Michael Allan Novak, m@racic.

com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 1 av 10

Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Karl Popper
Karl Popper introducerade falsifikationismen som ett sätt att undvika induktivismens
problem. Redovisning av falsifikationismens grundtanke och dess logiskt stöd. Hur
man kan modifiera falsifikationismen för att bemöta de invändningar som rests mot
den.

Karl Raimund Popper var en filosof och den rena vetenskapens främsta
förkämpe. Han började sitt mödosamma arbete, efter egen utsago, när han blev
stött av marxismens och psykologins vaga teorier. Jag kan förstå Poppers
indignation. Det är lätt hänt för en människa att bli känslomässig när man
översvämmas av allehanda teorier som olika människor lägger framför en under
livets gång – och förväntar sig att man skulle tro på dem också. Popper blev så
irriterad att han gjorde till sitt livsuppgift att söka hitta avgränsande skillnader
mellan vetenskap och all annan mänsklig verksamhet.
Han ställde sig en enkel fråga; vad är det som kännetecknar vetenskap? Vad är
det som utmärker den? Hur kan man skilja vetenskap från icke-vetenskap?

Han var väl införstådd med det induktivistiska problemet så han föreslog i stället
en djärv teori; att teorin och inte observation är nödvändigt förutsättning för
vetenskapandet. Att teori föregår vetenskaplig observation.

Han har aldrig påstått att observation inte kan föregå teorin, men iså fall var den
inte vetenskaplig. Man kan gott och väl vandra i skogen och betrakta löven, men
när man ställer sig frågan huruvida löven verkligen alla gånger faller mot marken
och inte stiger upp mot himmelen och varför de faller har man börjat betrakta en
teori. För då har man underförstått tänkt igenom möjligheten att löven inte skulle
falla och möjligheten att de inte faller alla gånger.
Så Sir Karl ställde upp ett axiom som sade att vetenskapligt tänkande är
vetenskapligt bara om det börjar ett någorlunda universellt påstående, med en
teori.
Men att man presenterar en teori räcker inte som avgränsande kriterium för ett
vetenskapligt påstående. För då skulle också påstående att gud har skapat
världen vara vetenskapligt och då skulle det bli rätt svårt att skilja vetenskap från
nåt annat.
Nej, sanningshalten i ett påstående måste kunna testas. Och eftersom det kända
induktivistiska problemet klart visar att den logiken som människor för tillfället
använder sig av inte tillåter att dra en universell slutsats ur partikulära eller
singulära påståenden, måste man ta andra vägen och använda sig av singulära
eller i alla fall mindre allmänna påståenden för att bevisa falskhet i det universella
påståendet. Som min käre filosofiprofessor brukade säga: ”Vaddå undantag
bekräftar regeln? Undantag skrotar regeln!”

Falsifierbarhet, omfattning, klarhet och precision

Exempelvis, trots att man inte kan vara helt säker att en design av en skapelse är
alltigenom intelligent bara för att man hittar en massa intelligenta lösningar i den,
kan man, med all säkerhet, säga att designen inte är alltigenom intelligent om
man hittar en endaste dumhet där.
Sånt tänkande sluter sig till en enkel logisk regel; om ett A inte är B då måste
man tillstå att inte alla A är B.
Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 2 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

En annan regel som skulle skilja vetenskap från allt annat människan ägnar sig åt
är att vetenskapliga påståenden skall kunna testas. Detta förutsätter att
påståenden är klart avgränsade och inte ger utrymme för vidlyftiga och logiskt
motsatta tolkningar. Till exempel, ett påstående om att en president är
demokratiskt vald skulle inte hålla om man definierar demokratiska val så att det
krävs att en majoritet av den röstberättigade befolkningen verkligen röstar på
honom. Och det skall inte vara tillåtet att kunna läggas till småregler och
konstlade förklaringar runt omkring som justerar och i Poppers diskurs försvagar
påståendet för att få den att passa verkligheten.

