Zimri: Tjänare och rebeller i Gudinnans rike

trädgården

1. Högtiden

Zimri Sin-Nachilum hade varit uppe sedan före gryningen och gjort Gudinnan redo för utfärd. Han var förste orakelpräst vid Suhus tempel, och det var hans ansvar att tvätta gudabilden grundligt med en tvättsvamp doppad i ricinolja. Därefter hade han och tempeltjänarna smörjt bildstoden med parfymerad olja och sminkat ögonen svarta och ögonlocken gröna. Ur kistan hade de plockat fram hennes smycken: ett diadem av silver och halsband av turkoser. Tjänarna hade tillverkat blomstergirlanger av gula liljor, som försiktigt lagts runt Livgiverskans hals. Gudinnans klädnad av finaste linne var nytvättad och slät. Den hade varsamt trätts över hennes bål och fästs baktill med kopparnålar. Slutligen hade de kört bärstänger genom hålen i gudabildens sockel och tagit plats, fyra man bakom och fyra man framför. Suhu var redo att lämna sin boning och bese sitt folk.

De öppnade tempelportarna och bländades av det skarpa ljus som mötte dem. De hörde jublet stiga; folket tog emot Himladrottningen med hurrarop och drillar. Zimri fylldes av glädje. Hela byn, ja alla i trakten hade samlats. De hade renat sig och borstat smutsen från sina kläder. De hade sopat bygatan inför Gudinnans ankomst och när Hon bars nedför trappan kastades blommor i luften. Folket gladde sig över att hon trädde fram, att översvämningens tid hade kommit, att vattnet skulle flöda genom floder och kanaler. Bärarna skred längs bygatan genom folkmassans två led och vid dess ände tog de upp hymnen Dina rika frukter. Byborna stämde in och de tjänare som inte bar blåste i basuner och slog taktfast på sistror. Mitt i all fröjd fanns en stämning av allvar och högtid.

Processionen fortsatte ut från byn och ut på åkrarna. Solen var ännu inte så het och fälten lyste i mjuka kulörer av ljusgrönt, brunt och gult. Alla bönder var måna om att Den stora modern skulle passera just deras fält, så processionen hade lång väg att gå. Zimri mindes att svetten strömmat nedför hans panna vid slutet av förra årets vandring – ett litet offer han gett med glädje. Vart Suhu än kom gav hon liv och fruktbarhet: jorden skulle blomstra, boskapen föröka sig och kvinnorna välsignas med ny livsfrukt. Torkan, som de uthärdat så länge, hade slutligen vikit undan. Zimri sjöng av sitt hjärtas hela kraft och lovprisade översvämningen och det nya livet.

När de återvände till byn flera timmar senare var de törstiga och mycket varma. De mottogs med höga bronsbägare fyllda med friskt vatten. De kvinnliga överhuvudena för byns släkter hade ordnat med festmåltiden till gudinnan, och borden stod framdukade med rågade fat framför hennes tempel. I luften dröjde doften av grillat lamm. Först väntade en symbolisk måltid, då Suhu smakade på alla rätter, och därefter skulle folket stilla sin hunger.

Men allt var inte som det skulle. Zimri upptäckte två soldater på tempeltrappan, klädda i elitgardets blå höftskynke och med långa krusiga skägg. Med händerna vilande på skaften till sina svärd betraktade de processionen utan att röra en min. De koncentrerade sig på Zimri och tycktes vänta på honom. Varför var de här? De brukade sällan synas utanför guvernörens borg. Så fort Zimri och tempeltjänarna satt ned Gudinnan på marken kom soldaterna fram till honom.

– Är ni Zimri av familjen Sin-Nachilum, son till Diala?

Soldaten räckte fram en lertavla.

– Här är en order om att inställa er i Stängda staden. Vi ska eskortera er dit.

Zimri försökte vinna tid.

– Vi firar översvämningens årstidshögtid här. Låt mig bara hjälpa Gudinnan att äta och dela måltiden med sitt folk, så ska jag byta om och…

– Det behövs inte. Följ oss nu, genast!

