Missuppfattningar

och Missförstånd
om Islam

Av R.E.A.D och Muhammed Kutub

Från Islamguiden.com
Innehåll:

Missuppfattning 1: "Muslimer dyrkar en egen Gud"

Missuppfattning 2: "Muslimer dyrkar Muhammad"
Missuppfattning 3: ”Islam är en religion för araber”
Missuppfattning 4: ”Islam förtrycker kvinnan”
Missuppfattning 5: ”Muhammad (SAW) skrev Koranen”
Missuppfattning 6: ”Islam spreds med svärdet”
Missuppfattning 7: ”Muslimer hatar Jesus”
Missuppfattning 8: ”Islam är fatalistisk”

Missförstånd 1: Islam och tankens frihet

Missförstånd 2: Islam och bakåtsträvande
Missförstånd 3: Islam och icke-muslimska samhällen
Missförstånd 4: Vad kommer härnäst?
Missförstånd 5: Religionen: Opium för folket?
Missförstånd 6: Islam och civilisation
Missförstånd 7: Islam och sexuell repression
Missförstånd 8: Islam och kommunism
Missförstånd 9: Islam och straff
Missförstånd 10: Islam och kapitalism
Missuppfattning 1:

Muslimer dyrkar en egen Gud

För det första; Det finns bara En gud, som skapade universum och hela mänskligheten. I ett
historiskt perspektiv, har många människor skapat falska gudar i deras fantasi och kommit med
egna slutsatser gällande Den Allsmäktige, Gud. Trots det vet vi att det endast finns En sann Gud,
och att Han i sin enighet endast är värdig dyrkan.
Olyckligtvis har en del icke-muslimer dragit slutsatsen att Muslimer dyrkar en annan Gud än Judar
och Kristna. Detta kan till stor del bero på att Muslimer använder sig av ”Allah” som Gud, men
också därför att det under århundraden spridits lögner och förvirring av fiender till Islam. Faktum är
att Muslimer dyrkar Noas, Abrahams, Moses och Jesus (AS) Gud, - Samma Gud som de Kristna
och Judarna alltså! Ordet ”Allah” är helt enkelt det arabiska ordet för ”Den Allsmäktige Gud”, och
är samma ord som arabisktalande Judar och Kristna använder som tilltal åt Gud. Om du hittar en
arabisk översättning av Bibeln, kommer du finna att ordet ”Allah” finns där ordet ”Gud” finns i den
svenska översättningen.
Men trots att Muslimer, Kristna och Judar tror på samma Gud, så skiljer sig deras förhållningssätt
en del. För att nämna ett exempel så förkastar Muslimer helt tron på ”treenigheten” eller att Gud
blivit förkroppsligad här på jorden. Islam litar inte på och attraheras inte av ”mysterier eller
”paradoxer” (=inbillning/osannolikhet t.ex.), Islam är helt uppriktig och klar! Islam lär ut att Gud är
Barmhärtig, Kärleksfull och Medkänslig och att Han inte har någon anledning att bli en man. En av
de unika aspekterna med Islam, är att det lär ut att man kan ha en personlig och fullbordad relation
till Den Allsmäktige Gud, utan att kompromissa med Guds förträfflighet och överlägsenhet. I Islam
finns det ingen tvetydig Gudomlighet – Gud är Gud och människa är människa! Muslimer tror att
Gud är ”Den Mest Förlåtande”, och att Han har en direkt kontakt med människan, utan någon
mellanhand. Faktum är att frasen; ”I Guds, Den Nådrikes, Den Barmhärtiges namn” är en av de
mest repeterade verserna i Koranen.
För att avsluta; i den rena och uppriktiga läran av Islam krävs att man närmar sig Den Allsmäktiga
Gud direkt, utan någon mellanhand eller liknande. Detta beror på att Muslimer tror att Gud är i
fullständig kontroll över allting, och att Han kan skänka sin nåd och barmhärtighet till sina
skapelser hur Han vill – Ingen Gottgörelse, Förkroppsligande eller blodsoffring är nödvändigt.
Sammanfattningsvis så kallar Islam till Den Enda Sanna Guden och att dyrkan ska ske enbart till
Honom.
Missuppfattning 2:

"Muslimer dyrkar Muhammad (saw)"

Enligt Islam, så var Profeten Muhammad (SAW) den sista Budbäraren från Gud. Han, liksom alla
andra av Guds Profeter och Budbärare – såsom Noa, Abraham, Moses och Jesus (AS) - var en
vanlig människa. Kristna har antagit den felaktiga uppfattningen att Muslimer dyrkar Muhammad
(SAW) genom att formulera en felaktig jämförelse – att eftersom de dyrkar Jesus så borde Muslimer
dyrka Muhammad (SAW). Detta är en av anledningarna till att de kallade Muslimer för
”Muhammedaner” I så många år! Muhammad (SAW), precis som Jesus (AS), gjorde aldrig anspråk
på denna gudomliga ställning.
Muhammad (SAW) kallade folk till att dyrka endast Den Allsmäktige Gud, och han (SAW) fortsatte
att betona sin mänsklighet så att folk inte skulle falla i samma felaktigheter som de Kristna gjorde
angående Jesus. För att beskydda sin nation brukade alltid Profeten Muhammad (SAW) alltid
referera sig själv som ”Guds slav, och sändebud”. Muhammad (SAW) var vald att bli Guds sista
sändebud. Han skulle förmedla budskapet, inte bara i ord, utan också som ett levande exempel för
människan att följa. Muslimer älskar och respekterar honom bla. pga. han hade den högst
uppnåeliga moraliska karaktär en människa kan anta, och för att han kom med sanningen, Guds
sanning – vilken är att helt underkasta sig Guds vilja.
Redan på ett tidigt stadium uppenbarade Gud att Muhammad (SAW) var ”sänt som en
barmhärtighet till hela mänskligheten” och informerade oss således att Islams budskap kommer att
bereda ut sig över jordklotet.
Muslimer strävar efter att efterlikna den exemplariska karaktär som Muhammad (SAW) hade, men
de DYRKAR honom inte på något sätt överhuvudtaget. Vidare lär Islam Muslimerna att respektera
alla Guds profeter och budbärare, men att respektera och älska dem menas inte att dyrka dem. Alla
sanna muslimer vet att all form av dyrkan och bön sker direkt till Den Allsmäktige Gud, i sin
Enighet. En Muslim vet att om han dyrkar Muhammad (SAW) eller någon annan än Gud har han
begått den största synden enligt Islam. Även om en person hävdar att han är Muslim, så är han det
inte om han dyrkar eller tillber något annat än Gud.
Islams trosbekännelse lyder:

”Jag bär vittnesbörd att det inte finns något eller någon värd att dyrka förutom Allah i sin
enighet, och jag bär vittnesbörd att Muhammad är Hans slav och sändebud.”
Missuppfattning 3:

"Islam är en religion för araber"

Det enklaste sättet att motbevisa detta är att klargöra det faktum att endast 15%-20% av världens
Muslimer är araber. Det finns fler indiska Muslimer än arabiska, och det finns fler indonesiska
Muslimer än indiska! Tron att Islam endast är en religion för araber är en myt som spreds tidigt i
historien av Islams fiender. Detta felaktiga antagande är troligtvis baserat på det faktum att de flesta
av den första generationen Muslimer var araber, att Koranen är på arabiska, och att profeten
Muhammad (SAW) var arab. I vilket fall som helst så visar både Islams lära och dess historiska
spridning att de tidiga Muslimerna gjorde tappra försök att sprida religionen till alla nationer, raser
och människor. Det skall också klargöras att alla Araber inte är Muslimer och att alla muslimer inte
är araber. En arab kan vara antingen Muslim, Kristen, Jude, Ateist eller tillhöra någon annan
religion eller ideologi. Och många länder som folk tror är arabländer, är det egentligen inte alls tex.
såsom Turkiet och Iran. Folk i dessa länder har andra språk än arabiska som modersmål och är av
annat etniskt ursprung än araberna. Redan från början av Muhammads (SAW) uppdrag så kom hans
följeslagare från många olika länder tex. Bilal, den afrikanska slaven; Suhaib, den bysantinske
romaren; Ibn Sailam, den judiska rabbinen; och Salman, persen.
Eftersom religiös sanning är evig och oföränderlig, och mänskligheten lever i ett universellt
brödraskap, så lär Islam ut att Den Allsmäktige Guds uppenbarelse för mänskligheten alltid varit
konsekvent, klar och universell. Sanningen om Islam är ämnad för alla människor oavsett ras,
nationalitet eller språklig bakgrund. En titt på den Muslimska världen, från Nigeria till Bosnien,
Malaysia till Afghanistan, är tillräckligt med bevis för att Islam är ett universellt budskap för hela
mänskligheten. För att inte nämna det faktum att otaliga människor i Europa och Amerika, med alla
dess raser och etnisk bakgrund, väljer Islam som sin väg. Islam är den snabbaste växande religionen
idag.
Missuppfattning 4:

"Islam förtrycker kvinnan"

Bland de många aspekter gällande Islam som missuppfattats av icke-muslimer, så är ignoransen, de
förutfattade meningarna och feluppfattningarna angående Islams behandling av kvinnor den mest
påtagliga. Otaliga verser i Koranen klargör att mannen och kvinnan är jämställda inför Gud. Enligt
Islam är det enda som skiljer människor från varandra enligt Gud, deras nivå av Gudsmedvetenhet.
Trots detta, blir många förvånade över det faktum att Islamsk lag garanterade kvinnor rättigheter,
som kvinnan i Europa och Amerika skaffat sig alldeles nyligen, för över 1400 år sedan. Tex. så gör
Islam helt klart att kvinnan är jämställd mannen under lagen, och även rent andligt. Islamsk lag
förklarar också att kvinnan har rätt till egendom, rätt att driva och leda ett företag, kvinnan har rätt
till lika lön för lika arbete.
Kvinnan har total kontroll över sin egendom, de kan aldrig giftas bort mot deras egen vilja, de har
rätt att behålla sitt efternamn vid giftermål. Självklart har de också rätt att ärva egendom och att få
sina äktenskap upplösta vid försummelse eller felbehandling. Islam beskyller ej heller kvinnan som
någon ”ond – fresterska” och Islam skulle heller aldrig beskylla kvinna för någon ”arvssynd” eller
liknande. Kvinnan deltar i alla de former av dyrkan som mannen deltar i. Faktiskt så var dessa
rättigheter, som Islam gav till kvinnan för 1400 år sedan, så gott som okända för Västvärlden ända
tills inpå 1900-talet, tex. så var det för mindre än femtio år i Amerika och England, olagligt för en
kvinna att köpa ett hus eller en bil utan hennes mans eller fars medverkan och underskrift på
kontraktet! Islam tillägnar kvinnan och hennes roll i samhället största respekt.
Det skall nämnas att profeten Muhammads (SAW) mission satte stopp för en massa förskräckliga
utövanden mot kvinnorna i samhället under hans tid. Tex. så var det Koranen som förbjöd de
hedniska arabernas seder att mörda sina nyfödda döttrar. Islam satte också restriktioner på arabernas
oinskränkta polygami under den tiden, och det sattes upp många lagar för att beskydda kvinnans
välfärd. Idag, har många av de s.k. reformerna tiil kvinnans fördel kommit till efter det att
Västvärlden förkastat religionen till förmån för sekularisering. Till och med de i Väst som anser sig
följa de s.k. ”Judisk- Kristna traditionerna” följer i själva verket de värderingar som den
Västerländska liberalismen satt.
Om kvinnan i den Muslimska världen idag inte har sina rättigheter så beror det inte på att Islam inte
gav dem det. Problemet är att på många ställen har de främmande traditionerna överskuggat det som
Islam egentligen lär ut, antingen genom ignorans eller med inverkan från kolonialismen.
Missuppfattning 5:

"Muhammad (SAW) skrev Koranen"

För att förstå denna missuppfattning, är de intressant att notera att ingen annan religiös helig skrift
gör anspråk på att vara direkta ord från Den Allsmäktige direkt så klart och så ofta som Den Heliga
Koranen. Som Koranen säger: ”Om den varit från någon annan Gud, säkerligen hade ni funnit
många motsägelser i den”. Under den tidsperiod som Koranen uppenbarades, kunde det arabiska
folket känna igen att språket I Koranen var unikt och att Den också skilde sig markant från det språk
som Profeten Muhammad (SAW) vanligtvis använde sig av. Araberna var vid den tiden kända för
sina vackra poesi och Muhammad (SAW) var känd som en analfabet! Koranen klargör helt att
Muhammad varken kunde läsa eller skriva, så om detta inte varit sant skulle Muhammads (SAW)
samtida ha protesterat och förkastat honom.
Trots detta finns det inga rapporter om det… Visst fanns det människor som förkastade
Muhammads (SAW) budskap, precis som andra profeter vart förkastade, men ingen gjorde det av
denna orsak. Tvärtom så hade Muhammad (SAW) tusentals lojala följeslagare, och som resultat av
detta spred sig Islam från Spanien i Väst till Kina i Öst, på bara ett århundrade! Värt att tänka på är
att trots Koranen inte är poesi, så gav araberna mer eller mindre upp att skriva poesi efter att
Koranen uppenbarats.
Man kan säga att Koranen är den arabiska litteraturens par execellance, och Muhammads (SAW)
samtida insåg att de inte kunde matcha den! Men det är ännu lättare att bevisa att Muhammad
(SAW) inte kan ha innehaft en så stor kunskap som är framställt i Koranen, såsom kunskapen om
historiska händelser, tidigare profeter och naturfenomen. Koranen säger på flertalet ställen att
Muhammad (SAW) och hans folk inte känner till dessa saker – så igen om detta varit osanning så
skulle säkerligen hans samtida protesterat mot detta påstående. Det är tillräckligt att säga att inte är
Koranen bara den mest memorerade och välbevarade skriften på jorden, den är även ojämförbar
rent språkligt och andligt, och oefterhärmlig vad gäller budskapets klarhet och renheten i dess
sanning.
Missuppfattning 6:

"Islam spreds med svärdet"

Många icke-muslimer, när Islam nämns, får en bild av religiösa fanatiker på kameler med ett svärd i
högsta hugg i ena handen och Koranen i den andra. Denna myt, som blev populär i Europa under
korstågen, är ett helt och hållet grundlöst påstående. För det första gör Koranen klart att ”Låt det
inte vara något tvång i religionen”. Vad gäller detta, så förklarar Islam att en människas tro måste
vara sann och uppriktig, vilket såklart inte är någonting som någon kan bli tvingad till. För att
avslöja att myten, om att Islam ”spreds med svärdet”, endast är en myt och ingenting annat, så skrev
(den icke-muslimska) historiken De Lacy O'Leary: ”Historien klargör dock att legenden om
fanatiska Muslimer som sveper över världen och påtvingar Islam på sina besegrade motståndare
med svärdet vid strupen, är en av de mest absurda myterna som historiker någonsin accepterat.”
(Islam at the Crossroads, London, 1923, p.8.).
Det torde också vara välkänt att Muslimer regerade över Spanien i över 800 år. Under denna tid,
och fram tills Muslimerna tvingades därifrån, levde ickemuslimerna där ifred med blomstrande
affärsverksamhet och helt utan förföljelser etc. Värt att nämna är att både de Kristna och de Judiska
minoriteterna har överlevt i de Muslimska länderna i Mellanöstern under århundraden. Länder
såsom Egypten, Marocko, Palestina, Libanon, Syrien och Jordanien har alla Kristna och/eller
Judiska folkgrupper. Om nu Islam lärde ut att alla människor som inte accepterar Islam ska mördas,
hur kommer det då sig att alla dessa ickemuslimer överlevt så länge i detta centrum av de Islamska
rikena? Om man reflekterar lite över de relativt små grupper av muslimer som spred Islam från
Spanien och Marocko i Väst, till Indien och Kina i Öst, kommer man ganska snart att inse att de var
alldeles för få för att kunna påtvinga människorna Islam mot deras vilja. Tilläggsvis så hade de stora
rikena och civilisationerna som muslimerna upprätthöll stor uthållighet – dess invånare var stolta
över att vara en del av det.
Islams spridning står i kontrast till handlingarna av följeslagarna till Kristendomen, som sedan tiden
av Kejsare Constantine hade gjort det frivilligt att använda svärdet – ofta baserat på verser från
Bibeln. Detta är välkänt och sant, speciellt när man ser tillbaka på koloniseringen av Sydamerika
och Afrika, där ursprungsbefolkningen systematiskt tillintetgjordes eller tvingades att konvertera.
Det är också intressant att historiskt gå tillbaka till Mongolernas invasion och övertagande av stora
delar av det Muslimska riket. Istället för att förstöra religionen, antog de den själv! Detta är en unik
händelse i historien, erövrarna antog de erövrades religion! Eftersom det var Mongolerna som
segrade kunde de knappast ha blivit påtvingade religionen! Fråga någon av de över EN MILJARD
Muslimer som lever idag, om de har blivit påtvingade religionen! Världens idag största Muslimska
land är Indonesien, kom Islam dit med våld? Var fanns svärdet där? Hur kan någon bli påtvingad att
stå fast vid en så andligt berikande och så krävande religion som Islam?
Missuppfattning 7:

"Muslimer hatar Jesus"

Många icke-muslimer blir förvånade när de får höra att enligt Islams tro så är Jesus, Marias son, en
av de allra viktigaste av Guds budbärare. Muslimer lär sig att älska Jesus, och man kan inte kalla sig
Muslim utan att tro på hans mirakulösa födelse från en oskuld och de mirakel som han (Må frid vara
med honom) utförde. Muslimer tror inte på detta p.g.a. vad Bibeln säger, eller vad någon annan
religion säger, utan helt enkelt eftersom Koranen säger detta om honom. Trots det, betonar
Muslimer att Jesus mirakel, och alla andra Profeters mirakel, skedde ”med Guds tillåtelse”.
Vissa aspekter i Kristendomen kan tom vara otroligt för en del kristna att acceptera, tex. att Jesus är
”Guds son”, ”Guds förkroppsligande på jorden” eller ”den tredje delen” av Treenigheten. I Koranen
informeras människorna om denna förvrängning av Guds budskap och framställer klart och tydligt
Gud inte har någon ”son” varken allegoriskt, fysiskt, metaforiskt eller metafysiskt. Den Rena
Monoteismen som Islam står förkastar helt iden om att Gud är något vi kan föreställa oss rent
fysiskt (vilket Treenigheten grundas på)eller något vi kan definiera genom att något skulle vara likt
Gud eller jämställt med Gud, eller att det går att be till någon annan än Gud. Islam tillåter heller inte
titlar som ”Herren” och ”Den Allsmäktige”, eftersom de endast tillhör Gud.
För att undvika missförstånd, skall det klargöras att när en Muslim kritiserar Bibeln eller
Kristendomens läror, så attackerar de inte ”Guds Ord” eller Jesus Kristus (Må frid vara med
honom). Ur Muslimsk synvinkel, så försvarar man snarare Guds Ord och Jesus – I den form de har i
Koranen. Muslimsk kritik riktas mot människors anspråk på att kalla Bibeln för Guds Ord, men
Muslimer accepterar inte att deras anspråk på att de verkligen är Guds ursprungliga Ord, i exakt
form. De Kristna läran om t.ex. Treenigheten och arvssynden kritiseras starkt av Muslimer, eftersom
de inte kom från Jesus (Må frid vara med honom). I denna aspekt så är Muslimerna de sanna
följeslagarna av Jesus (Må frid vare med honom), eftersom de försvarar honom mot de Kristnas
överdrifter om honom och lär ut den Rena Monoteism som Jesus själv ursprungligen kom med.
Missuppfattning 8:

"Islam är fatalistisk"
Många Muslimer finner det väldigt konstigt att deras religion, som har en vacker balans av tro och
handling, någonsin skulle kunna anklagas för att vara ”fatalistisk”. Kanske beror denna
missuppfattning på att Muslimer blivit lärda att säga ”Prisad vare Herren!” både när något bra eller
dåligt händer dem. Detta beror på att Muslimer vet att allting kommer från Den Allsmäktige, som är
den Allvetande upprätthållaren av Universum och allt som existerar, och att eftersom en Muslim ska
lita fullständigt på Gud, så måste vad det än var som hände så var det för det bättre. Med detta
menas inte att Muslimer inte blir lärda att komma till handling här i livet - tvärt om. Islam kräver
inte bara tro, utan också handling, såsom kontinuerlig bön, fasta och allmosor.
För att vara mer exakt är ens handlingar i Islam, en del av ens tro. Islam förkastar totalt de extrema
trosuppfattningar som några religioner har som säger att du inte ska gå till doktorn när du är sjuk,
utan bara be att Gud ska hela dig. Islams livsinställning är väldigt positiv, eftersom den lär ut att
människorna kan välja att utföra positiva handlingar i livet. Detta var säkerligen det som lärdes ut
av Profeten Muhammad (SAW) till sina följeslagare eftersom de bevisligen tog till handling och
spred religionen från Spanien till Marocko inom en väldigt kort tidsperiod.
Trots att Islam förklarar att Gud vet vad människornas nästa handling blir innan de utför den, så har
människan själv en egen vilja. Säkerligen vet Gud, som är Den Allvetande och Allvise, allt som
kommer hända innan det har hänt att förneka detta skulle vara ett förnekande av Gud själv. Men om
inte människor hade haft fri vilja skulle det vara absurt av Gud att kräva vissa handlingar, och tro på
vissa saker. Långt ifrån ”fatalistisk”, så förklarar Islam att människans främsta mål här i livet är att
bli Gudsmedvetna.
Därför oroar sig Muslimer inte särskilt mycket om materialistiska ting och de ser sitt världsliga liv
ur ett anständigt perspektiv. Detta därför att Islam klargör att om människan dyrkar och sätter sin
tillit till Den Allsmäktige enbart, så har de ingenting att oroa sig för – eftersom Gud vill det som är
bäst för dem. Verklig frihet, ur Islamsk synvinkel, menas inte att följa sina mänskliga behov och
drifter såsom mat, dryck, rikedom och sex. Tvärtemot så är frihet egentligen möjligheten att
kontrollera sina grundliga behov och tillämpa dem i ett måttligt och på ett av Gud tillåtet sätt. Detta
sätter ens begär i samspel med det som Gud vill för oss, och endast då är en människa verkligen fri!
Missförstånd 1:

Islam och tankens frihet

Under en diskussion sade en man till mig:

"Du är inte liberal."
"Varför?" frågade jag honom.
"Tror du på Allahs existens?", sade han.
"Ja, det gör jag."
"Ber och fastar du för Hans skull?"
"Det gör jag."
"Då är du inte liberal."
Då frågade jag honom:
"Hur kan du säga att jag inte är en fritänkare?."
"Därför att du tror på nonsens som inte har någon existens alls", sade han till mig.
"Och du? Vad tror du och dina själsfränder på? Vad tror ni det var som skapade universum och
livet?", frågade jag honom.
"Naturen!"
"Men vad är naturen?"
"Den är den hemliga kraft som inte har några gränser men har manifestationer som kan förnimmas
av sinneorganen", svarade han.
Vid detta sade jag:

"Av detta ditt uttalande förstår jag att du vill hindra mig från att tro på en okänd kraft därför att du
vill ha mig att tro på en annan lika okänd kraft. Men frågan är: varför skulle jag förneka Allah till
förmån för en annan lika okänd men falsk gud, särskilt som jag finner frid, lugn och välbefinnande
hos den ena medan den falske Naturens gud varken svarar på mina rop eller vederkvicker mig?"

Detta är i korthet fallet med de progressiva som talar om tankens frihet. För dem är tankens frihet
synonymt med friheten att förneka sin egen Gud. Detta är emellertid inte tankefrihet utan frihet till
ateism. Utgående från dessa förutsättningar anklagar de Islam för att begränsa tankens frihet helt
enkelt därför att den förbjuder ateism. Men frågan är: "Är tankefrihet och frihet till ateism samma
sak, och är verkligen ateism en nödvändig förutsättning för tankefrihet? Missledda av den europeiska
liberalismens historia förbiser de det faktum att om vissa lokala omständigheter nödvändiggjorde
ateismens spridning i Europa, så betyder inte det att samma sak måste hända överallt i världen.

Den är ingen tvekan om att den bild av kristendom som kyrkan i Europa gav med sitt
undertryckande av vetenskapen, sin tortyr av vetenskapsmännen och sitt sätt att i Guds namn sprida
ut lögner och övertro, drev Europas fritänkare till ateism. Europas intellektuella hade att välja mellan
två oförenliga inställningar: den naturliga tron på Allah eller tron på teoretiska och praktiska fakta.

De europeiska intellektuella fann i naturen en partiell flykt från dilemmat. Så de sade till kyrkan: "Ta
tillbaka er Gud i vars namn ni förslavar oss, tvingar på oss betungande krav och utsätter oss för
tyrannisk diktatur och vidskepelse. Er Gud vill ha oss att leva munkars och eremiters asketiska liv -
vi vägrar att anta er inbjudan. Vi skaffar oss därför en ny gud som har den flesta av den första
gudens egenskaper, men man inte har någon kyrka som förslavar oss; inte heller tvinga den på oss
några moraliska, inte intellektuella eller materielle förpliktelser som en gud gör."

Men i Islam finns inte några sådana saker som kan driva människor till ateism. Det finns inget
dilemma som förbryllar sinnet. Det finns bara En Gud; Han har skapat alla varelser och alla ska
återvända till Honom. Det är en enkel och tydlig uppfattning som till och med naturalisterna och
ateisterna måste finna det svårt att avvisa eller betvivla.

I Islam finns inga kyrkans män sådana som de europeiska kyrkorna hade. Religionen tillhör alla och
varje muslim har rätt att dra nytta av den så mycket som hans naturliga, andliga och intellektuella
utrustning tillåter. Alla människor är jämlikar och de behandlas som de förtjänar i ljuset av deras
livsgärningar. De mest hedervärda av alla människor är de som fruktar Allah, vare sig de är
ingenjörer, lärare, arbetare eller hantverkare. Men religionen är inte en av alla dessa
sysselsättningar. Det finns inga professionella kyrkomen i Islam - den islamiska gudsdyrkan efterlevs
utan inblandning från någon kyrkas man. Men det är nödvändigt att en del människor specialiserar
på islamisk juridik och konstitutionell lag åtnjuter, är inte högre än den status som deras
motsvarigheter i andra länder har. De är inte berättigade till någon makt eller klassprestige över
folket. De är enbart lagtolkare och rådgivare till staten. Det ska påpekas här att Al-Azhar är ett
teologiskt institut men de har inte, som kyrkomännen i Europa hade, makt att bränna eller tortera
människor. Allt Al-Azhar har befogenhet att göra är att ifrågasätta eller kritisera en individs
religionsförståelse. Men å andra sidan kan vem som helst utifrån också ifrågasätta och kritisera Al
Azhars religionsförståelse, ty ingen individ eller klass har monopol på Islam. Bara de personer
betraktas som auktoriteter i religionsfrågor som, i ljuset av sin djupa instinkt i religionen, tillkämpar
den i det praktiska livet; oavsett deras egna yrken.

När de islamiska reglerna är etablerade kommer "Ulama" (islamiska lärda) inte automatiskt att bli
guvernörer, ministrar eller departementschefer. Den enda skillnaden är att styrelseskicket kommer
att baseras på den islamiska Sharia (lagen) – Allahs lag. Ingenjörerna kommer att fortsätta arbeta
med sin maskinteknik, läkarna kommer att vara ansvariga för sjukvården, ekonomerna kommer att
fortsätta styra samhällsekonomin, med den skillnaden att de får sina riktlinjer uteslutande från den
islamiska ekonomin.

Historien vittnar om att varken den islamiska tron eller dess styrelseskick någonsin råkade i konflikt
med vetenskapen eller tillämpningen av vetenskapens teorier. Inget vetenskapligt faktum. Sann
vetenskap är inte i konflikt med den islamiska tron att Allah skapade allting. Islam uppfordrar
människorna att studera rymden och jorden och att meditera över deras skapelse - allt för att de ska
upptäcka Allahs existens. Det ska erinras om att många västerländska vetenskapsmän som från
början inte trodde på en Gud, genom sina vetenskapliga forskningar kommit att upptäcka Hans
existens.

Det finns ingenting i Islam som skulle kunna driva människor till ateism. Ateismens förespråkare i
orienten är inget annat än blinda efterföljare till sina tidigare kolonialherrar. De vill ha frihet att
angripa tron och alla slag av gudsdyrkan samt friheten att uppmana människor att överge sin
religion. Men varför vill de ha en sådan frihet? I Europa sökte människorna angripa religionen för att
kunna frigöra sina sinnen från vidskepelse och för att rädda sig undan förtryck och tyranni. Men om
den islamiska tron redan ger dem all den frihet de behöver och ropar efter – varför ska de då angripa
den? Sanningen är att dessa så kallade liberaler inte är intresserade av tankens frihet utan är mer
intresserade av att sprida moralisk korruption och okontrollerad sexuell anarki. De använder
"tankens frihet" som en mask för att dölja sina simpla motiv. Den är inget annat än ett kamouflage i
deras otäcka krig mot religion och moral. De är emot Islam inte därför att den begränsar
tankefriheten utan enbart på grund av att den står för mänsklighetens frigörelse från de låga
passionernas dominans.

De som försvarar "fritt tänkande" hävdar att det islamiska regelsystemet är diktatoriskt eftersom det
ger staten vidsträckte befogenheter. Det värsta är, säger de, att staten åtnjuter enorm makt och
auktoritet i religionens namn; och religionen har en mycket stor dragningskraft på folket. Därför
underkastar sig människorna blint dess tyranniska styre. På detta sätt, avslutar de, leder dessa
vidsträckta befogenheter till diktatur och de vanliga människorna bli slavar utan rätt att tänka
självständigt. Tankens frihet har då för alltid gått förlorad. Ingen vågar längre trotsa de styrande och
de som gör det anklagas för revolt mot religionen och Allah.

Dessa falska anklagelser tillbakavisas bäst genom att referera till bl.a. den här versen ur Koranen:
''och att, när ni dömer mellan människor, döma rättvist.'' (sura 4:5
Abu Bakr, den förste kalifen, sade: "Lyd mig så längre jag lyder Allah och Hans Profet. Men om jag
trotsar Allah eller Hans Profet har jag inte längre rätt till er lydnad".

Och Omar sade i det hand vände sig till muslimerna: "Tillrättvisa mig om ni upptäcker någon
ohederlighet hos mig". En av åhörarna genmälde: "Vid Allah den Allsmäktige; om vi hade funnit
någon ohederlighet hos dig hade vi förvisso tillrättavisat dig med våra svärd".

Det är sant att förtryck och tyranni har regerat i religionens namn. Det är också sant att sådant
förtryck fortfarande råder i en del länder. Men är religionen den enda mask som använts och
används av diktaturer? Styrde Hitler i religionens namn? Och det erkänns nu till och med i Ryssland
att Stalin var en tyrann och diktator som regerade över en polisstat. Men regerade Stalin i namn av
religionen? Härskade och härskar alla tyranner och diktatorer, inklusive Mao Tse-tung, Franco,
Chiang Kai-shek i nationalist Kina, i religionens namn? Det är ingen tvekan om att det tjugonde
århundradet, som har gjort sig av med den religiösa dominansen, har bevittnat de mest monstruösa
diktaturer som duperar mänskligheten med attraktiva benämningar som inte är mindre heliga än
religionen.

Ingen försvarar diktatur; ingen människa med fritt intellekt och medvetenhet skulle försvara den.
Men varje ädel princip kan utnyttjas och användas som en mask för att dölja personliga ambitioner.
Den franska revolutionen bevittnade de mest avskyvärda brott, och de begicks i frihetens namn. Men
detta ska inte tas som ett förespråkande för att kämpa emot frihet. Hundratals oskyldiga människor
har fängslats, torterats och mördats i konstitutionens namn. Ska då alla konstitutioner avskaffas?
Förtryck och tyranni är i religionens namn förhärskande i vissa länder. Ska vi därför överge alla
religioner? Det skulle vara rätt att överge religionen om den i sig själv försvarade förtryck och
orättvisa. Detta kan inte sägas om Islam, som upprättade de mest högtstående exempel på sann
rättvisa och jämlikhet inte bara bland muslimerna själva utan också mellan muslimerna och deras
farliga fiender.

Tyranni bekämpas bäst genom att lära människorna tro på Allah och att respektera friheten, viken
ska försvaras och vaktas av religionen. Sådana upplysta människor tillåter inte den styrande att begå
orättvisor utan håller honom inom gränserna för hans lagliga makt. Jag tror inte att något system
någonsin har syftat så mycket till att etablera som Islam har gjort. Islam gjorde det till en plikt för
folket att tillrättavisa den styrande om denne handlar fel. Profeten sade: "Den som bevittnar en synd
ska rätta den". Han sade också: "Ett ord av rättvisa yttrat inför en orättvis härskare är den största
jihad (heligt krig)." Det var utifrån dessa principer folket revolterade mot Othman, den tredje kalifen,
när de trodde att han hade avvikit från den rätta vägen, även om revolten i sig själv åstadkom ett
ännu större avsteg.

Avslutningsvis vill vi ge ett litet råd till dessa "progressiva fritänkare". Den sanna vägen till frihet är
inte att överge religionen utan att ge människorna den revolutionära anda som hatar orättvisan och
tillrättalägger det orättfärdiga. Denna anda är i grunden det islamiska folkets anda.

Källa: MISSFÖRSTÅND OM ISLAM (s. 295-304) , MUHAMMED KUTUB

Missförstånd 2:

Islam och bakåtsträvande

Det hävdas ofta av missledda människor att vissa aspekter av det islamiska livsmönstret inte längre
kan accepteras av människorna och att de inte heller är i överensstämmelse med det moderna livets
krav. De tillägger att vissa islamiska traditioner ursprungligen var lämpade för förflutna generationer
och därför har uttömt sina syften och blivit bakåtsträvande restriktioner som hindrar och försenar
framstegen.

De kommer ständigt med frågor som:

"Envisas ni fortfarande med att förbjuda ränta, som är en oumbärlig ekonomisk nödvändighet i den
moderna tiden?"

"Insisterar ni fortfarande på att samla in Az-Zakat* och distribuera den i samma stad där den
insamlats? Az-Zakat är en primitiv procedur som är oförenlig med ett modernt styrelseskick.
Dessutom förödmjukar Az-Zakat de fattiga invånarna i en stad eller by, genom att få dem att känna
att de tar emot välgörenhet av de rikare medborgarna."

"Vill ni fortfarande förbjuda alkohol, spel, fri blandning av könen, dans och bruket att ha älskare och
älskarinnor - allt detta som måste accepteras som en del av de allmänna framstegen och
utvecklingen?"

Det är sant att Islam förbjuder ränta, men det är inte sant att ränta är en ekonomisk nödvändighet. I
den moderna tiden har det funnits två ekonomiska system som inte tillåter ränta. Både Islam och
kommunism, hur annorlunda de än är i andra avseenden, förbjuder ränta. Kommunismen lyckades
får tillräcklig makt för att genomdriva sina doktriner, men Islam har ännu inte samlat ihop sina
styrkor. De nuvarande förhållandena visar emellertid att Islam är på väg mot makt och nytt liv.

När Islams regler är etablerade kommer det ekonomiska systemet att vara grundat på andra
principer än ränta, vilken inte kommer att vara en ekonomisk nödvändighet. På samma sätt lade det
kommunistiska Ryssland sin ekonomi på en bas som utesluter ränta.

Det är otvivelaktligen så att ränta inte är en oumbärlig nödvändighet i den moderna tiden. Den må
vara nödvändig för den kapitalistiska världen därför att kapitalisterna inte kan existera utan den.

Trots det så ogillar ledande västerländska ekonomer ränta och varnar för att den oundvikligen leder
till ackumulation av förmögenheten i händerna på ett fåtal personer. Massorna berövas gradvis
kapital och bli följaktligen förslavade av de rika. Den västerländska kapitalismen kan förse oss med
många exempel som bevisar dessa fakta. Man ska ha i minnet att Islam förbjöd ränta och
monopolkapitalismens två pelare - ungefär ettusen år innan kapitalismen existerade. Islam
uppenbarades av Allah den Allsmäktige, som kan överblicka alla generationer på samma gång och
som vet hur mycket ont, ekonomiska katastrofer och fiendskap som alstras genom räntesystem.

Ränta kan vara en förödmjukande nödvändighet där ekonomin är beroende av utländsk hjälp. Men
när vår islamiska ekonomi är oberoende och väl etablerad, kommer våra utländska relationer att
baseras på ömsesidig växelverkan och utbyte - inte på underkastelse. Då kommer vår ekonomi att
styras av islamiska principer som förbjuder ränta. Resten av världen ska då se på oss som en
utvecklande och progressiv kraft.

Angående Az-Zakat så pekade vi tidigare på att den inte är någon välgörenhetsgåva till den fattiga
utan en förordning anbefalld av Allah och en rättighet som staten är satt att förvalta.

I detta kapitel ska vi behandla den anklagelse som riktas mot Islam angående den lokala karaktären
av Az-Zakat, alltså dess distribuering i samma by eller stad där den insamlats.
Det är beklagligt att många intellektuella vilt applåderar och välkomnar vilket västerländskt
importerat system som helst och behandlar den som civilisationens höjdpunkt, medan man när
samma system försvaras av Islam betraktar det som en symbol för efterblivenhet och
bakåtsträvande.
Det kan vara av nytta att påminna sådana "intellektuella" om att USA:s administrativa system är
baserat på absolut decentralisering. Byn eller staden är en oberoende ekonomisk, politisk och social
enhet inom de allmänna ramarna för staten och för de förenade staterna. Kommunalrådet i varje
oberoende enhet uppbär vissa skatter som insamlas från enhetens befolkning och fördelar dem på
sjukvård, transport, utbildning och social service samma stad eller by. Om intäkterna överstiger
utgifterna, sänds överskottet till stadens eller statens myndigheter. Om å andra sidan intäkterna är
mindre än utgifterna betalas mellanskillnaden av staten. Det är inget tvivel om att detta är ett
utmärkt administrativt system som organiserar arbetet och inte belastar centralregeringen med alla
sina affärer. De centrala myndigheterna kan heller inte förstå den mindre enhetens krav på samma
sätt som de lokala myndigheterna kan.

Våra intellektuella uttrycker sin stora beundran för ett sådant system. De glömmer att just detta
system upprättades av Islam för mer än trettonhundra år sedan. Skatter insamlades av varje bys
lokala myndigheter och spenderades på uppfyllandet av de lokala behoven. Skillnaden mellan
inkomster och utgifter sänds till eller lånas från statskassan.

Angående distributionen av Az-Zakat, så förklarade vi tidigare att ingenting i Islam förutsätter att
den bara ska distribueras i form av kontanter eller in natura. Den kan ges till de fattiga i form av
utbildning, sjukvård eller genom direkta periodiska understöd till dem som inte kan arbeta på grund
av ålder, sjukdom eller omyndighet.'

Om vi tillämpar Islam regler på vårt nuvarande samhälle behöver vi inte göra mer än upprätta
mindre enheter som sköter om sina egna lokala affärer inom ramarna för regionala centra: staten,
den islamiska världen och hela världen.

Vad gäller spel, alkohol och fri behandling mellan könen så är dessa förbjudna av Islam oavsett alla
stupida attacker från de så kallade "progressiva" pionjärerna. Det är betecknande att till och med i
Frankrike, som är fullständigt begivna på alkohol, motionerade nyligen en kvinnlig medlem av
nationalförsamlingen om förbud av alkohol.

Begivenhet på alkohol är ett symptom på social eller individuell sjukdom. Alkohol och andra droger är
nödvändiga bara i brottsliga samhällen där skillnaden mellan klasserna är så stor att vissa människor
lever i utsvävande lyx som dödar deras känslor medan andra lever i yttersta armod och förnedring,
vilken driver dem att försöka fly från verkligheten och leva i sin egen fantasivärld. Narkotika och
alkohol sprids också i samhällen som domineras av förtryck, tyranni eller i samhällen där tankens
frihet är underkastad många restriktioner, där människor är besatta av sin kamp för levebrödet eller
där människor lider av det förhatliga och monstruösa ljudet från de moderna maskinerna.

