Krypskytten: Särskilda Operationsgruppen

Kapitel 1

Chania-provinsen

Agia Marina, Kreta

4 maj 2017

Den lugna stranden var fylld av turister, mestadels bleka skandinaver som törstade efter sol och värme efter en lång och gråtrist vinter. Medelåldern på de solande och badande var hög och bröts endast av ett fåtal ungdomar som stojade en bit västerut på stranden.

    De som låg nedanför Litinas restaurang var för tillfället tysta. De flesta blickarna var riktade mot den långa, vältränade mannen med blont hår och skägg som just steg upp ur havet likt en pånyttfödd Poseidon.

    Kvinnorna, oavsett deras ålder, gäckades av den mystiska mannens maskulina utstrålning medan männen avundsjukt betraktade hans breda axlar och smala midja, allt välpaketerat i ett omslag av spelande muskler.

    När mannen kom lite närmare såg de alla hur ärren på hans kropp ritade en karta över utkämpade strider där särskilt ett tämligen färskt ärr i vänster axel skvallrade om var en kula träffat. Männen kände både en primitiv respekt och en smula rädsla över vad främlingen var kapabel till att göra. Medan männen funderade över hur han hade fått sina ärr följde kvinnorna honom med trånsjuka blickar. Det var inte så få av dem som besviket fick konstatera att han redan var upptagen när han gick fram till en lång, mörkhårig kvinna som tycktes vara hans feminina motsvarighet.

    Att de båda hörde ihop var inget som undgick de lystna blickarna och nu byttes männens avund och respekt mot ett begär när deras ögon föll på kvinnan vars vältränade kropp skvallrade om alla de timmar som hon tillbringat på gymmet. Ingen tordes dock titta för länge, för både kvinnan och mannen spanade med jämna mellanrum av stranden som om de vore ett par mänskliga radarstationer som såg allt.

    När den blonda jätten la sig ner i skuggan under parasollen återgick de flesta till att ägna sig åt sitt solande. Inte ens de allra närmaste kunde höra mer än brottstycken av parets konversation och sakta gled tankarna över till den stundande lunchen som skulle avnjutas på Litinas restaurang rakt ovanför dem. De flesta av strandgästerna var rörande överens om att Litinas hade Chaniaprovinsens godaste Gyros och efterrätten. som givetvis ingick i priset, bestod av en helt fantastisk vaniljglass med friterad banan. Snart hade de allra flesta glömt bort den nordiska vikingen.

***

 Jane Jaden Wilson tittade leende upp från boken hon läste när Stefan Trigger Manner la sig ner i solstolen intill henne.

    Jag tror du gav minst ett dussin kvinnor på stranden kåtslag när du klev upp ur havet, sa hon med ett lekfullt skratt.

Trigger, som föredrog sitt kodnamn i stället för det som stod på dopattesten, skrattade generat samtidigt som han flyttade solstolen längre in i skuggan. Hans ljusa, skandinaviska hy hade under närmare ett årtionde av utlandstjänstgöring härdats och fått en mycket djupare färgton än vad den annars skulle ha haft, men Kretas sol var mördande om man mötte den utan någon form av skydd.

    När han var nöjd med stolens placering tittade han på kvinnan som han kommit att älska. Alltsedan uppdraget i Irak, som så när gått åt helvete för hans del, hade hon varit hans livspartner och eftersom de även var kollegor var deras livsöden hårt sammantvinnade.

    Du vet att jag inte har ögon för någon annan än dig.

Jaden tittade roat ut över stranden. Närmast dem låg ett äldre par i sjuttioårsåldern och längre bort ett par fnittrande tonåringar som slängde korta, trånande blickar åt deras håll.

    "Det är inte direkt så att jag är orolig vad det gäller konkurrensen. Hennes röst hade en lekfull underton som Trigger fann oemotståndlig. Det var svårt att sätta sig in i att kvinnan vid hans sida kunde vara en fulländad mördarmaskin när det gällde.