Folket omkring dem protesterade, men den andre soldaten sa med hög röst:

– Det är bäst för er själv att ni lyder! Det är på guvernörens order!

De båda männen tog tag i Zimris armar och förde honom till sina hästar som de ställt vid templets baksida. Tempeltjänarna och byborna följde dem och alla var mycket upprörda och bad soldaterna att släppa Zimri.

– Ta inte i mig! Jag är ingen brottsling.

De släppte honom framför en åsna. Han satt upp, vände sig till folkmassan och lovade dem att snart komma tillbaka. Zimris kolleger sa att de skulle följa honom; de tänkte vänta utanför Stängda stadens portar.

– Vad är det jag gjort?

Frågan fick inget svar. Soldaterna satt tysta och allvarsamma på hästryggarna. De kom snart upp på huvudvägen in till Sippar, staden med de hundra portarna, staden Zimri älskade så mycket, staden där han vuxit upp. De red på led med Zimri i mitten. Ett stenkast bakom dem följde de åtta tempeltjänarna, hans vänner, till fots. De passerade fält efter fält med rika odlingar, kantade av popplar och dadelpalmer. De enkla bönderna hölls ute på fälten. Vattnet blänkte i diken och bevattningskanaler. Vadarna ropade nerifrån strandbrinken. Han såg ut över den breda floden där båtar av olika storlekar rörde sig. Det var livlig trafik som vanligt.

Zimri fylldes av onda aningar. Han svettades. Han sneglade på de båda soldaterna. De var kraftiga män, tränade för strid. Om han försökte rymma skulle de fånga och misshandla honom med en gång. Det var lönlöst att fly. Vad hade han gjort? Han hade sett personer från sin omgivning hämtas av elitgardet och de hade inte kommit tillbaka. Och han hade hört om många fler, även präster och ämbetsmän som han själv, som drabbats av hårda straff för mindre försummelser. Som bypräst hade Zimri ingen högre befattning, men hans ätt, Sin-Nachilum, hörde till Sippars mäktigaste. Zimris mor var en av översteprästerna vid Modergudinnans tempel i Sippar. Kanske hade familjen råkat i onåd och skulle straffas. Under Härskarinnan Samarapi II:s regering hade gudarna kommit med nya, hårdare lagar. Numera kunde inte ämbetsmannaätterna förvänta sig samma förmåner som förr. Många ämbetsmän hade funnits skyldiga till misskötsel av sina sysslor. Tjogtals hade förnedrats och fråntagits sina titlar, dömts att bli tjänare eller slavar. Andra hade straffats med tio, tjugo eller fyrtio piskrapp, vilket inte alla överlevde. Några hade flåtts levande och spetsats på pålar utanför stadsmurarna. Hade ett fel begåtts kunde hela släkter fråntas sina egendomar och hamna i vanära.

I de dömda ämbetsmännens ställe hade män och kvinnor från de underkuvade folken kommit. Härskarinnan hade upphöjt utländska ätter och gett dem prästtitlar, i synnerhet beriska kvinnor och män, mot eder om att tjäna landet väl. Zimri hade hört att Härskarinnans kunskapare fanns i varje stadsdel och varje litet samhälle, människor som angav maktens kritiker.

Samtidigt kände han sig ganska förvissad om att hans egen ätt inte begick några misstag. De var lojala mot Härskarinnan och hennes systerson, guvernören Nishikug Bet-Ashulla. Kanske hade Zimri anklagats för ett brott, som egentligen begåtts av någon annan? Det kunde vara ett misstag som med lite tur kunde redas ut. Hans mor Diala kände Nishikug och vid ett tillfälle hade han gjort dem den stora äran att besöka deras hem. Hon skulle vädja till Nishikug och ställa allt till rätta.

