Återkomsten: Altairsagan

Epilog

Kapitel 1

Sömnen släppte motvilligt sitt grepp om honom när den mjuka kvinnorösten trängde sig in i hans sömndruckna hjärna.

God morgon kapten Sturgeon. Klockan är nu sex på morgonen, europeisk jordtid. Ni önskade att bli väckt.

Mark Sturgeon stönade, försökte dra ut på sömnen lite till, men den syntetiska datorrösten upprepade sitt meddelande och lät nu mer uppfordrande. Uppgivet slog han upp ögonen och sa.

Okej SARA, jag är vaken.

"Det gläder mig kapten Sturgeon. Altair 1 ligger just nu i maximal underljusfart och beräknas anlända till knutpunkten klockan fjorton, mellaneuropeisk jordtid. Bemanning på Bryggan är för närvarande: Förste styrman, Jonas Borg och sekond Ted Gilligan med stödgrupp ett."

Rösten tystnade. SARA väntade nu på att kaptenen skulle ge nya kommandon. Mark gäspade ännu en gång innan han sa.

Tack SARA. Jag behöver lite klassisk musik för att kunna vakna ordentligt.

Självklart kapten. Får jag rekommendera Johann Sebastian Bach?

Ja tack, SARA. Bach blir bra. Spela upp hans blandade verk.

"Då börjar jag med Passacaglia i c-moll."

Musiken strömmade ut ur det dolda högtalarsystemet i hytten och Mark nynnade med i stråkarnas vindlande lek bland tonerna samtidigt som han slängde benen över sängkanten. Där blev han sedan sittande några sekunder innan han reste sig, gick in på toaletten och sköljde ansiktet med kallt vatten. Sedan studerade han sig själv i spegeln.

Ansiktet som mötte honom från andra sidan spegelglaset var detsamma som mött honom varje morgon i 47 år, även om åren givetvis hade skulpterat om dragen vart eftersom. Det blonda håret, den höga pannan, de gröna ögonen, den lite kraftiga näsan och därunder de fylliga läpparna med en markerad haka. Allt inramat av kraftigt utmejslade drag som visade en man van vid att leda och som inte ryggade för en utmaning.

Han suckade, tog fram en kam och drog den genom håret. Det var ingen idé att duscha nu eftersom han hade en tid på gymmet innan det var dags att inta sin plats på Bryggan, i god tid före knutpunkten där de skulle göra det sista hoppet som skulle föra dem hem igen efter ett årslångt uppdrag i galaxens ytterkant. Ett uppdrag som gått ut på att kartlägga den okända rymd där ingen människa någonsin vistats före besättningen ombord på Altair 1.

Med ännu en gäspning drog han på sig sina grå träningskläder, stretchade uppmjukande några gånger innan han lämnade hytten. Det sista han sa var.

SARA. Lås efter mig, tack.

Jag låser efter er kapten Sturgeon. Var inte orolig.

Han flinade. Datorns AI program hade under det gångna året utvecklat en personlighet som han kommit att gilla.

Korridoren utanför hans hytt ledde direkt till Bryggan om han tog av till vänster. Med några få korta steg skulle kaptenen vid en krissituation kunna inta sin plats om det krävdes, men nu tog han av till höger och stannade vid turbohissen. Dörrarna gled ljudlöst upp och han klev in i det slutna utrymmet.

Däck åtta.

Däck åtta är uppfattat. God morgon kapten Sturgeon.

God morgon AL.

Den manliga rösten var egentligen genererad av samma datorprogram som SARA, men hade andra uppgifter och därför hade programmerarna gett funktionen en annan röst för att inte förvirra användarna.

Hissen rörde sig tyst genom skeppet och stannade på däck åtta där Mark klev ut. Den korridor som han nu kom in i var mer flitigt använd och han sprang genast in i två mekaniker som hälsade honom med leenden och honnör. Mark nickade åt dem och tog ett djupt andetag innan han klev in på gymmet.

***

Stuart Walden var närstridsinstruktör, före detta kommandosoldat och stridspilot som utfört flera lyckade uppdrag bakom fiendens linjer under Månkriget.

Nu hade han hunnit bli 50 år, med hår som börjat gråna vid tinningarna, men med en kropp som en 30 år yngre muskelbyggare. Hans kraftfulla, lite runda ansikte bar spår av alla de strider han utkämpat under sina äventyr. De vita ärren målade upp en karta över ett liv i krig.

God morgon kapten. Redo för lite sparring?

Alltid redo för att kicka lite kommandoröv. Det vet du Stu.

Hans skämt åtföljdes av ett skratt från Stu som hittills aldrig hade behövt ta räkning till åtta under någon av sina elevers sparringmatcher.

