Kås

eri
Magnus Palm
1
KÅSERISAMLING
SELECTA Teknisk support - öppen felanmälan
Jag köper varor ur era maskiner som står utställda lite här och var. Främst dom i
tunnelbanan och när jag gör det är jag oftast lite smålullig. Hittills har jag varenda gång
ångrat köpet och velat nyttja svensk konsumentstadgad ångerrätt. Inom 14 dagar med
obruten förpackning.

Första gången försökte jag slänga tillbaka haribopåsen i luckan och tänkte att jag skulle få
tillbaka pengarna samma väg dom togs in, men takluckan mot varorna stängdes när jag
försökte. Två väktare kom och undrade vafan jag sysslade med och uppmanade mig att
genast sluta med vad det än var. Naturligtvis slutade det med att jag själv åt upp
godispåsen fast jag egentligen inte ville ha den.

Andra gången köpte jag en såndär sandwich och ångrade mig efteråt. Jag kom ihåg fadäsen
från förra tillfället och försökte då en annan approach. Nämligen att sälja den till löst folk på
perrongen. Jag fastställde ett rimligt pris, prutat och klart, men ingen var intresserad. Ni
förstår säkert själva vem som fick äta upp mackan till sist.

För att inte det här scenariot ska upprepas gång på gång föreslår jag att ni (A) installerar en
återtagsfunktion på varje maskin så att era kunder kan nyttja ångerrätten. Alternativt att ni
placerar ut kundtjänstpersonal dygnet runt vid varje automat som kan handskas med dylika
ärenden. Dessutom vet ni lika väl som alla andra att staten säger att kunden alltid har rätt.

Om det inte går att installera en sådan funktion kan ni (B) i alla fall vara så vänliga att
sända mig en lista med rekommenderat värde för vidareförsäljning av era varor på
andrahandsmarknaden.

PS. Kaffet ni levererar i maskinen på mitt jobb smakar pyton, kan ni byta ut det mot
alkoholfritt mousserande vin?

PPS. Bifogar en bild på en Selectamaskin och inskannad bild på min uppätna haribopåse.

Med vänlig hälsning

Magnus Palm

2
3
För dem är du en bankomat
Tågresan är en klassisk mötesplats för främlingar. I filmens värld när tåget lämnar stationen,
är det bara att börja nedräkningen. Snart har en dam fått hjälp att lyfta upp väskan på
hyllan, blickar utväxlas och samtalet rullar på. Jag har svårt att se sådana möten äga rum
numera. Kanske har det med teknikens intåg att göra. Halva vagnen är fullt upptagna med
sina egna privata biovisningar eller sitter uppkopplade för att hinna igenom mejlkorgen.
Mötet mellan två främlingar blir nästintill obefintligt.

För att inte tala om tunnelbanans respektlösa mobilpratare. De som håller flera fyror av
morgontrötta öron mer eller mindre ofrivilligt sysselsatta. Eller ungdomarna med hörlurar
och Ipoden i fickan. De tvingar inte bara på dig hela sitt musikbibliotek, utan fördärvar dina
trumhinnor med en volym att väcka döda.

Sanningen är tyvärr den att de enda som tar kontakt antingen är fyllon, turister eller tiggare.
Men egentligen stämmer inte ens det. De ser dig bara som en funktion. Turisten ser dig som
en kompass, fyllot utnyttjar dig för att slippa undan sina tankar och tiggarna ser dig som du
ser på en bankomat: fungerande eller ur funktion.

Inte nog med det. Längs perrongerna går det värsta exemplet. Tunnelbanepredikarna.
Plakaten över magen är alltid lika obegripliga. De är inte där för att övertyga, de är inte ute
efter ditt medlemskap eller ens en dialog. De tycker mest bara om att höra sin egen röst. De
ser dig naturligtvis inte heller, de är där för att rösten ekar högre under jord.

Prova att inleda ett samtal själv. Det funkar på bussen också. Snegla lite på grannen bredvid.
Jag lovar att han eller hon inte slösar ett ögonkast åt ditt håll. Nej nej, grannen läser sin
gratistidning och spenderar resten av resan att stirra ut i intet. Däremot om du råkar blänga
lite för länge, får du definitivt en arg blick tillbaka. En blick som undrar vilken kategori du
tillhör: fyllo, turist eller tiggare.

