Helt plötsligt stod han där i mörkret.

Han kände sig yrvaken och fattade inte var

han befann sig. Han hade kläder på sig och var tydligen kvar i skogen.

När han vaknat till lite mer började han bli orolig. Han kände i fickan och hittade
sin nyckelknippa med den lilla LED-lampan. Den såg ut som en vanlig ficklampa i
mini-format och gav ett ganska kraftigt sken.

Han lyste runt med den lite grann. Träd överallt. Gräs, annan växtlighet och jord
på marken. Ingen speciell gång eller öppning mellan träden. Likadant i alla
riktningar han pekade med ljuskäglan. Han lyste på marken. Han såg inga fotspår.
Vad hade hänt innan han hamnade här?

Han och Markus hade varit ute och kört. Egentligen var de på väg till Leif. De hade
öl och sprit med sig. Det skulle bli som vanligt. De skulle supa hela kvällen hos
Leffe och sen däcka och sova över. Denna kväll blev det inte så...

Markus hade pratat i bilen om hur mysigt det skulle vara att tälta i skogen. De
träffade ju ändå Leif varje månad. Bara att ringa honom och säga att de inte kom.
Det skulle bli ett äventyr precis som när de var barn.

Markus hade tydligen planerat detta redan innan de gav sig av. När de parkerat
bilen och öppnat bakluckan, fanns där tält, sovsäckar, fotogenkök m.m. Allt som
behövdes för att campa.

Lasse kände inte riktigt för det. Genom att i stort sett vara tyst hade han ändå
gått med på Markus idé. Nu var de redan långt borta från bilen. Att kånka alla
saker tillbaka kändes inte kul. Mörkret hade nästan fallit. Det var för sent att
backa ur.

***

Träd, träd överallt träd, tills de äntligen kom fram till en glänta i skogen. Lasse
tyckte att de hade gått länge. Han hade bara följt Markus. Markus hade redan korkat
upp och hade under deras vandring sjungit olika sånger, den ena löjligare än den
andra. När han kom fram till gläntan blev han alldeles tyst.

Det var väldigt vackert. Träden stod i en nästan perfekt cirkel runt gläntan. I
mitten fanns en stor sten. Lasse mindes att han tyckte stenen såg onaturligt stor
ut. Den måste vara minst dubbelt så hög som en vuxen man. Han fick ett infall att
gå dit och undersöka den, men det fick vänta till senare.

Marken var täckt av någon slags grön växtlighet. Lasse som egentligen var
stadsmänniska, hade ingen aning vad det kallades. Han lyste runt med ficklampan.
Här och var verkade växtligheten ha dragit sig undan. Svårt att se, men dessa
områden verkade ligga nästan symmetriskt kring den stora stenen. Av någon anledning
gillade Lasse det inte.

Senare var tältet uppslaget. De låg där inne i sina sovsäckar. Tidigare på kvällen
hade de tillagat lite mat med fotogenköket. Markus hade druckit en hel del. Lasse
hade tagit det lugnare och bara fått i sig några starköl.

Helt plötsligt kom Markus på att de inte ringt Leif. Han började fumla runt och
hittade mobiltelefonen. Han försökte flera gånger men samtalet gick inte fram. Det
verkade som mobilen hade täckning, men bara ett sorts brus hördes istället för att
samtalet kopplades fram. Tyvärr hade Lasse inte sin mobil med sig.

Markus höll på att tjata ganska länge om hur sur Leffe skulle bli. Nu hade han ju
suttit och väntat i timmar. Lasse sa inget, men i det ögonblicket kände han bara
förakt för Markus. Hela den här grejen var hans idé. Om han brydde sig så mycket om
vad Leif tyckte, borde han aldrig föreslagit det.

***

Lasse hade svårt att sova. Detta gällde inte Markus som nästan omedelbart hade
däckat. Länge hade ljudliga fyllesnarkningar hörts från honom, men nu var han
alldeles tyst. Lasse lyssnade efter ljud från skogen istället, men det var tyst.
Onaturligt tyst, tyckte Lasse.