Vi får väl se kapten, svarade han muntert med en glimt i ögat. Ni kanske har tur idag.

Mark tog på sig de nödvändiga skydden innan han gick upp i ringen och började värma upp. Under det gångna året hade Stu lärt honom en kampgren som han själv komponerat utifrån en rad olika orientaliska kampsporter där moment från MMA blandades friskt med karate, shootfighting, taekwondo och ett dussin andra discipliner. Stu kallade det själv för fri kickboxning, men när hans instruktör inte hörde brukade Mark rätt och slätt kalla det för misshandel.

Mark tänjde på musklerna. När han kände sig redo för nästa blåmärkesframkallande träningspass nickade han åt Stu att han var klar.

Då kan herr stridspiloten inleda anfallet då, grinade Stu bakom sitt tandskydd.

Mark började cirkulera runt sin motståndare. När han trodde sig se en blotta snodde han runt och skickade ut en spark. Sekunden senare låg han på rygg på mattan med Stu över sig. Hans kropp var låst och instruktören suckade.

Kapten. Vill man överraska sin motståndare kan man inte gå i motståndarens fällor. Jag lämnade den där öppningen och ni kastade er in i vargens käft som om ni hade en dödslängtan som ni inte kunde underkuva. I fält får man bara en chans och ni står just nu och knackar på Pärleporten. Gör om!

Han reste sig upp och räckte sedan Mark handen. Under en timmes tid sparrade de två männen där de både delade ut och tog emot slag. När timmen gått forsade svetten av Mark medan Stu knappt verkade vara andfådd.

Att vara i närstrid, sade instruktören allvarligt, är en helt annan sak än att sitta bakom spakarna i ett jaktplan eller föra befälet på Bryggan. Här ser man varje svettpärla i sin motståndares ansikte, man kan känna hans vidriga andedräkt och man blir våt av hans blod när man utdelar det dödande hugget. Underskatta aldrig din motståndare! Gör du det är det du som blöder. Förstått?

Mark nickade.

Stu var en duktig lärare, men han var också mycket rak i det han lärde ut. Aldrig några krångliga omskrivningar. Det var som han sa – Krig ger inga andra chanser. Segra eller dö är det som gäller.

De båda männen skakade hand och tackade för god match innan Mark gick ut i omklädningsrummet där han sedan tog en lång, varm dusch. Han visste att han skulle få en del riktigt fula blåmärken efter den här omgången, men varje svullnad och missfärgning skulle vara en konkret påminnelse till honom om hans dödlighet och av behovet av att träna för att undvika vara den svagare parten. Visserligen var det 17 år sedan Månkriget slutat. 17 år med en bräcklig fred där den som sänkte garden och visade svaghet var den förste som riskerade att dö. Det var en läxa som han hade lärt sig både i kriget och av Stuart Walden.

Väl ute ur duschen slängde han en blick på klockan. Hans pass på Bryggan skulle inte börja än på ett par timmar och eftersom det var det sista hoppet som skulle föra dem hem, ville han vara pigg och alert. Han beslutade sig för att ta en timme i det som besättningen populärt kallade för Illusionsrummet.

Illusionsrummet var både en fritidsaktivitet och ett träningsredskap under de ändlösa dagar som de tillbringade i rymdens djup där enformigheten kunde bli deras värsta fiende. Själva rummet var inte så märkvärdigt. Det var ett vanligt rum i dimensionen tre gånger tre meter och målat i dova jordfärger. Det märkvärdiga var istället den dator som man anslöt sin kropp till genom något som för vissa gav en otrevlig association till det gamla avrättningsredskapet elektriska stolen.

Man lade sig i en skålformad, tillbakalutad stol och satte en elektrodmössa på huvudet. På kroppen anslöt man andra elektroder innan man bad datorn köra ett förinställt program.

Genom impulser från datorn, via elektroderna, försattes man i en stilla sömn där datorn läste av hjärnvågorna och sedan implementerade det program man valt att köra. Programmet spelades då upp som en realistisk dröm där små stötar via elektroderna på kroppen simulerade de aktiviteter som utfördes av programmet i drömmen. Om man sprang, stimulerades benmuskulaturen och om man låg på en solstekt sandstrand upplevde man värme.

Mark hade en katalog med egna program som han färdigställt på jorden, innan uppdraget börjat. Det fanns tio Illusionsrum på E-däck dit han nu gick och hittade ett som var ledigt. När han lutade sig tillbaka i stolen, ansluten till datorn, slöt han ögonen och programmet startade.