De hade kommit till flodkanten och fick sitta av. Där väntade en av de många små båtar som förde folk över vattnet. Den här var stor nog att ta de tre riddjuren och sköttes av en bred färjkarl med bara ben och fötter. Zimri såg sig nervöst om och upptäckte att tempeltjänarna också fått tag i en båt, vilket gjorde honom lite lugnare. De hade lovat att föra bud till hans familj.

Zimri kände doften av flodvattnet och drog sig till minnes flodhästjakten. Så rädd hade han aldrig varit, inte ens nu. Det var ett slags initiationsrit, helt frivillig, vid slutet av hans militärträning. Han och kamraterna från stridsvagnsskvadronen hade svurit att de skulle fälla en flodhäst. Zimri hade stått i fören på en av de små vassbåtar de byggt. Det hade varit i gryningen: Mörkret hade sakta skingrats och dimslöjor dragit fram över vattenspegeln. Vassen hade varit manshög och bildat tjocka ruggar. Där inifrån hade han hört teke-fåglarnas kvitter. Båten hade legat stilla. I sin hand hade han hållit den tunga harpunen, som det gällde att slunga så fort flodhästen visade sig. Det var inte ovanligt att en eller ett par av jägarna själva strök med vid flodhästjakt; han hade hört fruktansvärda berättelser. En gång hade han sett en krokodil försöka snappa åt sig en flodhästunge och blivit varse hur flodhästmamman kört sin bete rakt igenom krokodilens kropp. Inget djur var så ohyggligt starkt som flodhästen.

Rätt som det var hade Betem gett tecken – han hade siktat en flodhäst! Den hade legat djupt i vattnet så att man bara såg den mjuka ryggtavlan. Det hade varit över ett pilskott dit. Långsamt, utan att göra ett ljud, hade båtarna satts i rörelse. Det var tre personer i varje båt; kamraten i aktern rodde med en lång paddel. De tog sig fram på rad, så att de skulle märkas mindre. Först när de kommit nära nog tog paddlarna sats och båtarna sköt ut i solfjäder, så att kastarna kunde anfalla samordnat.

Harpunen hade skakat i Zimris arm då han såg flodhästen lyfta sitt gigantiska huvud och stirra på honom med små vredgade ögon, samtidigt som Zimri försökte hålla tillbaka impulsen att kasta för tidigt. Den första harpunen kom från Haifars båt och föll i vattnet. I samma stund som flodhästen dök hade Zimri slungat sin harpun in i flodhästens sida, och han hade uppfattat att två andra harpuner kastats. Linan löpte ut med ett svirrande och Zimri hoppade undan för att inte dras ned då den spändes. Två harpuner hade fastnat i flodhästen och deras vassbåtar drogs bort av den, medan andremannen försökte kasta fler mot besten. Det blev en lång kamp, där den andra båten kantrade och alla hamnade i vattnet. Men de andra båtarna hade kommit ikapp och man lyckades sätta flera harpuner i flodhästen, tills den förlorat så mycket kraft att de kunde dra den till sig och göra slut på den med fler spjut. De hade besegrat odjuret men Zimri skulle aldrig glömma hur skräckslagen han varit den dagen.

När soldaterna och Zimri nått kajen tog de trapporna upp till den övre porten. Tullarna släppte igenom dem med en gång. Det var mycket folk i rörelse på den larmande basargatan innanför porten. En närgången försäljare stack fram ett ländkläde av antilopskinn framför den ena soldaten och propsade på att han skulle känna på kvaliteten. Mannen föstes bryskt åt sidan, och soldaterna kopplade grepp om Zimris armar. De banade sig väg förbi stånd översållade av läderarbeten: väskor, fodral och etuier till alla tänkbara ändamål. Zimri kände vägen till Stängda staden väl även om han aldrig varit därinne. De skulle gå förbi kvarteret där man sålde fjäderfä och därefter färgarnas gata; det var inte långt.

