Orion

2017.

Kapitel 1. Thule

Det ringde på mobilen, innan han svarade tittade han i fönstret på mobilen och kunde snabbt konstatera att numret inte fanns i telefonboken, och utlandsprefixet talade om att samtalet kom från Danmark.

– Strof. Han svarade alltid i telefon bara genom att ange efternamnet.

– Hej, är det Arvid? Det är Viggo Rasmussen, kommer du ihåg mig.

– Javisst, det är klart jag gör. Det var sant. Det var svårt för någon som träffat Viggo att glömma honom. Bara den imponerande längden räckte för detta, men därtill hade han många andra förmågor som fick folk att komma ihåg honom. Under många år hade han varit Danmarks ansikte i Europa för allt som hade med försvarsforskning att göra. Genom sin förmåga att hela tiden uttrycka sig i varje fall till synes klart och också summera upp inlägg som för alla andra verkade helt oförenliga och formulera en ståndpunkt som alla tyckte sig kunna stödja, gav han Danmark ett inflytande som var dramatiskt mycket större än vad det rimligen borde vara. När danskarna beslutade sig för att lägga ned sin försvarsforskning, och hela sitt internationella engagemang, försvann han någon annanstans i det militära systemet, och de tappade kontakten. När Arvid hade gått en kurs i Frankrike, på Ecole Militaire, hade de träffats igen och pratat lite grann, bara för att återigen släppa kontakten när denna var slut.

– Jag vet att du inte är kvar på FOI längre, så det har jag klart för mig. Det är faktiskt därför jag ringer just dig, och tyvärr har jag sagt allt vad jag kan säga i telefon. Jag skulle personligen uppskatta mycket om du kunde ta en SAS-kärra som avgår från Arlanda om två timmar och möta mig i Köpenhamn, och utan att säga ett ord till någon annan.

Arvid förstod att det inte var utan anledning detta skedde. Det kändes också bra att det fanns någon som trodde att han kunde vara till nytta, nästan oavsett vad det gällde. Dessutom var han nu rejält nyfiken. Om han inte åkte skulle han aldrig någonsin få veta vad det handlade om. Beslutet var taget på en bråkdels sekund.

– Det är nog svårt att få plats på det planet, brukar vara fullt så här dags på dagen. Han hade egentligen inte en aning om detta var sant eller inte, men det slank ur honom mest som en ryggmärgsreaktion hos någon som inte ville verka för angelägen.

– Vi har förmågan att få dig prioriterad, du kan bara hämta biljetten på Arlanda, den är betald. Jag möter dig på flygplatsen. Nu måste jag skynda mig, jag måste också ta mig till Köpenhamn på något sätt.

Arvid sparade det uppringande numret i telefonboken. Han gick och tog sig en snabb dusch. I en mjuk väska åkte underkläder, strumpor och skjortor för två dagar ner tillsammans med tandborste och tandkräm. Sedan ringde han taxi för att bege sig till Arlanda. På flygplatsen gick han direkt till incheckningen, och han återfanns utan problem i passagerarlistan. Efter att de hade registrerat hans Eurobonus, fick han sina papper och kunde ta sig igenom säkerhetskontrollen. Efter en stunds väntan tillsammans med Victor Bockriks biografi över Keith Richards gick planet enligt tidtabell, och en knapp timme senare landade de i Köpenhamn.

Viggo mötte honom på flygplatsen precis som överenskommits.

– Jag förstår att du undrar, men jag ska snart berätta allt, det är ett mycket delikat ärende. Förresten träffade jag Olof, din gamle kollega, i Bryssel för ett par veckor sedan. Han berättade om din problematiska relation med FOI och Försvarsdepartementet, det är kanske lite svårt att förstå härifrån.

– Du ska få hela den historien vid tillfälle, men det tar nog ett par timmar över någon flaska vin, så jag tycker vi sparar det till sedan.

Viggo körde sin BMV genom Köpenhamn när telefonen ringde. Han svarade kort och avslutade samtalet.

– Det blir lite längre än tänkt, vi ska över till Själland. De har flyttat mötet. Han sade ingenting mer på en stund. Därefter gick han över till sin stora passion, mat. Det fanns flera nya mycket bra restauranger i Köpenhamn som absolut måste besökas vid tillfälle. På något sätt fick de alla tre timmarna det tog att ta sig till Skydstrup att gå. Sista halvtimmen öste regnet ned så att det nästan inte gick att se någonting, varken genom fram-, bak-, eller sidorutorna på bilen. Det tog en halvtimme att komma igenom inträdeskontrollen på flygplatsen, ingen anmälan av utländsk besökare var gjord, och vakten vägrade helt enkelt att ens kontakta överordnad. Viggo ringde ett samtal med sin mobiltelefon och förklarade situationen för någon, och efter en stund kom en bil körande och stannade precis innanför grinden. En officer gick fram till vakten, och inom en halvminut öppnades grinden och de kunde köra in. Nu behövde de plötsligt inte ens legitimera sig, och Arvid noterade att inga anteckningar verkade göras i besöksjournalen.

– Det där var flygvapenchefen, sade Viggo. De väntade på att denne åter skulle kliva in i sitt fordon, och följde sedan efter. Några minuter senare svängde de in på en parkeringsplats utanför vad Arvid antog vara kanslihuset. Efter ett snabbt handslag direkt utanför bilarna, följde Arvid och Viggo efter flyggeneralen in genom en dörr, och sedan vidare in i ett sammanträdesrum.