"Han var alldeles nära toppen nu. En sista klippvägg och han var framme. Utsikten var svindlande där han hängde i linorna, tio meter under Arsia Mons topp. Marslandskapets röda inramning var fantastisk att skåda och långt bort i fjärran såg han Marsstaden Arsia City. Den tunna atmosfären på Mars var ännu inte syresatt och därför hade han en smidig andningsregulator över ansiktet. Den lägre gravitationen hjälpte honom då hans muskler var utvecklade för jordens högre, och därmed tyngre, gravitation. Han halade sig upp och tog sedan fästpistolen och sprängde in en fästpunkt i stenen ovanför sitt huvud.

Tio minuter senare stod han på den gamla vulkanens krön och såg sig om. Den tunna marsvinden blåste friskt, men det bekom honom inte alls när han beundrade landskapet som bredde ut sig för hans blick. Den steniga terrängen, med sin karakteristiska röda sand, sträckte sig milsvitt omkring. I öster hade han Arsia City och Marsbolagets gruvor. I väster fanns Stillhetens Hav där inget liv existerade. I söder, bortom horisonten, låg ännu en stad, nämligen Nya London, där rymdhamnen var belägen. Men här och nu var det bara han. Han och utsikten från Marsberget.

Sakta började Mark gå runt den gamla vulkankratern. Han kunde föreställa sig hur det måste ha sett ut när denna gigant hade haft sin storhetstid och spytt ut glödande lava som nått flera mil omkring där den runnit ut på Stillhetens Hav och skapat denna ändlösa lavaslätt. Han log lyckligt.

Halvvägs runt kratern hittade han det han letat efter, nämligen den sluttning där lavan en gång runnit ner från berget och skapat en starkt lutande utförslöpa som sträckte sig ända ner mot Stillhetens Hav. Försiktigt började han sin klättring nedåt."

När programmet avslutades öppnade Mark ögonen och blinkade några gånger innan han försiktigt avlägsnade alla elektroder och reste sig upp. Nu var han redo för det som väntade. Det sista hoppet genom maskhålet som skulle föra dem hem till Jorden efter ett år i rymdens djup. Ett år av utforskande där de insett att liv inte var ett undantag i universum, utan snarare en regel. Visserligen hade de inte funnit intelligent liv i den meningen att de hittat någon avlägsen civilisation, men de hade funnit jordlika planeter med djurliv på, i olika stadier av utvecklingsskalan. Alltså var det bara frågan om när, och inte om, människan till slut skulle finna andra kulturer som utvecklats parallellt på en annan, avlägsen exoplanet.

Altairprojektet var Jordalliansens första program med rymdskepp som kunde nå bortom det egna solsystemet. Tidigare rymdskepp hade inte haft hyperrymdsmotorer och hade bara kunnat segla genom rymdens hav i underljusfart. I och med Heidenmotorn, som utnyttjade kvantmekaniken, hade människan fått tillgång till ett sätt att röra sig över rymdens djup och färdas gigantiska sträckor på orimligt kort tid. Under detta år hade Altair 1 korsat Vintergatans galax, en resa på över 100 000 ljusår, enkel resa.

Skeppet hade utvecklats av flera jämsides arbetande projektgrupper, där den viktigaste gruppen var professor Martin Heidens grupp som utvecklat själva motorn. Kapten Sturgeon hade ingått i testgruppen som provflugit de olika motorprototyperna. Sedan var det hans förste styrman, Jonas Borg, som ingått i kartläggningsgruppen som lagt upp vilka rutter de olika Altairskeppen skulle följa och utforska.

Allt detta hade tagit sin början direkt efter det förödande Månkriget. Freden hade slutits år 2101 efter tio år av krig där närmare en miljard liv gått till spillo och 2117 hade Altair 1 stått klar. Hon var ett smäckert skepp, 498 meter lång och 98,2 meter bred i aktern, för att sedan smalna av fram mot fören. Hon var tio däck hög och hade en besättning på totalt 232 personer, blandat män och kvinnor. Det var tekniker, forskare, professorer, säkerhetsofficerare, piloter, navigatörer och en lång rad av människor med specialkompetenser inom olika områden av rymdforskningen och forskning som berörde livets uppkomst. Altair var som ett flygande laboratorium i forskningens tjänst, men kraftigt beväpnad för att kunna möta eventuella hot och freda sig om nödvändigt.

Mark lämnade Illusionsrummet och styrde stegen mot Bryggan. Hans pass började visserligen inte ännu, men han var för rastlös för att göra något annat. Han ville befinna sig i händelsernas centrum och det var på Bryggan!

Som kapten var Bryggan hans hem. Det var där han levde, tillsammans med sina officerare. Det var där som de förde detta mänskliga mästerverk genom det oändliga rymdhavet och upptäckte saker på nära håll som tidigare bara kunnat ses genom de allra kraftigaste rymdteleskopen. De hade färdats genom nebulosor, förbi dvärgstjärnor och de hade sett världar med dubbla solar. De hade stått på planeter och tittat upp på en natthimmel med fyra månar. De hade sett djur som var så olika allt som någonsin funnits på jorden att de trotsade alla försök till beskrivning.