Men detta betyder inte att sådana sociala sjukdomar rättfärdigar hemfallenheten åt alkohol.
Alkoholmissbruk är bara ett symptom på sjukdomen. Det är bara logiskt att den sociala sjukdomen
ska behandlas innan man förbjuder alkohol. Detta är exakt vad Islam gjorde. Den utraderade alla de
sjukdomar och orsaker som drev människor till bruk av alkohol; då och först då förbjöd den
alkoholdrickande. I stället för att kritisera Islam borde den moderna västerländska civilisationen lära
sig hur själsliga sjukdomar behandlas genom ekonomisk, social, politisk, intellektuell och fysisk
omorientering.

Vad spel anbelangar behöver vi inte dröja länge vid att peka på att bara ytliga och lättsinniga
människor kan se något gott i det.

Låt oss nu diskutera frågan om fria förbindelser mellan könen - vilken har blivit föremål för många
dispyter.

Många ytligt sinnade människor anklagar Islam för bakåtsträvande på grund av de restriktioner den
lägger på förhållandena mellan könen. De uttrycker sin stora beundran för den franska civilisationen
som tillåter ett kärlekspar att hålla om varandra offentligt och glömma allt som är omkring dem när
de är hänryckta i en underbar kyss. Ingen skulle drömma om att besvära dem, till och med
polismannen ställer sig bredvid för att skydda dem från förbipasserande. Ve den som harmas över en
sådan scen - han kommer själv att bli föraktad!

Andra uttrycker sin stora beundran för den amerikanska livsstilen. Där, säger de, är människor
fullständigt ärliga mot sig själva. De erkänner att sex är en biologisk nödvändighet. Därför erkänner
de och uppmuntrar denna nödvändighet. Varje ung pojke har en flickvän och varje ung flicka har en
pojkvän. De är för det mesta tillsammans med varandra och åker ut på picnics där de gör sig fria
från den ihärdiga sexuella bördan och svarar på sexualinstinktens rop. De återvänder från dessa
picnics så avslappnade att de kan ägna sig åt sina studier och arbeten på ett sätt som kommer att få
till stånd en alltid ökande välfärd och produktion. På detta sätt kommer hela nationen att gå framåt.
Men dessa banala och ytliga människor som är så fascinerade av det moraliska fördärvet i Väst
glömmer att Frankrike inte kunde stå emot den första tyska attacken. Den fick gå ner på knä inte
bara på grund av bristande militär träning och utrustning utan också därför att den var en nation
utan nationell stolthet; en nation som var fullständigt korrumperad och besatt av sensuella nöjen.

Det franska folket var rädda att Paris' höga byggnader och glädjehus skulle förstöras av bomber. Är
det detta som de så kallade intellektuella vill att vi ska göra?

Vad Amerika anbelangar är det tillräckligt att citera den amerikanska statistiken som visar att 38%
av de kvinnliga gymnasieeleverna är gravida. Graviditetsprocenten bland de kvinnliga
universitetsstuderandena är inte lika hög, beroende på att de är mer erfarna i preventivteknik.

Det är inget tvivel om att det är ett värdigt mål att vilja göra sig fri från det sexuella trycket. Islam
ägnar denna fråga stor uppmärksamhet då den vet att om sex kommer i främsta rummet sjunker
produktiviteten och människorna begränsar sig till en värld av sex, från vilken de inte kan komma ut.

Men ett värdigt mål ska förverkligas med värdiga medel. Ingen kan påstå att det är värdiga medel
att förorena samhället eller att tillåta tonåringar att kasta sig över varandra som djur.

Om vissa missledda människor tror att det är sedelfördärvet som är orsak till den stora amerikanska
produktionen, ska de veta att den är en helt igenom materialistisk produktion som kan mynna ut i
att människan ersätts av robotar. Vad intellektuella och andliga värderingar beträffar, får det inte
glömmas bort att Amerika förslavar de svarta och utsätter dem för den värsta behandling som
mänskligheten hittills skådat. Amerika understöder kolonialismens sak i alla delar av världen. Det är
omöjligt att skilja på den andliga nedgång som visas genom underkastelsen för djuriska passioner
och den andliga nedgång som visar sig i kolonialism och slaver i- båda hänger samman med den
slags nedgång till vilken sant civiliserade nationer inte skulle sjunka.

Det är otvivelaktligen så att majoriteten av dagens män har stor glädje av förbindelser med vackra
och eleganta kvinnor. Det är självklart att det är på detta vis, därför att det är mer önskvärt att
smaka olika rätter än att alltid äta samma mat! Men är nöje det enda målet i livet? Och har någon
förnekat att de vilda passionerna alltid varit högt åtrådda? Köttets lust och de otämjda passionerna
är inte något som uppfunnits av den västliga civilisationen i det tjugonde århundradet. Grekerna,
romarna och perserna kände till sådana nöjen och stod till knäna i köttets förlustelser. Men det var
dessa nationers hängivenhet för de sensuella nöjena som drog dem ifrån deras seriösa strävanden
oåterkalleligen gjorde slut på deras makt och överlägsenhet.

Även om väst har betydande materialistiska talanger (vetenskap, massproduktion och det vansinniga
rusandet till arbetet), så leder dess begivenhet på sensuella passioner till dess gradvisa förfall. Om
nu inte vi har den nödvändiga makten därför att omständigheterna under de senaste två
århundradena inte varit till vår fördel; vilka fördelar hoppas vi vinna genom att ge efter för våra
passioner i civilisationens och framstegens namn eller av rädsla för att anklagas för bakåtsträvande?

Om vi ger efter för våra råa passioner kommer våra omständigheter aldrig att förbättras och vi
kommer alltid att vara på nedgång. Alla dessa "fritänkare" som förespråkar traditionernas
avskaffande är ingen annat än kolonialismens lakejer. Kolonialismen förstår och uppmuntrar sådana
skribenter och tänkare och vet hur mycket de gagnar dess onda syften genom att korrumpera folkets
etik och moralkänsla och genom att avleda ungdomens intressen och styra in dessa mot nöjen och
passioner.

Vi hör ofta missledda människor säga: "Se på kvinnorna i de västerländska samhällena och lägg
märke till hur de har upphöjt sig från att ha varit enbart varelser av kvinnligt kön till att bli
fulländade kvinnor. De har blivit mänskliga varelser som spelar en roll i det sociala livet." Det är
ingen tvekan om att kvinnorna, efter att de börjat arbeta regelbundet och blanda sig med det andra
könet, har fått nya erfarenheter som de inte skulle fått om de hade begränsat sina aktiviteter till att
se om sina hem och sina barn. Men låt ställa denna fråga: "Lade dessa erfarenheter någonting till
kvinnans tillgångar som kvinna? Eller ökade de vissa talanger medan de stympade andra?".
Vi frågar återigen: "Lade dessa erfarenheter någonting till den mänskliga existensen som sådan?

Eller ökade de bara vissa aspekters betydelse medan de stympade andra områden?" Den
västerländska kvinnan har blivit mannens goda vän. Hon accepterar hand flirt och besvarar hans
sexuella önskningar; hon delar till och med en del av hans problem men hon är inte längre en god
hustru eller mor. Detta stöds av det faktum att skilsmässograden i Amerika har nått den
skrämmande nivån av 40%. I Europa är skilsmässograden något lägre men att ha älskare och
älskarinnor är ett vanligt bruk bland gifta människor. Om den västerländska kvinnan var en god
hustru och kunde slå sig ner med en familj vilken hon ägnade all sin omsorg, skulle skilsmässonivån
inte ligga så högt, inte heller skulle det vara så vanligt som det är i Europa att de helt enkelt lämnar
hemmet. Det måste också påpekas att de förvärvsarbetande kvinnorna inte har de erfarenheter som
krävs för att bli goda mödrar. De har varken den tid eller den psykologiska lämplighet som krävs för
att uppfylla moderskapets plikter.

Bortsett från nöjen och förlustelser har mänskligheten som helhet nästan inte vunnit någonting
genom de fria förbindelserna mellan könen. Det är inget tvivel om att varken de få kvinnor som har
blivit parlamentsledamöter, ministrar och regeringsöverhuvuden, eller de tusen - eller miljontals
kvinnor som arbetar i fabriker, affärer, offentliga lokaler eller bordeller kan lösa världens problem. Är
det möjligt att en kvinna inte kan ta effektiv del i det sociala livet utom genom att hålla tal i
parlamentet eller underskriva order i departementen? Ingen kan påstå att en kvinna inte spelar en
framträdande roll i samhället när hon på ett riktigt sätt fostrar sina barn och förser världen med goda
medborgare. En kvinna kan berusas av ovationer i parlamentet eller beundran i salonger och på
gator, men allt detta betyder ingenting i jämförelse med faran av att förse världen med moderlösa
generationer som inte har känt den kärlek som oskadliggör de onda begären i deras själar. En sådan
kärlek kan bara ges av mödrar som ägnar sig helhjärtat åt sin heliga plikt.

Det är sant att vi inte ska vara för hårda mot kvinnorna genom att beröva dem livets glädjeämnen,
eller hindra dem från att hävda sin personliga existens. Men livet tillåter oss inte - varken kvinnor
eller män - att gå våra egna vägar eller att göra oss gällande på det sätt vi vill.

Vad skulle hända om vi var själviska nog att förlusta oss utan några begränsningar? Vi kommer att
efterträdas av urusla generationer vars elände kommer att vara ett resultat av vår egoism och
försumlighet. Det kan inte vara av intresse för det kvinnliga könet att de framtida generationerna bli
olyckliga bara därför att en viss generations kvinnor har roat sig utan restriktioner.

Islam kan inte förebrås för att den handlar i alla generationers intresse utan att favorisera någon
generation framför de andra; för att den betraktar mänskligheten som en ändlös kedja av
sammanhörande generationer. Men Islam skulle kunna förebrås om den förbjöd alla slags
glädjeämnen eller bekämpade och undertryckte de naturliga drifterna.

Not: * Zakat, 2½% förmögenhetsskatt- efter ett års innehav.

Källa: Missförstånd om Islam (S. 272-284) Muhammed Kutub

Missförstånd 3:

Islam och icke-muslimska samhällen

Det har alltid sagts att de icke muslimska samhällenas ställning under islamiskt styre är en riskabel
och känslig fråga som många tvekar att diskutera av fruktan för att orsaka oenighet mellan muslimer
och icke muslimer.

Låt oss tala öppet med de kristna i den islamiska Östern och ställa följande frågor till dem: " Vad
fruktar ni från ett islamiskt styre? Är ni rädda för Islams heliga texter eller för deras tillämpning?".

Vad uppehället anbelangar, kan vi citera den Heliga Koranen: ''Gud förbjuder er inte att visa godhet
mot de som inte bekämpar er på grund av (er) tro och inte driver er ut ur era hem, och (Han
förbjuder er inte) att bemöta dem med rättvisa och opartiskhet - Gud älskar de opartiska.''
(Sura 60 vers åtta); och ''Denna dag har all god, hälsosam föda blivit tillåten för er; och födan hos
dem som fick del av uppenbarelsen (i äldre tid) är tillåten för er och er föda är tillåten för dom. (Ni
får ta till hustrur) ärbara kvinnor bland de troende och ärbara kvinnor bland dem som före er fick del
av uppenbarelsen,...'' (sura 5:5)

Vi bör också hänvisa till den allmänna principen i den islamiska lagstiftningen: "De skall ha samma
skyldigheter och rättigheter som vi".

De islamiska heliga texter uppmanar muslimerna att behandla icke- muslimer på ett vänligt och
rättvist sätt. Förutom dessa rättigheter och skyldigheter - inklusive i trosutövningen - är de
jämställda med muslimer även i fråga om alla andra rättigheter och skyldigheter som är förknippade
med det sociala livet. Vidare strävar Islam efter att stärka de band som förenar muslimer att besöka
dem och äta deras mat, såsom nära vänner gör.

Dessutom försöker Islam få relationerna att växa sig starkare, genom att tillåta äktenskap, det
starkaste sociala bandet, mellan muslimer och icke-muslimer.

Vad den praktiska tillämpningen av de islamiska heliga texterna anbelangar måste vi citera en
europeisk kristen som inte kan anklagas för att vara partisk eller fördomsfull, Sir T.W. Arnold i sin
bok "The Preaching of Islam":
"Att tvång inte var den avgörande faktorn i dessa konverteringar kan ses på de vänskapliga
relationer som rådde mellan de kristna och de muslimska araberna. Muhammed hade själv ingått
avtal med flera kristna stammar, lovar dem sitt beskydd, garanterat dem fri religionsutövning samt
givit deras präster löfte om att även i fortsättningen ostört få åtnjuta sina gamla rättigheter och sin
auktoritet" (sid. 47 till 40åtta).

Han fortsätter med att säga:

" Från ovannämnda exempel på de segerrika muslimernas tolerans gentemot de kristna araberna
under det första århundradet efter Hijra och som fortsatte att råda under de efterföljande
generationerna, kan vi med säkerhet hävda att de kristna stammar som övergick till Islam gjorde det
av sitt eget val och fria vilja" (s. 51)

"När den muslimska armen nådde Jordans dalsänka och Abu Ubaydah slog upp sitt läger vid Fahl,
skrev de kristna invånarna i området till araberna och sade:" Muslimer, vi föredrar er framför
bysantinerna, trots att de har samma tro som vi, därför att ni håller ert ord bättre, ni är
barmhärtigare mot oss och avhåller er från att behandla oss orättvist och därför att ert styre över
oss är bättre än deras, ty de har berövat oss vår egendom och våra hem" (s.55).

Han berättar också för oss:

"Sådan var känslostämningen under fälttåget åren 633-639 under vilket araberna gradvis drev den
romerska armen ut ur provinsen. Och när Damaskus år 637 föregick med exempel och med araberna
gjorde en överenskommelse vilken garanterade Damaskus immunitet mot plundring och andra
ogynnsamma förhållanden. Syriens övriga städer var inte sena att följa exemplet. Emessa, Arethusa,
Hieropolis och andra städer ingick avtal varmed de blev skatteskyldiga under araberna. Till och med
patriarken av Jerusalem överlämnade staden på liknande villkor. Fruktan för religiöst tvång från den
kätterske kejsaren gjorde att löftet om muslimsk tolerans syntes mer attraktivt än föreningen med
det Romerska imperiet och ett kristet styre, och efter de första fasorna som orsakades av en
invaderande armés passage, skedde en genomgripande omkastning av känslorna till förmån för de
arabiska erövrarna" (s.55).

Detta är det bevis som ges av en kristen Islamspecialist. Vad är det då som de kristna fruktar från
ett islamiskt styre?

Det kan vara så att de kristna är rädda för muslimsk fanatism? Om det är så, verkar det som de inte
har någon aning om vad fanatism är. Här är några exempel på fanatism.

De inkvisitionsdomstolar som den kristna kyrkan upprättade var ämnade att utrota muslimerna i
Spanien. Sagda domstolar torterade muslimer på ett sätt så grymt att det aldrig tidigare bevittnats.

Människor brändes levande. Deras fingernaglar drogs bort, deras ögon stacks ut och deras kroppar
stympades. Denna tortyr användes för att tvinga människorna att byta religion och anta en speciell
kristen trosbekännelse. Har de kristna i den islamiska Östern någonsin fått utstå en sådan
behandling?

Massakrer inleds för att utplåna muslimer i Europa: Jugoslavien, Albanien, Ryssland och länder under
europeiskt styre som till exempel Nordafrika, Somalia, Kenya, Zanzibar eller i andra länder: Indien
och Malaga. Dessa massakrer genomförs ibland under förevändning att rensa upp leden och ibland
för upprätthållande av fred och säkerhet.

Ett annat betecknande exempel är behandlingen av muslimer i Etiopien vilket har gamla historiska,
geografiska, kulturella och religiösa band med Egypten. Det har en blandad befolkning av muslimer
och kristna. Trots att muslimerna beräknas utgöra 35%-65% av den totala befolkningen, finns det
inte en enda skola där man undervisar i den islamiska tron eller det arabiska språk. Privata skolor
som muslimer startat på egen bekostnad påläggs orimliga skatter och olägenheter som tvingar dem
att stänga skolorna och som avskräcker andra från att öppna nya skolor. Undervisningen i den
islamiska tron begränsas därför till en primitiv nivå.

Tills helt nyligen - alldeles innan den italienska invasionen - togs den muslim som inte kunde betala
en skuld till sin kristna fordringsägare till slav under etiopiska kristna. Muslimen infångades, såldes
och torterades under regeringens överinseende.

Det är onödigt att säga att det inte finns en enda muslim i regeringen eller i något nyckelpost för att
representera denna tredjedel av befolkningen.

Har de kristna i den islamiska världen någonsin erfarit en sådan behandling? Skulle de acceptera en
motsvarande behandling?

Detta är verklig fanatism.

Kommunisterna tror att människans verkliga existens i grunden är en ekonomisk existens. Om det är
så, har de kristna som lever i de islamiska länderna någonsin förnekats rätten att skaffa sig och fritt
förfoga över egendom eller att samla förmögenheter? Har de någonsin på grund av sin religiösa tro
förnekats rätten till utbildning, att inneha offentliga ämbeten eller utses till högre poster i
statsförvaltningen?

I fråga om det moraliska och andliga livet bör det understyrkas att de kristna som lever under
islamiskt styre aldrig har blivit utsatta för någon form av religiös förföljelse - med mycket få
undantag som iscensattes av de brittiska kolonialisterna i syfte att få splittring och oenighet. Det har
hävdats att den skatt som icke-muslimerna pålades är en form av religiös diskriminering. Det bästa
tillbakavisandet av denna grundlösa beskyllning ligger i några ord av T.W.Arnold, som säger:

"När å andra sidan de egyptiska bönderna, trots att de var muslimer, undantogs från militärtjänst
ålades de jizyah, precis som de kristna, i stället en skatt". (1)

Som fastslagit ovan, ålades de vapenföra männen jizyah stället för den militärtjänst de skulle ha
kallats till om de varit muslimer; och det förtjänar att uppmärksammas att när en kristen gjorde
tjänst i den muslimska armén undantogs han från denna skatteplikt. Sådant var fallet med stammen
al-Jurajimah, en kristen stam i närheten av Antioch, vilken slöt fred med muslimerna, lovade bli
deras allierade och slåss vid deras sida under slaget på villkor att de inte skulle behöva betala jizyah
och att de skulle få sin rättmätiga del av krigsbytet. (2)

Utifrån detta står det klart att skattepålagan inte är ett uttryck för religiös diskriminering. Denna
skatt lades på alla som inte tog del i militärtjänst, oavsett deras religiösa tro. Det kan vara av nytta
att i detta sammanhang hänvisa till följande Heliga vers:
''Kämpa mot dem som, trots att de (förr) fick ta emot en uppenbarad Skrift, varken tror på Gud eller
på den yttersta dagen och som inte anser som förbjudet det som Gud och Hans sändebud har
förbjudit och inte iakttar den sanna religionens bud - (kämpa mot dem) tills de erkänner sig
besegrade och frivilligt betalar skyddsskatten.'' (sura 9:29)

Det ska påpekas att denna vers syftar på icke-muslimer som bor i islamiska länder.

Slutligen vill jag varna för de frön av osämja och split som både kolonialisterna och kommunister
försöker så mellan muslimerna och de icke-muslimer som bor i islamiska länder. Kommunisterna
vänder sig till varje samhälle i enlighet med dess speciella strävanden. De vänder sig till de
arbetande klasserna och säger: " Om ni ansluter er till kommunismen ska vi överlämna alla fabriker i
era händer", när de talar till bönder lovar de dem mark. Till de arbetslösa akademikerna säger de:
"Om ni bli kommunister kommer ni att få de arbeten som era kvalifikationer berättigar er till".

Till de unga som lider av sexuellt undertryckande utlovar kommunisterna ett fritt samhälle där var
och en kan göra som han vill utan inblandning av lagen eller hänsyn till traditioner.

Kommunisterna vänder sig till de kristna med följande ord:" Om ni antar kommunismen ska vi
tillintetgöra Islam, den religion som diskriminerar människor på grund av deras religion.

''Det är ett oerhört påstående som går över deras läppar - deras tal är idel lögner!'' (sura 18:5)

Ingen kan säga att Islam gör åtskillnad mellan människor på grund av deras religion, eftersom Islam
ger alla människor deras grundläggande rättigheter - utan någon åtskillnad. Islam för alla folk
samman på en rent mänsklig basis och på samma gång tillförsäkrar den dem fullständig frihet att
välja den religion de föredrar, under Islams eget beskydd och omvårdnad.