Magnus Palm

4
Kattvakt åt Ricke och Sally
Min sambo hade lämnat en kärleksfull lapp i köket. ”Gå ut med katterna!”

Jag läste lappen och plockade varorna ur matkassen. Jag åt en smörgås innan jag knäppte
på Sally kopplet. Ricke gjorde motstånd, tråcklade, men till slut fick jag på selen.

Jag visade vägen till innergården. De hängde med.

Jag öppnade dörren. Sally for ut som ett spjut. Ricke var mer försiktig. Jag fick lov att putta
ut honom, annars hade vi aldrig tagit oss ut.

Sally rände runt. Ville vara överallt, titta på allt, nosa på allt, hälsa på allt. Jag hade fullt sjå
att styra. Jag följde med, stoppade linan då och då och släppte efter så hon fick springa.

”Gud, en sån fin katt”, sa folk om Sally i förbifarten.

”Ja”, sa jag.

Ricke däremot. Han verkade nöjd där han låg. Hälsade inte i onödan. Han la sig på en plats,
sen låg han där. Tittade på något, jamade, tittade lite till, en sten eller något, jamade igen
och låg kvar.

Jag blev lite orolig för Ricke. Försökte förklara för honom att jag tidigast skulle gå ut med
dem imorgon igen. ”Lika bra att du försöker släppa loss nu”, sa jag, ”snart är du tillbaka i
lägenheten och den kan du vid det här laget”. ”Mer disco än så här blir det inte”.

Han tittade på mig, sen tittade han ut i luften utan att röra sig.

Efter en stund puttade jag honom. ”Kom igen. Där borta är Sally”, sa jag, och pekade på
henne där hon sprang längre bort på gårdsplanen och levde livet. Hon tog verkligen tillfället
till akt. Fortsatte springa. Sprang och sprang utan hänsyn till vare sig Ricke eller mig.

Jag tittade på Ricke och sen bort mot Sally. Jag kände mig maktlös. Om Ricke var nöjd där
han låg så fick han väl vara det. Jag kunde inte göra mer.

Sally verkade äntligen få nog. Jag tog in dem. De hade fått sitt roliga. Det var dags för mig
att få mitt. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och blandade mig en Caipirinha.

Magnus Palm

5
Eric Lindros rookiekort
Tåget rullade in på perrongen. Jag mottogs av mina föräldrars öppna famnar.

Jag hade återvänt till brukshålan för ett tillfälligt helgbesök. Egentligen utan anledning.
Arbetet väntade som vanligt på måndag. Ingen vän som skrek efter uppmärksamhet. Ingen
annalkande trettioårskris. Ingen stel släktmiddag eller födelsedag på lur. Ändå åkte jag dit.

Kanske ville jag bara träffa mina föräldrar.

Efter middagen som jag hade valt blev jag uttråkad och hamnade på vinden. Där, bland
dammråttor och skuggestalter, i en kartong med gamla prylar grävde jag fram mina gamla
hockeykort.

Jag mindes när ryktet gick att han eller han på andra sidan byn hade ett rookiekort som
man kunde döda för. Ingen tid att förlora, man slängde sig på cykeln, en BMX eller
bockstyre, skyndade genom det lilla samhället för att få till ett byte innan någon annan fick
nys om klippet.

Man plingade på och gick in som om man känt varandra i åratal. Om de var i samma ålder
kände man dem utan tvekan.

Förhandlingarna var utdragna, kunde lätt ta en hel eftermiddag. Om du får de två så tar jag
den. Amen om vi gör så här då, jag slänger in den här också och du får den. Så höll man på
fram till skymning. Sen cyklade man hem medan luften ännu var ljummen.

Lycklig för att man lyckats med klippet, eller om det inte gått vägen, lycklig bara för man
satt på cykeln.

Nu när jag tar tåget hem efter helgen, har jag huvudet fullt av ambivalenta tankar. För att
skingra dem, om än bara för en stund, öppnar jag mitt block och skriver om barndomens
enkelhet. Om den stora glädjen i att byta hockeykort och cykla.