Det var på Bryggan han hörde hemma.

Turbohissen förde honom genom skeppets innandöme och släppte av honom på Bryggan där han klev ut med en spänd förväntan. Han såg stjärnljuset som jagade förbi skeppet där det i underljusfart svepte fram genom tomheten mot de koordinater där maskhålet skulle finnas, väntande på att ta dem hem.

En man med tomatröd kalufs och ansiktet fullt av fräknar såg Mark kliva in och ropade:

Kaptenen på Bryggan!

Fortsätt, sa han stilla och vände sig mot den rödhåriga mannen.

Ted Gilligan var Marks sekond, jämngammal med sin kapten, före detta marinsoldat och jaktpilot. Han hade efter kriget lett flera expeditioner till de yttre himlakropparna i jordens solsystem där de kartlagt Pluto och dess satellit Charon. På Charon hade man funnit stora fyndigheter av metallrika malmer som behövdes till jordens industri eftersom produktionen inte kunde mättas med enbart de tillgångar som fanns på den egna planeten.

När Ted hade tagits ut till Altairprojektets första skepp hade Mark känt en lättnad över att hans besättning taggats med en så kompetent medlem. Ted var dessutom en naturlig ledare och hans otvungna sätt skapade en stämning som hjälpte dem att koncentrera sig på sitt jobb, trots vetskapen om deras oändliga isolering i den ocean av tomhet som rymden var.

Rapportera! Hur ligger vi till?

Ted gick fram till honom.

"Vi ligger precis på tidsschemat. Vi är framme vid knutpunkten om tjugo minuter och därefter ska SARA göra de sista justeringarna inför hoppet. I morgon kväll borde vi sitta på min uteplats hemma i Cedar City och läppja på en konjak och ljuga om vilka stjärnor vi har besökt.

Inga problem?

"Inga alls. Altair fungerar lika fläckfritt som hon gjort de senaste tolv månaderna. Det enda är att SARA rapporterat om en mindre störning i fjärrsensorn, men det verkar vara ett kalibreringsfel. Alla test visar på att hårdvaran fungerar som den ska."

Mark såg sig omkring på Bryggan. Det var ett stort, öppet område i skeppets för och såg inte alls så futuristiskt ut som gamla filmer från slutet av 1900- och början av 2000-talet hade gjort gällande. Där fanns inga gångbryggor över djupa navigationsdiken. Ingen uppsjö av blinkande knappar och paneler. Det som fanns var fyra arbetsstationer, två längst fram och två som låg längre bak på Bryggan.

De halvmåneformade stationerna var försedda med holografiska skärmar och interaktiva menyer som tillsammans med röststyrda program lät besättningen utföra alla de åtgärder som behövdes för att framföra skeppet och utforska den omkringliggande rymden.

Där fanns en station för styrman, vapen och säkerhet, vetenskap, miljö och så kaptenens och sekondens platser där kaptenens centrala stol var spindeln i nätet.

Från sin plats hade Mark en holografisk uppsikt över samtliga av Bryggans funktioner och kunde där också stå i direkt kontakt med vem han nu ville.

Just nu satt både förste styrman Borg, samt andre styrman Jesus Rodriguez på sina platser och vid vetenskapsstationen satt Diane Worthington. Den svarta kvinnan betraktade en bild på sin holografiska scanner och verkade inte medveten om något annat för tillfället.

Mark satte sig på sin plats och slog upp en holografisk projektion av skeppet för att dubbelkolla alla funktioner. Han vände sig mot Ted.

Du sa att SARA indikerade ett kalibreringsfel i fjärrsensorn? Nu verkar allt vara som det skall.

Ja, inga av de diagnostiska test vi gjorde visade på något fel, så jag bad Miriam kalibrera om enheten. Efter det har allt fungerat.

Mark nickade och bet sig fundersamt i underläppen. Ett hopp genom ett maskhål var en komplicerad process då en positiv massa skulle tillföras ett negativt dito. Skeppet skulle förflytta sig genom rumtiden och egentligen upphöra att existera i det normala universumet och istället, likt ett spöke, röra sig längs en annan axel i en så kallad rumtidsförflyttning. Allt handlade om kvantmekanik som gick ut på att universum är uppbyggt av lager på lager med verkligheter, ungefär som en ofantligt stor lök, där varje lager var en tunn, tunn hinna med olika dimensioner genom vilka skeppet kunde röra sig och eftersom dessa dimensioner inte låg etsade på varandra, utan rörde sig fritt i förhållande till sina grannar, kunde dessa färder genom rumtiden i maskhålet förflytta skeppet från en punkt till en annan i det verkliga universumet. Denna sträcka kunde vara allt mellan några enstaka ljusdagar till en eon av oändlighet som skulle stjälpa av dem på andra sidan av universum. Det var fjärrsensorn som scannade maskhålet och beräknade var de skulle komma ut och om sensorn gav fel värden kunde hela hoppet äventyras. Han kände ett sting av oro.

