Discover millions of ebooks, audiobooks, and so much more with a free trial

Only $11.99/month after trial. Cancel anytime.

Gränsfarare: Noveller som rör sig genom tid och rum
Gränsfarare: Noveller som rör sig genom tid och rum
Gränsfarare: Noveller som rör sig genom tid och rum
Ebook155 pages2 hours

Gränsfarare: Noveller som rör sig genom tid och rum

Rating: 0 out of 5 stars

()

Read preview

About this ebook

Denna samling noveller består av samhällsnära berättande från skilda miljöer, dess dramatik och problematik. Samtidigt rör sig på en annan nivå en underliggande berättelse. En tidsskildring om ett söndervittrande industrisamhälle där orosmolnen hopar sig då det inte längre är i takt med utvecklingen. Det är en berättelse som börjar en fridfull dag på stranden med ett annalkande mysterium och slutar i stormens öga i novellen “Fyrtornet”. Ett nytt samhälle, det digitala, visar sig på andra sidan. Som i alla tider när dylika omvandlingar har skett har motorerna varit en kombination av nya teknologier och människor som har visat vägen. Det är de som är gränsfararna. De som i humanistisk anda visar orättvisorna i det gamla och också fungerar som arkitekter för det nya, i stort och i smått.   


I mobergsk anda, men med nya perspektiv, får vi träffa Emmy som i unga år drabbades av en grov oförrätt och de normer som då rådde tvingade henne till lidande tystnad. Så en dag kommer hon tillbaks till där allt en gång började. Eller Zoe som trots unikt hög kompetens helt i enlighet med välfärdsstatens normer placeras att städa golv på deltid på grund av sitt ursprung, men bryter sig ur denna fångenskap. Eller den tidlösa kampen mellan humanism och religiösa dogmer där den senare allt för ofta utvecklas till ett monster. Eller hur män med makt, för det är oftast män, står maktlösa när förändringens vindar far, men de fortsätter ändå att slåss under blodstänk som Don Quijote mot väderkvarn efter väderkvarn. Detta är några av de perspektiv som gömmer sig i denna novellsamling.


Den börjar på stranden i en dag fylld med hopp och slutar i ett fyrtorn och ett nödvändigt uppbrott. Detta är noveller som vägleder till personlig utveckling.

LanguageSvenska
Release dateMay 2, 2016
ISBN9789188289018
Gränsfarare: Noveller som rör sig genom tid och rum

Related to Gränsfarare

Related ebooks

Reviews for Gränsfarare

Rating: 0 out of 5 stars
0 ratings

0 ratings0 reviews

What did you think?

Tap to rate

Review must be at least 10 words

    Book preview

    Gränsfarare - LarsGöran Boström

    fyrtornet

    förord

    Dess namn är den allmänna meningen. Den upprätthålls med vördnad. Den upplöser alla problem. Vissa anser att det är guds röst som talar, skriver Mark Twain med sin spetsiga penna. I denna samling noveller undersöker jag vilka uttryck dessa tidlösa ord kan ge. Så förbered Er på en svindlande resa genom tid och rum för att kasta ljus på en kamp som alltid är fast förankrad kring sitt eget nav. Den snurrar runt runt som en gigantisk karusell men kommer ingenstans någonsin. Det är således inte den allmänna meningen som här är ljuset, alltså det fyrtorn som vägleder och driver historierna vidare. Istället är det rebeller eller gränsfarare om man så vill, och deras envisa ofta bittra kamp för upprättelse och utveckling i frihetens namn. Detta är en ädel konstart för den inger hopp. Ett flertal kända historiska röster liksom okända människor påminner i dessa noveller om denna kraft och att historien ofta återkommer i nutid ges här slående bevis. Alla begränsande gränser finns till för att passeras. Det är gränsfararnas devis.

    saltsmak

    Saltsmak smyger vid Östra Strands piskande vågor. En sträng av magi vibrerar i den kaotiska atmosfären. Stegen bär med lätthet framåt. En känsla av oövervinnelighet överrumplar vilket egentligen är märkligt. För maktlösheten för bara någon dag sedan är som bortblåst. Det som borde vara övergivenhet är en ny början. Det var så jag såg det.