Magnus Palm

6
Svettpass på Friskis
Vi börjar lugnt. "Plocka äpplen", säger Pernilla och visar med överdrivna rörelser så hela
gruppen hänger med från början.

10 minuter senare är passet i full gång med ett representativt discodunk för att hålla rytm
och fart. Belysningen är dämpad, vilket gör att det är svårt att se ansiktena på de andra
deltagarna. Det får i alla fall mig att känna mig lite mindre uttittad, när jag svänger armarna
i ett försök att göra väderkvarnen.

Efter en den trevande inledningen påbörjas en prövning av kroppens motorik.

Kroppskoordinationen får bevisa vad den går för, det gäller att hålla tungan rätt i mun.
Värmen stiger i våra kroppar, och rummet översköljs av genuin mänsklig svettlukt.

"Armar upp, och så benen", skriker Pernilla som nu är helt uppslukad i varenda rörelse.

Jag fäster först blicken på en äldre herre som verkar göra varenda rörelse bakvänt, men
byter till en smidig något yngre dam som verkar gjort detta förut. Armarna upp, ner, höger,
vänster, samtidigt som benen ska göra rörelser i motsatt riktning.

Det snurrar för många, det märks tydligt när vi ska springa i cirkeln. Det blir små kollisioner,
någon faller innan cirkeln blir intakt och löpningen kan påbörjas.

"Glöm inte att andas", säger Pernilla uppmanande.

I kör pustar och frustar gruppen, som om de just kommit upp till ytan efter ett
världsrekordförsök i djupdykning. Ändå är vi bara halvvägs in i passet. Pernilla märker att
gruppen tagit mycket stryk och tillåter en vattenpaus. En lättnadens suck hörs genom
lokalen och uttorkade tar sig var och en sina vattenposter.

Jag småpratar lite med några deltagare. Inte många originella tankar man spottar ur sig
under rådande omständigheter. En äldre herre tar till orda. Jag tror det är samma person
lekte spegelvänd gympa tidigare. Jag anstränger mig för att höra vad han säger. Det är
svårt. Allt är oreda. Orden trasslar. Han tar djupa och ansträngda andetag mellan varje ord
och orkar inte riktigt rå orden i hamn till en hel mening. Han sänker blicken och meningen
går förlorad, samtidigt skriker Pernilla att det är dags att röra på fläsket igen.

"Kom igen nu, vila får ni göra någon annanstans", ryter Pernilla och tvingar gruppen upp på
tå igen.

Vi tar emot order om att springa på stället. Deltagarnas olika kroppsbyggnad blir märkbar
när vi sedan studsar runt i cirkeln. Fettvalkar kan varken döljas av stora eller tajta tröjor.
Någon försöker febrilt rätta till sitt hårband, men misslyckas, tar istället bandet i handen och
låter hårsvallet sväva okontrollerat. Här är alla utelämnade. Det är helt enkelt lönlöst
upprätthålla någon typ av image. Ansträngningar att verka snygg eller sexig leder bara till
onödigt bekymmer och ingen idé att ge sig in på. Det är fokus som gäller.

Efter passet ligger jag med en smärta i låren jag inte haft sedan tonårens växtvärk. Hjärnan
kan dock slappna av när den inte behöver stå givakt och lyda order längre. Pernilla är i full
fart med nästa grupp, och jag utanför hennes ansvarsdistrikt. Jag ligger i

7
omklädningsrummet och tänker på att det skulle vara humoristiskt att filma nybörjarpassen.
Omedelbar succé på Youtube. Jag vet dock inte hur känsliga deltagarna är för sådana påhitt.
Lagen säger ju att man inte får fota människor i kränkande situationer, så det känns en
smula kört.

Men tanken - den behåller jag.

Magnus Palm

8
Jag sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen
Viken speglades i morgonens få solstrimmor och lukten av koskit hängde härligt i luften. Jag
nicka åt traktorn och Getängarn däri innan jag stega ner mot vattenbrynet. Längs
vasskanten såg jag hur småmörten dansa undan gammelgäddans gap. Jag hade siktet
inställt. Mord skriker veganerna på torgen, jag säger middag.

Jag kasta ut och linan spände genom luften. Jag veva in och insöp naturens tysta harmoni.
Pluntan var med, insöp lite av den också.