Ju enklare testbara och ju mera omfattande teorier är, d.v.s. ju fler invändningar
och möjligheter till att motsäga dem man kunde hitta, desto starkare skulle enligt
Popper, teorierna anses vara. En teoris egenskap att vara tillräckligt exakt
formulerad att den går att motsäga har på svenska fått benämning
falsifierbarhet. Det måste kunna gå att motsäga (falsifiera) ett påstående eller en
teori, eller i fall påståendet/teorin håller, bekräfta den. Sådana enkla krav skulle
kunna uppfattas som futtiga, rent av självklara, men när man närmare betraktar
en hel del påståenden som gör anspråk på vetenskaplighet upptäcker man hur
ofta de inte uppfyller de enkla kriterier - och man behöver inte gå till religionen
eller New-age rörelsen för att hitta exempel. Ett närstående samtida exempel är
den ”vetenskapliga” debatten om global uppvärmning som är fylld med
påståenden som kan vara både si och så och aldrig kan testas, varken
intellektuellt eller mot observationer.

Så cirkeldefinitioner, påståenden som tillåter också sin motsats, och

sannolikhetspåståenden av typen ”det är möjligt…” eller ”kanske…” skulle enligt
Popper falla utanför vad han kallar för rena vetenskapen.

Problemet för Popper är att hans enkla krav fungerar bäst i hans intellektuella
laboratorium och egentligen inte där heller.
Varken vetenskapshistoria eller den logiken han så gärna åberopar stödjer hans
hedervärda försök att bringa ordning i och skapa metodologi för människors
hungriga ansträngningar i sökandet efter kunskap.

Vetenskapshistorisk invändning
Det är nämligen så att många vetenskapliga teorier som i efterskott vann tycke i
de vetenskapliga kretsarna fick vänta lång tid på tillräcklig vetenskaplig
bekräftelse. Den gamla grekiska heliocentristiska världsbilden var lika sann då
som nu, trots att den fick ge vika för den Pitagoreiska, mystifierade, i över två
millennier. När Kopernikus tog upp den igen saknades det fortfarande teoretisk
underlag för att kunna försvara den, medan det finns tillräckliga underlag för dess
falsifiering. Ändå överlevde den den. Som tur var, det krävdes den här gången en
mindre tidsintervall för att bygga upp tillräcklig stadig teoretisk plattform för att
på allvar acceptera heliocentrismen. Men även Galileo hade problem med initiala
bevis för sina torier. Detta, att det saknas tillräcklig teoretisk underbyggnad, men
att det finns gott om tillsynes hållbara motsägelser för varje ny djärv teori verkar
vara en återkommande historisk melodi och hade man då gått efter Popperianska
metoder, hade få av de nya teorierna överlevt. Historien visar att det krävs
oerhört mycket mer för en teori att överleva och vinna vetenskapssamhällets
tycke än att den är välkonstruerad och sann. Det krävs envishet, retorik,
samhällsstöd och inte så sällan - liv och blod.
Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 3 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Sedan har vi förståss problemet med den av Popper undanskymfade, men för
vetenskapen oundvikliga observationen. Hur förhåller sig observationen gentemot
teorin?
Popper skriver att ”bassatser” (observationspåståenden) godtas som följd av ett
beslut eller en överenskommelse och i så måtto är de konventioner”. Känner vi
här en drag av Kuhns psykologism?
I vilket fall som helst blir observationspåståenden, eller i Poppers diskurs
”bassatser”, så som det mesta som testar Poppers teser mot den hårda, men
flyktiga verkligheten, extra problematiska. Observationspåståenden förkastas
genom historien, på löpande band, medan teorierna bibehålls, trots att
observationer tillsynes, i den aktuella historiska stunden, falsifierar teorin.

Logisk invändning
Än värre är det med logiken, för så som är demonstrerat redan i den
vetenskapshistoriska invändningen så bygger i Poppers logik varje teori på andra
teorier, och de bygger i sin tur på andra teorier och så i all oändlighet. Det gör
det ganska svårt att hitta de säkra motargument för att falsifiera en enskild teori
– de teoriberoende motargumenten i sig bör ju testas och falsifieras och samma
gäller för motargumentens motargument och så vidare…
För att kunna utöva falsifiering måste man ha en koherent överordnad deduktivt
system i vilken motsägelsen ingår som en del. Där ligger en svårighet till; det är
väldigt svårt att veta var i kunskapssystemet det motsagda påståendet och dess
motsägelse egentligen befinner sig, ty man har aldrig tillgång till hela
kunskapssystemet.
Sen är det ju så att själva Poperianska grundtesen verkar bygga på inget annat
än ett axiom som inte kan ifrågasättas och följaktligen inte heller falsifieras.
”Vetenskap är vetenskap om det kan falsifieras”.

