2501: Den andra världen

Innehållsförteckning

Hemma

Marie Två

Elise Ett

Tyko Två

Hemma

Murphys lag

Utanför

Underlandet

Tyko Ett

Audiensen

Svart marknad

Kistan

Ovanjord

Ectogenesis

Viktlöshet

Reservdelar

En kort kommentar

Lazarus

Prototyp

Ökenblommor

Vatten, vatten!

Mötet

Regn

Bullseye Kathey

Trollkarlen från Oz

Strandsatta

Barn

Sex, lögner och hologram

Färjan

Problem

En rapport

Yes sir, I can boogle

När cirkusen lämnade sta´n

Drömvägar

Sheriffen

Osynligt hot

Alice i underjorden

Kylig Sommar

Försommar

Ofödd

Pest eller kolera

Apans År

Vi har bild!

Kontraktet

Människojägaren

Socker

Asyl

Likbålet

Bodhisattva

Origo

Hemma kommenterar

Världen är en enslig plats

Gengångare

Läkarens rapport

Hemmas kommentar

HEMMA

Marie Två

Början var alltid svårast. Innan hon satte det första snittet kände hon sej tömd på både tankar och känslor. Om någon frågat vem hon var skulle hon inte ha kunnat svara. Vilka eller vad de var? Det var de frågor hon sökte svar på. Det tunna knivbladet fann rätt punkt och hon tryckte hårdare så att en tunn blodstrimma öppnades i den bleka huden.

Det hade aldrig funnits någon Marie Ett, vad Två visste. Hon hade aldrig vaknat i den syntetiska livmodern så som Två och de andra hade gjort. Hon var inte unik på det sättet. Albert Två var en backup och det fanns fler kvar i frysen. De flesta skulle aldrig väckas. De var inget annat än slemklumpar, ingenting hon arbetade med i sin forskning.

Hon kunde förstås ha frågat husorna och de skulle ha svarat med sina oföränderligt vänliga röster, de skulle som alltid ha visat holos, visat platser som inte fanns. De hade låtit henne se Protomarie. Hon fanns för mycket länge sedan, sa holoscenerna och bara i 2-D, platt och grå. Två trodde inte på husorna. Hennes projekt handlade egentligen om dem lika mycket som om henne själv.

Den tunna huden under skalpellen var nästan genomskinlig, hon kunde se nätmönstret av ådror, ljust grönskimrande och sprittande som små landflutna fiskar. Den lilla varelsen andades och om hon lade handryggen mot de diminutiva näsborrarna, kände hon en varm luftström men så svag att den var nästan omärklig. Alla andas vi, tänkte hon, alla utom slemklumparna i frysen och så husorna förstås. De andades aldrig, inte så det märktes.

Barnet under hennes kniv skulle alltså ersätta Albert Ett, pojken som hon växt upp tillsammans med, som lekt, skrattat och grälat med henne så som barn gör. Han hade varit lite äldre än hon, en lockhårig brunögd pojke, alltid full av upptåg. En dag, ja, det var förstås alltid dag Hemma, en gång hade hans nyfikenhet fått honom att gömma sig i en av de serviceautomater som förde med sig mat och annat de behövde. När luckan stängdes om honom och automaten svischade in i röret, var det sista gången de såg Albert Ett.

En kort tid därefter tog en husa ut slemklumpen som var Albert Två ur frysen och startade honom. Marie Två följde hans tillväxt i monitorn i otålig förväntan. När han till slut var färdig och togs ut ur livmodern så kunde hon knappt bärga sig innan hon fick ett tillfälle att undersöka honom. Skulle den där lilla skrynkliga varelsen kunna bli en Albert? Skulle han också försvinna in i servicetunneln?

Barnets ögon var slutna men rörde sej under ögonlocken som om det drömde. Fingrarna öppnade och slöt sej som om de grep efter något osynligt. Något vitt, kanske uppkräkt mjölk, sipprade ur mungipan.

Tydligen kände barnet ingen smärta. Kanske var det därför hon tryckte hårdare med knivbladet, för att få ett svar, en respons på den oklara känsla hon bar inom sej. Plötsligt slog barnet upp ögonen och började skrika, det fäktade med armarna och Marie Två greps ett ögonblick av panikens förlamning. Sedan fick hon tillbaka kontrollen över sej själv och insåg att hon måste stoppa blodflödet. Snabbt och tyst rörde hon sej genom korridorerna medan hon omedvetet kompenserade Hemmas corioliseffekt genom att gira lite åt vänster.