Dessutom, eftersom de kristna som lever i orienten också är angelägna om att bibehålla sina
historiska band med muslimerna och skydda de gemensamma intressena, ska vi hoppas att de inte
kommer att lyssna till dessa propagandister och splittrare.

Källförteckning:
(1).The Peaching of Islam s.63
(2). Ibid., s62.

Källa: Missförstånd om ISLAM (s. 321- 329) Muhammed Kutub

Missförstånd 4:

Vad kommer härnäst?

Vad bör vi göra för att förverkliga de ideal Islam sätter upp framför oss? Det är förutsatt att Islam är
det bästa samhällssystem som står att finna på denna jord och att vår historiska, geografiska såväl
som internationella position visar att Islam är vårt enda medel att återfå heder, ledarskap och social
rättvisa i denna värld. Frågan är bara vilken väg som leder till förverkligandet av den islamiska
ideologin i en värld som är så fientlig till den och i närvaro av de diktatoriska härskare som finns i
vissa muslimska länder och som kämpar mot Islam med ännu större raseri än Islams fiender i
utlandet gör.

Ja, vilken är vägen? Vad måste vi göra? Svaret är att det finns en och bara en väg att uppnå det
islamiska målet, liksom alltid varit fallet med alla rörelser som uppstått i mänsklighetens historia, och
den vägen är med ett enda ord: Tro.

Det var just denna tro som hjälpte de första muslimerna: den är fortfarande den enda kraft som kan
hjälpa den nuvarande muslimska generationen. Vår ståndpunkt och position som muslimer idag
skiljer sig inte det minsta från de tidigare muslimernas. De var bara handfull män men de gick ut för
att kämpa mot två av de mäktigaste och stoltaste staterna vid den tiden; det romerska imperiet och
det persiska. Båda dessa fiender var dem mycket överlägsna i antal män, materiell standard,
krigskonst, militärvetenskap och i politisk insikt. Men trots detta hände det stora miraklet och den
lilla gruppen muslimer övervann både Caesars och Kosroes' arméer inom mindre än ett halvt sekel.

De erövrade deras vidsträckta territorier som sträckte sig från Indiska Oceanen till Atlanten. Hur
kunde detta mirakel inträffa?

Ingen materialistisk tolkning av historien kan förklara detta stora mirakel. Det enda vi kan förklara
detta mysterium med är tro, och enbart tro. Det var just denna tro som fick en av de första
muslimerna att resa sig upp och säga: "Är det måhända inte sant att ingenting ställer sig i vägen
mellan mig och paradiset utom det att jag ska gå ut och döda denna man (alltså den otrogna som
kämpade mot muslimerna) eller bli dödad av honom?". Vid dessa ord gick han fram mot slagfältet
lika lätt om hjärtat som om han var på väg att omfamna sin brud. Eller så kunde han göra sitt intåg
på slagfältet sägande till sina fiender: "Väntar ni er något annat av oss än ettdera av två utmärkta
ting: seger eller martyrskap?". Detta är alltså vägen till förverkligandet av våra mål, eftersom den
alltid har varit den enda möjliga kursen för alla rörelser i historien.

Det finns människor som fångar oss, några uppriktigt och andra utifrån sin defaitistiska mentalitet,
var de nödvändiga vapen finns för denna kamp. Vapen? Ja, vi behöver förvisso vapen, men vi får
inte förbise det faktum att vår första och främsta rekvisita inte är vapen, ty enbart vapen räcker inte
långt för att hjälpa en nation i detta avseende. Under det senaste världskriget var italienarna i
besittning av högeffektiva dödliga vapen, men ändå kunde de inte rädda sig själva, inte heller kunde
de med dem uppnå någon ärorik framgång. De var överlägsna i bara en sak: att fly från slagfältet
lämnande alla sina vapen i fiendens händer. Vad de behövde var inte vapen, utan tro och inspiration.

Å andra sidan finner vi en handfull inspirerade kämpar vars totala antal inte översteg etthundra man
som mest och vars nattliga räder aldrig företogs av fler än sex eller sju man i samma grupp, men
som så oroade ledarna för de gamla ålderdomssvaga imperierna att dessa föredrog att lämna sina
riken till denna handfull av män i stället för att försöka besegra dem. Denna trogna grupp erövrare
hade inga dödliga vapen; de hade inget tungt artilleri, jetstridsplan eller pansardivisioner. De stred
med vanliga pistoler och gevär, men de hade ett vapen långt dödligare än det som deras fiender
hade: de hade tro! De ägde den anda som bara de första få muslimerna hade, de kämpade på Allahs
väg och dödade antigen de otrogna eller blev dödade av dem. Detta är anledningen till att de vann
trots så dåliga odds.

Vi vet att den väg vi har utvalt åt oss inte är beströdd med rosor. Det är i stället en väg som kräver
blod, svett och tårar. Den kräver offer, villighet att offra sig själv, vedermödor och beredvillighet att
anstränga sig till det yttersta. Men det är ingenting underligt i det, för likadant är fallet med alla
andra rörelser. Offer är oundvikliga. Det finns ingen genväg till seger.

Men varför skulle vi inte sträva hårt och vara beredda att lida för det höga målet framför oss - för
heder, ära och social rättvisa - när de uppoffringar vi redan gjort på grund av vanära, vanrykte,
fattigdom, svaghet och splittring inte är mindre stora och hårda än de offer som Islam uppmanar till?

Miljontals män av olika arabiska nationaliteter dödades under det senaste världskriget; tusentals fler
förintades i de allierades bombräder; egendomar förstördes och ett stort antal män fängslades; alla
materiella tillgångar konfiskerades utan att ägarna försökte försvara dem mot inkräktarna. Men efter
allt detta lidande var Mr. Churchill ändå inte nöjd med oss. Han sade rätt ut till oss: "Vi har räddat
er. Betala oss nu priset för det."

Det var inte längre sedan som västmakterna var mycket angelägna om att förmå araberna att sluta
en gemensam försvarspakt med dem. Deras verkliga syfte var att inlemma åtminstone en halv
miljon araber i sina väpnade styrkor för att kunna testa sina dödliga vapen på dem och på så sätt
rädda Amerikas och Europas vita män från dessa vapens dödliga effekter. För att uppnå detta beslag
tog de med våld all matproduktion i arabvärlden, utsatte folket för vanheder och förödmjukelse och
när de till slut inte längre behövde deras tjänster, sparkade de ut dem.

Det går naturligtvis inte att fly från döden, från offer och vedermödor. Män har dött till och med för
vanära och neslighet: åtminstone en halv miljon offrade sina liv i det senaste världskriget i strid för
de allierade. Varför skulle vi då rygga tillbaka för att ge våra liv för Islam, för ära och sanning! Den
dag det finns en halv miljon män (lika många som dog för de allierade) beredda att ge sina liv för

Islam, kommer resultatet med säkerhet att bli annorlunda. Det kommer inte att finnas kvar en enda
fräck tyrann eller diktator på denna jord, ingen kristen eller hednisk imperialism kommer då att söka
sig till andra länder. Visar inte detta hur vi kan uppnå vårt mål? Detta är vägen.

En del människor är oroade över kommunismens spridning i den moderna världen. Men de är faktiskt
ingenting att vara upprörda över, vad Islam anbelangar. Vad Islam beträffar har världssituationen
inte undergått någon förändring alls. De länder som nu är under kommunistisk kontroll utgjorda
innan kommunismens uppdykande på världsscenen delar av kristenheten och var som sådana precis
lika fientliga mot Islam och muslimer som de är idag. Ryssland, till exempel, brukade även före den
kommunistiska revolutionen sända grupper av infiltratörer till de muslimska staterna för att så
oenighet och split bland muslimerna. Samma sak gällde Europa. De förde korståg mot den
muslimska världen i det förflutna och de kämpar fortfarande i samma krig. Ingenting har förändrats
så långt muslimer eller Islam anbelangar.

I denna situation måste också vår hållning förbli oförändrad. Vi står exakt där de första muslimerna
stod när de var inträngda mellan två av de mäktigaste rikena på den tiden.

Det styrker ens hjärta att notera, att trots all hård och rå opposition, vinner de islamiska styrkorna
mer kraft för varje dag. Islams renässans tycks vara oundviklig. Den är destinerad att spela en lika
ärofull roll i dagens värld som den gjorde under sin historias första dagar. Den utlovar fred och lugn
åt dagens värld, som nu är helt uppslukad av materiella nöjen och vinningar och som ett resultat
därav är angripna av konflikter och slitningar. Islam upprättar balans mellan materia och ande och är
därför det enda hoppet för mänskligheten att kunna komma ur den nuvarande röran. Världen är
tvungen att förr eller senare inse Islams betydelse och anta dess principer även om man inte formellt
antar den som religion.

Vad oss själva beträffar - vi som arbetar för Islam - så medger vi att vi är fullt medvetna om det
faktum att vägen framför oss inte är beströdd med rosor. Vi muslimer måste göra offer - stora och
många offer - för att övertyga världen om Islams sanning och intrinsikala goda. Men låt oss alltid ha i
minnet att den enda vägen mot det målet är den som innebär att offra sig själv: "TILLÅTELSE (att
kämpa) har de mot vilka ett orättfärdigt krig förs - och Gud har makt att ge dem stöd.'' (sura 22:39)

Källa: Missförstånd om ISLAM (s. 265- 271) Muhammed Kutub

Missförstånd 5:

Religionen: Opium för folket?

Det sade Karl Marx. De kommunistiska propagandisterna i den islamiska orienten har inte bara
upprepat denna vanföreställning allt sedan dess utan de har till och med försökt applicera den också
på Islam.

Det ska villigt erkännas att Karl Marx och andra kommunistpionjärer, med tanke på de speciella
omständigheter som rådde i Europe vid den tiden, åtminstone hade en ursäkt för att revoltera mot
religionen och mot kyrkans män. Vid den tiden spelade feodalismen en ytterst monstruös roll i

Europa och delvis också i Ryssland där människor svalt ihjäl i tusental och miljontals människor dog
av lungsot och andra sjukdomar medan kylan dödade ett lika stort antal varje vinter. Men
feodalherrarna vältrade sig ändå i de arbetande människornas blod och förde ett liv i överdådig lyx,
njutande av alla tänkbara former av nöjen.

Men om de arbetande massorna så mycket som tänkte på att protestera eller så mått blev medvetna
om den stora orättvisa de var utsatta för, skyndade sig prästerskapet att säga till dem: "Om någon
slår dig på den högra kinden så vänd den vänstra till; om någon tar en del av din klädnad, ge honom
då resten av dina kläder".

Kyrkans män fördummade människorna och försökte dra dem ifrån den revolutionära vägen genom
att droga dem med löften om en evig himmel och ett paradis där de som uthärdade orättvisor i
denna värld skulle få leva i evigt välbefinnande och glädje.

Om kyrkans löften inte fick avsedd verkan, tog man till hot och sade att den som trotsar sin
feodalherre trotsar Gud, kyrkan och prästerskapet. Det ska hållas i minnet att vid den tiden var
kyrkan själv en av de största feodalherrarna, med miljontals livegna arbetande på sin egendomar.

Därför var det bara naturligt för kyrkan att förena sina styrkor med tsarens och adelns mot det hårt
arbetande folket. De tillhörde alla samma läger och visste mycket väl att om en revolution bröt ut
skulle den inte skona någon blodsugare, vare sig han var adelsman eller präst.

När varken löften eller hot hjälpte, tillgrep man våld, och straff utmättes åt upprorsmännen utifrån
anklagelsen att de revolterat mot Gud och religionen. Det är orsaken till att religionen där betraktas
som folkets verklige fiende, och därav Karl Marx anmärkning: "Religionen är opium för folket".

Kommunisterna i den islamiska orienten hänvisar till uppförandet hos professionella "män av
religionen" och till hur de ställer sig in hos de styrande på de hårt arbetande massornas bekostnad –
hur de försöker förmå dem att uthärda förödmjukelser och orättvisa genom att lova dem ett evigt
paradis vilket kommer att bli deras tålamods belöning. Med sådana löften försöker "religionens män"
bedöva de hårt arbetande människornas känslighet så att de kriminella blodsugarna kan förnöja sig i
lugn och ro.

Kommunisterna hänvisar också till vissa av Al-Azhars män som brukade kyssa konungarnas händer
och tolka den Heliga Koranens föreskrifter efter kungarnas önskan och förfalska Islams anda och
principer för att på så sätt befästa de styrandes makt. De vill hindra massorna från att revoltera mot
dem genom att varna för att de i så fall skulle begå revolt mot Allahs ord, vilka krävde lydnad mot de
styrande.

Allt detta må vara sant; men agerade dessa professionella män av religionen verkligen i enlighet
med Allahs ord och den islamiska trons principer? Eller handlade de på ett sätt som gagnade deras
egna personliga, själviska intressen?

Faktum är att dessa professionella religionens män handlade emot Allahs ord och Islams principer.
Deras fall liknar de gudlösa poeternas, författarnas och journalisternas, därför att man förväntar sig
av religionens män att de ska vakta och skydda Allahs ord, och bättre än någon annan känna till
religionens innersta väsen. De förväntas också inse sin egen verkliga motivation. I stället förfalskar
de Allahs ord för ett värdelöst pris.
Innan vi går vidare skulle vi vilja understryka det faktum att dessa inte alls är "religionens män" i
Islam. Det islamiska folkets olycka rann i själva verket upp ur deras okunnighet om sin egen religion.

Den falska anklagelsen att Islam avråder de arbetande massorna från att revoltera mot förtryck
vederlägges bäst genom att påpeka det faktum att den rörelse som avsatte ex-kungen av Egypten
från början var en huvudsak religiös rörelse. Det ska också nämnas att alla frihetsrörelser i den
islamiska östern var inspirerade av Islam. Det egyptiska folkets motstånd mot den franska
ockupationen leddes av muslimska lärde (Ulama). Revolten mot Muhammad Alis orättvisor
förespråkades av en religiös ledare, Omar Makram. Revolten mot den brittiska ockupationen av
Sudan leddes av Al-Mahdi, ytterligare en religiös ledare. Revolten mot italienarna i Libyen och
fransmännen i Marocko såväl som Kashani-revolutionen mot den brittiska ockupationen - alla dessa
var revolter inspirerade av och igångsatta i Islams namn. Varje revolt i den islamiska östern rymmer
bevis som visar att Islam är en stor frigörande kraft som riktas mot alla former av orättvisa och
förnedring.

Kommunistpropagandisterna refererar ofta till vissa verser i den Heliga Koranen från vilka de
försöker dra fram bevis på att Islam uppmanar människorna att tålmodigt bära alla slags orättvisor
och förödmjukelser. De hänvisar till denna vers:

''Kasta alltså inte begärliga blickar på det som Gud några av er i rikare mått än andra'' (sura 4:32)

Och till följande vers:

''Och kasta inga (avundsamma) blickar på de stunder av jordisk lycka som Vi skänker några
(människor) för att på så sätt pröva dem. Den lön Gud ger er (i evigheten) är det bästa och det
består.'' (sura 20:131)

Tolkare av den Heliga Koranen säger att den förra versen uppenbarades när en kvinna frågat:
"Varför har män privilegiet att vara förpliktade till kamp för Allahs sak, medan kvinnorna är berövade
ett sådant privilegium?" Enligt en annan och mer accepterad tolkning förbjuder denna vers fåfänga
önskningar som inte åtföljds av praktiska ansträngningar: sådana önskningar förgiftar människan
med avundsjuka, vilket är ett sjukligt sinnestillstånd och känslor till ingen gagn för mänskligheten.

Denna vers uppmanar folket att utföra handlingar som är till nytta och heder för dem i stället för att
bara bygga luftslott och önska sig fördelar utan att göra några ansträngningar att få dem
förverkligade.

Den andra versen uppmanar folket att resa sig högre än till bara materiella överväganden och att
inte avundas eller övervärdera andra bara för att dessa råkar åtnjuta materiellt välstånd. Denna vers
tros ursprungligen ha varit riktat till Aposteln (frid och Allahs välsignelser över honom) för att minska
de otrognas prestige - dessa var förunnade ett otal materiella fördelar. Aposteln är högre stående än
sådana människor, därför att han har rätten och sanningen på sin sida.

Låt oss ändå anta, för argumentationens skull att dessa verser förespråkade belåtenhet med vad vi
har och förbjuder oss att längta efter det andra har. Då är frågan: När ska en sådan befallning träda
i kraft? När ska man foga sig efter den?

I detta sammanhang måste det påpekas att Islam endera måste antas hel och tillämpas i sin helhet
eller överges helt och hållet. Som livsmönster kan den bära frukt bara om alla dessa befallningar och
instruktioner följs och uppfylls fullständigt.

Denna anmodan till de fattiga och medellösa att alltid vara tålmodiga och avhålla sig från att längta
efter vad som givits de rika, är bara en sida av bilden. Å andra sidan finns det en annan anmodan till
de rika att de inte ska vara själviska utan spendera sina pengar på Allahs väg. De hotas av
fruktansvärda straff i livet efter detta om de i denna värld skulle sjunka ner i avskyvärd själviskhet.

Om vi ser frågan i detta ljus kommer vågskålarna i perfekt jämviktsläge.

Å ena sidan finns uppmaningen att osjälviskt ge ut av sina ägodelar och, å den andra, uppmaningen
att rena själen från missunnsamhet och inte förnedra sig själv genom att eftertrakta vad andra har
blivit givna. På detta sätt får Islam samhället att fungera i andlig fred, vilket är helt i samklang med
den ekonomiska rättvisa som kräver att förmögenheten ska fördelas lika och rättvist bland folkets
och inte låta vissa människor leva i lyx medan andra lämnas att lida vedermödor. Där ett samhälle
antar Islams principer kommer det varken finnas orättvisor eller ekonomiska försakelser, vilket de
förtryckta i icke-islamiska samhällen uppmanas att acceptera och härda ut med. Men när de rika inte
uppfyller sina förpliktelser, det vill säga att spendera sina pengar på Allahs väg eller tjäna de
allmänna intressena, vem kan då uppmana de fattiga och medellösa att acceptera och bära sina
förluster? Islam skulle sannerligen inte göra en sådan sak. Tvärtom hotar Islam med olyckor både i
denna värld och nästa för alla som hemfaller åt orättvisor eller underlåter att stå emot den. Den

Heliga Koranen säger:

''...för dem finns hoppet om Guds förlåtelse - Gud utplånar och förlåter mycken synd.
Och den som lämnar ondskans rike med dess förtryck för att tjäna Gud skall på sin färd finna många
vägar (till en säker tillflykt) och han kommer att få rika tillfällen (att sörja för sitt uppehälle). Och
den som överger sitt land för att tjäna Gud och Hans Sändebud men överraskas av döden (innan han
når fram), på honom väntar belöningen hos Gud - Han är ständigt förlåtande, barmhärtig.''
(sura 4:99-100)

Det är ett oförlåtligt brott att hemfalla åt orättvisa med ursäkten att man är svag och förtryckt på
jorden. Koranen använder termen självförtryckare eller syndare mot sina egna själar, när den
beskriver de människor som accepterar en lägre position än den hedervärda ställning som Allah vill
att människor ska åtnjuta, och uppmanar dem att arbeta med all sin kraft för att uppnå denna.

Maningen till utvandring från de platser där Islam förföljdes uppenbarades vid ett speciellt tillfälle, ty
utvandring är inte det enda sättet att slåss mot orättvisan. Det finns många andra sätt att stå emot
och kämpa mot den. Vad vi vill understryka här är att Islam bedömer det vara olidligt att uthärda
orättvisor. Till och med de som är mycket svaga och förtryckta och varken har medel till sitt
förfogande eller en ledstjärna som lyser upp deras väg har i ovanstående vers bara utlovats en
förbön, och inte en särskilt uttala förlåtelse, trots att deras ursäkt är uppenbar och deras svaghet ett
faktum. Versen menar inte att Allah inte skulle förlåta de svaga och förtryckta människorna –
eftersom Allah inte skulle begå någon orättvisa mot Sina skapelser – men understryker det faktum
att ingen med så mycket som ett uns styrka bör underlåta att slåss mot orättvisan.

