Läslighet: Klustertextens födelse - inledning till lärokonsten, del 2/2.

Samtidiga utgivningar

Är texter felskrivna?

Are texts wrongly written?

Innehåll Del I

1 Läsanvisning, läsförväntning, inspiration, ambition – samt ett och annat förbehåll.......9

2 Pedagogisk psykologi och Pedagogiska poänger ................................................................34

3 En inledande relation till Foucault ......................................................................................123

4 Fenomenologi och Klustertextens födelse ........................................................................176

5 Kritisk hermeneutik och Kunskap om läsning .................................................................254

6 Mikromaktlärande (lär dig skriva klustertext) och Disciplinerande tekniker...............353

7 Dekonstruktion och texten i samhället ..............................................................................383

8 Positivism och vetenskaplig metod.....................................................................................446

Innehåll Del II

9 Filosofi, Moral, Vetande

9.1 Filosofin

9.2 Moralen

9.3 Vetandet

9.4 Sammanflätning av Filosofi, Moral och Vetande

10 Klustertextens ickehistoria

11 Ars Legendi – lärande och läsning

12 Inledning till Ars Discendi – är texter felskrivna?

Bilaga 1. Lärokonstreferenser

Bilaga 2. Alfabetisk referenslista

Bilaga 3. Övrigt

9 Filosofi, Moral, Vetande

Det är lättare att skriva tio band i filosofi

än att leva efter en enda filosofisk sats¹

9 Filosofi, Moral, Vetande

9.1 Filosofi

9.2 Moral

9.3 Vetande

9.4 Sammanflätning av Filosofi, Moral och Vetande

Vi har redan bekantat oss en del med olika typer av filosofier samt enskilda filosofer och deras tankar. Vi har också börjat fundera över etik och moral (seder och bruk) och vi har inlett en problematisering av vetenskapen. Det har klustertexten tvingat oss till. Det börjar bli allt tydligare att vi behöver utveckla någon form av förhållanden till filosofi, moral och vetande. Det är huvudtanken med detta kapitel. Jag kommer att gå genom filosofin via moralen till vetandet och ta upp olika fenomen för respektive område. Jag kommer därefter att relatera dem till varandra och till lärokonsten.

Jag ser vetande och moral som knutna till ett subjekt. Vetenskap och etik ser jag som system av utsagor. Det är utsagor som är relaterade till varandra. Vetenskap och etik kan inkarneras i ett subjekt och blir då till vetande och moral. Vetande och moral kan nås av ett subjekt och då subjektet för ut dem i begreppsliga system blir de till frågor som behandlas inom etik och vetenskap. Vetenskap och etik är teorier i ett system. Vetande och moral är levda av ett subjekt. Filosofin hanterar dem alla. Detta är en indelning jag använder mig av. Andra ser på filosofi, moral, vetande, samt etik och vetenskap på andra sätt.

Precis som tidigare, använder jag klustertexten för att redogöra för olika fenomen. Den aktualiserar frågor om filosofi, etik och vetenskap men också om moral och vetande. Min förhoppning är att den som inte är van vid att fundera över dessa områden ska kunna bli intresserad. Om det inte sker så ska man åtminstone kunna förstå varför det finns andra, sådana som jag, som kan vara intresserade. Det blir helt enkelt en fortsatt filosofiintroduktion.

En fortlöpande problematik är att förmå skilja mellan de uppfattningar man själv kan eller vill tillstå och de uppfattningar som är nödvändiga för en lärokonst. Det kan bli konflikter dem emellan. Det kan också bli konflikter genom att man som enskild människa (och lärokonsten) situeras av ett omgivande samhälle som har andra uppfattningar vilka man tvingas anpassa sig till och leva efter. Det behöver man hantera.

Genom detta kapitel blir det hela tiden små utläggningar och invändningar. Vi får se om vi kan bli lite mindre förvirrade på en lägre nivå och lite mer förvirrade på en högre nivå². Något blir klarare, åtskilligt förmodligen grumligare men det kanske kan klarna i framtiden.

Jag ska ta ett inledande exempel på vilka skillnader ett filosofisk antagande kan leda till och vad ett sådant kan kräva av oss, och inte minst – av filosoferna.

Ett inledande exempel – gåvoanalys

Jag ska använda inspiration från en gåvoanalys³ för att belysa filosofins eventuella viktighet och dess möjligheter. Dessutom kan exemplet visa hur min uppfattning av filosofi förhåller sig till etik/moral och vetenskap/vetande.

Jag tror att det är vanligt att våra sunda förnuft säger oss att vi ska säga tack då vi får en gåva. Vi ska vara tacksamma och det uttalade tacket är ett tecken på det. Man kan företeräda en annan uppfattning och sätta det sunda förnuftet på prov. Vi bör inte säga tack när vi tar emot en gåva. Ett argument för detta är att gåvogivaren måste respekteras just som gåvogivare. Om man ger en gåva och förväntar sig en motprestation är det ingen gåva. Då försöker man förbinda gåvomottagaren. En gåva handlar inte om att ge och ta. Om man säger tack löser man givaren från gåvan och den blir till en transaktion. En gåvogivare önskar inte en transaktion, hen önskar ge en gåva. Man kan säga att vi trampar på givaren när vi säger tack.

Synsättet förutsätter en särskild analys av vad det är man gör både när man ger en gåva och när man säger tack. Detta kan man såklart kan sätta i fråga men jag tror att du förstår vad jag syftar på. Olika analyser om vad det är man gör när man ger en gåva och vad det är man gör när man tar emot en gåva leder till att vi förhåller oss olika till gåvogivandet och gåvomottagandet. De olika analyserna leder till att vi bedriver fostran på olika vis, både av oss själv och andra. Det finns institutionella pedagoger och småbarnsföräldrar som fostrar barnen till att säga tack. Det kan leda till en diskurs om väluppfostrade barn som spontant säger tack. Den är du säkert bekant med.

För att det ska uppstå en kultur efter den alternativa gåvoanalysen måste många människor förändra sin grundläggande uppfattning om gåvan och tacket. Om många valde att göra så skulle vi få en annan kultur. Vi skulle förhålla oss annorlunda till varandra. Effekterna är en empirisk fråga. Vi skulle kunna bli lyckligare och mer givmilda människor. Vi skulle kanske koncentrera oss på att ge gåvor istället för att bli till kalkylerande varelser som förväntar sig motprestationer för alla våra prestationer.

För att det ska bli möjligt att göra en vetenskaplig undersökning om detta fenomen måste det uppstå en sådan kultur. Eventuellt relaterar sig en sådan praktik till närliggande praktiker som också skulle behöva förändras för att effekterna ska bli goda. Eventuellt kan vi aldrig utföra några sådana studier då människor inte väljer att leva på ett sådant sätt. Då får vi aldrig veta då vi inte kan bedriva vetenskapliga studier på området. Det sunda förnuftet måste ändra karaktär för att det ska bli möjligt. Det sker inte så lätt och vi kanske aldrig förmår närma oss sanningen i denna fråga. Hur det än är måste någon bedriva filosofi för att det överhuvudtaget ska bli möjligt. Om vi vore förnuftiga skulle vi kanske ta reda på hur det är. Det är betydligt vanligare att vi fortsätter våra traditioner vilket är en annan typ av rationalitet. Vi kan vara rationella utan att vara förnuftiga.

Filosofiska reflektioner över moral och vetande kan få betydelse för våra sätt att leva – för våra sätt att fostra oss själva och andra. De kan spela stor roll för hur vi uppmärksammar oss själv och andra. Det kan påverka vår välgång och lycka.