Då hon kom tillbaka stod en husa och höll barnet i famnen, Det var husan med det trasiga örat. Det hängde bara i en skör tråd. Att hon inte märker nåt, tänkte Två.

Marie Två, du vet att det inte är tillåtet att leka här på spädbarnsavdelningen. Gå genast härifrån.

Den milda rösten motsade allvaret i budskapet men Två visste att husans grepp om ens arm kunde vara lika obevekligt och smärtsamt som en stålklo. Hon följde uppmaningen utan några protester.

Du gör bråk med de stora, dej?

Det var Lisen. Hon hette egentligen Elise och var en Etta, äldre än Marie men lika liten till växten. De var alla småväxta, bara husorna höll mänsklig normallängd. De verkade ändå inte ha de problem med blodflödet till hjärnan som centrifugalkraften annars brukade ge upphov till. Marie misstänkte att det berodde på att de inte hade något blodomlopp. Själv kände hon av en viss yrsel vid häftiga rörelser och då var hon ändå bara hälften så storväxt som en husa.

Nej, Lisen. Vi måste veta mer, oss.

Tyko säger, han, vi kan ta dem, oss. Vi kan brännuppa dem, oss. Med tjielba.

Barnen hade tidigt uppfunnit ett eget språk som de pratade sinsemellan. Ett slags fikonspråk som förutom ett överdrivet användande av reflexiva pronomen, innefattade omkastade stavelser och fritt uppdiktade nyord. Ord som började med vissa vokaler kunde få ett tji som förled och avslutas med ett ba. Om husorna begrep det så visade de i vart fall inget.

Kan knipsava hons trasiga tjiöraba, mej. Vill veta vad som skiljer hon från vi som kommer ur frysen, oss.

Du är rädd, va, dej? Småunge.

Marie svarade inte. Det var inte värt besväret. Hennes proto hade offrat sina händer i sökandet efter sanningen om den då okända strålning som kom från vissa tunga ämnen. Det var vad deras hololektioner i historia sa men Marie Två var villig att offra mer än så för att få svar på sina egna frågor. Hon hade inte tid med något triangeldrama.

Det var de två, Lisen och Marie, de två och en pojke, Tyko, ljus med kyliga blå ögon och breda axlar. De skulle aldrig ha erkänt det med de var båda lite förälskade i honom. Helt naturligt, de var båda i det skede av däggdjurens livscykel då fortplantningsdriften vaknar och sedan Albert Ett försvann, stod Tyko utan konkurrens som manligt objekt. Alberts backup var ju bara ett spädbarn.

De två flickorna var inte särskilt lika, båda var visserligen små och spensliga och lika vetgiriga och skarpsinniga men Elise hade finskurna drag och var brunögd och mörkhårig medan Marie var ljus med grövre drag och grå, allvarliga ögon. Också till sättet var de olika, Marie mer sluten i sej själv, mer sårbar medan Elise var av ett hårdare virke.

Marie Två var romantiskt lagd, hon skrev små poem som hon inte visade för någon och hon hade svärmat för Albert Ett i all tysthet. Hans oväntade och ouppklarade försvinnande satt ännu som en tagg i hjärtat på henne. Men på sista tiden hade hon känt ett pirr i hela kroppen när hon befann sej i närheten av Tyko, hon blev torr i munnen och förlorade nästan talförmågan.

Det blev inte så många sådana stunder, hans huvudämne var astronomi medan hennes var kemi. Nästan all deras vakna tid gick till studier. Lisens ämne var kärnfysik, det var också vad Albert Ett ägnat sej åt, ett faktum som fortfarande störde Marie. Nyligen hade Lisen ändrat sin inriktning till astrofysik, något som förde henne närmare Tyko.

Tro inte att han bryr sej om dej, hade hon sagt till Marie, du är bara en Tvåa i hans ögon.

För att understryka sin likgiltighet hade Marie överfört sitt intresse till biokemi och det var genom biokemin som hon fått upp ögonen för husornas särart.

Alla undervisningsholos och interak, interaktiva program visade alltid samma sak; de som kallades människor var mer lika husor än de liknade Marie och hennes likar. Så vad var de då själva? Djur eller människa, eller något helt annat? Hololektionerna sa henne att det fanns genmanipulerade djur, oftast apor, som kallades nissar och som utförde diverse enklare sysslor. De var också småvuxna men där slutade likheten med henne själv. Hon tänkte inte ge upp förrän hon funnit svaret.