I rummet satt redan sex personer, och all konversation avstannade vid deras inträde. Det fattades en stol, men flygvapenchefen gick snabbt ut ur rummet och kom tillbaka med en stol till, så att alla fick sitta runt bordet. För ovanlighetens skull hördes inget av det störande sorl som brukar uppstå så fort det är bara några stycken samlade till ett möte, och ostörd kunde den som skulle hålla i mötet starta.

– Jag heter Paul Nystrup, och är dansk överbefälhavare. Till vänster om mig sitter Bruno Langevej, flygvapenchef, sedan chefen för Försvarets Underrättelsetjänst Kim Steyer, Viggo Rasmussen materialkommandot, Arvid Strof från Sverige, utan affiliering vad jag förstår. Sedan Viggo Sörensen och Arnold Veije från Centret för kriminalteknik i Vanloese. Därefter Kriminalinspektör Anselm Mobe, och slutligen direkt till höger om mig, biträdande utrikesminister Sten Ardstrup.

– Vi har fått ett svårt problem med potentiella mellanstatliga konsekvenser på halsen. Innan vi redogör för detta, vill jag påpeka att det råder allra högsta diskretion om ärendet. Ingenting som sägs i detta rum, eller någon annanstans i ärendet får diskuteras utanför denna grupp. När det gäller vår svenske deltagare, har jag ingen möjlighet att kräva denna åtlydnad. Han är också här pga de exceptionella omständigheterna i detta ärende. Arvid gjorde ett tecken med handen, för att visa att han ville säga något.

– Varsågod, sade generalen.

– Om det gör det hela lättare på något sätt, ger jag självklart mitt hedersord, vad det nu kan vara värt.

Det var ett patetiskt inlägg, det var han medveten om redan när han sa det, och han önskade intensivt att han bara hade hållit tyst i stället. Men det var ingen som skrattade. Hela stämningen andades nervositet, eller kanske snarast nervös förväntan.

– Det är det bästa vi kan få, sade generalen, och det var tydligt att han därmed ansåg frågan som slutdiskuterad.

– I dag på morgonen fann två av de anställda på Greenland Contractors, som sköter underhåll och drift av Thulebasen på Grönland, ett lik. Det var en mansperson uppskattad till över sextio års ålder, och mannen bar tydliga tecken på att ha blivit strypt. Inga handlingar, plånbok, eller några som helst föremål fanns i kläderna, bortsett från en. I vänster benficka fanns en legitimation, säkert missad i hastigheten av förövaren. En svensk tjänstelegitimation som visade att mannen hette Bertil Strömholm och var anställd på Totalförsvarets Forskningsinstitut i Stockholm.

Han hämtade andan och tittade sig runt i rummet för att se vilket intryck hans ord gjort. Arvid gissade att ungefär hälften av de närvarande redan visste allt om vad som skett. Själv inbillade han sig i varje fall att han lyckades kontrollera sitt anlete så att det inte gick att se hur överraskad han egentligen var.

– Det här är väl amerikanernas problem och inte vårt. Det var kriminalkommissarien som yttrade sig. Generalen spände ögonen i honom.

– Det är i allra högsta grad vårt problem. Vi vill under inga som helst omständigheter att de båda anställda som fann liket skall väcka uppmärksamhet hos våra amerikanska allierade, vi vill inte heller ha några som helst frågor om vad de gjorde där, när de fann liket. Över huvud taget vill vi inte att amerikanerna någonsin får reda på vad som hänt, inte nu och inte sen. Samtidigt vill vi själva till varje pris veta vad som hänt. Vi vill inte ha svenskar springande utan behörigt tillstånd och legitima ärenden, varken innanför basområdet eller utanför. Vi vill inte heller att våra objudna gäster blir mördade av okända gärningsmän varken utanför eller inom området. Dessutom vill vi veta om Sverige möjligtvis bedriver olaglig underrättelseverksamhet, och i så fall vad de är ute efter. Vi har självklart gjort en sökning på det namn som återfinns på den funna legitimationen, och har fått många träffar gällande vetenskapliga artiklar från tidigt sjuttiotal och fram till mitten av nittiotalet, då den vetenskapliga produktionen verkar ha mer eller mindre avstannat. I vilket fall var Strömholm kärnfysiker, vilket inte gör situationen lustigare på något sätt.

Generalen gjorde ett nytt uppehåll. Han lät blicken gå runt sällskapet som för att se om någon ville infoga något. När han inte kunde upptäcka något sådant fortsatte han.

– I dag sent på eftermiddagen fick vi ett sjukfall i Thule. Det är en dansk medborgare som bedöms behöva vård i Köpenhamn. Vi har beslutat att skicka ett plan för att föra hem denne patient. Med på planet dit kommer några ytterligare anställda på Greenland Contractors att vara med. Ni fem. Han pekade på polisen, de båda kriminalteknikerna och Viggo och Arvid. Ytterligare en sak för att förekomma frågorna ni eventuellt har, Politiets Efterretningstjeneste är inte inkopplad, och kommer knappast heller att bli det. Deras rykte om att vara höggradigt infiltrerade av utländsk underrättelsetjänst diskvalificerar dem, och eftersom de i sin tur har personal på Risö hålls även dessa utanför. Risö har ju också väldigt goda relationer och täta kontakter med personal från FOI, så vi håller dem utanför även av det skälet.

