Grå Panter

1

––––––––

Dra ned huvorna.

Några regndroppar landar på vindrutan och motorhuven på den silverfärgade BMW:n som står parkerad vid vägrenen med släckta ljus. Doften av vapenfett och adrenalin ligger tung i kupén. Männen i baksätet håller sina AK5:or med Aimpunkts rödpunktssikte mellan knäna och nära kroppen så att de snabbt kan lämna bilen. Vapnen är nästan en meter långa och med sina fyra kilos vikt tunga att hantera. De provsköts under gårdagskvällen inne i skogen utanför Uddevalla. Därför kan man också känna en svag krutdoft. Männen luktar gammal svett. Båda i baksätet svettas kraftigt och en av dem fiser nervöst. Även denna doft fördelas i bilen.

Men för helvete, säger en av dem, grimaserar och viftar framför ansiktet innan han drar ner balaklavan för ansiktet.

Alla tre rätar på sig. Bakom dem på den öde vägen närmar sig en skåpbil. Logotypen på sidan berättar att den tillhör landets största värdetransportföretag.

På andra vägbanan, något framför bilen, står ett par cementgaltar. I mörkret syns de knappt. Fram till för några minuter sedan var de markerade med skyltar och ljus. Nu är alla varningar bortplockade och galtarna är därför ett nästan osynligt väghinder.

Ta det nu lugnt, för fan. Vakterna är inte beväpnade. Klanta inte till det.

Föraren rättar till huvan och tittar i backspegeln på sina båda beväpnade kumpaner i baksätet. I sina åtsittande helsvarta kläder ser han vältränad och snabb ut. Intill honom på passagerarsätet ligger en brun kartong med texten M4721-400101. Locket är öppet och i den ligger sex bruna pappersrullar märkta 125 gram sprängdeg M/46. Där ligger också en blank och smal sprängpatron med en stump svart krutstubin fastklämd.

Männen i baksätet är också välbyggda, men de är kraftigare och fyller ut sina svarta tröjor med viss råge. De har svarta skinnhandskar. Föraren bär tunna latexhandskar. Han startar bilen och lägger in en växel. Skåpbilen är bara femtio meter bort. Regnet tilltar samtidigt som alla i bilen håller andan. Trettio meter. Tjugo.

Nu, säger föraren.

Med skrikande däck slänger han ut bilen på vägbanan. Föraren i skåpbilen väjer snabbt och instinktivt åt vänster. Ljudet av bromsande däck avslutas med det skarpa ljudet av demolerad plåt när skåpbilen kör rätt in i galtarna. Framaxeln bryts och höger hjul punkteras. Under några få sekunder fylls natten av en destruktiv symfoni av ljud.

Nu, nu, nu!

De tre männen skyndar ut, skriker och rusar fram till skåpbilen. En störtar fram till förarplatsen och krossar fönstret med kolven. Den andre gör samma sak på passagerarsidan.

Händerna mot taket!

Krockkuddarna har löst ut och instrumentpanelen är intryckt i bilen. Föraren sitter klämd mot ryggstödet. Han blöder näsblod men verkar i övrigt oskadd. När han får syn på rånarna skriker han till med uppspärrade, rädda ögon och ser förvirrad ut. Tveksamt sträcker han upp händerna. Det är en ung man i tjugoårsåldern. Han har blont hår och en liten, prydlig mustasch. Blod rinner ned över hans prydliga mustasch och bildar en växande fläck på den ljusblå uniformsskjortan.

På passagerarsidan sitter en äldre, kraftigare byggd man. Han är täckt av glassplitter. Krockkudden fyller halva utrymmet framför honom och pipan på automatvapnet pekar in mot hans bröst. Han skakar försiktigt av sig glassplittret och tittar avvaktande på det maskerade ansiktet bakom vapnet. Han ser helt lugn ut och fortsätter att granska rånaren utan att röra sig.

Händerna mot taket, sa jag! Nu! Jag skjuter dig, din jävel!