Under vandringen såg Zimri ned på sina fötter och samlade sig till en bön. Han ville inte tänka på vilka plågor soldaterna kunde utsätta honom för. Han bad Gudinnan att bevara honom och att hålla sin skyddande hand över honom. Om hans ätt begått något fel bad han Suhu om tillgivelse. Zimri insåg att ingen var utan fel och bad att bli renad. Han lovade fördubbla sina ansträngningar i Himladrottningens tjänst.

Snart hade de nått fram till palatsets imponerade västra ingång. En mycket bred trappa ledde upp till den kulle, på vilken Stängda staden var byggd. Där, i stadens nordöstra hörn, fanns guvernörens borg, flera ämbetsbyggnader och stadens garnison. Det var bara militärer och ämbetsmän ur guvernörens administration som hade tillträde. Zimri gick mellan soldaterna och kom till den stängda porten, som var flankerad av tjurstatyer och prydd med Härskarinnans härskarsymboler: piskan och oket. Han tänkte: Går jag in här, får ingen se mig igen. Porten öppnades och soldaterna hälsade på vakterna. Zimri leddes över tröskeln.

2. Guvernörens uppdrag

De gick under ett valv och korsade sedan en vid, stenlagd innergård. Det var mycket hett och stenen lyste så vit att Zimri fick kisa. Några män ur elitgardet höll på att öva spjutkastning mot ett par uppställda dockor, och det klang till när metall slog mot sten vid missarna. På andra sidan fanns ännu en stor port, på båda sidor omgiven av statyer, föreställande mytiska, bevingade lejon.

När de visats in genom den kom de till en rymlig förhall, vars väggar var smyckade med reliefer i starka färger. Relieferna framställde Samarapi I:s segerrika fälttåg mot tangeserna, vilket låg två mansåldrar tillbaka i tiden. Den norra väggen var den mest spektakulära, där Zimris eget folk, ebrerna, anföll tangesernas högt belägna huvudstad Tebel. På bilden syntes en stor mängd ebriska soldater, somliga mycket stora och andra mycket små, alla i färd med att storma staden. De klättrade uppför resta stegar eller närmade sig i led bakom pilskydd. Täckta vagnar med murbräckor sköts fram. På nästa vägg syntes en bergssluttning fylld av stiliserade cedrar och döda tangesiska soldater. Den tangesiska kungen Tamritu hade fångats och hans avskurna huvud låg på marken. Intill väggreliefen hade Härskarinnan Samarapi I låtit skriva: Jag drog in i Tebel, tangesernas juvel, som furstinna. Jag gick stolt runt i palatset, deras kungliga residens. Stadens kraftiga murar, byggda av massiv sten från bergen, krossade jag likt en kruka med svärd och hackor och jag jämnade dem med marken. Jag öppnade deras kornbodar och förrådsrum och lät mina soldater äta deras rika förråd, som var utan tal. Jag gick ned i deras dolda källare och hela den ebriska hären drack det söta vinet direkt ur skinnsäckarna som vore det vatten ur floden.

Zimri visste att de ambassadörer och utländska sändebud som besökte staden fördes denna väg. Målningarnas budskap var riktat till dem: Härskarinnans här var oövervinnerlig.

Så steg de slutligen in i audienssalen, vars väggar var täckta av blåglaserade keramikplattor. Vid dess bortre ända satt Nishikug, guvernör över den rika staden Sippar, på en hög tron, klädd med elfenben och safirer. Zimri steg fram och kastade sig raklång på mattan framför honom.

– Jag hälsar er, höge prins av härskarätten!

Det var en artighetsfras, för även om Nishikug tillhörde Härskarinnans ätt Bet-Ashulla, var han ingen prins och hade ingen chans att ärva tronen. Zimri kände sitt hjärta slå mot golvet. Måtte han inte straffas! Måtte hans familj skonas! Han lyfte hakan och sneglade upp mot guvernören, som såg jättelik ut från det perspektivet. Nishikugs blick var hänsynslös och arrogant, ögonen svärtade. Det breda, maskulina skägget var välansat, håret långt och krusigt. Han bar en hög, kägelformad mitra av karmosinrött tyg. På den muskulösa överkroppen hade han en kortärmad tunika, med blommönstrade bårder i smaragdgrönt och gult, och över den ett höftskynke med långa fransar som svepts om honom i flera varv. I det breda midjebältet var satt två dolkar. Överallt var han smyckad med guld: i öronen, runt överarmarna, vristerna, fingrarna. Han glänste av rikedom och makt.

