Änglar: En fristående fortsättning på berättelsen om planeten Minovar

vidare

1: Två farfäder som kompisar

Gliese 667 är ett trippelstjärnsystem i Skorpionens stjärnbild. Runt en av triadens stjärnor, Gliese 667 C, kretsar sju planeter, varav tre inom den beboeliga zonen. Den mest Jord-liknande av dessa planeter kallas Minovar, och där är det idag den femte dagen i den minovaranska nionde månaden. Det betyder att det är höst på Minovars norra hemisfär. Planetens tre solar skiner strax under de planetariska ringarna i söder. Kungen, den sol som planeten snurrar runt, står nästan uppe i zenit. Prinsen och Älskaren är solsystemets mindre stjärnpar, och de håller just på att gå ner vid den västra horisonten. I Röda Ravinen, en liten stad i den subtropiska regionen, är det stekande hett för Geir som är van vid Islands svalare klimat.

Geir sitter vid ett gammaldags snickrat bord bland de exotiska fruktträden i sin son Da-ros och hans make Ji-bis trädgård, och diskuterar med sonen vilka möjliga karriärvägar en islänning kan ha, när han just flyttat från år 2017 på Jorden till år 2378 och en planet som ligger två dussin ljusår bort. Även om sonen är runt femtio jordiska år gammal, medan fadern motsägelsefullt nog är runt de tjugo, syns det rätt tydligt att de är släkt. Visst är det ganska uppenbart att Da-ro har en del kinesiskt påbrå från sin andre fader, men det syns samtidigt att han har samma raka och smala näsa som Geir, och lika blå ögon. Dessutom är båda mörkhåriga, även om Da-ro börjat bli lite gråsprängd.

Jag har bara varit här i några veckor, så allting är nytt för mig; naturen, människorna, kulturen… säger Geir. Redan innan jag kom hit visste jag att planeten nästan uteslutande bebos av män som kan få ägg med varandra, och att avkomman alltid blir söner. Men ändå hade jag inte kunnat förbereda mig på hur framtiden såg ut i verkligheten här på Minovar. Det får min hjärna att snurra! Nu har dessutom Hanti-ga blivit utsparkad från Rymdakademin och har inget arbete, och jag kan inte ens hypotisera om vad jag skulle kunna jobba med på en så osannolikt annorlunda planet som denna. Allt hänger i luften! Jag känner att vi måste försöka bygga upp alla delar av vår vardag, jag vill tillbringa så mycket tid jag kan med Han-ti-ga, och han vill presentera sin värld för mig. Det känns som att hundratals saker behöver ordnas, och jag vet inte vad jag ska ta itu med först!

Men ni får så gärna bo kvar här hos oss, pappi! Då slipper ni i alla fall ifrån stressen med att brådstörtat hitta en bostad. Det känns så betydelsefullt för mig att efter alla dessa år äntligen få lära känna mina biologiska fäder! bedyrar hans medelålders son.

Vet du, Da-ro, allting känns så fullkomligt förvirrande på grund av att Han-ti-ga stal din tidsmaskin. Jag har inte på långa vägar vant mig vid att ha en son som är mer än dubbelt så gammal som jag själv, eller att jag har tre sonsöner varav en är äldre än jag! Han suckar tungt. Det känns verkligen som att det vore bäst för mig att söka mig tillbaka till Jorden.

Problemet är bara det att Vetenskapsrådet har sett sig tvunget att införa restriktioner kring tidsresor, så jag får inte ta dig hem till den dag du avreste från.

Men om jag förstått saken rätt, så var väl du själv en av de första som föreslog att de skulle sätta upp det där regelverket?

Jo, jag kände att det var min plikt som ansvarig utvecklare av tekniken. Så nu är både jag själv och alla andra i stort sett förbjudna att jobba vidare med den tekniken, så att det inte ska orsaka fler problem för oss.

Det gläder väl dina adoptivfäder?

Jo, tack! Jag är bara så otroligt tacksam att de accepterat dig och Han-ti-ga i sina liv. Om du bara visste hur mycket de oroade sig för tidsparadoxer ända tills den dag då du och Han-ti-ga återförenades! Da-ro håller upp sina stora och sexfingrade minovaranska händer i luften, som om han försöker skydda sig från ett möjligt anfall från sina adoptivfäder som bor på andra sidan gatan.