Rösten på den maskerade går upp mot falsett. Pipan darrar. Mannen på passagerarsätet lyfter långsamt händerna och säger med sävlig och lugn röst:

Gör inget dumt, grabben.

Den tredje maskerade rånaren har rusat till bilens bakdel. Han öppnar rullarna med sprängdeg. Rullar dem några gånger mellan sina latexhandskar och sedan mot bilsidan för att klämma ut dem till en lång sträng. Trycker fast dem mot bilplåten så att de överlappar varandra. Han jobbar lugnt och metodiskt medan regnet droppar allt tyngre mot axlarna och gör balaklavan fuktig. Strängen med sprängdeg bildar en fyrkant på skåpets sida. Sedan granskar han noga resultatet innan han kompletterar med aluminiumtejp utanpå. Slutligen ansluter han sprängkapseln med den korta stubintråden. Trådändan skär han av snett och böjer den över en tändsticka som han håller i höger hand. Han gräver i fickan och tar fram en ask tändstickor.  Stickan sätts an mot plånet.

Nu spränger jag.

De två maskerade längre fram skriker:

Ut ur bilen! Vi spränger. Lägg er på magen i diket. Nu!

Vakterna tumlar ur skåpbilen och drivs mot diket. Den yngre, som ser fullständigt vettskrämd ut, slänger sig ned medan den äldre lägger sig försiktigt, som om han är rädd om sin värdighet, eller kanske om uniformen. Det är blött i gräset. En av rånarna går till bilens bakdel medan den andre står kvar och siktar på vakterna.

Skåpet står snett över vägen. Vi kommer inte förbi.

Skit i det. Jag kan backa och så kör vi in via Ljungskile och över till Lilla Edet. Nu spränger jag!

Han drar stickan med stubintråden mot plånet. Det fräser till och stubinen börjar brinna. Båda rör sig snabbt framåt och runt bilen. Under femton sekunder är allt helt tyst. Vakterna ligger tryckta mot den blöta marken i diket. De tre maskerade står tysta och stirrar på skåpbilen. Man hör måsarna som skriker ute vid havet några kilometer bort och regnet tilltar allt mer.

En dov smäll får bilen att rista till. Två av rånarna rusar runt bilen och tittar på det rykande hålet. Inne i bilen syns några lådor och två värdeväskor.

Jävlar, jävlar, vi har stålarna!

De tar var sin väska och släpar över till bagaget i sin personbil. Väskorna läggs i tjocka, grå plastsäckar. Sedan hämtar de lådorna. Ett svagt susande hörs på avstånd.

Skit! Det kommer en bil. Tror du det är snuten? Vi drar!

Alla tre slänger sig in i bilen, två i framsätet och den siste ensam i baksätet. Föraren börjar backa runt för att komma i rätt körriktning när en stor, svart Volvo XC90 dyker upp och snabbt närmar sig.

*

Kvinnan i den svarta Volvon lutar sig nöjt tillbaka i sätet. Tjänstebilen luktar ny och hon stryker lätt över det beige skinnsätet på passagerarsidan. Hon har hämtat ut den bara några dagar tidigare. Bilens dator är uppkopplad till nätet och musiken som hon har valt strömmar smeksamt ut ur högtalarna. Hon nynnar med och tycker att livet känns tämligen drägligt. Den bekväma bilen susar stadigt fram på den våta vägbanan med farthållaren intryckt. Då och då sveper torkarbladen ljudlöst över vindrutan. Hon är en ljushårig, vacker kvinna i fyrtioårsåldern. Det blonda håret är pojkaktigt kortklippt och nogsamt tonat så att inte tendenserna till grånad syns. Hon är diskret sminkad och klädd i en mycket sober, mörk dräkt från Armani.

Hon njuter av resan och funderar lite på sin nya tjänst. Det har gått fort med nya befordringar de senaste åren. Hon vet att hon är en uppskattad chef och känd för att vara pålitlig och handlingskraftig. Att vara chef tilltalar henne av flera skäl. Den ständiga uppmärksamheten är smickrande. Det är stimulerande är vara i centrum, att kunna påverka och att vara den som har kontroll. Till detta kommer tävlingsinstinkten – att vara bäst.