De utpekade resenärerna lämnades kvar i rummet medan de andra försvann. In kom två personer, som snabbt satte upp en mobil fotoateljé, och tog bilder av dem i tur och ordning. Den ene försvann ut medan det började delas ut kläder till dem som skulle åka. De hade redan i förväg lyckats pricka in till och med längden på Viggo, vilket han var påtagligt lättad över. Det tog en stund, men sedan fick de instruktioner om att följa med ut på plattan. Där stod ett plan, en Bombardier CL-600 Challenger, och väntade på dem. Precis när de stigit ombord, kom den man som tagit fotografierna av dem in i planet. De fick lämna alla identifierande handlingar till honom, pass, körkort och legitimationer. I stället fick de nya pass och kort som identifierade dem som anställda på Greenland Contractors, och med rätt att vistas på Thulebasen.

– Berthel Simonsen, sade Arvid tyst till sig själv när han tittade i passet, tekniker, specialist stod det på den bricka som gav honom tillträde till Thulebasen. Han kände sig oerhört imponerad av danskarnas förmåga att snabbt ta fram originalhandlingar på det sätt som här gjordes, han hade aldrig varit med om något sådant tidigare. Visserligen hade han själv lyckats skaffa sig en extra identitet i Sverige, eller rättare sagt ett pass, men det hade tagit lång tid och planering innan det var gjort. En snabbt uppdykande tanke om att försöka behålla det nya passet när allt var över föll på sin orimlighet. Han insåg att han tyvärr skulle vara tvungen att återlämna handlingarna så småningom.

Det hade blivit sen kväll när planet rullade ut, och gick till väders för att bege sig på resan norrut. Han satt länge och lyssnade på de båda kriminalteknikernas diskussion, men förstod inte särskilt mycket av vad de sade utöver att de var oroliga för hur de skulle kunna göra sitt jobb under de förhållanden som väntade, och med den utrustning som förmodligen inte ens fanns. Till slut somnade han.

Det var ljuden från landningsställen när dessa fälldes ut som väckte honom. Planet befann sig under inflygning till Thulebasen. Allihop började sträcka på sig, och han insåg att det hade gått för långt för att hinna gå på muggen. Det gällde att hålla sig tills dess de kommit ner på marken. Det gick fort. På landningsbanan stod en ambulans, och så fort sällskapet klivit av började besättningen omedelbart lasta på den sjuke, för att sedan bege sig tillbaka till Danmark. Arvid misstänkte att det kanske inte fanns något verkligt sjukfall, utan att allt var iscensatt för att motivera den nyinsatta flygningen utan att väcka misstankar, men ingen hade sagt ett ord i den riktningen, så det förblev bara en misstanke.

När de kommit ut och stod samlade i väntan på att bli mötta, kom en man i trettiofemårsåldern fram till dem.

– Claus Billing. Mannen skakade hand med de fem anlända en i taget. När han hörde deras namn såg han ut som om han försökte memorera namn och ansiktsdrag.

– Berthel Simonsen, sade Arvid, utan minsta försök att låta dansk, vilket för övrigt inte skulle ha lyckats i vilket fall som helst. Claus röjde ingen överraskning, möjligen hårdnade det redan handfasta greppet om Arvids hand något, medan han memorerade namn och ansikte.

De blev körda in till en barack utan andra boende. Alla kände sig slitna och trötta även om de sovit på planet, och det blev allmän sänggång direkt. På morgonen försvann Claus nästan med en gång tillsammans med den ene kriminalteknikern och kriminalkommissarien. De andra fick själva fixa sin frukost i det lilla pentryt. I väntan på att resten av sällskapet skulle komma tillbaka satte sig Arvid och Viggo i Viggos rum för att tala med varandra.

– Som det ser ut nu vet du lika mycket som jag, sade Viggo. Jag hoppas vi inte blir kvar här för länge, jag var inte förberedd på detta jag heller. Undrar vad de gjort med liket, de kan väl inte bara ha låtit det ligga kvar där det hittades. Den andre kriminalteknikern är rättsmedicinare från början, jag gissar att han ska försöka göra en medicinsk undersökning av kroppen. En riktig obduktion klarar de väl inte av att göra i hemlighet här?

– Ingen aning. Ska jag kunna hjälpa till att verifiera identiteten på något sätt måste jag ju faktiskt se kroppen. Antingen måste de väl ta den till Danmark eller försöka föra ut den till Grönland någonstans.

– Du får nog räkna med att det inte bara är identifiering man vill ha hjälp med, du kommer att behövas till annat också.

De kom inte längre i någon vettig diskussion. De förenade sig med den kriminaltekniker som blivit kvarlämnad tillsammans med dem i ett litet dagrum. Till lunch tömde de några konserver, vars innehåll värmdes hastigt i pentryt. Konserverade danska röda korvar, med pulvermos. Det fanns självklart en riktig matsal, men frågan om att gå dit kom inte ens upp. Arvid funderade på det Viggo sagt om att han kanske skulle få mer att göra med detta än han trodde. Han kunde inte riktigt förstå vad han hade att tillföra, kom inte på något.