Ja, dina yngre söner Ro-bi och Ro-ji har varit mycket hjälpsamma med att informera mig om hela historien! Geir tar en klunk av sitt iste och funderar en stund. Jag har jobbat med datorgrafik under flera år, och hade tänkt jobba vidare med det hemma på Island, men jag har ingen aning om jag kan något som är populärt eller behövs nuförtiden.

Visst kan du det! Har du inte bekantat dig med nutidens datorer?

Jodå, men jag menar bara att de är så otroligt avancerade, och man behöver inte kunna något om programmering. Man ber bara datorn om att göra något, och vips så är det klart.

Men du gjorde vacker fraktalgrafik. Du kan jobba som konstnär även här och nu. Fråga bara din beundrare Ro-ji!

"Jo, han är lite av min favorit-sonson. Men jag betvivlar att en enda beundrare är en tillräcklig grund att bygga en framtid på."

Jag tycker du ska se tiden an, Geir. Lär känna modern teknik, besök lokala konstnärer och skapa dig en bild av vad som finns och var du skulle kunna passa in. Min lillebror är konstnär, och du kanske kan hälsa på honom ute på Palo-Palo?

Mmm. Jag har hört talas om den där tropiska ögruppen där det bor en massa konstnärer. Det låter som att den har ett väldigt svettigt klimat!

Men det är både avkopplande och inspirerande. Till och med jag blev inspirerad efter vår smekmånad där. Det gav mig till exempel flera idéer till vårt hus! säger Da-ro och pekar med hela handen mot den stora villa som han ritat och låtit bygga.

Just då kommer Ji-bi i sällskap av Han-ti-ga och Ro-ji tillbaka från sina ärenden inne i centrum.

Geir går fram till Han-ti-ga, ger honom en puss och frågar: Hur gick det, Hanni?

Det återstår att se, älskling, svarar han. Jag har personligen anmält mitt intresse hos flera översättningsbyråer och interplanetariska företag. Vi får se vart det leder.

Med tanke på att det inte finns många xenolingvister på din nivå, så borde de slåss om att få dig i sina team.

Det är bara det där lilla problemet med att jag blev relegerad från Rymdakademin…

"Ja, jag hade i alla fall jättekul! utropar Ro-ji glatt. Jag har de bästa farfäderna på hela Minovar! Ingen annan har så ungdomliga och häftiga farfäder!" Han ler brett och lyckligt.

Vet du, Rojji, säger Han-ti-ga. Det skulle vara jättekul att gå ut ikväll, och ta med Geir. Vad sägs om att vi går till ’Retro’?

Vad är det? undrar Geir.

Det är en klubb som bara spelar gammaldags musik, svarar Roji.

Och ’gammaldags’ betyder musik från gångna generationer, inflikar Han-ti-ga.

Hm? Då får vi se om de har någon musik som jag känner igen, då! säger Geir och skrattar muntert.

Ji-bi stryker fundersamt sin rödskinande skepparkrans. Jag är inte helt säker på att din definition av ’retro’ sammanfaller särdelesmycket med vår definition, svärfar!

Jag lovar att jag ska försöka hålla god min! bedyrar Geir. Men var är Ro-bi idag? Kanske han också vill följa med.

Hans pojkvän ska åka tillbaka till Jorden imorgon, så de ville ha dagen för sig själva, svarar Ji-bi.

Förresten är det något som jag undrat över, fortsätter Geir. Du och din bror Justin kommer från England. Eller hur?

Jo, det stämmer.

Hur kommer det sig då att du har ett minovaranskt namn?

Det var Da-ro som gav mig ett smeknamn. ’Jim Birch’ blev till ’Jibbi’, så jag valde att ta namnet ’Ji-bi’.

Så du har inte två adoptivfäder då, som Da-ro?

Nejdå. Mina föräldrar bor på Jorden.

Känns det inte tråkigt att ha dem så långt bort?

Da-ros och min familj här på Minovar är stor, och jag trivs här.

Mmm… säger Geir och sänker sin blick med en lite vemodig min. Jag har inga syskon och ingen släkt. Mina farfäder och morfäder är bortgångna, och mina föräldrar gick bort i en bilolycka för ett par år sedan. Jag är lite avundsjuk på er och era stora familjer.