Det ovanstående exemplet är bara ett av många möjliga scenarion. Vår kultur skulle kunna se annorlunda ut om vi levde efter andra antaganden. Empirisk-vetenskaplig forskning är begränsad av hur det är. Det kan saknas en riktig filosofisk reflektion för den mening vi borde knyta till olika företeelser för att kunna utföra empiriska undersökningar. Det gäller inte bara inom samhällsvetenskapen. Einstein visade det tydligt inom fysiken. Han var tvungen att knyta en annan mening till tid, rum, materia och ljus för att nå fram till relativitetsteorin. Några år senare kunde man bedriva empirisk-vetenskapliga undersökningar för att se om Einstein tänkt rätt. Det är lättare inom naturvetenskapen där man inte är beroende av att människor ska leva på ett särskilt sätt för att kunna undersöka hur det ligger till. Det kan alltså finnas anledning att fundera över hur vi ser på världen och oss själva då det kan få konsekvenser för våra sätt att leva.

En möjlig inledning till filosofin

Jag tror att det är svårt för de flesta att läsa filosofi och bli intresserade. Oftare blir man nog avskräckt om man inte är det redan på förhand. En bättre inledning är nog att börja fundera över det egna livet, den egna världen och världen omkring oss. När man har många frågor och det råder oklarheter kommer kanske känslan att man behöver vända sig någonstans för att få hjälp. Man har samlat på sig tankar man vill bringa till klarhet. Då kan man först försöka vända sig till vetenskapen. Man får kanske en del svar. Men annat blir oklarare. Då kan man vända sig till filosofin. När man möter filosofin kan det vara kämpigt då det snabbt blir svåra resonemang. Om man då fastnat för sina frågor kan motivationen till att bringa klarhet göra att man fortsätter att vända sig till filosofin. Med detta pedagogiska antagande borde inte en kurs i filosofi inledas med vad filosoferna gjort eller vad filosofin handlar om. Den borde inledas med att samla på sig frågor till känslan av oklarhet tar överhanden och en önskan om att hantera den inträder. Därför har jag väntat i dryga 600 sidor innan jag går in på vad filosofi, moral och vetande är. Förhoppningsvis har du samlat på dig frågor som gör att du vill läsa även detta kapitel. Jag har försökt bringa fram frågor och sätt att vara aktiv som du som läsare kan förhålla dig till innan vi kommer in på dessa områden. Jag försöker leva det antagande jag gjort om hur man upptäcker filosofi på ett motiverande sätt.

Varför vända sig till filosoferna?

Naturligtvis kan man undra varför man ska vända sig till filosofin och till olika filosofer för att nå inspiration till hur vi ska leva. Jag ska problematisera det.

Om vi lever som alla omkring oss blir vi bestämda av vår omgivning. Vi blir en del av traditionen. Det är ett sätt att leva bland många möjliga. Man kan leta inspiration på annat håll för att nå uppfattningar om oss själv och världen. Vi kan exempelvis vända oss till serietidningar. I unga år blev jag påverkad av sportseriemagasinet Buster.

Det finns många källor att vända sig till. Världslitteraturen, skönlitteraturen, självhjälpsböcker, politiken, religionen och andra samfund av liknande slag samt filmer, TV-serier och annat mediamaterial kan alla ge idéer om hur man kan leva. I vissa fall kan religionen vara särskilt praktisk. Lever man i Rio de Janeiro, en av världens farligaste städer, kan vända man sig till religionen. De kan anse att deras liv ligger i guds händer och därför vågar de bege sig ut på gatorna utan någon rädsla. Religionen kan fungera som ett sätt att hantera rädslor. Om gud vill…

Alla källor som leder till idéer om hur man lever livet gör medvetandet upptaget av dessa idéer. Att känna riktning och mål för hur man ska leva ett liv kan vara belönande i sig. Därför håller en del av oss kvar vid dem oavsett dess karaktär. Idéer om hur man lever livet kan ses som klistriga. De dröjer sig kvar. Det ger färdiga sätt att leva vilka ger problem om man önskar leva på annat sätt.

Man kan också vända sig till vetenskapsmän och till dem som genomgått akademiskvetenskaplig utbildning, exempelvis psykologer. En tradition som sprider sig är positiv psykologi. Det är en inriktning där man tittar mindre på psykologiska sjukdomsbilder och mer på hur friska och lyckliga människor lever. I många frågor kan man vända sig till vetenskapen men man kommer ofta att komma till en punkt när frågorna blir av ett mer filosofiskt slag.

Enklare är det att vända sig till sin omgivning som föräldrar, vänner eller andra människor som man kommer i kontakt med i det dagliga livet. De bidrar med sina idéer om hur man bör leva. Dessutom utgör de en begränsning. Man måste förhålla sig till dem. I ett sätt att leva kan någon i ens närhet uppmärksamma misstag som man är på väg att begå men det kan också vara dem som understödjer att man fullföljer ett misstag. Det vanligaste är att man blir styrd av sin omgivning till hur man lever och till tankar om hur man bör leva.

Man kan ha olika mål med vad man letar efter i en livsfilosofi. En möjlighet är att söka källor som bidrar till en särskild stämning eller känsla exempelvis poesin, musiken eller en del metafysiska filosofer. Man kan också leva på ett sätt som leder till kickar – man kan leva som en sensation-seeker.

Artister, skådespelare och andra idoler bidrar också med förebildligheter till att leva ett liv som somliga tar efter. Somliga önskar bli kändisar eller att bli rika. Andra önskar göra gott.

Men man kan alltså också vända sig till filosoferna för att nå svar på hur man kan leva. Ett problem i vår tid är att många av dem är akademiska filosofer som skriver för andra akademiska filosofer. De kan använda tekniska begrepp och eventuellt arbetar de med problem inom någon specialgren av filosofin. Då är det inte säkert att man kan vända sig till dem. De är mer filosofivetare än filosofer. I denna mening har de mer gemensamt med en vetenskapsman som försöker lösa ett särskilt problem vilka man kanske inte kan vända sig till om man inte är intresserad av just det problemet. Även filosofen kan ha blivit en akademiker som inte hanterar frågan om hur man bör leva livet. Ett annat problem är att de ofta är utbildade vid universitet och har levt och lever som examinander och examinatorer. Vi är kanske inte intresserade av hur man lever livet med en säker lön i ett rum vid ett universitet. Vem ska vi då vända oss till?

När jag tänker mig en vändning mot filosofin är det i den meningen att filosoferna bör fundera över livets frågor och hur man bör leva livet. De läser mycket om dem som försökt ge svar på de frågorna. Utifrån olika filosofer och/eller filosofier kan man få olika svar. Särskilt praktiskt vore det att kunna vända sig till olika levnadsbeskrivningar. Då kunde man följa dem när man lever livet. Tyvärr är det inte alltid som den akademiska filosofin hjälper till med dessa frågor. De gör andra saker. Vem ska vi då vända oss till om inte filosoferna kan hjälpa oss? Det kan anses som filosofernas uppgift att besvara dessa frågor på ett hjälpande sätt. Annars får någon annan göra det vilket kanske får andra konsekvenser än dem vi önskar.

En särskild anledning till att vända sig till filosofin är att den kan bidra med hjälp för att variera tänkandet vilket jag försökt visa i tidigare kapitel. Jag har jag tagit upp ett antal perspektiv som kan bistå oss vid tänkande. Jag har försökt visa deras möjliga användningar och hur man med hjälp av dem kan komma fram till saker. Därför kan man själv vända sig till filosofin för att få stöd till att hantera sitt tänkande vilket senare kan påverka hur man väljer att leva livet.

En stor fördel med att vända sig till filosofin är att den (oftast) är antiauktoritär och åtminstone delvis traditionsfientlig. Filosoferna kräver inte att man ska följa deras tänkande. De förväntar sig främst att man ska bilda sig ett eget tänkande. För den som vill bryta sig ur en tradition för att göra något annat, något eventuellt bättre, än att leva i en antagen tradition kan man med fördel vända sig till filosofin. Många filosofer har gjort just det. Filosoferna företräder ofta ett fredligt sätt att leva. De strider med sina bästa argument, med pennan, inte med vapen. Man förväntas inte ta livet av någon eller indoktrinera någon utifrån de tankar man kommer fram till.

