Sagan om Gein: Luftslott

lösa.

1 Mörka moln

Laurence låg hopkrupen på sin säng och stirrade tomt framför sig. Han var inte intresserad av maten som Dannviw haft med sig. Men borgherren tvingade honom inte att äta, som Johannes i sin förtvivlan försökt. Han satte sig på sängkanten och undrade:

– Varför vill du inte äta?

– Det är onödigt, svarade Laurence men ändrade sig:

– Jag är inte hungrig.

Han var inte längre aggressiv, låg bara stilla och håglös. Dannviw strök över hans arm.

– Du måste samla krafter. Inte kan du bara ge upp?

– Vad då? Jag är värdelös för dig nu, när jag har svikit ditt förtroende.

– Du blir aldrig värdelös, Laurence.

Han strök honom över håret. Laurence sköt bort hans hand.

– Sluta pilla, fnös han men tog snabbt tag i sin herres hand och lade den mot sin kind.

– Hur har du svikit mitt förtroende? undrade Dannviw.

– Vad har du för nytta av en räddhare, som ser spöken mitt på ljusa dagen? Det hemska som jag fått inom mig, kommer alltid att förfölja mig. Nu kan jag inte längre träna dina män.

– Varför kan du inte det?

– Jag orkar inte mer. Det är slut med det.

– Det kan kännas så nu. Det går över, ska du se.

– Nej, det går inte över. Det finns ingen mening med att göra sådant mer.

– Vad vill du då göra?

– Det finns ingen framtid att planera för. Snart kommer ondskan att ha vunnit. Jag har inte kraft nog att stå emot.

– Det beror på om du verkligen vill, då kan du också.

– Det rör sig inte om min vilja. Det jag har gjort har varit i god tro, men det är för sent…

Tårar började rinna och Laurence slöt ögonen.

Han hade lagt Dannviws hand kupad runt sin kind och höll nu hårt i den.

– Inte kan du klandras för det här, Laurence min vän. Det har blivit fel, men vi får se till att det blir bra igen.

– Det är för sent! Jag orkar inte!

– Tror du det?

Laurence fäste argt sina tårdränkta ögon på Dannviw, men möttes bara av ett underfundigt leende som han inte begrep sig på.

– Sätt dig upp och ät lite, föreslog Dannviw.

– Nej. Gå nu, viskade Laurence och släppte motvilligt sin herres hand.

Ham och Dannviw gick. Utanför dörren stannade borgherren.

– Han är väldigt bedrövad, sa Ham bekymrat.

Tror du att han kan bli bättre?

– Det är något i det här som jag inte alls tycker om, sa Dannviw.

– Alltihop verkar skumt.

– En del av hans reaktion kan man förutse genom att jämföra med Carlot. Men det har tillkommit något som jag inte riktigt kan identifiera.

– Vi pratar igenom det igen, sa Ham.

Det brukade ge klarhet, så de slog sig ner i en alkov och försökte reda ut det.

Laurence hörde dem gå. Omständligt satte han sig upp. Det värkte i hela kroppen. Ett sår som han rivit upp på axeln gjorde hemskt ont. Han gav dörren en sur blick. Det var dumt att lova hjälpa när man ingen hjälp kunde ge. Han sträckte sig efter brödskivan, synade den och bet en bit. Ingenting smakade något och det kändes så meningslöst att tugga. Han satte sig med ryggen mot väggen och tankarna började vandra, medan han bröt bitar av brödet och stoppade i sig. Han tänkte:

Egentligen finns det ingen mening med att jag har tagit mig hela vägen hem heller.

Ett litet tag hade det funnits en vag mening. Den låg i bladen han smugglat med sig.

Men det är inte tillåtet att glädja sig över något, precis som jag egentligen visste. Snabbt tog de hand om dem. Allt enligt borgherrens vilja. Det är inte tillåtet att ha någon annan. Men det finns saker som han inte vet, som hans vilja inte rår på. – När han lade skulden på bladen, så tog han miste.

Laurence lade ifrån sig den halva brödbiten som fanns kvar.

Det finns krafter han inte kan rå på. De är efter mig nu. – Att jag miste min skyddande ring en gång kommer jag att få sona. Det betyder inget att jag har fått tillbaka den.

Han lade sig ner på rygg och stirrade i taket.

Det ska se ut som om allt är som vanligt, men när jag återfick den var det redan för sent.

Åter kröp han ihop.

Kanske är det så planen ser ut. Att förbannelser når en i främmande länder, när man som minst anar det, visar bara hur stor kraft de har. – Man undkommer dem aldrig.