Da-ro lägger en hand på Geirs axel och säger med omtänksam röst: Pappi, du har mig och dina sonsöner här. Du är långt ifrån ensam!

~* ~* ~

Samma kväll går Han-ti-ga, hans isländske pojkvän från svunna tider och deras sonson Ro-ji ut för att roa sig. Geir är mycket väl införstådd med att minovaraner inte har de enzymer som behövs för att förbränna alkohol, och att hans sällskap därför beställer alkoholfria drinkar. Han har inget emot att ta seden dit han kommer, och låter sig väl smaka av de spännande dryckerna gjorda med exotiska fruktjuicer, bär och kryddor.

Det är dödshäftigt att vara ute och festa med mina farfäder! utbrister Ro-ji med stor förtjusning. Det känns nästan lika vilt som att åka runt på Minovars Ringar!

Geir skrattar lite åt Ro-jis lite barnsliga utrop, men rynkar samtidigt ögonbrynen en aning för att lite diskret antyda att han inte riktigt förstår.

Eftersom alla minovaraner är emofiler och har det extra sinnet att kunna läsa av andras känslor, kan Han-ti-ga känna av sin sonsons upprymdhet, och tänker att han kanske borde tipsa honom om att försöka dölja allt för öppna känsloyttringar. Samtidigt vet Han-ti-ga att han själv fysionomiskt sett bara är två jordiska år äldre än sin sonson, och själv inte är så mycket mer utvecklad, så han låter det bero. Istället vänder han sig mot Geir för att förklara: Minovars Ringar är en attraktion på tivolit i Minovar City.

Okej, svarar Geir och nickar.

Trion sätter sig ner vid ett litet, runt bord med sina glas. Geir känner inte igen musiken – eller ens musikstilen, för den delen. Därför frågar han: Hur gammal är den musik de spelar nu?

Hans pojkvän funderar en kort stund innan han svarar: Åh, det där är en gammal goding från England. Den var populär under sent 2200-tal.

Sent 2200-tal? Tror du att man kan be dem om att spela något från tidigt 2000-tal?

Oh, ja! Det skulle vara kul att höra musik från din tid, farfar! tjoar Ro-ji glatt.

Jag ska gå och prata med deras discjockey! säger Han-ti-ga och går iväg.

Medan Geir sitter och smuttar på sitt glas, kommer en minovaransk kille i samma ålder som Ro-ji fram till deras bord. Han ser sydeuropeisk ut och har nästan svart hår som han rakat på skallens sidor. I det rätt långa håret som finns kvar har han låtit bleka knallvita slingor så att han i Geirs ögon påminner om ett piggsvin.

Hejsan, Rojji! säger killen.

Hej, An-di! Kul att se dig!

Hej! säger An-di till Geir. Hans vän noterar genast att Geir inte är minovaran, eftersom han inte har de tydliga leopardfläckar som alla minovaraner har bland annat på nacke och hals. Han säger: Är du på besök från Jorden?

Jo, det kan man säga, svarar Geir och nickar.

Han är min farfar, förklarar Ro-ji.

An-di skrattar. Farfar? Jag tror din mikroöversättare spelar ett spratt med dig!

Nej, allvarligt. Min andre farfar stal pappas tidsskepp och åkte till Jorden-som-var, och träffade Geir där.

Din andre farfar stal ett tidsskepp? Försöker du påstå att ’Minovars befriare’ är din farfar, han som skrämde bort cygnierna från Minovar? Och du menar att det här är hans pojkvän från en annan tid?

Ja, just det! svarar Han-ti-ga som just kommit tillbaka till bordet. Och vi skrämde bort cygnierna från Jorden också!

Wow! utbrister An-di. Häftigt!

Geir tittar lätt anklagande på sin pojkvän. Jag trodde att det var jag som skötte en stor del av det där skrämmandet hemma på Jorden. Jag var ju där när de gav sig av, och det var inte du!

Ska vi kalla det för ’samarbete’, älskling?

Låt gå för det, svarar Geir och ger Han-ti-ga en kyss.

Dina farfäder är hur häftiga som helst, Rojji! säger hans kamrat.

Jag vet, An-di. Jag älskar dem! instämmer Ro-ji.