Vad de muslimer som är verkligt svaga och förtryckta anbelangar, ska de inte lämnas åt sig själva.
Det är den islamiska nationens skyldighet och plikt att slåss för deras sak och frigöra dem från
förtryck.

''Varför skulle ni inte kämpa för Guds sak och för de försvarslösa män, kvinnor och barn, som ropar:

''Herre! För oss ut ur detta land av förtryck och sänd oss i Din nåd en beskyddare, ja, sänd oss i Din
nåd en hjälpare!'' (sura 4:75)

Allah är aldrig nöjd med dem som villigt accepterar och dukar under för orättvisor. Det krävs i stället
att de ska kämpa mot orättvisan och rädda de förtryckta på det att Allah ska bli nöjd med dem.

En del människor tror kanske att dessa verser kan appliceras bara på trosutövningar, alltså när
muslimer lever bland otrogna vilka tvingar dem att förneka Allah eller hindrar dem från att uppfylla
sina plikter som muslimer.

Islam gör ingen skillnad mellan utförandet av de religiösa riterna och förbättringar av det sociala,
ekonomiska eller politiska livet i samhället, eftersom alla dessa områden ska baseras på Islams
trosbekännelse. Det gör ingen skillnad huruvida de som förhindrar utförandet av de islamiska riterna
och upprättandet av ett islamiskt samhällssystem är otrogna både till namn och i praktiken eller om
de är muslimer till namnet men otrogna i sitt praktiska liv. Den Heliga Koranen säger:

''...De som inte dömer i enlighet med vad Gud har uppenbarat är syndare som trotsar Gud.'' (sura 5:47)

Islam föreskriver att förmögenhet inte ska begränsas till ett fåtal rika människor. Den slår också fast
att staten med alla tänkbara medel ska tillförsäkra folket försörjning antigen genom att skaffa dem
ordentligt arbete eller genom understöd från statskassan till dem som är oförmögna till arbete.

Dessutom beordrade Islams Apostel att de särskilda garantier som beskrivits på de föregående
sidorna ska ges de regeringsanställda – samma garantier som också ges till de privat och offentligt
anställda. Allt detta bildar en integrerad del av Islams religion. Den betraktar inte utan vidare en
person som en sann muslim såvida han inte är beredd att försöka genomdriva den gudomliga lagen
på denna jord. De ovannämnda verserna angående de som villigt accepterar orättvisor och de som
begår orättvisa mot sina egna själar, avser dessa som inte slåss för genomdrivandet av Islams
politiska, ekonomiska och sociala lagstiftning.

Låt oss anta att människor skulle underlåta att kämpa mot social orättvisor, stödjande sig på en
missuppfattning av versen:
''Kasta alltså inte begärliga blickar på det som Gud några av er i rikare mått än andra'' (sura 4:32)
Och versen: "Kasta alltså inte begärliga blickar på det som Gud har skänkt några av er i rikare mått
än andra...'' (sura 4:32) Vad skulle bli följden av underlåtenheten att slåss mot social orättvisa?

Förmögenheten skulle samlas i händerna på en särskild klass, vilken skulle fördela den mellan sig
själva och majoriteten skulle berövas den (exakt det som faktiskt hände under feodalism och
kapitalism). Men detta förhållande är ett stort och fruktansvärt ont; det gör våld på Allahs uttryckliga
vilja att förmögenheten inte ska förbehållas de rika. En annan konsekvens av ett sådant
underlåtande att slåss mot social orättvisa skulle bli att de förmögna människorna behåller sin
förmögenhet eller spenderar den på sig själva, vältrande sig i lyx och extravaganta nöjen. Det förra
tillståndet är ont:

''TROENDE! Tillskansa er inte varandras egendom med orätt - inte heller (under sken av) regelrätta
köpeavtal - och konkurrera inte ihjäl varandra! (Glöm inte att) Gud har visat er stor nåd!
Den som av fiendskap begår sådan orättfärdighet skall vi låta plågas i ett flammande bål. Detta är
lätt för Gud.'' (sura 4:29-30)

I det senare fallet finns många verser i den Heliga Koranen som uttryckligen förbjuder lyx och
bedömer dem som lever i lyx vara ogudaktiga otrogna:

’’’’Men när Vi har beslutat låta ett folk gå under, varnar Vi dem i deras mitt som lever för nöjen och
njutningar, och (om) de ändå (fortsätter) att trotsa Oss faller den ofrånkomliga domen över dem och
Vi förintar dem alla. (sura 17:16)

’’OCH DE som hör till den vänstra sidan - vad (väntar) dem som hör till den vänstra sidan?
Glödheta vindar och (en dryck av) kokande vatten (väntar dem)
och skuggan av svart rök, som varken svalkar eller lindrar’’ (sura 56:41-44)

Inget annat än ont kan komma av människors underlåtande att kämpa mot social orättvisa. Hur kan
Islam anklagas för att uppmana folket att för Allahs välbehags skull acceptera det onda, när Allah
själv säger:

''FÖR DERAS trots och deras ständiga överträdelser (av Guds bud) förbannade David och Jesus,
Marias son dem som förnekade sanningen bland Israels barn i]’’ (sura 5:78 )

Allah betraktar accepterande av ojämlikhet och ont samt överseende med dessa företeelser som ett
tecken på otro vilken framkallar Allahs vrede, förbannelse och tuktan.

Aposteln sade: "Den som ser något ont ska förhindra det" och han sade också: "Den största kampen
för Allahs sak är ett ord av rättvisa yttrat inför en orättvis härskare."

Det ovannämnda onda som aldrig får tillåtas sprida sig i samhället eller accepteras av de styrande,
är orättvisan. Därför ska den, för Allahs skull, trotsas och bekämpas.

Ingen som är vid sina sinnens fulla bruk kan anklaga Islam för att uppmana folket att krypa för
orättvisan eller tolerera och acceptera förnedring. Bara de som har förutfattade meningar om Islam
är dominerade av sina begär och passioner kan våga yttra ett sådant falsk påstående.

De ovannämnda verserna förbjuder de fåfänga önskningar som inte åtföljs av produktiva

ansträngningar. De uppmanar också till accepterande av situationer som inte kan förändras av någon
makt på jorden; varken av staten, samhället eller folket. Sådana förhållanden är naturliga och inte
artificiella produkter.

Det finns många människor med talanger vilka ger dem berömmelse och popularitet. Andra längtar
efter att få samma berömmelse men har inte de nödvändiga talangerna för att uppnå eller förtjäna
den. Vad kan staten göra för att uppfylla så fåfänga önskningar? Kan den hindra dem från att sänka
sig till sjuklig illvilja? Skall eller kan staten "tillverka" en talang åt sådana människor?

Låt oss ta som exempel en vacker kvinna som fångar uppmärksamhet och beundran och en annan
kvinna som saknar både skönhet och charm men inte desto mindre vill bli betraktad som vacker för
att dra till sig uppmärksamhet och beundran. Vad kan staten göra för att upprätta jämlikhet i detta
fall? Eller ta fallet med ett gift par som lever i lycka och kärlek och avlar barn som blir en källa till
glädje för dem, och ett annat par som lever ett långt ifrån lyckligt och kärleksfullt liv och som trots
medicinsk behandling inte kan få några barn. Hur skulle all makt i världen kunna gottgöra det andra
paret för vad de saknar i detta avseende?

Det finns otaliga praktiska exempel på sådana fall. Varken ekonomiska lösningar eller något program
för social rättvisa kan göra någonting åt det. Den andra lösningen i ett sådant fall är accepterande
och förnöjsamhet med Allahs gåvor. De ges till människorna enligt måttstockar som är annorlunda
än väldens, och de kompenserar denna världens försakelser med himmelsk välsignelse.

Vem kan säga, ens ur social och ekonomisk synpunkt, att absolut jämställdhet är uppnåbar på denna
jord? Finns det ett enda land i världen där alla löner och alla poster är jämställda? Ta till exempel
livet i Sovjetunionen, det land som hävdar at det har upprättat absolut jämställdhet. Anta att där
finns en ambitiös arbetare som längtar efter att bli ingenjör men inte har den mentala läggning som
krävs för att bli det, trots alla rättvisa möjligheter som ges honom. Hur kan staten hjälpa honom att
förverkliga sina önskemål? På liknande sätt kan det finnas en annan arbetare som inte har den
fysiska förmågan att ta de frivilliga skift som skulle ge honom extrainkomster, men ändå vill ha
dessa extrainkomster som bara den starke arbetaren kan arbeta ihop. Vad kan staten göra i detta
fall? Hur ska dessa människor kunna njuta av livet om de ständigt oroar sig, oupphörligt längtar efter
det ouppnåeliga och tärs av sjuklig missunnsamhet och illvilja? Hur ska en sådan människa kunna
göra ett fullgott arbete – utan att snegla efter större makt och vänta sig högre lön därifrån. Är det
bättre att bota denna sjukdom med vapenmakt utifrån än att kurera den frivilligt, på eget initiativ
inifrån sig själv?

Islams budskap är alltså att arbeta aktivt för förverkligandet av tillåtna önskningar och att frivilligt
acceptera det som inte kan ändras. Men där det finns orättvisa kan den förhindras. Allah kommer
inte bli nöjd med sådana människor förrän de revolterar mot den och gör sig av med denna
orättvisa:

[i]’’Låt då dem kämpa för Guds sak som är villiga att ge upp detta jordiska liv för att vinna
evigheten! Vare sig han stupar eller segrar, skall vi skänka den som kämpar för Guds sak riklig
belöning.’’. (sura 4:74)

Om det finns världen någon religion som kan kallas opium för folket, är Islam förvisso icke den
religionen, då den förnekar alla former av orättvisa och hotar dem som accepterar orättvisa med de
mest fruktansvärda straff.

Källa: Missförstånd om ISLAM (s 304- 320) , MUHAMMED KUTUB

Missförstånd 6:

Islam och civilisation

" Vill vi att vi ska gå tillbaka till den tid då människorna levde i tält - för tusen år sedan? Islam var
nog bra för de vilda och oslipade beduinerna i öknen; den var tillräckligt enkelt för att dra dem till sig
och attrahera dem. Men kan en civilisation baserad på gudsuppfattning ha något berättigande i
dagens värld - tidsåldern av överljudsplan, vätebomber och filmer? Den kan inte mäta sig med
dagens avancerade civilisation, ty Islam är statisk och därför kan vi inte göra annat än skaka den av
oss om vi vill bli verkligt civiliserade och lika avancerade som resten av världen.

Jag påmindes om tvivel som ovanstående då jag för någon tid sedan råkade en "utbildad" engelsman
som sedan två år tillbaka var stationerad i Egypten. Han ingick i en grupp UNO-experter som sänds
till Egypten för att hjälpa den egyptiska regeringen att höja levnadsstandarden för Egyptens
landsbygdsbefolkning. Men eftersom de, trots all sin "kärlek" till folket i denna region, inte kunde
eller Ville lära sig deras språk, gav den egyptiska regeringen mig uppdraget att fungera som tolk
mellan dem och lokalbefolkningen. Det var så jag stötte på denne "utbildade" engelsman.

Jag talade från början öppet om för honom att vi egyptier hatade dem och skulle fortsätta hata dem
så länge de fortsatte med sina aggressionshandlingar i någon del av orienten. Jag talade om för
honom att vi också hatade deras allierade, amerikanarna och andra, för deras orättvisa attityd
gentemot Egypten, Palestina etc. Han ryggade tillbaka, såg på mig en stund och sade sedan: "Är ni
kommunist?".

Jag berättade för honom att jag inte var kommunist utan en muslim som ansåg att Islam hade en
civilisation vida överlägsen både deras kapitalistiska civilisation och den kommunistiska och att Islam
var det mest högtstående system som mänskligheten hittills prövat, eftersom den omfattar
människans hela liv och upprätthåller en perfekt balans mellan de olika aspekterna av människans
liv.

Vi fortsatte samtala med varandra ungefär tre timmar och mot slutet sade han: "Kanske är det du
berättat om Islam korrekt, men jag för min del skulle inte vilja missunna mig själv frukterna av den
moderna civilisationen. Jag tycker om att resa med flyg och njuter av att lyssna till vacker musik på
radion. Jag skulle inte vilja avstå från alla dessa glädjeämnen."

Djupt förbluffad av detta svar frågade jag: "Men vem förbjuder er alla dessa glädjeämnen?"

"Betyder inte ett accepterande av Islam att man går tillbaka till barbariets tidsålder och ett liv i tält?"

Det är i sanning underligt att tvivel som dessa fortfarande reses mot Islam trots att det inte finns
någon logisk grund till deras existens - som de som studerat denna religions historia kan vittna om
vägen för civilisation och framsteg.

Islam uppenbarades för ett folk bestående till största delen av beduiner som var så råa och grymma
att Koranen sade om dem: "Beduinerna är de mest tvivlande och gudlösa".

En av Islams stora mirakler är att den lyckades förändra så råa och grymma beduiner till en nation
av människor. De inte bara själva vägleddes till den rätta vägen och upphöjdes från djuriskhet till
mänsklighetens högre sfärer, utan de blev också vägvisare som ledde mänskligheten till Allahs väg.
Detta är en tydlig illustration till Islams mirakulösa förmåga att civilisera människor och förfina deras
själar.

Det är inget tvivel om att själarnas förfining i sig självt är ett ädelt mål värt människors längtan och
strävan; men Islam nöjde sig inte med detta enbart. Den anammade alltid alla de civilisationens
uttryck som fångar det allmänna intresset idag och vilka av somliga betraktas om livets kärna. Islam
uppmuntrade och omhuldade civilisationerna i alla de länder den erövrade så länge dessa nationer
inte motsatte sig monoteismen, och Islam försökte aldrig avleda människor från att utföra goda
handlingar.

Islam uppmuntrade och tog sig an också Greklands vetenskapliga arv, innefattande medicin,
astrologi, matematik, fysik, kemi och filosofi. Islam utvecklade vetenskapen och gjorde nya
upptäcker. Vilka vittnar om att muslimerna var djupt och allvarligt intresserade av vetenskaplig
forskning. Det var utifrån de islamiska vetenskapliga framstegen i Andalusien som den europeiska
renässansen och dess moderna uppfinningar baserades.

När motsatte sig då Islam en civilisation som tjänar mänskligheten?

Vad är Islams attityd gentemot dagens västerländska civilisation?

Islams inställning till den nuvarande västliga civilisationen är densamma som den visade gentemot
alla tidigare civilisationer och vad de kan frambringa, men den tillbakavisar allt det som är av ondo.

Islam har aldrig försvarat någon politik som går ut på vetenskaplig eller nationell isolationism. Den
kämpar inte mot andra civilisationer av personliga eller rasmässiga skäl, eftersom den ser på
mänskligheten som en enhet och tror på nära relationer mellan folk av skilda raser och idéer.

Det måste stå fullständigt klart att Islam inte motsätter sig moderna uppfinningar, inte heller kräver
muslimerna att alla redskap och anordningar ska bära inskriptionen "I Allahs, den Barmhärtige
Förbarmarens namn" innan de går med på att använda dem i sina hem. Fabriker, lantbruk etc. Det
är fullt tillräckligt att de används i Allahs namn och för Hans sak. När allt kommer omkring så har
redskap och maskiner ingen religion eller hemland, men det sätt på vilket det används påverkar alla
jordens människor. Ett gevär är till exempel en uppfinning som inte har någon religion, hudfärg eller
hemland, men man är inte en muslim om man använder det till aggressionshandlingar mot andra.
Islam kräver att ett gevär ska användas endast för att avvärja attacker eller för att sprida Allahs ord
över jorden.

Rörliga bilder är också en modern uppfinning. Man kan vara en god muslim om man använder dem
till att porträttera rena känslor och ädla karaktärer eller skildrar en konflikt mellan folk för det godas
skull. Men man är inte en muslim om man använder dem till att visa pornografi, råa passioner eller
korrumperade människor som väljs i all slag synd - moralisk, intellektuell och andlig. Sådana filmer
är dåliga och inte bara därför att de eggar upp människans lägsta instinkter utan också därför att de
skildrar livet som en billig och ytlig existens begränsad till triviala och billiga syften. Detta kan aldrig
vara en sund andlig spis för mänskligheten.

Den islamiska tron har aldrig motsatt sig användandet av de vetenskapliga inventioner som
människan gjort. Muslimerna bör dra nytta av alla goda vetenskapliga framsteg. Profeten sade:

"Studier av vetenskapen är en befallning". Det är onödigt att säga att studien av vetenskap
innefattar all slags kunskap. Profeten uppmanade människorna att studera alla kunskapsgrenar
överallt.

Sammanfattningsvis ska det sägas att Islam inte motsätter sig civilisationen så länge den tjänar
mänskligheten. Men om en civilisation består av alkoholdrickande, spel, moralisk prostitution,
kolonialism och av att under olika namn förslava folk; då kommer Islam att slåss mot en sådan så
kallad civilisation och ska göra sitt bästa för att beskydda mänskligheten från att duka under för dess
frestelser.

Källa: MISSFÖRSTÅND OM ISLAM (s 265- 270) , MUHAMMED KUTUB

Missförstånd 7:

Islam och sexuell repression

Västerländska psykologer anklagar religionen för att undertrycka människans vitala energi och göra
hennes liv olyckligt på grund av den skuldkänsla som speciellt de religiösa människorna är anfäktade
av, och som får dem att tro att deras handlingar är syndiga och kan sonas bara genom avhållsamhet
från livets glädjeämnen. Dessa psykologer tillägger att Europa levde i okunnighetens mörker så
länge man höll fast vid sin religion. Men när man väl hade frigjort sig från religionens fjättrar blev
deras känslor fria och följaktligen åstadkom de under inom produktionen.

Sådana psykologer säger ofta: "Vill ni att vi ska återvända till religionen? Vill ni fjättra de känslor
som vi, de progressiva, har frigjort? Vill ni förbittra ungdomens liv genom att ständigt påminna dem
om vad som är rätt och fel?".

Låt européerna säga vad de vill om sin religion. Huruvida vi tror dem eller ej har föga betydelse just
nu, därför att det inte är religion i allmänhet vi behandlar: vi diskuterar Islam.

Innan vi diskuterar om Islam undertrycker den vitala energin eller inte, måste vi definiera begreppet
"repression" (undertryckande), vilket har blivit misstolkat och felanvänt både av de "kultiverade" och
de halvutbildade.

Repression är inte ett resultat av avhållande från att utföra den instinktiva akten. Repression är
resultatet av att tro att den sexuella akten är smutsig, och av att vägra erkänna för sig själv att ett
sådant motiv kan komma in i ens sinne och uppta ens tankar. I ett sådant fall kan undertryckandet
bli en omedveten känsla som inte kan botas genom att utföra den sexuella handlingen. Den som
utför den instinktiva akten som tror att han begår en förnedrande och smutsig handling är en person
som lider av repression, om han så utför denna akt tjugo gånger om dagen. Varje gång han utför en
sådan handling blir följden en konflikt i hans psyke mellan vad han gjorde och vad han borde ha
gjort. Det är denna medvetna och omedvetna konflikt som alstrar komplex och psykologisk
förvirring.

Denna definition av "repression" har inte uppfunnits av författaren. Det är den definition som Freud
givit - Freud som ägnade sitt liv åt att anklaga religionen för att undertrycka människors aktiviteter.
Freud säger i sin bok "The Contributions to the Sexual Theory" (sid.82) att "skillnad måste göras
mellan det omedvetna undertryckandet och avhållandet från att utföra den instinktiva akten - vilken
bara är ett uppskjutande av den".

När vi nu har insett att nedertryckande är synonymt med känslan av att den instinktiva akten är
smutsig, och inte med ett tillfälligt uppskjutande av den, låt oss då fortsätta var diskussion om Islam
och repression.

Ingen religion erkänner så öppet som Islam de naturliga drifterna och behandlar dem som rena och
sunda. Den Heliga Koranen säger: ''KVINNORS kärlek, söner (i mängd), skatter av guld och silver,
hästar av ädel ras, boskap och åkerjordar har utmålats för människorna (som det mest åtråvärda i
livet). Allt detta hör till de glädjeämnena som står till buds i denna värld, men återkomsten till Gud
är det högsta goda.'' (sura 3:14)

I denna vers nämner Koranen de världsliga behoven och erkänner dem som ett faktum. Den slår fast
att de är åtråvärda saker i människans ögon, men motsätter sig inte dessa begär som sådana, inte
heller ogillar den sådana känslor.