Kylan, han ofta kände komma krypande för att öka vantrivseln, kom nu sakta slingrade.

Inte ge upp – vad är det för mening med det? I så fall är det bättre att förekomma förbannelsen. Gör man slut på alltihop, kan det ju inte bli värre. Det måste ju gå…

Det knackade på dörren. Sedan öppnades den försiktigt. Carlot kom in och satte sig på sängkanten.

– Jag ville se hur du mår, sa han.

– Det betyder ingenting, mumlade Laurence.

– För mig gör det. Får jag vara hos dig?

– Lika väl som alla andra.

Carlot hade inte väntat sig uppmuntran, bara tillåtelse. Det räckte. Samtidigt som han försökte reda ut sina egna känslor och upplevelser, dök det upp en enveten oro. Den gällde Laurence och om han bara visste vad denne man gjorde, så skulle han vara lugnare.

Naturligtvis fick alla i borgen höra berättelsen om borgherrens resa. De satt trollbundna när Dannviw uppkrupen på ett bord, berättade för dem. Ham fyllde i ibland. Visst var det synd att de två andra resenärerna inte deltog, men de berättande vännernas samspel och humor gjorde att man glömde bort det tragiska som hänt för ett ögonblick. Alla frågor besvarades.

De två pojkarna Bastian och Geir hade räddat en kvinna från ett brinnande hus. Folket i hamnen ville inte hjälpa dem eftersom de trodde Damen, som de kallade henne, var smittad av pesten.

Dannviw tog med alla tre till Gein. Nu satt pojkarna andäktiga bland männen. Med vidöppna munnar och stirrande ögon, sög de in varje ord de hörde. Det de hamnat i nu fann de alldeles fantastiskt. De skulle kunna lyssna till den fascinerande mannens stämma hur länge som helst. Men det blev inte så. Ham upptäckte dem när berättelsen var slut. Det var ganska sent och han körde dem i säng. De lommade iväg, för även om de hellre skulle ha stannat kvar och upplevt mer, skulle de aldrig komma på tanken att inte lyda.

– Tror du att han blev arg för att vi lyssnade?

undrade Bastian när han drog av sig kläderna.

– Nej, vi fick lyssna, sa Geir. Han såg oss innan också.

Geir kröp ner i sin säng med orden:

– Tänk en ordentlig säng…

– Ja, och brasa i rummet så man inte fryser. Tror du vi får bo här alltid?

– Herr Dannviw säger ju det. Han bestämmer.

– Men det är ju konstigt?

– Vilket är konstigt?

– De andra är ju mycket större.

– Inte alla.

– Nej, men de flesta.

– Det betyder väl inget?

– Nej, kanske inte. Jag tänkte bara… Att de lyder honom är konstigt.

– Du är ju vimsig. Klart de lyder. Han bestämmer ju.

Det blev tyst en stund medan de begrundade det sagda. Geir sa:

– Det är skönt att alltid veta att det står en tallrik med mat till en när man är hungrig.

– Ja, sa Bastian, och vilken mat! Undrar om alla dricker fruktsaft.

– Vi kan väl fråga.

De bestämde sig för att ta reda på den saken nästa dag.

– Vad gör männen nu, tro?

– Dricker öl och vänslas med fruntimmer.

– Nu är du ovanligt dum. Här finns ju inga fruntimmer.

– Då pratar de om dem.

– Det skulle vara roligt att smyga dit och se vad de gör.

– Du är inte klok! Ham skulle bli rasande. Jag vill inte bli utkastad i alla fall.

Vid närmare eftertanke var det kanske bättre att vänta med för vågade äventyr till lite senare.

– Dinah är ju snäll, sa Bastian.

– Ja, henne tycker jag om. Men Gertrud verkar ilsken.

– Blir man kanske när man är gift med en dvärg.

– Varför det?

– Han har väl förtrollat henne, så hon var tvungen att äkta honom.

– Tror du?

Det trodde Bastian. Denna slutsats var han mycket stolt över. Men Geir var inte riktigt övertygad.

– Du tror här är mycket trolldom?

– Ja, sa Bastian. Hela stämningen här inne vibrerar av magi. Allt är som i en saga.

– Du är ju tokig.

– Men herr Dannviw är förtrollad.

– Jaaa…?

Där ville Geir inte gärna ta ställning. Den mannen hade inte verkat vanlig på hela tiden.

Inte ens vid skeppen den där gången när han tog dem med. Han sa:

– Undrar vad det är för fel på Laurence.

– Mig skrämmer han faktiskt. Inte för att han är elak, men han är konstig. Ibland är han glad och snäll. Inga bekymmer finns och livet leker.