Det högg till. Jag börja veva, trodde länge och väl att det var den gamle som ville leka, men
upp till ytan kom Getängarns stöveljävel. Måsen hånskratta längre upp på land. Jag drog
upp stöveln, en Tretorn, tänkte först hälla ur vatten och grus när dammvippan tjattra till
igen.

Jag såg upp, sula iväg stöveln mot låtsaskalkonen. Träff! Och harmonin kom tillbaka.

Magnus Palm

Städa uteplatsen
Jag städade uteplatsen en eftermiddag, sopade bort skräp. Mest torra löv, smågrus,
godispapper och cigarettfimpar som blåst in.

Den här gången hade även ett spelkort hittat in.

Jag tog en paus från städningen. Vände på kortet. Viss dramatik infann sig innan jag såg att
det var klöver fyra.

Jag tittade upp och runt om. Det var en fin dag. Himlen var blå, molnen lätträknade, solen
sken, grannen var ute med hunden.

Någonstans, tänkte jag, någonstans därute finns en kortlek som saknar klöver fyra.

Magnus Palm

9
Fjärrkontroll styr beteende
När tjuren hade honom inträngd i ena hörnet av manegen satte den fart, rusade i ett furiöst
tempo mot det röda skynket. Sekunderna innan publiken väntade sig ett blodbad, när
hornen bara var meter ifrån att våldsamt kasta upp hans klena kropp i en båge genom
luften, då tryckte han nonchalant på en knapp på fjärrkontrollen han hade i sin högra hand.
Istället bromsade tjuren in och lullade märkligt iväg åt ett annat håll. Som om den glömt
bort vad den sysslade på med.

Forskaren och matadorimitatören Jose Delgado laborerade på detta sätt med tjuren som
försöksdjur. Genom implantat i hjärnan kunde han via elektriska signaler framkalla vissa
beteenden hos olika djur. Han kunde få tjurar att avbryta attacker, apor att gäspa och katter
att klösa vilt kring sig i aggressiva utfall.

Delgado var helt övertygad om att elektrisk stimulering var nyckeln till förståelsen av det
sociala beteendets biologiska grund. Målet var att ta reda på hur människans hjärna
fungerar och göra henne lyckligare och mindre destruktiv.

Men med försöken på människan kom han inte så långt han ville. Vilket kanske var bra.

Ungefär som tjuren manövrerades brukar jag tänka att jag själv är huvudperson i ett
experiment. I försöket är jag den vilseledda varelsen. Den oförstående tjuren med ett
implantat som begränsade mina tankar och handlingar på sätt jag inte hade en aning om.

Men en vacker dag skulle forskningsledaren få nog. Kulisserna skulle falla och män i vita
rockar skulle stega mot mig med allvarliga blickar. De skulle säga något i stil med:

- Magnus, du har varit försökskanin i ett livslångt experiment. Vi har genom ett chip bakom
ditt öra styrt dina tankar och med flit gjort det besvärligt för dig, men nu har vi samlat den
fakta vi behöver. Vi är klara med dig.

Sen skulle de plocka ur chipet och tacka mig för samarbetet och säga att de var nöjda med
min insats och att jag var fri att göra vad jag vill.

- Tänk inte något mer på det, lev ditt liv istället, skulle en man med smala glasögonbågar
kläcka ur sig innan han vände ryggen till och försvann bakom ett rött draperi bara för lämna
mig där.

Jag skulle stå kvar, stå där utan en aning om någonting, med innanmätet vänt ut och in.
Osäker om mina tankar verkligen var mina, men ändå på något sätt känna en lättnad.

Sen skulle jag ta mig samman, tänka min första egna tanke. För att sen, men bara kanske,
titta snett upp mot himlen, lite filmiskt sådär och le ett gåtfullt leende.

Magnus Palm

10
Skriva för att hindra säker död
För några år sedan, under min studietid, skrev jag om cykelsträckan till universitetet. Efter
vägen minns jag den långa backen, uthuset, bron över järnvägsspåret och partiet av
trädgårdslotter. Jag minns min skraltiga svarta herrcykel utan växlar, jag minns raksträckan
sista biten.