Försök att rädda falsifikationismen

Observationspåståenden som är en förutsättning för vetenskaplig falsifikation är
alltså både teoriberoende och är godtyckliga överenskommelser vetenskapare
emellan. Medveten om detta problem försöker Popper rädda det som räddas kan
genom att skilja mellan de individuella och de offentliga observationspåståenden.
De senare är publicerade och öppna för peer-review och kritik.
Men detta eliminerar inte faktum att alla, även just nu, historiskt överenskomna
observationspåståenden förblir beroende av möjligen falska teorier och därför
kanske falska i sig.
Apropå den historiska erfarenheten att hållbara teorier ofta inte kan försvaras
men kan med lätthet falsifieras i ljuset av den föregående teorin, säger Popper
att det är viktigt att vetenskapsmannen har en dos av dogmatism, ett påstående
som illa klingar mot hans i övrigt rätt skoningslösa falsifieringsinställningen.

Men när självaste Popper jämför vetenskap med ett hus byggt på pålar, börjar
man undra huruvida det inte rör sig om ett hus som rätt lättvindigt leviterar
nånstans på ett önsketänkandens moln.

Det fanns ett antal försök att rädda falsifikationsteorin, men ingen av dem kan
frångå dem grundläggande logiska problemet som yttrar sig konkret i olika
skepnader genom historien.
Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 4 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Kuhn
Enligt Thomas Kuhn kan inte falsifierbarhet vara ett demarkationskriterium för
vetenskap. Varför inte? Vad är Kuhns alternativ? Kuhns syn på vetenskapens
utveckling.
Kuhn och Popper är i viktiga avseenden överens om bristerna hos induktivismen
och den naiva empirismen, men det finns också viktiga skillnader mellan dem vad
gäller synen på vetenskapen och inte minst vetenskapsfilosofins uppgift.
Diskussion av dessa skillnader.

Thomas Samuel Kuhn var en vetenskapare som blev vetenskapsmetatänkare. Han

håller sig vanligen på en lägre abstraktionsnivå än Popper. Närmare marken vill säga.
Kuhns tankar kan ses i sin helhet som mer konkreta än Poppers och ur denna
synpunkt lämpliga att användas som försök att falsifiera Poppers idéer. När Kuhn,
som gärna pekar på väsentliga likheter med Popper, kritiserar Sir Karl, gör han det
helst ur en historiografisk, psykologisk och ibland också filosofisk perspektiv.

Kuhns har en säregen uppfattning om vetenskapens framåtskridandet.

När han börjar prata om religiösa omvändelser och gestaltpsykologiska övergångar
mellan olika paradigm börjar man undra om han inte har fjärmat sig något från sitt
ursprungliga ämne, men hans historiografiska analyser är välgenomtänkta, kunniga
och insiktsfulla och onekligen bidrar till att dra ner Sir Karls ljussökande teorier
närmare det trasket Poppers ”teoriernas djärva struktur reser sig över”.
Kuhn tror att vetenskapsprocessen kan delas in i ”förvetenskap”, ”normalvetenskap”,
”kris” och ”revolution” efter vilken det bildas en ny normalvetenskap åtföljd av en ny
kris, revolution, normalvetenskap och så vidare.