Jaden var en av SOG: s bästa operatörer och det var få män, till och med inom den egna elitgruppen, som kunde mäta sig med henne när det kom till att lösa de mest utmanande uppgifter. Trigger var en av de som faktiskt kunde klå henne i de flesta grenar, utom kampsport och långdistanslöpning. Där var Jaden i sitt esse och sopade banan med alla sina manliga utmanare. Han var förbaskad glad över att hon var hans spanare.

    Några nyheter hemifrån?

    Hon plockade upp en klumpig, sju tum stor surfplatta och klickade på en neutral ikon. Sedan skakade hon på huvudet.

    För tillfället finns det inget nytt där. Potemkins lakejer har levt rövare den senaste tiden, men just nu är det misstänkt lugnt.

    Han nickade. Världsläget hade blivit alltmer spänt efter det att två ryska MiG-29 Fulcrum i oktober året innan hade skickats upp för att skjuta ner ett svenskt signalspaningsplan utanför den Baltiska kusten, något som ryssarna givetvis förnekade var syftet med flygningen.

    Två svenska Gripenplan hade svarat upp mot aggressionen och det hela slutade med att det svenska signalspaningsplanet och de två MiG-29: orna hamnade på Östersjöns botten. Svenskarna hade inte kunnat rädda sitt signalspaningsplan, men de hade hämnats på bästa tänkbara sätt. Detta hade givetvis inte setts med blida ögon av ryssarna som krävde att de två piloterna lämnades ut till den ryska rättvisan för att dömas. Detta var något som den svenska statsministern hade motsatt sig på ett föredömligt sätt.

    Tonen mellan Ryssland och de Skandinaviska staterna i allmänhet och Sverige i synnerhet, hade blivit allt strävare efter denna händelse. Villkoret för att Jaden och Trigger skulle få två veckor på Kreta för bad och rekreation bestod i att de hela tiden höll sig uppkopplade och var beredda på att återvända till Sverige utifall världsläget skulle kräva det.

Jaden lade ifrån sig den militära surfplattan och tittade på mannen intill sig.

    För knappt ett år sedan hade han varit nära att dö i den Irakiska öknen efter att de tillsammans hade avrättat Daesh irakiska ledare, Ibrahim Aban al-Basi. Triggers skott satte slutligen punkt för Aban al-Basis terror. Detta hade i stället lämnat plats på scenen för hans son Abdal Hadi al-Basi. Den spensliga tonåringen hade visat sig vara ett nästan större hot än fadern varit eftersom han besatt ett strategiskt tänkande som al-Basi senior hade saknat.

    Abdal hade lett ett anfall mot den svenska campen, bara för att på ett smärtsamt sätt få lära sig att Daesh vanliga taktik inte fungerade mot en modern och vältränad armé. De svenska soldaterna hade sopat mattan med de osofistikerade ökenkrigarna och dödat en av al-Basis närmaste män, tillsammans med ett par hundra skrikande dårar. De jihadistiska krigarna insåg inte att ett enda skott från en tränad skytt kunde åstadkomma mer förödelse än ett helt magasin från någon som inte hade en tanke på hur han riktade sitt vapen.

Jaden hade varit högst delaktig i striden, bland annat hade hon under ett spaningsuppdrag tillfångatagit den norska krigsförbrytaren Olaf Tryggvesson. Mannen hade burit ett tungt ansvar för en stor del av terrorgruppens rekrytering i Skandinavien och var därför också den mest namnkunniga skandinaviska Daesh-krigaren av alla. Efter den slutliga striden hade han lämnats över till de amerikanska soldaterna och nu var han inlåst på en plats som Jaden helst inte ville tänka på. Det hade nog varit mer humant att döda honom på plats, men terrorgruppens medlemmar förtjänade inte en human behandling, vilket soldaten Bergman lugnt hade påpekat.

    Bergman, som tillfälligt fått ersätta Trigger som hennes parkamrat, var nu hemma i Karlsborg och gjorde sina uttagningsprov för att gå med i Soggen.

    Jag älskar dig, sa hon tyst, böjde sig fram och kysste honom på kinden. Trigger skrattade och tittade på henne med sina blå ögon.

    Jag älskar dig med. Hälften vågat …

    … segern vunnen. Hon log mot honom. I just det ögonblicket började surfplattan att surra och sekunden senare pep det även från deras mobiltelefoner. Jaden suckade. Varenda gång som hon var på väg att blotta Triggers inre väsen kom det en yttre distraktion.