Jag minns att jag ställde ifrån mig cykeln, låste den vid alla andra cyklar i stället. Jag minns
att jag kunde ta av mig cykelhjälmen, titta upp mot de höga vita husen. Ni vet de som syns
milsvida. Jag minns att jag betraktade dem upp och ner, som om jag aldrig sett högre hus
förut, fast jag troligen hade sett både det ena och det andra.

Jag tänker på det nu. Jag tänker tillbaka på ett sådant tillfälle. När jag stod där. Jag minns
inte exakt vilken gång, eller exakt när, minnen flyter så lätt ihop. Men jag minns att jag stod
där framför de vita byggnaderna. Kanske funderade jag över i vilken byggnad den filosofiska
expeditionen låg. Kanske var det en fin vårdag. Kanske hade jag min gamla tygpåse i
handen. Vem vet.

Men när jag tänker tillbaka på alltsammans kan jag inte hjälpa att tänka att det var där
någonstans det började. Att det var där någonstans jag bestämde mig att kanalisera alla
överblivna grubblerier i ett anteckningsblock.

Det var där någonstans jag bestämde mig att även små tankar har en plats här i världen.
Att även hitta en plats åt den mest menlösa tanken. Att de inte är att förkasta bara för att
de är diffusa, halta eller till en början ter sig fullständigt hopplösa. Att man faktiskt inte
måste tvinga ned dem i akademins teorimallar. Att man inte måste vrida och vända på dem
tills livsgnistan lämnat dem. Att man inte behöver analysera ihjäl eller pröva dugligheten i
dem utifrån texter av Platon, Immanuel Kant, Roland Barthes, Ferdinand de Saussure och
allt var gubbarna heter.

Att man faktiskt kan släppa ut dem i världen ändå, låta dem gro, låta dem testa sina vingar,
låta dem cykla fritt med eller utan stödhjul, eller vadhelst som passar dem.

Kanske var det just därför jag började skriva och fortsatte. Kanske skriver jag för att rädda
de allra ynkligaste tankarna från en säker död.

I så fall är det en hemskt fin tanke.

Magnus Palm

11
Bar med rätt musik
Man kommer tidigt för att få sittplats, slår sig ner vid baren. Vinkar in en öl och möts av
Maries breda leende. Jimmy nickar lätt medan han bläddrar bland skivorna för att fullborda
sin del av spellistan. Man utbyter några artighetsfraser. Ger beröm för klubbens
uppfinningsrika flyers, plockar åt sig kvällens samlarbild, droppar de senaste konserter man
varit på innan ölen ägnas full uppmärksamhet.

Klientelet består av en trogen skara som är här månad in och månad ut. Därutöver en del
annat löst folk. Dit räknas jag själv. Vi som gästar när det passar oss. Det är oklart hur vi
hittade hit från första början. Har man inte alltid känt till stället? Stammisarna är naturligtvis
redan samlade. Christian Kjellvander kunde titta in förut, oftast som gäst men även med
gitarren i följe. Kanske skymtas han fortfarande då och då.

Än är det inte dags, men när kvällens band börjar blir det alltid knökfullt inne i tegelvalvet.
Akustiken lämnar mycket att önska, ljudet studsar och kan ta vägen lite varstans. Men vad
gör det när stämningen är på topp.

Marie och Jimmy varvar gamla countryrockklassiker med ett axplock ur det nya i den
amerikanska skäggenren. Oundvikligen spelas en och annan låt av sorgsna män och kvinnor
med gitarr. Det hör till. Ibland kan Marie inte låta bli att spela en svängigare poplåt, för byta
svårmodet mot rent lyckorus. Det är uppskattat.

Man stelnar alltid lite extra när Son volts hyllning till självrenande roadtrips Windfall spelas.
Glädje och en diffus saknad sprids ögonblickligen med inandningen. Ohjälpligt hämmat
måste man sjunga med. Låta tanken vila vid saker som kunde ha varit och som har varit
innan man fäktar bort grubbleriet för den här gången.