Klockan hade passerat två på eftermiddagen då de övriga kom in. Nu tillsammans med vad Arvid snabbt antog var den andre av dem som funnit kroppen, förutsatt att Claus var den förste. Sanne Nielsen, sade hon medan hon hälsade.

Berthel, sade Arvid. Samtidigt som han koncentrerade sig för att inte visa utåt att han reagerade. Han hade sällan några svårigheter att hålla distansen och kontrollen, men denna kvinna i de dryga trettioåren krävde onekligen en ansträngning. Kanske för att han inte väntat sig något sådant just här av alla platser på jorden.

– Nu har vi tagit in kroppen i ett kallförråd sade Claus. Det fanns, om jag förstått poliserna här rätt, ingenting annat att tillvarata på platsen. De båda andra som varit med nickade instämmande utan att säga något.

– Vi kanske skulle göra en första undersökning av kroppen innan vi bestämmer vad vi ska göra härnäst. Sedan är det väl förmodligen inte mycket mer att göra här, men det får Köpenhamn bestämma, det ligger ovanför våra huvuden. De följde med på en tiominuters promenad. Runt nollgradigt kände Arvid att klädseln var alldeles för varm, och knäppte upp allt som gick för att kyla av bättre, men snart var de framme vid kallförrådet, och därinne kändes det faktiskt kallare än ute.

De båda kriminalteknikerna började undersöka först klädseln, för att sedan lager för lager arbeta sig in mot kroppen. Kläderna lades i en vit plastsäck efterhand som de drogs av. Till slut låg kroppen där. Det var ingen tvekan, det var Bertil Strömholm, eller vad som fanns kvar av honom som låg där på packbordet. Så pass väl kände han igen honom trots att han knappast tillhört den närmaste kretsen under åren på FOI. Rättsmedicinaren fortsatte med sin preliminära undersökning och tog prov under naglarna och undersökte halsen noggrant. Runt framsidan och sidorna på halsen fanns ett blekt längsgående sår med svällande kanter. Det såg ut som om någon dragit en vajer runt halsen och dragit åt så att denna trängt in en bit genom huden, ja inte bara huden, en bra bit in i senor och muskler också. Tungan trängde fram mellan tänderna och ögonen var vitt uppspärrade. Arvids fantasi skenade iväg med honom och han tyckte sig kunna se dödsångest i ögonen som båda var öppna.

– Verkar vara gjort av en vajer av något slag, kanske en militär strypsnara sade han till slut.

– Vänta, sade rättsmedicinaren. Vad är detta? Han visade med handflatan över den dödes bröstkorg, lyfte på ena armen och studerade den på både fram och baksida, och slutligen böjde han sig framåt för att titta under offrets haka. Det ser ut som en brännskada, eller som om någon slags förruttnelseprocess inletts trots kylan, fortsatte han. Han såg fundersam ut, sedan förbyttes ansiktsuttrycket till ett av rädsla, han vände sig mot Claus.

– Har ni mätt strålningen, jag tror att offret är strålskadat. Jag har ett minne av att jag sett någonstans att detta inträffar efter en knapp vecka. Nu går vi härifrån omedelbart, sade han, detta kan vara mycket farligt. Arvid som stått nedböjd över den döde och förtvivlat försökt se det som beskrevs, utan att lyckas urskilja någonting rätade på ryggen och följde de andra ut ur rummet.

Tillbaka i baracken var stämningen dämpad. De kände alla rädslan av vad de kunde ha drabbats av. Claus och Sanne försvann för att hämta mätutrustning. Efter en dryg timme kom de tillbaka, med ett lättat uttryck i ansiktena. Det var Claus som informerade de övriga.

– Vi har inte fått något utslag, liket är inte radioaktivt. I varje fall inte på en sådan nivå att mätinstrumenten fångar upp det, så det är inte troligt att vi som har hanterat det löper allvarliga risker. Alla måste ändå slänga sina kläder och duscha noggrant med en gång, bara som en ren försiktighetsåtgärd. Det var ingen som hade någon som helst kunskap inom området, och det fanns ingen att fråga, så de var ensamma med sin oro. Jag ska göra ett besök i ett av amerikanernas förråd, avslutade han.

Det tog inte så lång stund. När han kom tillbaka hade han med sig nya kläder, speciell tvål, och jodtabletter, samt en speciell säck för kontaminerade sopor. Denna gång hade inte Viggo tur med storleken på kläderna. Han lyckades förvisso komma i dem, om än med viss möda, men det var ändå långt ifrån hans storlek, och effekten var onekligen komisk. Han satte sig och såg olycklig ut medan de andra hade svårt att hålla leendena från sina ansikten.

Claus och Sanne försvann igen men var tillbaka även de i nya kläder efter mindre än en timme.

– I morgon kommer det ordinarie flyget hit. Vi ska vara med på detta allihop, även Bertil. Han pekade bort mot förrådet när han sade namnet på den avlidne.

– Vi kan inte under några omständigheter ta med ett lik på en sådan flygning, protesterade rättsmedicinaren, understödd av den ivrigt nickande kriminalkommissarien. Det var nog ingen som riktigt förstod varför, men det var ingen som bad om ett förtydligande i frågan.