    Irriterat plockade Jaden upp surfplattan. Snabbt läste hon det korta meddelandet.

    Herregud, sa hon sedan och tittade på honom med uppspärrade ögon.

Trigger mötte lugnt hennes blick och nickade.

    Det kan man säga. Nu är semestern slut och har vi riktig djävla otur så har vi snart ett krig att ta hand om. Han höll upp sin telefon och läste än en gång textmeddelandet som löd:

"HMS Karlstad har just sänkt den ryska fregatten Kedrov på internationellt vatten. Stridshandlingar är att vänta. Återvänd omedelbart till Sverige."

Kapitel 2

Chania Airport

Senare samma dag

Taxin stannade på kortsidan av den lådliknande flygplatsbyggnaden. De båda operatörerna steg ur bilen och blev sedan stående stilla några sekunder.

    Skillnaden mellan bilens luftkonditionerade inre och den dallrande hettan utanför var slående. Att det sedan stank av en kombination bestående av dieselavgaser, flygbränsle och solsvedd asfalt gjorde inte det hela bättre.

    På parkeringen intill dem stod ett dussin bussar på tomgång medan turister svärmade runt dem likt hungriga bin kring honung. Somliga drog benen efter sig på sin väg in mot avgångshallen. Andra, som var på väg därifrån, passerade dem som redan haft sin semester med betydligt mer spänst i stegen.

    Minst fyra språk talades inom hörhåll från Trigger och han log åt det faktum att de alla var skandinaviska. Ett äldre par från Finland gick just förbi honom och Jaden, samtidigt som de ivrigt diskuterade något som förmodligen handlade om vad de skulle göra på semestern. Bakom dem skrek en trött mor till sitt barn på klingande bokmål. Inte långt borta hörde han en dansk svordom och sedan några fnittrande svenska ungdomar som ovetandes om världens dårskap nu hade siktat in sig på en av bussarna.

Jaden stötte till honom i sidan.

    Hade du tänkt stå och drömma här länge till?

    Han tittade på henne och drog på svaret några sekunder innan han sa:

    Allt verkar så normalt. Det är svårt att tro att kriget står och knackar på dörren.

    Det är därför det finns sådana som du och jag, för att alla vanliga trista Svenssonsnubbar ska kunna fortsätta att vara äckligt normala även i orostider.

    Han ryckte på axlarna. Jaden hade rätt i det hon sa. Särskilda operationsgruppens operatörer var den militära motsvarigheten till kirurgens skalpell. De var få, men de var gräddan av landets soldater. En grädda som stod sig utomordentligt väl i den internationella jämförelsen och som hade lovordats av USA:s militära befälhavare vid otaliga samkörda övningar genom åren.

    När kriget kom, något som SOG alltid förutsatte skulle ske, hade gruppen ett antal uppgifter att lösa. Att skydda statsministern och de högsta regeringstjänstemännen var en av de uppgifterna, men det förutsatte att det alltid fanns ett visst antal operatörer kvar inom landet. Just nu var ett drygt trettiotal på uppdrag i Afghanistan. I Irak och Syrien fanns ytterligare ungefär lika många, vilket lämnade runt trettio man i Sverige, inkluderat Trigger och Jaden.

    Varje gång som en eller flera operatörer lämnade landet fanns det en plan för hur man snabbt skulle få hem dem igen om det krisade sig. Den nu aktuella planen hade reviderats så sent som föregående dag och löd nu att de skulle ta Aeigan Air inrikes till Aten där det svenska regeringsplanet stod och väntade.

    Att planet stod där berodde på att den svenska kulturministern var på besök hos sin grekiska motsvarighet. Trigger flinade åt det faktum att statsbesöket nu hastigt fick avkortas. Något han misstänkte att den militärfientliga miljöpartisten inte tyckte om, men det var bara att gilla läget. I krigstid gick militärens behov alltid före allmänhetens och att försvara fosterlandet var mycket viktigare än att studera antika ruiner som bar vittnesbörd om sedan länge avslutade konflikter.