Bandet river igång. Restauranggästerna kan lugnt sitta kvar medan resten trängs mellan
borden och runt portgången till valvet. Efter ett par tyngdpunktsbyten tappar några
tålamodet och en ny runda beställs in. Ähh, det går ju lika bra att höra bandet från bardelen,
tänker man. När bandet tystnar återupptas samtalssorlet i lokalen. Lite avslappnat snackar
man med en sångare från ett truckerband och hänger bredvid en tv-spelsrecensent vid
bardisken. På ett uteställe i Stockholm kan det knappast bli mer avspänt. Känslan av att
kunna prata med vem som helst är verkligen sällsynt i stela städer som denna. Men här
finns den, innött i väggarna.

Man hinner avnjuta en och annan klassiker därtill. Sedan börjar även Marie och Jimmy packa
ihop. Man finner sig själv sidsteppande genom Gamla stans gränder, skönt salongsberusad,
påväg hem eller någon annanstans, med vemodet i Kristoffer Åströms rader Just One More
Drink And I Go Home ekande innanför pannloben. Men man kan inte tycka synd om sig själv,
för om man behöver finns alltid en öppen bar någonstans efter vägen.

Magnus Palm

12
Fyllo sätter skräck i vanligt folk på perrong
Jag tar tunnelbanan till en vän, gröna linjen söderut. En mobilpratande fjortis försörjer
omedvetet en hel vagn med skvaller. Även jag distraheras och glömmer byta tåg vid Slussen
och hamnar på Mariatorget.

Där blir jag stående. 8 minuter till tåget tillbaka. Jag iakttar ett fyllo som vinglar fram och
tillbaka längre bort på perrongen. Parkbänken ovanför måste ha tröttnat och sparkat av
karlsloken.

Omtöcknad och småvresig kan han inte bestämma sig om han ska sitta ner eller ragla runt
och skrämma livet ur väntande resenärer. Fyllskallen sätter sig till slut bredvid ett par.
Skräcken blossar upp i deras ögon. Hjälp han vill konversera, tänker de. De reagerar illa
kvickt, reser sig upp och går utan att vända sig om. När han märker att folk på perrongen
håller säkerhetsavstånd börjar han sjunga.

Intensivt och obegripligt skrålar han. Saliv yr genom luften. Ge karln ett glas vatten, tänker
jag men anstränger mig för att uppfatta oljudet. Det är omöjligt fram till refrängen.

”DET ÄR NI SOM ÄR DOM KONSTIGA, DET ÄR JAG SOM ÄR NORMAL”.

Han ser sig om efter att han kastat ur sig Thåströms kända fras som om han var
upphovsman till lyriken och precis förmedlat sitt budskap. Han upprepar refrängen en gång.
Sen tystnar han, som om han väntar på ett gensvar. Ingen reaktion från publiken. Ryggar
talar inte.

Tåget rullar och plattformen töms. Jag sätter mig. Sneglar ut genom tunnelbanefönstret mot
publikens gemensamma skräck.

Han sitter kvar. Han har somnat.

Jag följer honom med blicken innan tåget försvinner i tunneln.

Magnus Palm

13
Jakten på flödet
Jag försöker med Johnny Flynn men magin är borta.

Jag dricker en öl medan jag famlar ingenvart. Jag öppnar en ny. Och en till, men jag rör mig
inte ur fläcken.

Jag måste ta mig dit. Stället där tankarna rinner som kranvatten.

När jag går ut med soporna slår det mig att Lloyd Cole är att lita på. Han kan ta mig dit.

Jag börjar med hiten. Den är alltid att lita på. Perfect skin.

Jag sjunger med.

"I choose my friends only far too well

I'm up on the pavement, they're all down in the cellar"

Bra låt.

"Louise is a girl, I know her well

She's up on the pavement, yes she's a weather girl"

Jag hittar ett sätt att snurra med handen i takt till musiken. Det ser nog inte klokt ut, men
ingen ser mig ju ändå.

Så refrängen.

"When she smiles my way

My eyes go out in vain
She's got perfect skin"

Jag tar några danssteg, försöker sen med en Elvispose.

"She's got cheekbones like geometry and eyes like sin

And she's sexually enlightened by cosmopolitan"

Lloyd Cole och Elvis, där har vi något att bygga vidare på. Och så jag någonstans
mittemellan.

Vad gör jag där?