Strax efter att An-di vimlat vidare bland allt folket på klubben, lägger Geir märke till att de börjat spela en låt som han faktiskt känner igen. Lyssna! säger han. Den här låten var populär bara för några månader sedan.

Några månader? undrar Han-ti-ga. Ur vårt perspektiv är den två och ett halvt gross jordiska år gammal! Han lyssnar lite närmare och funderar för en stund. Jag tror inte att jag hört den här låten förr.

Tja, det är inte så konstigt, svarar Geir. Varje år tänds det nya stjärnor på musikernas himmel, och vissa av dem slocknar efter bara några månader av berömmelse.

Dessutom har det gått en herrans massa år sedan dess, instämmer Han-ti-ja.

Usch! utbrister Geir uppgivet. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna vänja mig vid att leva i framtiden. Varför kan vi inte åka hem till 2017?

Därför att vi inte kan veta hur det inverkar på våra liv här och nu. svarar Han-ti-ga. Da-ro har väl förklarat det för dig?

Jo, men det känns ändå motsägelsefullt och vemodigt.

Jag blir rädd att du bestämt dig för att åka hem till din tids Island, noterar Han-ti-ga med en aning ledsamhet i sin röst.

Men nej, älskling! Det är inte så jag menar. Du vet ju att jag känner att jag hör hemma hos dig och vår familj! Men samtidigt är jag på sätt och vis fast här i framtiden, två dussin ljusår från Jorden.

Han-ti-ga ler varmt och kärleksfullt mot Geir. Det gläder mig att du börjat tala i dussin, raring!

Må så vara att jag bara har tio fingrar, men jag kan ändå försöka ta ett litet steg till att bli minovaran.

Det är bra. Sedan får vi se om vi inte kan hitta någon som kan hjälpa dig att lära dig blockera dina känslor. Det är nämligen något som är bra för oss att träna, säger Han-ti-ga. Och även du, unge herr Ro-ji! lägger han till med en blick mot sin sonson.

Vad menar du, farfar?

Jag menar att den där An-di måste vara ordentligt förkyld för att inte märka att du gillar honom.

"Tss! Det är en sak att gilla någon, och en helt annan sak att vilja inleda en relation."

Det fascinerar mig att ni kan lukta er till folks känslor! säger Geir.

Han-ti-ga förklarar: Det är en kombination av luktsinnet och vår förmåga att känna av folks tankar. Men man kan träna sig i att dölja de ytliga tankarna ganska effektivt.

Åh, så jag kanske borde skriva in mig på en skola?

Jag och andra i familjen kan säkert hjälpa dig till en början, älskling! svarar Han-ti-ga, ser sin jordiske pojkvän ömsint i ögonen, och kysser honom sedan.

Ro-ji betraktar sina farfäder med ett förtjust leende. Ja, ni behöver inte dölja era känslor för mig! Jag tycker det är så romantiskt och fint att känna hur väldigt mycket ni älskar varandra.

Geir ser sig runt och funderar en liten stund. Jag antar att det är på grund av ert känsliga doftsinne som ni inte röker.

Röker? frågar Ro-ji undrande.

Cigaretter, säger Geir och försöker förtydliga med en gest med två fingrar mot sina läppar.

Ro-ji ser fortfarande oförstående ut, så Han-ti-ga rycker in med en förklaring: Jag tror att Geir talar om den förlegade och onyttiga vanan att andas in röken från glödande löv. Han vänder sig mot sin pojkvän och lägger till: Det slutade människorna med ungefär samtidigt som vi koloniserade Minovar.

Åhå. Så förståndigt, säger Geir. Framtidens människor har verkligen blivit intelligentare!

~* ~* ~

Samma kväll kommer Ji-bis jordiske bror Justin och hans likaledes jordiske make Adnan på besök till Ji-bi och Da-ro. Justin är lika rödblond som sin storebror, medan Adnan ser arabisk ut med sitt gråsvarta hår och sina varmt bruna ögon. De har tagit med sig sin gemensamme son Ju-nan, som är jämngammal med Ro-ji.

Var är mina kusiner? undrar Ju-nan.

Da-ji är nog hemma med sin pojkvän, Ro-bi umgås också med sin pojkvän, och Ro-ji är ute och roar sig med sina farfäder, svarar Ji-bi.

