En essä om populärkultur - vad kom först: hönan eller ägget?

En tio årig pojke ligger i underslafen i en av den nedsläckta salens våningssängar med
spetsade öron. Det är sen kväll och ännu en lång dag på sommarkollo är förbi, han borde sova
för länge sedan men hjärnan är upptagen med att registrera allt som sägs på bandet som
snurrar i hans Walkman. I samma stund föds en pojke i Bronx, New York, kladdig på utsidan
men ren inombords – än så länge. Han vet ännu inte att han kommer växa upp i ett av New
Yorks allra farligaste områden där över en tredjedel av befolkningen, mestadels bestående av
latinamerikaner och svarta, lever under fattigdomsgränsen. Båda kommer vi genom våra liv
påverkas av vad vi kallar för populärkultur. Vad är populärkultur egentligen? Hur påverkas vi
människor av den, och hur påverkar vi den?

Populärkultur kan ses som en oändlig cirkel, en hund som jagar sin egen svans. Litteratur,
musik, journalistik och dator- och TV-spel som avbildar världen på ett sådant sätt att den
tilltalar den breda massan är i sig populär, ett ord som härstammar från just ordet population.
Denna populärkultur har samma källa som den har publik, det vill säga folket. Låt vara att
gruppen människor som lyckas sno åt sig megafonen och skrika högst är klart smalare än den
som lyssnar, men poängen är att allt upprepar sig.

Jag lyssnade på hiphop den där kvällen för drygt tio år sedan, något jag fortfarande gör. Med
största sannolikhet kommer även pojken i Bronx, låt oss kalla honom Jake, börja göra det förr
eller senare. Ju mer jag och Jake lyssnar, desto mer framstår hiphopen som en storebror för
oss, en trygg förebild som berättar hur världen ser ut och vad som är viktigt här i livet. Här
någonstans tappar jag er. En storebror? Just snygg storebror som tutar i de små liven att det
enda sättet att vara är stenhård, att pengar är den spikraka vägen till lycka och att kvinnor är
sexobjekt, muttrar ni. Där kommer vi fram till anledningen till att jag och Jake ständigt
kommer förväntas skämmas över att vi lyssnar på hiphop när vi blivit äldre, den snedvridna
synen på hiphop som den enda boven i dramat: de lurade in er i det med vapen och pumpade
muskler i videorna när ni var små, och nu är ni som dem. Ni försvarar deras ideal och
upprätthåller ett samhälle förpestat av våld, materialism och sexism.

Stopp ett tag nu. Om vi ska gå direkt till källan och gå till botten med problemet: vad fick
rapparen i mina och Jakes lurar att själv bli så övertygad om allt detta dravel att han vill
förmedla det till oss? Inte gör han det väl bara för nöjes skull? Låt oss först och främst
konstatera ett faktum: hiphop har alltid varit en röst för de svaga i samhället. Nuförtiden lever
hiphopen i vartenda land runtom i världen och alla rappare har inte växt upp under dåliga
levnadsförhållanden, men efter en snabb titt på vilka som överlag valt att börja rappa är det
lätt att urskilja en genomgående trend: de som varit mest benägna om att få sin röst hörd har
roffat åt sig micken. Och vilka är de? De som samhället har svikit.

Låt oss nu gå till oss själva. Hur gör vi för att hantera att vi hamnat i en dålig sits? Kanske har
vi blivit av med jobbet, fått Kronofogden på halsen eller blivit lämnade av partnern. Kanske
alla tre. Vad gör vi? Vi skriker ut vår frustration förstås. Alla ska minsann höra hur dåligt jag
mår! I vår desperation att bli hörda och förstådda tar vi kanske i lite för mycket. Inte så att vi
spricker, bara kryddar sanningen lite. Eller så kanske vi skämtar bort det, ibland så till den
grad att vi romantiserar våra problem. Att vi inte beskrivit situationen i enlighet med hur den
verkligen ser ut är inte relevant, huvudsaken är att vi känner att vi på något sätt lyckats få
kontroll över den.
Alla är vi alltså av samma skrot och korn, även rapparna; alla behöver vi få uttrycka hur vi
känner, vad vi tycker och vilka vi är och alla hanterar vi svåra situationer genom att överdriva
och i vissa fall romantisera. Med denna vetskap i bakhuvudet ter det sig en aning konstigt att
hiphopen gång på gång ses med oblida ögon, att många ur den äldre generationen avfärdar
den som ungdomligt oförstånd och inte en samhällsspegel.