Sedan är han vresig och arg som om allt var besvärligt.

– Ja, det hände ett par gånger på vägen hit. Kan det vara sådan han är?

– Carlot är också konstig, fast hela tiden. Men han är visst någon sorts kung.

– Förstod du vad herr Dannviw berättade?

Det var inte förrän de kommit till Gein, som pojkarna talade om Dannviw med titeln herr.

De visste inte riktigt om de skulle tilltala honom så också, men ofta var de för ivriga för att komma ihåg det och tilltalade honom som de gjort på båten från Millynning.

– Det mesta förstod jag nog, trodde Bastian. Man behöver inte förstå för att lyssna på honom.

– Tror du verkligen att han berättade om allt som de fyra varit med om, för dem som fick stanna hemma?

– Ja, det tror jag. Men det verkade vara fantastiska äventyr förstås. Man förstod ju inte allt.

– Kanske kunde man be Dannviw berätta…

– Nu är det du som inte är klok. Det törs vi inte.

Så fort Laurence kom ut ur sitt rum igen sattes han i arbete. Creig hade order att se till så han hade att göra hela tiden. Carlot sökte upp Dannviw, eftersom han såg som sin uppgift att se efter Laurence och märkte att någon plan var uppgjord för hans del. Han träffade honom ute med Geneviw i famnen.

– Kan vi prata? frågade han kort.

– Ja, visst, sa Dannviw och trodde att han äntligen vågade anförtro sig.

– Ni kör hårt med Laurence.

– Det är meningen att inrikta hans tankar på annat än grubbel, samtidigt måste han se att han fortfarande kan och orkar.

– Ja, det kan ju vara bra.

När Dannviw hörde att Carlot höll Laurence sällskap, blev han först orolig. Två dysterkvistar ihop kunde det inte komma något gott av. Men vid närmare eftertanke kanske det inte var så dumt. De hade gemensamma upplevelser och Carlot hade alltid velat stå nära Laurence.

Kanske kunde hans omtanke hjälpa. Dessutom kunde omsorg om en annan människa få Carlot att sluta grubbla.

– Tror du inte det är en bra metod? undrade Dannviw för att få honom att prata mer.

– Det kan vara ett bra sätt att få honom att se verkligheten utan att pröva den genom att försöka göra slut på den.

Dannviw mindes hur Carlot prövat verkligheten i Lykil, det Gyllene landet. Här kunde det till och med vara lättare att ta sitt liv än där och svårare att hindra.

– Är det därför du vill vara hos honom?

– Ja. Skillnaden mellan dröm och verklighet är så undanglidande. Även om det i hans fall är mardrömmar måste det ju vara detsamma, om det är som du säger att bladen bär skulden.

– Verklighetsuppfattningen är alltså hela tiden förskjuten?

– Ja. Man får en vrångbild. Men den kan nog se olika ut, för det är mycket som inte jag känner igen.

– Vad då till exempel?

De hade satt sig på en bänk i solen. Det var skönt.

– Hm. I somliga ögonblick har jag hatat honom för din omtanke om honom. Jag ville få bort honom för att vinna hela din uppmärksamhet.

Så intensiv var min önskan, att jag kunde ha tagit bort honom själv, om han inte avväpnat mig med sin omtänksamhet. Egendomligt. Nu vill jag försöka göra allt för att stilla din oro över hans väl. Till och med vaka över honom åt dig.

– Är du svartsjuk på Laurence?

– Enkelt uttryckt, ja.

– Du tror att jag inte oroar mig för hur du har det, men det är fel. Du kan inte ta Laurences plats, det är sant, men han kan heller inte ta din.

Carlot såg länge på honom för att utröna om det var sant, eller han bara var artig.

– Jag menar det, sa Dannviw. Du har blivit dyrbar för mig med dina råd och din vänskap.

Något långt inom Carlot rördes. Här behövdes han. Visst behövde de honom i Lykil också, men som en Gud, någon genom vilken solens vilja blev känd. Ett medium inte en människa. Här ville Dannviw att han skulle använda sitt förstånd, sina erfarenheter och sin slutledningsförmåga. Här var han människa.

Men, var det människa han skulle vara?

– Du är en god man, som menar väl, sa Carlot lågt.

– Inte i det här fallet. Det är viktigt att du vet var du står.

– Det kommer att ta lång tid…

Dannviw lyssnade intresserat. Carlot fortsatte:

– Vad som är olika, ja, det som skiljer mest är väl att han kämpar emot. Han får hemska mardrömmar, som han inte ser någon mening med. Han blir rädd och vill fly. Därför tar han till en ny dos. – Den enda säkra vägen antar jag, även om maran återvänder. Han skäms ändå över sitt beroende, eftersom han inte gärna underkastar sig.

