något åt dem, trots det. Från bollplanen hörs barnens ljusa röster.

Rösterna stiger som mjuka raketer mot himlen, där några enstaka, ulliga moln bryter den släta blå ytan. Barnen lever i leken. De spelar något spel han inte känner igen. Han var en av dem för mycket länge sedan.

Kanske han inte varit det, nu verkar det inte troligt. Trots solen och värmen är han ruggig. Kroppen är stel, han vet inte varför han hör barnens röster och inte vet vilka barnen är eller varför han befinner sig här.

Han är orolig, känner sig jagad, måste ge sig av! Har sovit för länge. Snart upptäcker någon att han ligger bland buskarna.

Han fryser.

När han reser sig upp på armbågen känns kroppen främmande och otymplig. Han har ont i ryggen, i nacken och ögonen verkar fulla av grus. Händerna är svullna och mörbultade.

Vad har han gjort?

Det finns inget att fundera på. Det kan förhålla sig hur det vill med händerna.

Nu måste han ta itu med nästa steg. Just nu är det den omedelbara framtiden som gäller. Han måste ta sig härifrån. Han undrar om hans kläder är i sådan kondition att han obemärkt kan ge sig in bland människor, ge sig ner på stan.

Eller om alla kommer att stirra på honom.

Mannen förstår inte varför han tror att det finns en stad i närheten.

Han har knappt några pengar. Han måste ordna något att äta, utan att det kostar alltför mycket.

Hur han ska lyckas är en gåta.

Han reser sig. Ingen skriker. Han går snabbt ut på en av parkvägarna. Saktar farten för att inte verka jagad. Medan han går kollar han byxorna. Visst är de skrynkliga, men han ser inga katastrofala fläckar på dem.

Vid en närmare inspektion kommer han naturligtvis att upptäcka dem, men nu är olyckan inte nära.

Han vill ha tag i en spegel, hur han nu ska få tag i en. Om han tar sig till någon restaurang har han chans att använda spegeln på toaletten, kan snygga upp sig en smula.

När han närmar sig centrum studerar han noga de mötandes ansiktsuttryck. Deras ögon håller inte på att trilla ur huvudena.

De förefaller inte notera honom. Han tackar försynen för att det är semestertid och staden är full av människor i träningsoveraller och folk i lustiga kortbyxor. Det gör det lättare för honom.

Mannen hoppas det.

Domus har en grillbar en trappa upp. Han slinker in där. Han har sådan tur att en man just går ut från toaletten när han når fram till dörren. Han slipper skaffa en krona att lägga i automatlåset! Det gör det hela enklare.

Inne på toaletten gör han först ifrån sig och studerar sedan noga hur han ser ut. Han tvättar ansiktet och tycker inte resultatet blir speciellt bra. Dygn av sömnbrist tonar ansiktet grått och vill inte ge sig av. Som om alla osovna timmar straffar sig.

Han vet inte om det är inbillning. Kanske han vakat. Han vet inte så noga, för bara en liten stund sedan vaknade han.

Då mådde han eländigt.

Han måste ta det mycket lugnt. Det verkar som om hans dagar är på väg att ta slut. Som om de ännu inte stämplat ut för gott, men är på god väg. Han undrar om det finns mer han inte orkar med, om han kommer att somna innan han hinner dit han ska.

Han vet inte ens om han är på väg någonstans. Han kanske inte ens kommer någonstans ifrån.

Tomheten inom honom oroar honom på ett vagt, lite undflyende vis.

Den tid han tillbringar utlämnad åt sig själv är ingen lisa för hans nerver. Han kan inte styra sig själv helt. Kanske vet han inte vad han håller på med.

Det kanske inte gör så stor skillnad. Det skulle kunna vara annorlunda.

Det är inte givet. Han är inte ens säker på att det vore någon skillnad. Det viktiga är vad som händer nu.

Hans ansikte skrämmer honom.

Bilden i spegeln är främmande, som om han landat i en annan människas kropp. Han ser inget välbekant. Det skrämmer honom att han så snabbt förändrats. Ögonen är hotfulla, de verkar vara på väg åt något håll han inte känner till!

Han skräms av sina ögon, måste vara hans ögon, som stirrar mot honom. De ser ut att alstra ljus istället för att registrera ljuset omkring honom. På något sätt är de annorlunda än de ögon han såg på vägen från parken till toaletten.

De sänder ut blickar så intensiva och hungriga att han aldrig sett dem på en annan människa. Han är förvånad över att folk på gatan låter honom passera obemärkt. Han ser inte vanlig ut. Det märks att något hänt honom de senaste dagarna; att de senaste dygnen gett honom upplevelser han svårligen kan glömma. Han minns inte vad som hänt!