Så långt är det enkel matematik, men nu blir det knepigare. Kanske växer jag upp och blir
journalist, och Jake rappare – kanske tvärtom. Och vad har vi då? En ond cirkel. De ideal jag
och Jake matas med, särskild de i tidig ålder, sätter utan tvekan djupa spår i oss. Det förklarar
dock inte hela bilden. Vi är inte passiva mottagare av idéer, hjälplösa mot de knuffar vi får
från olika håll i samhället; någonstans har vi trots allt ett val.

För att ytterligare vidga er förståelse kring denna onda cirkel tar jag er med på flyget till
Jamaica. Jamaica är en vacker ö med bergigt landskap, mycket grönska och tropiskt klimat,
belägen i Karibiska havet. Dessvärre måste jag sticka hål på idyllen i era huvuden.
Homofobin är djupt rotad i landet, mycket i och med att rastafarikulturen likt traditionell
kristendom ser homosexualitet som en synd, och det är olagligt att vara homosexuell. Synen
på homosexualitet som en sjukdom, alternativt en villfarelse som människor manipuleras och
värvas till, speglas självklart i vad vi alla associerar landet med: reggaen. I profilen Buju
Bantons hit ”Boom Bye Bye” sjungs om att döda homosexuella, bland annat att ”hänga flator
med ett långt rep” och ”skjuta bögar i huvudet”, något som väckt stora protester runt om i
Europa vilket lett till att flera av hans konserter stoppats. Buju Banton är bara en produkt av
sin miljö, jovisst, men går det inte att kräva något som helst ansvarstagande från honom som
individ?

Det finns ett ännu tydligare exempel på denna lätt förvirrande samhällsproblematik, nämligen
i min egen framtid (som både är högst fiktiv och osannolik, bör tilläggas). 15 år efter mitt
oskyldiga, magiska möte med hiphopen under kollovistelsen börjar jag skriva krönikor för
mansgrisarnas bibel – Slitz. Min råa, he-man-attityd liksom mitt motto att ”det väl inte är
något fel att tjejer visar tuttarna, det är väl bara bra för jämställdheten att de får synas lite
mer!” passar perfekt in på det Slitz står för – Sexigt, Sliskigt, Sinnesbefriat – och jag blir
genast populär bland läsarna. Jag har alltså gått från åskådare till utövare, från att vara
populärkulturens publik till att vara dess källa, och kan på så vis ses som en fackelbärare som
enbart passar vidare ett färdigt paket av värderingar till nya mottagare. Kanske blir det en ny
Bingo Rimér av en av mina stora fantaster, månntro?