– Men du blev inte beroende?

– Nej, min period var kort men intensiv och den var inte förknippad med lustkänslor. Visst lärde jag mycket intressant, men sedan förpassades jag in i ett tomrum med all kunskap, som om den bara behövde förvaras.

– Det var inget behagligt tomrum?

– Nej, inte precis. Hur jag än försökte resonera med dem så lyssnade ingen. – Kan vi inte gå in?

Dinah kom just förbi och fick låna sin dotter.

Dannviw reste sig och lade armen om hans midja. Carlot lät sig föras in i ett litet trevligt rum, där de kunde slå sig ner framför brasan.

Men han var orolig, det var tydligt. Till slut frågade han:

– Hur kan de bara strunta i vad man säger? Buga och se ner i marken, men inte bry sig ett dyft?

Inte ens se en i ögonen?

–Vilka gjorde det?

– Lärarna och prästerna. De tjänade mig som om jag inte var där. – De stal min själ…

Det sista kom mycket tyst.

– Det var säkert det enda sätt de kunde handla på. Så hade de gjort alltid. Men skillnaden var att du inte föddes in i det, att du inte växte upp med det sättet att tänka.

– Hade det blivit bättre?

– Då hade du inte lärt dig tänka och känna som en vanlig enkel människa. Din uppgift i livet hade sannolikt blivit tydlig och meningsfull. Du hade kanske inte mått bättre i allmänhet, men det är lättare att finna sig till rätta när man inte känner till något annat.

– De hade ändå stulit min själ.

– Tror du den är borta?

– Ja. I dess ställe finns det som du kallar hallucinationer, eller efterdyningarna av dem.

– Du tycker inte om att jag sa det?

– Antingen är jag det de säger och budskapen jag får äkta, eller så är det bara en grym lek. Då är det bara syner och röster framdrivna av giftiga örter.

– Vad tror du?

– Frågan är väl mer om de vet att det är så. Vet de att det är en ond lek, där en levande människa är målet för ondskan?

– Jag tror inte alls det är så, men människosynen är så olika här och där. Man ser helt annorlunda på livet, döden, kärlek och känslor. Hela samhället är annorlunda uppbyggt.

– Fick ni blanda er med folket? frågade Carlot skarpt.

– Nej, inte alls, men jag frågade och Lew svarade.

Deras annorlunda människosyn framgick tydligt.

– Ser de inte hur grymt det är?

– Det är en fråga om attityder…

– Vill du så gärna rentvå dig från skuld! utbrast Carlot häftigt.

Dannviw hoppades att han inte skulle bli våldsam, nu när de var ensamma. Han skulle få kritik för att han inte tog Ham med sig, men Carlot behövde förtroende från andra ännu mer nu och han behövde anförtro sig.

– Du kunde inte hjälpa, fortsatte Carlot besviket.

Fast jag bad dig – och du visste vad som hände - ville du inte.

– Jag ville då och jag vill nu, sa Dannviw lugnt.

Då skulle oöverlagda handlingar ha lett till döden för oss, med påföljd att du fått stanna för alltid. Nu måste du låta mig hjälpa dig, ifall jag ska kunna det, för tvinga dig vill jag inte.

– Hur ska jag kunna lita på dig igen…?

– Jag tog dig hit och finns här när du vill.

– För att jag tvingade dig.

– Det gjorde du inte. Det hade varit enklare att försöka fly och lämna dig där. Vi hade kommit iväg hit fortare om vi hade lämnat dig i ditt palats i Millynning.

– Jag inser att jag är till besvär.

Dannviw gjorde en vältalig gest och sa:

– Ett besvär som vi gärna har, Carlot. Hur ska jag kunna övertyga dig, om du bara vänder mina ord?

– Säg mig vad som hände innan solen väckte mig.

– Det blir svårare. Vi var i gästrummet hela tiden. De sista invigningsriterna fick vi inte vara med om.

– Du ljuger. Ni var med. Jag såg er. – Det måste ha varit verklighet.

– I början var vi med. Jag ville finnas där ifall du behövde det. Om du undrade vad som hänt, skulle jag kunna berätta det. Jag tyckte inte alls om vad jag såg. Efteråt fördes du alltid bort och vi hölls i noggrann okunskap om var du fanns.

Vi fick också veta att vi inte fick röra dig mer.

– Vilket ni fann er i.