Inom den riktiga filosofin förväntas du tänka. Ingen kommer att tala om för dig hur du ska tänka men alla kommer att ha invändningar mot hur du tänker. Det kan man vara tacksam för. Det betyder att man får chans att bli uppmärksammad på när man tänker fel och det kan ge möjligheter till att bättra sig. Det skulle kunna leda till ett bättre liv och därför ska vi vända oss till filosofin.

Din tid i minuter var:

Detta kapitel innehöll 2600 ord, exklusive innehållsförteckning och noter.

(Tot 2641 ord, ej fotnoter, totalt i dokumentet 2771 ord.)

Ditt resultat: Antal ord/tid i minuter = 2600 ord / min = opm

1 Leo Tolstoj, tror jag, vet ej källan.

Bio. Leo Tolstoj (1828-1910), mest känd för att ha skrivit Anna Karenina och Krig och Fred men skrev också en hel del om moraliska och sociala frågor. Han lär ha inspirerat Wittgenstein.

2 Still confused but at a higher level som man skulle säga på engelska.

3 Jag minns inte om jag läst den själv, eller hur jag annars fått vetskap i riktning mot detta resonemang. Jag vill minnas att det var från Levinas som jag fått idéerna. Men det skulle mycket väl kunna vara Derrida. Jag kan också blandat tankar från båda. Jag mindes något om gåvor men inte mer än så. Det var innan jag trodde att jag skulle behöva referera, alltså innan jag någonsin trodde att jag skulle skriva något.

9.1 Filosofin

»Filosofi« kunde man också kalla det som är möjligt

före alla upptäckter och uppfinningar⁴

9.1 Filosofin

9.1.1 Begreppet filosofi

Etymologi

Analys

Vad är filosofi?

9.1.2 Filosofernas göranden

Filosofisk förundran

Filosofin som frågekonst

Filosofisk uppgivenhet och förundran

Den besvärliga filosofin

Filosofin som konsten att ge svar

Klarhetssträvan

9.1.3 Filosofi och andra verksamheter

Filosofi och religion

Filosofi och konst

Filosofi och idéhistoria

Filosofi och vetenskap

Filosofi, vetenskap och doxologi

Filosofin och folket

9.1.4 Det filosofiska jaget

Dra upp regler för sig själv

Filosofiska färdigheter

Livsfilosofi

Akademisk filosofi

Generalisten

9.1.5 Problemen och redskapen

Filosofernas problem

Filosofernas arbetsredskap

Filosofi och språk

Sammanflätningar och avskiljningar

9.1.6 En inledande uppdelning av filosofins områden

Ontologi/metafysik

Epistemologi/kunskapsteori

Axiologi/värdeteori

Syntes

9.1.7 Uppdelning till en filosofisk encyklopedi

Logik

Argumentationsteori

Språkfilosofi

Filosofisk semantik

Retorik

Vetenskapsteori

Estetik

Stats- och rättsfilosofi och politisk filosofi

Etik och Handlingsteori

Medvetandefilosofi

Kognitionsvetenskap

Filosofisk antropologi – människans natur

Samhällsfilosofi

Filosofihistoria

9.1.8 Filosofin i några andra uppdelningar

Teoretisk och praktisk filosofi

Kontinental och anglosaxisk filosofi

Spekulativ och analytisk filosofi

Filosofi och tillämpad filosofi

Filosofi och områdesfilosofi

9.1.9 Filosofer genom historien

En översiktlig lista på filosofer och andra tänkare som påverkat tänkandet

En liten historia om tänkande och filosofi

Vår tids filosofi – filosofi då, nu och sen

9.1.10 Filosofin och livet – handlingsteori/livsfilosofi

Filosofi och Det aktiva livet

Filosofi och Det kontemplativa livet

9.1.11 Min filosofi

9.1.12 Inledning till lärokonsten – filosofi

9.1.13 Tänkvärt

I det förra kapitlet försökte jag destabilisera vetenskapen samtidigt som dess mål och metoder inte avfärdas. I detta avsnitt kan filosofin behöva en stabilisering. Jag tycker mig märka att många fortfarande har en uppfattning om filosofin som flummig. Jag skulle med detta kapitel vilja ge dig en möjlighet till att förändra den uppfattningen. För dig som redan uppskattar filosofins förtjänster hoppas jag bidra med ett kapitel, och en hel bok, som du kan rekommendera som en god filosofiintroduktion. Det är några av mina huvudtankar bakom hela detta band och det är särskilt tydligt i detta avsnitt 9.1 och i hela kapitel 9.

Jag har som i tidigare kapitel avsikten att göra en inledande utläggning så att man kan bryta sig in på filosofins område och samtidigt vill jag upprätta en provisorisk ståndpunkt för lärokonsten. Det är naturligtvis så att de inledande relationerna kanske inte håller för evigt. De kan förändras då vårt tänkande förändras. De kan förändras i takt med att en lärokonst förändras. I en inledning följer man ändock en riktning och den vill jag försöka klargöra.

Det är inte lätt att veta var man ska börja när man ska introducera filosofin. Hur ska man beskriva och berätta om den för någon som inte vet särkilt mycket och som dessutom kanske är fientligt inställd och ser på den som flum – som ser på den som något man inte kan använda? Hur visar man filosofins eventuella viktighet och dess möjligheter? Det är de frågor jag använder mig av för att skriva detta band, detta kapitel och särskilt detta avsnitt 9.1. Dessutom går jag ytterligare ett steg längre. Hur kan man upprätta ett eget förhållande till filosofin? Jag ska tålmodigt försöka hantera denna och närliggande frågor.

9.1.1 Begreppet filosofi

Alla svar man kommer upp med oavsett vad det är för fråga kommer med nödvändighet att innehålla begrepp och utsagor. Den eventuellt eviga uppgiften för filosofin kan vara att utreda begrepp. Tilltron till definitioner och entydiga begrepp har varit ett projekt under 1900-talet som visat sig svårt att genomföra. Om språket, samhället och världen skulle ligga fast, som en förstenad värld, skulle filosoferna möjligen ha en chans att lyckas nå entydiga begrepp. Så är kanske inte fallet. Det kan vara viktigt att överge en sådan rigid attityd samtidigt som man inte överger förhoppningen om att nå större klarhet. En betydande del av filosofernas arbete, kanske det viktigaste, är att utveckla tankar och metoder för att hantera begrepp, utsagor, system av utsagor samt hur begreppsystem relaterar sig till varandra.

Etymologi

Etymologiskt⁵ betyder filosofi visdomskärlek eller kärlek till visdom. Philia och sophia är grekiska och betyder kärlek respektive visdom.

Det finns olika typer av kärlek. Det fanns olika kärleksbegrepp redan under antiken. Agape, eros och just philia är exempel på sådana. Jag återkommer till dem strax. Det finns också olika typer av visdom. Etymologiskt kommer vi kanske inte mycket längre än så.

Man kan vända sig till en begreppshistoria och fråga vilken typ av kärlek och visdom det var frågan om exempelvis när ett begrepp infördes eller vad de oftast betytt vid en annan tidpunkt i historien. Möjligen var det Pythagoras som började att använda begreppet filosofi runt 500f.kr. Det använde han för att markera en skillnad mot sofister. De var visa män som lärde ut retorik mot betalning. De fick dåligt rykte gentemot filosoferna som aldrig skulle sänka sig till en sådan nivå att de skulle ta betalt för vad de gjorde. Det är såklart lätt när man är rik. Filosoferna ansåg sig bedriva en annan visdomskärlek än sofisterna. Låt oss fortsätta i en annan riktning.