Det är sant att Islam inte tillåter människor att låta sådana känslor få fritt och ohämmat utlopp eller
bli helt förslavade och dominerade av dem. Om var och en blir slav under sina passioner, kommer
livet att ledas in på fel spår. Mänsklighetens mål är utveckling och förbättring; den kan aldrig uppnå
dessa mål så länge den är uppslukad av sina vilda passioner, vilka uttömmer all energi och leder
mänskligheten ner mot animalism.

Islam tillåter inte att människor sjunker till denna nivå, men det är en stor skillnad mellan detta och
det omedvetna undertryckandet som säger att sådana passioner är smutsiga i sig själva och som
driver människor till att avhålla sig ifrån att ens hysa sådana känslor - allt i namn av renhet och
upphöjelse.

I sin syn på den mänskliga själen erkänner Islam i princip alla naturliga känslor och undertrycker
dem inte i vårt undermedvetna utan tillåter det praktiska utförandet av dessa instinktiva handlingar
till en grad sådan att den ger tillfredsställande njutning utan att orsaka harm eller skada för individen
eller samhället. En individ som är helt absorberad av tanken att få sina passioner tillfredsställda
framkallar en tidig försvagning av sina vitala energier. Den som är förslavad av sina råa passioner är
inte heller i stånd att prestera något av värde. Alla hans ansträngningar och tankar kommer att vara
ägnade tillfredsställandet av hans begär.

På samma sätt drabbas också samhället av ett stort bakslag om dess medlemmar riktar all sin vitala
energi åt ett enda håll i stället för att använda den till de syften som Skaparen ursprungligen
planerade, eftersom detta leder till nonchalerade av många andra mål som inte längre blir värda
förverkligande. Det kommer också att leda till att familjebanden slits sönder, med social upplösning
som följd. "Den trodde att de var enade, men deras hjärtan var splittrade". Detta gör det så mycket
lättare för andra att angripa och förstöra samhället, så som hände i Frankrike.

Inom de gränser som är satte för att hindra individen från att skada sig själv, andra människor,
familjen eller samhället, tillåter Islam människan njuta fullt ut av livets glädjeämnen. Islam
uppmanar i själva verket helt öppet människorna att njuta av livets goda. Koranen säger: "Säg, vem
har förbjudit Allahs ljuvliga gåvor som Han har skapat för Sina tjänare, och de ting, rena och äkta, som Han har givit till
näring?". I en annan vers säger Koranen: "Och ringakta ej din andel av världen"; "Ät och drick men slösa ej genom
omåttlighet".

Islam erkänner sexualinstinkten så öppet att Aposteln själv sade: "Av världens njutningar är parfym
och kvinnor mig mycket kära; och mitt hjärtas fröjd är bönen." Sexualinstinkten upphöjs till samma
rang som den bästa parfymen på jorden, och den jämställs med bönen, som är det bästa medel med
vilket människan kan komma närmare Allah.

Aposteln sade en gång: "En man belönas för den sexualakt han utför med sin hustru". När en av de
förvånade lyssnarna frågade Allahs Apostel: "Ska en person belönas för att han tillfredsställer sina
begär?" svarade Profeten: "Anser du inte att han skulle begå en synd om han tillfredsställde dem på
ett olagligt sätt? Så om han tillfredsställer dem på ett tillåtet sätt ska han också belönas" (Muslim).

Det är därför repression aldrig kan uppstå under islamiskt styre. Om unga människor känner den
sexuella instinktens maning är det inget ont det, och de behöver inte betrakta sina sexuella drifter
som något orent och frånstötande.

Vad Islam kräver av unga människor i detta avseende är att de ska kontrollera sina passioner utan
att undertrycka dem; kontrollera dem frivilligt och medvetet, det vill säga uppskjuta begärens
tillfredsställande till rätt tidpunkt. Enligt Freud är uppskjutande av den sexuella akten inte
undertryckande. Till skillnad från undertryckande betyder ett tillfälligt uppskjutande av sexualakten
inte att det ställs för stora krav på nerverna, inte heller leder det till komplex och psykiska besvär.

Detta krav på att kontrollera begären är inte en godtycklig befallning avsedd att beröva människor
detta livets goda. Historien vittnar om att ingen nation har kunnat skydda sin suveränitet utan att ha
varit i stånd att kontrollera sina passioner och frivilligt avstå från tillåtna nöjen. Ingen nation har
heller kunnat klara sig igenom internationella konflikter om inte dess folk varit tränade att uthärda
svårigheter och kunna uppskjuta tillfredsställandet av sina behov i timmar, dagar, år, allt efter vad
stundens allvar krävde.

Härav kommer visdomen i Islam fasta. Vissa libertiner säger, när de talar om fasta: "Vad är det för
dumheter att plåga kroppen med hunger och törst och beröva människan mat, dryck och dem
glädjeämnen hon vill njuta av - och i vilket syfte?. Det är bara ett sätt att foga sig till godtyckliga
order vilka inte är motiverade vare sig av visdom eller förnuft."

Till sådana vällustingar säger vi: "Vad är människan om hon inte använder sin behärskningsförmåga?
Hur ska hon kunna hjälpa mänskligheten om hon inte kan avhålla sig ens under några timmar från
att tillfredsställa sina behov? Hur ska vi då kunna ha tålmodighet mot att kämpa mot det onda på
jorden? Kan vi inte det, berövar vi oss själva mycket glädje.

Hur skulle kommunisterna, vars förespråkare i den islamiska Östern gör narr av fastan och andra
former av återhållsamhet, ha kunnat stå emot nazisterna i Stalingrad om de inte varit tränade att
uthärda de vidrigaste förhållanden som torterade dem både till kropp och själ. Det är underligt att
dessa kommunister applåderar självbehärskning när detta beordras av staten; den påtagliga
auktoritet som kan utmäta omedelbara straff, men höjer protester mot den när den är anbefalld av
Allah, Skaparen av staten och alla levande varelser.

Det sägs ofta att religionen förbittrar livet för dem som följer dess regler och att den låter syndens
spöke jaga dem. Men detta kan inte tillskrivas Islam, som nämner förlåtelse mycket oftare än den
talar om tuktan.

Synd är, enligt Islam, varken en vålnad som ständigt jagar människan eller ett ändlöst mörker som
överskuggar deras liv. Adams stora ursprungliga synd är inte ett blottat svärd framför människans
ansikte, inte heller kräver den någon ytterligare rening eller friköpande: ''(Sedan) nåddes Adam av
ord från sin Herre och Han tog emot (Adams) ånger...'' (sura 2:37) Adams ånger godtogs enkelt och
utan formaliteter.

Liksom sin fader är inte heller Adams barn uteslutna från Allahs barmhärtighet när de syndar. Allah
vet deras naturs begränsningar och han överbelastar dem inte med vad inte kan bära: ''Gud lägger
inte på någon en tyngre börda än han kan bära.'' (sura 2:286) Aposteln säger "Alla Adams barn är
syndare, och de bästa av alla syndare är de som ångrar sig".

De verser i Koranen som beskriver ånger, Allahs barmhärtighet och förlåtelse är otaliga, men vi nöjer
oss med att citera följande verser:

''Och tävla med varandra om er Herres förlåtelse och ett parads, lika vidsträckt som himlarna och
jorden, som står berett att ta emot gudsfruktiga,
de som ger åt andra såväl i välfärdens dagar som i tider av brist och som lägger band på sin vrede
och förlåter sina medmänniskor - Gud älskar dem som gör det goda och det rätta -
de som, om de begår en skamlös handling eller (på annat sätt) tillfogat sig själva orätt, minns Gud
och ber Honom om förlåtelse för sina synder - vem kan förlåta synderna utom Gud? - och som inte
fortsätter att begå sådana handlingar mot bättre vetande.
Den lön (som väntar) dem skall vara deras Herres förlåtelse och lustgårdar, vattnade av bäckar, där
de skall förbli till evig tid - en härlig belöning för dem som arbetat och strävat!'' sura 3:133-136)

Det är inte nödvändigt att citera fler texter till stöd för vårt resonemang. Men icke desto mindre ska
vi citera Apostelns ord:
"Vid Honom i vars hand min själ vilar; hade ni inte begått någon synd skulle Allah ha tagit er bort
och i ert ställe satt andra, som skulle ha begått synd och bett om Allahs förlåtelse - och Han skulle
ha givit dem den."

Det är alltså Allahs vilja att Han ska förlåta människornas synder.

Avslutningsvis citerar vi dessa underbara verser ur den Heliga Koranen:

''Men de som vänder om i ånger och gör bättring och (på nytt) söker styrka hos Gud och ägnar
Honom uppriktig dyrkan skall skonas; (på Uppståndelsens dag) skall de stå bland de troende och
Gud skall ge de troende en rik belöning.
Varför skulle Gud vilja straffa er (för gamla synder), om ni visar (Honom) tacksamhet och tror (på
Honom)? Gud, som har kunskap om allt, erkänner (Sina tjänares) förtjänster.'' (sura 4:146-147)

Ja, vad skulle Allah vinna genom att plåga människor när Han älskar att ge dem sin barmhärtighet
och förlåtelse?

Källa: MISSFÖRSTÅND OM ISLAM (s 284- 294) , MUHAMMED KUTUB

Missförstånd 8:

Islam och kommunism

Islam står för allt som är gott, sunt och önskvärt i livet. Det är religionen för alla tider, generationer
och samhällen. Men eftersom den islamiska världen under de senaste fyrahundra åren varit i ett
tillstånd av konstant nedgång, förblev den del av den islamiska lagen som behandlar ekonomin,
statisk. Varför skulle vi därför inte anta Islam som trosbekännelse för att förfina våra själar och göra
våra tankar rena, medan vi anammar kommunismen som ekonomiskt system för att lösa våra
ekonomiska problem, då detta på intet sätt skulle påverka vår sociala hållning eller någon aspekt
därav? Vi skulle därmed bli i stånd att inte bara skydda vår moral, våra sociala traditioner och
vanor, utan också på samma gång ha ett av de mest moderna ekonomiska systemen för att lösa våra
ekonomiska problem.»
Resonemang som ovanstående är en del av det djävulska spel som kommunisterna sedan länge
bedriver. Till en början intog de en aggressiv attityd gentemot Islam och reste olika tvivel angående
den. Men när de fann att detta snarare gjorde muslimerna ännu starkare i sin tro ändrade de strategi
och tillgrep knep och bedrägerier. Sålunda resonerade de som så: «Kommunismen motsäger inte
alls Islam. Den är i grunden bara ett annat namn för social rättvisa och står för statens ansvarighet
gentemot dess medborgare att förse dessa med livets grundläggande behov. Menar ni att Islam
motsätter sig social rättvisa när ni hävdar att den inte är förenlig med kommunismen? Islam kan väl
verkligen inte motsätta sig ett system baserat på social rättvisa?»
Detta diaboliska resonemang liknar det som imperialisterna tidigare använde sig av. Även de
började med att öppet attackera Islam, men när de upptäckte att det bara fick muslimerna att vara på
sin vakt, tillgrep de en annan metod. De sade: «Väst är intresserad bara av att sprida civilisationen i
orienten. Hur kan Islam vara emot civilisationen då den själv är civilisationens fader?» De
försäkrade muslimerna att dessa kunde anamma den västerländska civilisationen utan att ge upp sin
fasta, sina böner och mystiska riter. Men imperialisterna var övertygade om att när muslimerna väl
underkastat sig deras civilisation skulle de inte längre kunna bibehålla sin islamiska karaktär, med
resultat att den västerländska civilisationen inom några få generationer skulle ha övermannatdem en
gång för alla. Deras antagande var riktigt. Följaktligen uppstod efter en tid en generation muslimer
som var fullständigt okunniga om Islam och som, utan några som helst kunskaps- eller förnuftsskäl,
kände motvilja mot den.
Det är just detta spel av bedrägerier och knep som kommunisterna bedriver i dag. De säger att
muslimerna kan förbli muslimer; de kan be, fasta och utföra esoteriska ritualer och på samma gång
anta kommunismen som ekonomiskt system, eftersom denna inte på något sätt blandar sig i deras
religion. Varför skulle de då tveka att anta den? Men under sådana argument vet de mycket väl att
muslimerna inte längre skulle vara muslimer när de väl dukat under för kommunismens lockelsen. I
så fall har, de med säkerhet inom några få år omgjutit dem efter sin egen livsfilosofi och gjort ett
slut på Islam och allt som den står för, ty vi lever i en tid av snabba rörelser och dynamik, vilket
betyder att stora förändringar mycket lätt kan komma till stånd inom en jämförelsevis kort
tidsperiod. Men trots alla dessa fakta finns det väldigt många muslimer som villigt låter sig föras
bakom ljuset av detta falska resonemang, eftersom det åtminstone ger dem en ursäkt att slippa den
hårda kamp det innebär att uppfylla deras obekväma plikter som muslimer. Av kommunisterna blir
de på samma gång lovade frihet från den betungande uppgiften att finna sin egen väg, använda sitt
eget förnuft och anstränga sig i konstruktiva aktiviteter. De vill hellre sitta stilla och drömma
fåfänga drömmar medan de låter sig styras av andra.
Vi skulle på denna punkt vilja understryka det faktum att Islam i princip inte motsätter sig något
system som i grunden inte är antagonistiska mot Islams principer och som hjälper det muslimska
samhället att lösa de problem som uppstått ur de förändrade livsvillkoren. Faktum är emellerid att
kommunismen inte alls ser med blida ögon på den islamiska ideologin, även om kommunismen i
vissa avseenden ytligt sett kan tyckas likna Islam. Det muslimska samhället, som redan har det
bästa systemet, kan inte överge Islam och i stället anta kommunism, kapitalism eller materialistisk
socialism även om de i vissa avseenden verkar likna den, ty Allah har uttryckligen befallt:
"Men de, som ej döma efter vad Allah nedsänt, dessa äro de otrogna".
(Koranen 5:48)

Kan vi verkligen anta kommunismen och ändå fortsätta leva som muslimer? Svaret är ett stort Nej,
ty när vi tillämpar kommunismen (felaktigt eller oärligt beskriver som ett rent ekonomiskt system),
finner vi den vara oförenlig med Islam i teorin såväl som i praktiken. En kollision är oundviklig av
den enkla anledningen att den inte kan avhjälpas eller undvikas.
Att dessa två system teoretiskt sett motsäger varandra i många avseenden kan tydligt ses utifrån
följande punkter:
För det första: Kommunismen vilar på en rent materialistisk bas: den erkänner ingenting annat än
det som förnimmes med sinnesorganen - det som inte är förnimbart med sinnesorganen betraktas
som overkligt nonsens och har ingen existens över huvud taget eller, om det verkligen existerar, är
det så obetydligt att man inte alls behöver fästa någon uppmärksamhet vid det. Engels sade:
«Materia är det enda som är verkligt i världen.» Och materialisterna hävdar: «Mänskligt förnuft är
bara en manifestation av materien och reflekterar den yttre materiella omgivning som omger det.»
De fortsätter med att säga att det som kallas själ inte alls har någon självständig existens utan bara
är en produkt av materien. Vi ser alltså att kommunism är en rent materialistisk ideologi som
förlöjligar alla former av andlighet och bedömer dem alla vara ovetenskapliga. Den islamiska
ideologin, å andra sidan, sänker sig inte till att ha en så snäv syn på de mänskliga aktivitetssfärerna
och degraderar inte människan till en så låg existensnivå. Den ser i stället människan som en varelse
som strävar efter att sväva högt i de andliga rikena, även när hon vandrar på jorden och har en
fysisk kropp. Inte heller är hennes behov begränsade till mat, tak över huvudet och sexuell
tillfredsställelse, som Karl Marx hävdade. En fråga kan vid det här läget uppstå i en del läsares
sinnen: «Hur kan denna materialistiska filosofi påverka oss när vi inte ska ha någonting med den att
göra; vi ska ju bara anta kommunisternas ekonomiska program och behålla hela vår trosuppfattning,
Allah, vår Apostel och vårt andliga system. Ingen må ha denna illusion, ty, som kommunisterna
hävdar, det finns en stark bindning mellan det ekonomiska systemet och folkets grundläggande
trosbekännelse, ideologi och livssyn; de kan inte ses isolerade från varandra; de har ett mycket nära
samband eftersom de är baserade på samma ekonomiska system vilket är upprättat ur en rent
materialistisk livssyn. Detta har klargjorts av kommunismens pionjärer Marx och Engels i deras
krifter.
Kommunisterna tror till exempel också på dialektisk materialism. De hävdar att det är konflikten
mellan motsatser (,ägare> och "icke-ägare" eller arbetare och kapitalister) som är den enda verkliga,
om än ibland försåtliga, faktorn bakom alla ekonomiska och humanistiska framsteg som
mänskligheten hittills gjort, med början från den första kommunistiska tidsåldern och vidare till
slaveri, feodalism, kapitalism och sedan slutligen den kommunistiska tidsåldern återigen. Det är
med just denna dialektiska materialism som de försöker rättfärdiga sin ståndpunkt och bevisa att det
till slut med nödvändighet blir kommunismen som avgår med segern ur den pågående ideologiska
striden. De hävdar att det finns ett nära vetenskapligt samband mellan kommunismen och denna
teori om dialektisk materialism; en teori i vilken det inte finns någon som helst plats för
uppfattningar om Allah, Hans apostlar eller deras budskap, ty de tror i sin arrogans att alla dessa
företeelser är blott och bart resultat av de ekonomiska krafternas samspel; att de inte har någon
betydelse eller mening i sig själva, skilda från de ekonomiska omständigheter som alstrade dem. I
sig själva förlorar de all betydelse i människans liv och deras tolkningar eller definieringar av livet
och dess sanna mål är helt meningslösa och utan värde. Den absolut enda faktorn av betydelse är
produktionsmedlen som, om de förändras, påverkar hela den mänskliga existensen och
revolutionerar den. Misstaget och svagheten i kommunisternas syn på mänsklighetens historia
bevisas i rikt mått av det faktum att den misslyckas med att ge någon adekvat förklaring till den
stora revolution som Islam igångsatte i Arabien. De kan inte peka ut någon förändring av de
ekonomiska produktionsmedlen på den arabiska halvön eller ens i hela den dåtida islamiska världen
som kan påstås ha framkallat den Helige Profetens framträdande i den delen av världen, med allt
vad det innebar av en fullständig förändring av livsmönstret.
Detta är fullt tillräckligt för att visa att Islam och kommunismen står i diametral motsats till
varandra. Hur kan då dessa två system påstås vara ett och samma? Muslimerna, som tror på Allah's
välvilja och på Hans oändliga nåd vilken omfattar alla Hans skapelser; som tror på att det är Allah
som sände till dem Sina apostlar för att leda dem in på den rätta vägen och som tror att Islam inte
kan vara föremål för ekonomiska nödvändigheter utan är höjd långt över dem - hur skulle dessa
muslimer samvetslöst kunna ansluta sig till kommunismen som hävdar att de mänskliga
framstegens olika stadier bestäms enbart av samspelet mellan motsatta krafter och sålunda inte ger
något utrymme för Allah's vilja eller någon annan faktor utom de som den ekonomiska tillvarons
behovspress framkallar.
För det andra: Människan ses av kommunismen som en passiv varelse vars egna vilja inte har
någon som helst betydelse i jämförelse med de materiella och ekonomiska krafterna. Karl Marx
sade: «De materiella existensmedlens produktionssätt bestämmer hela processen av socialt, politiskt
och intellektuellt liv. Det är inte människornas medvetenhet som bestämmer deras existens utan det
är tvärtom deras sociala existens som bestämmer deras medvetenhet.»
I Islam finner vi däremot att människan betraktas som en aktiv varelse med en egen fri vilja vilken
är underställd enbart Allah's vilja. Den Heliga Koranen säger:
"Han har ock gjort allt sin finnes i himlarna och vad som finnes på jorden eder underdånigt" .

