12 Healers tankar om Healing: Inre styrka

dag!

Sanna Ridemalm – Kapitel 1

Mer än bara healing

"Du alltid är den som helar och

när du tillåter, så finns helandet där och

välkomnar dig."

En av mina uppgifter som healingutövare och andlig vägledare är att hjälpa människor förstå att vi alla kan hela oss själva. Att vi faktiskt redan gör det på olika sätt. Din möjlighet till helande finns där hela tiden. När du snuddar, även flyktigt, vid tanken på att vilja förändra något i ditt liv så skapar du en öppning i universums väv där du kan hämta energi till förändringen.

Lagen om den evigt transmuterande energin beskriver ganska bra det jag vill förmedla. Den säger att Varje person har inom sig förmågan att förändra omständigheterna i sitt liv. Högre energier kan konsumera och transformera lägre energier så att var och en av oss kan ändra energin i sitt liv genom att förstå de universella lagarna och applicera dem så att man skapar en förändring. En annan lag är den idag välkända, attraktionslagen. Tanken och känslan i symbios skapar din verklighet. Båda dessa är två av universums kraftfullaste lagar. Vi drivs av dessa lagar men vi kan också medvetet använda dem. Det finns hela tolv universella lagar, men det här är de två som påverkat mitt liv mest. Kanske också ditt?

Många gånger lyckas vi därför genomföra de flesta förändringar på egen hand men ibland kör vi fast. Det är då professionella utövare finns till hands. De som lärt sig utnyttja och kanalisera universums energier och litar på att healingen hjälper oss vidare. De som vet att det fungerar för att de erfarit det själva. När du söker dig till en fokuserad healing, som jag kallar det, så är det för att du är redo för en stor förändring. Du söker helande för kropp och själ. För att finna ett flyt i tillvaron, få balans och harmoni. För att helt kunna släppa det som blockerar dig och kanske för att du provat allt annat.

Att välja en fokuserad healingsession är inte konstigare än att jämföra med att du tränar på gymmet, men att du ibland behöver en personlig tränare. Du får hjälp med att komma igång, få inspiration, vägledning och stöd.

Jag kommer att beskriva några situationer jag upplevt. Förhoppningsvis lär du känna mig genom texten men framförallt hoppas jag att du kan finna paralleller till ditt eget liv och hur du också samverkar med universum och dess helande energier. Jag vill också ifrågasätta varför vi fortfarande har ett sådant motstånd mot något med så positiv effekt. Kanske får du några tankeställare och goda råd på vägen också.

Trevlig läsning!

- Sanna Ridemalm

Universums väv öppnar sig

Släng dig i väggen Harry Potter! Jag har varit osynlig i hela mitt liv, tänkte jag trotsigt. Här sitter jag, första dagen på yrkesutbildningen, mitt i klassrummet och ska strax presentera mig. Läraren pekar i turordning på oss och alla andra har redan presenterat sig men så glömmer hon mig, trots att jag sitter rakt framför henne!

Jag känner mig förstummad och obefintlig. Tankarna rusar.

Vad hände nu, hur var det möjligt att jag fortfarande kunde bli bortglömd sådär?

Förr hade jag ofta blivit förbisedd och vant mig vid det. Tidigare hade jag inte vågat ta kommandot i en sån här situation, men nu reagerade jag starkt. Jag blev sur för jag ville verkligen trotsa min nervositet och hade laddat i väntan på att det skulle bli min tur. Nu skulle jag våga prata högt, delvis för att jag inte hade något val och även om mitt hjärta slog i lika snabb takt som ett spelkort klapprade mot ett cykelhjul i full fart, så skulle jag inte bara våga säga vem jag var men också varför jag valt detta yrke och till och med hur kul jag tyckte att det skulle bli.

Så först gick luften gick ur mig, men i nästa andetag hade jag bestämt mig för att agera. Hon pausar, tittar i sina papper och tar sats för att prata vidare om något annat, men jag hör mig själv harkla högt och hon tittar överraskat på mig som om hon inte ens sett mig kliva in i klassrummet. Jag fortsätter med att berätta vem jag är, då hon varken finner sig med ord eller ansiktsuttryck.

