Det gör ont när hjärtat brister: En samling med texter om psykisk ohälsa, kärlek, livet och tystnad

Till min älskade mamma

Alla ord jag har i hjärtat är för små för att beskriva hur tacksam jag är över allt du varje dag gör. Denna bok tillägnar jag dig, mamma. För hade inte du funnits. Hade inte du trott på mig. Hade inte du älskat gränslöst, stort och mycket, hade den aldrig fått en möjlighet att skrivas.

Innehållsförteckning

Förord

Decemberfönster och ensamhet

När föralltid inte räcker

För jag är inte trasig nog

Säg att jag blir okej en dag

Ögonblick

Det gör ont

Alla säger att det är stress

Radera

Dåsiga ögon i väntan på sömn

Huvudet under vatten

Tredje hjulet

Saknar kom igen nu-känslan

Nyfallen snö och minnen som göms i byrålådan

Fasader

Min

Snälla någon

Alltid här, fast ändå inte

07.04

Hjärtskärande, vacker och äkta

Chans till lycka

Det kanske kommer med tiden

Sista gången

Vanor

Ett vackert mörker

När hjärtat kämpar tusenfalt för att

Vad gör vi med mitt jävla hjärta

Trasiga människor

Kärlek på låtsas

Kämparglöd och tid att gråta på

Kontroll

Ett dött september

Jag vill vara stark

Bära eller brista

Kommer jag att dö nu?

Det handlar om dig

Stannar i tryggheten och förlorar magi

Här har du mitt hjärta

Min dröm

Allt för att inte vara den som är så jävla trasig

Någon värd att störta för

Hur många ansikten har du, psykiska ohälsa?

Rädd

För kärlek som aldrig kan dö

Att leva med prestationsångest

Kan du bara säga att vi ska köra ändå

Kom och drick citronte

Aldrig har det känts så dåligt att vinna

Jag köper mig fri för 220 kr

Tiden läker sår

Det hon fick, men inte jag

Hur skriver man ens dagbok?

Att vara trasig med dig var okej tills det inte var det längre

Tårar eller vatten

När tomhet byts ut mot en famn

Att låta sig slås in av livet

Tacos

Salt på insidan

Precis just då

En sådan dag

Vem är jag?

Kullerstensgator och kärlek

Kära kurator

Livskarusell och sommar

Att minnas

Jag vill bara sova

Påminn mig om att man inte dör av att älska

Jag är ledsen men idag är bättre än igår

Själv men inte ensam

Kanske hörs vi igen, du och jag

Om författaren

Förord

Kära Josefine, tre år gammal som står med rufsigt hår och skrattar. Hade du orkat om jag berättade för dig hur mycket smärta du skulle behöva utstå? Hur många gånger du i frustration skulle sopa känslor under mattan för att vara stark. Kära Josefine, fjorton år gammal. Hade du orkat om jag berättade för dig hur du skulle behöva fortsätta hålla din egen hand ett tag till? Hur det kommer fortsätta att göra ont. Kära Josefine, sexton år gammal. Hade du orkat om jag berättade för dig att det bara kommer bli värre nu? Hur allting snart faller sönder och samman. Hur du kommer att låsa in dig i badrummet på nätterna och gråta. Hade du orkat Josefine, hade du verkligen orkat?

Kära Josefine, tjugo år gammal. Hade du trott mig om jag berättade att du skulle bli lycklig igen?

. . .

Hej vackra du. Jag vet inte vem du är och kanske kommer jag aldrig att veta det. Även om jag så hemskt gärna skulle vilja. Jag vet heller inte vad just du har gått igenom på din resa genom livet. Och dessutom vet varken du eller jag vad som väntar vid ditt nästa vägskäl. Jag har ingen aning om vilka strider du varje dag vaknar upp till eller vad som ger dig genuin glädje i vardagen. Jag har aldrig hört dig skratta och inte heller har jag fått se dig lysa upp när du pratar om något du verkligen älskar. Inte har jag torkat dina tårar och inte har jag stått bredvid dig när ditt hjärta gått i tusen bitar. Men trots att vi inte känner varandra du och jag, är vi mer lika än vad du tror. Vi kan nog enas ganska snabbt om att livet är ett rent helvete ibland. För både du och jag har varit där. Ståendes på våra bara knän och förtvivlat försökt plocka upp spillrorna av olyckliga känslor på hallgolvet. För både du och jag har stött på saker som vänt upp och ned på en värld vi trodde att vi kände till utan och innan. För både du och jag har gråtit flera nätter i sträck men dolt våra mörka ringar under ögonen med concealer. Allt för att slippa visa någon annan människa hur mycket insidan faktiskt värker.

I december 2015 började jag skriva en bok. En bok där mitt mål var att inte hålla tillbaka. Jag skulle skriva den som att ingen någonsin skulle läsa de texter den innehåller. Den skulle inkludera ångest, lycka och tårar. Kärlek och fasader. Psykisk ohälsa. Inga ord skulle kläs för att verka vackrare. En bok med målet att peka ut det fula i en vardag där allt verkar bra, fantastiskt och härligt. En bok som handlar om hur ont det gör när hjärtat brister. Idag håller du denna bok i din hand. Och vet du vad? Jag är livrädd. För denna bok är inte bara papper och vackra metaforer. Det är en inblick i det djupaste rummet i mitt hjärta. Och i och med denna bok, står dörren på glänt till allt det jag så länge hållit inlåst. Allt det där som jag ibland inte bara gömt för andra, utan även för mig själv. Och vet du varför jag gör detta? För att jag vill våga prata om känslor som så många känner igen sig i. Jag vill beröra andra men framförallt vill jag riva mina förbannade fasader. Fasader som länge hindrat mig från att leva ett liv där jag mår bra.