Analys

Att fråga vad ordet filosofi betyder kan vara en analytisk övning i överensstämmelse med kapitel 8. I en analys spjälkar man ner ett ord i dess beståndsdelar. Ordet filosofi, philosophia, kan spjälkas ner i philia och sophia, kärlek och visdom. I en analys är målet att spjälka ett begrepp så långt det går. Man kan utreda begreppen var för sig för att sedan sätta samman dem igen.

Kärlek kan bland annat vara av vänskapskaraktär (agape), högaktningskärlek, kärlek till nästan, kärlek till kärestan, kärlek till objekt eller erotisk kärlek (eros). Det är kanske inte riktigt någon av de formerna som det är frågan om. Det är en lugnare kärlek. Det är ett ointresserat intresse för visdomen för dess egen skull och inte för dess nytta eller lust. Detta inflytande finns hos vetenskapsmannen som arbetar med vetenskap för vetenskapens skull och inte för sin egen. Det finns också hos sanningssökaren som söker sanningen för dess egen skull.

Visdom kan också tolkas olika. Kunskap är en typ av visdom. En möjlighet är att tolka visdom som en sorts kunskap i hur man lever livet vilket sker med uppfattningar om världen och mänskligheten. Då handlar det om kunskap omsatt till levnadsklokhet. Det är något i den riktningen som vi inledningsvis kan tänka kring filosofin.

Sätter vi samman begreppen får vi en särskild form av kärlek till visdom. Det är ett intresse och en kärlek till levnadsvisdom för dess egen skull. Det är en möjlig analys bland många andra.

Vad är filosofi?

Etymologin och analysen ledde båda till uppfattningen om filosofin som en visdomskärlek. Det går att vidga den uppfattningen. Man kan anse att filosofin upphör att vara filosofi när kärleken och visdomen går över i andra kategorier. När kärleken till visdom går över i en kärlek som är beroende av nyttan i det man gör för att nå framgång i ett samhälle är det kanske inte längre filosofi. När man inte längre intresserar sig för klokskapen om världen och människan för dess egen skull utan istället för att tjäna pengar är det kanske inte heller filosofi. Fast kanske bör man även se det som en filosofi. Det är ju också en sorts livsfilosofi. Dock saknas den rätta kärleken för att det ska anses som »äkta« filosofi.

För somliga kan filosofin innebära att en grupp lever med en specifik tro, ett system av trosföreställningar. I den meningen är filosofin en livsåskådning. För andra innebär filosofin en rationell eller förnuftsmässig undersökning av existensen. Då kan det också ingå ett personligt ställningstagande i de existensiella frågorna. Att förstå existensiella frågor kan även betyda att förstå sig på verkligheten. Det kan alltså inkludera all vetenskap. För ytterligare andra är filosofin en aktivitet som enbart karaktäriseras av en metod och ett mål.

Det finns andra föreställningar om vad filosofi är. Det är naturligtvis inte så att alla filosofer har samma uppfattning om vad filosofi är och vad den inte är. Några sådana skillnader kan märkas genom detta avsnitt och genom hela detta band. Filosoferna ger olika svar på vad filosofi är. En möjlighet vore att lägga samman alla de uppfattningarna och det som är gemensamt vore filosofins essens. Vi kan söka essensen för begreppet filosofi. I en sådan uppfattning kan vi kanske säga att essensen är att filosofin behandlar det abstrakta tänkandet. Filosofin är tänkande om tänkande. Den är de metoder vi kan nyttja för att titta tillbaka på vårt tänkande. I tänkandet ingår både handlingar och verklighet, människans värld och världen.

Om man inte söker en essens får man göra på något annat sätt. Ett alternativ är att lägga fram olika filosofiuppfattningar utan att söka en essens. Då blir svaret antiessentiellt. Man kan istället visa på likheter och skillnader i olika filosofiuppfattningar. I en lingvistisk-filosofisk analys kunde man fråga hur man använder begreppet filosofi utan att sträva efter en essens.

De essentiella och antiessentiella svaren är exempel på hur filosofin utvecklats sedan filosofins begynnelse. Det vanligaste har varit att söka essenser och bygga system efter dem. På senare tid har filosofin blivit mer antiessentiell.

Vad filosofi är går att besvara på olika sätt men vad filosofi verkligen är det är inte så lätt att svara på. Nu verkar det flummigt men frågan medger kanske inte något exaktare svar. Att ge exakta svar där sådana inte står att finna kan uppfattas som nonsens. Det är en falsk exakthet. Man måste ge de svar som en frågeställning medger. De som anser filosofin vara flum verkar hellre leva i falsk säkerhet än i en riktigare osäkerhet.

Förhoppningsvis har vi blivit lite klokare men vi är fortfarande inte säkra på vad filosofi är. Låt oss söka svar i en annan riktning.

9.1.2 Filosofernas göranden

Begreppsanalys är ett exempel på ett verktyg som filosoferna kan använda. De måste ta reda på vad begrepp betyder. Om vi istället frågar oss vad filosoferna gjort kan vi få ytterligare bidrag till filosofiuppfattningar. Det kan ligga en hel handlingspraktik i ett teoretiskt begrepp. Då antar vi att filosofi är vad filosofer har sysslat med, sysslar med, eller kommer att syssla med. I sådana fall får vi vända oss till filosofihistorien. Det är det sätt jag använder mig av. Jag har beskrivit olika sätt att vara aktiv i de första åtta kapitlen. Jag ska ta upp något mer av hur filosoferna tänkt, känt och gjort i en allmän utläggning.

Filosofisk förundran

Förundran är filosofins början lär Aristoteles ha skrivit. Filosofin kan ses som undran och förundran över tillvaron. När vi undrar och förundras kan den sokratiska insikten om att vi inte vet infinna sig. Vi hamnar i en sokratisk inställning. Sokrates uttrycker att det enda vi vet är att vi inte vet. Vi hamnar i en sokratisk ödmjukhet. Om vi vet att vi inte vet får vi vara försiktiga när vi lägger fram svar samtidigt som vi därmed borde motiveras till att fortsätta att ställa frågor och att söka fler svar. Vi behöver lära oss att ställa frågor och ge svar. Om vi lyckas väl med att lugna några av våra undringar kan vi följa någon annan undring.

Det finns antaganden i allt vi gör. De får konsekvenser för hur vi ser på världen, för vad vi tror/ vet om världen och om oss själva. Vi skulle kunna beskriva filosoferna som kosmologer. Kosmos betyder värld. Då kan filosofin förstås som en förundran inför världen. Det kan röra frågor kring naturfilosofi och naturvetenskap men också om samhällsfilosofi och samhällsvetenskap. Filosoferna blir kosmologer som vill förstå världen. Förståelsen inleds med förundran. Vi kan förstå världen vetenskapligt och filosofiskt. I början, under antiken, var det ingen skillnad mellan dem då vetenskapen som vi känner den inte var uppfunnen. Att försöka förstå världen innebär att man inleder meningsutläggningar och delar med sig av dem till andra för att höra vad de har att säga.

Att förstå världen/kosmos innebär också att förstå människan som ju är en del av kosmos. Man börjar ställa frågor. Även om man på vetenskaplig väg inte kan få reda på saker så kan man börja spekulera. I en del fall kan det verka vara vilda spekulationer men i många fall försöker man spekulera på ett förnuftigt vis. Filosofin handlar om att lysa upp och upplysa där det än så länge bara funnits mörker. Det kan ske när meningsutläggningarna förbättras. Det är oftast de första frågorna som är svårast att ställa. Med en enda fråga kan man komma långt. Den leder till svar. Det inleds med förundran. Den som inte undrar eller förundras brukar göra som vanligt. Det är inte särskilt filosofiskt.