– Det är de order vi fått, och eventuella problem måste vi lösa. Claus log medan han talade, och fortsatte utan pausering. Det blir kanske inte så lätt, men jag vet att amerikanerna har ett förråd med kistor, som just ska säkerställa att ingenting av det som finns inne i dem, varken gaser eller annat, ska kunna tränga ut. Problemet är väl snarast att få tag på en sådan utan att fråga om lov och bli upptäckt. Dessutom riskerar ju en likkista att väcka en viss uppmärksamhet vid ilastningen. Jag kommer att behöva hjälp, Sanne har ju inte precis ett ansikte som någon glömmer i första taget, så hon kan inte hjälpa till.

Alla förstod vad han menade.

– Jag kan göra det, sade Viggo allvarligt. Det blev tyst i någon sekund i gruppen sedan började de skratta allihop som på ett givet tecken. Att Sanne med sin uppseendeväckande skönhet inte kunde röra sig bland män utan att bli noterad var självklart. Det var ännu mer självklart att en man på över två meter med för korta ben och ärmar på kläderna inte heller skulle kunna undgå denna uppmärksamhet. För sent insåg även Viggo det orimliga och skrattade själv generat åt situationen.

Claus vände sig nu till Arvid. Det får nog bli du. Arvid nickade instämmande, det var självklart att valet nu föll på honom, som den uppenbart yngste i sällskapet med sina femtioett år.

Arvid följde med Claus till en annan barack. Denna var avdelad i två sektioner, i den ena höll Claus och Sanne till, dörren var märkt med ordet Arbetsskydd. Claus pekade flinande på skylten och sade, det där är Sanne och jag. Vad som fanns i den andra delen av baracken brydde sig Arvid inte om att fråga. Det var ganska ombonat i Claus rum, och på ett litet skrivbord stod ett fotografi med en leende kvinna och två små barn som med allvarlig förundran i blicken tittade in i kameralinsen.

– Familjen, frågade Arvid, och pekade på bilden. Claus flinade mot honom.

– Nu vet jag precis vad du undrar om egentligen, sade han. Jag skulle utan tvekan ta första bästa chans att hoppa i säng med Sanne, alldeles oavsett om jag är gift eller inte. Tyvärr har den chansen inte uppstått, och Sanne verkar klara sig helt själv i alla avseenden. Slutdiskuterat. Nu har vi ett problem. Vi måste få tag på en av amerikanernas skyddskistor för kroppar, och jag tror att de har dessa i ett förråd som vi normalt inte har tillgång till, och som är en del av deras underjordiska bas här ute, massor av grejor som varit med ända sedan Camp Century fanns. Vi måste alltså ta oss in där och bära ut en stor jävla kista utan att någon märker något. Han blev tyst en stund, funderade.

– Det går ju inte, vi vet ju inte ens var de finns. Det är bara att ta tjuren vid hornen direkt.

Han satte sig vid telefonen och tryckte på en av snabbvalstangenterna. Han hade satt telefonen på högtalare så Arvid kunde höra hela samtalet.

– Thulebasen, Flygvapnets Säkerhetstjänst, vad kan jag hjälpa till med?

– Hej, Claus här! Jag har någonting åt dig. Sex flaskor.

– Du är inte klok. Vad är du ute efter denna gången, statshemligheter? Då vill jag ha minst tolv flaskor. Läget?

– Bara fint. Kan vi göra en bytesaffär? Jag har en kusin som jobbar med internationella sjuktransporter för något försäkringsbolag, men ibland är patienten inte bara sjuk utan har hunnit lägga av helt. De har inget bra system för att hantera kropparna, så han frågade mig om inte jag kunde fråga er om hur ni gör i amerikanska flygvapnet. Han är mest intresserad av packeteringen så att säga, hårdvaran, fattar du?

– Du är inte klok. Självklart har vi grejer för sådant, men du tror väl inte att jag bara kan fixa fram detta åt dig bara så där?

– Kom igen nu, kan väl inte vara statshemligheter, du har säkert något gammalt skräp liggande någonstans. Det kanske räcker om jag bara får titta på en under några minuter, kom igen nu.

– OK, om en timme, vanliga platsen, men du kommer att behöva hjälp att bära. Glöm inte flaskorna!

Samtalet var slut. Claus andades ut som om han just genomgått en pärs.

– Det var Orin MacFarlane, vår enda väg in till de amerikanska förråden. Han har varit i Danmark en gång och fick smak på Fästningsbitter från Fredericia av alla drycker. Den säljs bara på plats, men han är synnerligen begiven på drycken så jag har lagt upp ett ganska ordentligt lager för att ha vid behov. Nu går halva mitt lager på det. Nåja, jag ska inte vara kvar här särskilt länge till.

De tuffade iväg med en liten koreanskbyggd traktor med ett litet släp och in på de delar av basen där amerikanerna själva höll till. Det fanns ett antal förrådsbyggnader märkta med stora siffror, vid nummer fyra stannade de och klev ur sitt fordon. Dörren öppnades inifrån och en medelålders man vinkade in dem. Han gick fram till Arvid och sträckte fram handen.

– Jag heter Orin.

– Berthel. Orin tittade misstänksamt på honom, men bestämde sig till slut för att leda dem in i förrådet. Han hade redan öppnat en dörr och tagit fram en metallkista. Innanför kunde de skymta den närmaste raden av upptravade kistor i vad som gav intryck att representera hundratals sådana.

Under tystnad hjälpte Orin dem att med en handtruck köra ut kistan och sedan lyfta upp den på flaket.