Trigger kvävde en gäspning och tittade förstulet mot klockan på väggen i avgångshallen. Den var 18.15 lokal tid och deras plan skulle gå om knappt en timma. En blick mot incheckningskön fick honom att resignera. Större delen av den där timmen skulle de nog få tillbringa i kön. Han skulle just ställa sig sist när en man i en ljusblå kortärmad skjorta utan slips kom fram till dem.

    Stefan och Jane?

Jaden himlade med ögonen innan hon fäste blicken på den tunn-håriga mannen.

    Vem är du?

    Karl Paris, svenska konsulatet i Chania. Jag ska underlätta er ombordstigning. Om ni kommer med här.

    Utan att vänta på svar vände han och gick förbi kön. Jaden slängde en blick på Trigger som ryckte på axlarna.

    Så länge han inte leder oss in i ett bakhåll så.

    Då skulle jag skämmas ihjäl, väste hon. Att bli överlistad av en blekfet skrivbordsryttare som nog inte har sprungit en meter i onödan sedan han slutade grundskolan. Det skulle vara höjden av skam.

    De skyndade efter mannen som påstod att han hette Karl. Han hade vänligt, men mycket bestämt, trängt sig längst fram i incheckningskön. Samtidigt som han pressade undan irriterade semesterhemvändare viftade han med ett dokument som såg officiellt ut, men som Trigger gissade bara innehöll en massa byråkratisk dynga.

    När han passerade en överviktig svensk i sextioårsåldern som såg ut att vara en misslyckad mellanchef på ett större företag stötte mannen en irriterad armbåge i sidan på honom.

    Vilka idioter är ni? I Sverige står vi i kö och tränger oss inte före.

Trigger vände sig om. Han var fullkomligt lugn när han med sin mest honungslena röst sa:

    Vad kallade du mig, sa du?

    Den blekfeta svensken tittade närmare på den jättelika mannen framför sig och insåg att han nog hade varit stöddig mot fel person. Besvärat slog han ned blicken och mumlade fram ett tyst förlåt. Trigger lät sig nöja med det och vände sig tillbaka till Karl Paris som stod vid disken och just hävde ur sig något på grekiska till den unga kvinnan på andra sidan.

    Vad sa du till idioten?

    Jag undrade bara vad han kallade mig.

    Av minen att döma såg det ut som att du förklarade hur du skulle bena honom och använda skinnet till en uppsättning fotbollar.

    Jag är aldrig så där hotfull som du kan vara. Trigger skrattade mot henne. Är man bara vänlig brukar de flesta räta in sig i ledet.

Jaden flinade innan hon placerade en slarvig kyss på hans kind som täcktes av det rödblonda skägget.

    Nästan två meter muskler brukar nog hjälpa till att lugna ner de flesta gaphalsar.

    De lämnade sina väskor till flickan i incheckningen och sedan förde Karl Paris dem mot gaten med bestämda steg. Marschen slutade med att han såg till att de kom förbi samtliga säkerhetskontroller genom att helt enkelt passera förbi dem. Hela tiden viftade han ivrigt med sitt dokument och Trigger var tvungen att motvilligt erkänna att det kanske inte enbart stod dynga på pappret.

    Väl framme vid gaten slog de sig ner på stolarna och Karl gav dem deras biljetter. När det var gjort tittade han allvarligt på dem.

    Ni vet vad som hänt?

    "Det vi vet är att HMS Karlstad har sänkt den ryska fregatten Kedrov på internationellt vatten. Med tanke på den kalabalik som utbröt efter det att kapten Sten Hägglander och löjtnant Arvid Feldt sköt bort deras MiG-29: or förra året så kan man ju gissa vad en oprovocerad sänkning kommer att leda till."

    "Den var inte oprovocerad. Kedrov hade avfyrat två sjömålsrobotar mot ett Baltiskt fartyg som lyckats ta sig in på svenskt vatten. De bistods av en svensk fiskeskuta. Karlstad lyckades bekämpa den ena roboten, men den andra träffade och sänkte den svenska fiskebåten. Alla utom styrman dog. Både svensken och balten var inne på svenskt territorialvatten när sänkningen skedde och örlogskapten Bertil Stålhand handlade helt korrekt i