Filosofin som frågekonst

Med undran och förundran infinner sig frågor. Ibland hävdas det att man inom filosofin söker svaren på de djupaste frågorna. Filosofin kan då ses som en frågekonst. Den är ett sätt att lära sig ställa frågor. Det tycker jag själv att jag blivit bättre på genom min filosofiläsning. Det kan dyka upp allt fler frågor och man kan ställa dem på mer produktiva sätt. Med en bra fråga når man lättare svar. Med en felställd fråga eller skum problemställning kan man ledas i felaktiga riktningar. En del filosofer har nått berömmelse genom att de riktat frågor i en ny riktning. Det är alltid svårt att vara först med en fråga. Det är karaktäristiskt för en del filosofer att de varit skickligare på att ställa en fråga på ett produktivt sätt än att ge tillfredställande svar.

Filosofisk uppgivenhet och förundran

Med de många frågorna kan också uppgivenheten komma smygande. Frågorna kan vara besvärliga och svaren otillfredställande. Uppgivenhet är ett hinder man måste ta sig förbi. De flesta låter bli och kallar filosofin för flum. Man problematiserar inte sina antaganden. Man är nöjd.

Det kan vara kämpigt när man får för sig att man behöver en egen uppfattning på ett område eller i en viss fråga. Med en förundran större än uppgivenheten får man arbeta frenetiskt för att nå sin egen uppfattning.

När någon filosof gör ett framsteg kan olika saker klarna samtidigt som det kan leda till en uppsjö av nya frågeställningar. I den meningen blir filosofin modebetonad. Man får stora förhoppningar om att mycket går att lösa med det nya sättet att bedriva filosofi. Med tiden kan uppgivenheten öka igen. Man kom inte så långt man önskade. Ett bra exempel är logikens utveckling. Aristoteles fastställde sin logik ungefär 400f.kr. I mer än 2000 år är logik detsamma som Aristoteles logik. Frege och Russell grundar den moderna logiken och man tror att många (alla) problem kommer att få sin lösning. Man gör stora framsteg men upptäcker också begränsningar. Åtskilligt klarnar men man upptäcker problem inom logikens filosofi. Man blir kanske lite uppgiven igen. När ens förundran är större än uppgivenheten kan man intressera sig för filosofi.

Den besvärliga filosofin

Visdomskärleken kan vara överväldigande för en nybörjare. Frågan är om man någonsin blir något annat än nybörjare. I förhållande till andra praktiker där man gör sådant som kan tolkas som stora framsteg är framstegen inom filosofin mer modesta. Ämnets annorlunda karaktär gör att det inte finns någon enkel inledning, inga enkla svar och inga tydliga avslut. På varje område blir det snabbt svårt. En filosof måste ha uppfattningar på många områden och hen måste bereda sig med argument för sina uppfattningar. Det finns en mängd svar, en mängd invändningar och det blir hela tiden allt svårare resonemang. En inledande förvirring och en känsla av att man nästan aldrig vet något säkert får man acceptera. Man får kanske också acceptera att denna känsla aldrig försvinner. I lyckosamma fall kan det komma stunder då man tror att man förstår. Möjligen är det då man kan känna den ointresserade kärleken till visdomen. I andra fall kan filosofin bli mycket besvärlig. Somliga menar att vi nu lever i total meningskris. Vi kan inte uttrycka klar mening och kommer aldrig att kunna det. Filosofins stora mål är hopplösa projekt. I de fall man förfäktar en sådan ståndpunkt får man vara beredd att lägga fram vad man bör göra i en sådan situation.

Filosofin som konsten att ge svar

Trots svårigheter och uppgivenhet når filosoferna svar på några av frågorna. Det vore inte någon mening med en frågekonst om den inte ledde till svar. Det svåra är att bedöma konsistensen på svaren. Vi behöver forma vår omdömesförmåga vilket frågorna och svaren förhoppningsvis hjälper oss med.

Klarhetssträvan

När somliga hävdar att det råder meningskris finns det andra som strävar efter klarhet. Man kan hävda att filosofi är ett försök att tänka klart kring en fråga eller på ett område, kring någon aspekt som rör vårt liv eller vår värld. Det rör ofta något fundamentalt och viktigt område. Om man väl upplever en ökad klarhet på något sådant område kan många småfrågor också få ett svar.

9.1.3 Filosofi och andra verksamheter

Det går att avskilja filosofin från andra områden som exempelvis religion, konst, vetenskap och idéhistoria. Ibland går de in i varandra men det kan finnas anledning att se dem som avgränsade. Genom att förstå vad religion, konst och vetenskap är kan vi kanske också förstå vad filosofin inte är. Vi kan relatera dem till varandra och försöka lista ut vad filosofin kan vara.

Filosofi och religion

Filosofi skiljer sig särskilt från religion genom att sakna trossatser som man måste bekänna sig till. Det finns inga ritualer, inga tempel, inga byggnader, inga gudar, inget församlingsliv och inget prästerskap (och plötsligt förstår man varför religionen är mer framgångsrik). Den metod religionerna ofta använder som verifikationsmetod är uppenbarelsen. Den nedtecknas i religiösa skrifter. De som praktiserar det religiösa livet använder skrifterna som verifikationsmetod. De två metoderna accepteras vanligen inte inom filosofin. Inom religionsfilosofi och teologi kan man studera dessa frågor rörande religion och filosofi. Många filosofer har varit religiösa. I viss mån kan filosofin och religionen ha tron gemensamt men de skiljer sig åt i sättet att med förnuftet grunda och praktisera den.

Med religionen närmar man sig mystik och sekter samt vissa riktningar som kan anses pseudovetenskapliga. Man kan undra om de är filosofi. Det är de i den meningen att de erbjuder ett sätt att leva, en livsåskådning. Det bör vara acceptabelt att leva som scientolog⁶ fast det är totalt nonsens ur en viss vetenskaplig eller filosofisk utgångspunkt. Det är i varje fall ett sätt att leva som somliga önskar. Det gäller också för religiösa inriktningar vars sätt att leva bör kunna accepteras – åtminstone så länge de inte skadar andra.

Filosofin anmäler sig särskilt när de förväntade sätten att leva harmonierar illa med vad man önskar. Det är en möjlighet att med förnuftiga argument uppfinna och upptäcka nya sätt att leva som baseras på alternativa uppfattningar. Inom religionen tyr man sig ofta till mer traditionella sätt att leva. Den som anses som mest traditionell kan också anses som mest renlärig. Så är det inte inom filosofin.

Filosofi och konst

Filosofi skiljer sig från konst genom att man analyserar och argumenterar för och emot åsikter och inställningar snarare än att gestalta dem. Det senare sker inom konsten. Det estetiska kravet står högst inom konsten. Det gör det vanligen inte inom filosofin. Konst skapas ofta för att man ska uppleva något. Ett annat mål kan vara att konstnärligt gestalta en tanke, känsla eller handling. En annan målsättning kan vara att skapa en känsla, alltså inte bara att gestalta något. Det kan filosofin också bidra till men det är inte huvudsyftet. Filosofin syftar till en annan form av erfarenhet vilken ofta har ett resonemang som slutmål.

Man kan studera konst utan att utöva den. Det går inte med filosofin. Man behöver inte vara konstnär, musiker eller poet för att studera konst, musik och poesi. Men inom filosofin måste man engagera sig i argumenten som en riktig filosof gör. Man måste ha något av samma förmåga som de stora tänkarna även om man inte når samma nivå som dem.

I en mening kan filosofin förstås som en levnadskonst. I den meningen har den mycket gemensamt med all annan konst. Det kan krävas minutiös träning för att bli mästare i sin konst.

Filosofi och idéhistoria

En idéhistoriker intresserar sig för idéers uppkomst, utvecklingshistoria och praktiska betydelse. Det kan en filosof också göra men huvudsakligen intresserar hen sig för idéernas sanningsvärde och sättet man argumenterar kring dem. Idéhistoria kan vara en inkörsport till filosofin.