– Res er och träd fram, yngling av prästståndet! Det har talats mycket om er och äntligen får jag träffa er personligen. Jag ämnar låta er få ett viktigt uppdrag.

Zimri reste sig försiktigt och blodet hettade i hans ansikte av förvirring och lättnad. Han skulle kanske alls inte straffas! Nishikug fortsatte högdraget:

– Här i floddalen är allt som det ska vara, här upprätthålls lagen och landet är rikt och bördigt. Men ute i de fjärran provinserna har inte vår överlägsna kultur och organisation slagit rot. Där för ämbetsmän och soldater en kamp för att skipa rätt och skapa ordning. För närvarande gäller det särskilt provinsen Tawat, där ett mindre uppror brutit ut. Jag ämnar sända er till staden Ugat och tjänstgöra där som orakelpräst vid Shabus tempel. Ni ska vara mina ögon och öron! Ert uppdrag är att rapportera om stämningen i staden och allt som händer i provinsen.

Vi som tillhör de Upphöjda släkterna måste hålla ihop, för det finns ständigt element i landet som vill beröva oss vår välförtjänta ställning. Er familj hör till de ledande här i staden, och jag har redan talat med er mor om mina planer. Hon har uttalat sitt gillande och lovat att ni ska göra ert yppersta. Tack, det var allt! Detaljerna sätter min vesir Orakan in er i.

Zimri andades ut och bugade djupt för Nishikug tre gånger, medan han långsamt drog sig tillbaka. Det gjorde ont när han svalde och han var på vippen att börja gråta. Han fylldes av en våg av lättnad. Då han vände sig om såg han Nishikugs vesir Orakan, en reslig man i dyrbar klädnad av finaste linne, med en långsjal i klargult rombmönster som hade kastats över vänstra axeln och som täckte hela ryggen. Han gav Zimri en kort, bedömande blick och visade med handen mot ett sidorum. När Zimri passerade honom kände han en stark doft av parfymerad salva. Mannen doftade nardus.

Sidorummet var mer intimt. Golvet var täckt av vävda mattor och väggarna, som smyckats med målade vinrankor, täcktes delvis av tjocka draperier. På ett lågt bord stod en prunkande blomsteruppsättning och smårätter i gröna skålar. En slav höll på att hälla upp vin i glaserade krus. Med en bugning räckte Orakan ett åt Zimri.

– Slå er ned! sa Orakan med sirlig röst. Varsågod, ta bara för er.

– Jag är mycket tacksam …

– Ja, tänk att guvernören valde just er. Hundratals andra hade velat få det här uppdraget!

Orakan log och tog till sig några vindruvor. Rörelsen fick hans tunga örhängen av guld och karneol att svänga.

– Ni måtte vara gudarnas gunstling. Guvernören är mycket mån om att få reda på allt om tillståndet i provinsen Tawat. Han kommer att belöna er och er familj rikligen – om ni lyckas. Han lovade er mor att familjen skulle få dadelplantager i byarna Zuht, Kefala och Irban motsvarande en areal om trettiofem teir. Själv kan ni tjäna mellan 300 och 500 shekel silver, beroende på hur väl ni utför uppdraget.

Zimri bugade till tack; det var en riklig summa.

Orakan gick vidare med detaljerna i uppdraget. Tawat låg i det ebriska rikets utkanter, i nordost, och det skulle ta en månad att färdas dit. Nishikug skulle skicka med Zimri två män som vägvisare. Till att börja med kunde de färdas norrut på floden, men från och med staden Dalek fick de rida.