– Det är ett helt system, sade amerikanen. Först en bodybag, sedan ner i kistan som har packningar, och locket dras fast med bultar. Det finns en tunn blykista innanför som ska lödas om det är någon farlig skit. Den ska också klara av ett ganska högt tryck utan att läcka om liket börjar ruttna och avge gaser. Hur fan ska du få hem denna till Danmark?

– Jag tar nog sönder den så den inte ser ut som en kista och packar något i den, så funkar det nog, svarade Claus. Flaskorna står i hytten. Amerikanen öppnade dörren till traktorn, och lyfte ut en liten låda med de sex flaskorna med Fästningsbitter. Sedan försvann han in i lagerbyggnaden och drog igen dörren efter sig.

Claus såg allvarlig ut när de körde tillbaka. Han var jävligt misstänksam, sade han efter en stund. Det får nog inte hända någonting mer nu. De körde kistan till det kombinerade förråd och verkstadsbyggnad där kroppen också var förvarad. Arvid hjälpte till att lägga i liket och dra igen alla bultarna, i morgon skulle allt flygas med samma flyg som de själva skulle åka med.

På morgonen stod de fem i gruppen i den lilla byggnad som tjänstgjorde som någon slags avgångs- och ankomsthall. Det var ytterligare ett tiotal personer som skulle med till Köpenhamn, däribland Sanne. Utanför stod två vagnar med bagage och gods som skulle med på flygningen. Arvid kunde tydligt se kistan, men insåg också att om man inte visste att det skulle finnas en sådan skulle man bara se en låda som alla andra.

Den röda Airbus 330 landade precis enligt tidtabell, och de ankommande passagerarna försvann snabbt bort därifrån. Det tog en ganska lång stund att lasta av det gods som följt med på ditvägen, många gånger mer än vad som skulle åt andra hållet.

De hade precis fått tecken att lämna byggnaden för att gå ut till planet på plattan, när ett amerikanskt militärfordon körde fram och ställde sig i vägen. Ut hoppade sex man med amerikanska flygvapenuniformer, varav några beväpnade med automatvapen. Det hela leddes av MacFarlane, som ursäktade obehaget med att de bara gjorde en rutinkontroll. Alla identitetshandlingar granskades. Näst sist tittade han igenom Sannes handlingar, och därefter Arvids.

– Varifrån i Danmark kommer du Berthel?

– Randers, högg Arvid till med.

– Hur länge har du varit med Greenland Contractors?

– Bara på kontrakt ett par dagar, jag är konsult.

– Kommer du tillbaka hit?

– Det vet jag inte, om de behöver mig mer så kanske jag gör det, men jag är inte intresserad av att vara här mer än några dagar i stöten.

MacFarlane återlämnade handlingarna till Arvid. Skulle ni båda vilja vara vänliga att följa med dit bort, vi vill titta lite på bagaget också. Två av vakterna stannade hos de andra passagerarna, medan Arvid och Sanne följde med bort till den ena bagagekärran. Vakterna lastade av det bagage som låg ovanpå kistan, och de förseglande bultarna skruvades bort med ett batteridrivet verktyg. Det vände sig i magen på Arvid när han såg locket lyftas ut, och han kämpade för att nollställa sitt ansiktsuttryck. Orin höll hela tiden blicken på dem för att spåra någon reaktion.

– Det är tomt sir, sade en vakterna. McFarlane vände sig om och kunde konstatera att det var sant, kistan var tom. Ansiktsuttrycket visade klart att detta inte var vad han väntat sig. Utan att ställa någonting till rätta gav amerikanerna sig i väg. Bagaget slängdes tillbaka upp på kärran och drogs bort till planet för att lastas ombord.

Det var inte utan att Arvid kände lättnad över att få lämna Grönland. Han satt tyst och försökte analysera det han varit med om det senaste dygnet. När de landat i Köpenhamn blev de mötta direkt utanför flygplansdörren. Utan några som helst kontroller kördes de sedan ut till ett annat mindre plan som stod och väntade, och uppenbart fick största möjliga förtur av flygledningen, för nästan omedelbart kom de i luften igen. Till allas förvåning, utom möjligen Sannes, fick de också med sig en gigantisk skidbag i rött och vitt som bars in och ställdes i passagerargången.

Med ens förstod Arvid vad som fanns i skidbagen. Han hade sett den på flygplatsen i Thule, men då hade han inte reflekterat alls över den. De hade alltså flyttat kroppen från kistan, och måste alltså ha haft en aning om att det skulle bli kontroll. Hela historien med kistan hade kanske från början bara varit en skenmanöver för att agna en krok åt amerikanerna. Det var en kort flygresa, och efter en halvtimme var de tillbaka på den militära flygbas de utgått ifrån vid resan till Grönland.

Nu var det dags för det första riktiga ledningsmötet. Det leddes av flygvapenchefen, i övrigt var det bara de som kom från Grönland. Flygvapenchefen öppnade mötet med att direkt vända sig till Arvid och fråga:

– Tror du att Sverige bedrivit någon verksamhet som resulterat i att en statligt anställd på Totalförsvarets Forskningsinstitut har blivit mördad på Thulebasen? Arvid samlade sig i några sekunder innan han svarade.