Filosofi och vetenskap

Om man tidigare studerat någon vetenskaplig disciplin med en viss pedagogik kan de egna förväntningarna göra det svårt att förhålla sig till filosofin. Det finns inga standardsvar som i andra vetenskaper, som i matematik, fysik, biologi, ekonomi, omvårdnad eller psykologi. I de ämnena finns det ofta en lärokropp som man förväntas behärska och utifrån den kan man lösa en del problem. Denna skillnad kan vara anledningen till att somliga menar att filosofin är abstrakt och flummig. De önskar att man kunde tillägna sig den precis som en vetenskap. Men det låter sig inte göras med samma självklarhet. Det finns inga klara problem med ett klart facit. Matematik och experimentell exakthet går inte att använda inom filosofin så som man gör inom en del vetenskaper. Det närmaste man kommer är att nyttja logiken på ett antal problem. Men logiken i sig genererar filosofiska problem.

Mycket förenklat kan man säga att filosofiska teorier skiljer sig från dem man finner inom andra vetenskaper genom att de är mer grundläggande och svårare att bevisa eller vederlägga på ett allmänt accepterat sätt. Vad man kommer fram till kan verka självklart men det kan i sin tur få absurda konsekvenser på en del andra områden. Det gör de filosofiska teorierna mer kontroversiella.

Vetenskapen närmar sig filosofin när den ställer mer osäkra frågor. Det går att nå mycket medicinsk kunskap med vetenskapliga metoder men när man ställer sig frågan om vad hälsa är blir det genast svårare. Det får praktiska konsekvenser vid exempelvis sjukskrivningar.

I filosofins begynnelse fanns inte uppdelningen mellan filosofi och vetenskap. Den som ville bli vis fick studera alla vetenskaper. Utifrån filosofin får vetenskaperna ta sig över trösklar för att anses som vetenskap. De utvecklar metoder för särskilda ändamål inom ett visst område. Ett sätt att se på filosofin är att den får studera de problem och frågor som inte kan behandlas av specialvetenskaperna. Ibland blir svaren på dessa frågor en grund till en specialvetenskap. När vetenskaperna stiger över trösklar avskiljer de sig från filosofin och blir självständiga även om de får med sig åtskilligt tankegods som kan anses vara av filosofisk karaktär. Pedagogiken utgör ett sådant exempel. I Sverige frigjorde den sig under 1900-talet men i många länder ligger den under filosofin. Många vetenskaper har blivit till genom att de fjärmat sig från mänskliga dimensioner. Många vetenskaper har fått återvända till filosofin för att så skett. Samhällsvetenskap kan vara svår att studera utan de mänskliga dimensionerna, man måste hantera medvetandekroppen och dess relation till värden.

Man kan undra om filosofin bara är en vetenskap bland alla andra eller på vilket sätt den förhåller sig till vetenskapen. Tidigare ansåg man att den var en självständig disciplin. Många positivister och analytiker anser nog att filosofin är en hjälpgumma till vetenskaperna. De kan anse att filosofin är vetenskaplig genom att den använder en vetenskaplig metod (logiken) för att hjälpa vetenskaperna med att nå klarhet i begrepp men den är inte själv en vetenskap. Filosofin kan anses vara den gren som uppfinner metoder vilka man kan använda för att undersöka verkligheten. Den vetenskapliga metoden kan ses som en filosofisk uppfinning som kan användas inom vetenskaperna. Det gäller också olika metoder för att studera hur begrepp får mening. Man kan också anse att filosofins uppgift är att fixera problem, inte att lösa dem – det är vetenskapens uppgift. Om man följer Bertrand Russell kan man anta att filosofin ska kasta fram hypoteser som vetenskapen än så länge inte kan undersöka. Det finns ingen filosofisk lärokropp utan bara möjligheter till hypoteser som vetenskapen ska testa eller åtminstone föreställa sig att man kan testa. I vissa fall går det inte att testa dem. Det är exempelvis svårt för oss att göra empiriska studier på saker som ligger ljusår bort.

För att filosofin skulle anses som vetenskaplig var den som många andra vetenskaper tvungen att avlägsna sig från det mänskliga. Somliga har hävdat att filosofin måste lösgöra sig från uppfattningen om att se den som en livs- eller världsåskådning. Det gjorde också många positivister och analytiker. Kanske var det felaktigt? Filosofin är kanske sin egen disciplin som just en levnadskonst och den kan kanske inte bli vetenskaplig utan förblir alltid filosofisk (men med inslag av vetenskap).

Filosofi, vetenskap och doxologi

En möjlig utgångspunkt är att formen för filosofi är en fråga eller ett problem med många svar. Formen på vetenskap är oftare en fråga med en metod som ger ett svar samtidigt som det leder till att man utesluta många andra svar. Därför kan problem föras över från filosofin till en specialvetenskap. Det finns vetenskaper med flera svar på en fråga. Då anmäler sig filosofin för att öka klarheten. Är det fel på frågan, problemet, metoderna som ger svaret eller något av de grundantaganden som teorin vilar på. I den meningen hänger vetenskapen ihop med filosofin. Då närmar sig vetenskapen något som man kan benämna som en doxologi. Doxa betyder tro, och en doxologi är ett antal trosuppfattningar. Dessa kan man försöka fixera i en teori. För att man ska tro något, måste man också tro något annat. Filosofin kan sägas verka i detta gap mellan vetenskap och doxologi. I språkliga termer blir det en skillnad mellan att säga ’jag tror’ och ’jag vet’. Filosofi är därmed inte vetenskap och det är inte en doxologi/teologi/religion men det kan finnas inslag från dem båda.

Filosofin och folket

De stora folkmassorna har alltid vänt ryggen åt filosofin och filosoferna. Folket har oftare följt »det sunda förnuftet« oavsett dess växlingar. Det är inte någon skillnad idag. Trots att somligt hävdat samhället som ett kunskapssamhälle vänder de flesta ryggen åt filosofin. Det är vanligare att man går till jobbet, tittar på TV och dricker berusande mängder alkohol än att man bemödar sig att tänka. Filosofin avfärdas som flum. Man har inte lust att överväga varken sin världsbild eller livsfilosofi.

I den mån man uppehåller en åtskillnad mellan filosofi och vetenskap kan just det vara en grund till uppfattningen om filosofin som flum. Om vetenskapen anses vara ickeflummig blir filosofin dess motsats. Då tänker folket på ett speciellt sätt, i motsatser. Man tänker binaritetitskt/dikotomiskt (kapitel 7). Begreppet flum är av ganska sent datum men liknande uppfattningar har tidigare förts fram. Sedan det förra kapitlet känner vi källor som kan ha bidragit till flumuppfattningen om filosofin. Positivismen var den skola som gjorde ett gediget försök att avflummifiera filosofin innan begreppet flum infördes. Det sunda förnuftet har ofta varit flummigare än filosofin men det anser man inte om man tror att världsbilden och det självklara sättet att leva är förnuftigt.

En filosof försöker nå beskrivningar av verkligheten som i sin tur kan tolkas. Kunde verkligheten vara annorlunda? Inför denna fråga ryggar de flesta. Verkligheten är som den är, man anpassar sig efter den och lever efter det sunda förnuftet. Filosofen kan förändra uppfattningen av verkligheten. Det kan bli nästa generations sunda förnuft.

Det kan vara av många anledningar som man anser filosofin vara flummig. Det är sannolikt inte den mest givande relationen till filosofi. Vi kan välja att leva som man alltid gjort eller som stora delar av samhället i övrigt gör men vi kan också önska oss något annat och vända oss till filosofi. Det kan finnas lärdomar att dra nytta av. Om man anser att det finns filosofiska antaganden i allting vi gör blir det särskilt viktigt att vända sig till filosofin. Illvilliga tolkningar av vissa filosofer gör att man kan avfärda dem men man kan också göra välvilliga tolkningar för att försöka urskilja vad man eventuellt kan dra nytta av. Jag gör i detta band ett antal välvilliga tolkningar av olika filosofer. Jag ändrade frågan från vad filosofin är till vad jag kanske kan använda den till. Det ger kanske det bästa svaret på vad filosofin är. Det kan ge en anledning för folket att vända sig till filosofin istället för att avfärda den som flum.