Upproret som drabbat provinsens östra delar hade brutit ut för över ett år sedan. Härskarinnan hade redan skickat dit en arméavdelning, och sedan dess hade inte mycket rapporterats. Samarapi II hade varit förtegen, och de andra medlemmarna i härskardynastin Bet-Ashulla, däribland Nishikug själv, hade inget fått veta. Det tydde på att hären lidit nederlag. Nu ville Nishikug själv förvissa sig om läget i landsändan.

– Ni får med er brevduvor som har präglats att hitta hem till Sippar. Med dem ska ni meddela er regelbundet! Ni ska besöka den militära förläggningen i staden och ta reda på hur stor styrkan är och vilken beväpning den har. Genom er ställning som präst i Ugat kommer ni att få möjlighet att resa runt bland de omkringliggande byarna. Då kan ni utröna stämningen bland ortsbefolkningen, som är uraker, och ta temperaturen på deras missnöje. Översteprästen vid templet i Ugat är underrättad och väntar er. Tjänstgöringen varar ett halvår, men kan komma att förlängas. Med brevduvorna kan bara korta meddelanden skickas, men ni ska också sammanställa längre rapporter varje vecka.

Zimri bugade på nytt som tecken på att han förstått. Han sa:

– Det verkar inte troligt att jag kommer att kunna sända rapporter så tätt, med tanke på hur avlägsen provinsen Tawat är.

– Soldaterna avlöser varandra med jämna mellanrum och det finns handelsmän som reser dit. Ni får skicka med dem brev så ofta det går. Ni kommer också att få en signetring med Nishikugs ämbetssigill. Det öppnar många dörrar. När ni visar upp den kommer soldater och tempelpersonal att bistå er.

– Varför har guvernören valt mig?

– Det var oraklet. Jag hade hört mig för hos överste Nekar. Han gav mig några namn på män som utmärkt sig under militärutbildningen. Nekar sa att ni är en djärv och säker stridsvagnskämpe. Nishikug bad prästerna skåda i en invigd kalvs lever, och ni valdes. Gudarna vill ha er!

De reste sig för att gå. Innan de skildes åt sa Orakan att han höll på att ordna med resan. Zimri skulle vara beredd att åka inom några dagar. Orakan skulle skicka bud med ytterligare detaljer till Zimris familj. Prästtjänsten i byn behövde han inte bekymra sig om; det skulle ordnas med en ersättare.

En slav visade ut Zimri. Han hade trott att han skulle ägna sitt liv åt att tjäna Suhu i bytemplet, möjligen avancera till huvudtemplet i staden, men aldrig hade han trott att han skulle skickas iväg på spionuppdrag till en fjärran landsända. Han kände sig som en bolli högre makters händer. Allt jag kan göra, tänkte han, är att acceptera mitt öde och be Gudinnan om beskydd. Hon kan avvärja varje fara och se till att jag kommer hem med hälsan i behåll. Det handlade förresten inte bara om honom själv – uppdraget skulle sprida ära över hans ätt, bara det lyckades. Det var en möjlighet att stärka banden mellan släkterna Sin-Nachilum och Bet-Ashulla. Och vem skulle inte glädjas över det? Hela rikets invånare ville ha goda relationer med familjedynastin Bet-Ashulla.

Medan han på nytt korsade den öppna innergården vandrade hans tankar till guvernören, Nishikug. Zimri hade imponerats av hans gestalt, och hans högstämda sätt att tala. Nishikug hade styrt provinsen Sippar i sex år, och var Härskarinnans systerson. Han hade haft en kort militär bana och belönats för sin insats med många lantegendomar i det fjärran Umbien, där han odlade vin och dadlar. Under sin tid som guvernör i Sippar hade han gjort sig känd för att ha hårda nypor och driva in skatterna nitiskt. Han hade motsatt sig Suhutemplets traditionella fiskerätt norr om staden och med hjälp av köpta lagmän tillskansat sig hälften av inkomsterna från den. Han hade förstärkt stadsborgen: höjt murarna, byggt om portarna och ökat manskapet. Det var allmänt känt att höll sig med spioner och att de som kritiserade honom fängslades om nätterna. Ändå var han omtyckt i somliga läger: Han slaktade oxar i stor mängd till stadsborna vid nyårsfesten och hade låtit muddra hägerkanalen, som förde vatten långt inåt landet, så att gårdarna där på nytt kunde blomstra. Han hade låtit plantera plataner och akacior.