Så synd! Jag hade gärna velat träffa dem alla.

Vi har blivit en stor familj, säger Da-ro. Vi kanske får bjuda in till släktträff snart igen?

Adnan nickar. Det vore trevligt. Men nästa vecka är jag fullt upptagen med jobbet. Jag måste göra en tjänsteresa till en arktisk forskningsstation för att analysera en android som verkar ha blivit schizofren.

Du menar inte Polarstation Amundsen? undrar Da-ro. Jag ansvarade för den under några år.

Nej, jag ska till dess broderstation Scott.

Varför säger de att androiden blivit schizofren? Det är väl ändå ett mänskligt bekymmer? Varför byter de inte bara ut dess elektronhjärna om den inte fungerar som den ska? frågar Ji-bi.

Jag har inte så mycket information, men tydligen har den bönat och bett om att inte bli dödad, förklarar Adnan. Teknikerna på forskningsstationen säger att androiden blev så upprörd att den till och med verkade försöka gråta!

Fascinerande! utbrister Da-ro. Då förstår jag att de bett planetens bäste datorpsykolog om assistans.

Ja, jag tycker detsamma! instämmer Adnan. Sedan slås han av ett minne av sin bortgångne förste make, som lekfullt kallat honom för ’datorpsykolog’, istället för att använda den korrekta benämningen ’AI-analytiker’. Han försöker trycka undan de sorgsna minnena av sin tragiska förlust, och kommenterar bara sakligt sitt uppdrag: "Att en android kan vara intelligent är en sak, men jag har då aldrig stött på eller hört någon nämna en maskin som har känslor."

Da-ro betraktar Adnan lite fundersamt, och tycks fundera över något. Adnan utgår från att minovaranen noterat hans sorgsna tankar, men ingen av dem kommenterar det.

Efter en liten stund säger Da-ro: Vänta lite! Han går ut i sovrummet och börjar rota runt i sin garderob. När han kommer tillbaka till de andra, har han en liten låda i sina händer. Varsågod! säger han till Adnan. Jag tror att det här kan komma till nytta. Och du kan behålla sakerna efteråt.

Adnan tar emot lådan och öppnar den. Inuti hittar han en stickad mössa, fodrade läderhandskar och en lång halsduk som matchar mössan. Jaha! Tack ska du ha, Da-ro! Han provar mössan. Den kanske är lite stor för mig, men då kliar den förstås inte så mycket.

Dessutom är ju stationen under mark, och uppvärmd, så du behöver antagligen bara varma kläder under själva resan dit, säger Da-ro.

Vi får se. Jag åker upp genast efter helgen.

~* ~* ~

Nästa dag planerar Justin att besöka Mäster Za-ma-ge-nu-se. Adnan säger till Justin att han ska ta med sig ett paraply när han går till Mäster.

Skojar du? Det är ju strålande sol ute! Jag tittade på väderleksprognosen igår, och den talade om solsken hela den här veckan.

Ja, men ibland är prognoserna inte helt korrekta.

Justin ignorerar sin mans maning.

Gamle Mäster har haft en form av tarmcancer som behandlats med framgång, men han fick en allvarlig allergisk reaktion mot de mediciner som han behöver för att få bort de sista metastaserna. Nu måste han ta en annan sorts medicin som innebär en längre behandlingsperiod och en del belastande bieffekter – men inte lika allvarliga som de reaktioner han fick på den första medicinen.

Mäster är trött och svag, och har svårt att ta hand om sig själv. Han är tacksam för att Justin bryr sig om honom när han nu är konvalescent och måste ligga och vila nästan hela dagen.

Justin drar i klocksnöret nedanför det träd som Mäster har sin kojlägenhet i, och går sedan genast uppför den trappa som slingrar runt trädet, utan att invänta något svar. Sedan knackar han på Mästers dörr och går in.

Mäster skiner upp när han får se sin unge vän, och sätter sig upp i sin säng. Välkommen, käre vän! hälsar han med en glad om än svag röst.

Justin räcker över en ask med praliner som han vet att Mäster uppskattar, och sätter sig på en stol vid sidan av sängen.

Efter att de utbytt några artighetsfraser frågar Justin: Har du ingen familj alls här i Archimedes City, Za-ma?