9.1.4 Det filosofiska jaget

Sokrates sade ungefär: -att det högsta goda för människan är att dagligen diskutera dygden, och sådant som ni hör mig [Sokrates] prata om när jag undersöker mina och andras uppfattningar, för det oreflekterade livet är inte ett liv värt att leva. Det kan beskrivas som hans filosofiuppfattning. I vår tid är det många som hellre följer andra sätt att förhålla sig till det egna livet. Man väljer inte det filosofiska livet. I ett filosofiskt liv kan det uppstå ett filosofisk jag. Jag ska försöka beskriva vad ett sådant kan innebära.

Dra upp regler för sig själv

Det filosofiska jaget har som uppgift att dra upp regler för sig själv i tänkande, kännande, handlande och språkanvändning. Kanske kan man säga att det handlar om att utveckla frihet inom en speciell form. Det finns regler som man måste hålla sig till och inom den formen, de reglerna, får man försöka att utveckla frihet.

Filosofiska färdigheter

Det filosofiska jaget utvecklar färdigheter och en personlig karaktär. Man utvecklas. Man kan bli bättre på att argumentera, på att göra slutledningar, på att utföra analyser och synteser, man kan nå en kritisk förmåga, lära sig identifiera antaganden och sätta dem i fråga. Man kan lära sig att klargöra problem och eventuellt lösa dem. Man kan bilda en omdömesförmåga och förbättra sin beslutsförmåga. Man kommer i kontakt med komplicerade texter vilket kan göra att man blir en bättre läsare. Man vänjer sig också vid att hantera osäkerhet vilket vardagsmänniskan kanske har svårare för. Dessutom kan man kanske få bättre möjligheter till att lösa upp sedimenterade uppfattningar. Man kan uppmärksammas på hur andra och man själv använder sitt språk. Man kan kanske nå en ökad pedagogisk kompetens genom att lära sig konkretisera genom exempel och motexempel. Det filosofiska jaget utvecklar en lång rad färdigheter som man kan nyttja när man lever livet.

I den mån det filosofiska jaget är ett jag som lever som man lär så införs begränsningar för hur livet ska levas. Brott mot regler, lagar och etikett som andra kan tänkas göra blir en omöjlighet för filosofen. Andra konventioner som somliga håller för självklara måste det filosofiska jaget kanske bryta mot. Det filosofiska jaget blir då ett jag som kräver mer av sig själv.

Livsfilosofi

Det finns de som menat att filosofin gör sig mest betjänt av att lämna livsåskådningsperspektivet. Så var det inte för grekerna. Under antiken representerade de filosofiska skolorna olika sätt att leva. När man lever ett liv finns det mycket som är möjligt att utföra. Man tvingas välja bland alternativ. Att fråga sig själv vad som är meningen med livet kan rikta livskompassen bland alla val. Men det kan också leda till förtvivlan om man kommer fram till att livet inte har någon större mening. Det ger riktning för sättet att leva. I en livsfilosofi får man fråga vilken mening man vill bidra med och vad man ska göra med möjligheter och begränsningar. Somliga accepterar begränsningar och lever som opportunister. De utnyttjar rådande strukturer för att tillägna sig fördelar istället för att utveckla dem. Andra gör tvärtom. De riskerar sig själv för att utmana de rådande strukturerna. Tradition och situation levs på olika sätt.

Ibland förmår vi inte att tänka själv. Det kan ske i situationer skapade av traditionen. Ibland bestämmer man över våra huvuden vad vi ska göra. Det finns antaganden även bakom en sådan livsfilosofi.

I sina svåraste frågor handlar filosofin om livet självt. Det är kanske den minst flummiga av alla verksamheter. Vi upplever ständigt konsekvenserna av våra val. Det blir viktigt att försöka handla i enlighet med vad man tänkt för att vara rationell. Det räcker inte att tänka som man tänker. Kant tillskriver upplysningens anda som att tänka själv (Sapere Aude). Det måste man göra kring sitt eget liv. De eventuella svar vi når genom att analysera det som man tänker kan hjälpa oss till alternativa tänkanden. Det är nog oklokt att lämna tanken om filosofin som en livsåskådning. Målet att leva som man lär bör nog alltid finnas kvar för att det ska handla om filosofi.

Det blir verkligt svårt när filosofin handlar om livet självt och det är naturligtvis problematiskt att säga att filosofin är flummig när den gäller livet. När filosofin blir en livsfilosofi, ett förhållande till tingen, världen, oss själva och andra människor blir det en allvarlig verksamhet. Den utvecklade svarskonsten för de stora och djupa frågorna möter vardagen. Därmed blir filosofin en angelägenhet för varje människa. Den blir då också antielitistisk. Den är och bör vara inbjudande för alla då den berör alla. Förundran måste trotsa uppgivenheten, våra egna svar måste levas och det finns kanske inte något klart facit.

Akademisk filosofi

Med den akademiska filosofin tillkommer möjligheten att utforma filosofiska svar som man själv inte nödvändigtvis lever efter. Filosoferna har fått möjlighet att sitta vid ett universitet och lösa filosofiska gåtor. Det ger fördelar men möjligen också nackdelar. De kan fjärma sig från de livsviktiga problemen, de viktiga problemen i livet. Varje människa måste finna sina egna svar men man kan behöva stöd. Det är inte säkert att den akademiska filosofin bidrar med det. Det kan finnas andra regler som de lever efter.

Generalisten

En filosof är vanligen inte en specialist i samma mening som en forskare inom en vetenskapsdisciplin. En filosof kan ha gjort ett stort bidrag till någon särskild gren eller fråga inom filosofin men hen förväntas ändå att besitta kunskap på alla filosofins områden. En filosof måste, nästan, alltid vara generalist.

9.1.5 Problemen och redskapen

En annan möjlighet till att skaffa sig filosofiuppfattningar är att se vilka problem och redskap som man arbetar med.

Filosofernas problem

Det är karakteristiskt för filosofin att många problem är desamma som under antiken. Frågorna har förfinats och en del har man kommit fram till men somligt är sig likt. Jag ska ta upp ett antal frågor för orientering. Det är fundamentala frågor om världen vi lever i, vår relation till världen och andra människor samt vår relation till oss själv. De utgör exempel på filosofiska frågor och är alltså svårare att besvara med ett vetenskapligt angreppssätt.

Vad är kunskap? Vad är sanning?

Vad krävs för att en händelse ska anses som orsak till en annan händelse?

Vad kan vi säga att vi verkligen vet? Hur rättfärdigar vi vad vi vet?

Vet vi verkligen vad vi tror att vi vet? Hur vet vi vad vi vet?

Hur förhåller sig vetenskapen till det sunda förnuftet?

Är andra människors erfarenheter samma som våra egna?

Finns det en objektiv sanning?

Ser vi tingen som de är?

Finns det någon verklighet utanför mina tankar?

Har andra människor medvetanden? Har människor ett medvetande?

Hur är relationen mellan medvetande och kropp?

Vad är en person? Vad gör en person till densamme över tiden?

Vad är det som gör en person till just den personen? Är en klon en annan person?

Om man kunde spela in det neurala nätverket i hjärnan, skulle man då kunna

föra över det till hjärnan igen om man var med om en otäck olycka?

Vad gör en handling värdefull?

Vad är gott? Vad gör något till en god handling?

Vad gör någon till en god människa?

Vad är rättvisa? Vad gör en handling rättvis?

Vad gör en människa rättvis? Vilken är den rättvisa fördelningen i ett samhälle?

Är moralen objektiv eller subjektiv?

Om två människor diskuterar ett moraliskt problem, måste en ha rätt och den andra ha fel eller kan båda ha rätt utan att de har samma uppfattning?

Hur ska jag leva? Hur ska jag behandla andra människor?