Under stor del av året befann han sig vid hovet i Kisch, men han höll också många storslagna fester i sitt palats, De blå salarna. Där samlade han många representanter från ätten Bet-Ashulla, och dessutom höga militärer och tempelpräster. Zimris mor Diala hade varit där, vid ett flertal gånger. Hon var lojal mot Nishikug, men kunde inom hemmets fyra väggar beklaga Suhutemplets minskade makt. När Nishikug färdades genom staden var det i regel i bärstol, omgiven av sitt garde, eller någon gång i silversmyckad stridsvagn efter vita hästar. Då förväntades alla stadsbor stanna upp och buga djupt inför överheten.

Slaven släppte ut Zimri genom Stängda stadens port med en djup bugning. Zimri stod en stund villrådig uppe på trappavsatsen. Men så fick han se att tre av hans vänner satt och väntade på honom vid trappans fot. Han skyndade ned.

– Medu! Josafal! Netamu! Här är jag!

– Zimri!

De mottog honom med omfamningar och frågade hur det var med honom, vad som hade hänt. Zimri gjorde en kort sammanfattning.

– Jag har träffat självaste Nishikug, guvernören. Jag har fått ett stort uppdrag ur hans hand!

Vännerna lyckönskade honom och sa att de oroat sig för hans skull. Några av dem hade varit hemma hos hans familj och berättat vad som skett, och de hade lovat skicka en tjänare att vänta på honom. Men allt tycktes ju ha gått bra; de hade befarat att han skulle fängslas. Gudinnan var honom nådig!

De letade upp en taverna där de kunde söka skydd för solen och få sig en kruka öl. Zimri kände sig omtumlad och outsägligt törstig. Han drack i djupa klunkar och berättade i rask takt vad som hänt alltsedan soldaterna kommit och fram tills han visats ut från palatset. Hans vänner rycktes med av spänningen och började spekulera vilt om vad som hänt i Tawat och vad han skulle möta för faror. De beklagade att han inte skulle stanna kvar vid bytemplet där de utfört så många offer och ritualer tillsammans. Han skulle lämna ett tomrum efter sig.

– Vi kommer att sakna dig.

– Ja, mitt liv har plötsligt fått en helt annan riktning.

Medan de pratade vidare växte en insikt fram hos Zimri. Han slogs av tanken att han alls inte valts ut av oraklet. Nej, han kände sig säker på att det var Nishikug och Orakan som utsett honom på egen hand. Orsaken var det som hänt för två år sedan, då han bara varit biträdande orakelpräst, vid ett av Sippars mindre tempel.

Det var under försoningshögtiden. Under denna tid klädde folk sig i säckväv, smorde sig i ansiktet med aska och fastade. De bad gudarna, i synnerhet Den stora Modern, om förlåtelse för årets synder. Vid försoningshögtidens höjdpunkt vallfärdade folket till templen för att bikta sig. Prästerliga skrivare skrev ned synderna på lertavlor. Efter en reningsritual, där syndarna tvättade sig i flodens, gudinnans dotters, vatten, krossades tavlorna mot försoningsaltaret. Därefter var alla synder förlåtna, och folket kunde på nytt hysa förhoppning om ett drägligt liv i dödsriket.