"She takes me down to the basement to look at her slides

Of her family life, pretty weird at times
At the age of ten she looked like greta garbo
And I loved her then, but how was she to know that"

Men icke.

Elvis och Lloyd Cole har en hel del gemensamt som det verkar. De försvinner i dimman. De
lämnar mig.

14
Jag var bara i vägen.

Jag står kvar där jag började. Om inte ens Lloyd Cole räcker till, då är det bara att ge upp.

Ikväll är bara en sån kväll.

Magnus Palm

15
Det där oundvikliga, det där stora
En full vattenkanna står på diskbänken. Du är inte törstig men tar ut ett glas ur skåpet. Utan
att veta varför sänker du glaset försiktigt i kannan så att det vilar halvt nedsänkt i vattnet
utan att sjunka. Glaset flyter planlöst omkring på vattenytan som en obemannad eka.

Dagarna går. Men så, under beslutet att se ytterligare ett avsnitt av Greys anatomi eller
köpa en till topp, bubblar känslan upp. Känslan av att någonting inte riktigt stämmer. Den
skaver och skaver, låter dig inte vara ifred. Visst, impulsen är lätt att vifta bort. Du gör som
du brukar, sjukanmäler dig, låser in dig på rummet ett par timmar eller åker på
chartersemester till Thailand. Vad vet jag.

Men obehaget är kvar, så lätt blir du inte av med det den här gången. Innan du vet ordet av
har känslan vuxit sig stor som en knytnäve och parkerat sig i bröstet. Det är nu mer än en
diffus ängslan. Du börjar sakteliga inse att du inte kan rymma längre, du måste ta strid,
trotsa din rädsla.

Så en natt tar du dig mod och lyssnar. Till en början en svag viskning, men med tiden ökar
styrkan och du kan urskilja enstaka ord. Det irriterar dig att du inte kan identifiera vad det
är. Men du fortsätter att lyssna, och till slut faller pusselbitarna på plats. Det är något
världsomvälvande precis som du befarat. Orden bildar en fråga som du upprepar tyst för dig
själv.

Du går in i köket. Gör om proceduren med glaset och kannan. Fyller kannan och ser glaset
flyta runt. Du puttar till glaset så att det tar in vatten. Dina tankar spinner vidare. Frågor.
Det tar aldrig slut. De sköljer över dig som om himlen öppnat sig. Du försöker desperat
fånga tankedropparna i en fingerborr. Snabbt inser du att en större bunke behövs. Du
kämpar tappert, men till slut orkar du inte längre. Det sista du ser innan allt blir svart är att
glaset i kannan sjunkit till botten.

På diskbänken: en kanna, med vatten och inuti står glaset, du.

Magnus Palm

16
Bedövad, beslutsam
Jag hade varit hos tandläkaren, låtit dem våldföra sig på min mun. Besöket efterlämnade en
bedövad kind och ett köttstycke jag vägrade tro var min tunga.

Jag klev ut ur mottagningen och på första buss, men insåg alldeles för sent att något var fel.

Bussen åkte i fel riktning.

Trots den insikten satt jag kvar. Bara satt där.

Andra på bussen hade ingen aning om att jag satt på helt fel buss.

Hållplatserna susade förbi.

Men jag satt stadigt på min plats. Brydde mig inte om att gå av även om flera andra kom
och gick.

Jag satt där, som att jag var bergsäker på bussens destination, som att jag visste precis vart
jag skulle gå av, som att jag hade åkt sträckan hundratals gånger. Mitt kroppsspråk
signalerade det: en kille med koll på läget.

När jag kände mig redo nuddade jag stoppknappen och steg av. Med ett påhittat och totalt
obefogat lugn. För sanningen var att jag inte hade en aning om var jag befann mig. Inte en
susning.

Några andra klev av efter mig. Men jag var först av och hade på förhand bestämt att jag
skulle gå åt höger. Längre ner på vägen såg jag några träd, och ännu lite längre en
motorväg och i horisonten en neonskylt, men det spelade ingen som helst roll, för
färdriktningen var utstakad.

Utan att se mig om var alla andra tog vägen, så traskade jag självsäkert åt mitt håll.

På främmande mark, i riktning mot meningslösheten, ett steg närmare ingenstans.

