Odjuret av kaos: Vargflickan

oskyldiga.

Kapitel 1. Sovande kyla

Frid satt tyst och ihop krypen medan pigorna tömde en balja med ljummet vatten i karet som hon satt i. Det var ett klassiskt trä kar och fylldes med härlig jasmin doft. Hennes hår hade antagit en gyllenbrun färg och hennes kinder var alltmer rosa och mjuka som sammet. Hennes kropp var rosa och kurvig av kylan och om man påstod sig att ha sett någon annan så vacker så fick man färdas långväga. Frid hade fått lite skarpa kanter och hennes muskler syntes alltmer såsom rutorna på magen, någonting hon inte kunde förklara uppkomsten av, om hon ens försökte. Frid lyssnade halvhjärtat på pigorna när de talade om vintern och ibland viskade de om män. Särskilda män fanns det alltid och de vanliga var alltid ute efter någonting. Frid uppträdde oftare och oftare och sjöng med San medan Volde alltid var ute på uppdrag och arbetade med det han nu gjorde. Frid kunde ana sig till hämndlystnad om han stötte på fel personer i baren. Fast han uppträdde och slogs som en dräng, tog till ölen precis som San drack vin och rökte. Visst det var lugnt på vanliga dagar och lite mer livat på fester och bröllop. San hade påbörjat sitt arbete i sitt föräldrahem och så snart det var dags skulle de börja samarbetet. Visst var Frid mycket lyckligare som sångare och det betydde att de kunde hålla stängt lite oftare. San hade gjort allt i sin makt igen för att hjälpa grannskapet och nu när Frid och Volde stod för underhållningen där kunde han öppna. Det hade han visst redan gjort. Han höll öppet två dagar i veckan. Frid var noga med att det fanns musik när hon sjöng för naturligtvis var det allt, en sorts dans så hon slapp stå i mitten, även fast hon älskade att stå i centrum sedermera. Pigorna hällde vatten på Frid så att hon sträckte ut benen i karet. Det var kallt ute och hon var ännu inte säker på om hon skulle arbeta alls ikväll. De hade numera fulla börsar och även om man nu ville kunde man reparera värdshusen tio gånger om och fortfarande tjäna en slant och att resa långt hemifrån. Volde var inte fattig längre och det var inte heller Frid, eller San. Frid drog en långsam suck i badet och drog vattnet igenom håret. Hon badade minst en gång om dagen och tvättade sig så fort hon kunde, kanske två gånger om dagen. Hon var tvungen idag skulle hon sjunga det hade de planerat och eftersom Volde var ledig ifrån allt arbete så kunde de njuta av maten och samtala med gästerna. Det hade dragit fulla hus och idag var det en sådan dag. Alla talade om Deawon den besegrade och sörjde de alver som dött i strid. Frid hade haft drömmar den senaste tiden och på något sätt fann de aldrig varandra så att hon vågade ta upp det med Volde eller San. Frid ansåg sig stark nog att klara av saken själv och det syntes inte ett dugg på henne. Hennes ögon var mjuka och tittade falk-likt mot speglarna i det lilla rummet. Det var här man tvättade sig och här fick man oblygt sjunka ner varje dag om man behagade det. Vattnet byttes ut och handdukarna som var gåvor ifrån hovet i Bergamin användes flitigt på alla gäster. Det var inte de enda gåvor de fått och listan kunde göras mils lång. Det var nästan kväll och hon tvättade sig i all hast och gjorde sig redo för middan. Man kunde redan höra musiken nere i första våningen och som vanligt hade San satt igång gästerna så att stämningen var hög. Frid klädde på sin slanka kropp och drog kammen igenom håret några gånger och satte det i häst svans. Så snart hon var klar med de övriga bestyren så kunde hon gå ner till bottenvåningen. De bodde alla på samma ställe och naturligtvis så började det bli riktigt skönt här på kvällarna. Frid umgicks med en skara människor som var blandat tjänstefolk och välbärgade. Det var skönt att det gick bra nuförtiden. Det låg sann glädje i hela arbetet. Det blev kallare när hon kommit ner i stentrappan och tillsynes så var allt riktigt trevligt , det skrattades och njöts av maten och Frid satte sig vid det ena bordet bredvid San. San var slätrakad och hade en högfärdig sorts blick hon sett hos vissa soldater, men det var bara en illusion han var godhjärtad och vänlig. Enda sedan hans föräldrar mördats så var han mån om både henne och Volde. San ingick i en självbild Frid hade och på många sätt var han synvinkeln hon kunde föreställa sig hur män var. Kanske ljög hon för sig själv när hon naivt påpekade det för sina vänner. De höll med henne oavsett, det spelade ingen roll hur viktig hon gjorde sig hon älskade även Volde. Frid var den som hittats lämnad av Alverna i skogen utanför Tavell. Hon hade ropat sitt namn för Voldes far som bar henne hem-Fast nu insåg hon att de var nära inpå varandra och skiljdes inte som annat än syskon så någon relation hade de inte. Tur var väl det annars visste inte Frid hur det skulle ha slutat. Troligtvis så hade hon mer att hämta hos den ene eller den andre och det hade slutat i bråk. Visst män är skämtsamma och Frid var ingen dålig förlorare men hon visste när måttet var rågat. San satt och talade med Pol och bredvid satt Volde, det satt människor som hon inte sett tidigare och hon vart inte förvånad när Volde drog en berättelse om hur han fällt varulven. Det var en berättelse hon inte hade hört och hon misstänkte att han var klar i det stora om hur han inte lyckades blanda in Buldeswal en gång för alla. Allting var förlåtet Buldeswal hade spelats ut ur Tavell och som den grundligt störda förlorare han var gav han upp. Fast även han hade spioner. Hon var en gång nära på att anklagas för häxeri. Nu var det så att Frid kunde det där med läkekonst och besvärjelser och hon lyckades lära sig av Volde hur man använde tunna strimmor av magi ifrån sinnet. Fast alla gånger behövdes det någonting som aktiverade det magiska. En stav eller en besvärjelse. Frid var noga med att öva och visste att Volde kunde även fast han sov, sätta eld på gardinerna och kasta eldklot. San