Finns det i verkligheten något som ger livet en mening, eller är livets mening något som var och en måste uppfinna på egen hand?

Finns det en fri vilja?

Vad är konst? Vad är skönhet?

Vad är hälsa?

Vad är tänkande? Tänker datorer? Kan datorer någonsin bli medvetna?

Tänker djur? Har djuren rättigheter?

Har människor och djur värde och är det i så fall lika eller olika?

Vad är tid? Inom vetenskapen? För människan?

Hur ska vi förhålla oss till historien?

Hur ska vi förhålla oss till nutiden?

Hur ska vi förhålla oss till framtiden?

Finns det en gud/gudar? Är gud ond eller god?

Hur får ord mening? Hur formas våra begrepp?

Vad gör man när man yttrar en utsaga?

Vad är det som karaktäriserar bra eller dåliga argumentationer?

Vilka villkor gäller för att vi ska acceptera något som ett argument?

Hur avgör man vad som är ett bra argument?

Är det riktigt att var och en bör får ha sin egen uppfattning?

Är det riktigt att var och en har rätt att yttra den(utan sanktioner)?

Hur är tvärkulturell förståelse möjlig?

Finns det en gemensam logik för alla kulturer?

Att studera filosofi kan handla om att förstå de olika typer av argument som framförts i dessa frågor. Alla som ställer dessa frågor och söker svar bedriver i någon mening filosofi. Att filosofera är att försöka gå på djupet i frågor om sant och falskt, verkligt och overkligt, rätt och fel, skönt och fult osv. Därför kan man anse att filosofi är viktigt. Vad som anses som centrala frågor har växlat genom historien. Det vore intressant att veta vad som ansetts vara de centrala frågorna för varje decennium.

Filosofernas arbetsredskap

Ett annat sätt att förstå den filosofiska verksamheten är genom dess arbetsredskap och metoder. Det är egentligen enkelt. Filosofen använder sig av språket och tänkandet. Genom språket kan man föra fram argument i tal och skrift. Inom filosofin har det under 1900-talet skett vad man refererar till som den språkliga vändningen, the linguistic turn. Det var otänkbart för filosofer före 1900-talet att se på språket som något filosofiskt viktigt. Genom att rikta tänkandet mot språket har vi fått redskap att skärpa vårt tänkande om tänkande. Vi kan med Wittgenstein se på filosofin som en terapeutik av språket. Wittgenstein vill visa när filosofin är nonsens, när språket går på tomgång.

De olika filosofiska metoderna kan vara sätt att nå ett nytt tänkande eller att titta tillbaka på det redan tänkta. Det är så jag använder dem. De fenomenologiska, hermeneutiska respektive dekonstruktionistiska metoderna kan användas för att tänka något nytt. Logiken kan både användas för att tänka något nytt och för att analysera vad man redan tänkt. Man kan säga att filosofin utvecklar verktyg för tänkandet. Vardagsspråksanalys, talhandlingsanalys, argumentationsanalys och den vetenskapliga metoden är ytterligare exempel på metoder som kan användas för att nå ett nytt tänkande eller för att analysera det redan tänkta.

Filosofi och språk

Ett särskilt bekymmer för filosofin, och för en lärokonst, är förhållandet mellan språk och verklighet. Vi kanske talar på samma sätt om ett antal år men menar vi samma sak? Är mening konstant över tiden? Kan man se ord och utsagor som meningskedjor vilka kan förändras? De hakar kanske i varandra men kanske är de inte stabila över tiden. Det är ett sätt att förhålla sig till språk och verklighet. Det finns andra.

Vi måste använda språket för att kunna förklara och förstå världen, den värld vi ingår i och genomlever. Språket är det medium i vilket vi beskriver oss själva och världen. Det verkar förnuftigt att tro att språket handlar om världen för vad skulle det annars handla om? Vi delar en värld som vi försöker hantera med hjälp av språket.

Det finns dock en form av självreferens i språket som är problematisk. Vi kan bara tala så som språket tillåter oss att tala. Vi kan inte rymma ut ur de språkliga villkoren. Med hjälp av språket kan vi också uttrycka mer än vad verkligheten tillåter. Det får man tänka på. Det finns utsagor vars relation till verkligheten är problematiska. Vi kan använda samma utsagor för att tala om kvalitativt olika verkligheter. Då relateras utsagor till andra utsagor som kan ge en bestämd utsaga en del av dess mening. Språket och tänkandet ställer till det för verkligheten men de är vad vi har tillgång till för att hantera den. Tänkande och språk är inte samma sak, språket kan driva tanken och tvärtom.

Jag försöker att problematisera språk- och verklighetsuppfattningar för att visa att språket inte är ett medium med självklarheter. Vi använder det för att försöka lära och förstå saker. Wittgenstein skriver att föreställa sig ett språk är att föreställa sig en livsform⁷. Dessutom påpekar han att vi får bulor i huvudet när vi försöker tänka och stöter oss med språket. Husserl, Vygotskij och Wittgenstein har jag tidigare refererat till. De nämner Johan Wolfgang von Göthes utsaga: i början var handlingen/dådet/ gärningen⁸. I bibeln står det: i begynnelsen var ordet. Det är skillnad. Klustertextens födelse visar på en handling och på den följer utveckling av tanke och språk.

Med dessa inledande problematiseringar hoppas jag att vi kan gå vidare med ett destabiliserat förhållande mellan språk och verklighet men fortfarande i hoppet om att det i framtiden kan stabiliseras något mer. Det är filosofernas uppgift att klargöra sådant för oss. Vi hoppas på dem för oss.

Under förutsättning att vi är någorlunda uppmärksamma på språkliga bekymmer kan vi använda våra begrepp och utsagor för något ändamål, exempelvis en lärokonst.

Sammanflätningar och avskiljningar

Jag använder mig av ytterligare ett sätt att se på filosofin. Filosofi handlar om vilka sammanflätningar och avskiljningar man gör samt vilka begrepp man skapar eller förstör. Man kunde också benämna det som synteser och analyser, sammansättningar och sönderdelningar. Jag ska försöka tydliggöra detta med några exempel.

Fram till Thomas Hobbes⁹ var stat och religion sammanflätade i argumentationen om den politiska filosofin. Han var en av de första som diskuterade politisk filosofi utan religionen. Vi kan beskriva det som att han avskiljer religionen från staten i den politiskfilosofiska argumentationen. En typ av sammanflätning av religion och filosofi genomfördes av Augustinus 400 e.kr.

Hume avskiljer fakta och värde på 1700-talet. Efter honom är det fullt naturligt att diskutera kunskap utan att diskutera moralen.

Kant gör åtskillnaden mellan det teoretiska, praktiska och estetiska förnuftet. Han behandlar kunskap, värde respektive skönhet som åtskilda kateogorier. De är sina egna områden. Kant avskiljer estetiken från hantverket. Konsten får ett egenvärde. Så var kanske inte fallet för Leonardo da Vinci några hundra år tidigare. För honom var skillnaden mellan kunskap, hantverk och konst obefintlig. Han kunde inte tänka så då de var sammanflätade för honom.

Mitt antagande är att det finns avskiljningar, åtskiljningar och sammanflätningar som påverkar hur vi ser på världen och oss själva. Innan lärokonsten finns det en tydlig sammanflätning av lärande och examinationspraktik. Den kommer en discent att behöva förhålla sig till. Det finns också en intressant avskiljning mellan pedagogik och vetenskap att förhålla sig till. Det är egentligen märkligt för inom vetenskapen lär man sig saker och man är beroende av att göra det. Det kunde varit självklart med en sammanflätad vetenskapspraktik och en skicklig vetenskapspedagogik. Faktum är att det lett lägre status i den vetenskapliga praktiken om man skrivit en lärobok. Det kan vara svårt att förstå för en utomstående men det kan vara en självklarhet för dem som arbetar i