SARA. Koppla upp mig till Miriam Henning!

Miriam Henning var förste motorbefäl och hade ingått i Heidens utvecklingsgrupp. Hon hade, tillsammans med professorn, utvecklat Altairs motor och ingen kunde skeppet lika bra som hon, med undantag för hennes andrebefäl, Gunder Segmeyer, som även han hade ingått i Heidengruppen.

Kapten. Vad trevligt att ni slår en signal.

Miriams röst var fyllig och självsäker med en underton av bitsk humor.

Ted säger att SARA varnat för störningar i sensorn. Jag vill veta om allt är klart inför hoppet?

Jadå kapten. Jag gjorde en kalibrering och körde ett diagnostiskt test. Nu fungerar allt som det ska. Jag vet däremot inte vad som orsakade glappet. Vi jobbar på det nu.

Men vi kan genomföra hoppet som beräknat?

Det kan vi kapten. Kära gamla jorden väntar ju på oss och den inbjudan tänker jag inte blunda för. Längtar redan efter ett dopp i Medelhavet.

Hon skrattade och samtalet bröts. Mark tittade upp mot den stora holoskärmen som var deras fönster ut mot rymden framför dem. En rad med siffror visade tid och avstånd till knutpunkten. Det var en minut kvar innan motorerna skulle bromsas och skeppet skulle stanna upp inför den sista beräkningen av hoppet. Han tittade upp på Ted.

Då så, hemmet väntar.

Och den där konjakten. Ted log och visade upp två rader av jämna, vita tänder.

***

Skeppet låg alldeles stilla i rymden.

100 000 kilometer framför dem fanns det för blotta ögat osynliga maskhålet. Det var bara Altairs sensorer som kände av de gravitationsavvikelser som hålet gav upphov till. Samma gravitationsavvikelser var även mätpunkter för sensorn att avgöra hålets djup, vilket talade om för dem var hålet mynnade ut. Just det här hålet skulle föra dem igenom närmare ett tusen ljusår och släppa av dem på en plats endast två ljusveckor utanför Jordens solsystem. Sedan skulle hyperrymdsmotorerna behöva tolv timmar för att överbrygga dessa två ljusveckor. Därefter var det ytterligare sju timmar i underljusfart genom solsystemets yttre markörer och hem till Tellus. I morgon kväll skulle de kunna läppja på den där konjaken som Ted drömde om.

Mark tittade på sin holografiska projektion som visade en bild av det slingrande maskhålet. Siffror visade beräkningarna som SARA gjorde inför hoppet. Han vände sig om mot Diane Worthington.

Diane. Jag har en avvikelse i beräkningen. Ser du den också?

Ja kapten. Det är en instabilitet som har uppstått under de senaste minuterna. Skeppets massa tycks ha stört några av maskhålets variabler.

Kan det äventyra hoppet?

Osäkert. SARA har inte tillräckligt med data för att kalkylera ännu, men ju längre vi ligger här, desto mer lär vår massa störa hålet.

Med andra ord bör vi göra hoppet så snart som möjligt?

Diane tittade upp från sin holoskärm och mötte hans blick. I de mörka ögonen kunde han utläsa en oro som sa honom att hon inte kunde svara på hans fråga med hundra procents säkerhet. Han tittade ner på sin egen projektion. SARA visade just riskbedömningen.

SARA säger att vi har 99 procents chans till ett lyckat hopp. Vi vet alla att vi gjort hopp med lägre chanser än så.

Han såg ut över Bryggan och mötte Jonas Borgs blick.

Vad säger ni styrman?

Alla värden verkar vara okej. Sensorn säger att vi kommer att vara hemma i morgon kväll, men vi måste hoppa nu innan vår massa stör ut hålet mer än vad vi redan gjort. Jag tror inte att det här hålet kommer gå att använda mer efter att vi farit igenom.

Herr Borg, ni har fattat beslutet. Är kursen mot jorden inlagd?

Ja kapten.

Då kör vi.

***

Endast en svag darrning i skrovet talade om att de fyra enorma motorerna hade tänts och nu drev skeppet framåt, mot maskhålet. När det var 10 000 kilometer kvar skulle hyperdriften aktiveras för att på en tiondels sekund slunga Altair genom hålet. Via rumtidstunneln skulle hon färdas genom rymdens krökning för att komma ut på en annan plats - tusen ljusår bort.