– Vi försökte, det medger jag, men det lyckades inte så bra. Varje gång jag avbröt riterna blev Lo irriterad. Som tur var höll Lew med om att mina ingripanden var riktiga, så vi blev inte straffade.

Dessutom visste inte Lo om vi var vanliga människor eller dina likar. Vi kom ju tillbaka med barnet som dog. Det tog lite tid innan vi begrep vad Lo trodde, men sedan bekräftade Lew det.

– Barnet som dog?

– Mannen som vaktade din egendom Milett, vaktade egentligen barnets grav. När du kom tillbaka – vilket de inte såg som något underligt – måste de som var med dig, komma från andra sidan.

– Viket barn handlar det om? Inte mig – jag har inte varit död… förrän nu…

– Du var barnet, men varför det var så har inte blivit utrett. Det kan ju vara så att graven i Millynning var till för någon annans ögon, att de visste att du fortfarande levde, som du lever nu.

– Eller så kan de ha väntat på någon annan, sa Carlot med kalla ögon.

Han gillade inte att Dannviw försökte konstruera förklaringar. Men hans slutsatser kom från vad han hade sett.

– Du har solsmycket, sa han. Ditt namn står på tygbiten däri.

– Det gör ont i huvudet när jag tänker, mumlade Carlot och han rörde lätt med handen vid sin panna. Du var där när jag vaknade.

– Ja, då var vi där. Vi hade fått stränga förmaningar att inte mer än se på. Du hade nått det stadium då ingen fick röra dig. Men jag fick för mig att de dödat dig och förväntade sig att solen skulle kunna väcka dig till liv igen, precis som du hade återvänt från dödens rike en gång.

Du var så stilla, så onaturligt stel och blek. Ja, jag gick fram och fann att du var täckt av guldstoft bara. Du levde.

– Du måste ha sett vad som hände innan, sa Carlot irriterat. Har du lovat dem att inte berätta det?

– Det är hemligare än så.

– Om de trodde att ni med var gudar så kunde ni väl titta på!

– Lo var inte så säker. Dessutom gav det inte oss någon rätt att se på. Det var mer avgörande för vad som skulle hända sedan, hur vi skulle sändas tillbaka.

Carlot vände sig häftigt ifrån honom. Han var mycket upprörd nu. Så vände han sig mot Dannviw igen och utbrast desperat:

– Men jag såg er!!

Han grep tag i Dannviw. Kunde inte människan sluta ljuga. Men den oförstående blick han mötte i borgherrens ögon var äkta.

– Ja?

Dannviw lösgjorde hans händer försiktigt och tog dem i sina i stället. Carlot frågade uppgivet:

– Varför talar du inte sanning?

– Jag talar sanning, bedyrade Dannviw. Att ljuga skadar mer. Men det är något som inte stämmer här. Kan du säga vad du såg?

Carlot ryckte till sig sina händer och vände sig häftigt om. Så såg han över axeln och frågade frostigt:

– Så du kan rätta din berättelse efter det?

Dannviw slog ut med händerna. Det var svårt att inse hur osäker hela Carlots värld hade blivit.

– Nej, sa han lågt. Du kan fråga de andra om du inte tror mig.

– Ni är samspelta.

– Så samspelta är vi inte. Det finns ingen anledning i världen för mig att försöka manipulera dig. Du måste få grepp om din tillvaro igen. Jag vill hjälpa dig med det, om jag kan. Det är allt jag vill… Varför kan du inte berätta?

Carlot funderade en stund innan han satte sig bredvid Dannviw. Så berättade han mycket lågt:

– Ni stod med händerna bundna med vita band…

– Ja, det är rätt.

– Det fanns en eld mellan oss. Jag skulle följa alla de ceremonier jag lärt av lärarna. Det var invecklat, men jag mindes allt, vilket förvånade mig då. Så fördes jag in i ett rum där det regnade guld? – Hela tiden hördes mässande röster. Jag fick en enorm bägare av guld att dricka ur. Det luktade konstigt, smakade inget. – Sedan kom ni in och sa att ni inte ville bli offrade, så ni tänkte ge er iväg. Du frågade om jag ville stanna. Jag sa att jag ville följa med er till Gein – jag ville visa hur rädd jag var för att ni inte skulle gå, men jag kände ingenting. Jag ville gå emot er, men jag kunde inte röra mig. Ni bara bugade och gick. – Ni var där. Jag såg er. Ni lämnade mig där!

Dannviw skakade på huvudet.

– Vi fick inte gå in i det rummet. När du fördes bort, leddes vi tillbaka till vårt rum för att badas.