Kuhn och falsifiering

Kuhn tycker att falsifiering inte kan tjäna som demarkationskriterium för vetenskap
för att alla vetenskap behöver de lugna perioder då man inte ifrågasätter det aktuella
forskningsprogrammet utan jobbar inom den. Och det är då vetenskap utövas, påstår
Kuhn. Ständigt ifrågasättande av en teoris förutsättningar såsom falsifikationisterna
förespråkar skulle leda till att inte mycket av vetenskapligt arbete blir gjort. Kuhn
pekar också på skillnader mellan astronomi och astrologi, där den avgörande
skillnaden inte är själva falsifieringarna. Falsifieringen förekommer i de båda lägren.
Skillnaden snarare ligger i förmågan att ta till vara falsifieringarna och lära av dem,
förfina sina instrument och iakttagelser – och kanske mest av allt - att astronomerna
gapar mindre än astrologerna. Astronomer till skillnad från astrologer har vad Kuhn
kallar för normalvetenskaplig pusselläggande tradition. Astronomer isolerar en liten,
överblickbar del av teorin och utforskade den tills resultaten är säkerställda. Detta gör
inte astrologer och det är det och inte det faktum att båda lägrens teorier blir
falsifierade med jämna mellanrum, som gör att astronomer är vetenskapare och
astrologer inte är det.

Ytterliggare skillnader mellan Kuhn och Popper

När det gäller kris- och revolutionsbegreppet skiljer sig Kuhn en smula från Popper.
Skillnaden ligger mest i att Kuhn lägger in i revolutionsbegreppet en hel del
psykosociala aspekter som är viktiga och sanna men som leder till märkliga effekter
när de satts på sin spets.
Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 5 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

När man inför en hel del psykologiska och sociologiska faktorer in i en teori om
vetenskaplig utveckling leder det till slut in i en relativism som gör det omöjligt att se
kontinuiteten i utvecklingen. När Kuhn pratar om irrationella val när en forskare byter
sin ”lojalitet” från ett paradigm (ett system av antaganden och tankemönster som är
allmänt erkända inom ett vetenskapligt område) till en annan, blir han tvungen att
resonera omkring paradigmskiften i subjektiva, psykologiska termer och frånsäga sig
möjligheten att betrakta paradigmskifte historiskt. Därmed tappar han bort den
historiska kontinuiteten och utvecklingen från ett paradigm till ett annat. Detta
resulterar i en olycklig begränsning – det går inte att jämföra paradigmen sinsemellan.
Man är hänvisad till sitt eget paradigm och kommunikationen mellan paradigmen
förblir mysterium i Kuhns vetenskapshistoria.
Thomas S. Kuhn illustrerar sin ståndpunkt genom att påstå att till och med en av
världens mest äktade filosofer, Sir Karl Popper bygger upp sina teorier med att se på
verkligheten genom sina egna glasögon. Det vill säga genom sin egen Popper-
verklighet, som skiljer sig från Kuhns, påstår Kuhn.
Man kommer inte undan sina egna glasögon, även om man äger den mest skarpa
klarsynen ar poängen här. Frågan är bara huruvida det som två människor (eller för
den delen två paradigm) ser genom sina respektive glasögonen är så väldigt olika att
varje samtal om det sedda blir omöjlig…
Där är Popper av en annan åsikt och påstår att den vetenskapliga historien är ett
samtal mellan de konkurrerande teorier och forskningsprogram. Ett samtal som leder
vetenskapare närmare sanningen.

Normalvetenskap
Det som genererar den största skillnader mellan de två är Kuhns högaktning för
”normalvetenskapen” som Popper inte har mycket till övers.
Normalvetenskap är enligt Kuhn den lugna och för vetenskap nödvändiga perioden då
en rådande forskningsprogram (paradigm) utforskas och prövas på sina egna villkor.
Han kallar denna process pusselbygge. Det är den tiden då vetenskapare samlar data
inom en etablerad teori, utan att ifrågasätta den, en process som helt i
falsifikationisms anda nödvändigt leder till falsifieringen av teorin och därmed teorins
kris.
Normalvetenskap enligt Kuhn sker genom att vetenskapare löser gåtor (puzzle) och
inte genom att testa de fundamentala förutsättningarna för grundteorin.
Karl Popper skulle inte ens betrakta Normalvetenskap som den riktiga vetenskapen,
och detta trots Kuhns (rättmättiga) påpekandet att den största delen av den
vetenskapliga processen just bygger på den mödosamma och icke revolutionära och
därmed för Popper ointressanta pusselarbetet med att testa, pröva och justera små
detaljer inom en teori. I själva verket, när karl Popper tänker sin idealbild av
vetenskapen, går han ifrån den skiljelinjen som i verkligheten avgränsar tillämpad
vetenskap från andra mänskliga företag. Han fjärmar sig från den gräns som inhägnar
vetenskap och alla de detaljerade och kluriga sätt som vetenskapare använder sig av
för att testa små detaljer inom ett forskningsprogram mot den tillgängliga
verkligheten. När Popper tänker sin idealvetenskap tänker han sig filosofi. Rätt smart
gjort, faktiskt, och föga förvånande av en filosof. Vetenskapen (den västerländska) har
sin vagga i den gamla grekiska filosofers tidiga rationella ansträngningar där varje
företrädare för sin filosofiska teorin levde1 sin egen paradigm. I den meningen kan