Kanske det aldrig hänt något. Kanske han slutgiltigt vandrat in i själens ingenmansland, utan återvändo.

Han undrar om det varit så skräckladdat som han föreställer sig. Eller om något varit så här innan och inget ändrat honom. Han är orolig över att han inte minns vad som hänt de sista dagarna.

De är bortblåsta.

Han har inte ens någon känsla av att tid förflutit. Han har ingen känsla av att ha förlorat någon. Den finns inte längre. Som om den aldrig funnits. Han är osäker på om den funnits, eller om allt är en uppfinning av hans överhettade hjärna.

Det finns anledning att tro det.

Han vill inte gärna tro det, men han har ingen anledning att undersöka det. Som om det finns handlingar han utfört, handlingar han inte längre minns, handlingar som lika gärna kunde utförts av någon annan.

Den plötsliga, främmande, spegelbilden fångar honom; fångar något inom honom, något han sedan länge glömt. Som om spegelbilden ger honom en vision av den han en gång var, trots att han inte minns hur han var, hur han var innan han vaknade i parken med de lekande barnen.

Han minns solen.

Hettan och solen.

Som om allt annat bränts bort ur hans medvetande när han passerade solen och värmen. Som om inget längre finns kvar. Som om allt i det förflutna nu inte finns. Inte ens i historien. Kanske han inte ens vet vad historien är, det kanske är en dröm, något han glömt.

Det är underligt, mycket underligt. Han vänjer sig inte vid tanken på att han varit något han inte längre kan minnas.

Att ha vetat allt han nu glömt.

Att inte veta något om framtiden är en sak, men att inte minnas vad som varit är rena katastrofen. Då finns man inte, då är man ute i snön på riktigt! Då finns inget fotfäste, inget ankare i världen.

Han kanske inte funnits innan han såg sin bild i spegeln och inte kände igen sig. Kanske kommer han så småningom ut ur mörkret.

Möjligen finns ljus.

Kanske finns något mörkt i hans förflutna. Kanske kunde han inte hindra det.

Inget han kunde göra.

Det är en sång, en dikt han lever i, ett poem hans drömmar producerat.

Något som fortfarande lever av allt det bortglömda som en gång var han.

Det skulle kännas bättre om han visste var han varit innan han vaknade upp i parken.

Bor han i den här staden?

Har han varit ute och festat och inte orkat hem?

Är han mycket längre hemifrån?

Har han varit på väg länge?

Har han tappat alla begrepp om vad som händer och sker?

Finns inget kvar för honom att styra efter, har han tappat riktningen i jämmerdalen?

De som inte har något konkret att klaga över är ofta de första att gnälla. För dem är det bara ett sätt att vara för en tid, för honom är det en livsstil. Ett bestämt sätt att förhålla sig till tillvaron. Han vill inte det ska vara mycket mer, men han är tacksam för allra minsta fasta punkt han kan upptäcka. Han behöver inte mer gungning för att det ska svaja i huvudet.

Nu ligger han illa till, det inser han och han vet att han inte kan göra mycket åt det. Han har inte ens några minnen av att det finns något att klaga över. Nu mår han inte bra, men det kanske är tillfälligt. Han inser med bestörtning att han inte har något förflutet, att han reste sig upp i parken och startade sitt liv där; allt annat har förlorat sin betydelse.

Det finns inte längre till, kunde lika gärna ha hänt en helt okänd person.

Han har svårt att skiljas från spegeln, mest för att det är en av de få fasta punkterna han har i tillvaron. Allt annat är borta, finns inte, syns inte. Det är inte längre en del av hans liv. Det tillhör andra.

Det är svårt för honom att se det som en tillgång. Det finns inget som är hans längre. Han har levt en dryg timme i sitt nya liv.

Det är dags för honom att summera vad det inneburit och vad det betyder för honom i framtiden. Det ser inte ljust ut, det fattar han.

Han undrar naturligtvis hur han förlorade hela sitt föregående liv. Han har svårt att föreställa sig det. Kanske var han en luffare, kanske byrådirektör i något statligt verk.

Han vet inte. Inte för att det spelar någon roll. Nuet tar ingen hänsyn till vad man gjorde igår. I nuet är bara det närvarande viktigt.

Allt annat är ointressant.

När han lämnar toaletten tycker han kvinnan vid kassaapparaten intill grillen ger honom en misstänksam blick. Som om hon vill veta vem han är. Han kan inte hjälpa henne. Han vet inte själv vad han gjort, eller vem