Vid försoningsdagens afton hade Zimri sett sin överordnade, en offerpräst vid namn Osi, be till Gudinnan och skriva ned sina synder på en tavla. Men innan han var klar hade han blivit avbruten av en rik köpman som kommit för att offra. Zimri hade lämnats ensam kvar i rummet. Och även om han visste det var orätt hade han gått fram och läst på tavlan. Han hade inte kunnat tänka sig att det skulle vara annat än småsynder men Osi hade åtskilligt på sitt samvete. Han bad om tillgift för att ha försnillat ansenliga rikedomar från templet och även i övrigt berikat sig själv och sin familj. Om det bara hade rört sig om enstaka matvaror hade Zimri säkert inte reagerat, men här handlade det om föremål i guld och silver, dyra handelsvaror och till och med jordegendomar. Osi hade misskött sitt arbete och berövat templet betydande gåvor. Han hade besudlat hela prästkåren och vanärat gudarna.

Det var mer än vad Zimri förmådde bära inom sig. Efter en tids vånda hade Zimri anförtrott en överordnad inom tempeladministrationen, överstepräst Kalmut, vad han läst. Denne hade tackat Zimri och försäkrat att han gjort det rätta. Zimri skulle bli befordrad. Hädanefter skulle han förestå ett tempel i en välmående by i Sippars närområde.

Nästa dag var Osi försvunnen och ingen visste vart han tagit vägen. Zimri inställde sig till sin nya tjänst i byn och träffade inte sina gamla kolleger på ett tag. När det gått ett par veckor fick han av en slump veta att Osis hus stod tomt och övergivet. Hela hans familj hade flytt staden, men grannarna visste inte vart.

3. Festen

Zimri kom hem först när mörkret börjat falla. Hans familj bodde i ett rymligt hus i två våningar, med trädgård och tjänstebostäder, i de bättre kvarteren nära Lejonporten. När han kom in på gården hörde han musik; det var en hel liten orkester. Oljelampor hängde i buskarna och träden, och det doftade av grillat kött. Vid ingången till huset brann tända fyrfat. Hans moder Diala väntade honom där, sminkad och klädd i högtidsdräkt, på en vackert målad taburett.

– Min son! Jag har hört vad som hänt dig, att du förärats ett uppdrag av Nishikug, vår ledare. Jag har samlat familjen; ikväll har vi fest! Låt oss dansa och sjunga till långt in på natten. Låt grannarna höra att vi har anledning att fira.

– Jag tror att uppdraget ska vara lite hemligt.

– Ingen fara! Jag har bara bjudit de närmsta. Det kommer inte att spridas.

Zimri följde med in. Det slösades med ljuskällor; lågor brann överallt. Rökelsen fyllde huset med väldoft. Till och med slavarna bar vitt linne. Alla var där och det var mycket varmt.

Diala ledde fram honom till den del av salen där husaltaret fanns. När släktingarna fick se Zimri ropade de hans namn och hurrade. Diala påkallade uppmärksamhet och festdeltagarna tystnade. Dialas hållning var som alltid mycket rak, stolt. Hakan hölls högt och hon hade ett triumfatoriskt uttryck på sina läppar. Långsjalen av högsta kvalitet hade virats om henne på det ebriska sätt som lämnar höger arm helt fri, medan vänsterarmen vilar i ett stort veck. Hennes svarta, glänsande hårsvall hölls på plats av ett diadem av silver, prytt med turkoser.

Diala förklarade att festen hölls för att guvernören gett Zimri ett stort uppdrag; han skulle resa till den avlägsna provinsen Tawat! Hon hade samlat dem alla för att de skulle få önska Zimri lycklig resa och för att fira den ära uppdraget innebar.

Hon böjde sig fram och offrade blommor och dyrbara snäckor till Sin-Nachilum-ättens mytiske grundare Ensaba. Det var en klumpigt skulpterad statyett i svart sten, nedslipad av seklers användning, föreställande en åldrad gumma. Diala bad om Ensabas och Gudinnans beskydd för sin son Zimri och för hela ätten Sin-Nachilum. Hon bad att de skulle välsigna deras fest och göra den till en glädjehögtid. Därefter reste hon sig i sin fulla längd och sa:

– Låt