Då de ännu var småbarn hade de tytt sej till de båda husor som de kallade Mamma och Pappa. Mamma var den som nu hade ett trasigt öra. Det fanns ytterligare två, Läraren och Läkaren. Läraren liknade Pappa men hade mustasch, Läkaren var en kopia av Mamma, enda skillnaden var att hon alltid bar en vit rock och hade grått hår. Alla fyra husorna var välbyggda med rena drag, de var alltid lika fräscha och talade med lugna, välmodulerade röster.

Trots att Marie använde ULduschen varje morgon och oftare, kände hon sej innesluten i sin egen kroppsodör som i ett moln av unkenhet och gammal svett.

De var tvungna att hushålla med vattnet Hemma. UL stod för ultraljud, det löste upp smuts och fick avstötta hudceller att lossna men det var allt. Någon friskhet bjöd det inte på. Marie hade aldrig sett husorna använda UL, ändå tycktes de inte lukta någonting. Hon kände ett sting av avund.

Som liten hade hon sett upp till sina vårdare, senare hade hon insett att de var just vårdare, inte föräldrar i biologisk mening. Men hon kände att hon aldrig skulle kunna bli som dem, aldrig bli lika mänsklig. En tröst var att Lisen inte luktade ett uns bättre än hon själv, vissa dagar så luktade hon riktigt illa.

Även Tyko luktade men hans kroppslukt var annorlunda, den gjorde henne yr och fick henne att vilja krypa intill honom och sniffa sej otörstig. Naturligtvis gjorde hon aldrig det. Han var bara en knapp handsbredd längre än hon men hans hållning och ljusa blick fick honom att verka längre. Han skulle nästan kunna gälla som människa, tyckte hon. Hon hade sett hans proto på bild men det var en konstig typ. En målning hade Läraren förklarat. Ingen av deras proton fanns som holo, de var så ohyggligt gamla. Antikviteter, hette det. En del människor hade samlat på sådana.

Tillbaka i sitt laboratorium slog hon på elektronmikroskopet. Hon hade fått en sats med oprocessade alger från odlingstankarna, där all deras mat producerades. Hon hade aldrig varit där, serviceautomaterna skötte alla transporter. Det var med en av dem som Albert Ett försvunnit. Husorna hade försäkrat dem att han inte fanns i de utrymmena. Tyko påstod att Albert gett sej av till Utsidan men alla visste att det inte fanns något där och om det inte finns något alls, om det är fullständigt tomt så finns det inte heller någon utsida, logiskt nog. Det var ju inte heller så att de levde på någon slags insida, de var ju Hemma, de var i det som existerade, de fanns i världen, så var det bara. Allt annat var historia och fanns bara i holos.

Hon lade ett ytterst tunt skikt av alger på objektglaset och ökade förstoringsgraden. Tidigare hade hon undersökt hudavskrap från sin egen kropp, sett sina egna röda och vita blodkroppar.

Algcellerna såg annorlunda ut. Egentligen visste hon det redan, Läraren hade låtit henne se bilder på djurceller och växtceller, visat henne skillnaden mellan prokaryoter som bakterier och eukaryoter, celler med kärna. Hon bara kontrollerade hans uppgifter. Vad hon verkligen behövde var ett prov från någon av husorna. På annat sätt skulle hon aldrig få veta vad som skilde mellan dem.

Senare, när ljuset dimmades och det var tid för deras sovperiod, kröp hon tyst in i sitt sovutrymme. I vanliga fall brukade de ligga och prata en stund men Marie låtsades somna direkt. Efter en stund ropade hon högt.

Nej, nej! och sedan, Mamma!

Då ingenting hände så ropade hon på nytt,

Mamma, Mamma!

Det hördes lätta steg och husan med det trasiga örat kom in.

Få tyst på ungen. hördes det från Lisen.

"Vad är det Marie Två? Är du sjuk?

Husan kände på Maries panna.

Ska jag hämta Läkaren? Vill du det?

Marie slog upp ögonen.

Nej Mamma. Jag drömde bara så hemskt. Kan du inte vara hos mej en stund?

Husan höjde ögonbrynen som ett sätt att uttrycka förvåning.

Eller om jag bara kunde få låna nåt som är ditt, det skulle kännas tryggare.