Du skulle då förutspå ditt lands framtid.

Carlot funderade en stund. Kunde det ha gått längre tid… Så undrade han:

– Varför var ni bundna?

– För att vi inte skulle avbryta ceremonin. De visste att jag skulle göra det om något blev fel.

Jag ville göra det… För dem var du solgudens helige budbärare i Carlots kropp. För mig var du Carlot, någon som jag bryr mig mycket om och som jag inte alls var säker på, att han kunde klara den roll han skulle tilldelas. Vad som hände där inne vet inte jag, men du skulle få ett budskap som Lo skulle uttyda.

– Var det bara budskapet de ville ha?

– Carlot har ingen betydelse i det fallet. Det är Fursten, som förbindelse med guden, som har mening.

– Det är din teori, snäste Carlot häftigt.

– Det är hur Lew förklarade det.

– Du vill förringa mig!

– Knappast. Du är högre än du förstår, men inte din person utan din ande. Det är bara genom dig förbindelsen kan etableras. Den förbindelsen är landet Lykil beroende av.

– Genom droger!

– De ser det inte som fel.

– Men du ser det tydligt. Du visste hela tiden.

Du tog mig dit, för att bevisa att jag som gud bara är en dillande maktlös fåne, som inte vet vad han gör! Är inte det svek?! Du vill att jag ska lita på dig?

Dannviw fångade hans hand och höll den mellan sina, fast han visste att Carlot mycket väl kunde ta det som en skymf. Mycket lågt sa han:

– Det finns inget jag kan göra för att bevisa att du kan det. Om du inte själv vill tro på mig, kommer du att finna bevis på min svekfullhet vad jag än gör. Det var precis det jag inte ville skulle hända…

– Visst. Det är bara mitt eget fel. Det är noga upplagt så. Jag ville själv dit. Jag ville stanna. Jag ville bli Furste. Du avrådde – alltså är det bara mitt fel.

Men han drog inte handen till sig.

– Det är kanske inte så man ska se det, sa Dannviw mjukt. Det är ditt val hur du vill att det ska bli. Hade jag förbjudit dig, så hade du inte accepterat det.

– Så nu får jag ta konsekvenserna.

– Nu vet du vad det handlar om. Du kan bestämma vilken väg du vill gå. Det beror inte på mig.

– Jag kan inte lita på någon mer.

– Jag tror du kan. Ge det tid. När du behöver prata om något så finna jag alltid här.

– Men tid har jag inte.

– Hur menar du nu?

Carlot blev tyst. Hur skulle han förklara att hans värld inte blev större, utan begränsades istället av kaoset i hans tankar.

– Det finns ingen…, började han men det kom ingen fortsättning.

Dannviw vände hans ansikte mot sig och förklarade:

– Initiativet måste komma från dig. Utan det kan ingen göra något. Det som hänt har hänt och det går inte att vrida tiden tillbaka. Det blir till att börja här – där vi är nu. Men det är du som måste börja.

– Det du behöver hos mig kan jag inte längre nå.

Jag vet inte ens om jag bör kunna nå det.

– Du vet vad det är och då kan du. Jag vill hjälpa dig att få fatt de trådar du behöver, för att hitta tillbaka till den Carlot du vill vara. Det är du själv som bestämmer vem du ska vara. Gud eller människa.

– Du tror jag har ett val.

– Du är i den unika positionen att du har det.

Carlot såg länge på honom och kände på händerna som höll hans hand.

– Hade du aldrig kommit dit, så hade du inte vetat hur deras krav var. Då hade du bara vetat att du var en Furste och längtat dit. Hade du inte varit utanför ditt rike, så hade du inte vetat vad du gick miste om som Furste, förklarade Dannviw. Nu känner du till båda dessa världar och du kan välja. Du kan se vad du mest vill ha, men det innebär också ofrånkomligen att du förlorar något.

– Men om valet inte är mitt, mumlade Carlot sorgset och såg ner i golvet.

– Carlot. Du lever här och nu. Valet är ditt, men det är bara du som kan veta hur det faller.

– Som en förbannelse.

– Nej! Som en möjlighet.

Hela Carlot skakade som av köld. Det hjälpte inte med ilska längre, som det gjorde förr. Han hade inget skydd. Dannviw tyckte tydligen att Carlot kunde lägga sitt liv i hans händer, men det vågade han inte.

– Det finns ingenting kvar, viskade han.

– Du har mer än du någonsin kunde tänka dig.