    Hunden som rusar längs stranden jagandes fiskmåsar som har svårt att lyfta på grund av den kraftiga snålblåsten. Han flämtar men ger inte upp. När han kommer alltför nära stannar han av och låter måsen fly undan. Medan han med sitt gälla skall galopperar vidare längs strandlinjen. Magins vibreringar ökar i styrka. Något är på upphällning.

    Stranden brukar vara överfull med människor vid den här tiden på året, men i stormens öga står endast en ensam badare med vatten upp till midjan. Längre ut styr en fiskebåt ut på öppet hav.

    Jag har bara kommit några hundra meter längs stranden. Alla de sju kilometrarna sand ligger framför mig. Som vanligt har jag ignorerat skylten som säger att hundar inte får vara på stranden vid den här tiden på året. För saltsmaken är en beroendeframkallande drog för både hunden och mig.

    Vi fortsätter framåt och möter en äldre dam också hon med hund. Utanför stranden vill han alltid gå fram och hälsa, men inte här. Hunden rusar bara vidare jagandes vågor med måsarna skriande från ovan. De har alla lyckats lyfta och stiger mot skyn.

    Badaren är huttrande på väg upp igen när vi passerar. Han har övervunnit naturens krafter. Till dessa stålmänniskor hör inte jag.

    Det kan inte bara vara de fria nejderna som väcker känslan. Inte heller att blåsten tillfälligt sopar bort spåren av det förflutna. Istället för hopplöshetens mörker breder där vid strandlinjen möjligheternas horisont ut sig. Det är en märklig upprymdhet. Som Paulo Coelho förkunnar; Känslorna är av en värld som jag är ganska okunnig om, en värld där tiden inte finns och inte rummet och inga gränser. Inget behov av undersökning utan en ledstjärna avsedd att följa.

    ~

    Trots den isande starka vinden tar han sig ut i vattnet. Varje dag från mitten av april till slutet av september måste det ske. Han vadar sakta ut i vågskummet. När han står med vatten upp till midjan vänder han sig om mot den folktomma stranden. Plötsligt svänger en gestalt ner på stranden från sandbankarna med hotellet som tonar upp sig bakom. En hund, en Collie skuttar bredvid, och skäller vilt. Skallen ekar ut i den annalkande stormen. Badarens mun stramas åt och blir till ett streck. Hundar får faktiskt inte vara där vid den här tiden på året. Han dyker ner i vattnet för sitt dagliga dopp.

    I samma stund som han kommer upp ser han en kvinna komma med långsamma steg från andra hållet. Även hon har en hund. Ordningsmannen i honom tar vid: Två tillrättavisningar på samma gång. Han jublar inombords. Så han börjar pulsa upp ur vattnet så fort det går. Snart inser han att han måste välja konfrontation. Behöver mannen eller kvinnan en tillrättavisning? Han intalar sig att det är kvinnan som väckte hans irritation och som bör få en reprimand. Troligen beror detta mer på att han förväntar sig minst motstånd från henne. Emedan mannen passerar förbi med hunden alltjämt skällande. Han ser då att det är en dvärgcollie, den som såg så stor ut på håll.

    Han går kvinnan tillmötes, men hon säger bara om du vill leka polis ta på dig en uniform, du ser ut att behöva en. Han stegar därifrån argt huttrande. Hans stuga ligger femtio meter upp.

    ~

    Vid slutet av Östra Strand om man går från norr mot söder finns ett naturligt hinder. En liten å strömmar stillsamt ut i havet. Visst går det att vada över men för de allra flesta säger den stopp. Det var dit jag slutligen kom. Ett hus tillsynes av äldre modell reser sig på andra sidan ån. Man ser inte så mycket av det på grund av all vegetation. Det enda tecknet på liv är den rök som stiger mot skyn; natt som dag oberoende av årstidernas skiftningar.