Efter flera framgångsrika år på Slitz kan inte de mer ansedda tidningarna blunda för min
omåttliga popularitet bland män mellan 20 och 40, jag intervjuas till höger och vänster och
samma fråga återkommer gång på gång: ”Vad är det som gör dig så populär?”. Mitt svar blir
att det givetvis beror på att jag ger folk det de vill ha, hade det inte funnits några läsare hade
jag aldrig skrivit. Men, invänder journalisten, kan det inte tvärtom vara så att det inte skulle
existera ett behov av att läsa tidningar innehållandes avklädda, objektifierade kvinnor och ett
fyrkantigt mansideal om ingen skulle skriva dem? Och om det är på det sättet: kan du stå för
de värderingar du lär andra människor att anamma? Jag blir mållös och avbryter utan att
tveka intervjun för att rädda mitt skinn. Där jag senare ligger, ensam i min dubbelsäng med
strimmor av gatulyktans ljus som tagit sig genom persiennen över min kropp, snurrar tankarna
bortom kontroll. Insikten tar sakta men säkert över mitt medvetandes uppmärksamhet. Jag har
gått på automatik hela tiden och aldrig ens motiverat de ideal jag levt efter för mig själv.
Låt oss nu generalisera utan att hålla igen: den äldre generationen menar alltså att
populärkultur - våldsamma TV-spel och filmer, sexistisk musik och vad det nu kan vara – är
problemet. De måste hindras från att tillverkas eller åtminstone förbjudas från att visas, de
förstör våra barn! Men vad tycker då den yngre generationen? ”Ta det lugnt morsan, det är ju
bara ett spel! Hade Ms. Pacman påverkat oss hade vi väl sprungit omkring i färgglada rum
och lapat i oss piller till blippande musik. Menar du verkligen att Scarface gör alla ungdomar
till mördare?” Förutom det komiska i att beskrivningen av Ms. Pacman är misstänkt lik något
som faktiskt existerar bland ungdomar (rejvfester), tåls att sägas att denna reaktion är naturlig.
Vi säger att vi förstår att det bara är ett spel, och det gör antagligen de allra flesta, och vill
gärna tro att detta räcker. Det känns bäst att hålla filmer om brittiska fotbollshuliganer på
avstånd genom att kalla det ”bara en film” trots att det i själva verket är en avbildning av
något som existerar. Hur kan vi veta vad som händer i våra hjärnor när vi exponeras för våld,
sexism, rasism och materialismförhärligande?

Där tror jag dessvärre att våra föräldrar och farföräldrar har mer rätt än oss. Kanske gör inte
Green Street Holigans oss till mördare – folk mördade ju varandra redan innan termen
populärkultur ens var uppfunnen – men kanske gör det oss lite mer avtrubbade och puffar vår
moralsyn ett litet snäpp i fel riktning utan att vi själva märker det? Ju mer en lögn upprepas,
desto mer sann blir den, och ju mer våld ”bara är på låtsas” i film, desto mer blir det bara på
låtsas i verkligheten också.

Med ett fenomen så komplext som detta är dock de båda extremerna – att propagera för att
döda budbäraren eller se människor enbart som produkter av sin miljö - lika befängda. Att
populärkultur blir populär kultur beror ju, som tidigare nämnts, på att det beskriver
verkligheten på ett sätt som attraherar publiken. Vad skulle det tjäna till att förbjuda all
våldsglorifierande, kvinnoobjektifierande, pengastinn hiphop när det är ett sådant bra mått på
hur livssituationen ser ut för många människor idag? Men varför för den sakens skull rycka på
axlarna och vägra tro att vissa identitetssökande människor kommer att ty sig till den sortens
skeva värderingar som förmedlas? Är inte det lite att skjuta sig själv i foten?

Jag däremot, jag sitter minsann inne på lösningen.

Nej, förstås, det gör jag ju inte. Min poäng är att vi först och främst måste inse komplexiteten
i problemet för att ens kunna ställa oss rätt frågor. Vi kan göra vårt bästa för att små barn inte
ska spela våldsamma TV-spel, men förr eller senare kommer många av dem att börja. Hur
tacklar vi det? Hur påverkar vi barn, och människor i allmänhet, att tänka själva och reflektera
i ett samhälle där populärkultur och kommersiella intressen ofta säger tvärtom? Hur kan vi
som individer vidga våra vyer och skapa efterfrågan på genomtänkt populärkultur, så personer
likt den tidigare beskrivna framtids-Kasper inte får något utrymme att bli populära? Och
framförallt: hur motverkar vi fattigdom, våld, sexism och materialism som källa till all
destruktiv populärkultur som existerar idag?

Och Jake då? Han flyttade aldrig från Bronx. Däremot startade han en fritidsgård i området
med inspelningsmöjligheter för unga rappare och blev en förebild för många ungdomar med
sitt tydliga avståndstagande från machoideal, vapenromantik och tom statusjakt.
Mot alla odds.

Kasper Englund