På något sätt måste Lasse ha lyckats somna, men nu var han vaken. Något hade väckt
honom. Det var alldeles mörkt i tältet och lika tyst som innan... Eller var det?
Ett mycket lågfrekvent brummande ljud hördes. Faktiskt mer som en vibration än ett
ljud.

Lasse funderade på att väcka Markus. Han anade dock hur Markus skulle reagera, men
var inte bara det som fick honom att låta bli. Något med ljudet fascinerade honom.
Utan att veta varför förknippade han det med den stora, mossbetäckta stenen de sett
utanför.

Han stirrade mot tältduken och försökte andas så tyst som möjligt. Inte för att han
kände någon fara, utan för att höra ljudet bättre. Ljudet lät nu nästan som en
sorts sång. Något uråldrigt som tycktes väcka ett minne hos honom.

Han visste inte hur länge han legat där i mörkret och lyssnat på ljudet eller
"sången" som han börjat kalla det, när något förändrades. Sången tilltog i styrka.
Det var nu tydligt att det var en kakafoni av röster, men inga vanliga röster.
Mörka, brummande röster som fick luften att vibrera och marken att skaka.

Plötsligt syntes ett grönt ljus genom tältduken. Detta borde ha gjort honom
skräckslagen. Konstigt nog kände han istället en sorts eufori inom sig. Han öppnade
tältet och gick ut i natten.

Detta var det sista Lasses mindes förutom små fragment av...något. Ljudet, det
gröna ljuset, och sen inget mer. Hur mycket Lasse än försökte kunde han inte komma
ihåg vad som hänt. På något sätt hade han hamnat där han var nu. Tyvärr hade ingen
aning var han var.

Han lyste runt med den lilla ficklampan igen. Alla riktningar såg likadana ut. Han
såg upp mot himlen. På något sätt skulle man kunna navigera med hjälp av
stjärnorna. En viss stjärna som alltid befann sig i norr? Äh, han struntade i det
och började gå i den riktning han stått.

Han hade gått i över en timme. Ivarje fall trodde han det. Han hade inget
armbandsur på sig och mobilen låg hemma. Han försökte spara på ficklampan, men
lyste då och då för att se om något såg annorlunda ut. Nej, bara träd, träd och
fler träd.

Gick han i cirklar? Hur stor var den här skogen egentligen? Han hade ingen aning.
Nu hade han gått i vad som kändes som flera timmar. Flera gånger hade han fått
grenar i ansiktet. En salt smak i munnen tydde på att han blödde. Det struntade han
i. Han hade också slutat använda ficklampan.

Han gick och gick helt utan plan eller riktning. Att han inte såg någon förändring
i sin omgivning, bekom honom inte längre. Kanske var det mörkret eller det rytmiska
gåendet, men han hade börjat komma in i ett sorts meditativt tillstånd. Plötsligt
befann han sig inte i skogen längre eller i varje fall inte i denna skog.

***
Han såg människor samlade runt en stor sten. Nej, det var ingen sten utan ett
enormt altare. Vid altaret stod en man. Han var klädd i vit kåpa med huvan
uppfälld. Något glänste i hans hand. En kniv.

Lasse började höra samma ljud han hört tidigare. Den underliga, brummande sången.
Den verkade komma från de människor eller varelser som var samlade kring altaret
och mannen med kåpan. Något låg på altaret, något vitaktigt. En människa!

Nu började sången åter bli mer frenetisk. Det som mässades var gudanamn, men inte
namn på gudar som dyrkades idag. Detta visste Lasse på något sätt. Rösterna kallade
och något svarade. Luften kändes full av elektricitet och marken skakade.

Mannen som Lasse nu visste var överstepräst höjde sin dolk. Människan på altaret
var en kvinna. Nej, inte en fullvuxen kvinna, bara en ung flicka! Det gröna ljuset
syntes inne bland träden. Det verkade snabbt komma närmare. Överstenprästen,
greppandes dolken med bägge händer, och högg flickan rakt i hjärtat.

Nu såg Lasse var det gröna ljuset kom ifrån. Han bara skrek och skrek.