    I huset bor en häxa om ryktet är sant. Andra vill kalla henne schaman som genom sina heliga riter bringar välgång åt staden och dess befolkning. Det är även hon som styr över stiltje och storm, sägs det, alltid finns lite vind som påminnelse, men ibland måste de ruskas om. De flesta vet ingenting om detta. Hennes närvaro manifesteras endast av den gulnade röken mot skyn som ibland skiftar i rött. Det beror på vilken brygd som står på kokning för dagen. Visst har hon efterföljare, men ingen kan skilja oss från dem.

    Saltets bedövande kraft, magin vibrerar dov som en bastrumma där någon bara slår och slår. Styrkan tilltar för varje steg åt söder jag går. Kan det vara Ödessymfonin som kan skönjas? Stannar vid åns stillsamma ström och söker med blicken in mellan träden. Benen värker. Ingen rörelse vid huset så vitt jag kan se. Förtrollningens dragningskraft säger kom, kom, kom. Även hunden förhåller sig stilla men med uppmärksamheten på helspänn av nyfikenhet. Jag väntar ytterligare en stund på att hennes gestalt ska avteckna sig, om än bara som en skugga, en kontur. Schamanismen intresserar med förförande kraft i denna stund alltså allt som ligger bortom gränsen för naturvetenskap. Hunden gnyr, tycker det är dags att gå, stegen bär inåt land där sandbankarna snart övergår i slättlandskap.

    Jag fjärrskådar huset en sista gång. En fiskmås bryter tystnaden och i viss mån magin med sitt ångestfulla skri.

    Fastare mark under fötterna, lång väg hem, jag skyndar på stegen med värkande leder. Någon dag ska jag vada över för att ta del av hennes mysterium.

    skärvan

    Ord med vingar viner genom luften. De sprider elegans beblandad med en kärnfullhet som griper tag om sinnena. Det är en kunskapens alkemist som står framför sina åhörare.

      På avstånd skrålar pöbeln. Svettdrypande nakna kroppar, värkande muskelkraft som arbetar på en skör tråd alldeles vid bristningsgränsen, och blod som svallar och stänker. Efteråt kan det bara finnas en segrare för varje förmåga. Bara en får sola sig i glansen av en lagerkrans från de styrandes hand.

      Festen har just börjat. Förväntan om stordåd inne på arenan ligger som en tjock rök, en lustgas, som förgyller atmosfären. Det är ett folklustspel som endast kan liknas vid eufori.

      Utanför arenan råder ett relativt lugn. Någon form av mässa pågår. Det är där de välformulerade fraserna får luft och kommer att resa genom decennier, sekler och till och med millennier. Det vet inte de andäktiga åskådarna. De vet inte att denne mans visdom kommer att överleva inhumanitetens alla ansikten. Tidens tand biter ej på genialitet.

       Orden som denna dag förkunnas är en hyllning till livet och vad människans förmåga verkligen kan åstadkomma. Hur kropp, hjärna och själ måste samspela för att man ska kunna uppnå någonting.

      Året är 326 före vår tideräkning, mannen som med den erfarne pedagogens engagemang och kunskap trollbinder åhörarna är Aristoteles. Dagen är speciell för hans akademi Luceum har tillfälligt flyttat ut för att sprida sin kunskap. Den kunskap och litterära stil som långt senare skulle komma att beskrivas som en flod av guld av Cicero.

       Ämnet utgår denna dag från anatomi och fysikens lagar, vilket är ett passande ämne för platsen som Aristoteles befinner sig. Stående under ett mandarinträd som ger viss skugga och andhämtning från solen. Frukter hänger tunga och är redo för skörd. I själva verket är det en lund med olika trädsorter alldeles intill den magnifika Panthenaic Stadion. Atens högresta gestalt omringar platsen som mer än två millennier senare skulle hålla de första olympiska spelen i modern tid.