(Koranen 45:12)

Islam gör alltså klart att det är människan som har den överlägsna makten och positionen på denna
jord, med alla materiella och ekonomiska krafter som där finns, underställda sig. Islam är i sig själv
ett exempel på detta. Dess framåtskridande var inte begränsat eller styrt av någon process av
dialektisk materialism. De första muslimerna kände aldrig för ett enda ögonblick att människans
ekonomiska tillvaro ensam spelade en avgörande roll i formandet av deras Öde eller att det var
någonting utanför deras medvetna kontroll - som Marx sade. Tvärtom utformade de medvetet sin
ekonomi i enlighet med Allah's och Hans Apostels vägledning och baserade alla sina sociala
relationer på Islams läror. De frigav sina slavar utan att några ekonomiska vin ningar eller mål drev
dem till det; och de bevittnade aldrig upprättandet av feodalism i sina länder trots att det sedan
århundraden varit der förhärskande systemet i Europa och världen i stort.
Väljer man den kommunistiska ekonomin måste detta oundvikligen leda till att man också antar den
kommunistiska filosofin - den filosofi som gör människan till blott och bart en leksak för de
ekonomiska krafterna vilka utvecklas helt oberoende av människans vilja; folket kan varken ändra
de ekonomiska krafternas kurs eller på något sätt påverka dessa krafters arbete. Att ändra dem är
helt enkelt omöjligt och därför otänkbart.
För det tredje: Som vi redan har påpekat i kapitlet om privat ägande, är det näst intill omöjligt att
separera ett ekonomiskt system från den bakomliggande sociala filosofin. Om vi därför accepterar
kommunismen som ett ekonomiskt program måste vi också anta dess sociala filosofi, vilken fastslår
att samhället är den enda verkliga företeelsen och att individen inte har någon betydelse i sig själv
utan enbart i sin egenskap av samhällsmedlem. Detta är en attityd helt motsatt den som Islam intar.
Islam lägger stor vikt vid individen och litar mer till honom än till samhället för förverkligandet av
sina mål. Islam civiliserar människan inifrån så att hon frivilligt tar på sig alla de skyldigheter hon
har som samhällsmedlem. Islam upphöjer på så sätt människan till en position som medveten
samhällsmedlem med en egen vilja som fritt väljer sitt eget arbete såväl som sin arbetsplats. Hon
har friheten att acceptera den styrandes order eller vägra lyda honom om han skulle överskrida de
gränser som satts för lydnaden mot Allah och Islam. Islam gör på så sätt varje individ till en väktare
över samhällets moral och gör var och en ansvarig för utrotandet av onda företeelser i samhället. Ett
sådant förhållande kan av uppenbara psykologiska och praktiska skäl inte råda i ett samhälle i vilket
individen är degraderad till en status av obetydligt kryp eller värdelös nickedocka vars öde är helt
och hållet format och kontrollerat av regeringen, eftersom denna ensam kontrollerar alla
produktionsmedel.
Slutligen måste vi också påminna om att den kommunistiska filosofin är baserad på antagandet att
det är den ekonomiska faktorn enbart som är den utslagsgivande faktorn så långt bestämmandes
eller utformandet av de olika sociala relationerna inom en grupp anbelangar. Islam förnekar eller
underskattar inte betydelsen av en sund ekonomisk bas för samhällets sociala liv, för att i stället låta
de moraliska och sociala dygderna florera.
Men den delar inte heller uppfattningen att livet inte är annat än ekonomi. Den tror inte att alla
samhällsproblem automatiskt löses om man bara löser de ekonomiska problemen. Låt oss, för att
klargöra denna punkt, betrakta några fall ur verkligheten. Anta ett fall med två unga män som har
samma ekonomiska status men varav den ene är begiven på sinnliga nöjen och är helt uppslikad och
förslavad av sina djuriska passioner medan den andre har en ansenlig materiell förmögenhet och
ägnar det mesta av sin extra energi åt att bredda sin intellektuella och andliga horisont genom att
skaffa sig kunskap och yrkesskicklighet. Ska dessa två unga män betraktas som jämställda och
deras fall anses vara identiska? Representerar de två samma grad av dygd, godhet och framgång i
sina respektive livsstilar?
Vi kan också som exempel ta en man med stark personlighet till vilken människor lyssnar med
aktning och vilkens råd de villigt följer, och en annan man vilken inte duger till någonting; som inte
har någon personlighet utan bara är en driftkucku i bekantskapskretsen. Nu är frågan: kan den
senare på något sätt bli hjälpt genom en lösning av hans ekonomiska problem? Kan han bedömas
föra ett liv lika hedersamt som mannen i det första fallet gör?
Vi kan, för att ta ännu ett exempel, fråga om en kvinna begåvad med skönhet och behag på något
sätt kan jämställas med en kvinna som saknar all skönhet och charm? Kan ett avlägsnande av de
ekonomiska hindren hjälpa den fula kvinnan att lösa sina svårigheter?
Det är av denna anledning som det islamiska förnuftet ger grundläggande betydelse inte åt de
ekonomiska värdena utan åt de icke-ekonomiska; särskilt de moraliska, för Islam hävdar att det är
de icke-ekonomiska värdena som utgör fundamentet i människans liv, vilket, för att organiseras på
rätt sätt, kräver minst lika mycket ansträngning och entusiasm som det krävs för att organisera ett
liv utifrån rent materiella värderingar. Islam understryker därför den ömsesidiga relationen mellan
Allah och människan, ty det är just detta andliga band mellan människan och Allah som gör
människan i stånd att omsätta de moraliska värderingarna i praktiken, eftersom det lyfter henne från
den banala existensnivån där hon är slav under sina materiella behov och föremål för förödande
rivalitet, hat och agg, upp till ett mycket högre plan där hon är fri från alla dessa låga, världsliga
passioner och där hon rör sig i en värld genomsyrad av dygd, godhet och kärlek.
Ur ännu en annan synpunkt betraktar Islam människans andliga kraft som varande av primär
betydelse, ty den är en mycket värdefull egenskap hos människan i hennes jordiska tillvaro och
påverkar i hög grad hennes livsöde. Om den uppmärksammas på rätt sätt och organiseras effektivt
kommer den att visa siga vara en inte mindre mäktig kraft för utformningen av samhället än någon
annan faktor, inklusive den ekonomiska. Den kommer att visa sig vara långt mer effektiv och stark
än alla andra krafter för social förändring. Muslimerna kan hitta tillräckligt många bevis i sin egen
historia för att övertyga sig om sanningen i ovanstående uttalande. Sålunda finner vi att den förste
kalifen, Abu Bakr, stod orubblig inför hotet om avfall från Islam i början av hans styre, trots att alla
muslimerna, inklusive Omar ibn Al-Khattab, inte stödde hans åsikt att igångsätta krig mot de
stammar som avfallit från Islam. Ändå förblev han fast som en klippa och sviktade inte. Varifrån
fick han sin styrka? Var det en materiell kraft eller ekonomiska överväganden; var det någon
mänsklig kraft som gav näring åt hans ståndaktighet i detta eldprov? Det var förvisso inget av detta
som inspirerade och stödde honom under denna fantastiska period i hans liv. Om han hade satt sin
lit till någon av dessa faktorer skulle han aldrig ha vågat strida mot så dåliga odds vid detta känsliga
skede i islams historia.
Det var den andliga kraften enbart som gav Abu Bakr viljan, beslutsamheten och modet att ställa sig
emot rebellerna vilka slutligen övervanns och återigen blev de goda muslimer de tidigare varit, och
som en gång för alla grävde ner sin fiendskap gentemot Islam och muslimerna. Det är ett mycket
betydelsefullt kapitel i mänsklighetens historia och visar oss hur den medvetna andliga energin kan
omvandlas till en materiell och ekonomisk makt utan motstycke i historien. Liknande är fallet med
Omar bin Abdul Aziz som enbart med hjälp av sin andliga styrka svepte bort den politiska och
sociala orättvisa som skapats av de tidigare ummayyaderna. Han återställde rättvisa och
reformerade framgångsrikt samhället genom att återuppväcka de underliggande islamiska sociala
principerna. Det var då man bevittnade det stora historiska och ekonomiska miraklet: ingen fattig
eller behövande människa stod längre att finna i hela det muslimska samhället.
Islam lägger därför den allra största vikt vid den andliga kraften, ty man vill inte beröva människan
de stora och mirakulösa vinningar denna kan ge henne. Islam uppmanar för den skull inte
människan att sitta sysslolös och avvisar inte heller materiella medel för uppnåendet av målen.
Islam tror på mirakel, men accepterar inte det loja väntandet på att det andliga miraklet ska inträffa.
Dess ständiga vägledande princip är i stället denna: «Allah hindrar med makt det som inte stävjes av
Koranen.» Det är i det närmaste omöjligt för människorna att först anstränga sig själva för
realiserandet av sina ekonomiska mål på det sätt kommunismen föreskriver och sedan vara i stånd
att lägga någon vikt vid de moraliska värdena eller förbättrandet av det egna andliga livet, ty den
överdrivna betydelse som den ekonomiska aspekten får av kommunisterna gynnar bara en ensidig
utveckling. Den kan liknas vid en utväxt från människans hjärta eller lever där det oundvikliga
resultatet blir att denna utväxt hindrar den sunda utvecklingen eller funktionerna hos andra
kroppsdelar.
Vi vet att det finns personer som känner aversion mot en sådan jämförelse mellan Islam och
kommunism som vi gjort ovan, då de tror att sådana teoretiska diskussioner väger lätt och är
överflödiga och betydelselösa. För dem har bara de praktiska problemen betydelse, vilka enligt dem
ska ges allt tänkbart företräde framför abstrakta överväganden. De tror att allt ska bli bra och att vi
inte kommer att behöva bry oss om några abstrakta frågor när vi väl har antagit ett visst system; att
vi då bara behöver se till dess praktiska funktion. Därför misslyckas de med att förstå varför Islam
och kommunismen någonsin skulle behöva komma i konflikt med varandra på det praktiska planet.
De avvisar alla risker för en sådan konflikt mellan de två.
Vi delar inte deras förakt för de teoretiska och filosofiska aspekterna på problemet, för vi tror att de
dessa två aspekter aldrig kan ses isolerade från varandra. Vi ska emellertid peka ut några av de
praktiska skillnaderna mellan Islam och kommunismen; för dem att överväga. Några av
skillnaderna kan summeras enligt följande:
Islam hävdar att en kvinnas verkliga plikt är fostrande av den mänskliga rasen. Den uppmuntrar
henne därför inte att lämna sitt drottningarike för att i stället arbeta i fabriker eller på åkrar utom,
naturligtvis, om det finns ett verkligt behov av det; om hon inte har någon manlig försörjare, far,
bror, make eller annan närstående. Men kommunismen gör det tvingande för kvinnan att gå ut och
arbeta på fabriker eller åkrar under lika många timmar som män. Även om vi tills vidare bortser
från den underliggande kommunistiska filosofin som vägrar erkänna någon skillnad varken mellan
könens funktioner eller deras psykologiska sammansättning, så vilar den kommunistiska ekonomin
genom själva sin natur på basen av en effektiv ökning av de materiella produktionsmedlen på
snabbast möjliga sätt. En sådan ökning är möjlig bara om alla samhällsmedlemmar går samman och
anstränger sig på fabriker, laboratorier och åkrar. Kvinnan måste bära samma börda som de andra
samhällsmedlemmarna och kan utebli från arbetet bara under barnsängsperioden. Barnen ska som
ett resultat därav uppfostras helt och hållet av staten i en process liknande massproduktion.
Om vi därför antar den kommunistiska ekonomin kommer det oundvikliga resultatet att bli att
kvinnan tvingas lämna sitt hem för att i stället arbeta ute, vilket med andra ord betyder att en av
Islams fundamentala institutioner - familjen - den klippa på vilken Islams hela moraliska och
ekonomiska överstruktur vilar och vilken visar att kvinnans sanna funktion är i hennes hem medan
mannens uppgift är att arbeta ute, kommer att åsamkas ett fatalt slag.' Om någon hävdar att det inte
kommer att bli nödvändigt för kvinnan att gå ut och arbeta i fabriker, vore det sannerligen en
position helt främmande för kommunismen, ty den har redan gjort sin ståndpunkt fullkomligt klar i
detta avseende.
Missförstånd 9:

Islam och straff

Vissa människor frågar ständigt: «Kan vi i dag tillämpa samma barbariska straff som användes i
öknen för så länge sedan? Är det försvarbart att kapa en tjuvs hand för fem kronor? Kan sådana
saker få äga rum i det tjugonde århundradet, då man betraktar brottslingen som ett offer för
samhället och hävdar att denne har rätt till medicinsk behandling i stället för straff?>) Hur kommer
det sig att det tjugonde århundradet tillåter slakt på 40 000 människor i Nordafrika; oskyldiga
människor, men förbjuder den rättvisa bestraffningen av en enda kriminell!!
Ve oss för de bedrägliga ord som så ofta döljer sanningen !
Så långt det tjugonde seklets civilisation och dess onda. Låt oss diskutera Islams uppfattning om
brott och straff. Brott betraktas ofta som en individuell agressionshandling gentemot samhället.
Därför är uppfattningen om brott och straff nära sammanlänkad med en nations uppfattning om
relationerna mellan individen och samhället. Individualistiska länder - som de västerländska
kapitaliststaterna - går för långt i heligförklarandet av individen; de ser honom som centrum för allt
socialt liv. Sådana länder sätter tvångströja på statens rättighet att begränsa individens frihet. Denna
attityd reflekteras i deras uppfattning om brott och straff. De sympatiserar med de kriminella och
behandlar dem med silkesvantar därför att de är offer för korrumperande omständigheter,
psykologiska komplex och nervösa åkommor som de inte lyckats övervinna. Därför är sådana stater
beredda att minimera straffen tills - speciellt vid sedesförbrytelser - de inte längre betraktas som
straff.
Vid detta stadium träder psykoanalysen in för att rättfärdiga eller bortförklara brottet. Det måste
uppmärksammas att Freud var upphovsman till den historiska förändring efter vilken man betraktar
brottslingen som ett offer för sexuella komplex, vilka i sin tur beror på det förtryck av de sexuella
instrinkterna som utövas av samhället, religionen, moralen och traditionen. Senare földje alla
psykoanalytiska skolor Freuds exempel, men många av dem höll inte med honom att den sexuella
energin är livets centrum. Alla sådana skolor betraktar den kriminelle som ett passivt kreatur, offer
för de allmänna och personliga omständigheter i vilka han växte upp. De tror på vad som kallas
«psykologisk determinism», det vill säga att en människa inte har någon vilje- eller handlingsfrihet i
förhållande till den psykologiska energin, vilken agerar enligt ett förutbestämt mönster.
Å andra sidan hävdar de kommunistiska länderna att samhället är en helig enhet mot vilken
individen inte får revoltera. Därför tillämpar sådana stater stränga straff inberäknat dödsstraff och
tortyr på individer som revolterar mot staten.
Kommunismen hänför förbrytelser till ekonomiska snarare än till psykologiska orsaker - som Freud
och andra psykoanalytiker gjorde. Kommunisterna hävdar att ett samhälle som har ekonomiskt kaos
inte kan fostra till goda egenskaper. Därför bör inte brottslingar i ett sådant samhälle straffas. Men
kan kommunisterna förklara varför brott begås och fängelser och domstolar fortfarande är i bruk i
Ryssland där ekonomin styrs enligt teorin om absolut jämställdhet?
Det är inget tvivel om att både individualisterna och kommunisterna har delvis rätt. Det är sant att
de omständigheter som omger individen har en stor inverkan på hans konstitution och att de
undermedvetna komplexen ibland kan leda till brott. Men människan är inte en fullständigt passiv
varelse i konfrontationen med sådana omständigheter. Psykoanalytikerna begår misstaget att de
koncentrerar sig på människans dynamiska energi men ignorerar den kontrollerande energi som är
inbyggd i människans system. Den energi som förmår ett barn att kontrollera sina körtlars
utsöndringar och undvika sängnätning efter en viss ålder är samma energi som kontrollerar hans
känslor och handlingar så att han inte oavbrutet ger efter för sina vilda passioner och plötsliga
nycker.
Å andra sidan har de ekonomiska villkoren en viss effekt på individens känslor och handlingar. Det
är sant att hunger, genom att splittra själen och alstra hatkänslor, kan leda till brott och moralisk
korruption. Men det är bara till hälften sant att det enbart är den ekonomiska faktorn som påverkar
människan beteende. Detta påstående motsäges av livsvillkoren i Sovjetunionen, där man påstår sig
ha avskaffat hunger och fattigdom. Den primära frågan är denna: innan vi avgör huruvida en
brottsling ska straffas eller inte måste vi bestämma graden av ansvarighet för det brott han begått.
Det måste uppmärksammas att Islam tar den fråga i beaktande när den behandlar frågor om brott
och straff. Islam utdömer aldrig straff på måfå, inte heller verkställer den dessa utan ordentligt
övervägande.
I detta avseende bar Islam en unik teori som kombinerar det bästa från bägge världarna:
kommunisternas såväl som individualisternas teorier. Islam håller den korrekta rättvisebalansen och
framhärdar i att undersöka alla villkor och omständigheter som är förbundna med brottet. I
undersökningen av ett brott gör Islam två överväganden samtidigt: brottslingens synpunkt och
samhällets, mot vilket aggressionshandlingen riktades. I ljuset av sådana överväganden föreskriver
Islam det straff som är rättvist i enlighet med sund logik och klokt resonemang, och det får inte
påverkas av brottsteorier eller nationella och individuella nycker.
Islam genomför förebyggande straff vilka naturligtvis kan verka grymma om man betraktar dem
ytligt och utan ordentligt övervägande. Men Islam utdömer inte sådana straff om man inte är
övertygad om att brottet var oförsvarligt eller att brottslingen handlade utan något slags tvång.
Islam föreskriver att en tjuvs hand ska huggas av, men ett sådant straff utdöms aldrig där det finns
minsta tvivel om att tjuven tvingades av hunger att begå brottet.
Islam föreskriver att både äktenskapsförbrytaren och äktenskapsförbryterskan ska stenas, men den
tillämpar inte sådana straff om det inte gäller gifta personer och avgörande bevis finns genom fyra
ögonvittnen, det vill säga när två personer in flagranti begår ett så skändligt brott.
Det ska nämnas att Islam vidtar liknande försiktighetesmått med alla straffåtgärder den har
föreskrivit. Detta visar sig tydligt i en regel som föreskrevs av den tredje kalifen, Omar ibn al-
Khattab, vilken anses vara en av Islams mest prominenta lagstiftare. Omar var känd för sin strikta
tillämpning av Sharia (den islamiska lagen); därför kan det inte påstås att han var för mjuk i
lagtolkningen. Det bör hållas i minnet att Omar inte verkställde straffet för stöld (avhuggning av
handen) en enda gång under året av hungersnöd, då det kunde finnas misstankar om att hunger drev
människor till stöld. Den ovannämnda regeln illustreras bäst genom följande episod:
«Det rapporterades till Omar att några pojkar i tjänst hos Hatib ibn Abi Balta’a hade stulit en
honkamel från en man av stammen Muznah. När Omar förhörde pojkarna erkände de stölden, så
Omar gav order om att deras händer skulle huggas av. Men vid närmare eftertanke sade han: "Vid
A1lah, jag skulle hugga av deras händer om jag inte visste att ni låter dessa pojkar slita och svälta så
till den grad att det skulle ha varit dem tillåtet att äta det som är förbjudet för dem". Sedan vände
han sig till deras arbetsgivare och sade: "Vid Allah, eftersom jag inte har huggit av deras händer ska
jag bestraffa dig med böter som kommer att smärta dig", och han beordrade honom att betala hon-
kamelens dubbla pris.»
Denna episod illustrerar en mycket klar och tydlig princip: straff ska inte utmätas där det finns
omständigheter som tvingade syndaren att begå brottet. Denna princip stöds av Profetens ord:
«Straffa ej om det finns tvivel.» Om vi studerar Islams tillvägagångssätt när den föreskriver straff
kommer vi att inse att Islam i första hand försöker göra samhället rent från sådana förhållanden som
kan inleda till brottslig verksamhet. Efter att ha vidtagit sådana försiktighetsmått föreskriver Islam
en förebyggande och rättvis straffåtgärd, vilken ska tillämpas på personer som inte har någor rimligt
rättfärdigande för sina brott.
Där samhället inte har någon möjlighet att tillrättalägga de omständigheter som kan leda till brott
eller där det finns tvivel angående brottet, ska straff inte utmätas och den styrande ska frige
brottslingen eller ådöma honom ett milt straff (spö eller fängelse), i proportion till hans grad av
ansvarighet för brottet. Islam strävar efter att med olika medel förhindra uppkomsten av sådana
förhållanden som kan leda till brott. Den strävar efter att garantera en rättvis
förmögenhetsfördelning. Under Omar bin Abdul Aziz’ regim lyckades man också utrota all
fattigdom. Den islamiska staten är ansvarig för försörjningen av varje medborgare, oavsett hans
religion, ras, språk, färg och social ställning. Staten är också skyldig att garantera alla medborgare
ett ordentligt arbete.
Om arbeten inte finns, eller om någon är oförmögen till arbete, ska hjälp ges från allmänna medel.
Islam omöjliggör alla tänkbara motiv till brott, men undersöker ändå alla omständigheter kring ett
brott för att försäkra sig om - innan straffets utfärdande - att brottslingen inte handlade under något
slags tvång när han begick brottet. Islam erkänner sexualdriftens styrka och enträgenhet, men vill att
sexualinstinkten ska tillfredsställas på lagligt sätt, det vill säga genom äktenskap. Därför förordar
Islam tidiga äktenskap och ger hjälp från statskassan till dem som önskar gifta sig men inte har råd
därtill. Å andra sidan renar Islam samhället från sådana lockelser som kan röra upp passionerna.
Den sätter också höga ideal som tar hand om överskottsenergin och kanaliserar den in i tjänst för
samhällets bästa. Den föredrar att se fritiden användas till försök att komma närmare och närmare
Allah. På detta sätt utrotar Islam alla orsaker till brott. Ändå har Islam inte bråttom att utdöma
straff, såvida inte brottslingen har ringaktat traditionerna och sjunkit till djurnivå genom att begå
äktenskapsbrott så öppet att han ses av fyra ögonvittnen.
Det kan sägas att de nuvarande ekonomiska, sociala och moraliska villkoren gör det svårt för unga
män att gifta sig och att de följaktligen förleds till otukt. Det ligger en viss sanning i det. Men när
Islam verkligen tillämpas kommer det inte att finnas några galna, förledande lockelser som drar ner
unga män i fördärvet, och det kommer inte att finnas några Kronografiska bilder, tidningar och
sånger. Ingen upphetsande frestelse kommer att vandra omkring på gatorna. Det kommer inte att
finnas någon fattigdom som hindrar människor från att gifta sig. Det är då, och först då, som
människan kan avkrävas ett rättfärdigt leverne, och som de kan vara rättfärdiga. Under sådana
förhållanden kan straff ådömas de åtalade därför att de inte har någon ursäkt eller försvar för sitt
handlande.
Innan den föreskriver en straffåtgärd, försöker Islam att först och främst utplåna alla förhållanden
och orsaker som kan leda till brott. Men även efter det att ett brott begåtts, försöker Islam avstyra
straffets vekställande om det finns några betänkligheter angående brottet. Kan något annat system
nå upp till Islams rättvisa?
Det är därför att vissa europeer inte har studerat realiteten i Islams uppfattning om brott och straff
som de anser att de lagar som föreskrivits av Islam är barbariska och degraderande för den
mänskliga värdigheten. De föreställer sig felaktigt att sådana straff - liksom de europeiska
civilstraffen - kommer att tillämpas dagligen. De inbillar sig också att det islamiska samhället
hänger sig åt dagliga förrättningar av prygel, handavhuggning och stening. Men faktum är att
sådana avskräckande straff mycket sällan har verkställts. Det faktum att straffet för stöld har
verkställts bara sex gånger under en period av fyrahundra år är ett klart bevis på att sådana straff i
första hand var ämnade att verka avskräckande.
Man bör komma ihåg att Islam, innan den ådömer straff, har som mål att förhindra brott. Även i de
mycket sällsynta fall då dessa straff verkställdes, kan vi vara övertygade om att de var fullt rättvisa.
Det finns också en del människor som föreställer sig att dessa straff inte har någon praktisk
betydelse. Det är inte sant. Straffen föreskrevs i syfte att skrämma de individer som inte har något
rimligt skäl till att begå brott men ändå känner en stark lust till det. Hur starka deras motiv än är,
kommer straffpåföljden säkerligen att få dem att tänka efter två gånger innan de begår något brott.
Det är sant att en del unga män kan lida av sexuellöverbelastning, men så länge samhället arbetar
för det gemensammas bästa och värnar om sina medborgare, har allmänheten rätt till full säkerhet
till liv och egendom.
Men de människor som begår brott utan någon klar orsak lämnas för den skull inte åt sitt öde. Islam
prövar alla tänkbara medel att behandla och återställa dem till normalitet. Det är beklagligt att en
del kultiverade ungdomar och moderna jurister attackerar Islams straffåtgärder helt enkelt därför att
de är rädda att europeerna ska anklaga dem för barbarism. Men jag är säker på att de skulle vinna
väldigt mycket på att studera visdomen i den islamiska lagstiftningen.
Missförstånd 10:

Islam och kapitalism

Kapitalismen har inte sitt ursprung i den islamiska världen. Den uppkom först efter det att man
uppfunnit maskinen, vilket händelsevis ägde rum i Europa. Kapitalismen importerades till den
islamiska världen vid en tid då denna var under europeisk dominans. Tillsammans med
utvecklingsvågen spred den sig över den islamiska världen som led av fattigdom, okunnighet,
sjukdomar och efterblivenhet. Detta fick somliga att tro att Islam bejakar kapitalismen med både
dess goda och onda sidor. De hävdar också att det inte finns några stadgar i den islamiska lagen
eller regleringar sådana att de kunde komma i konflikt med kapitalism. De menar att eftersom Islam
tillät individuellt ägarskap måste den också tillåta kapitalism.
Till svar på detta kan det räcka med att påpeka att kapitalism inte kan blomstra och växa utan ränta
och monopol, vilka båda förbjöds av Islam omkring ettusen år innan kapitalism existerade. Men låt
oss tackla frågan i lite vidare perspektiv. Om uppfinnandet av maskinen hade ägt rum i den
islamiska världen, hur skulle man genom islamiska lagar och föreskrifter ha organiserat arbete och
produktion?
Det råder enighet bland ekonomerna - inklusive de som är motståndare till kapitalism, som Karl
Marx - att kapitalismen till en början förde med sig stora framsteg och gjorde mänskligheten
betydande tjänster. Produktionen ökade, kommunikationsmedlen förbättrades och naturresurserna
kunde utnyttjas i större skala. Levnadsstandarden för de arbetande klasserna blev högre än när de
var helt eller till största delen beroende av jordbruk.
Men denna vackra bild varade inte länge därför att kapitalismens naturliga utveckling, som de
säger, leder till anhopning av förmögenheten i händerna på kapitalistiska ägare och till en
motsvarande minskning av de arbetande klassernas egendom. Detta gjorde det möjligt för de
kapitalistiska ägarna att använda arbetarna - de verkliga producenterna i kommunisternas ögon - till
att avsevärt trappa upp produktionen av olika varor medan arbetarnas löner var för låga för att ge
dem en anständig levnadsstandard, därför att arbetsgivarna tog all profit och spenderade den på ett
liv i lyx och korruption. Dessutom gjorde arbetarnas knappa löner dem inte i stånd att konsumera
allt som producerades i de kapitalistiska länderna. Detta ledde till ansamling av överskottsprodukter.
Som ett resultat av detta började de kapitalistiska länderna att söka efter nya marknader för sin
överskottsproduktion, vilket i sin tur ledde till kolonialismens uppkomst med dess ständiga
konflikter mellan olika nationer om marknader och råvaruresurser. Destruktiva krig blev det
oundvikliga resultatet av allt detta. Dessutom är kapitalistiska system alltid utsatta för periodiska
kriser beroende på depression, vilken i sin tur orsakats av låga löner och liten världskonsumtion i
kombination med ökande produktion.
En del av materialismens förespråkare hänvisar det kapitalistiska system alla problem till kapitalets
egen natur i stället för till kapitalisternas lust till exploatering. Ett sådant naivt och underligt
resonemang skulle betyda att människan, med alla sina känslor och tankar, inte är något annat än ett
hjälplöst kryp i jämförelse med ekonomins makt. Det är ingen tvekan om att Islam skulle ha
uppmuntrat de goda och progressiva bragder som kapitalismen gjorde under dess första tid. Islam
skulle emellertid inte ha lämnat kapitalismen utan lagar som organiserade den och uteslöt varje
form av exploatering som skulle kunna försiggå på grund av arbetsgivarens ellvillja eller själva
kapitalets natur. Den islamiska princip som fastslogs i detta avseende ger arbetaren rätt att dela
profiten med arbetsgivaren. Vissa Maliki-rättslärda gick så långt som till att ge den anställde lika del
i vinsten. Arbetsgivaren tillhandahåller allt kapital och den anställde gör arbetet; dessa två insatser
är jämbördiga och följaktligen har de rätt till lika stor del av profiten.
Ovannämnda princip illustrerar hur stor vikt Islam lägger vid etablerandet av rättvisa. Denna
omsorg om rättvisan och dess genomdrivande infördes frivilligt av Islam. Den var inte tvingad
därtill av ekonomisk kris eller klasskamp, vilket av förespråkare för vissa ekonomiska doktrinen
betraktas som den enda effektiva faktorn i utvecklingen av ekonomiska relationer. I början bestod
industrin av ett enkelt manuellt arbete som utfördes av ett litet antal hantverkare som arbetade i en
enkel verkstad. Ovannämnda princip skulle ha fastställt relationerna mellan arbete och kapital på
den likvärdiga basis som Europa aldrig haft.
Ekonomerna säger att kapitalismens utveckling från dess första gynnsamma fas till dess nuvarande
sjukligt onda fas beledsagades av dess ökande beroende av statliga lån. Detta ledde till uppkomsten
av banker som gjorde finansiella transaktioner och gav lån i utbyte mot viss andel. Sådana lån
liksom de flesta banktransaktioner baseras på ränta, vilken är uttryckligen förbjuden i Islam. Å
andra sidan leder den hårda konkurrensen, vilken är en annan av kapitalismens kännemärken, till att
små företag går i konkurs eller uppgår i större. Detta skapar monopol, vilket också förbjuds av
Islam. Det bekräftas av en del uttalanden av Profeten. Han sade: «Den som monopoliserar är en
orättfärdig». Eftersom Islam förbjöd ränta och monopol skulle det ha varit omöjligt för kapitalismen
att under Islam utvecklas till sitt nuvarande onda stadium som innefattar exploatering, kolonialism
och krig.
Vad skulle industrins öde ha blivit om den uppkommit under Islamiskt styre?
Islam skulle säkerligen inte ha begränsat industrin till mindre verkstäder vilkas profit delades av
arbetsgivaren och arbetaren. Produktionen skulle i stället ha vuxit medan relationen mellan
arbetsgivaren och arbetaren skulle ha utvecklats efter andra linjer än de som förhållandet
arbetsgivare-arbetare följde i Europa under arton- och nittonhundratalen. Den skulle ha utvecklats i
enlighet med Islams grundprinciper som till exempel ovannämnda, vilken delar profiten lika mellan
arbetsgivaren och den anställde.
Genom detta tillvägagångssätt hade Islam undvikit ränta och monopol och hade förhindrat den
orättvisa som arbetaren är föremål för under kapitalismen, där de är utnyttjade och får utstå
fattigdom och förnedring. Det skulle vara enfaldigt att påstå att Islam inte skulle ha kunnat upprätta
en sådan rättvisa utan att först gå igenom svåra kriser, klasskonflikter och ekonomiska svårigheter
som slutligen leder till upprättandet av rättvisa lagar. Det är bevisat bortom alla tvivel att Islam före
alla andra nationer har tagit itu med frågor om slaveri, feodalism och tidig kapitalism. Islam
handlade inte under något som helst yttre tvång när den gjorde detta. Den handlade på eget initiativ,
i enlighet med sin egen uppfattning om den oinskränkta jämlikhet och rättvisa som kommunistiska
författare driver gäck med. I och med detta vederlägger Ryssland - som anammade Marx-doktrin - i
praktiken Marx-teori angående utvecklingens faser vilka, som han säger, varje stat måste genomgå.
Vad beträffar kolonialism, krig och exploatering av människor. ska det påpekas att Islam är
konsekvent emot allt detta liksom den är emot allt annat universellt ont som alstrats av
kapitalismen. Det tillhör inte Islams principer att kolonisera andra folk eller förklara krig mot andra
nationer i exploateringssyfte. Det enda krig Islam tillåter är det som förs för att avvärja aggression
eller det krig som förs för att sprida Allah's ord - när en fredlig spridning av Hans ord har
omöjliggjorts.
Kommunisterna och deras gelikar hävdar att kolonialismen är en oundviklig fas i mänsklighetens
utveckling. De tillägger att kolonialism inte kunde ha undvikits genom någon doktrin eller moralisk
princip, eftersom den i grunden är ett ekonomiskt fenomen resulterande ur produktionsöverskott i
de industrialiserade länderna och behovet av utländska marknader för detta överskott. Det är
onödigt att påpeka att Islam inte erkänner sådant svammel om kolonialismens oundviklighet.
Dessutom förklarar kommunisterna själva att Ryssland kommer att lösa sina överskottsproblem
genom att reducera både arbetstiden och arbetarens roll i produktionen. Den lösning som
kommunisterna gör anspråk på att ha kan också användas av andra samhällssystem. Historien
vittnar om att kolonialism är en gammal benägenhet hos människan. Den har inte sitt ursprung i
kapitalismen även om kapitalismen med sina moderna förstörelsevapen gjorde den grymmare. I
fråga om exploatering av de erövrade, var de romerska kolonialisterna mer hänsynslösa och
monstruösa än sina moderna motsvarigheter.
Historien förser oss med de bästa bevisen på att Islam alltid varit det system som var ärligast i krig.
Islams krig har alltid varit fria från både exploatering och undertryckande av andra folk. Om därför
den industriella revolutionen hade ägt rum i islamiska länder, skulle Islam ha löst problemen med
överskottsproduktion utan att tillgripa varken krig eller kolonialism. Dessutom måste det påpekas
att problemet med överproduktion är ett resultat av det kapitalistiska systemet i endast dess
nuvarande form. Med andra ord, om kapitalismens grundläggande principer förändrades så skulle
problemet i fråga inte existera.
I motsats till hur förhållandet är i Väst, får den styrande i en islamisk stat inte stå hjälplöst
indifferent till problemen med förmögenhetsackumulation i händerna på ett fåtal människor, medan
majoriteten plågas av fattigdom och förnedring. En sådan ansamling av förmögenhet motsäger
Islams principer vilka uttryckligen säger att förmögenheten ska distribueras rättvist bland hela
folket, så att den inte begränsas till de rika. En härskare i Islam har uppgiften att genomdriva Sharia
(den islamiska lagen) med alla medel som står till hans förfogande och utan att utsätta någon för
orättvisa eller harm. I detta avseende har den styrande total och obegränsad makt inom de gränser
som är satta genom Allah's lag - den lag som omöjliggör förmögenhetsackumulation. I detta
avseende kan vi hänvisa till den arvslag som garanterar att den förmögenhet som varje generation
lämnar efter sig ska fördelas på rätt sätt. Hänvisning bör också göras till lagen om Az-Zakat, som
säger att 2y2% av kapital och vinst årligen ska läggas undan för de fattiga. Dessutom förbjuder
Islam tydligt och klart anhopning av förmögenhet. Den förbjuder också ränta, vilken är den
grundläggande faktorn i kapitalackumulation. Till yttermera visso är relationerna mellan
medlemmarna i det islamiska samhället baserade på ömsesidigt ansvar i stället för på utnyttjande.
Det ska också tilläggas att den Helige Profeten (frid och Allah's välsignelser över honom)
tillförsäkrade de statsanställda vissa rättigheter inklusive livets grundläggande behov: «Om en
person som är anförtrodd arbete för oss (alltså staten) inte har någon hustru, ska han få en; om han
inte har någonstans att bo, ska han få det; om han inte har någon tjänare, ska han få en; om han inte
har något djur, ska han få ett. Dessa garantier begränsades inte till de statsanställda. De är varje
människas grundläggande nödvändigheter och de ska kunna ernås som gengäld för arbete i statens
tjänst eller i något annat yrke eller sysselsättning som gynnar samhället. Om staten tillförsäkran sina
tjänstemän deras nödvändiga livsuppehälle, måste den också garantera samma sak för varje
arbetande individ i staten. Detta är uppenbart utifrån det faktum att staten är ansvarig för underhållet
av de som är oförmögna till arbete på grund av hög ålder, sjukdom eller minderårighet. Staten är
också ansvarig att tillgodose de nödvändiga behoven hos de människor vars egna medel inte är
tillräckliga.
Alla ovannämnda fakta understryker statens ansvar för att garantera att arbetarnas nödvändiga
behov blir tillgodosedda. Det är av mindre betydelse genom vilka medel dessa behov uppfylls; vad
som betyder något är den princip som garanterar att profit och förlust delas lika mellan nationens
alla medborgare. Genom att tillgodose arbetarnas behov skyddar Islam den från exploatering,
förutom att den tillförsäkran alla en anständig levnadsnivå. Islam skulle inte ha tillåtit kapitalismen
att växa till den monstruösa form den för närvarande har i det «civiliserade» Väst. Den islamiska
lagstiftningen - vare sig den är föreskriven av Sharia direkt eller nyligen antagits för att bemöta den
nya utvecklingen (inom Sharias ramar) - skulle aldrig tillåta kapitalisterna att utnyttja de arbetande
människorna och suga ut deras blod. Islam skulle ha förhindrat kapitalismens alla olyckor, såsom
kolonisation, krig och förslavande av människor.
Islam är, som vanligt, inte nöjd med bara med stiftande av ekonomiska regleringar och lagar.
Förutom lagen använder Islam också moraliska och andliga motiv, vilka hånas av kommunisterna
därför att de sett att sådana värden inte har någon praktisk betydelse i Europa. Men i Islam är inte
moraliska och andliga värden separerade från praktiska överväganden. Islam har ett enastående sätt
att kombinera och harmoniera både andens rening och samhällets organisation. Individen lämnas
aldrig att undra hur han ska förena idealen med praktiken. Islam formar sin lagstiftning på en
moralisk bas så att de moraliska värderingarna alltid är i harmoni med lagstiftningen. På detta sätt
kompletterar de två sidorna varandra utan risk för konflikt eller separation. Islams moral förbjuder
och tillbakavisar alla de former av lyx och lättsinnighet som blir det oundvikliga resultatet av
ansamling av förmögenhet i händerna på ett fåtal personer.
Tillsammans med detta förbjuder Islam också orättvisa mot eller underbetalning av arbetare.
Eftersom förmögenhetsackumulation är ett utslag av orättvisa mot de anställda, måste den
ovillkorligen avvisas. Islam uppmanar människorna att spendera sina pengar på Allah's väg - även
om det skulle leda till att man gör av med all sin egendom. Det är därför att de rika spenderar sina
pengar på sig själva i stället för på Allah's väg som majoriteten av folket lever i fattigdom och
förnedring.
Den andliga upphöjelse som Islam åstadkom för människan närmare Allah och får henne att avsäga
sig alla världsliga nöjen och profiter för att i stället sträva efter att uppnå Allah's välbehag, i
förväntan på att kanske få Hans belöning i nästa värld. Det är ingen tvekan om att en man som lever
i fred med Allah och tror på den andra världen, på himmel och helvete, inte kommer att rusa
omkring i en vansinnig jakt efter pengar att lägga på hög eller hemfalla åt orättvisa för att kunna
förverkliga sina egna själviska behov. På detta sätt kommer den andliga och moraliska
uppbyggelsen att bana väg för en ekonomisk lagstiftning som syftar till att tygla kapitalismens
onda. Följaktligen, när en sådan lagstiftning väl är grundad kan man vara säker på att den blir
åtlydd; inte på grund av rädsla för straff utan därför att människorna då kommer att handla i
enlighet med sina egna samvetens diktat. Avslutningsvis ska det göras klart att den monstruösa
kapitalism som för närvarande råder i den islamiska världen inte har något med Islam att göra och
att Islam därför inte kan göras ansvarig för detta onda.

Källor: Islam-svarar.se och Islamguiden.com