Efteråt känner jag mig både modig som vågat möta min rädsla och dessutom lite magisk, då jag verkade ha en egen osynlighetsmantel. Jag kände mig tvungen att tänka igenom vad som fått mig att bli osynlig och vad som egentligen pågick här. Som barn hade jag varit med om en del jobbiga upplevelser och man kan säga att jag fick den sortens uppmärksamhet jag inte ville ha. Jag hade medvetet jobbat för att inte märkas och skapat ett skydd för att inte bli en måltavla igen. Fast komiskt nog var jag ju inte någons måltavla idag, tvärtom.

Jag började gå igenom de negativa milstolparna jag satt upp längs livets väg men innan jag hunnit speciellt långt så insåg jag att det varit själva skolmiljön som omedvetet triggat mig bakåt i tiden. Jag hade blivit tonåring igen och från mitt undermedvetna dök scenen upp. En förödmjukande upplevelse då jag blivit utskrattad av klassen när jag skulle hålla en muntlig presentation i ämnet geografi. Jag mindes att jag varit så nervös att jag pekat på Nilen när jag pratat om gula floden i Kina, tappat fokus, svamlat och velat sjunka genom golvet och då hade det såklart blivit värre. Jag svor att jag aldrig någonsin mer skulle prata inför andra efter den dagen. Jag ville verkligen inte synas och vips, så hade jag nu, magiskt simmat ur bild!

Jag var också medveten om att jag fortfarande var en riktig kruka när det gällde att synas, höras eller att ta plats i större sammanhang. Jag hade inte riktigt tagit tag i det ännu. Jag hade en mycket jobbig barndom som tyvärr knäckte mitt självförtroende och sänkte min självkänsla. Även om jag bearbetat mycket och var stark och social idag, så låg det obearbetade känslor kvar.

Den här dagen hade jag plötsligt velat synas och ta plats. Jag hade till och med satt mig mitt i klassrummet, vilket aldrig hade hänt förut. Eller, på ett sätt hade det faktiskt skett, som etta-gluttare hade jag varit en teaterapa och spexat varje fredag på roliga timmen och som femteklassare hade jag dansat framför hela skolan. Kanske var det mitt gamla jag som gjorde sig påmint igen?

Universum erbjöd mig en öppning att få läka något som legat olöst sen länge och hade snabbt noterat min hemliga önskan om att trotsa min blyghet den här dagen. Genom att chocka mig på detta viset fick jag vansinnigt snabbt välja möjligheten att ta tag i mitt problem. (Universums healing kallar jag det.)

Att skapa sig själv en gång till

Efter geografifadäsen gav jag upp och drog mig undan helt. Jag struntade i om betygen föll, jag tänkte aldrig utsätta mig själv för det här igen. Den här händelsen var kanske inte så dramatisk i sig, men tidigare i barndomen hade jag varit med om saker som tog musten ur mig rejält och jag befann mig fortfarande i en sårbar emotionell kris. Jag var extra känslig för hån, kritik och förminskning och hade lätt för att ge upp i det läget. Isolering och ensamhet blev min fristad. Jag minns att jag fortsatte tillvaron med att låtsats att allt var bra inför alla andra, vilket var påfrestande. Det var bättre när jag var ensam, för då kunde jag slappna av. Jag ville inte synas eller höras.

När man väljer att ställa sig utanför det sociala samspelet och upplever ensamheten under en längre tid, så inser man att hela livet faktiskt är en konstant själslig och emotionell solitud som man inte kommer undan. Man börjar förstå att man bara har sig själv. Jag vet idag att en stark person klarar av att vara i sin ensamhet. Det är som det sägs: - Att vara i ensamhet betyder inte att man känner sig ensam.

I ensamheten bad jag en högre makt om att allt skulle bli bättre. När jag analyserade och försökte lösa min situation så kom jag ingen vart. Men ändå kunde jag i mina ledsammaste stunder känna en otrolig kärlek till mig själv. Intuitivt gav jag mig själv healing, då jag tillät mig att gråta ut och känna empati för mig själv. Jag frågade mig själv, vad det värsta som skulle kunna hända var. Svaret kändes befriande, men jag skulle ju inte självdö av tunghäfta och isolering. Dessutom var jag feg, hur ont skulle det inte göra att behöva dö och jag tycker än idag inte om att göra illa mig. Jag misstänkte att om jag avslutar det här, så kommer jag säkert bara få komma tillbaka och återuppleva allt igen för att jag fuskade och det ville jag definitivt inte! Det är underligt att jag tänkte så, för jag hade aldrig hört talas om karma eller reinkarnation. Det var väl universum, som kastat en livlina i form av den insikten.