All min ångest, alla mina tårar, all min lycka och alla mina lärdomar speglas i olika typer av kapitel. En del av dem är kortare, andra är längre. Detta för att jag också vill att denna bok ger en rättvis bild av mitt sätt att skriva. En rättvis bild av min självterapi som oftast ger mig förståelse i det som är diffust. Men oavsett vilka kapitel du fastnar för, så kan jag lova dig att varenda centimeter av denna bok är skrämmande för mig att dela med mig av. För den som talar här, är den Josefine som ingen visste fanns men som alltid existerade tyst på insidan.

Jag vill påminna dig om att du aldrig är ensam. Jag vill påminna dig om att jag också vet hur ont det gör när hjärtat brister. Så, vad gör jag? Jag skriver en bok för alla oss som går sönder i tystnad.

Kram från Josefine Sidebäck 22 år gammal, som orkade

Decemberfönster och ensamhet

Jag vet inte vad som är värst. Att inte må bra eller att leva ett liv ingen vet någonting om. Har du också känt som att du inte riktigt är en del av världen utanför det frostiga decemberfönstret? Man sitter själv i en sprucken bubbla och tittar på när människor rör sig till och från sina jobb. Deras skratt ekar i det tomrum höstens löv lämnade efter sig när de föll till marken. Ångesten ligger som en tät imma kring hjärnans alla delar. Tusentals tankar. Om jag försvinner nu, är det någon som kommer att märka att jag är borta? Vem kommer ringa först och undra varför jag inte svarar? Kommer någon ens att ringa?

Ibland är det som att ingen har orken att lyssna tillräckligt noga för att höra ens rop på hjälp. Desperata skrik letar sig ut genom sprickorna i bubblan men ingen hör ändå. Kanske är det decemberfönstret som dämpar dem eller kanske överröstar andras människors skratt, ljudet av den där hjärtskärande rösten som är nära till gråt.

Ensamhet är sällan det vi människor vanligen definierar det för att vara. Det handlar liksom inte om att man sitter själv i ett rum på nitton kvadratmeter och avskiljs från världen av ett frostigt decemberfönster. Det handlar snarare om att man alltid känner sig ensam och instängd med en ångest som klättrar på skelettets alla delar, oavsett hur många människor som omger en för stunden. Det finns ett obehag i kroppen som skaver så mycket att maggropen dunkar. Ett obehag som får en att vilja skrika högre än vad man någonsin gjort, trots att man har tappat rösten. Man har tappat rösten för att man alldeles för länge har ropat på hjälp i en värld där ingen hör. I en värld där människor tror att man är som mest ensam när man sitter själv i soffan och kollar på film en söndagskväll. I en värld där människor tror att man är som mest ensam när man ligger i sängen mitt i natten och kämpar sig igenom ångestattacker. Om det vore så, skulle det vara lättare att ta sig ur ensamheten. Men det är ju inte så det funkar.

Det är inte när man sitter på huk hulkandes i duschen och gråter som man känner sig som mest ensam. När man drar fingrarna genom håret och skiter i om grannarna hör ens frustration. När man krampaktigt trycker ned naglarna i handflatorna så att det värker i hela kroppen. Det är inte när man bär tunga matkassar uppför isiga backar och önskar att någon kunde hjälpa. Det är inte när man dricker vin på tom mage för att bli full. För att slippa känna. Det är inte när man sitter över toalettstolen och försöker spy som man känner sig som mest ensam. Det är när man är hos vänner och de frågar en om man har färgat håret. Vad man har ätit till middag. Och man svarar ja. Jag har färgat håret. Jag har ätit spaghetti och köttfärssås till middag. Och de sedan frågar om man mår bra. Och man svarar ja fast man menar nej. Det är då man känner sig som mest ensam. Det är då man vill bli sedd. Det är då man skriker så högt man bara kan, trots att ingen hör. Det är då man går sönder.

Det är inte när man dricker kaffe framför Nyhetsmorgon och önskar att man ställde fram två kaffekoppar istället för en som man känner sig som mest ensam. Det är inte när man vaknar upp i en tom säng utan någon bredvid. När man inte känner någon hunger fast man inte ätit på flera dagar. Det är inte när man gråter så mycket att man tappar luften. Det är inte när man tittar ut genom det frostiga decemberfönstret och undrar om någon tänker på en. Det är inte när man funderar över om livet verkligen alltid ska vara såhär som man känner sig som mest ensam. Det är när man träffar sin familj en helg och de frågar vad man har gjort i veckan. Och man säger att man har hängt med vänner. Fastän man egentligen inte har gjort det - för att man sagt nej varje gång någon frågat om man vill hitta på något - det är då man känner sig som mest ensam. Det är då man går sönder. Igen.

Det är inte när man sitter i ett rum på nitton kvadratmeter med ett decemberfönster som skiljer en från en värld man inte längre är en del av som man känner sig som mest ensam. Det är när man hela tiden rasar samman på insidan i tystnad. Det är hjärtskärande, äkta och tillintetgörande ensamhet.

Är du också ensam?

. . .

Hur gör man då, när det blir såhär? Hur. fan. gör. man.

Det är svårt att ta sig ur ensamheten. För det handlar om så mycket mer än