Vad skulle det vara?

"Det skulle gå bra med det där lösa örat.

Sitter det löst?

Det hänger bara i en tråd.

Husan kände efter.

Ja, det är riktigt. Här, du kan ta det!

Hon ryckte behändigt loss örat och räckte det till Marie.

Tack Mamma!

Det var inget. Se till att sova nu, Marie Två.

Jag vill inte att du kallar mej Två!

Vad skulle jag annars kalla dej. Du är Marie Två. Sov nu!

Husan lämnade kabinen lika tyst som hon kommit. I det svaga ljuset synade Marie örat. Det var som hon trott. Inte en droppe blod.

Elise Ett

Nu kom jag allt på dej! Igen. Du kikade på mej istället för på skärmen, Tyko Två. Lisen gav ifrån sej ett kuttrande skratt.

Försök själv att stirra på samma bild i timmar, får du se hur roligt det är.

När inga husor fanns i närheten, kunde man tala som vanligt utan att någon lyssnade. Det var åtminstone vad de trodde.

Den där så kallade stjärnan har bara flyttat sej två bågsekunder under hela den tid jag studerat den.

Tyko pekade på en diffus ljuspunkt.

Om det inte bara är en fläck på skärmen, förstås, sa Lisen och gav honom en lätt knuff.

Utanför kan den ju inte vara, där finns ingenting, har vi fått lära oss. Men det tror väl inte du på, eller hur? Du tror att din kompis Albert gav sej av dit, till ingenstans.

Jag tror att husorna vill avskräcka oss från att ta samma väg ut ur det här fängelset som han gjorde. Vi är bara för fega för att våga.

Tyko var en riktig torrboll, tyckte Lisen. Hon lade an på honom mest för att reta Marie som hon visste var förälskad i honom. Han var också ett mysterium på så sätt att han hade beteckningen Två efter sitt namn trots att han kommit ur livmodern före henne själv. Något var fel. Vem var Tyko Ett och var fanns han? Utanför, menade Tyko Två. Lisen var inte lika säker på den saken…

Hon tyckte om mysterier och gåtor, helst matematiska sådana. Hon kunde vara helt uppslukad i dagar medan hon arbetade med ett problem och hon gav sej aldrig förrän hon löst det. Därför hade hon svårt att ta till sej Tykos frihetsdrömmar. Hemma kunde hon syssla med det hon älskade mest av allt. Till skillnad mot Tyko bekymrade hon sej inte för att vara klonad, hon var ändå en Etta och Lärarens favorit.

De hade alla olika teorier i ämnet husor. Tyko ansåg att det var husorna som var klonade, se bara så lika de är varann, brukade han säga, bara några enstaka attribut som hårfärg och klädsel skiljer dem åt. Vi däremot är helt olika typer och för övrigt, varför finns det inga holos med våra prototyper. Jo, därför att de aldrig har funnits.

Lisen insåg att han hade en poäng där, det var ett vettigt argument. Hon sa ändå emot honom, bara för nöjes skull. Han var så lättretad att hon inte kunde låta bli. Hon hade berättat för honom om hur Marie lurat av Mammahusan hennes öra och han höll med om att det var listigt gjort men han gillade inte alls slutsatsen som Marie dragit efter att ha undersökt örat i TEM-mikroskopet. Testerna hade visat att huden i örat bestod av makromolekyler, vanliga kolvätekedjor. Marie hade tagit ett prov från sitt eget öra och sett att huden där var uppbyggd av samma slags epitelvävnad som de djurceller Läraren visat henne.

Så vi skulle vara nån sorts dresserade apor, menar du, fräste han när Lisen berättade.

Fattar du inte att husorna för oss bakom ljuset. De vill få oss att tro att vi står lägre än de själva, att de är våra herrar.

Du har sett för många historieholos, Tyko

Det hon sa var sant, på senaste tiden hade han börjat försumma astronomistudierna och ägnat mer tid åt holos som illustrerade vad som kallades historia. Just nu var han helt uppe i berättelser från den franska revolutionen. Ironiskt, kan tyckas, hans proto hade varit en dansk adelsman med många livegna bönder under sej och nu ivrade han själv för frihet och lika villkor för alla. Tyko ville göra uppror, han ville ta över kontrollen utan att veta vad det innebar. Vad var det han ville kontrollera, undrade Elise. Fanns det några kontroller att ta över och vem höll i så fall i dem?