– Jag finner det för fullständigt otroligt att så skulle vara fallet. Om vi strukturerar problemet har vi som jag ser det fyra teoretiska möjligheter. BS skulle agera för sin arbetsgivares räkning, BS skulle agera för svensk underrättelsetjänsts räkning, BS skulle agera helt av egen kraft som privatperson, eller BS skulle agera för annan stat eller organisations räkning utan sanktion från svenska staten. För det första kan jag inte se något svenskt operativt mål med en sådan närvaro, redan där faller de första två alternativen, återstår de två sistnämnda. Jag finner det troligast att han agerat på någon helt annans uppdrag, och ska vi komma vidare i detta tror jag utredningen måste fokusera på BS och hans liv och verksamhet både i tjänst och privat under det senaste året.

– Finns det några förutsättningar att få assistans av Sverige?

– Vi fick en förfrågan via svenska ambassaden från ett annat land för några år sedan. Det gällde utbildning för en person som skulle ansvara för att bygga upp en beredskap inom skydd mot massförstörelsevapen i sitt land, alltså översikt, inget djup. Vi ansåg detta för okontroversiellt, högkvarteret ansåg detta som okontroversiellt och svensk exportkontroll såg inga hinder alls. Försvarsdepartementet hanterade frågan under ett helt år under stor vånda tills man kom fram till att det var OK. I det läget vägrade den svenske ambassadören att ens framföra att vi äntligen var beredda att göra det, eftersom situationen blivit så fruktansvärt pinsam. Detta är inte trivialt, när Lillamiralen, som försvarsrådet kallas för, fått tag i ärendet kan ungefär vad som helst inträffa, och förmodligen kommer ni att väldigt sent få ett svar som blir fullständigt god dag yxskaft.

– Jag har redan dragit samma slutsats men på andra vägar. Kroppen ska genomgå en fullständig obduktion i kväll. Vi kommer att få specialisthjälp från Norge, vi har inte kompetensen själva när det gäller den typ av skador vi är oroade för här. FFI, Forsvarets Forskningsinstitutt, har vänligheten att göra detta utan att ställa några frågor, och kommer inte att träffa någon av er andra utom dig. Han pekade på rättsmedicinaren. Vi vill inte ha mer än nödvändigt antal människor inblandade så jag vore tacksam om ni kunde hjälpa till med uppackningen, en operationssal är iordningsställd för ändamålet. Mannen från FFI kommer att vara här om en timme ungefär.

– Skulle någon här kunna ringa FOI:s växel och fråga efter Bertil Strömholm, ni kan ju låtsas vara journalister eller något sådant. Arvid behövde inte motivera detta vidare, alla förstod, eller gav i varje fall sken av att förstå. Sanne tog fram sin mobil, öppnade den och bytte simkort inför dem allihop. Arvid skrev växelnumret på ett konferensblock och sköt detta över bordet mot Sanne.

– Jag söker Bertil Strömholm. Semester, för hur länge då? Två veckor till, tagit fyra veckor, jag förstår. Kan du koppla mig till någon på hans avdelning? Anders Ring, tack.

– Hej, jag heter Lise Töj och ringer från Jyllandsposten, vi har några frågor till Bertil Strömholm angående en artikel han skrev 1993, men han har visst semester. Vi är mycket angelägna om att få tag på honom, har ni möjligtvis något privat nummer där vi kan nå honom. Ja, jag väntar.

Det var tyst medan hon skrev ner något på blocket.

– Tack så hemskt mycket för hjälpen, hej då. Hon knäppte av och började omedelbart knappa in ett nytt nummer.

– Hej, jag heter Lise Töj, och ringer från Jyllandsposten i Danmark, jag söker Bertil. Tjänsteresa, vet ni när han kommer tillbaka, om två veckor. Då försöker jag igen om två veckor. Tack så mycket.

– Familjen tror att han är på tjänsteresa och på jobbet tror de att han har semester. Han har i varje fall varit borta i nästan två veckor. Det kommer att ta ett tag till innan de börjar söka honom på allvar. Sanne såg bekymrad ut.

De bröt mötet för kvällen, och kriminalteknikern, Sanne och Arvid gav sig iväg till den lokal som skulle tjänstgöra som obduktionsrum. Det visade sig att det fanns en fullt utrustad operationssal i en liten sjukavdelning på basen. Tillsammans bar de in den tunga skidbagen och öppnade den. I denna låg mycket riktigt liket vakuumförpackat i en stor plastpåse. De lyfte upp kroppen på bordet och lämnade den där. Sedan gick Sanne och Arvid till den byggnad där de fått plats för att logera. Klockan hade nu hunnit bli fem, och det hade skickats mat från mässen, alldeles utmärkt sådan. Arvid kände att han vräkte i sig, men hungern hade nu hunnit göra sig ordentligt påmind.

Vid sex kom resten av dem som varit med på Grönland, och de satt och pratade en stund om fallet.

– Vi har ingenting att jobba på om vi inte kan börja se närmare på vad Bertil Strömholm företagit sig. Det får vi inte eftersom vi inte kan berätta varför, och därmed inte kan kontakta svenska myndigheter. Vi kan självklart inte heller göra det utan inblandning av svenska myndigheter för att inte riskera att misstänkas för spioneri. Hur sjutton kommer vi ur detta? Alla höll tyst med kriminalkommissarien om problemet, och ingen hade något snabbt svar på det hela.

– Du är ju svensk, och har lång erfarenhet från FOI, vad skulle du föreslå för att få fram mer information om vad Strömholm haft för sig, vi måste ju faktiskt försöka finna en väg framåt. Viggo tittade uppfordrande på Arvid.