Det beror på vad du menar med ’familj’. Om du syftar på blodsband, så bor båda mina söner med sina familjer på andra sidan av planeten, och min make gick bort några år innan jag lärde känna dig.

Så tråkigt. Jag hoppas att du får besök av vänner eller kollegor, i alla fall!

Egentligen inte.

Justin drar samman ögonbrynen av förvåning. Det förstår jag inte. Tycker de inte om dig?

Jag gissar att de helt enkelt är upptagna med annat. De har inte tid att hälsa på en sjuk, gammal gubbe.

Justin skakar sakta på huvudet. Varför visar de ingen respekt för en så förståndig man som hjälpt så många genom åren? undrar han för sig själv, men säger inget högt.

Du har blivit duktig på att blockera dina känslor, min vän! noterar Mäster och ler. Precis som din broder Ji-bi.

Men du vet säkert vad jag tänker ändå?

Bara att du tänker på mig med omtanke. Inget mer.

Du har varit en god lärare. Men jag har på känn att du dessutom är snäll och omtänksam mot mig, svarar Justin och ler.

Vid alla våra solar! Menar du att du själv lärt dig att läsa av mina känslor? utbrister den gamle mannen med spelad glad överraskning.

Kalla det intuition, svarar Justin och skrattar. Men säg mig: Ska jag brygga en kopp te åt dig? Eller vill du ha en bit mat?

Vad sägs om att du räcker mig min morgonrock, och hjälper mig ut till soffan i vardagsrummet? Vi kanske kan sätta oss där för en stund, och mumsa på pralinerna? föreslår Mäster och trummar på asken som han lagt vid sidan av sig i sängen. Och så kan du berätta för mig hur din charmige make mår!

Just innan Justin ska ge sig av från Mästers bostad, upptäcker han att det regnar utanför fönstret. Han fnyser för sig själv.

Vad tänker du på? undrar Mäster.

På min man. Han tyckte jag skulle ta med mig ett paraply, och jag lyssnade inte på honom.

Åhå? Så han är något av en spåman?

Ja, jag börjar tro det…

~* ~* ~

Han-ti-ga sitter och grubblar vidare över framtiden. Han vädrar sina funderingar inför sin vuxne son: Det är tråkigt att ingen vågar anlita mig. Alla vet att jag antagligen gjort hela planeten en välgärning när jag stal ditt tidsskepp, reste till det forna Island, skrämde cygnierna där och då, och samtidigt deras forskare som gömde sig här på Minovar. Men eftersom jag flugit skeppet utan tillstånd, så tror de att jag är helt opålitlig för alla slags tjänster. De ser mig som en omogen spjuver!

Da-ro lägger en hand på sin fars axel och bedyrar: Du ska se att det löser sig! Kanske jag eller Ji-bi kan hjälpa dig att hitta ett passande uppdrag. Har inte dina fäder några kontakter?

Jag är rädd att de också tycker att jag är slarvig och opålitlig. De enda som verkar tro på mig är du och Ji-bi. Han suckar djupt. Om min hjärna inte får jobba med något riktigt utmanande, känner jag mig komplett värdelös. Jag kommer att dö inombords!

Da-ro sätter sig framför Han-ti-ga och ser honom i ögonen. Säg inte så! uppmanar han. Du är ung, du är intelligent och du är trygg här hos oss. Försök att bara ta det lugnt och se det som en chans att vila upp dig efter studierna. Umgås med Geir och njut av din ungdom!

Är det inte något som en fader borde säga till sin son?

Men om sonen råkar vara dubbelt så gammal som sin fader, så kanske han har lite mer livserfarenhet att dela med sig av?

2: Polarstation Scott

Den svävskyttel som skjutsat Adnan till forskningsstation Scott landar mitt ute i ett till synes oändligt is-landskap. Än så länge lyser endast de två mindre solarna med sitt svaga ljus över isvidderna, och så här års kan man bara räkna med fullt dagsljus under en bråkdel av dygnets timmar. De planetariska ringarna som sveper nära över horisonten i söder lyses däremot upp på ett spöklikt sätt av den primärsol som själv inte syns än. Belysningen bättras på av strålkastarljus från ett antal stolpar som omringar den kvadratiska landningsplattan.