Tyko hade zappat över från bilden med de ändlösa ljuspunkterna till en dramatisk scen där människor i knälånga byxor släpade en motsträvig adelsman mot la guillotine, en apparat för halshuggning en masse. Det var ingen holo, bara en vanlig 3D-skärm men Tyko verkade helt uppslukad av berättelsen.

Du vet väl att det slutade illa för de flesta av revolutionärerna, sa hon.

Tur, tänkte hon sedan, att inte Marie har en sån där manick. Då skulle hon kapa av oss både öron och näsor för att se vad vi är gjorda av. Sedan övergick hon till sina egna studier. Ämnet var geometrodynamik och behandlade tomrummets struktur.

För henne var frågeställningen helt och hållet abstrakt, det enda rum hon kände var Hemma och det var långt ifrån tomt. Hon var naturligtvis väl medveten om att varje atom till största delen består av just tomrum. Men det sa henne egentligen inte så mycket. Hon visste att Albert Ett hade brottats med samma frågor och att hans proto en gång i forntiden hade ägnat större delen av sitt liv åt problemet utan att lyckas lösa det.

Hennes egen prototyp var mest känd för att ha blivit snuvad på ett forskningspris som den tidens människor hade satt stort värde på. Allt sådant bekymrade inte Elise Ett det minsta när hon gav sej i kast med uppgiften att matematiskt visa att materia bara är ett speciellt tillstånd av ingenting.

Hon tänkte sej tomhetens struktur som ett system av minutiösa spelregler, där varje enskild enhet, varje fragment, var bärare av sitt eget märke och kunde kombineras (på oändligt många sätt) med varje annan enhet.

Utan spelare inget spel, resonerade hon vidare. Då regelsystemet inte brukas, råder bara tomhet därför måste hon sätta in en drift, ett flöde så att spelsituationer kunde uppstå. Då sovperioden inföll, var hon ännu inte klar över om det vi kallar energi, kunde sättas in som spelare.

Senare under natten vaknade hon och mindes en dröm om rinnande vatten som porlade fram över stenar, blänkande i tusentals färger. Hon trodde sej förstå vad drömmen betydde. Energi är, liksom materia, speciella spelsituationer, inte spelare. En struktur uppbyggd av spelregler är fullständigt immateriell. Hon skulle behöva införa en imaginär faktor som flöde, då skulle problemet vara löst. Hon lade tanken på minnet och somnade om.

Då ljuset tändes för ny dag Hemma, gick hon direkt ur kojen in i ultraljudsduschen, svepte en ren toga om sej och intog matrummet som en erövrare. Hon slevade i sej den vanliga algsoppan och svampkrustaderna utan att tänka på vad det smakade. Hade det varit lervälling och sågspånsbullar skulle hon knappt ha noterat det. Nu kunde hon äntligen ta itu med problemet. Tankarna från natten fanns kvar och tiden rann undan för henne utan att hon märkte det medan hon prövade den ena lösningen efter den andra.

Tio timmar senare hade hon hittat en öppning. Den tycktes inte ha med hennes egen verklighet att göra men om den hade det, kunde ett Utanför inte bara finnas, det måste finnas av nödvändighet. Varför? Därför att regelsystemet inte kunde vara begränsat i rummet eftersom det ÄR rummet. Varhelst det finns (imaginära) spelare, uppstår spelsituationer.

Går vi utanför så uppstår en annan spelhandling, det är allt.

Hon kände sej utmattad och glad och någonstans inom sej en liten ilning av oro över att Läraren kanske inte skulle godta hennes lösning. Det stod klart för henne att den inte fanns i facit, den var ny och helt hennes egen. Kanske hade en liknande insikt drabbat Albert Ett och fått honom att ge sej av för att finna utsidan, det var en möjlighet men hennes lösning var både klarare och vackrare, det var hon säker på. Den gjorde henne odelat lycklig och hon skulle helst ha delat den med alla Hemma men ingenting var längre så enkelt.

När hon var yngre, hade hon alltid kunnat anförtro sej till Pappa, husan med de varma bruna spanielögonen och den låga mjuka rösten. Hon brukade sitta i hans knä och känna hans kroppsvärme och doften av hans rakvatten. Hon hade inte tänkt på det då men hon såg honom aldrig raka sej, hans kinder och haka gav ändå alltid samma känsla som av ettans sandpapper. En behaglig strävhet.