***

Lasse vaknade upp. Han måste ha svimmat. Han låg med ansiktet neråt. Blodsmaken i
munnen hade blandats med smaken av jord. Han kände sig kraftlös, men lyckades ändå
lyfta huvudet. Mellan träden såg han den stora mossbetäckta stenen. Han var
tillbaks vid gläntan.

Nu började minnena komma tillbaka. Han hade sett något fruktansvärt, men hade det
varit dröm eller verklighet? När han tänkte på det fick han känslan att det var ett
minne, men ett uråldrigt sådant. Mörka eoner av tid hade förflutit sen händelsen
vid altaret.

Varelsen han sett var svår att beskriva. En sorts enorm pelare av sjukligt grön
eld. Elden verkade nästan vulkanisk men gav ingen värme. Han förstod att den var
ond. Inte bara det, dess själva natur var död och föruttnelse. Han ville inte tänka
på det mera, då han kände galenskapen krypa allt närmare.

Han reste sig upp och gick in i gläntan. Det var fortfarande mörkt och tältet såg
han inte. Han kom fram till ett av de underliga områden där ingenting växte. Något
låg på marken i det cirkel-formade området. Han lyste på det med ficklampan, och
skrek till. Det var en avhuggen människoarm.

Han var alldeles vit i ansiktet och skakade av skräck. Ändå tvingade han sig själv
att gå vidare till nästa område. Något låg där också... I lampans sken såg han
Markus huvud! Ögonen var uppspärrade och munnen öppen i ett stelnat skri av fasa.
Detta blev för mycket för Lasse. Han vände sig om och spydde upp allt han hade i
magen.

***

Han brydde sig inte om att undersöka fler av de cirkelformade områdena. Han anade
vad han skulle finna där. Istället gick han med resoluta steg mot tältet. Markus
mobiltelefon fungerade kanske nu och han måste ringa polisen så fort som möjligt.

Tältet låg i en hög på marken. Tältduken verkade ha huggits eller slitits sönder.
Han rotade runt inne i det kollapsade tältet, men slutade plötsligt och skrek till.
Han hade skurit sig på något. Han förde ner handen mera försiktigt, och plockade
upp en machete. Den var täckt av torkat blod.

Nästa föremål han hittade var Markus mobiltelefon. Han låste upp den för att ringa
nödnumret, men hindrade sig när han upptäckte något. Kamera-applikationen var
igång. Markus hade tydligen filmat något, eftersom det fanns ett videoklipp daterat
några timmar tidigare. Lasse tryckte på play.

Videoklippet startade. Markus hade filmat inne i tältet. Man kunde höra hur han
andades häftigt och i bakgrunden det brummande ljudet. Han filmade mot tältets
öppning. Genom den och tältduken syntes det gröna ljuset.

Markus var tydligen så rädd att han hade svårt att hålla kameran stilla. Han nästan
hyperventilerade och ljudet av hans andhämtning blandades med något som lät som
snyftningar. Helt plötsligt slets tältet upp och bilden dränktes i grönt ljus.
Man kunde höra hur Markus skrek till av chocken. Ändå fortsatte han att filma.

Efter en stund framträdde en mörk gestalt, upplyst bakifrån av det gröna ljuset.
Något avlångt glänste i hans hand. Personen högg flera gånger mot Markus. Mobilen
måste ha landat på marken, för nu syntes bara stjärnhimlen. Ett leende ansikte
tittade in i mobil-kameran. Lasse kände igen sig själv.

***

Först kände sig Lasse alldeles galen. Det var som om årtusenden av minnen fyllde
hans hjärna. Det var inga trevliga minnen. Hedniska ritualer, hemska varelser och
människor som slaktades på de mest fruktansvärda sätt. Ofta var det han som hållit
i kniven...

Översteprästen han sett, det var han själv. Flickan hade varit ett värdigt offer åt
hans herre. Då hade han känt sjukliga känslor av njutning. Nu fyllde istället tårar
hans ögon. Han plockade upp macheten från marken och högg sig själv i magen. Han
föll ner på knä och tittade mot skogen. Det gröna ljuset kom allt närmare