Så jag utforskade inte ämnet mer.

Att fundera över min existens vid tretton års ålder gjorde mig psykiskt stark. Jag visste nu att inga problem skulle kunna döda mig och jag fick en massiv tillit till mig själv och min förmåga att fullfölja livet. Jag accepterade läget.

Vad glor du på?

Min självkänsla blev bättre, jag var inte lika ledsen. Jag var mer ilsken och alert. Det hör till läkningsprocessen när man bearbetar trauman. Man går igenom olika stadier. Jag började ta mig ur isoleringen. Jag blev nyfiken på andra människor igen och iakttog dem för att kunna undvika de som kändes missunnsamma och negativt inställda mot mig. Eftersom jag hade ett trasigt emotionellt filter installerat, så låg mitt fokus på det negativa fortfarande. Just då var jag inte så intresserad och mottaglig för glada, sorglösa eller som jag trodde var lika med ytliga, människor.

Jag blev bra på att se vilka som gav ett bra intryck utåt men inuti var motsatsen. Jag kände in deras mentala intention. Jag lärde mig känna blickar i ryggen, framförallt nedlåtande sådana, och många gånger vände jag mig om och tittade personerna rakt i ögonen utan att vika undan blicken. De hajade alltid till och jag fick min bekräftelse. Det var som att peta någon i ögat mitt ett dåligt beteende. Rycka till i kopplet innan hunden ens gjort sitt utfall. Jag hoppades avbryta det de höll på med så att de skulle känna sig avslöjade och lika nakna som jag under deras dömande blickar. Jag var och är fortfarande på krigsstigen mot folk som är nedlåtande mot andra för att hävda sig själva på andras bekostnad. Jag röt som ett lejon, jag hade jag blivit starkare och skyddade mig på ett nytt sätt mot onda blickar och elakheter. Men jag sa fortfarande ingenting.

Den positiva spiralen

Sedan ville jag finna de där som var glada och hade positiv energi men eftersom jag inte var i den energin själv så hittade jag inte många. Jag blev tvungen att först bli glad och positiv själv! Jag skulle få hela mig själv igen.

Jag minns första gången jag medvetet gjorde något för att försöka bli gladare. Jag lyssnade på radio en vårdag och de pratade om att tänka positivt, att hitta något litet i vardagen att bli glad över. Något litet kan man alltid hitta, sa de kuttrande.

Jag tyckte att det var obehagligt att försöka bli glad när jag inte kände mig glad. Jag tyckte om att få vara arg på allt och alla ibland och jag tänkte minsann inte bli nån lallande glad typ ännu.

Först tänkte jag strunta i det, så löjligt, vilken skillnad skulle det göra? Men jag insåg att jag tröttnat på att vara arg jämt. Varför kunde jag inte bara hitta något litet att bli glad för utan att tjafsa med mig själv? Förbannad kunde jag ju fortsätta vara sen iallafall om jag ville.

Så jag gick ut för att försöka hitta något som kunde väcka glädjen den dagen, för det kändes också fel att inte göra det.

Jag hade stått länge och tittat på den. Som liten hade jag älskat att plocka och ta med dem hem, så det gjorde jag nu. När jag kom hem så tittade jag på min tussilago, ensamt i ett vattenglas. Motvilligt erkände jag att det var nåt litet jag hittat. Jag log åt min tjurighet. Sådär ja! Där kom den, glädjen jag väntat på. Den kom iallafall inifrån.

Jag gav efter och fortsatte söka efter små saker som fick mig att känna mig glad inifrån, som en söt hundvalp på promenad, glittret i vattnet av solen från en blå himmel. Jag kom till och med på mig själv med att skratta hejdlöst till ett stå upp-program på teve. Som jag skrattade. Frigörande. En dag såg jag mig själv i spegeln och kunde genuint flina åt mig själv. Var jag tvungen att ta mig själv så seriöst?

Skärp mig!

Nu hade en positiv spiral tagit fart och