Hon ville inte gärna medge det men hon saknade de där stunderna. Nu var hon nästan vuxen, det passade inte att klänga sej intill en husa även om hon, just i den här stunden då hon hett önskade någon att dela sin glädje med, kände ett stänk av vemod över en tid som aldrig skulle komma tillbaka. Den tiden, den var som doften av nybakade bullar som alltid omgav Mamma-husan. Några bullar såg man aldrig till men bara doften var essensen av trygghet.

Ingenting av detta kunde Elise ändra på, hur gärna hon än ville. Hon skulle behålla sina tankar för sej själv. De angick inte Marie och Tyko skulle inte förstå dem.

Tyko Två

Tyko Två gick småvisslande genom en av Hemmas ändlösa korridorer. Ingen hade lärt honom att vissla, det ingick inte i undervisningsprogrammet. Kanske var det någon helt omusikalisk person som satt samman deras schema, faktum är att det inte ingick någon musik över huvud taget, vare sej som undervisning eller som underhållning.

Tyko och hans vän Albert Ett hade kommit på tekniken redan som småknattar, de brukade vissla ihop i skärande falska stämmor medan de trummade takten på bänkarna, på borden, på väggarna, på allt som gick att trumma på. Med tiden utvecklade de stämmorna till harmonier.

Det sägs att redan neanderthalmänniskan täljde sej benflöjter för en sjutonskala, musikglädje är ett av de ting som skiljer människor från maskiner och sammanför oss med fåglarna. Så långt tillbaka som till stenåldern sträckte sej inte de historieholos som Tyko blivit så fäst vid. De gjorde sporadiska nedslag här och då, förutom franska revolutionen, kunde han se den första månlandningen, de båda världskrigen, de stora folkomflyttningarna och hungersnöden.

Människor har alltid oroat sej för framtida katastrofer som Den Yttersta Domen, den Stora Kometen, det slutgiltiga kärnvapenkriget, klimatförändringar med mera. Däremot var det inte många som bekymrade sej över att Jordens magnetfält försvagades undan för undan eller att de magnetiska polerna åkte jojo kors och tvärs över halva klotet. Ozonskiktets försvinnande skyllde man som vanligt på mänskliga synder.

Mindre än 500 år efter den av Tyko omhuldade franska revolutionen, började Solen uppträda

oroligt. Det vid den tiden nästan obefintliga magnetfältet kunde inte skydda mot massutkasten från Solens heta korona. Satelliter förstördes, kommunikationer bröt samman, elavbrotten blev otaliga och dyrbara, förlust av data ledde till kaos i statsförvaltning och bankväsen.

De mest utvecklade nationerna flyttade ned all känslig utrustning under jord, bara 100 år senare levde en stor del av planetens befolkning i underjordiska jättestäder, megapoler. Men om det här berättade holoscenerna ingenting.

Tyko slutade vissla när han kom till en stängd dörr som öppnades ljudlöst då han närmade sej. Ett guldfärgat ljus strömmade ut från rummet innanför.

Kom in Tyko Två. De andra är redan här.

Lärarens djupa baryton fick den lilla rödbruna mustaschen på hans överläpp att vibrera. Marie Två och Elise Ett satt rakryggade på var sin sida av det ovala bordet.

Sätt dej. Idag ska jag lägga fram det matematiska beviset för att det vi ibland kallar utanför inte existerar. Jag vet att det bland er cirkulerar rykten och fantasier om ett Utanför eller Bortom men följ nu noga med…

Han började skriva i luften med stora svepande rörelser. Matematiska symboler och tecken formades av det guldfärgade stoftet som tycktes fylla rummet. Som arabesker slingrade de sej kring barnen, byggde kolonner och arkader för att så snabbt skingras, falla sönder och sedan åter virvla upp till satser och teser. Allt kunde bevisas.

Tyko blundade. Marie satt intensivt koncentrerad medan Elise skakade på huvudet som om hon vägrade tro sina ögon. Läraren hade smulat sönder hennes egen teori med ett fulländat bevis för dess raka motsats.

Som ni ser, sa Läraren medan guldstoftet sakta dalade omkring honom, "som ni ser så är allting inuti världen. Ingenting kan komma ut ur den här världen, alla tankar på ett utanför, ett mystiskt Bortom, är metafysik. Ni är blivande forskare; fysiker, kemister, astronomer, inte alkemister och mystiker. Grunden för all vetenskap är matematiken, den enda säkra kunskapen.