1
Nietzsche, Filosofin under grekernas tragiska tidsålder
Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 6 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

man rättärliggen betrakta filosofin som vetenskapens ursprung. Men Popper i sin
ansträngning att differentiera vetenskap från mysticism, religion och all annan icke-
vetenskap missar distinktionen mellan vetenskap och filosofi och vill egentligen
tvinga på oskyldiga vetenskapare filosofins skoningslösa villkor. Här kan man
tydligast se Poppers blindhet och hans glasögon - Sir Karl blev fast, fången i sitt
filosofiska paradigm.
Men normalvetenskap skiljer sig ifrån filosofin som handlar om att konstruera teorier
och förkasta de föregående med huvudet som enda laboratorium just i detta avseende
att vetenskap handlar om att mödosamt samla in data testa och pröva föreslagna
teorier mot verkligheten genom tidsödande processer. Och det är just denna
grundlighet i ansamling av säkerställt data som sedan tjänar som stadig grund för
falsifieringen av det föregående paradigmet.
På sidan 79 i Vad är vetenskap egentligen, diskuterar Chalmers omöjligheten att
bestämma graden av falsifierbarhet hos olika teorier… Även där får Kuhn rätt –
falsifierbarhetens grad är beroende av det aktuelle forskningsprogrammet, eller
paradigm.
Kuhn säger att just när man ger upp den kritiska diskursen som man träder över till
vetenskapens domän2. Detta är bara delvis sant. Vad man ger upp när man träder in i
”normalvetenskap” är inte den kritiska diskursen i sig – den är nödvändigt när det
gäller at testa delar av teorin, att pyssla ihop och lösa små gåtor inom det
vetenskapliga programmet. Vad man ger upp är kritiken mot den övergripande teorin,
mot det vetenskapliga programmet.

Kuhn största bidrag till vetenskapsteorin är att ha infört psykologin in i

vetenskapsteorin och på detta sätt till synes tillkrånglat resonemanget och ”försvagat
falsifierbarheten”. Men han har bara utökat teorin och på detta sätt egentligen
förstärkt den.

Men alla dessa skillnader till trots, skulle jag vilja avsluta med att peka på att Kuhn
och Popper har en hel del gemensamt. Till exempel anteciperar Karl Popper Kuhns
paradigmskifte när han skriver att den så kallade befrielsen från traditionens ok
egentligen är bara ett byte från en tradition till en annan.. Rätt ofta får man faktiskt
känsla, trots de båda filosofernas ihärdiga protester, att de egentligen pratar om
samma sak just när de bråkar om detaljerna.

Michael Allan Novak

Litteratur

1. A. F. Chalmers, Vad är vetenskap egentligen, andra och tredje utgåva

2. Thomas Samuel Kuhn: Logic of discovery or Psihology of Research?
3. Karl Raimund Popper, Normalvetenskap och dess faror
4. Friedrich Wilhelm Nietzsche, Filosofin under grekernas tragiska tidsålder
5. Annan kurslitteratur
6. Personliga samtal med Dr. fil. M. Henri Day och Johan Roxendal
2
Thomas S. Kuhn: Logic of discovery or Psihology of Research?
 Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 7 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Genbegreppet – vad är genetiskt?

