Odjuret av Kaos: Vargflickan

Odjuret av Kaos

Historia.

Impressum

Historia.

är historian utspelar sig utspelar den sig stark, nästan kvävande lång. Detaljrik och riktigt självhäftande, man kan ana en viss markering av det förflutna det långsökta och dunkla medvetande när Sirowan spretade ut sina långa fingrar över altaret där skålen stod. Hans sammanbitna ansikte låg i djup dvala och skuggorna etsade sig längs den spetsiga och vackra näsan. Ögonen var djupblå och hade en viss glimt, när han strök ett vitt pulver över skålen. Det fräste till och han fann sig stapplande igen över den gudalika fanan i djupaste ylle vävd samman till ett träd. De djupbrun, guld lika fransarna dansade i den gyllene mörka natten. Sirowan tog tag i fanan och rykte till sig den ifrån de sammanflätade ek störarna som höll den som en ikon. Hans fingrar nästan etsade sig igenom tyget och han tog ett steg åt sidan. Han knyckte till och den ek som låg brun och broderad sjönk ihop till ett litet knyte i hans hand. Sirowan stoppade den innanför rocken och tog samtidigt fram en liten skinn-påse med ett gult pulver och strödde det över altaret. Det blåste ymnigt över den höga gräs kullen och träden där bakom dansade knakande i vinden. Sirowan vände sig mot en man med en yngling bredvid altaret, han slet ynglingen till sig som genast gav ut ett samman bitet, NEJ. Sirowan blixtrade snabbt till och körde in en dolk under hakan på ynglingen så att han spratt till och flög bakåt. En fackla räcktes fram till Sirowan som höll den framför den blodiga dolken. Ynglingen satt hukad på knä med sitt gyllene hår och spinkiga anlete. Nu brast den grove mannen bakom honom ut i ett skratt, han kluckade muntert och grovt så att Sirowan sparkade till ynglingen i bröstet, så att han föll bakåt. – Ja ta dig i akt, jag som din vän…behöver dig inte längre! Han grymtade på ett ålderdomligt vis och spelade med fingrarna över dolken, han ställde ner facklan vid altaret i hållaren på sidan och stänkte ner några droppar blod i skålen. – Jag tror att jag spelade över Sirowan! Sade ynglingen och knöt nävarna. – Bra, det får din käresta aldrig veta Sir. Alderdon, så res dig upp och bete dig som en man. Sade Sirowan och ryckte till ynglingen i kragen så att han föll framåt mot altaret.- Din ed! sade Sirowan och pressade ynglingen mot det graverade altaret. –sss..storm av valvet..hör mig nu jag sänker ej garden från min djupaste ånger, vik undan! Menade ynglingen på och sjönk ihop bredvid altaret, medans det började stiga rök ur skålen. Röd rök och rött skimmer, Sirowan drog sin dolk på nytt och högg Alderdon i hjärtat så att de tyngda ögonen flämtade chockat mot natthimlen. Det började blixtra och vinden åtog sig ännu starkare än förut. Sirowan vinkade till sig mannen bakom ynglingen som skrattat och nu tystnat. Han tystnade för att det var läge att göra det, inte för att han inte sett någon förblöda förut. Mannen räckte Sirowan skrinet och tog ett steg bakåt ifrån facklans sken. Hans ärrade ansikte såg på medans Sirowan klädde fram ett svart siden skynke och hängde i fanans plats. – Sådär Fergyson det var den allra sista av ätten Alderdon, han som talade med vinden. Sade han lyriskt och skrattade. Sirowan drog dolken ur bröstet på Alderdon och lade den på altaret. Sirowan tog upp skålen i blixtskenet och drack ur den och föll sedan ihop bredvid Alderdon. nu är det min tur att återuppstå. Kved han fram och krälade mot Alderdon och lade sig på honom. – Fergyson jag leder den nu! Kved han fram mot den grove mannen. Men det kan du glömma Sirowan. Svarade Fergyson och högg med sitt svärd mot Sirowans huvud och skiljde det ifrån kroppen. Huvudet rullade nerför kullen, medan Fergyson såg på – Det här ingick inte i vårt avtal, Sirowan den mörke. Fergyson föll samtidigt ihop och började gråta, tårar som aldrig någonsin nuddat deras land förut. – Han ingick förbund med sig själv….den oförskämde fega…nu är det min tur Sirowan! Fergyson reste sig mot svärdet och ställde sig upp – Jag svär vid drak- tronen att om dig någonsin befläckar vårt land ska jag skilja allt ifrån förbannelse och allt ifrån dig. Dig Sirowan. Skrek Fergyson och Kastades plötsligt omkull av en mörk gestalt, smärta rusade igenom hans kropp och han tuggade fradga. Gestalten gav inte vika utan etsade sig in i honom tills han slutade sprattla. – Fel, Fergyson svarade gestalten medans den försvann in i honom. – Det är inte drakens år utan mörkrets år Fergyson. (Korr.Alderdon Fergyson)

*

1. Se VOL 1.Odjuret av kaos staven

Prolog*

Året är 117 i den andra kalendern.

Snön låg som ett täcke och slog virvlar i luften och runt omkring drog vinande iskalla vindar igenom buskage och täta skogar. Solen låg blek bakom den tjocka snöfyllda luften och det var knappt den syntes alls. En ensam hare letade efter någonting att äta under tjälen. En korp fäktade hungrigt efter någonting att gömma sig bakom. Den vita pälsen gjorde haren uppmärksam på det mesta och den ville röra sig allt snabbare och snabbare. Volde stod beredd bakom trädtopparna och iakttog de båda djuren. Hans ansikte var slätt och den spetsiga näsan pekade åt väst. Ögonen var isande hårda och hade fått en blåaktig ton. Han visslade tyst för sig själv under sitt bruna hår. Tankarna for runt på den varg som han tvunget var ute efter. Eller var det denna varulv han hade fått i uppdrag att leta reda på? Volde visste naturligtvis inte och han behövde denna hare som bete. Volde lyfte staven och skickade iväg en tunn tråd av magi för att snärja djuret, vilket givetvis lyckades. Volde insåg att han kanske till och med borde springa fram och gjorde det. Hans kropp var täckt med har-päls och läder så att han skulle klara kylan bättre. Volde steg tillbaka i den meters djupa snön till skogsbrynet som var fullt av tallskog och granar. Efter stund torkade han av svetten ifrån pannan med sin ylle vante. Det var dags att slå läger för natten tänkte han. Klockan hade sedan länge passerat sju på kvällen och solen var på väg ner. Hans tankar for runt omkring sina vänner och det som senast skett för ett år sedan i Alderna. Frid hade börjat