Enligt SARA:s beräkningar, som byggde på sensorns avläsning, var det exakta djupet på maskhålet 997 ljusår, något som de skulle färdas på under en timme. Den hastighet som skeppet skulle uppnå på detta sätt låg utanför den normala rymdens möjligheter.

När de anlände till andra sidan hade de färdats igenom ett hav av oändlighet, passerat flera stjärnsystem och lämnat dess ljuskretsar långt bakom sig. Ljuset från den närmaste stjärnan i den rymd de nu befann sig i, skulle inte nå maskhålets andra sida förrän om 997 år.

Mark kände till att Stephen Hawking hade sagt, redan under det tjugonde århundradet, att föremål som färdades i maskhål skulle upphöra att existera, men senare tiders forskare hade inför Altairprojektet slagit fast att Hawking bara hade delvis rätt.

Materian är i sig oförstörbar och kan alltså inte upphöra att existera ens utanför det normala universums lagar. Det som istället hände var att materian bröts ner och dess subatomära molekyler färdades utanför rumtiden i ett kvantiskt universum för att, när de nådde maskhålets andra ände, sättas ihop igen genom en process som ingen kunnat förklara.

I alla fall inte förrän James Castello år 2082 hade gjort ett lyckat experiment där han funnit förklaringen till gåtan som gäckat forskarna sedan Einstein utvecklat relativitetsteorin 1916. Denna Kvant-Maskhålsteori kom sedan att ligga till grund för konstruktionen av hyperrymdsmotorn och den avancerade dator – SARA – som genom sin artificiella intelligens styrde över alla beräkningar som krävdes för de komplicerade hoppen.

Tekniken bakom var så invecklad att Mark bara kunde teorin och endast en handfull människor förstod sig på hela den invecklade processen bakom motorn. Två av dessa var alltså Miriam och Gunder. De var med andra ord de två av viktigaste personerna ombord.

I sitt arbetslag hade de tjugoen maskintekniker – var och en specialist på sitt område av motortekniken – samt tjugofem olika astromekaniska droider som var programmerade med hela den kvantteori som krävdes för att hålla motorerna i trim.

Dessa droider jobbade dagligen sida vid sida med maskinteknikerna och assisterade dessa i deras arbete. En maskin kunde hålla en oöverskådlig mängd data och information i sitt minne, men det var människorna som kunde se variablerna som maskinerna inte förstod sig på.

Mark log lite vid tanken på att droidernas tillverkare hade tagit till sig av en annan företeelse från det tjugonde århundradet, nämligen den kultförklarade filmserie som skapats vid mitten av 1970-talet. En av filmseriens huvudkaraktärer var den lilla astromekdroiden R2D2 som fått stå som mall för Altair 1:s astromekdroider, som hette från R1A1 till R9D25.

12 000 kilometer till maskhålet.

SARA:s syntetiska röst klingade mjukt ur dolda högtalare och spred sig över hela skeppet så att alla i besättningen skulle veta vad som snart skulle ske. Mark tog omedvetet ett hårdare tag om kommendörsstolens armstöd inför det han vid det här laget visste skulle komma. En kittling som började i magtrakten för att därifrån sprida sig genom hela kroppen. Som en armé med myror som marscherade genom hans blodomlopp.

En kittling som skulle övergå i lätt illamående när deras subatomära beståndsdelar löstes upp och kastades ut i ett strukturerat kaos i rumtidens flod.

Själva skulle de inte märka vare sig att de löstes upp eller sattes ihop igen – deras sinnen skulle vara opåverkade – men deras kroppar skulle under en kort tid vara som frön i vinden innan någon universell kraft åter skulle foga dem samman på en plats som låg tusen ljusår bort.

Totalt hade de färdats mer än 100 000 ljusår från Tellus och således gjort åtskilliga hopp genom rymdens hål, men Mark trodde aldrig att han fullt ut skulle kunna vänja sig vid det obehag som varje hopp medförde.

10 000 kilometer till maskhålet.

Altair 1:s hyperdrift slogs på och genast förvandlades stjärnorna runt omkring dem till vita streck. Streck som långsamt suddades ut och tycktes ersättas av en violett dimma som omslöt skeppet i en tunnelliknande illusion. Altair sveptes nu med av den energi som alstrades av maskhålet och den violetta dimman var rumtidsförvrängningens dimma. Universums olika lager som de for igenom likt en tunnel – en tunnel genom tid och rum.

Som vanligt tänkte Mark på Robert A Heinlein’s roman Tunnel i skyn, där människan i en nära framtid hade byggt en maskin som kunde teleportera folk till avlägsna planeter utan behov av interstellära rymdskepp. Nu befann de sig i sin egen version av Tunnel i skyn.