Karriären har dock ett pris och ibland funderar hon på om priset är rimligt. Det har inte riktigt blivit tid för äktenskap. Hon har träffat flera trevliga män under åren. Det har alltid börjat bra. De beundrar hennes elegans och framgång. De intellektuella diskussionerna stimulerar och den ömsesidiga humorn ger en krydda till samlivet. Men så övergår diskussionerna smygande till att bli debatter och glider därifrån vidare till destruktiva gräl. Samlivet övergår till en privat konkurrens och ingen har tänkt vara marktjänst åt den andre. Det gemensamma livet blir för trångt för två konkurrensstarka egon.

Nu har hon en ny sambo som heter Peter. Han kommer från en helt annan miljö. Han är läkare. En lugn, lågmäld och trygg person utan ambitioner att göra någon form av karriär. Tanken på Peter får kvinnan att le och när en av hennes favoritlåtar börjar strömma ur högtalarna nickar hon i takt och sjunger lite högre.

Så plötsligt blir hon allvarlig. Det står något längre fram på vägen. Hon kisar, bromsar lätt och farthållaren kopplas ur. Vägbanan är spärrad av en stor, vit skåpbil som står snett. Det ryker från bakändan. En silverfärgad BMW håller på att backa och två män är på väg emot den. Hon bromsar ytterligare när helljuset når fram.

Vad i helvete?

Något kallt springer uppför ryggraden. Männen är ... maskerade? De har svarta rånarhuvor och det ser ut som om de har vapen. Nu ser hon det stora hålet på skåpbilen. Det är där röken kommer ifrån. Hon ser också logotypen.

Kvinnan blir alldeles kall invärtes och händernas grepp om ratten hårdnar. Det är ett rån hon bevittnar och rånarna försöker fly. Männen hoppar in i bilen som tar fart mot henne. Utan att tänka eller tveka bromsar hon och ställer sig snett över vägen för att hindra dem. Det finns ingen riskkalkyl bakom, bara den instinktiva reaktionen att ingripa, att vara den som tar kontroll.

Hon knappar snabbt in 112 på datorn. Det ringer bara en signal innan någon svarar.

Sos alarm, vad har inträffat?

Jag är fyra mil söder om Uddevalla, på väg 140. Det pågår ett väpnat rån här.

*

Föraren i BMW:n svänger med spinnande däck. De ser Volvon några hundra meter bort. Mannen som halvligger i baksätet tittar fram mellan stolarna och skriker i falsett:

Den jäveln ställer sig över vägen och försöker stoppa oss! Fan, fan. Det går åt helvete!

Föraren sliter av sig rånarluvan och försöker låta samlad. Ta det lugnt. Jag tar mig förbi.

Bilen accelererar och närmar sig snabbt Volvon. Ett tiotal meter från den bromsar föraren lätt, lägger över ratten åt vänster och passerar elegant bakom. Ena hjulparet är nere i diket och några grästuvor sprutar bakåt. Det hörs en skarp automatsalva samtidigt som de passerar. Kulorna splittrar bakrutan i Volvon.

Det där var jävligt onödigt, väser föraren över sin axel.

Han försökte stoppa oss. Det var rätt åt den jäveln.

Bilen fortsätter att accelerera. Motorn går upp i vrålande övervarv mellan växlingarna. Farten blir allt högre och föraren har fullt upp med att kontrollera bilen. Det doftar stickande av bränt vapenfett och krut i bilen när de sladdar in på avfarten mot Lilla Edet.

––––––––

2

––––––––

Lennart skyndar ner för trappan. Teknikerna blev klara med bilen i går och nu står den under polishuset i garaget. Han tar trappan med bestämda kliv och räknar stegen. Det blir trappan tillbaka upp också. Låter han bli att ta spårvagnen hem i eftermiddag kan han unna sig en kanelbulle till fikat om ett par timmar.