Genbegreppet dyker upp lite här och var i biologiska texter och i samhället i stort. Man läser t ex om
genetiska sjukdomar och att man har hittat genen för någon speciell åkomma eller beteende. Men, vad
innebär det att något är genetiskt och vilken roll har miljön? Diskutera olika genbegrepp och för en filosofisk
analys av vad som kan menas med “genetisk”.

Är inte vetenskap underbart? Millennier och millennier av mödosamt och inspirerande

andligt och filosofiskt sökande och här är vi. Äntligen!
Idag tror vi oss veta att det, som på avgörande sätt bestämmer vårt hälsotillstånd, vår
utveckling, våra anlag, och även meningen med livet är gener. Vi lever i den upplysta
epoken där George Bush och Tony Blair bjuder över varandra som genetikens beskyddare.
Alla vill få sin plats i glansen av den största vetenskapliga upptäckten sedan upptäckten av
triangeln. Begreppet BT (bioteknologi) har ersatt IT – enorma förhoppningar knyts till dess
kommersialisering.

Men vad är genen? Hur har ett rätt nytt begrepp kunnat bli ett av världens mest använda
ord? Hur har ett vetenskapsområde förbehållet ett gäng lågavlönade nördar kunnat bli
spetsforskning som världens ledare sätter sina förhoppningar i?
Hur har letandet efter vårt biologiska ursprung kunnat utvecklas till dagens
mångmiljardindustri, med företag som Monsanto i spetsen? Till vilket pris?

Det handlar om livet.

Monty Pyton gänget i filmen ”Meningen med livet” sjunger ut den rättmättiga frågan: ”Är
livet bara ett spel där vi tillverkar regler medan vi letar efter nåt att säga, eller, ar vi bara
spolar för spiraler av självreplikerande DNA”.
Frågor inte helt irrelevanta för dagens genforskning.

Genbegreppets historiska utveckling

Genos – ras, avkomma, födelse
Genus, Generis – kön, släkte, art
Generation – grupp individer i samma ålder
Generatio – generera, alstra
Genre - stildrag
Gentleman – ädel (genom födelse)
Genealogi - släktforskning
Gender – könstillhörighet
Generell – allmängiltig

Många ord härstammar från det gamla grekiska ”genos”. Men vad har de antika greker med
oss att göra? Har deras frågeställningar fortfarande nåt värde för oss? Eller är de bara en
belastande kulturell arv, förutfattade meningar av historiskt och vetenskapligt outvecklade
förfäderna som snarare hindrar oss att förstå världen? Låt oss ta en titt på den historiska
utvecklingen.
 Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 8 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Genbegreppet har utvecklats i rasande tempo. Det är en av de begrepp som tydligt visar att
vetenskapare snarare tillverkar än upptäcker sin verklighet. Genom att metodisk ställa
utvalda frågor, utveckla teorier och genomföra experiment har biologerna på drygt 150 år
hunnit utveckla begrepp som tidigare inte har existerat i den kända mänskliga historien.
Trots att man inte kan beskylla våra antika förfäder för att vara ointresserade av ärftlighet,
misslyckades de med den ädla konsten at formulera en teori som med precision skulle
kunna beskriva ärftlighet. Hur har då dagens vetenskapare lyckats med det?
Den moderna ärftlighetsläran började med Mendel och Darwin för drygt 150 år sedan. De
har, på varsitt håll, kommit fram till betydande upptäckter kring den levande världens
utveckling och ärftlighet.
Den potenta filosofiska frågan; ”Hur blev vi till?”, omvandlad till vetenskapligt språk var:
”Hur fungerar skapelsen?” Det är en tillräckligt avgränsad fråga för att kunna underkastas
de mödosamma och ibland hoppiga steg med vilka vetenskap fortskrider.
En gång när man fick gud och alltet ur bilden kunde människor ägna sig åt sånt de kunde
begripa – vetenskap. Experimenten blev tydligt dokumenterade, upprepningsbara och
fynden övertygande. Historiens spiral började utvecklas i all sin tydlighet.