Elise Ett hade aldrig ifrågasatt den saken men inom sej formulerade hon nu en tanke som var nästan ett direkt citat av den italienske 1700-talsfilosofen Giambattista Vico, en person hon naturligtvis aldrig hört talas om.

Vi kan vara säkra på matematiska satser, tänkte hon, därför att vi själva har konstruerat dem men hur kan vi veta att de är verkliga. Sakerna omkring oss, själva Hemma, finns ju där av sej själva, vi behöver inte tänka dem men formlerna och symbolerna, de hittar vi på.

Tyko öppnade ögonen och sa,

"Lärare! Varför ska jag studera astronomi om det inte finns nånting utanför?

Om du inte blundat under min lektion, skulle du förstå varför. Fråga flickorna, de kan säkert förklara det för dej. Föreläsningen är slut. Efter rasten, fysisk träning.

Guldskimret bleknade, bara enstaka korn lyste svagt som falnande glöd. Ett askgrått sken var snart allt som återstod av holografen.

De hade aldrig några längre raster, den här gången hann de bara byta om till kortbyxor och kortärmade tunikor. Det gjordes aldrig någon skillnad på kläder mellan pojkar och flickor. De sov i långa linnen, studerade iförda korta togor och gick alltid barfota. Klimatet Hemma var alltid ett och samma, ljummet och lagom fuktigt.

Medan de klädde om i sina sovhytter, diskuterade de hur det kunde komma sej att Läraren

känt till att de brukade tala om ett Utanför. De var alltid noga med att bara prata om godkända ämnen då någon av husorna fanns i närheten. Fikonspråket var en kvarleva från barndomen, det var för enkelt att genomskåda. Det var mest Marie som fortfarande använde det.

De avlyssnar oss antagligen.

Men hur? Kan inte du, Tyko, som är händig, mixtra ihop nån apparat som kan avslöja var de finns.

Vilka då?

Buggarna, så klart!

De pratade i munnen på varandra.

Nån måste ha försagt sej.

Inte jag i alla fall och jag har inte visat mina uträkningar för Läraren!

Vilka uträkningar?

Angår dej inte!

Ljudet av en gong-gong avbröt dem. Barnen tystnade och sprang på lätta fötter till motionshallen. De var alltid lätta på fötterna, Hemma hade låg gravitation och höll bara 2/3G. Den låga gravitationen var en orsak till att det var så viktigt med fysisk träning. Alla övningar utfördes mot belastning i olika apparater. De hade två pass om dagen och alla värden som puls, blodtryck och syreupptagning avlästes automatiskt. Ändå kom Läkaren allt som oftast in och tog prover, så också den här gången.

Då hon kom till Marie, böjde hon sej fram och samtidigt som hon tog ett blodprov, sa hon så tyst att bara Marie kunde höra,

Du ska veta att lille Albert Två led svår blodförlust efter din behandling. Det kan ha skadat hans hjärna. Barn är ömtåliga varelser, kom ihåg det till en annan gång.

Men Läkare! Det var bara en rispa…

Läkaren skakade på huvudet utan att de stela, grå lockarna rubbades en millimeter.

Kom ihåg det.

Hon lämnade rummet med den bländvita läkarrocken frasande kring benen.

Vad var det där om? sa Lisen nyfiket så fort Läkaren var utom hörhåll.

Inte nåt. Ingenting alls.

Du sa – bara en rispa. Gjorde du Albert-tvåan illa? Var det vad ni bråkade om, du och Mamma-husan?

Nej, de ljuger bara. De ljuger för oss. Visst, Tyko, det säger ju du också att de gör.

Ibland kunde Marie låta som en barnunge.

Ja, jag tror att de ljuger och Lisen springer till Läraren och babblar om allting.

Så det är bara du som är helt felfri då. Du med din barnsliga revolution.

De käbblade en bra stund. Tyko tog upp frågan om Lisens uträkningar igen men hon knep ihop läpparna och vägrade svara. Det var ett allt för känsligt ämne.

Hon hade haft fel trots att ekvationen hon funnit var så oändligt vacker, skönare än någon poesi. Ändå hade Läraren motbevisat den, fått dem att inse att de alla var flugor innestängda i en glasburk. Eller var hans uppvisning bara en illusion, ett bländverk liksom guldstoftet han skrev med. Om man inte kunde lita på matematiken, vad skulle man då lita till.