Nere i garaget står den utbrända bilen med all inredning utplockad. Starka flodljus är riktade mot den från fyra håll. Ljuset är bländande och det doftar bränd plast och förkolnat tyg, en fränt sötaktig och oangenäm doft. Lennart rundar en parkerad polisbil och närmar sig försiktigt när en allvarlig man i heltäckande vit overall kommer emot honom. Kulmagen putar under det plastiga tyget. Han drar av sig huvan och hälsar vänligt.

Hej, Lennart.

Hej, hur har det gått?

Ganska bra, faktiskt. De har tänt på bilen med bensin men sen har de smällt igen dörrarna efter sig. Vi är tacksamma för det. Branden i bilen slocknade så snart bensinen var uppbränd och det tog sig aldrig riktigt i inredningen. Syret tog slut. Han frustar till genom näsan, kanske är det ett kort skratt.

Lennart nickar. Klantigt. Har du hittat nåt?

Mannen sveper med handen åt ett bord en bit bort. Vi har samlat fynden här borta.

De rundar bilen. Lennart kliver försiktigt över ett bilsäte som ligger på vit skyddspapp på golvet. Allt är sotigt och han vill inte förstöra sin nya kostym, ett snyggt italienskt arbete från Corneliani. Den är ljust grå, lite blank i strukturen, dubbelknäppt och sitter perfekt. Till det har han en mörkare grå skjorta, uppknäppt i halsen. Med sitt vågiga, lätt grånande hår ser han ut som en charmör. Han är ogift och ryktet som kvinnotjusare vårdar han ömt. I praktiken har han dock ofta lite svårt att leva upp till det.

Bordet är täckt med samma vita papp och fyllt av mer eller mindre brända föremål. Det ligger verktyg i ena änden. Bitar av mattan och en halvt uppbränd instruktionsbok. I andra änden ligger flera mindre föremål i plastpåsar. Lennart lutar sig över dem och rynkar på näsan.

Vi har inte hittat några fingeravtryck och inget som vi med rimliga skäl kan DNA-analysera. Ytorna inne i bilen är delvis svårt brända och det förstör ju det mesta. De har använt handskar och inte lämnat några klädesplagg eller andra persedlar, säger mannen i overallen och petar till ett av verktygen. Kroppshållningen är lite böjd, som om han skäms över att inte ha hittat något.

Men Yvonne ringde i morse och berättade att det fanns ett möjligt fynd.

Mannen rätar upp sig en aning. Det stämmer. Hon var nere här i svinottan och tittade på det här. Han håller upp en plastpåse med ett kvitto i. Det är skrynkligt och smutsigt men i övrigt oskadat.

Lennart slätar ut påsen och studerar kvittot så gott det går genom plasten. Det är ett bensinkvitto från kvällen före rånet.

Fingeravtryck?

Overallen sjunker ihop igen. Tyvärr, tyvärr. Som jag sa har grabbarna varit försiktiga och haft handskar hela tiden. Det vi kan glädja oss över är att såna här tjommar normalt sett inte har nåt direkt städdille. De är vana vid att mamma städar åt dem. Kvittot låg bland en massa annat skräp på golvet och de hade förmodligen räknat med att det skulle brinna upp. Det fanns en jäkla massa kolapapper också. De låg på golvet vid framsätet. Gräddkola. Jag hade hoppats på att hitta snusloskor. Då hade vi haft DNA. Han skakar på huvudet, gnider sina handskbeklädda händer mot varandra och gör det där frustande ljudet genom näsan igen. Gräddkola ... vart är brottsligheten på väg?

Det står station och klockslag på bensinkvittot, noterar Lennart utan att bry sig om mannens försök att lätta upp stämningen.

Mannen suckar till. Ja. Yvonne skrev av det och skulle åka till macken direkt, sa hon.

Lennart tänker och trummar med fingrarna på underläppen. Nåt mer?