– Du förstår inte…

Carlot reste sig och gick fram till fönstret. Solen sken in på honom och ett ögonblick tyckte Dannviw att hans hår lyste av guldstoft. Han reste sig och gick sakta fram och ställde sig bakom honom. Lågt sa Dannviw:

– Förklara då. Jag vill förstå.

– Hur förklarar man kaos…

Dannviw lade armarna om honom. Detta ville han inte att Carlot skulle ha utsatts för. Ändå var det just det han lät ske! Carlot höll hårt om hans armar och grät tyst. Långt inne väcktes en önskan att nå den här mannens utsträckta händer igen.

2 Övertramp

Laurence var ursinnig. Han smällde igen dörren till sitt rum. Nyss hade han haft ett praktgräl med Creig. Ur sådana gick han sällan segrande, eftersom Creig inte blev arg när Laurence ville att han skulle bli det. I alla fall inte på rätt sätt. Nu tyckte han det verkade som om det fanns en övergripande plan, som gick ut på att inte tillåta honom att vila. Precis som om han inte hade några intressen utöver den här förbannade träningen. Gick man sedan till Dannviw, kom han med den befängda förklaringen att det var bra för honom att jobba.

Han verkade inte bry sig om hur det kändes alls.

Det var väl trots allt så, att misstag inte skulle förlåtas. Laurence kände sig störtad från sin forna ställning på Gein. Han tyckte att det var alltför tydligt att det var så. Creig försökte skyla över, men det retade bara ännu mer.

Va’ fan hade de för rätt!

Han kastade sig ner på sängen, där han sedan satt och bröt sönder en trästicka i småbitar i ilskan.

"Så tror han att allt beror på bladen! Ibolinum sa Johannes att växten hette. Om det berodde på dem skulle jag väl ändå hållas som oskyldig?

Han vet nog, men vill inte ändra sig. Han har hittat en teori – alltså måste verkligheten rätta sig efter det! Och de andra ynkryggarna följer!"

Han tänkte en stund på Carlot och undrade om hans problem var de samma. Han verkade inte vilja prata om det, men ville ändå vara hos Laurence.

Hade jag haft några blad nu, så hade jag kunnat strunta i allt det här.

Han reste sig och gick till en vrå i rummet, där han tog fram ett litet knyte. Framme vid sängen öppnade han det försiktigt. Han satt bredvid och strök ut dukens flikar noggrant en efter en. Där låg nu framför hans ögon några blad, som han gömt undan. Hans trofé, hans seger över de andra. Lätt kunde han ta lite grand utan att de hade en aning om det. De var trygga i förvissningen att de gömt undan allt för honom.

Ha, ha – det kunde de gott tro! Ändå kändes det vemodigt på något sätt. Som om han var skyldig.

Det knackade på dörren. Laurence ämnade snabbt svepa ihop knytet, men ändrade sig.

Varför skulle han foga sig?

– Kom in! ropade han.

Samtidigt som han hoppades att det var Dannviw, bävade han för den möjligheten. Men det var Ham som kom in.

– Blev du sur? undrade han.

– Tycker du att jag bara ska finna mig i att bli behandlad hur som helst? undrade Laurence och strök trotsigt ut dukflikarna på sängen.

Ham iakttog honom en stund innan han sa:

– Naturligtvis inte. Vad är det som är fel?

– Har du inte märkt det? Nuförtiden ska visst jag göra allt och hinna med det med. Fritid tillåts jag inte längre att ha. Herren är missnöjd, det är tydligt.

– Med dig? Nej det är inte därför.

– Dumt av mig att försöka förklara för dig över huvud taget.

– Nej, men det är säkert. Meningen är att du ska ha att göra för att inte grubbla. På så sätt skulle du komma allt längre från begäret efter bladen och till slut kunna leva ett normalt liv.

– Han vet inte vad han pratar om.

Ham blev orolig. Det som Dannviw handlade efter var ju teorier. Det var fullt möjligt att han missat något väsentligt. De som prövat bladen och var mer insatta i saken, var inte särskilt meddelsamma av sig. Nu började han undra över det som Laurence så ivrigt sysselsatte sig med.

– Vad är det du har där? undrade Ham.

– Några livsfarliga ibolinumblad.

Tonen var nonchalant, men det var tydligt att han ville få Ham intresserad. Men Ham bara såg på honom, så han fortsatte:

– Och hur kan det komma sig att de finns här då?

I min ägo – fortfarande?

– Det kan man ju undra, mumlade Ham.

– De har funnits här hela tiden. Så, om jag hade velat använda dem hade jag kunnat göra det.

Han har alltså fel och det finns ingen grund för att hålla mig strängt sysselsatt dygnet runt.