De enda tecknen på civilisation som syns i det bristfälliga ljuset är de enstaka, små, plåtklädda byggnaderna kring landningsplattan; där finns en liten hangar som rymmer max två eller tre svävskyttlar, ett skjul från vilket säkerhetsvakter kan övervaka vem som kommer och går, och en likaledes plåtklädd kupol som kanske är åtta eller nio meter i diameter. Mellan byggnaderna går korta vägar belagda med samma typ av svarta block som landningsplattan. Snön är undanröjd från dessa svarta ytor, men tornar upp likt manshöga skyddsvallar bortom byggnaderna. Adnan är inte förvånad över hur få byggnader och personer han kan se, för han vet att den egentliga anläggningen utgörs av enorma, underjordiska lokaliteter.

Adnan drar sin bylsiga skyddsklädsel tätt kring halsen när han stiger ut ur skytteln. Han känner alltid att hans kurdiska blod gör sig påmint så snart temperaturen kryper under plus tio grader Celsius, och här måste det vara dussintals frostgrader.

Två rejält påpälsade män kommer strax ut ur den kupolformade byggnaden och skyndar fram till Adnan. Den ene mannen hälsar genom att bara höja på sin högerhand och hastigt säga: Adnan Khalaf? Välkommen till polarstation Scott! Jag heter Ralf Schmidt, och är ansvarig projektledare för forskningen här omkring. Innan Adnan hinner svara med mer än en nickning för att bekräfta sin identitet, vänder mannen sig mot sin kollega och säger: Chri-fe, var snäll och ta hans väska, så skyndar vi tillbaka in i värmen!

Den andre mannen tar upp Adnans väska utan att säga ett ord, och projektledaren rusar före till den kupol som de kom från.

Byggnaden rymmer mer än vad Adnan trott. Där finns någon sorts slädliknande bandvagn som ser riktigt stark och rejäl ut, utrustning för att röja snö, och en stapel med ett antal förvaringslådor som ser ut att vara av militär härkomst.

Mitt i kupolen finns en stor hiss av en typ som för Adnan helt klart känns som om den är gjord främst för varutransporter. De stiger in i hisskabinen, och snart åker de ner under glaciären i en väldig hastighet.

Projektledaren pustar ut med uppenbar lättnad, öppnar sin tjocka jacka och fäller ner jackans huva så att Adnan tydligt kan se hans kortklippta hår och buskiga, mörka skägg. Förlåt att jag rusar fram, herr Khalaf, men jag tycker hemskt illa om klimatet över jord, förklarar han.

Jag förstår dig helt och fullt. Men kalla mig Adnan, svarar Adnan och ler. Det gör alla minovaraner.

Ah, så bra! Då kan du gärna kalla mig Ralf. Vi ska åka ner några hundra meter under isen. Där har vi inrett en bekväm station, med lite rimligare om än sval rumstemperatur. Dessvärre får du nog hålla ytterkläderna på nästan hela tiden, och jag rekommenderar att du förser dig med ett par sådana här fingerlösa arbetsvantar. Han tar av sig sin ena handske och visar den tunnare vante som han har innanför.

Ajdå! Jag hade trott att ni värmde upp anläggningen.

Det är dessvärre bara delvis sant. Många forskningsprojekt måste bedrivas vid konstanta minusgrader, och det är upplevs allmänt som besvärande för personalen att hela tiden gå mellan rum med olika temperaturer. Därför är det bara vissa avdelningar som kan unna sig lyxen med lite varmare temperaturer.

Då hoppas jag att det finns varma sovsäckar! kommenterar Adnan lite skämtsamt.

Åh, sovrum och alla personalutrymmen ligger i de uppvärmda delarna, försäkrar Ralf. Annars skulle jag inte ha orkat stanna här ens en vecka. Och duschrummen är också uppvärmda, så att man inte ska frysa några viktiga kroppsdelar av sig innan man hinner klä på sig på morgnarna! Han skrattar glatt och puffar Adnan kamratligt i axeln.

Hissen stannar och dörren öppnas. Varsågod, säger Ralf, och visar åt Adnan att stiga ur.

Adnan går ut i den rymliga salen. Han vänder sig mot Ralf och ler. "Det låter nästan som att du är