Medan man bråkade hade man bytt om till rena, vita togor och slängt sportkläderna i ultraljudstvätten.

Jag tänker ge mej av härifrån och ta samma väg som Albert Ett gjorde. Det är enda sättet att bevisa att Läraren har fel, sa Lisen med sammanbiten min. De två andra såg häpet på henne. Ingen sa något till att börja med.

Menar du allvar?, kom det efter en stund från Tyko.

Ja, det kan du hoppa upp och sätta dej på.

Bra! Vi gör det. Du också, Marie Två.

Kalla mej inte Två. Då följer jag inte med.

Okej, Marie.

Okej. Jag följer med.

Hemma

Här är en gåta för er som gillar sådana. Vad är det som vägde 56000 ton men ändå var viktlöst? Det är jag. Hemma. Ha ha. Jag kan faktiskt inte skratta, skriver bara ut bokstäverna, h a h a. Namnet som står att läsa på mitt skrovs sidor är A.G. Clark. Ett namn utan fantasi. Någon byråkrat tyckte väl att jag skulle uppkallas efter den man som först observerade den vita dvärgsolen Sirius B, mitt programs mål. Men jag är ett skepp, vi är kvinnliga väsen och att ge oss mansnamn är att utmana ödet. Som tur är så tror jag inte på ödet. Inte på turen heller. Jag har allting ombord under absolut kontroll.

Jag är Hemma. Jag monterades i låg jordbana och förhalade till en lunasynkron bana för att bunkra helium 3 och deuterium, bränsle för de två stegen fusionsraketer. Det gör 50000 ton under högt tryck. Innan jag sköt bort raketstegen var jag 270 meter lång. Nu är jag bara 180 och en riktig lättviktare. Nätta 8000 ton. Ha ha.

Avståndet till Sirius är 8,8 ljusår. En bra bit, ingen söndagsutflykt, just. Efter nära fyra års acceleration når jag tio procent av ljushastighet, alltså 30000 kilometer per sekund. Därefter rullade det på frihjul, kan man säga, i drygt 87 jordår.

Jag har under resan hållit ett magnetfält kring mej för att skydda mot den så kallade kosmiska strålningen. Under den tidigaste accelerationen sprutade jag in ett plasma i magnetfältet för att blåsa upp det. Fullt utvidgat hade det nära hundra kilometers omkrets. På så sätt kunde jag utnyttja solvinden.

Hur fungerar det, frågar ni förstås. Ett magnetsegel, också kallat ett Zubrinsegel, är ett inflaterat magnetfält som då det framförs i hög hastighet, joniserar de glest förekommande väteatomerna i tomrummet. Joniseringen innebär att fältet skickar atomernas negativt laddade elektroner och de positivt laddade protonerna åt olika håll. Den kraft som åtgår till detta, tas från skeppets kinetiska energi, dess rörelseenergi, varför hastigheten minskar. För att öka farten, måste man använda sej av protonvinden från en stjärna. Det är som att segla ett segelfartyg, man kan länsa undan för solvinden, man kan slöra och gå för bidevind. Vill man bromsa in så får man dejsa, slå back i seglen. Det går lättare i vakuum än på sjön.

Att ett magnetfält också kunde användas som drivmedel i interplanetarisk såväl som interstellär rymdfart, upptäcktes redan i slutet på 1980-talet av forskarna Robert Zubrin och Dana Andrews. Det testades av NASA, den dåvarande stormakten USA:s rymdprogram och är alltså en gammal beprövad metod.

Allt har fungerat klanderfritt under alla de här åren, det finns egentligen bara en detalj som irriterar. Det är de här biologiska komponenterna som man prackade på mej som ett extra projekt. De är alldeles för resurskrävande, utan dem hade jag kunnat vara tusentals ton lättare. Det hade gått an om de varit insekter, en loppcirkus hade varit lika underhållande och inte tagit så mycket plats och arbete i anspråk. Men de här däggdjuren; så länge de var nedfrysta embryon var de inte till mycket besvär men de hade inte mer än tinats upp så började det.

Jag blev tvungen att börja rotera hela min kropp, två varv i minuten för att de små liven skulle få 2/3 jordgravitation och inte fara illa. Hela den yttre delen av den trumma med 150 meters diameter som omger min egentliga kropp, upptas av deras livsutrymme. Resten är förråd,