Darwin började beskriva ärftlighetsmekanismer hos de levande varelserna (s.k. evolutionen)

och Mendel, först av alla, använde kombinatorisk matematik på ärftlighetsfenomen. Men
vid denna historiska tidpunkt räckte teorin inte till för att ge vetenskaparna tillräckligt fina
verktyg att kunna teckna en klar bild av den, för dem fortfarande hypotetiska
ärftlighetsmaterien. Så de betraktande yttre egenskaper och beteendemönstren hos
organismer – det som senare kom att kallas fenotyp.

Darwin och Mendel har inte levt tillräckligt länge för att få bevittna den hissnande
utvecklingen av sitt vetenskapliga arv.

Först i början av 1900-talet myntade Bateson och Johannessen begreppen genetik, genotyp,
fenotyp och gen. Överväldigad av en mängd vetenskaplig data kring ärftlighetens
regelbundenhet men smärtsamt medveten om att det finns en hel del egenskaper som
organismer inte ärver av föräldrarna predikade Wilhelm Johannessen åtskillnad mellan de
påstådda strukturer som överför ärftlighet (genotyp) och slutresultatet som också beror på
yttre påverkan (fenotyp).

”Meme” – kulturens gen?

När Nobelpristagare Watson och Crick lyckades beskriva DNA i början på femtiotalet fick
forskningen både en ny klarhet och komplexitet.
Innan 1975 fanns inte molekylär biologi ens som ämne på universitetet. Idag känner alla
människor på gatan till begreppet DNA.
Men när ett begrepp accepteras av många människor, mångdubblas också dess tolkningar.
Hos allmänheten befinner sig genbegreppet ännu på premendeliansk nivå och frågan är
huruvida detta kan förändras medan den fortfarande saknar en entydig definition bland
biologerna.
Genbegreppets arv tynger genforskningen.
Innan Mendel trodde vetenskapare på nära samband mellan genen och egenskapen. Senare
teorier tecknade direkt samband mellan genen och enzymen och på femtiotalet trodde man
på direkt samband mellan genen och elementerna av proteinet. Idag är genbegreppet,
hårdare kopplat till DNA än till ärftlighet.
 Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 9 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

Ju mera man forskade desto mera klart blev det att sambandet mellan gener och observerade
egenskapen hos organismen inte är entydigt.
En egenskap påverkas vanligen av flera gener och samma gener kombinerade på olika sätt
kan orsaka olika egenskaper hos en individ medan samma uppsättning av gener kan ge olika
utfall hos olika organismer. Sällan kan man koppla en gen till en viss egenskap - man pratar
snarare om ”ackord av gener” och ”orkestreringen av egenskaper”.
Samtidigt pratar fler och fler vetenskapare om en annan, icke kemisk ärftlighetsenhet,
”meme”. Ordet kommer från gammalt grekiskt ord för minnet och betecknar den påstådda,
minsta informationsenheten som bär kulturellt ärftlig information. Memes anhängare påstår
att individernas gruppbeteende (kultur) genomgår, av den kemisktbiologiska genen
oberoende evolution, och bidrar till arternas totala utveckling.

En fast punkt i tillvaron

Begreppsförvirringen är påtaglig. Evolutionsbiologer föredrar fortfarande att tänka genen
som informationsbärare som bestämmer organismens egenskaper, medan biokemister hellre
avgränsar genbegreppet ytterliggare, och ser genen som en mall för proteintillverkning utan
att ge sig in i den komplicerade diskussionen om vad det är som överför information och
bestämmer artens egenskaper.
Människor vill ha en fast punkt i tillvaron, hitta ett fundamentalt begrepp som förklarar
mycket.
Men ju mera vi lär oss desto mera komplicerat blir det. Hur vetenskapar man i en värld där
bara förändringen är konstant och utvecklingen går med rasande fart?
Så, vad är en gen?
Frågan är om genen har riktigt upptäckts än…
Är också berättelse om genen bara en av de berättelser vi berättar för varandra medan vi
letar efter en mening?

Från början har genbegreppet varit kopplat till ursprung och det är dags att efter flera
decennier av mikrobiologins och biokemins dominans återerövra den ursprungliga
kopplingen.
En människas ursprung är så mycket mer än det kemiskt biologiska. Där kommer
diskussionen kring meme begreppet till sin rätta.