Inte än. Vi håller på att gå igenom skräphögen. Resterna av väskorna och sprängfixturen gav inget. Vanligt bonnstål i ramen. Inget som går att spåra. Bilen stals i går kväll, strax innan de tankade. Den är omskyltad. De stal den på Landvetters parkering och var smarta nog att ta en bil som var långtidsparkerad så den var inte stöldrapporterad vid tiden för rånet.

Ägare?

En affärsman från Göteborg. Han är fortfarande kvar i USA. Vi har varit i kontakt med varandra. Det blir bussen hem från flygplatsen för honom.

Okej, tack. Fortsätt leta och hör av dig direkt om du hittar nåt mer.

Lennart väntar inte in mannens svar utan kliver försiktigt över bilsätet igen och tar trapporna upp till fjärde våningen.

I konferensrummet finns redan fyra personer. Yvonne står framme vid den stora bildskärmen. Hon är klädd i svarta, bylsiga joggingbyxor med vita revärer. Svart polotröja och en dito lumberjacka kompletterar klädseln. På fötterna har hon halvstövlar. Snygg tjej, duktig. Lennart gillar att jobba med henne.

God morgon, direktörn, säger Yvonne glatt och granskar menande kostymen och de välputsade skorna.

Var lagom spydig. Jag gick hem först vid tvåtiden i morse, svarar Lennart men ler samtidigt.

Yvonne lyfter på ögonbrynen och smackar till med tungan. Kul att du är utvilad och på gott humör. Slå dig ner, vi ska ha en liten filmvisning. Det finns inga popcorn till barnen men vi har kaffe i termosen.

En av de övriga poliserna skjuter över kannan till Lennart. Han hänger av sig kavajen på stolsryggen, fyller upp en kopp och kavlar upp skjortärmarna en liten bit. Om han inte smutsar ned manschetterna kan han ha skjortan en extra dag. Att tvätta och att stryka skjortor hör till Guds straff över mänskligheten.

Okej, biografchefen, vad har du att visa?

Jag har ett band från macken där rånarna tankade. Det är tyvärr en enkel bevakningskamera med låg bildkvalitet, men man ser bilen och en av rånarna som är ute och tankar. Han betalar kontant och har handskar på sig. De båda övriga sitter kvar i bilen. Vi tittar först och pratar sen. Yvonne nickar åt alla i rummet innan hon trycker igång filmen.

Man ser bilen rulla in. Den är redan omskyltad. En man kliver ur, betalar och börjar tanka. Han är väl medveten om kamerorna och håller nogsamt ansiktet bortvänt. Vid något tillfälle kan man skymta profilen. De andra i bilen syns bara som skuggor. Efter en stund kör bilen ut ur bildfältet igen.

Lennart blåser ner i koppen innan han tar en klunk bara för att upptäcka att kaffet redan blivit kallt. Han grimaserar. Kan du förstora upp sekvensen där han syns i profil?

Redan gjort. Yvonne lägger upp en stillbild på skärmen och en suddig profil syns. Man kan se att det är en yngre man. Han ser smärt och spänstig ut. Kläderna är någon slags träningsoverall utan några särskilda kännetecken. Han har joggingskor med Nikelogga på sidan. Yvonne zoomar in ansiktet. Det blir större men samtidigt ännu suddigare.

Lennart klappar sig på kinden. Inte bra. Vi kör filmen några gånger och försöker få en känsla för kroppsspråk och rörelser. Han verkar vara i trettioårsåldern, knappast mer. Om vi måttar mot dörren bakom så gissar jag på att han är mellan en och sjuttio och en och åttio. Ljust hår.

Yvonne skrattar till. Hur fan ser du det? Han har ju en mössa på sig.

Backa lite. Titta här, på bilden bakifrån. Det är antingen blont eller grått hår som syns i nacken. Med tanke på den troliga åldern så gissar jag på blont.

Vad har vi mer? frågar en av de andra poliserna vid bordet.

Kolapapper, säger Lennart.

Inget DNA?

Lennart skakar på huvudet. Bara kolapapper. Den som åt kolan har inte slickat på det.

Knappast till nån hjälp. Då har vi fan ingenting.