Han lutade sig bakåt i stolen och tittade på den holografiska skalan framför sig. Total tid i tunneln var 57 minuter och de hade nu varit på väg i drygt en av dessa minuter. Plötsligt blinkade den holografiska bilden av maskhålet rött och SARA:s olycksbådande röst hördes:

Varning! Maskhål destabiliserat. Varning! Maskhål sönderfaller.

Hans första tanke var att det inte kunde stämma. SARA hade bedömt risken för sönderfall till endast en procent, men en annan del av hans förnuft sa honom att den positiva energi – den positiva gravitationen – som följde med skeppet in i maskhålet, hade varit tillräckligt för att det instabila hålet skulle kollapsa. Någonstans hade SARA matats med inkorrekta data.

Han misstänkte att problemen med sensorn varit större än deras diagnostiska test visat. Orden massa, rörelsemängdsmoment och elektrisk laddning for genom hans hjärna. Dessa ord var Hawkings definition av ett svart hål. Nu hade det sönderfallande maskhålet tillförts alla tre delarna av detta teorem. Eftersom den positiva massan, det positiva rörelsemängdsmomentet och den positiva elektriska laddningen motverkade de negativa diton som höll igång maskhålet, kollapsade hålet och sönderfallet skulle obevekligen hinna ifatt skeppet innan man nådde säkerheten på andra sidan.

Åter tog han ett hårdare tag om stolens armstöd och tittade bistert på skärmen som nu fylldes med information från SARA. Information som berättade om hastigheten på sönderfallet.

Deras tid i tunneln var beräknad till 57 minuter. Enligt SARA:s kalkyl skulle kollapsen nå fram till dem inom 42 minuter. Den chock de skulle utsättas för när skeppet återfördes till normalrymd kunde jämföras med den chock en mänsklig kropp utsattes för om den hoppade ut ur ett flygplan på ett hundra meters höjd för att sedan slå i vattnet. Han visste inte om skeppet skulle överleva den sammanstötningen.

Herr Borg! Kan vi öka hastigheten?

Omöjligt Kapten. Vi tar ut 110 procent av motorns kapacitet som det redan är. Vi kommer aldrig att hinna fram till andra sidan.

Kan vi ta oss ut ur maskhålet före vi når mynningen?

Lika omöjligt det är jag rädd. Det skulle vara som att köra in i en betongvägg. Vi skulle smulas sönder.

Vad händer med oss och skeppet när sönderfallet kommer ikapp? Någon som vet? Förslag?

Enligt Hawkins teori skulle vi upphöra att existera. Våra atomer skulle spridas och inte kunna sättas ihop igen.

"Ponera att Hawkins hade fel. Hans teori är väl mer än 130 år gammal. Har vi inget nyare att gå på?

Tidswarp!

Rösten kom från en punkt bakom honom och han gissade att det var Diane Worthington, som uttalat orden.

Fröken Worthington. Vad menar ni med tidswarp?

Vi skulle bryta mot naturlagarna genom att återföras till vanlig rymd före utgångspunkten. Eftersom vi i praktiken färdas genom en tidstunnel av negativ energi, kommer vi att återbördas till normalrymd i en helt annan tid än vår egen. Det är omöjligt att förutse var vi skulle hamna. Det är inte ens säkert att vi skulle återföras till vårt eget universum. Vi skulle kunna hamna i ett av kvantteorins parallella universum. Enligt strängteorin ska det finnas en oändlig mängd alternativa universum, endast åtskilda av rumtidens slöja och eftersom vi just nu färdas genom rumtiden, kan ett avbrott kasta oss in i en av dessa parallella verkligheter.

Mark lyssnade noga på det Diane sade. Hon hade doktorerat i ämnen som kvantfysik och kvantmekanik och var en ledande expert på området. Många av de beräkningar som gjorts på jorden inför Altair 1:s resa, var baserade på hennes teorier och matematiska formler. Hennes uppmätta IQ låg på 182 och om någon på skeppet kunde den teori som låg till grund för kvantfysiken, så var det hon! Hennes ord vägde tungt. Mark snurrade runt stolen och såg direkt på henne.

Vi skulle inte dö? Inte smulas sönder?

"Med stor sannolikhet skulle detta inte ske. Vi och skeppet skulle återföras till normalrymd, men högst troligt inte i vår egen tidslinje … i vart fall inte i vår egen tid! Kom ihåg att det inte finns några prejudikat. Ingen har verkligen sett de parallella universum som det spekulerats om. Ingen människa har ännu rest i tiden, även om Kepler och Rolling gjorde tidsexperiment under Månkriget – och lyckades trolla bort en krigsfånge. Märk väl att fången aldrig återfanns och han kan ha hamnat i en annan tid eller i dimension X som Kepler kallade det i sin avhandling.