Idag finns det ingen entydig definition av Meme, men arbetet pågår för fullt. Så som det är
nu så innefattar memebegreppet alla kulturellt överförbara enheter från djurens
gruppbeteende till reklamslogan i västerländsk kultur. Det utvecklas teorier som påstår att
kulturgener – meme tävlar på ett darwinistiskt sätt sinsemellan. Intressant tanke, men det
viktigaste hos memeteorin, för mitt nuvarande resonemang, är just betoningen på den
kulturella ärftligheten.
Det är extra tydligt hos mänskliga samhällen att informationsöverföringen från generation
till generation handlar om så mycket mer än den överföringen som DNA klarar av att koda
för. Kultur, vanor, seder skrift, språk, alla dessa ingredienser är en del av vår ursprung och
bidrar till människoartens samt formar dess ”genotyp” i något utökade meningen. Allt detta
definitivt påverkar varje människas fenotyp och till en viss del bestämmer en människas liv.

Det är allmänt känt att andra urvalsmekanismer än de biologiska bestämmer det ”naturliga”
urvalet hos människan. Det är inte alltför långtsökt att fantisera omkring urvalsmekanismer
som kommer att gälla när människan fördjupar sin interaktion med maskinerna ännu mera.
Jag kommer inte göra det här, men det är lätt att tänka sig att helt nya urvalskriterier
 Michael Allan Novak, m@racic.com SH, JNA, fk, VT2009, Vetenskapsfilosofi, Sida 10 av 10
Kuhn, Popper, Genbegreppet v1 2009-04-23

kommer att gälla och att kommande generationer kommer att se tillbaka på sin ursprung och
genom nya teorier betrakta helt andra mekanismer än Mandel kunnat drömma om.
Idag förändrar mänskligheten aktivt sin och sin omgivnings biologiska arvsmassa, både
genom att tillföra nya gifter och genom ren och medveten genetisk manipulering och
genförändring av individer och arter. Alla dessa kulturella bidrag till arternas utveckling bör
betraktas när man tänker människans utveckling. Att lämna all ansvar för denna forskning i
händerna av ett fåtal biokemister ter sig riktigt obetänksamt och ojuste mot dem.
Den åtskillnaden mellan den genetiska (det som överförs i sambandet att en individ blir till)
och ontogenetiska (utvecklingen efter att individen har blivit till, till individens död)
utvecklingen är enligt min mening lika diskutabel som diskussionen kring när ett foster blir
en människa.

En sak är säker; gamle Popper och Kuhn som båda var väldigt oroliga för den accelererade
vetenskapliga specialiseringen kan lugnare vila i sina grav; det rör sig i de vetenskapliga
kretsarna och det är verkar som om just genetiken håller på att på allvar tvinga vetenskapare
att tänka interdisciplinärt. Också den sociala aspekten av den vetenskapliga utvecklingen
lyser starkt - det räcker bara att kasta en titt på dagens genforskning för att upptäcka att den
innehåller alla ”prime time” dokusåpas ingredienser, från starka känslor, maktbegär och
smutsiga ekonomiska intressen till ren vetenskaplig nyfikenhet, idealism och förhoppningar
om en bättre värld för alla eller åtminstone några människor.

Michael Allan Novak

Litteratur

7. A. F. Chalmers, Vad är vetenskap egentligen, andra och tredje utgåva

8. Hans-Jörg Rheinberger and Staffan Müller-Wille, The Stanford Encyclopedia of
Philosophy, Gene
9. Karola Stotz, Paul E. Griffiths, Rob Knight, How biologists conceptualize genes: an
empirical study
10. Thomas Samuel Kuhn: Logic of discovery or Psihology of Research?
11. Karl Raimund Popper, Normalvetenskap och dess faror
12. Friedrich Wilhelm Nietzsche, Filosofin under grekernas tragiska tidsålder
13. Annan kurslitteratur
14. Personliga samtal och intervjuer med Mikael Härlin, Högskolelektor i Zoologisk
systematik, Odd Nygard, Professor i Cellbiologi, Dr. fil. M. Henri Day och Johan Roxendal