Magnus Palm

17
Manlighetsgränsen är alltid en halv
centimeter bort
Jag stegade in på polisens passutlämning. Tog en kölapp, nummer 45 och satte mig och
väntade.

När det blev min tur gick jag fram till luckan. Lämnade in mitt gamla pass till förnyelse.

- Alltså jag är ju egentligen 185 cm lång, sa jag.

Polisen betraktade mig upp och ned.

- Jaha?

- Men på mitt gamla pass står det 184. Kan du korrigera det till det nya?

- Är det baserat på något annat än en villrådig önskan? undrade polisen.

- Jag har för mig att jag sist jag mättes var 184,5. Det är inte så att min manlighet hänger
på en halv centimeter. Men om den går att ändra min längd så vore jag nöjd.

- Det säger du.

Polisen suckade och började fippla med ett mätinstrument. Han såg inte speciellt munter ut.

- Ja, det verkar som du har rätt. Du är ganska exakt 184,5, mumlade han.

- Se där. Visst avrundar man det uppåt?

- Det stämmer. Jag ändrar väl det då.

- Tack, sa jag.

Sedan gick jag därifrån med ett förnyat självförtroende på sisådär en halv centimeter.

Magnus Palm

18
Tunnelbanestationer i tveksam engelsk
översättning
Där satt jag, mitt ibland poängglada Nordirländska supportrar på blå linjen mot T-centralen.
Sverige hade precis snuvats på segern efter ett sent kvitteringsmål.

Lokföraren hade noterat att majoriteten av resenärerna enbart var engelskspråkig och tog
det vänliga beslutet att översatta stationsnamnen.

Västra skogen blev märkligt nog Western shoe och Stadshagen översattes till City hagen.
Nordirländarna förstod naturligtvis inte komiken i det hela medan jag och en annan svensk
fnissade gott för oss själva.

Men när vi kom till Fridhemsplan harklade sig lokföraren i högtalaren, gjorde ett halvdant
försök innan han erkände sig besegrad.

- I don’t know what that is in English, sa han uppgivet.

Om man lånar hans Åsa-Nisseöversättning skulle det kunna bli Friedhomesplane eller något i
den stilen tänker jag. Stationen därefter, Rådhuset, blev det något vingliga Rad house
medan T-centralen faktiskt fick heta Central station.

Magnus Palm

19
Barromantik i X-files
Fox Mulder sitter slokande med huvudet.

”I'd say this about exceeds your minimum daily requirement”, säger den blonda bartendern
och häller upp en ny runda.

Mulder vinglar till på barstolen och vispar i sig hutten. Fumligt ställer han ner glaset och
välter ur sina uppradade efterföljare.

“Gotta train for that kind of heavy lifting”, slänger bartendern ur sig. “Poopy day?” fortsätter
hon.

Utan att säga något pekar Mulder på bardisken och slår ihop händerna.

”What do you do?”, halkar ur bartendern.

”What do I do”, upprepar Mulder förvånat och tömmer ett glas till.

”Uhu”, ljudar bartendern.

”I'm a key figure in an ongoing government charade”, säger Mulder, “the plot to conceal the
truth about the existence of extra-terrestrials. It's a global conspiracy, actually, with key
players from the highest levels of power and it reaches down to the lives of every man,
woman, and child on this planet.”

Han flinar ansträngt och fortsätter. ”So of course no one believes me. I'm an annoyance to
my superiors, a joke to my peers. They call me Spooky. Spooky Mulder whose sister was
abducted by aliens when he was just a kid and who now chases after little green men with a
badge and a gun shouting to the heavens or to anyone who will listen that the fix is in that
the sky is falling and when it hits it's gonna be the shit-storm of aaaaaall time.”

Ett ögonblick av tystnad följer.

”Well”, säger bartendern och ställer undan flaskan.

Mulder tittar upp.

”I would say that about does it Spooky”, slutför bartendern sin mening.

“Does what?”, undrar Mulder.

“Looks like eighty-six is your lucky number“, förklarar bartendern.

Mulder reser sig och lägger en sedelbunt på bardisken. Innan han går mot toaletten får han
tröstlöst fram. ”You know, one is the loneliest number.”

Magnus Palm

20