Men Kepler och Rolling var galna. De var totalitära nyfascister som gick i bräschen för Månens frigörelse från jorden. Deras statsterrorism låg till grund för ett tio år långt och blodigt krig.

Kan så vara, men både Kepler och Rolling var genier och även galna genier, med en hel stats resurser i ryggen, kan åstadkomma underverk.

Hade inte Jordalliansen gått segrande ur kriget kanske Kepler kunnat skapa sin tidsmaskin. Tänk vad han kunnat göra då. Genom att resa tillbaka i tiden, till före Kriget, skulle han kunnat skapa en Kausal sekvens och ändrat tidsflödet så att Jordalliansen aldrig formats och Månregimen istället styrt.

Mark gjorde en grimas. Månregimen var det tjugoförsta århundradets svar på nazisterna i 1930- talets Tyskland. De hade till och med tagit svastikan som sin symbol – precis som Hitler – och prytt den med den uppstigande månens tecken. Denna symbol hade av 2100- talets människor blivit lika hatad som den röda och vita nazistflaggan hade varit för dem som levt under Hitlers tyranni mellan 1933 och 1945. Kriget om månen hade kostat en miljard liv och ofantligt lidande under ett årtionde när vapenteknologin drevs framåt med näst intill ofattbar hastighet. De gamla krutvapen som använts i krigets inledning hade efter bara sex månaders strider ersatts av de första energivapnen.

Laserteknologin hade under det tjugonde och tjugoförsta århundradet varit energikrävande och klumpig, men nu kunde man skapa laservapen som inte var större eller klumpigare än de krutkulvapen som dittills använts.

Om Kepler hade lyckats med sitt tidsreseprojekt. Om han lyckats resa tillbaka och dödat Frank Erhart – Jordalliansens skapare – långt innan han hållit sitt berömda tal till jordens nationer år 2053. Då skulle han ha skapat en tidslinje som han sedan metodiskt kunnat modifiera till dess att Månregimen stått utan motståndare.

Visserligen skulle detta ha förhindrat krigsutbrottet år 2091, men det skulle samtidigt ha dragit terrorns svarta mantel över jordens befolkning. Det mörker detta skulle ha fört med sig hade i sådana fall fått medeltiden att te sig som teologins och framåtskridandets höjdpunk. Ett mörker i vilket Månregimens dödspatruller skulle ha fått fritt spelrum. Mark rös vid tanken och fäste åter sin uppmärksamhet på Diane.

Ge mig en kvalificerad gissning på händelseförloppet.

När sammanfallet hinner ikapp oss om – hon tittade på SARA:s nedräkning – "32 minuter, kommer maskhålet och därmed rumtidsförvrängningen som vi befinner oss i, att upphöra. Vi kommer att kastas genom rumtiden utan styrsel och hamna utanför vår egen tidslinje. Jag bedömer det som troligt, med 85 procents säkerhet, att vi dessutom kommer att befinna oss på en annan punkt på tidsaxeln, förmodligen nedanför vår egen tidpunkt.

Någon uppskattning om var på axeln vi i så fall hamnar?

Med tanke på avståndet och den riktning vi färdas, skulle jag grovt uppskatta att vi hamnar mellan 20 000 till 100 000 år före vår egen tid.

***

Mark övervägde deras belägenhet.

De befann sig i en kapplöpning med tiden – i dubbel bemärkelse – och utgången av den kapplöpningen tycktes bli till deras nackdel. Han visste att maskhålen ruvade på gåtor som man ännu inte löst. Han visste också att de forskningsresultat som de inhämtat under sina tolv månader i rymden, skulle hjälpa till att kasta ljus över många av de gåtor som ännu doldes ute på oändlighetens hav.

Uppdraget hade fört dem 100 000 ljusår bort. Där hade de sett saker ingen annan människa före dem hade sett. De hade undersökt karga stenblock och jordlika planeter på vilka de även funnit liv. Att de inte funnit några avancerade civilisationer uteslöt dock inte att där fanns utvecklade livsformer.

Snarare underströk det faktum att de överhuvudtaget hade funnit liv, möjligheten till att det inom räckhåll fanns liv som nått deras eget utvecklingsstadium, eller vida bortom det.

Han tänkte på den gröna planet som de kallat Achos 4 där de funnit en fauna med växter och djur som påminde mycket om jordens, med undantag för att de inte hittat några spår av intelligent liv. På Achos 4 hade det funnits ett rovdjur som skulle ha platsat i en roman av Robert Heinlein eller Isac Asimov.

Djuret hade varit kattlikt, men med sex ben istället för fyra och ungefär dubbelt så stort som ett Burmalejon. Ansiktet hade varit utdraget med