– Han gör det för att hjälpa dig.

– Visst! Spring du och berätta för honom nu som du brukar.

– Det brukar jag inte.

– Alla vet att det man säger till dig kan man lika gärna säga till honom.

– Varför talar du inte om för honom direkt att han har fel då?

– Det har jag gjort, men han lyssnar inte. Har han bestämt sig för en sak, så måste det vara så.

– Han är ganska orolig för Carlot också, sa Ham tankfullt.

Han undrade över om några blad kunde vara så farliga. Laurence sa:

– Vad tror du? Kan de här små bladen verkligen driva folk till vansinne? Stora starka karlar?

– Är de tillräckligt giftiga så…

Men han hade lust att pröva. Då skulle han få veta precis hur de verkade och han skulle tala om alltihop för Dannviw. Så farligt kunde det ju inte vara.

– Äh, giftiga, sa Laurence och plockade bland dem. Du skulle kunna ta dem utan att någon märkte det. Man blir på gott humör bara. Allt känns lättare. Det är det som är så förbjudet.

Pröva du.

Han sträckte fram händerna, men när Ham visade tecken på att ta emot vad som fanns i dem, tog ha tillbaka dem.

– Tvekar du? undrade Ham.

– Är du säker på att du vill pröva?

– Nu måste jag få veta hur de verkar.

– Som du vill.

Men Laurence plockade bara ut så mycket som han trodde var lämpligt, för att inte Ham skulle må illa. Ham satte i sig det.

– Dannviw kommer att bli förbannad, sa han.

– Han kommer inte att märka något. Tro mig.

När Ham lämnade Laurences rum verkade han inte det minsta förändrad. Laurence hade varit lite orolig, men blev lugn när han märkte det.

Han hade alltså haft rätt.

– Dinah! Håll om mig!

Dannviw kom inrusande genom dörren och kröp tätt intill henne. Hon släppte vad hon hade för händer och lade armarna om honom.

– Håll hårt! bad han.

– Vad har hänt? undrade hon lite skrämd. Har du blivit rädd för något?

Han böjde på huvudet, men stannade annars tätt tryckt mot henne i hennes famn. Tröstande vaggade hon honom, tills hon vågade släppa och stryka honom över håret.

När han tänkte på vad som nyss hänt, for hjärtat på nytt upp i halsgropen. Aldrig trodde han att Ham skulle göra något sådant.

– Vad var det som hände? undrade Dinah.

Han skakade bara på huvudet, så hon lät honom lugna sig lite till. Han gömde huvudet vid hennes bröst. Vad var det Ham hade sagt? Han var helt döv för vad man sa till honom. Glatt meddelade han att Laurence hade rätt. Bladen hade ingen verkan. – Det måste betyda att någon gett honom ibolinumblad. Laurence? Han hade varit missnöjd på sista tiden. Men var det inte att ta i?

– Dinah? Skulle Laurence kunna få tag på ibolinimbladen han gav Johannes?

– Nej, det går inte. Johannes har låst in dem och bär alltid nyckeln med sig. Han skulle inte låsa upp för Laurence. Har han blad nu?

– Ham måste ha fått tag på dem.

– Men Johannes skulle inte våga pröva på Ham innan han vet mer hur de verkar. Kan inte Laurence ha haft några kvar? Eller Carlot?

– Carlot plockade inte några med sig. Han försökte hindra Laurence också. Laurence däremot har ljugit en hel del på sista tiden.

– Det är inte likt honom.

På nytt tänkte Dannviw igenom vad Ham hade sagt. Situationen hade varit så obehaglig att han knappt kunnat lyssna. Han rös.

– Det är över nu, sa Dinah. Var Ham inblandad i det här?

– Ja, kom det lågt.

– Inget skulle få honom att vilja dig illa. Eller hur?

– Han behöver inte vilja det, Dinah. Han är alltför stark för att inte veta vad han gör.

– Men vad i hela friden gjorde han då?

Han såg på henne länge innan han drog ner henne och kysste henne länge och ömt. Hon visste att hon inte skulle få veta det och att han hade sina skäl att inte tala.

– Du ska till Dannviw. Nu, sa Hannes bestämt.

Laurence hade vilat sig och slumrat till trött som han var. Han var inte beredd.

– Varför det, mumlade han yrvaket.

– Inte vet jag, men ordentligt ilsken är han.

På vägen till sin herre, kunde Laurence inte komma på vad han hade gjort som var fel, men han anade att något gått galet och han borde veta vad det var.

Man kunde inte se något fel på borgherren i alla fall. Han stod vid fönstret och såg ut. Carlot och