– Jag får nog tänka på detta över natten, jag har en idé, men jag behöver tänka lite till innan jag lägger fram den.

De satt tillsammans i dagrummet och tittade på TV några timmar på kvällen innan det blev dags för vila. Nästa möte var bestämt till 08.30 på morgonen.

De var samlade i god tid, och flygvapenchefen ledde även detta möte. Han började med att ge rättsmedicinaren ordet.

– Vi utförde en fullständig undersökning av liket i går kväll, en så kallad obduktion som ni alla vet, började denne. Med mig var en specialist på strålskador från FFI i Norge. Resultatet kan sammanfattas som följer. Bertil Strömholm har ungefär en vecka före sin död utsatts för en kraftig stålning, och vävnadsdöd som normalt utvecklar sig på ungefär den tidsrymden var påtaglig. Vi tror att han burit något intill överkroppen, eller möjligen stått lutad över något, då skadornas utbredning på bröstsida, armar och under hakan tyder på detta. Nästan som om det legat i diskhon. Jag bör kanske också betona att vi inte vet hur länge denna bestrålning skett, bara att den för första gången skedde ungefär en vecka före döden, och det i en hög dos. Han var redan döende när han blev mördad. Jag vill också betona att han troligen inte tagits av daga förrän relativt nära den tidpunkt han återfanns, eftersom vissa av de utvecklingar som sker i strålskador avbryts när döden inträder. Han tittade upp på de övriga innan han fortsatte.

– Kroppens celler dör ju då och en naturlig nedbrytningsprocess inträder. Det finns en färgskiftning, men vi talar om så små nyanser av blekhet att det inte går att se, i varje fall inte under de förhållanden vi arbetade i på Grönland. Lite pinsamt för mig som slog larm, men jag kan alltså inte ha sett det jag ansåg mig se på Grönland, men turligt nog hade jag alltså trots detta rätt. Det var väl något annat sinne som aktiverade sig. De tecken som finns syns inte om man inte söker dem. Experten kollade cellernas sönderfall och där var skillnaden. Nedbrytningen av dessa på framsidan av bålen var mycket längre gången än på baksidan och på benen. Han har tagit ganska många cellprover med sig, mest för att klargöra den ungefärliga omfattningen av strålskadan. Vi har inga speciella noteringar av rigor mortis, dödsstelhet. Vi vet dock att även detta förlopp ser annorlunda ut vid låga temperaturer, det finns individuella skillnader, och vi vet inte hur detta påverkas av att kroppen blivit bestrålad. Troligen inträffade dödsfallet inom tjugofyra timmar före återfinnandet, det kan tänkas vara längre, men inte mycket.

Som ni alla redan har förstått är mannen strypt. Säkerligen med någon slags metalltråd, möjligen av en militär strypsnara. Det har gått fort, och varit mycket våldsamt i meningen att stor kraft utvecklats, vilket i praktiken innebär att inget motstånd varit möjligt från offrets sida. Vi hittade ingenting under offrets naglar. Det är enda gången jag sett detta, alla strypoffer jag sett har haft hudrester antingen från sin mördare eller sig själva när de klöst i kampen för luft, men inte här. Det har alltså skett med en sådan våldsamhet och styrka att det motstår all liknelse. Verktyget har skurit djupt in i halsmuskulaturen på framsidan, men ej på baksidan. Vi tolkar detta som att angriparen har gjort attacken bakifrån. I övrigt har vi inte funnit någonting av intresse. Jag har gått igenom klädespersedlarna och skickat iväg dessa till kriminaltekniska laboratoriet, där en närmare undersökning påbörjas i dag. Ärendet har högsta prioritet. Personligen väntar jag mig väldigt lite av detta.

– Vet vi någonting om strålkällan, frågade kriminalinspektören.

– Nej, vi kan inte säga någonting om det.

– Detta är ju onekligen ganska centralt. Någonting har han alltså fått tag på och vi kan väl utgå från att detta var anledningen till att han var där, och att han blev mördad. Utöver det vet vi ju faktiskt nästan ingenting egentligen. Viggo slog ut med händerna i en gest av hopplöshet.

Nu tog Sanne ordet.

– Vi har ett problem till. Jag är helt övertygad om att säkerhetschefen hos amerikanerna, Orin McFarlane vet någonting. Han var misstänksam mot Arvid med en gång, och undersökningen av kistan på flygplatsen, framför allt den besvikelse som var så tydligt när denna var tom, var för mycket. Även här är det ju svårt att ens gissa sig till vad han kan veta, jag bara känner mig helt säker på att det är någonting. Tyvärr är nog relationen mellan Claus och mig och Orin nu sådan att det inte går att komma vidare där, i varje fall inte nu. Dessutom har jag en känsla av han talar ganska flytande danska, det där korta besöket i Fredericia för många år sedan var kanske lite längre än vad han berättat. Vi vet ju också att han ska sluta i flygvapnet väldigt snart, men har ingen aning om vart han tänker ta vägen, vi måste ha fram mer information om honom. Vi talade ju faktiskt själva om att vi hade liket genom att fråga efter en transportkista. Så här i efterhand var det ju inte så bra. Han visste alltså att det fanns en kropp på avvägar, det är jag tyvärr helt övertygad