       Marmorn på den nyrenoverade stadion glänser i solstrålarnas projektiler. Herodes Atticus celebreras i denna stund för sina bidrag till idrotten, för dess gemenskap, för dess bidrag till freden och förbrödring, och självfallet för att han finansierat marmoreringen och utbyggnaden av stadion. Äran är temat för dessa dagar, ära och storslagenhet bortom krigens brutalitet. Istället är detta civiliserad konkurrens mellan olika stadsstater. Seger är allt, att kämpa väl inget. Ett enda formellt krav finns för att man ska få delta. Man måste vara grek.

       Koloniseringen av Medelhavet har likväl gjort att tävlande kommer från alla dess hörn. Det är högkonjunktur för den grekiska kulturen. Demokrati har varit etablerad i Aten i tvåhundra år och Alexander den stores triumftåg i österled förefaller vara utan slut.

      Aristoteles svänger sin tunika om sig och banar sig iväg genom folksamlingen. Han har inte i första hand kommit dit för att förkunna utan för att beskåda. Anatomi och psykologi är studieämnena för dagen.

      Plötsligt stannar han upp och försvinner in i grubblerier. En föraning spelar med hans sinnen, en tydlig bild av Alexander, hans gamle elev och den nuvarande kejsaren dyker upp. Det är ett omen som vägrar släppa tag. Oro är krigets lag.

       Fälttågen, de segerrika, styr samtiden som en kontrast till förbrödringsritualerna inom den grekiska världen. Fast Aristoteles förnimmelse visar sig inte handla om krigen i fjärran. Det är någon slags närvaro. Han förstår inte vad det är. Grubblande fortsätter han framåt mot de upphetsade vrålen som rullar längs marmorfasaderna. Målet är de olympiska spelen anno 326 före vår tideräkning. Första akten består av en musiktävling med flöjt och kithara.

    ~

    Tidigare samma dag och några kvarter från Panthenaic Stadion rör sig en synnerligen vältränad man. Det långa håret svajar i vinden, den beigevita tunikan vittnar om rikedom eller beskydd från en rikeman. Leonidas, hans föräldrar visste vad de gjorde när de gav honom detta mytomspunna namn, inte för att hans heroiska insatser ännu kunde mätas med Thermopyles trehundra spartaner och dess ledare, hans namne. Men Leonidas hade ändå stridit vid kejsarens sida och nu är han i Aten för nya stordåd. Thessaliens ära bär han på sina axlar i kanske spelens svåraste gren, femkampen. Han har likväl ytterligare ett uppdrag. Det är en stor dag.

       Leonidas går med väl avvägda steg i en procession med mängder av människor som alla är på väg till Akropolis praktfulla klippa. Offer till gudarna i form av ett hundratal oxar och kläder till gudinnan Athena vid Parthenons tempel för lyckade spel är anledningen för denna folkvandring. Leonidas känner förväntan, försöker dra sig undan blickarna, men hans förklädnad passar honom dåligt tror han åtminstone just då.

    Han har inte inrättat sig i ledet bara för de stundande olympiska spelens välbefinnande. För visserligen behöver han själv gudakraften för den stundande prövningen. Fast det är inte därför han försöker sjunka ihop så mycket det bara går. Inte därför han hoppas att hans något blekare hy inte ska märkas eller fatta misstanke. I sanning vet han inte säkert om det i dagsläget finns någon skillnad. För det var länge sedan han beskådade sin spegelbild. Säkert har det gått många månader eller är det redan ett nytt år?

    Senaste gången var vid en vattenkälla där han neddränkt av blod efter dagar av strid på slagfältet utmattad hade sjunkit ner. Han hade sett skepnaden, beskådat detaljerna av sig själv, och stilla begrundat vad meningen egentligen är. Krigets vansinne hade i denna stund slagit honom med sådan kraft att han hade tvättat av sig sörjan på sin kropp.

    Enjoying the preview?
    Page 1 of 1