Sven, den äldste polisen vid bordet, harklar sig och lutar sig fram.

Säg inte det, säger han och lyfter ett buskigt ögonbryn mot Lennart fast det inte var han som sa det.

Sven fyller sextio om ett år. Tröjan sitter stramt över magen och det syns några kaffefläckar på den trots att tröjan är mörkbrun. Han ger ett surt intryck och verkar trött. Lennart vet att Sven inte gillar honom. Hörde honom prata med en av de unga, söta utredarna på förra julfesten efter att ha dykt ner lite för djupt i glöggskålen. Lennart är en klädsnobb, sa han, och ingen riktig karl. En riktig karl ska dricka öl, snusa och ha rejäla kläder. Dessutom hade Sven räknat med att bli chef för avdelningen för tre år sedan. Han hade inte kunnat drömma om att ledningen skulle välja en fjompig ung klädsprätt framför honom.

Vi vet ju att kretsen som begår den här typen av rån är begränsad. Det kräver ekonomiska resurser, planering och disciplin. Det är inte det vanliga vardagsbuset. Så troligen finns förövarna i våra register.

Lennart kan inte för sitt liv hindra den lite sarkastiska tonen när han svarar: Perfekt. Då har vi bara några hundra att välja på.

Sven lutar sig fram och knäpper händerna på bordet. Rätt. Men det är en speciell kille som jag kommer att tänka på. Jag förhörde honom för tre år sen beträffande ett annat rån. Han körde flyktbilen. Rätt sympatisk kille. Klipsk, vältränad, socialt välanpassad ... men äventyrlig, kan vi säga. En sån som hamnar fel på grund av sin äventyrlighet.

Lennart lutar sig också fram. Ett vackert tal. Ska du berätta vem och varför du tror att det är han?

Sven kniper ihop läpparna och tar sedan ett djupt andetag innan han svarar. Kolapappret. Den här killen åt gräddkola under förhöret. Den ende rånare som jag har förhört som ätit gräddkola. Killen är ett hälsofreak. Han rökar inte, snusar inte, dricker måttligt, går på grönsaker och annan hälsosamt skit.

Lennart fnyser. Men äter gräddkola?

Sven har fått röda fläckar på halsen. Tja, han är väl inte helt ofelbar eftersom han fick fyra år för rånet som var aktuellt då.

Fyra år? Om han har skött sig i fängelset så bör han vara ute nu igen. Det är värt att söka på, skjuter Yvonne in som för att få luften att pysa ur den spända stämningen. Hon vänder sig mot Lennart Har vi nåt mer?

Han ser på hennes blick att det är läge att sluta mäta muskler och lutar sig bak i stolen. Slänger en sur blick på kaffekoppen och tar en klunk till trots att han vet att det kommer smaka äckligt, innan han svarar.

Förarna av värdetransporten tror att den smärte rånaren är svenskfödd. Han pratade utan brytning. De andra pratade bra svenska, men med viss brytning.

Hon nickar. Vad sa väktarna mer?

Det är bara den äldre som är värd att prata med. Det är en lugn och erfaren herre. Vi har bra beskrivning av rånarnas kroppsbyggnad. Deras övriga uppgifter är inte till särskilt mycket hjälp. Svarta kläder, svarta huvor, svarta handskar. Vi har också hittat två tomhylsor från skjutningen. De låg på vägen. I bilen fanns inga. Eftersom de sköt en serie skott så måste de ha plockat med sig övriga hylsor.

Den yngre polisen vid bordet tar till orda:

Vi tror att de bytte bil till en vit liten sedan. Några vittnen såg en sån parkerad nära platsen där de tände på BMW:n.

Märke? frågar Yvonne.

Oklart. Den stod en bit in från vägen så ingen har lagt det på minnet. Det var inget häftigt märke som väckte uppmärksamhet. Men vi har däckmönster. Hittar vi rätt bil så kan vi koppla den till platsen.

Inga vittnen?

"Inga vittnen. Nån såg att det rök inne i skogen